Vid 1853-1854 års riksdag beslöts att järnvägar skulle anläggas för statens räkning. Den 22 januari 1855 uppdrogs åt översten vid flottans mekaniska kår Nils Ericson att leda arbetet med detta. Denne erhöll fullmakt att efter eget beprövande och på eget ansvar ordna alla arbetsdetaljer i såväl tekniskt som administrativt hänseende. Samtidigt som Nils Ericson anförtroddes den högsta ledningen över statens järnvägar förordnade Kungl. Maj:t två överingenjörer att leda arbetet vid de första järnvägsbyggena; dåvarande majorerna i väg- och vattenbyggnadskåren K. G. Beijer , som skulle leda arbeten vid södra stambanan från Malmö, och K. E. Norström som så småningom övertog ledningen av arbetena vid västra stambanan från Göteborg. Chefsexeditionerna för järnvägsbygget var fram till utgången av 1857 förlagd till arbetslinjen varefter den flyttades till Stockholm. Redan 1856 hade Nils Ericson föreslagit inrättade en särskiltd styrelse som efterhand skulle överta vården och ansvaret för statens järnvägar. Det dröjde emellertid ända till 1863 innan Ericsson befriades från sitt personliga uppdrag och ledningen av järnvägsbygget övertogs av den 1 januari 1863 tillkomna myndigheten Kungliga styrelsen över statens järnvägsbyggnader. Den 30 december 1862 hade då Nils Ericson entledigats som chef för statens järnvägsbyggnader. Samtidigt inrättades en särskild myndighet för skötseln av de trafikerade statsbanorna med namnet Kungliga styrelsen för statens järnvägstrafik. Till chef för Kungl. styrelsen för statens järnvägsbyggnader utsågs K. G. Beijer som kom att kvarstanna på sin post under de följande 20 åren då merparten av de av Nils Ericson föreslagna stambanorna färdigställdes samt den norra stambanan påbörjades. Sedan K. G. Beijer blivit förordnad även till chef över Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämdes genom kungl. brev den 2 juni 1882 att ledningen över statens järnvägsbyhhnader skulle överföras till denna myndighet och kungliga styrelsen över statens järnvägsbyggnader skulle upphöra med utgången av 1882. Fr.o.m 1889 sammanfördes styrelsen över statens järnvägsbyggnader med kungl. styrelsen över statens järnvägstrafik till en ny myndighet med namnet Kungliga Järnvägsstyrelsen. Se även arkivförteckningarna över Kungliga styrelsen över statens järnvägstrafik, Väg- och vattenbyggnadstyrelsens av SJ övertagna arkiv rörande järnvägsbyggnaderna samt över Kungliga järnvägsstyrelsens arkiv. Av praktiska skäl har arkivet efter Nils Ericsons "enmansmyndighet" sammanförts med efterträdaren Kungliga styrelsens över statens järnvägsbyggnader arkiv eftersom inget avbrott i arkivbildningen har gjorts vid denna organisationsförändring.
Tommy Eriksson
Kontroll
Skapad
2001-10-11 00:00:00
Senast ändrad
2024-02-27 13:17:41
Vid 1853-1854 års riksdag beslöts att järnvägar skulle anläggas för statens räkning. Den 22 januari 1855 uppdrogs åt översten vid flottans mekaniska kår Nils Ericson att leda arbetet med detta. Denne erhöll fullmakt att efter eget beprövande och på eget ansvar ordna alla arbetsdetaljer i såväl tekniskt som administrativt hänseende. Samtidigt som Nils Ericson anförtroddes den högsta ledningen över statens järnvägar förordnade Kungl. Maj:t två överingenjörer att leda arbetet vid de första järnvägsbyggena; dåvarande majorerna i väg- och vattenbyggnadskåren K. G. Beijer , som skulle leda arbeten vid södra stambanan från Malmö, och K. E. Norström som så småningom övertog ledningen av arbetena vid västra stambanan från Göteborg. Chefsexeditionerna för järnvägsbygget var fram till utgången av 1857 förlagd till arbetslinjen varefter den flyttades till Stockholm. Redan 1856 hade Nils Ericson föreslagit inrättade en särskiltd styrelse som efterhand skulle överta vården och ansvaret för statens järnvägar. Det dröjde emellertid ända till 1863 innan Ericsson befriades från sitt personliga uppdrag och ledningen av järnvägsbygget övertogs av den 1 januari 1863 tillkomna myndigheten Kungliga styrelsen över statens järnvägsbyggnader. Den 30 december 1862 hade då Nils Ericson entledigats som chef för statens järnvägsbyggnader. Samtidigt inrättades en särskild myndighet för skötseln av de trafikerade statsbanorna med namnet Kungliga styrelsen för statens järnvägstrafik. Till chef för Kungl. styrelsen för statens järnvägsbyggnader utsågs K. G. Beijer som kom att kvarstanna på sin post under de följande 20 åren då merparten av de av Nils Ericson föreslagna stambanorna färdigställdes samt den norra stambanan påbörjades. Sedan K. G. Beijer blivit förordnad även till chef över Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämdes genom kungl. brev den 2 juni 1882 att ledningen över statens järnvägsbyhhnader skulle överföras till denna myndighet och kungliga styrelsen över statens järnvägsbyggnader skulle upphöra med utgången av 1882. Fr.o.m 1889 sammanfördes styrelsen över statens järnvägsbyggnader med kungl. styrelsen över statens järnvägstrafik till en ny myndighet med namnet Kungliga Järnvägsstyrelsen. Se även arkivförteckningarna över Kungliga styrelsen över statens järnvägstrafik, Väg- och vattenbyggnadstyrelsens av SJ övertagna arkiv rörande järnvägsbyggnaderna samt över Kungliga järnvägsstyrelsens arkiv. Av praktiska skäl har arkivet efter Nils Ericsons "enmansmyndighet" sammanförts med efterträdaren Kungliga styrelsens över statens järnvägsbyggnader arkiv eftersom inget avbrott i arkivbildningen har gjorts vid denna organisationsförändring.
Beträffande tjänstemannaförteckningar m.m. se även Kungl. styrelsens för statens järnvägsrafik arkiv, Kungl. Jätrnvägsstyrelsens arkiv och byggnadsbyråns arkiv.
I denna serie ingår även kungliga brev och ämbetsskrivelser. Betr. vissa kungliga brev m.m. 1863-64, se Kungl. styrelsens för järmvägstrafik arkiv och från 1865 Kungl. Järnvägsstyrelsens arkiv. Betr. kungliga brev m.m. rörande järnvägsbyggnaderna 1883-88, se Kungl. Väg- och vattebyggnadsstyrelsens till SJ överflyttade arkiv.
Innehåller rullor från Elsfsborgs, Skaraborgs, Westgöta-Dals, Kongl. Uplands, Kongl. Uplands och Dals, Kongl. Calmare och Westmanlands samt Kongl. Nerikes och Bohus läns regementen. Rullor saknas från år 1858.