E88403BM

VÅRD- OCH OMSORGSHISTORISK DATABAS
Serierubrik: Årsberättelser från länslasarett m.m. 1878-1914			Filnamn: E88403BM
År: 1884	Ort: Uppsala	Författare: Salomon. E Henschen	Dokumentets namn: Akademiska Sjukhuset i Uppsala 1884
Arkivnummer: Ra/420177.04	Beståndsnamn: Medicinalstyrelsen	Signum:E5E	Dokumentets namn: Akademiska Sjukhuset i Uppsala 1884
Rapport: 10/145	Diarienummer: saknas	Ankomstdatum: saknas	Volym: 7

Årsberättelse (N:o 2) från Akademiska sjukhuset i Upsala för år 1884
afgifven af Prof. Dr. S. E. HENSCHEN
Verkst. direktör, Öfverläkare å medicinska afdelningen.
Styrelse:
Prof. Dr. C. Y. SAHLIN, Ordförande.
Prof. Dr. C. B. MESTERTON.
Prof. Dr. FRITHOF HOLMGREN.
Räntmästaren Frih. H. GYLLENHAAL.
Prof. Dr. S. E. HENSCHEN, Verkst. Direktör.

Öfverläkare:
Prof. Dr. C. B MESTERTON, Öfverkirurg.
Prof. Dr. S. E. HENSCHEN, Öfverläkare.

Innehåll.

I. Ekonomisk öfversigt	1-8
II. H. Wetterdal, Rapport öfver medicinska afdelningen	1-11
A. Svensson, Rapport öfver kirurgiska afdelning	13-21
A. Svensson, Rapport öfver operationer	22-23
A. Svensson, Rapport öfver olyckhändelser	24
A. Svensson, Rapport öfver kurhuset	25-28
A. Svensson, Rapport öfver barnbördsanstalten	29-31

III. Från den medicinska kliniken i Upsala ( fortsättning från föregående berättelse).

9.

Några ord om sjukgymnastiken såsom undervis-ningsämnen för läkare och dess förhållande till kliniken af S. E. Henschen

1-12

10

Om antipyrin och dess verkningar af H. Wetterdal

13-42

11

Primär cystös lefverkancer hos en 14 års flicka af S. E. Henschen

43-51

12

Aneurysma aorta med perforation till vena cava superior af H. Wetterdal och S. V. Wallgren

52-60

13

Om metoderna att bestämma närvaro af saltsyra
i ventrikelinnehåll, och om saltsyrans förhållande vid cancer ventriculi af H. Köster

61-144

IV.

Från kirurgiska afdelningen: Fall af urinrörsstriktur och prostatasten af F. Lennmalm

1-4

V.

Referater.

Ekonomisk öfversigt för år 1884.

Å akademiska sjukhuset i Upsala hafva under år 1884 blifvit vårdade 1 183 patienter, af hvilka
voro qvarliggande från 1883	95
intagits under år 1884	1 088	1 183
Af dessa vårdades på medicinska afdelningen:
från förra året qvarliggande	49
under 1884 inkomne	488	537
på kirurgiska afdelningen:
qvarliggande från förra året	37
inkomne under 1884	448	485
på kurhusafdelningen:
qvarliggande från förra året	9
under 1884 inkomne	152	161
Af de vårdade qvarlågo till 1885:
på medicinska afdelningen	51
på kirurgiska afdelningen	51
på kurhus afdelningen	15	117

Underhållsdagarnes antal har utgjort:

år 1884

år 1883

för medicinska afdelningen

19 118

för kirurgiska afdelningen

16 637

för kurhus afdelningen

4 983

alltså för hela sjukhuset

40 738

42 041

Då underhållsdagarnes antal fördelas på årets 366 dagar, visar sig det dagliga medeltalet vårdade hafva utgjort

på medicinska afdelningen

52,24

på kirurgiska afdelningen

45,46

på kurhus afdelningen

13,61

alltså för hela sjukuset

111,31

115,18

Vid fördelning af underhållsdagarnes antal på patientantalet visar sig, att medeltalet underhållsdagar för hvarje vårdad utgjort:

för hela sjukhuset

34,44

32,84

deraf för medicinska afdelningen

35,60

34,11

deraf för kirurgiska afdelningen

34,30

31,77

deraf för kurhus afdelningen

30,95

27,29

För de olika betalningsklasserna har antalet vårdade patienter varit följande: betalande á 2 kr. 67 öre

på medicinska afdelningen

10

på kirurgiska afdelningen

14

24

31

betalande á 1 kr. 80 öre ¹⁾

på medicinska afdelningen

31

på kirurgiska afdelningen

27

58

42

betalande á 1 kr. 30 öre ²⁾från andra län

på medicinska afdelningen

16

på kirurgiska afdelningen

32

48

110

1) år 1883 á 1 kr. 70 öre
²⁾ år 1883 á 1 kr. 20 öre

Betalande á 40 öre	1884	1883
på medicinska afdelningen 382
på kirurgiska afdelningen 299	681	758
studentackord:
på medicinska afdelningen 38
på kirurgiska afdelningen 43	81	72

Friplats å akademiska sjukhuset

på medicinska afdelningen:

Tamms frisäng 7

Forss´ frisäng 14

92

Liljeblads frisäng 3

Schrams frisäng 3

Bjurzons frisäng 2

från andra län 12

41

på kirurgiska afdelningen

Tamms frisäng 2

Forss´ frisäng 12

Liljeblads frisäng 3

Schrams frisäng 3

Bjurzons frisäng 2

från andra län 29

51

Friplats på länslasarettet

på medicinska afdelningen

från Upsala län 5

från andra län 14

19

på kirurgiska afdelningen

från Upsala län 4

från andra län 15

19

på kurhus afdelningen

från Upsala län 112

från andra län 49

161

199

119

Antalet underhållsdagar inom dessa olika klasser har utgjort

med.

kirurg.

kurhus

för betalande i enskildt rum á 2,67

233

660

-

893

för betalande i enskildt rum á 1,80

811

667

-

1 478

för betalande i allmänt rum á 1,30

405

614

-

1 019

för betalande i allmänt rum á 0,40

13 700

10 012

-

23 712

för studentackord

1 299

1 170

-

2 469

16 448

13 123

-

29 571

å friplats intagne

med.

kir.

kurhus.

på Tamms frisäng

210

175

-

385

på Forss´ frisäng

367

459

-

826

på Liljeblads frisäng

152

139

-

291

på Schrams frisäng

56

192

-

248

på Bjurzons frisäng

205

180

-

385

från andra län

567

1 266

-

1 833

på länslasarettet

1 113

1 103

4 983

7 199

2 670

3 514

Summa

40 738

(år 1883)

42 041

Medeltalet vårdade pr dag inom olika klasser har varit

1884

1883

betalande å medicinska afdelningen

44,94

betalande å kirurgiska afdelningen

35,86

80,80

icke betalande å medicinska afdelningen

7,30

icke betalande å kirurgiska afdelningen

9,60

icke betalande å kurhus afdelningen

13,61

30,51

Summa

111,31

Medeltalet underhållsdagar, har utgjort

för hvarje betalande patient

33,15

32,83

för hvarje gratispatient

38,37

30,49

Sjukhusets inkomster hafva under året varit:

1884

1883

Af Upsala akademi

kr.

7 000,00

7 000,00

Ränta af diverse donationer och fonder

kr.

6 109,37

6 807,85

Dekanatsmedel

kr.

196,62

208,48

Stipendiiböter

kr.

640,26

554,89

Studentkårens sjukhusbidrag

kr.

3 298,00

3 178,50

Statsanslag

kr.

2 500,00

2 500,00

Legosängsmedel af betalande patienter

kr.

15 811,31

18 668,55

Allmän sjukvårdsafgift

kr.

22 652,84

22 243,63

Bidrag från Upsala läns landsting

kr.

6 600,61

7 180,22

Diverse ersättningar

kr.

860,80

611,47

Summa

kr.

65 669,81

68 953,59

Utgifterna hafva uppgått till:

1884

1883

Löner och arvoden

kr.

13 466,60

Inventariers underhåll

kr.

1 624,10

Lyshållning och bränsle

kr.

7 849,16

Skrif- och tryckkostnader samt böcker

kr.

867,55

Tvätt och renhållning

kr.

1 713,45

Patienternas mat

kr.

20 700,92

Medikamenter

kr.

5 699,16

Förbrukningsartiklar för sjukvården

kr.

7 983,03

Byggnaders och planteringars underhåll

kr.

1 509,57

Onera

kr.

44,66

Säskildt biträde och handräckning

kr.

98,13

Diverse utgifter

kr.

560,71

Summa

kr.

62 117,04

66 448,24

Om från utgiftssumman kr. 62 117,04 frånräknas omkostnaderna för byggnaders och planteringars underhåll jemte onera (tillsammans kr. 1 554,23), återstå såsom utgifter för den egentliga sjukvården

kr

60 562,81

Fördelas denna summa på årets 40 738 underhållsdagar, blir medelkostnaden för hvarje sjuk per dag

kr

1,49

Vid fördelning af utgiftssumman på hela antalet vårdade visar sig kostnaden för hvarje sjuk i medeltal uppgå till

kr

51,19

Om utgifterna för sjukvården delas på det antal sängar, som i medeltal dagligen varit af sjuka upptagna (111), finner man, att kostnaden för hvarje under hela året upptagen sjuksäng i medeltal belöper sig till

kr

545,61

Hvad särskildt beträffar utgiftssumman för pa-tienternas utspisning

kr.

20 700,92

fördelar sig denna summa på de olika afdelningarne sålunda:

på medicinska afdelningen

kr.

9 714,77

på kirurgiska afdelningen

kr.

8 454,05

på kurhus afdelningen

kr.

2 532,10

Fördelas dessa summor på underhållsdagarnes antal, visar sig den dagliga utspisningskostnaden för hvarje sjuk på de olika afdelningarne uppgå till

öre

50,81

Medikamentskostnaden, som för hela sjukhuset utgjort

kr.

5 699,16

fördelar sig sålunda på de särskilda afdelningarne:

på medicinska afdelningen

kr.

3 009,57

på kirurgiska och kurhusafdelningarne

kr.

2 689,59

Fördelas denna kostnad på hela antalet underhållsdagar, blir den dagliga medikamentskostnaden för hvarje sjuk

öre

13,99

På den medicinska afdelningen har den utgjort

öre

15,74

och på den kirurgiska afdelningen jemte kurhuset

öre

12,44

Utgifterna för förbrukningsartiklar för sjukvården, antiseptiska förbrukningsartiklar å den kirurgiska och kurhusafdelningen deri inräknade, hafva uppgått till

kr.

7 983,03

och fördela sig på de olika afdelningarne så, att de

på den medicinska afdelningen utgjort

kr.

2 941,47

på den kirurgiska och kurhus afdelningen utgjort

kr.

5 041,56

Detta gör en på hvarje patient sig belöpande daglig utgift för förbrukningsartiklar af:

för hela sjukhuset

öre

19,60

för medicinska afdelningen

öre

15,39

för kirurgiska och kurhus afdelningen

öre

23,32

Bränslekostnaden har uppgått till:

för stenkol till ångpannorna

kr.

4 275,00

för ved och kokes

kr.

1 515,00

Summa

kr.

5 790,00

Lyshållningen har kostat:

för gasförbrukningen

kr.

630,25

för ljus, gasolja, fotogén och tändstickor

kr.

969,66

Summa

kr.

1 599,91

Det kliniska laboratoriet har under året flitigt begagnats af såväl sjukhusets läkare som klinikanterna. Labratoriet saknar tyvärr ännu statsanslag, oaktadt universitetets förnyade framställning derom till Kongl. Maj:t.
Under året hafva följande gåfvor skänkts laboratoriet af Doktor Ax. Gabr. Carlson i Sköfde - 45 volymer äldre klassiska arbeten.
Doktor Richard Hogner - 22 vol. äldre och nyare arbeten.
Professor Petersson - separataftryck.
Doktor Bergman - 2 vol.
Upsala Läkareförening - dess förhandlingar.
Doktor P. Tham - 5 vol. klassiska arbeten.
Kand. Köster - 6 vol.
Professor Henschen - 39 vol.
Sabbatsbergs sjukhus - årsberättelse.
Genom köp har laboratoriet förvärvfat:
Malassez´s nya hemochromometer.
Fullständiga apparater för renodling af bakterier; från firman D:r Rob. Münecke, Berlin; bland dem må nämnas, d’Arsonval’s vegetationsugn, steriliseringsugn, Koch’s ångsteriliseringscylinder, Koch’s apparat för sterilisering af blodserum, Koch’s apparat för koagulering af blodserum, Fyrkantig större vegetationsugn, Moitessier’s gastrycksregulator, Thermoregulatorer, Koch’s gasregulator, Apparater för luftundersökning samt f. ö. en del andra för bakterieundersökning nödvändiga smärre apparater, Thermoelektrisk stapel.
Dessutom har labratoriet genom köp förvärvfat en samling laboratoriiböcker till klinikanternas tjenst.

Medicinska Afdelningen Öfverläkare Prof. S.E. Henschen Rapport afgifven af Henrik Wetterdal, Underläkare
	Qvarliggande från 1883		Inkomne under år 1884																Summa vårdade		Utgångne						Qvarliggande till 1885
			I lefnadsåret										Årstid				Summa inkomne				Friske eller förbättrade		Obotade		Döde
			Under 10 år		11 - 20		21 - 40		41 - 60		Öfver 60 år		Jan - Mars	April - Juni	Juli - Sept	Okt - Dec.	Summa inkomne				Friske eller förbättrade		Obotade		Döde
	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	Jan - Mars	April - Juni	Juli - Sept	Okt - Dec.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.
Sjuke personer:
invärtes	22	25	6	3	30	20	135	100	74	47	18	15	137	115	88	108	263	185	285	210	184	132	22	24	53	29	26	25
Summa personer	47		448										448				448		495		495
Sjukdomar: II
Marasmus senilis		1									1		1				1		1	1					1	1
III
Typhus abnominalis		1			1	1	7	7	1				9	2		6	9	8	9	9	7	1	1*	6*		1	1	1
Typhus abdominalis abortivus	1						1									1	1		2		2
Septichaemia							1									1	1		1						1
Febris puerperalis								1								1		1		1						1
Dysenteria										1						1		1		1				1*
Meningitis cerebrospinalis epidemica							1							1			1		1						1
Pertussis			3										1			2	3		3		2						1
Febris intermittens					1	1	2		1					5			4	1	4	1	4	1
Syphilis							3	1		2				1	5		3	3	3	3	2	2				1	1
Chancre							1							1			1		1		1
Gonorrhoea							4						2	1		1	4		4		4
IV
Tuberculosis miliaris acuta					1	1							2				1	1	1	1				1	1
Rachitis			1												1		1		1						1
Chlorosis et Anaemia		5			2	4	3	15	2	2	1	2	13	9	1	8	8	23	8	28	7	23	1			2		3
Leuchaemia									1				1				1		1		1
Pseudoleuchaemia								1					1					1		1						1
Anaemia perniciosa progress							1	1		1					1	2	1	2	1	2					1	1		1
Elephantiasis graecorum							1		1						1	1	2		2				1				1
V
Alchoholismus chronicus	1						12		8		2		10	2	4	6	22		23		18		2		3
Delirium tremens							4						1		1	2	4		4		4
Phosphorismus acutus								1								1		1		1						1
Morphinismus chronicus										2				2				2		2		1						1
VI
Mania acuta							1							1			1		1				1
Melancholia								2		1					2	1		3		3		2		1
* Dessa fall af typhoid och dysenteri remitteras till epidemiska sjukhuset.
Melancholia agitata								1							1			1		1				1
Idiota			1									1	1			1	1	1	1	1			1	1
VII
Commotio cerebri							1						1				1		1		1
Irritatio cerebralis							1							1			1		1		1
Congestio cerebri								1							1			1		1		1
Haemorrhagia cerebri									1		2	3	1	3	1	1	3	3	3	3	3	1		2
Abscessus encephali	1																		1		1
Tumor encephali		1						1	2					1	1	1	2	1	2	2			2			1		1
Meningitis cerebri											1		1				1		1						1
Meningitis tuberculosa			1												1		1		1						1
Myelitis acuta											1					1	1		1								1
Myelitis chronica							1							1			1		1								1
Tabes dorsalis	1																		1		1
Ataxia							2							1	1		2		2								2
Poliomyelitis anterior acuta.	1																		1		1
Sclerosis cerebrospinalis dissemin							1			1			1			1	1	1	1	1							1	1
Paralysis muscularis pseudohypertrofica							1									1	1		1								1
Epilepsia			1			1	1		1		1		2			3	4	1	4	1	2		1		1			1
Chorea				1										1				1		1		1
Hysteria		1						2		3		1		5		1		6		7		5		1				1
Hypochondria							2						1	1			2		2		1		1
Neurasthenia	1						3	1					2	2			3	1	4	1	2	1	2
Syphilidophia												1		1				1		1		1
Paresis et paralysia extremit						1	1	2	1				1	3		1	2	3	2	3	2	2						1
Paralysis nervi facialis									1				1				1		1		1
Paralysis nervi radialis							2						2				2		2		2
Spasmus nervi facialis								1								1		1		1								1
Hemicrania										1			1					1		1		1
Neuralgia intercostalis							1		1							2	2		2		2
Neuralgia ischiadica							2		2				1	1	2		4		4		3		1
Atrophia muscularis progressiva									1	1					1	1	1	1	1	1	1			1
Morbus Basedowii								2					1			1		2		2		1						1
VIII
Conjunctivitis catarrhalis	1							1							1			1	1	1	1	1
Otitis media										1				1				1		1		1
Vertigo Ménièrei								1	1	1				1	1	1	1	2	1	2		2	1
IX
Pericarditis							1		1							2	2		2						2
Endocarditis								1					1					1		1		1
Endocarditis ulcerativa								1								1		1		1						1
Cor adiposum									1				1				1		1		1
Vitium organicum cordis ejusque valvularum	1	3			1	2	4	7		4	1		7	1	7	4	6	13	7	16	3	5	2	5	2	5		1
Arteriosclerosis									1			1				2	1	1	1	1	1							1
Haemorrhoides							1	1					1			1	1	1	1	1		1	1
Thrombosis et embolia								2					1			1		2		2		1				1
Lymphadenitis							4					1	2	3			4	1	4	1	4			1
X
Epistaxis							1								1		1		1		1
Laryngitis catarrhalis	1						3	1	2		1		3	2		2	6	1	7	1	3	1			3		1
Laryngitis tuberculosa	1				2		3		1		1		2	2	2	1	7		8						6		2
Pleuritis acuta	1				8	1	15	2	1				9	6	5	7	24	3	25	3	19	3	1		3		2
Empyema	1						1	1	1				1	1		1	2	1	3	1	1				2	1
Seropneumothorax							1						1				1		1		1
Bronchitis acuta		1		1	2	1	3	3					5	2	1	2	5	5	5	6	5	5				1
Bronchitis chronica	2	5	2			3	2	3	13	3	3	2	11	4	8	8	20	11	22	16	16	8		3	4	4	2	1
Emphysema pulmonum	1	1					1	2	5	1	2		2	2	2	5	8	3	9	4	5	2			2	2	2
Asthma bronchiale nervosum									2							2	2		2		1						1
Oedema pulmonum							3		2	1			1		3	2	5	1	5	1					5	1
Gangraena pulmonum							1							1			1		1						1
Pneumonia acuta					4	1	15	2	7	5	1		8	14	4	9	27	8	27	8	16	6			9	2	2
Pneumonia chronica	2	3	2		2	3	7	6	6	3			5	6	8	10	17	12	19	15	8	6	1	2	7	3	3	4
Phthisis pulmonum	5	3			7	1	9	6	2	2	1	1	13	6	6	4	19	10	24	13	8	6			13	4	3	3
XI
Angina tonsillaris et faucium						1	5	2							1	7	5	3	5	3	4	3			1
Pharyngitis chronica							1	1			1		2	1			2	1	2	1	2	1
Parotitis suppurativa							1						1				1		1		1
Catarrhus ventriculi acutus						1		1		1			1	2				3		3		3
Catarrhus ventriculi chronicus	1	7				1	6	20	8	13		2	18	12	8	12	14	36	15	43	15	40						3
Ulcus ventriculi simplex		6				1		12		5			7	2	4	5		18		24		19				3		2
Catarrhus gastro - intestinalis.						2	1	1	1				3		1	1	2	3	2	3	1	2		1	1
Diarrhoea chronica		1						1							1			1		2		2
Dilatatio ventriculi	1	1					1	4	2				3			4	3	4	4	5	2	5					2
Obstipatio alvi								1		1		1	1	1		1		3		3		2		1
Tuberculosis intestinorum					1			1						1	1		1	1	1	1					1	1
Degeneratio amyloidea intestini	1																		1						1
Perityphilitis et Typhilitis		1			1	2	6	5	1	2			7	2	1	7	8	9	8	10	4	10			1		3
Hernia intestinalis	1								2		1					3	3		4		1		1				2
Helminthiasis					1		2						1	1		1	3		3		1		2
Peritonitis		1				1	1	5	1	3					6	5	2	9	2	10		3			2	4		3
Pelveoperitonitis		1						3							2	1		3		4		2		1				1
Icterus catarrhalis							1	1	1				1	1		1	2	1	2	1	2							1
Atrophia hepatica acuta flava							1							1			1		1						1
Degeneratio amyloidea hepatis	1																		1						1
Degeneratio amyloidea lienis	1						1						1				1		2						2
XII.
Nephritis acuta							2	1	1				1	1	2		3	1	3	1	2	1			1
Nephritis chronica	1	1			3		7	2	13	5	2	1	9	7	10	7	25	8	26	9	9	3	2		13	3	2	3
Paranephritis									1							1	1		1						1
Morbus Addisonii									1							1	1		1						1
Uraemia									2			1			2	1	2	1	2	1					2	1
Haematuria								2							2			2		2		1				1
Cystitis		1					5			2			1	3	1	2	5	2	5	3	4	1					1	2
Pericystitis		1						1							1			1		2		1						1
Tuberculosis urogenitalis					1				1				1	1			2		2				2
Urethritis							1									1	1		1								1
Prostatitis							1							1			1		1		1
Epididymitis							4						1	1	2		4		4		4
Hydrocele testiculi									2							2	2		2		1						1
Prolapsus vaginae		1																		1		1
Leucorrhoea								2					1			1		2		2		2
Polypus uteri		1																		1				1
Endometritis								1							1			1		1								1
Metrorrhagia										1						1		1		1				1
Perimetritis								2						1	1			2		2		1						1
Haematoma periuterina								1							1			1		1								1
Cystoma ovarii										1				1				1		1				1
Colica menstrualis						1								1				1		1		1
XIII.
Rheumatismus articularis acutus	1				2	1	3	7	2	1		1	5	4	4	4	7	10	8	10	7	8					1	2
Rheumatismus articularis chronicus	1						1			1		1	1		1	1	1	2	2	2	1	2			1
Rheumatismus muscularis acutus							3	1					2			2	3	1	3	1	3	1
Rheumatismus muscularis chronicus									3		2		1	2		2	5		5		5
Rheumatismus gonorrhoicus							2								1	1	2		2		1						1
Myitis							2	1	1	2				3	1	2	3	3	3	3	2	1					1	2
Contractura colli			1											1			1		1		1
Arthritis deformans								1		1					1	1		2		2								2
Kyphosis							3						1	1		1	3		3				3
Periostitis		1																		1		1
XIV.
Erysipelas					1	1	4	2						4	1	3	5	3	5	3	4	2			1			1
Scabies					1		3	1					2	1	1	1	4	1	4	1	4	1
Eczema	1				1	1							2				1	1	2	1	2	1
Psoriasis							3						1			2	3		3		2		1
Urticaria		1																		1		1
Erythema nodosum								1								1		1		1		1
Herpes Zoster											1					1	1		1								1
Favus								1					1					1		1		1
Phlegmone et abscesus							2	1	1				1	1	2		3	1	3	1	2						1	1
Gangraena, Decubitus	1							2			1	3		1	4	1	1	5	2	5		1			1	4	1
XV.
Polypus nasi et auris	1																		1				1
Fibromyoma uteri										3			1	2				3		3				3
Cancer ventriculi							2	2	11	2		3	5	4	5	6	13	7	13	7	3	1	2	2	8	2		2
Cancer intestini							1						1				1		1						1
Cancer recti									1						1		1		1						1
Cancer hepatis							1	1	4	1	1		2	2	3	1	6	2	6	2			1		5	2
Tumor abdominis				1										1				1		1						1
Tumor ossis sacri									1				1				1		1				1
Summa	34	50	12	3	43	34	213	171	131	81	28	26	219	166	147	210	427	315	461	365	261	219	36	37	118	57	46	52

Kirurgiska Afdelningen Öfverkirurg Prof. C.B. Mesterton. Rapport afgifven af Alfred Svensson, Underkirurg.

Qvarliggande från 1883. Inkomne under år 1884. Summa vårdade Utgångne Qvarliggande till 1885.

I lefnadsåret Årstid Summa inkomne Friske eller förbättrade Obotade Döde

Under 10 år 11 - 20 21 - 40 41 - 60 Öfver 60 år Jan - Mars April - Juni Juli - Sept Okt - Dec.

m. q. m. q. m. q. m. q. m. q. m. q. m. q. m. q. m. q. m. q. m. q. m. q.

Sjuke personer:

utvärtes 20 17 19 14 38 24 130 50 43 43 26 24 114 97 94 106 256 155 276 172 215 135 11 14 12 11 38 12

Sjukdomar:

Marasmus senilis 1 1 1 1 2 2 2

Syphilis 2 12 2 2 4 5 3 4 14 2 16 2 14 2 2

Chancre et Bubo 6 3 3 6 6 4 1 1

Gonorrhoea 2 1 1 2 2 1 1

Rachitis 1 1 1 1 1

Cachexia cancerosa 1 1 1

Scrophulosis 1 2 2 1 1 2 1 2 1 1 1

Chlorosis et Anaemia 3 1 1 3 1 5 1 1 5 1 8 1 8

Elephantiasis Graecor. 1 1 1

Alcoholismus chron. 4 1 2 1 4 4 3 1

Paranoia 1 1 1 1 1

Commotio cerebri 1 1 1 1 1

Vit. org. cerebri et medull.spin. 1 1 1

Hemiplegia 1 1 1 1 1

Meningitis tuberculosa 1 1 1 1 1

Epilepsia 1 1 1 2 2 3 1 2

Hysteria 1 1 2 2 2 2 1 2 2 7 8 6 1 1

Paresis 1 1 1 1 1

Neuralgia (Ischias) 1 2 2 2 1 1 1 3 2 3 2 3 2

Blephar-adenitis 1 1 1 1 1

Conjunctivitis catarrh. 1 1 2 1 1 1 1 1 1

Conjunctivitis scrophulos 1 1 1 1 1

Dacryocystitis 1 1 1 1 2 2 1 1

Keratitis ulcerosa 2 1 1 1 1 2 2 2 4 2 4 2 3 1 1 1

Keratitis pannosa 1 1 1

Keratitis scrophulosa 1 2 2 1 2 1 2 1 2 1

Iritis 5 1 3 1 1 1 6 6 5 1

Cyclitis et Iridocyclitis 1 1 1 1 2 2 1 1

Glaucoma 1 1 1 1 1

Diplopia 1 1 1 1 1

Cataracta 1 1 1 3 1 1 1 3 2 4 2 4 1 3 2

Phthisis bulbi 2 3 2 1 2 5 5 4 1

Fistula lacrymalis 1 1 1 1 1

Ankyloblepharon 1 1 1 1 1

Strabismus converg. 1 1 1 1 1

Otitis 2 1 1 1 1 1 2 1 2 1 1 1

Vit. org. cordis 1 1 1 1 1

Periphlebitis 1 1 1 1 1

Thrombosis 1 1 1 1 2 1 1

Lymphangitis 1 2 1 1 2 3 2 1

Lymphadenitis 1 2 2 5 1 1 1 1 3 2 6 3 8 6 8 6 7 6 1

Glossitis 1 2 1 1 2 3 3

Angina tonsill. et phar. 1 1 2 3 1 1 4 5 1 6 1 4 1 2

Epistaxis 2 1 1 2 2 1 1

Croup 1 1 1 1 1

Perichondritis tracheal 1 1 1 1 1

Pleuritis 2 2 3 1 2 2 2 2 2 1 1

Pneumonia acuta 2 1 2 1 2 1 2 1 1 1 1

Bronchitis 2 1 1 1 2 4 1 1 4 3 4 2 3 1 1

Emphysema pulmonum 1 1 1 1 1 1 1 1 2 2 1

Emphysema cutaneum 1 1 1 1 2 2 1 1

Pneumothorax 1 1 1 1 1

Haemorrhagia pulmonum 1 1 1

Phthisis laryngis 1 1 1 1 1

Phthisis pulmonum 1 1 1

Labium lepor. duplex 1 1 1 1 1

Polypi nasi 1 1 1 1 1

Catarrh. ventric. chron. 2 1 2 1 2 4 1 1 2 4 2 6 2 6

Hernia cruralis 1 4 1 1 1 2 1 2 1 5 1 6 1 4 1 1

Hernia inguinalis 1 1 1 2 1 1 2 1 2 1 1 1

Perityphlitis 1 1 1 1 1

Peritonitis 2 1 1 1 1 2 1 1 1 4 1 4 1 1 3

Degeneratio amyloid. intestin. 1 1 1 1 1

Fissura ani 1 1 1 1 1

Fistula ani 2 1 1 1 1 2 1 2 1 2 1

Ascites 3 2 1 3 3 2 1

Prolapsus ani 1 1 1 1 1

Nephritis (Albuminuria) 1 1 1 1 1 1 4 1 3 2 4 2 2 1 2 1

Haematuria 1 1 1 1 1

Anuria 1 1 2 1 1

Fistula urethralis 1 1 1 1 2 1 1

Cystitis et tenesmi vesicae urin. 2 1 2 1 3 2 1 4 4 8 1 10 1 7 2 1 1

Strictura urethrae 3 2 3 2 5 5 5

Epididymitis 4 3 1 4 4 4

Tuberculosis testis 1 1 2 2 2 1 1

Tuberculosis urogenitalis c.fistul perinei 1 1 1 1 1

Prostatitis 1 1 1 1 1

Calculus prostaticus 1 1 1 1 1

Hydrocele testis 1 1 2 2 2 1 1

Cystoplegia c. retentione urinae 2 1 1 2 2 2

Hypertrophia prostat. c. retent. urinae 3 2 1 3 3 2 1

Phimosis 1 3 1 1 2 2 5 5 4 1

Paraphimosis 1 1 1 1 1

Cysta retentionis praeputii 1 1 1 1 1

Cysta funiculi spermatici 1 1 1 1 1

Papilloma vulvae 1 1 1 1 1

Fistula vesico-vaginal 1 1 1

Catarrhus cervicis uteri 3 2 1 3 3 3

Ulcus port. vaginal. uteri 1 1 1 1 1

Menorrhagia 1 1 1 1 2 2

Metrorrhagia 4 5 2 1 2 4 9 9 7 1 1

Metritis chron. 1 1 1 1 1

Parametritis 4 1 2 3 5 5 3 2

Dysmenorrhoea 1 1 1 1 1

Amenorrhoea 1 1 1 1 1

Anteflexio uteri 2 1 1 2 2 2

Retroversio uteri 2 1 1 2 2 1 1

Inversio uteri post partum 1 1 1 1 1

Fibromyoma uteri 1 1 1

Leucorrhoea 1 1 2 2 2 2

Cystoma ovarii dextri 1 1 1 1 1

Mastitis 1 1 1 1 1

Abortus 1 1 2 2 2 1 1

Graviditas 2 1 1 2 2 2

Tumor malignus uteri 1 1 1 1 1

Tumor ovarii 1 1 1 1 1

Rheumatismus 1 2 1 1 1 5 1 3 3 3 3 3 3

Tendovaginitis 1 1 1 1 1

Spondylitis 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Scoliosis 1 1 1 1 1

Kypho-scoliosis 2 1 1 2 2 2

Coxitis 1 2 1 3 1 1 2 4 5 2 2 2 1 2

Tumor albus genu 1 1 1 1 2 2 1 1

Synovitis genu 1 3 1 1 2 2 3 3 4 4 4 4 4 4

Pyarthrosis 1 1 1 1 1 3 2 1 3 2 1 1 1 1 1

Hygroma genu 2 1 1 1 1 2 3 1 2 4 2 4 2 4

Pes equino-varus 1 1 1 2 1 1 2 1 2 1 1 1

Luxatio humeri 1 1 1 1 2 2 2

Luxatio femoris 1 1 1 1 1

Luxatio antibrachii 1 1 1 3 2 1 2 1 1 1 1

Subluxatio genu et ped. 1 2 2 1 3 3 2 1

Contusio 1 1 1 4 2 4 1 2 4 1 7 10 4 10 4 8 4 2

Distorsio articul. divers 4 1 1 1 1 3 1 5 1 5 1 4 1 1

Infractio et depressio Cranii 1 1 1 1 1

Fractura extremitatum 1 1 1 3 1 2 1 1 5 2 1 7 2 8 2 7 2 1

Fractura complic. et commin. 1 2 1 1 5 1 1 1 2 2 6 2 9 3 10 3 8 2 2 1

Fractura costarum 2 1 1 1 1 3 3 2 1

Fractura claviculae 1 1 1 1 1

Fractura colli femoris 3 3 3 3 3

Osteitis et osteomyelitis 1 2 1 2 4 1 3 1 4 2 8 2 9 2 5 1 1 3 1

Periostitis 1 2 2 1 1 4 1 1 1 4 3 4 3 3 2 1 1

Necrosis 1 1 2 2 1 2 2 5 5 1 3 1 2

Anchylosis art. cubital 1 1 1 1 1

Dilaceratio extremitatum 1 1 1 1 1

Paronychia 1 1 2 1 1 1 1 1 1

Congelatio et ulcus frigid. 1 3 1 1 1 1 4 6 6 3 3

Combustio 2 2 2

Vulnus caesum 3 5 1 3 2 2 2 9 9 8 1

Vulnus laceratum 1 2 2 2 1 1 5 7 7 6 1

Vulnus contusum 1 2 2 5 1 1 1 1 4 5 8 3 9 3 7 3 2

Vulnus sclopetarium 1 1 1 1 1

Ulcera varicosa 1 1 1 3 1 2 4 1 1 2 3 5 4 5 3 2 2 1 1

Contractura crurum amb. 1 1 1 1 1

Erysipelas 2 1 1 1 3 2 5 7 5 7 5 9 6 6 4 1 3 1

Gangraena 1 3 2 1 1 3 1 3 1 1 2 1

Favus 1 1 1 1 1 1 1 1 2 2 1

Scabies 3 5 1 1 1 2 4 3 5 5 5 5 5 5

Ichthyosis 1 1 1 1 1

Onychomycosis 1 1 1 1 1

Psoriasis 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Pemphigus 1 1 1 1 1

Herpes circinatus 1 1 1 1 1

Lupus 1 1 1 1 1

Erythema nodosum 1 1 1 1 1

Eczema 2 2 1 3 2 1 1 8 3 1 5 7 5 7 5 7

Phlegmone 2 1 1 2 4 2 4 1 3 4 6 1 9 5 11 6 10 6 1

Abscessi divers. region. 1 3 1 1 1 4 4 1 5 1 2 4 6 6 7 9 4 7 2 2 1

Abscessi frigidi 1 1 2 1 1 1 1 1 1

Furunculus 1 1 1 1 2 2 2

Carbunculus 1 1 1 1 1 1 1 2 1 2 1

Decubitus 1 1 1 1 1 2 2 1 3 1 1 1 2

Lipoma 1 1 1 1 1 1 1 1

Atheroma 1 1 2 1 1 1 1 1 1

Fibroma 1 1 1 1 1

Fibromyxoma 1 1 1

Sarcoma 1 1 1 1 1 2 3 2 1

Myxosarcoma 1 1 1 1 1

Corpora peregrina 1 1 1 1 1 1 1 1 2 1 2

Epithelomia antri Highm. 1 1 1 1 1

Tumores haemorrhoidal 1 1 1 1 1

Morsus canis 1 1 1 1 1

Parulis (maxill. super.) 1 1 1 1 1

Tumor reg. iliacae sin. 1 1 1 1 1

Ulcera cancerosa 1 1 1 1 1

Cancer labiorum 1 1 1 1 2 2

Cancer ventriculi et peritonei 1 1 1 1 1

Cancer mammae 2 2 1 1 2 4 4 4

Cancer praeputii 1 1 1 1 1

Cancer uteri vel vulvae 2 1 1 2 3 3 2 1

Cancer recti 1 1 1 1 1

Summa 33 28 22 21 45 35 153 68 63 64 39 30 167 118 115 140 322 218 355 246 258 177 13 25 32 26 52 18

Operationer, förrättade vid Kongl. Akademiska Sjukhuset i Upsala under år 1884.

Cataracta oculi Cataractoperation 1

Glaucoma oculi Iridectomia 1

Strabismus convergens Tenotomia 3

Myxo-sarcoma oculi Exstirpatio 1

Panophthalmia Enucleatio bulbi 1

Phthisis bulbi d:o 2

Chalazion oculi Exstirpatio 2

Corpus alienum oculi Extractio 12

Keratitis ulcerosa Punctio 1

Dacryocystitis Bowmans operation 7

Abscessus lacrymalis d:o 1

Naevus maternal. frontalis Excisio 1

Corpus alienum nasi Extractio 4

Syphil. nasi et necros. palat. Plastisk operation 1

Parulis granulos. maxil. Excisio 1

Labium leporinum Plastisk operation 4

Fibroma lab. inf. Exstirpatio 1

Cancer lab.inf. d:o 1

Hypertrophia tonsillar Kiotomia 9

Corpus alienum auris Extractio 1

Polypus narium Evulsio 3

Tumor fibrosus auris Excisio 1

Ankyloglossus Incisio 3

Neuralgia infraorb. Neurectomia 1

Lymphoma colli Extirpatio 6

Degeneratio caseos. gland. Skrapning 1

Cancer gland. axill. Exstirpatio 1

Cystae region. divers. d:o 2

Luxatio humeri Repositio 5

Subluxatio humeri d:o 1

Luxatio antibrachii d:o 1

Fractura bracch. comp. et commin. Amputatio 1

Luxatio subcoracoidea Reductio 1

Vulnus caesum man. Exarticulatio 2

Vulnus contusum halluc. Amputatio 1

Dilaceratio man. et dig. d:o 4

Gangraena digit. d:o 1

Pollex duplex Exarticulatio 1

Anchylosis metacarp. dig. III d:o 1

Hygroma antibrachii Incisio 1

Corpus alienum man. Extractio 1

Ganglion tendinum Punctio 1

Luxatio femoris Reductio 1

Caries tibiae Evidement 1

Necrosis anticruris et femor. Amputatio 2

Synovitis chron. gen. Punctio 1

Synovitis purulent. gen d:o 2

Pyarthrosis gen. Insicio 1

Osteomyelitis fungosa Amputatio 3

Ulcus pedis et congelat d:o 5

Corpus alienum pedis Extractio 1

Pes equino-varus Tenotomia 4

Paronychia Evulsio 6

Bursitis Punctio 4

Phlegmone region. divers. Incisiones 9

Condylomata accuminat. Excisiones 1

Hydrocele testis Punctio 5

Hernia inguinalis Taxis 3

Hernia cruralis d:o 1

Hernia inguinalis Herniotomia 2

Hernia cruralis d:o 1

Fistula ani Incisio 2

Sarcoma Extirpatio 3

Lipoma d:o 2

Tumor cysticus d:o 2

Strictura urethrae Urethrotomia ext. 2

Papilloma Exstirpatio 2

Osteosarcoma Resectio 4

Fissura ani spastica Dilatition forcée 1

Phimosis Circumcisio 6

Fibroma mammae Exstirpatio 1

Spermatocele Punctio 1

Cystoma ovarii d:o 1

Cystoma ovarii Ovariatomia 1

Tumor hemorrhoidal Ligaturae 1

Inversio uteri Hysterotomia 1

Corpus alienum mammae Extracto 1

Tumores elephantiasis Exstirpatio 1

Enchrondroma d:o 1

Paraphimosis Repositio 4

Scirrhus mammae Amputatio 2

Carbunculus Incisio 2

Cancer ventriculi Laparotomia 1

Kypho-scoliosis Sayres bandage 4

Calculus prostaticus Sectio mediana 1

Cancer recti Exstirpatio recti 1

Cystae atheromatos. d:o 4

Ascites Punctio 1

Atheroma Exstirpatio 5

Cancer mammae d:o 2

Prolapsus ani Thermocauterium 1

Fistula vesico-vaginal. Operation 1

Carcinoma epithel. penis Amputatio penis 1

Tumor cysticus Exstirpatio 1

Summa 212

Uppgift på och orsak till de under 1884 vårdade yttre skador, som uppkommit genom olycksfall.

Commotio cerebri 1 Fall från häst.

Contusio 8 Fall eller stöt.

Contusio 1 Klämd i maskin.

Fractura simplex 15 Fall.

Fractura simplex 1 Kullslagen af en dörr.

Fractura simplex 1 Fallande träd.

Fractura complicata et comminuta 3 Fall.

Fractura complicata et comminuta 1 Ångsåg.

Fractura complicata et comminuta 1 Stensprängning.

Fractura complicata et comminuta 1 Kullkörning.

Fractura complicata et comminuta 1 Träffad af en hejare.

Fractura complicata et comminuta 1 Stenkastning.

Fractura complicata et comminata 1 Springande kanon.

Fractura complicata et comminata 1 Tröskverk.

Fractura complicata et comminata 1 Skenande hästar.

Infractio et depressio cranii 1 Fallande träd.

Luxatio 4 Fall.

Subluxatio 1 Fall.

Distorsio 6 Fall.

Vulnus contusum 1 Sparkad af en häst.

Vulnus contusum 4 Fall eller stöt.

Vulnus contusum 2 Kullkörning.

Vulnus contusum c. infractione cranii 1 Stenkastning.

Vulnus contusum c. cranio denudato 2 Fall.

Vulnus caesum 1 Liehugg.

Vulnus caesum 1 Hackelsemaskin.

Vulnus caesum 5 Knif eller yxhugg.

Vulnus incisum (Conamen suicidii) 1 Rakknif.

Vulnus laceratum 2 Tröskverk.

Vulnus laceratum 1 Fall.

Vulnus laceratum 1 Sprängskott.

Vulnus sclopetarium 1 Bössa.

Dilaceratio man. 1 Cirkelsåg.

Morsus canis 1 Hund.

Combustio 3

Summa 78

Kurhuset Öfverläkare Prof. C.B. Mesterton. Rapport afgifven af Alfred Svensson, Underkirurg.

Rapport öfver de med venerisk sjukdom behäftade sjuke, hvilka blifvit vårdade på Akademiska sjukhusets Kurafdelning år 1884. Lefnadsålder. Antal.

under 15 år 15-40 år öfver 40 år

m. q. m. q. m. q.

Qvarliggande från förledet år 1 4 3 2 10

Intagne under året:

För dröppel och dess komplikationer 35 10 10 55

För chancre och dess komplikationer samt konstitutionell syfilis 6 4 36 39 10 2 97

Summa 6 5 75 52 22 2 162

Af de under året intagne voro:

Med venerisk sjukdom behäftade för första gången 60

Med venerisk sjukdom behäftade efter ånyo ådragen smitta 51

Med recidiver af venerisk sjukdom behäftade 41

Summa 152

Bland recidiverna förekom konstitutionell syfilis:*)

efter behandling med qvicksilfver 27

efter behandling med jod 7

efter behandling med qvicksilfver och jod 5

efter behandling utan qvicksilfver eller jod 2

Summa 41

Bland de med konstitutionell syfilis*) smittade hafva varit behäftade:

1. Med ärftlig syfilis:

Späda barn ( under ett år ) 1

Äldre barn

2. Med förvärfvad syfilis: 61

A) Ådragen genom samlag

B) Bibringad genom digifning:

Från barn till ammor

Från ammor till dibarn

C) Bibringad på andra vägar

Summa 62

*) Afser endast de under året intagne sjuke och sådana sjukdomsfall, som förete symptomer af allmän infektion.

Utskrifne under året:

Såsom botade från dröppel och dess komplikationer 45

Såsom botade från chancre och dess komplikationer samt konstitutionell syfilis 95

Obotade 4

Döde 3

Qvarliggande till nästa år 15

Summa 162

För konstitutionell syfilis**) behandlade utskrefvos under året:

Såsom botade efter behandling med qvicksilfver 25

Såsom botade efter behandling med jod 19

Såsom botade efter medhandling med qvicksilfver och jod 15

Såsom botade efter behandling utan qvicksilver eller jod 7

Summa 66

Underhållsdagarne hafva uppgått till 4 983

deraf för botade från dröppel och dess komplikationer 1 035

deraf för botade från chancre och dess komplikationer samt konstitutionell syfilis 3 522

deraf för obotade 51

deraf för under året döde 70

deraf för vid årets slut qvarliggande 305

Sjukdoms- symptomer hos de under året intagne:

A) Symptomer af dröppel och dess komplikationer:

Dröppel ( Urethritis, Vulvitis, Vagnitis, etc.) 55

Testikel-inflammation ( Epididymitis ) 17

Inflammation af lymfkärl och körtlar ( Lymphangitis, Bubo ) 2

Purulent ögoninflammation ( Ophtalmoblenorrhoea purulenta )

Dröppel-rheumatism ( Arthritis blenorrhagica )

Vårtformiga utväxter ( Papillomata ) 2

B) Symptomer af chancre och dess komplikationer:

Chancre, mjuk 34

Chancre, hård 2

Bubo:

Enkel ( Adenitis simplex vel sympathica; strumosa ) 10

Virulent, absorptionsbubo ( Adenitis virulenta velbubo absorptionis ) 1

Indolent eller indurerad ( Adenopathia syphilitica ) 1

C) Symptomer af konstitutionell syfilis:

Hudutslag ( Syphilides ) :

Fläckigt ( Roseola ) 12

Papulöst ( Lichen lenticularis et miliaris ) 1

Kondylomatöst (Papulae musocae vel humidae genitalis, ani, angul. oris, digitor. pedum, umbilici, meatus, audit. externi, etc.) 27

Blåsigt ( Rupia, Pemhigus )

Pustulöst ( Impetigo, Acne, Ecthyma superficiale vel profundum ) 2

*) Hit hänföras endast sådana sjukdomsfall, som förete symptomer af allmän infektion.

Fjälligt ( Psoriasis, Lepra ) 2

Tuberkulöst:

a) egentliga hudtuberkler ( Tubercula cutanea ) 1

b) subcutana hudtuberkler ( Tubercula subcutanea )

Sår i mun, svalg, näshålorna och luftstrupen:

a) ytliga eller upphöjda ( Erythema, Papulae mucosae ) 5

b) djupa eller perforerande ( Ulcera vel ulcera tuberculosa ) 10

Sår vid nagelrötterna ( Paronychia syphilitica)

Syfilitisk ögoninflammation ( Iritis, Choroiditis, Retinitis syphilitica )

Syfilitisk testikelsvulst ( Sarcocele syphiliticum )

Benknölar och benvärk ( Periostitis, Osteitis )

Benröta ( Caries et necrosis syphilitica ) 2

Lidanden i ledgångarne

Lidanden i nerfsystemet

Lidanden i öfrige organer

Stomatitis ulcerosa 1

Lupus syphilitic. 2

Barnbördsanstalten Öfverläkare Prof. C. B. Mesterton. Rapport afgifven af Alfred Svensson, Amanuens.

Uppgift på födda barn å Barnbördsanstalten vid Akademiska Sjukhuset i Upsala under år 1884.

Lägesätt. 2:dra lägets 1:sta lägesätt. 1

1:sta lägets 2:dra lägesätt. 16

1:sta lägets 1:sta lägesätt. 64

Abortus. 1

Dödfödde. Efter instrument. 1

Efter vändning.

Efter naturlig förlossning. 2

Summa. 3

Qvinnokön. 1

Mankön. 2

Lefvande födde. Med instrument. 2

Efter vändning.

Efter naturlig förlossning. 76

Summa. 78

Qvinnokön. 44

Mankön. 34

Uppgift på vårdade barnaföderskor å barnbördsanstalten vid Akademiska Sjukhuset i Upsala under år 1884.

Af de qvarliggande voro: Omföderskor.

Förstföderskor.

Enkor.

Gifta.

Ogifta.

Qvarliggande till 1885. Summa qvarliggande.

Öfver 40 år.

30-40 år.

20-30 år.

Under 20 år.

Afförda. Summa afförda. 82

Döda. 3

Tillfrisknade. 73

Flyttade till annan sjukvårdsinrättning. 6

Af vårdade voro: Omföderskor. 43

Förstföderskor. 39

Enkor.

Gifta. 30

Ogifta. 52

Summa vårdade. 86

Intagne under 1884 Summa intagna 82

Öfver 40 år. 8

30-40 år. 27

20-30 år. 41

Under 20 år. 6

Qvarliggande från 1883. 4

Öfversigt af de primära dödsorsakerna å Medicinska afdelningen.

A. Patienter döde inom de 3 första dygnen efter intagandet å sjukhuset.

Under 10 år 11-20. 21-40 41-60 Öfver 60 år Summa

Meningitis+ Alkoholismus+ Empyema+ Haemorrhagia cerebri 1 1

Meningitis cerebrospinalis 1 1

Vitium organic. cordis 1 1

Phthisis pulmonum 1 1 1 3

Pneumonia acuta 3 3

Gangraena pulmon+ Pneumon. acuta 1 1

Peritonitis perforat. p. ulcus ventric. 1 1

Peritonitis purulenta 1 1

Atrophia hepatis flava 1 1

Nephritis acuta. Parotitis, Pleuritis Uraemia+ Pneumonia chron 1 1 1

Cancer ventriculi 1 1

Cancer recti 1 1

Haematuria+ Haematemesis (Intoxicatio phosphorea?) 1 1

Summa 18

B. Patienterna behandlade längre än 3 dygn å sjukhuset.

a) Obotliga sjukdomar:

Tumor cerebri 1 1

Meningitis tuberculosa 1 1

Tuberculosis pulmonum (Phthisis et pneumonia chron.) 4 8 8 2 22

Peritonitis diffus. perforativa 1 1

Tuberculosis acuta miliar. 1 1

Septichaemia 1 1

Cancer ventricul., intestin. l. hepatis 3 5 2 10

Endocarditis ulcerativa + Nephritis 1 1

Summa 38

b) Öfriga sjukdomar:

Marasmus senilis 1 1

Anaemia perniciosa progressiva 1) 1 1

Pseudoleuchaemia 1 1

Intoxicatio phosphorea 1 1

Syphilis (cirrhos. hepat; degen. amyloidea intestinor cet.) 1 1

Vitium organ. cordis 2) 2 1 3

Pneumonia acuta 3) 2 3 5

Empyema pulmon. 1 1

Nephritis chronica 4) 1 2 5 1 9

Febris typhoides 1 1

Febris puerperalis + Empyema bilat. + Periton. purulenta 1 1

Tumor abdonominis 1 1

Summa 26

1) en man, som ock hade albuminuri och utbredda difteriska sår i tunn- och tjocktarmarna.

2) ett fall - infördes i medvetslöshet tillstånd; dog på 4:de dygnet;

ett fall - hade dessutom nephrits chron. atrofica;

ett fall - hade dessutom fetthjerta.

3) ett fall - dubbelsidig pneumoni + albuminuri;

ett fall - dubbelsidig pneumoni + hjerthypertrofi + abscessus brachii;

ett fall - dubbelsidig pneumoni + pericarditis;

ett fall - pn. acuta + empyema sin. + nephritis chron;

ett fall - pn. acuta + icterus.

4) ett fall - komplic. med amyloidegeneration och tyfoidfeber;

ett fall - komplic. med fetthjerta;

ett fall - komplic. med amyloid i tarm och morbus Addisonii;

ett fall - komplic. med amyloid och pericardit;

ett fall - komplic. med ulcus ventriculi med dilatation.

Af denna öfversigt framgår, att den stora dödsprocenten beror till väsendtlig del derpå, 1) att pat. intagas å sjukhuset kort före sin död (18 st. dogo inom 3 dygn); eller 2) att de äro behäftade med obotliga lidanden ( 38 st.) och 3) att många lida af sådana grundsjukdomar eller komplikationer, mot hvilka terapien föga förmår.

Från Medicinska Kliniken i Upsala år 1883-1884

Af Prof. Dr. S. E. Henschen
Öfverläkare å Medicinska Kliniken

Från den medicinska kliniken i Upsala.(1)
9:o Några ord om sjukgymnastiken såsom undervisningsämne för läkare och dess föhållande till kliniken
af S. E. HENSCHEN
Att hvarje lifsfunktion är förenad med rörelse af de särskilda partiklarna hos det funktionerande organet eller af organet i sin helhet och att denna funktion är normal endast så länge denna rörelse sker på ett normalt sätt torde vara en sanning, som ej kan bestridas. Många sjukliga rubbningar i organens eller organismens verksamhet torde följaktligen vara orsakade af eller åtföljda af en sjuklig eller abnorm rörelse hos organets delar. Det ligger då nära tillhands att antaga, att mången sjukdom torde kunna botas genom lämplig rörelsebehandling. Att detta teoretiska antagande är praktiskt riktigt, lär oss erfarenheten. Vi behöfva i detta hänseende endast erinra oss, hvad hvarje sjukgymnast kunnat öfvertyga sig om under utöfvandet af sitt kall. Låtom oss för ändamålet taga en hastig öfverblick af de olika organsystemens sjukdomar och draga oss till minnes några af de vigtigaste, hvilka kunna kraftigt påverkas af en ändamålsenlig sjukgymnastik.
A priori kunna vi redan vänta, att rörelsebehandlingen bör kunna mäktigt påverka centrum för blodomloppet och nutritionen – hjertat - då vi ju alla känna, att hvarje rörelse i kroppen återverkar på hjertat. (1)Fortsättn. fr. föreg. årsberättelse.
Att sjukgymnastiken gynsamt verkar vid de s.k. valvelfelen hos hjertat är en af svenska sjukgymnaster allmänt erkänd sak. Visserligen kan sjukgymnastiken lika litet som något annat kändt invärtes medel förändra valvlerna, men följden af alla valvelfel är en sjukligt förändrad cirkulation, som tenderar till stas i det venösa systemet och minskad fyllnad af det arteriela. Att denna sjukliga rubbning kan kraftigt motverkas genom lämpliga rörelser, framgår redan af hvad fysiologien och anatomien lära, nämligen att genom rörelser venerna komprimeras och artererna vidgas, hvarigenom blodet i de förra lättare drifves till och i de senare från hjertat. Genom lämpliga respirationsrörelser regleras ock tryckförhållandena inom hjertat till förmån för en normal cikulation. Som kändt är, duka hjertsjuka esomoftast under till följd af degenerationer af den vanligen öfveransträngda och till följd af valvelfelen origtigt nutrierade hjertmuskeln. Sjelfva nutritionen af hjertat beror nämligen delvis af hjertats rörelser. Reglering af hjertverksamheten bör derför ock förhindra degenerationen af hjertmuskeln - en af de farligaste föjderna af valvelfel.
Äfven der hjertmuskeln är degenererad till följd af andra orsaker, såsom alkoholmissbruk, vällefnad o.s.v., är sjukgymnastik ett af de vigtigaste kända terapeutiska medel.
De periferiska cirkulationsrubbningar, som följa med hjertfel af alla slag eller hafva en annan, mera lokal orsak, häfvas ock ofta genom lämplig rörelsebehandling; och symtomen - ofta kroniska - mildras eller försvinna ofta mer eller mindre hastigt.
Sjukdomar till följd af abnorm rörelse i lymfkärlsystemet torde vara ganska allmänna, ehuru mindre kända och derför mindre allmänt behandlade med gymnastik. Dylika rubbningar förekomma, enligt min tanke, rätt ofta hos bleksigtiga och nervösa personer; och den välgörande verksamhet, som gymnastik utöfvar vid dessa sjukdomar, kan i främsta hand måhända tillskrifvas rörelsernas inverkan på lymfans cirkulation i kroppens olika delar. Vända vi oss till respirationsorganen, så erinra vi oss ju, att många af lungornas sjukdomar äro följder af fel i hjertat. Dessa kunna ofta dels lindras, dels häfvas genom den mot hjertfelet använda rörelsebehandlingen. Andra mera primära sjukdomar, såsom kroniska bronkiter och emfysem, påverkas mera direkt af behandlingen. I de akuta sjukdomarna,såsom pneumoni och pleurit, är rörelsebehandling endast indicerad under konvalescensen, men är då ofta, såsom pleuriten, ett utmärkt medel att påskynda det fullkomliga återställandet till helsa. Mot tuberkulos torde rörelsebehanlingenverka som prophylacticum.
Äfven vid respirationsorganens sjukdomar intar såledesden sjukgymnastiska behandlingen en framstående plats bland de terapeutiska medlen.
Mot de hos oss vanligaste digestionslidandena verkar ändamålsenlig rörelsebehandling i hög grad gynsamt. Jag behöfver blott erinra om magkatarren och den ofta i sambandmed densamma uppträdande obstruktionen. Den atoni i tarmen, som esomoftast ligger till grund för den senare, motverkas kraftigt af den allmänna rörelsebehandlingen eller den lokala massagen; och är väl obstruktionen häfd, återgår ej sällanventrikeln af sig sjelf till normal verksamhet. Men en lifligare verksamhet hos ventrikeln kan ock direkt befordras genom lokal massage. Allmänt förtroende har derför sjukgymnastiken tillvunnit sig vid flera digestionslidanden.
Att äfven njurens funktioner i någon – om ock ännu föga känd – mån kunna påverkas af rörelsebehandling, torde a priori ej kunna bestridas, då man känner, att njurens verksamhet till ej ringa mån beror af hjertats rörelse och verksamhet.
Att sjuklig könsverksamhet hos mannen fördelaktigt påverkas af sjukgymnastik, visar det ej ringa antal af dylika patienter, som begagna det sjukgymnastika öfningarna. Rörande gymnastikens betydelse för behandling af qvinliga uterina och periuterina.lidande äro - som kändt – åsigterna delade. Det är ej här platsen att ingå på frågan, i hvad mån loftalet öfver dylika kurer kan vara öfverdrifvet eller tadlet obefogadt. I hvarje fall är sjukgymnastiken i en skicklig och försigtig läkares hand af god verkan i en del dylika sjukdomar.
Gå vi så öfver till nervsjukdomarnes stora gebit.
Hjernans så kallade organiska sjukdomar äro – om man undantager syfilis – dessvärre ofta oåtkomliga för den invärtes terapien, likaså ock för sjukgymnastik. Men dess kraftigare lyckas det ofta sjukgymnasten att gynsamt påverka de mera vanliga och ofta besvärliga symtom, som fördystra mångens lif och förstöra hans verksamhet, nämligen hufvudvärk och sömnlöshet. Och då man känner, huru de mot dem oftast använda invärtes medlen – morfin, koffein, bromkalium – i längden ingalunda verka gynnsamt, böra vi skatta oss lyckliga att i gymnastiken ega ett, om ock ej suveränt, dock ofta godt medel.
I ryggmärgens funktionela sjukdomar – såsom neurasteni, hysterisk paraplegi o.s.v. – kan rörelsebehandling verka kraftigare än i de s.k. organiska lidandena, i hvilka, som kändt är, äfven den invärtes terapien ej sällan är utan åsyftad verkan. Men äfven i dessa senare kunna mången gång lämpliga rörelser af de paretiska delarne påskynda tillfrisknandet eller i någon mån minska de näringsrubbningar – atrofi – som ofta åtfölja förlamningen.
Kraftigare verkar gymnastiken vid de periferiska nervåkommorna. Mot de periferiska nevralgierna torde man ej känna något medel, som kan sättas vid sidan af eller högre än sjukgymnastik, specielt massage. Detta förklarar det stora förtroende massagen vunnit. Vid de periferiska förlamningarna är ock ofta rörelsebehandling i stånd att påskynda återställandet.
Vid en del muskelsjukdomar, såsom reumatism, hafva, som kändt är, gymnastik och massage vunnit allmänt förtroende såsom det kraftigaste medel att ej blott lindra, utan varaktigt häfva de sjukliga förändringarna i nämnda väfnader.
Enahanda kan sägas om en mängd kroniska och akuta lidanden i ledgångar och ligamenter, vid hvilka rörelsebehandlingens lysande resultat visat, att den förr brukliga behandlingen med permantent hvila är olämplig.
Ej mindre gynsamt påverkas några af vår tids mest gängse nutritionsrubbningar, såsom kloros och anemi. Vid våra kurorter ingår ock som bekant gymnastiken såsom en kraftig faktor i kuren. Man har ock velat vid diabetes se gynsamma resultat af gymnastik.
De fakta, som jag ofvan omnämt, torde vara kända af hvarje praktiserande sjukgymnast. Det är dock af betydelse att här erinra om dem, för att ingen må anse den slutsats, jag nu vill draga, öfverdrifven. De visa, enligt mitt förmenande, att rörelsebehandling är ett af de generelare läkemedel mot kroniska sjukdomar, att de åkommor, som med framgång kunna med gymnastik behandlas, äro mångtaliga och till utseendet de mest skiljaktiga i de mest olika organsystem. För läkare behöfver jag ej erinra, att det ock gifves en mängd åkommor, vid hvilka gymnastik skadar istället för att gagna – såsom vid akuta infektionssjukdomar, magsår, en del njurlidanden, peritoniter, spondylit o.s.v. I dylika sjukdomar är visserligen gymnastisk behandling försökt af en eller annan fantast, men Om denna ofvan uttalade sats är sann, att sjukgymnastik är ett af de generelaste och kraftigaste medel mot kroniska sjukdomar, så torde man med skäl kunna yrka på, att läkare ej förblifva okunniga om ett så gagneligt medel. Vår svenska läkarebildning och undervisning utmärker sig fördelaktigt genom sin omfattning. Vi fordra af våra läkare, att de hafva åtminstone någon insigt i hvarje af de åligganden, som kunna träffa dem vid den praktiska utöfningen af läkarekonsten. Just härigenom, genom omfattningen af sin läkarebildning, utmärker sig vår läkarekår framför månget annat lands. Vore det ej då också önskvärdt, att läkaren under sin utbildning toge tillbörlig kännedom om den behandlingsmetod, som mer än någon annan kan kallas fosterländsk, som vuxit upp i vårt land och är för detsamma egendomlig, då denna metod tillika börjar vinna allt större och större förtroende bland allmänheten?
Den, som sjelf sysselsatt sig med sjukgymnastik eller haft tillfälle att med egna ögon öfvertyga sig om de vackra resultaten af den gymnastiska behandlingen, är utan tvifvel villig att besvara denna fråga med ett kanske obetingadt ja.
För den åter, som stått sjukgymnastiken fjermare, skola utan tvifvel betänkligheter resa sig mot att utvidga omfånget af fordringarna på våra läkare. Det torde derföre ej vara olämpligt att upptaga till besvarande några af de invändningar, som framstälts mot sjukgymnastikens införande vid undervisningen.
Man säger, att tiden ej ännu är mogen; ity att öfvertygelsen om nödvändigheten af insigt i gymnastik ännu ej inträngt i vår kår så djupt eller så allmänt, att man bör yrka på dennas införande vid undervisningen. Ja väl, detta måste erkännas, men detta beror enligt min tanke derpå, att kåren ej fått tillräcklig kunskap om nämnda behandlingsmetods värde och betydelse. Sålunda torde en stor del af vårt lands läkare ej sett eller utöfvat sjukgymnastik tillräckligt för att kunna bilda sig ett omdöme i detta hänseende. De yngre äro i allmänhet i detta fall lyckligare lottade än de äldre; också finner man utan tvifvel bland de yngre flertalet af förespråkarena för gymnastiken, emedan de bättre känna densamma. I allmänhet gäller den regeln, att först när man sjelf pröfvat ett läkemedel, kan man få ett riktigt omdöme om detsamma – kan man uppskatta detsamma. Till dess detta skett, får man lita på andra, som pröfvat detsamma. Så med andra läkemedel; så med sjukgymnastik. Ej får det, att en del läkare ej känna till ett nytt läkemedel, hindra dess användande eller att de uppväxande läkarena få kunskap om detsamma, derest det eljest är gagneligt. Denna invändning har alltså ingen verklig grund. Deremot skulle mot förslaget kunna anföras den invändningen, att läkare kursen redan nu är så lång, att det väcker betänkligheter att ställa flere fordringar på våra unge läkare. Att framkasta en dylik invändning synes mig ganska berättigadt. Men jag tror ej heller, att dessa betänkligheter äro grundade. Dock förtjena de att tagas i närmare skärskådande. I hvad riktning åter svaret på en dylik invändning skall gå, beror alldeles på hvilka fordringar man ställer på våra läkare med afseende på kunskapen i sjukgymnastik, och huru man anordnar undervisningen för dem.
Huru skall då undervisningen i gymnastik ordnas? och hvilka kunskaper i gymnastik bör en läkare ega?
Först är då att märka, att undervisningen ej afser att utbilda våra läkare till praktiserande sjukgymnaster. Det särskilda handlag, som fordras för bli en god utöfvande sjukgymnast, är ej allom gifvet af naturen; och kanske träffas ett dylikt mindre ofta bland dem, som uppfostrats vid boken. Vidare fordras för utöfvande af sjukgymnastik en långvarig öfning i tekniken, som ej kan förvärfvas utan stor tidsförlust, utan att vår redan nu långa läkarekurs skulle förlängas med ytterligare något år. Ej heller skulle våra läkare, om de vore utöfvande sjukgymnaster, i våra små städer eller glest befolkade bygder finna ett fält lämpligt att arbeta på eller som kunde pekuniärt ersätta dem deras möda.
Må den bland läkarne, som eger speciel fallenhet för gymnastik, utbilda sig till sjukgymnast. Nej, ändamålet med undervisningen måste vara att gifva de unga läkarne tillfälle att med egna ögon öfvertyga sig om, att de gymnastiska behandlingsmetoderna äro rationela, d.v.s. fysiologiskt och terapeutiskt riktiga samt att resultaten äro gynsamma. Men enär läkaren ej kan utan kännedom om de sjukgymnastiska rörelserna fatta den fysiologiska betydelsen af behandlingsmetoderna, så måste han först taga åtminstone någon kännedom om dessa rörelser eller tekniken. Först efter inhemtad kännedom omtekniken kan läkaren ordinera ändamålsenliga sjukgymnastiskarörelser och tillbörligt följa behandlingen samt bedöma resultatet af de särskilda rörelserna, och först derefter kan mellan läkaren och sjukgymnasten uppstå en rätt samverkan, som måste lända dem begge, äfvensom den sjuke till gagn. En kort kurs i tekniken måste således först inhemtas.
Så snart den unge medicinaren genomgått sin anatomiska och fysiologiska kurs, torde han vara mogen att häri erhålla undervisning; han har då inhemtat de grunder, på hvilka den sjukgymnastiska tekniken hvilar, och han förstår då att fatta den fysiologiska betydelsen och verkan af de olika rörelserna och handgreppen.
Under den tid, den unge medicinaren sysslar med sina tentamina för medicine kandidatexamen, skulle en dylik kurs vara i dubbelt hänseende gagnelig för honom; den skulle tvinga till reflexion öfver hvad han inhemtat på anatomisalen och i fysiologien. Kursen skulle för honom bli en praktisk repetition af anatomien, särskildt af muskelläran, och derjemte en väl behöflig kroppsrörelse och afledning från den af tentamensläsning ansträngda hjernan. Föga tid skulle i sjelfva verket derigenom förloras.
Den praktiska tillämpningen af de gymnastiska behandlingsmetoderna tillhör det kliniska stadiet. Utan kliniska studier kan ingen afgöra, hvilka fall böra behandlas med sjukgymnastik. All rationel terapi grundar sig på kännedom om sjukdomens art, dess uppkomst och orsaker samt dess spontana förlopp. Denna kunskap skiljer läkaren från qvacksalfvaren.
De gymnastiska behandlingsmetoderna äro i detta hänseende likstälda med andra. Gymnastisk behandling utan kännedom om åkommans art – i de fall denna är för våra vetenskapliga diagnostiska metoder åtkomlig – står i nivå med annan sjukbehandling utan kännedom om sjukdomen. Sjukgymnastisk ordination ligger följaktligen inom läkarens område. Så länge man ej ställer sjukgymnastiken jemnbördig med andra terapeutiska metoder, uppammar man qvacksalveri.
Men om ordination af gymnastik fordrar klinisk kunskap, så finnes intet skäl att skilja sjukgymnastiken, såsom undervisningsämne för unga läkare, från kliniken. Den nuvarande yttre lokala anordningen af den sjukgymnastiska undervisningen i institut, skilda från våra kliniker, är med afseende å de unga läkarenas undervisning i flere hänseenden olämplig (1).
1) Att dessa institut i sin nuvarande anordning ändock förblifva oundgängliga för behandling af ambulanta patienter och för utbildning af lärare i frisk - och sjukgymnastik – är klart.
Endast ett ringa fåtal af våra läkare komma nu i tillfälle att taga kännedom om den gymnastiska behandlingen. Genom sjukgymnastikens utöfvande åter vid och i samband med den kliniska undervisningen, skulle det ej längre blifva undantag, utan regel, att våra uppväxande medici få tillfälle att med egna ögon se resultaten af de sjukgymnastiska behandlingsmetoderna. Först när läkaren haft tillfälle att sjelf öfvertyga sig om, att de sjukgymnastiska metoderna äro fysiologiskt riktiga och terapeutiskt ändamålsenliga, och att resultaten äro gynsamma, kan en läkare tro på sjukgymnastikens nödvändighet och nytta; först då skall han börja införa densamma i sin praktik och af densamma göra den användning, gymnastiken verkligen förtjenar. Det är ock först då, som läkaren kan afgöra, i hvilka fall gymnastik kan begagnas med framgång och patienten bör manas att begagna denna ofta dyra behandlingsmetod.
Frågar man åter: huru skulle undervisning i sjukgymnastik vid våra kliniker meddelas de unga medici, så blir svaret med nödvändighet: på samma sätt som annan terapeutisk undervisning. Efter diagnosens bestämmande, diskuteras den sjukgymnastiska behandlingmetoden, som derpå tillämpas, helst af de studerande sjelfva, å särskild lokal vid kliniken.
De skulle då lätt lära sig urskilja de fall, der dylik behandling egnar sig eller är olämplig, och öfverskattande af värdet af gymnastiken förekommas likaväl som underskattande af dess förtjenster. Och läkaren likaså väl som allmänheten vinner ju alltid genom att få ett riktigt omdöme om en behandlingsmetods värde.
Men ej minst skulle sjukgymnastiken sjelf vinna genom en dylik förening med våra kliniker. Sjukgymnastikens allmänna basis är visserligen vetenskapligt etablerad; men detta gäller ingalunda om dess tillämpning i detalj. Föga är utrönt om verkan af hvarje rörelse för sig. Vill man ett framåtskridande af sjukgymnastiken såsom vetenskaplig behandlingsmetod,måste en ny väg beträdas. Hvarje rörelse måste noggrant analyseras och till sin fysiologiska betydelse och verkan bestämmas på det sätt, vi numera sträfva att bestämma verkan af hvarje annan behandling. Tagom ett exempel, ett hjertfel. Erfarenheten lär nu visserligen, att vid dylika sjukgymnastik är gagnelig. Men en vetenskaplig basis får behandlingen först då, när vi kunna analysera verkan af hvarje af de brukade rörelserna på hjertat. Härför erfordras först en i alla hänseenden detaljerad diagnos, som endast kan ställas å en tidsenlig klinik, som har tillgång till noggranna registrerapparater, sfygmografer, pletymografer, termometrar m.m., medelst hvilka vi kunna objektivt uppmäta och registrera dels de olika rubbningarna i det särskilda fallet, dels ock den fysiologiska och terapeutiska verkan af hvarje af rörelserna.
Först när vi så gå tillväga vid behandlingen af de olika sjukdomarna, blir denna vetenskaplig; och om vi än äro långt från målet att kunna i allmänhet kalla våra allmänna terapeutiska metoder vetenskapliga eller rationela, så böra vi dock ej förlora ur sigte, att det är ett af medicinens mål.
Endast genom att slå in på samma väg, som all öfrig terapi kan sjukgymnastiken hoppas att vinna ett vetenskapligt underlag och i och med detsammn allmänt erkännande bland läkarne. De gymnastiska behandlingsmetoderna eller de enskilda rörelserna äro till sin art enklare och kunna derför lättare än andra terapeutiska ingrepp till sin valör bestämmas; derför kan ock sjukgymnastiken hoppas att lättare än den öfriga terapien vinna en vetenskaplig basis.
Men äfven en annan vigtig vinst skulle härflyta ur en dylik förening emellan klinik och sjukgymnastik. Derigenom skulle sjukgymnastiken säkert till gagn för de sjuka vidga området för sin verksamhet. Vi finna nämligen å våra sjukhus en stor grupp af merändels sängliggande och mycket svaga patienter med snart sagdt allehanda sjukdomar, i hvilka gymnastik nu är föga begagnad, men der densamma utan tvifvel skulle kunna lemna ganska vackra resultat. Jag erinrar i detta hänseende endast om de hysteriska åkommorna, börjande organiska ryggmärgslidanden, periferiska förlamningar,svåra anemier och digestionsrubbningar, svåra hjertfel. Hvad gymnastiken å ett dylikt fält kan uträtta, torde visserligen ännu ej vara nöjaktigt utrönt, men utan tvifvel finnas bland nämnda sjukdomar många, som skulle kunna behandlas med mera framgång med gymnastik än medelst invärtes medicin. Dylika pat. befolka i ej ringa antal våra sjukhus, och qvarligga der ofta långa tider, utan gagn för sig sjelfva. De äro esomoftast utestängda från begagnande af de gymnastiska instituten dels till följd af sin svaghet, dels till följd af sina ekonomiska förhållanden.
Vidare möta vi å våra sjukhus en stor grupp af konvalescenter med långsam konvalescens eller konvalescens med mindre gynsam utgång, hvilka ock äro för svaga att besöka de gymnastiska instituten, och hvilka tillbringa en alltför lång tid å våra sjukhus. Dit höra konvelescenter efter envisa pleuriter, envisa bronkiter, emfysemer, envisa kroniska reumatismer, svåra nevralgier o.s.v., der man gör klokt att förena invärtes medicin med rörelsebehandling.
Till dessa kan läggas ett icke ringa antal s.k. kirurgiska åkommor, såsom kroniska ledgångsåkommor, luxationer, frakturer etc., vid hvilka massage jemte rörelse brukas med stor framgång. Genom att draga inom sin behandlingskrets alla dylika sjukdomar, skulle området för gymnastiken betydligt vidgas, och en riktigare uppfattning och vidsträcktare insigt om sjukgymnastikens betydelse blifva allmännare spridd.
Detta utgör för mig också ett kraftigt skäl att vilja förlägga den gymnsastiska undervisningen för läkare till våra kliniker. Med skäl skulle man kanske mot en dylik anordning kunna anföra, att våra clinici ej ännu ega nog kännedom om de gymnastiska behandlingsmetoderna, för att kunna lemna undervisning åt våra unga läkare. Med fullt erkännande för egen del häraf och beklagande af detta förhållande, synes mig dock ej detta böra utgöra ett absolut hinder att försöka införa sjukgymnastisk undervisning vid klinikerna. Anställandet af en god lärare i sjukgymnastik, med hvilken klinikern kunde samverka vid ordinationen och hvilken skulle leda meddelandet af den gymnastiska behandlingen, skulle vara första steget vid införandet af sjukgymnastik å klinikerna. Vid sjukhuset i Upsala och i samband med kliniken har ock anordnats sjukgymnastik under benägen medverkan af en van sjukgymnast, som förestår det mediko-mekaniska institutet i Upsala. För de unga läkarne har ock vid flera tillfällen vid den kliniska undervisningen påvisats den påfallanden nyttan af den i samband med kliniken anordnade sjukgymnastiska behandlingen. Det praktiska utförande af det förslag, jag framkastat, torde sålunda ej möta betydande svårigheter.
Om undervisningen i sjukgymnastik anordnas på sätt ofvan angifvits (1), skulle densamma säkert ej taga nämnvärd tid i förhållande till det gagn, den meddelande kunskapen skulle göra. Under de första studieåren skulle en kort praktisk kurs om rörelserna utgöra en kroppen uppfriskande och minnet upplifvande repetition af anatomi och fysiologi; och under det kliniska stadiet skulle studierna ej behöfva förlängas med en enda dag derigenom att de unga läkarne sågo de gymnastiska behandlingsmetoderna tillämpas eller sjelfva tillämpade dem å de sjuka.
(1) Att helt andra fordringar måste ställas å den läkare, som vill utbilda sig till specialist, är klart.

10:o Om Antipyrin och dess verkningar,
enligt andras och egna iakttagelser meddelade af H. WETTERDAL.
Att man i det stora flertalet fall af sjukdomar bör betrakta en högre temperatur än den normala som ett mått på och ej som en orsak till sjukdomens intensitet torde väl vara oomtvistligt. Vid bestämmandet af de terapeutiska åtgärder, som vid ett föreliggande fall böra vidtagas, får man dock ej förbise, att en länge fortvarande hög temperatur också i och för sig kan i sin tur blifva en viktig faktor till funktionela rubbningar inom nästan alla kroppens organ. Äfven om man derför endast undantagsvis lyckas att finna ett läkemedel, som genom att, så att säga, träffa sjukdomen i dess rot, verkligen uppfyller de ideala fordringar, man skulle kunna sätta på ett dylikt, utan i de allra flesta fall måste inskränka sig till att behandla ett af dess vigtigaste symptom – febern, kunna dock derigenom de lyckligaste resultat ernås. Men allt för ofta finna vi äfven för detta syfte den farmaceutiska arsenalen vara otillräckligt försedd. Alla de vapen, vi der kunna hemta, befinnas nämligen hafva hvart och ett sina olägenheter med sig, hvarigenom vi ganska ofta stå temligen redlösa. Hvarje ny upptäckt, som skänker oss ett medel, hvarigenom vi sättas i stånd att i detta afseende kraftigt ingripa, måste derför helsas med glädje. Visserligen ha kininpreparaten vid fall af temperaturstegring förut varit nästan alldeles suveräna, men deras bruk har dock i någon mån inskränkts af med dem förenade oangenäma biverkningar vid högre, mer verksamma doser, som ock till största delen af deras höga pris. Under de sista decennierna har man derföre också ifrigt sökt efter nya ämnen, som skulle kunna ersätta, eller åtminstone ställas i jembredd med dem.
Sålunda har man med hänsyn till deras temperaturnedsättande verkan användt, ofta i stor skala, kalla bad, salicylsyra, kinolin, kairin m.fl. Alla dessa medel ha visserligen hvart och ett sina särskilda fördelar, men tyvärr ock sina olägenheter, som stundom äro rätt betydande, så att intetdera annat än för vissa fall kunnat fullt ersätta kininet. Så kan man ju nu med fullt skäl anse salicylsyran och dess salter som specifica mot akut ledgångsreumatism, liksom man ju länge känt detsamma om kina mot malariasjukdomarne, men som febrifuga i allmänhet, allra minst vid långvariga febersjukdomar, torde de ej väl lämpa sig, enär de för att framkalla betydligare temperaturnedsättning måste ges i ganska stora doser och derigenom ej sällan orsaka svårare rubbningar från digestionskanalen. Denna olägenhet finner man äfven, ja t.o.m. i än högre grad hos kinolinet, hvars verkan dessutom ej är lika säker som kininets. Deremot synes kinolinet ej så lätt framkalla nervösa rubbningar som vare sig salicylsyra eller kina (1). Det hittills använda kairinet åter, som straxt efter sitt framträdande lofordades i så hög grad, sänker visserligen inom kort tid äfven mycket höggradig feber, men temperaturen stiger åter snart och hastigt under upprepade, för den sjuke särdeles obehagliga frossbrytningar. Kollaps inträder ej sällan. Af dessa skäl som ock till följd af att dess administrerande är något kompliceradt, har kairinet hittills ej fått betydligare användning. RIESS (2), som gifvit det i större doser, än förut varit brukligt, säger sig dock städse ha haft goda resultat utan nämnvärda, oangenäma biverkningar. För att höja kairinets nu sjunkna anseende, torde dock ytterligare undersökningar vara af nöden.

(1) HENSCHEN: Om kinolinet såsom antipyreticum. Upsala Läkarefören. förh. B. XVIII.
(2) WISING: Om kinolin, kairin och antipyrin. Hygiea n:o 98. 184.

Hvad kalla bad angår, så är ju deras betydelse som febernedsättande medel något omtvistad och den stora vigt, man särskildt i Tyskland tillmäter dem vid behandlingen af tyfoidfebern i synnerhet, torde kanske snarare vara att hänföra till deras stimulerande verkan på nervsystemet än till de temperaturfall, de visserligen oftast åstadkomma, men som ej sällan äro ganska obetydliga och kortvariga. Som de äro rätt besvärliga att administrera, kunna de dock svårligen användas annat än i sjukhuspraxis och torde på grund häraf ej komma mer allmänt i bruk. De hittills använda medlens olägenheter äro sålunda af mångahanda art. Att finna ett nytt sådant, som utan att utöfva skadlig inverkan på någon af organismens delar vore lätt administrabelt, småningom sänkte äfven höga temperaturgrader, en längre tid höll dessa i närheten af det normala och som verkade vid alla eller åtminstone de flesta fall af feber, har derför utgjort ett önskningsmål för senare tiders experimentatörer inom detta område. Försök ha äfven anstälts med en mängd nya kroppar och särskildt ha kinolinderivater och flera med dem kemiskt beslägtade, å syntetisk väg framstälda ämnen varit föremål för forskarnes undersökningar.
FILEHNE, som egnat stor uppmärksamhet häråt, har ock varit den förste, som pröfvat de fleste af dem. Han fann under början af 1884, att bland dem ett af D:r L. KNORR, assistent vid kemiska institutet i Erlangen, framstäldt preparat var i hög grad egnadt att beaktas (1). Han gjorde sjelf härmed några försök och på grund af dessa utföllo så gynnsamt, stälde han en uppmaning till läkarne, att pröfva det nya medlet, som KNORR på grund af dess temperaturnedsättande verkan kallat antipyrin. Inom den korta tid, som förflutit sedan hans meddelande härom gjordes, har redan en hel literatur om det nya medlet uppvuxit, och från alla håll ha underrättelser ingått om de utmärkta resultat, som nästan utan undantag vunnits vid användande af detsamma. Så ha i den tidskriftsliteratur, som här funnits tillgänglig, väl ett 40-tal uppsatser varit synliga från snart sagdt alla land; ja äfven från Sverige föreligga meddelanden om antipyrinet och dess verkningar (1). Med det följande göres derför ingalunda anspråk på att bringa något nytt i dagen, utan skall här endast sammanställas, hvad man anfört för och mot det nya medlet samt sedan i korthet redogöras för de resultat, som med detsamma vunnits vid akademiska sjukhusets medicinska klinik, der antipyrinet blifvit användt allt sedan början af Sept. 1884. Bruket häraf har tyvärr varit oregelbundet och har ej kunnat fortsättas i så stor utsträckning, som önskvärdt varit, till följd af svårigheten och delvis omöjligheten att af detsamma erhålla tillräcklig mängd.

(1) FILEHNE: Über das Antipyrin, ein neues Antipyreticum. Zeitschr. f. Klin. Med. Bd. VII. h. 6

Att antipyrinet är ett läkemedel, om har alla utsigter att blifva mer allmänt användt, kan ses redan deraf, att tyska apotekareföreningens farmakopékommission föreslår dess upptagande i tyska farmakopéen under följande ordalag (2):
"Antipyrinum. Färglösa, prismatiska kristaller, men vanligtvis ett voluminöst, kristalliniskt, hvitt pulver, stundom skiftande i rödt, af spår af jernoxid. Antipyrin (dimetyloxichinizin) är luktlöst och har en något bäsk, men icke länge ihållande smak. Smälter vid 110-113 grader C, är lösligt i mindre än sin lika vigt kallt vatten, i kokande i nästan alla förhållanden, löser sig äfven lätt i sprit och kloroform, deremot först i omkring 50 delar eter. Vattenlösningen färgas röd af jernklorid, af salpetersyrligt natron blågrön. Sistnämnda reagens afskiljer blågröna kristaller ur en koncentrerad antipyrinlösning. En blågrön färg uppkommer äfven, om man upplöser några korn arseniksyrlighet genom upphettning i rykande salpetersyra och efter utspädning med 1 kcm vatten tillsätter en lika volym antipyrinlösning (1:10 000). – Antipyrin skall hafva en lindrigt bäsk, icke brännande smak (af vidhängande toluol). Skall lösa sig hastigt och utan återstod i 2 delar kallt destilleradt vatten till en neutralt reagerande, färglös eller svagt gulaktig vätska, som icke förändras af vätesvafla."

(1)WISING anf. st. samt: Om biverkningar af antipyrin. Hygiea n: o 11 1884.
WARFVINGE: Hygiea n:o 10 1884. s.644
(2) Pharmaceutische Centralhalle n:o 47.1884.

Antipyrin, hvars kemiska sammansättning uttryckes med namnet dimetyloxichinizin, är ett oxideradt kinolinderivat. Enligt uppgift af KNORR framställes det på följande sätt (1).
Acetättiketer och fenylhydrazin upphettas i slutet kärl till 150 á 160 grader, produkten behandlas med hydrofila ämnen såsom svafvelsyra. Det då erhållna metyloxichinizinet upphettas jemte lika delar jodmetyl och metylalkohol till 100 grader. Reaktionsmassan affärgas genom kokning med svafvelsyrlighet; alkoholen afdestilleras och efter tillsats af conc. natronlut afskiljes dimetyloxichinizin som en tung olja, hvilken sedan underkastas flera reningsprocesser.
Antipyrin skall, enligt meddelande från fabrikanterna, Meister, Lucius och Brüning i Höchst am M., vara en syrehaltig alkaloid, som i handeln förekommer som fri bas. (MÜLLERS 2) m. fleres uppgift om, att handelns preparat är en saltsyreförening, är väl således origtig). Dess utseende, beskaffenhet och vigtigaste reaktioner äro ofvan anförda. Af dem är den med salpetersyrlighet (arseniksyrlighet + rykande salpetersyra) den mest karakteristiska såsom identitetsreaktion, hvilken skiljer antipyrinet från alla andra i handeln förekommande kroppar, särskildt antipyretica (SCHWEISSINGER) 3). Den är ock ytterligt känslig; den gröna färgen framträder ännu i en utspädning af 1: 10 000 (MÜLLER). Den röda färg, som uppstår vid tillsats af jernklorid, anger KNORR skola synas vid så svag lösning som 1: 100 000. Denna reaktion kan med fördel användas för att påvisa antipyrinets närvaro i urin - hvarom mera längre fram. Dessutom ger antipyrin med de flesta alkaloidreagens fällningar; så med garfsyra en hvit, med Millons reagens,.pikrinsyra, jodqvicksilfver - jodkalilum gula, med kromsyra orangegul och med jod - jodkalium en rödgul fällning, hvilken sistnämnda löses vid uppvärmning. Denna senare reaktion skall vara lika känslig som den med jernklorid och ge tydligt utslag i en lösning af 1: 100 000 (MARIGLIANO).

1) Faramaceutisk Tidskr. n:o 1.1885.
2) MÜLLER: Beobachtungen über Antipyrin. Centralbl. f. Klin. Med. n:o 36.1884
3) SCHWEISSINGER: Über Antipyrin und einige Reaktionen desselben. Archiv der Pharmacie. Sept. 1884

Lösligheten i vatten är, som ofvan är nämndt, mycket stor; så lösas 10 delar i 6 delar vatten af + 15 grader C. Vid högre temperatur stiger lösligheten; dock påstår SCHWEISSINGER, att RANKS m. fleres uppgift, att 2 delar antipyrin skola lösas i 1 del kokande vatten utan att ur denna lösning vid afsvalning utkristallisera, ej är riktig.
Som antipyrinets lindrigt bäska, något brännande smak är snart öfvergående och lätt täckes af aromatiska corrigentia, administreras det bäst i vattenlösning med eller utan aq. menth. pip. eller dylikt, eller ock löses det strax före intagandet i något vin, på hvilket senare sätt det särdeles lätt tages i synnerhet af barn. Somliga läkare gifva det i pulver eller i oblat, men det synes då lättare framkalla qväljningar, än om det tages i lösning. Skulle icke desto mindre qväljningar eller kräkningar tillstöta, som stundom händer, kan det ock med fördel administreras i lavemang, hvarigenom dessa biverkningar undvikas. RANK, v. NOORDEN, MAY, m.fl., som utgått från ofvannämnda antagande om antipyrinets löslighet i varmt vatten, förorda äfven dess hypodermatiska användning.
Som febernedsättande medel har antipyrinet användts i ett mycket stort antal fall af de mest varierande sjukdomar. Så har det försökts i pneumonia acuta, pleuritis, phthisis pulm., peritonitis, febris typhoides och recurrens, scarlatina, morbilli, variola, erysipelas, phlegmone, meningitis, diphtheria, rheum. artic. acut., endocarditis ulcer. m.fl. samt äfven i febris intermittens. I de allra flesta fall, - de i literaturen omnämnda undantagen äro lätt räknade och gälla då oftast sjukdomar av ytterst elakartad beskaffenhet, som för öfrigt trotsat all annan behandling, - har det visat sig ega en större eller mindre förmåga att nedsätta äfven de högsta temperaturgrader utan attdetta är förenadt med nämnvärdt oangenäma och nästan aldrig farliga komplikationer. Blifva derför meddelandena härom fortfarande lika gynsamma som hittills, synes man verkligen i antipyrinet ha vunnit ett värderikt och kanske snart oumbärligt medel vid behandlingen af febersjukdomarne.
För en noggrannare kännedom om medlet ha af många forskare försök anstälts med doser af mycket vexlande styrka. I allmänhet ha dessa gifvits på f.m. eller under början af e.m., för att förhindra eller förminska aftonexacerbationerna eller ock mot aftonen, för att i detta fall antipyrinets verkan skulle addera sig till följande morgons remissioner och dessa derigenom bli större än vanligt.
Man har då funnit, att hos fullväxta, kraftfulla personer 0,5 gm gifvet en gång nästan alltid är utan effekt, - MARIGLIANO 1) fann dock härefter en gång, ett temperaturfall af 0,3 - 0,4 grader inom 2 timmar; - 0,5 gm gifvet flere, ända till 6 timmar å rad har obetydlig kortvarig verkan; 1 - 2 gm på en gång sänker stundom, men ej alltid temperaturen t.o.m. ett par grader, men då blott för kortare tid. Önskar man åter större temperaturnedsättning af längre duration, måste större doser tillgripas, och fördelaktigast är då, att enligt FILEHNES och GUTTMANS 2) af de flesta andra författare inom detta område bestrykta anvisning gifva 5 á 6 gm fördelade i 3 doser meden timmes mellanrum, således 2 + 2 + 1 eller 2. Dock räcka ej sällan 4 gm, och ERNST (3), som behandlat ett stort antal särskildt tyfoidpatienter, säger sig aldrig ha behövt öfverskrida 3 gm (gifna 1 + 1 + 1 eller 2 + 1), för att erhålla ganska betydlig och långvarig apyrexi... Deremot synes ej vara fullt lika lämpligt, att ge hela denna dos (5 - 6 gm) på en gång; den temperaturnedsättande verkan blir då på intet vis större, men dess duration kortare, hvarjemte kräkning ganska ofta tillstöter.

1) MARIGLIANO: Italia Medica. 5 Juli 1884.enl. refer. i Bulletin général de thérapeutique. 15 Aug. 1884Über Antipyrin. Deutch. med. Wochenschr. n:o 31. 1884.
2) GUTTMAN: Über die Wirkung des Antipyrin. Berl. Klin.,
3) ERNST: Antipyrinexanthem. Centralbl. f. Klin. Med. n:o 33. 1884. Wochenschr. n:o 20.1884

Åt ftisici, svaga eller eljest genom sjukdomar nedsatta patienter äro ofta 2 - 3 gm, gifna i en eller helst 2 doser nog för att erhålla äfven stort temperaturfall af ganska långvarig duration. Detsamma gäller ock, om febern är i stadium decrementi, vid lägre febergrader och stundom äfven vid andra tillfällen, utan att man härtill kunnat finna nöjaktig förklaring. Man bör också i allmänhet såsom regel iakttaga, att börja med mindre doser, (1+1 eller 2+1 gm) och först om dessa ej visa sig ha åsyftad verkan, tillgripa större.
Då naturligtvis fullständig feberfrihet ej alltid behöfver eftersträfvas, utan det mången gång kan vara tillräckligt eller t.o.m. fördelaktigare, att, undvikande allt för starka remissioner, hålla temperaturen vid de lägre febergraderna (38 - 38,5 grader), kan man stundom med fördel ge 1 gm hvar annan eller 2 gm hvar tredje timma, tills 6 - 8 gm ernåtts (HUCHARD 1), MEISSEN 2) m.fl.). Man lyckas på så vis ej sällan hålla temperaturen inom lämpliga gränser och undvika dess fall till det subnormala, som stundom händer, hvarjemte patienterna befrias från de qväljningar, som stora doser ej sällan medföra (WICHMANN 3)m.fl.)
I lavemang, som bäst beredes af ett par matskedar vatten med tillsats af något stärkelse, ges åter lämpligast 3 á 4 gm på en gång. GEIER 4) anser, att antipyrinet vid detta applikationssätt verkar hastigare och således upptages inom organismen förr, än om det ges per os. Särskildt torde detta vara fallet hos tyfoidpatienter, hvilkas i allmänhet från fekalmassor tomma ändtarm antagligen torde medgifva, att resorptionen kan försiggå med lätthet.

1) HUCHARD: Recherches thérapeutiques sur un nouvel antipyretique "l’antipyrine". L’Union Mèdicale. n:o 169 et 172. 1884.
2) MEISSEN: Antipyrin bei Phthise. Deutsch.med. Wochenschr n:o. 51. 1884.
3) WICHMANN: Nogle Forsög med Antipyrin i Tyfoid Feber. Ugeskrift for Laeger, n:o 26 et 27. 1884.
4) GEIER: Zur Wirkung des Antipyrin bei Kindern und Erwachsenen. Deutsch. med. Wochenschr. n:o 45. 1884.

– Verkan af medlets gifvande i clysma synes vara fullt lika säker som eljes, hvarjemte kräkningar och qväljningar undvikas, så att detta mången gång torde vara lämpligaste användningssättet. Sistnämnda fördelar ernås ock, om medlet ges subkutant. De författare, som rekommendera detta, injicera, vanligen i glutealtrakten, 2 á 3 gm (1-11/2 Pravaz´ spruta) på en gång. De har häraf aldrig försport någon olägenhet eller svårare lokalretning, endast en lindrig, lätt öfver gående sveda. RANK (1) påpekar, att på detta sätt skulle mindre mängder antipyrin behöfva användas, utan att temperaturfallet, hvars maximum för öfrigt i detta fall skulle inträda tidigare,blefve mindre eller af kortare duration. Häremot invänder dock SCHWEISSINGER, som ofvan är nämndt, att en kall lösning af sådan styrka, som RANK angifvit (2:1), ej kan erhållas. TILMANN, v. HOFFER m.fl., hvilka efter injektionen funnit ganska intensiv och långvarig smärta, som varat flera dagar, afråda på det lifligaste antipyrinets bruk på detta sätt, hvartill kom mer, att verkan enligt dem på intet vis är större, snarare mindre och framför allt mer otillförlitlig (HUCHARD).
Om man ger s.k. full dos (2+2+1 gm), visar sig iallmänhet redan inom första timmen en nedsättning af temperaturen, ja, MAY (2), som i ett par fall gjort observationer hvar 5:te min., kunde redan efter 25 min. konstatera medlets verkan och hans iakttagelser bekräftas af flere. Efter första dosen af 2 gm inträder oftast en sänkning af 0,5 - 0,8 - 1 grader C. Endast några få fall finnas anförda, då inom första timmen en ökning af en eller annan tiondels grad egt rum och först senare efterföljts af tem peraturfall vid repeterad dos. ALEXANDER (1) anför ett fall af recidiverande akut ledgångsreumatism med tillstötande endocardit, der den höga febern trotsade såväl antipyrin som annan behandling. Men detta är dock det enda i literaturen omnämnda fall, der medlet varit helt och hållet utan verkan.

(2), MAY, (3), DEMME, (4) ISRAËL, (1) RANK: Über den therapeutischen Werth des Antipyrin.
(2) MAY: Antipyrin, das neueste Antipyrecticum. Deutsch. med. Wochenschr. n:o 24, 25 et 26. 1884. Deutsch. med. Wochenschr. n:o 24. 1884.
(3) DEMME: Physiologische und therapeutische Beiträge zur Kentniss des Antipyrins. Fortschritte der Medicin n:o 20 et 21. 1884
(4) ISRAËL: Om antipyrinet. Hospitals Tidende n:o 48. 1884.

– Efter en ytterligare dos sjunker temperaturen och sker detta alltid småningom och kontinuerligt (2), för att 4 - 5 timmar efter första dosen nå sitt minimum 1,5 - 2 grader ända till 4 grader under temperaturen före medlets gifvande. Såsom sällsynta undantagsfall må anföras, att TILMANN 3) en gång efter 8 t. (dos ej angifven) såg ett temperaturfall af 5,9 grader, och WICHMANN, som gifvit 3 gm åt en 11 års gosse, fann redan efter 2 timmar en temperatursänkning af 6,3 grader (40,5 - 34,2 grader).
MASIUS i Brüssel och SNYERS ha observerat ända ned till 33 grader, och så låg temperatur som 34 grader har iakttagits af flere författare efter bruk af antipyrin.

3)TILMANN: Deutsch. med. Wochenschr. n:o 31. 1884

Vid många akuta febersjukdomar stannar temperaturen på ofvan anförda minimum åtminstone 1 - 2 ofta 3 - 4 - 5 tim mar, för att sedan åter småningom stiga till sitt förra maximum, som det når först 5 - 6, mången gång ej förrän 10 - 12 - 18 timmar efter första dosen. Vid hög febris continua ser man ofta ett helt ringa temperaturfall af kort duration, och först sedan febern inträdt i stadium decrementi visa I flera fall sjunker temperaturen efter full dos från mycket höga grader, öfver 40 grader, till det normala, och håller sig sedan med lindrig stegring ända till 20 tim. under 38 grader, för att först efter omkr. 30 tim. nå sitt förra maximum. Ej sällan ser man t.o.m. verkan sträcka sig in på följande dag, så att temperaturen då ej når samma höjd som före och några dagar efter antipyrinets gifvande (detta isynnerhet hos ftisici).

1) ALEXANDER: Bresslauer ärztl. Zeitschr. n:o 11 et 14. 1884 enl. referat i Centralbl. f. klin. Med. n:o 36 et 37. 1884.
2) Någon gång ses 4 - 6 tim. efter första dosen under temperatursänkningen en lindrig kortvarig stegring, som dock snart följesaf fortgående temperaturfall (HUCHARD och flere tyska förf.)
3) TILLMAN: Deutsch med. Wochenschr.n:o 31.1884.

Alla författare äro ense om det gradvisa såväl i temperaturfallet som i den efterföljande stegringen och att den senare nästan städse eger rum utan frossbrytning, hvarigenom antipyrinet så väsentligt och fördelaktigt skiljer sig från kairinet, öfver hvilket det visar sin öfverlägsenhet äfven deri, att kollaps ytterst sällan förekommer, oaktadt höggradiga temperaturfall ej sällan äro observerade. Så anför TILMANN ett fall, der en ftisiker med regelbundna aftonexacerbationer, en morgon, då temperaturen var 40 grader, tagit 3 gm, för att förhindra aftonstegringen (vanligen öfver 40 grader). Denna dos nedpressade temperaturen inom 8 tim. till 34,1 grader således 5,9 grader utan att kollaps inträdde.
Några få fall finnas dock anförda, der såväl frysning inträffat vid temperaturstegringen, hvilken då vanligen skett hastigt, som kollaps, då sänkningen af en eller annan anledning blifvit alltför betydlig. Så har CAHN 1) observerat, att somliga patienter under temperaturminimum angifvit en lindrig köldkänsla. MAY fann en gång lindrig frossbrytning vid temperaturstegringen, som inträdde dagen efter antipyrinets gifvande 21 tim. efter första dosen och 15 tim. efter temperaturminimum.
ISRAËL, WICHMANN, DEMME, BUSCH 2), och v. HOFFER 3) ha ock undantagsvis vid plötsliga temperaturstegringar funnit frysningar. WISING omnämner äfvenledes 2 patienter, hos hvilka frysning efter antipyrinbruk visat sig, oaktadt så små doser som 2 och 1 gm tagits. Ett par observationer hos sistnämnda sjuka, der tiden för frysningen är utsatt, visa dessutom det egendomliga, att denna inträdt (dos: 2 gm) utan att temperaturen stigit under de närmaste timmarne utan hållit sig ända till 2 timmar efteråt vid det normala (37,8 grader kl. 6 e.m.) och i det andra fallet först efter 22 tim. nått 38 grader.

1) CAHN: Über Antipyrin und Antipyrinexanthem. Berl. kl. Wochenschr. n:o 36. 1884.
2) BUSCH: Zur antifebrilen Wirkung des Antipyrin. Berl. kl.
Wochenschr. n:o 27. 1884.
3) v. HOFFER: Über den Werth des Antipyrin als Antipyreticum.
Wiener med. Wochenschr. n:o 47.1884.

Kollaps har ock några få gånger iakttagits; så af WICHMANN 5 gånger, dock endast tvenne af oroväckande beskaffenhet. Det ena af dessa fall var den ofvannämnda 11-åriga gossen 1), hos hvilken temperaturen efter 3 gm sjönk 6,3 grader inom 2 tim. det andra var en flicka (ålder ej angifven), som efter 2 gm under en hel natt låg kollaberad med temperatur vexlande mellan 34 - 35 grader. MAY såg en gång hos en svag patient med svår pneumoni kollaps inträda, då temperaturen efter 3 gm sjönk från 39,8 till 35,6 grader; dock anmärker han, att den sjuke sedan före antipyrinets administrerande var nästan kollaberad. Äfvenså tycker sig WISING någon gång vid betydligare temperaturfall ha sett antydan till kollaps 2). DEMME anför slutligen ett fall af difteri hos en 4-årig patient, der repeterade doser af 0,50 - 0,25 gm gifvits, utan att större temperaturfall, endast några tiondels grader ernåddes. Sedan den sjuke under 26 tim. tagit 3,75 gm antipyrin, blef pulsen plötsligen liten, hastig, oregelbunden (fladdrande), pupillerna vidgades och konvulsiva ryckningar instälde sig i extremiteternas muskulatur. Detta tillstånd hade dock kort varaktighet. I intet af de ofvan anförda fallen förefanns någon större svårighet att öfvervinna de oroväckande symptomen.
Enär nu dessa fall såväl af frysning som kollaps äro ytterst sparsamma i förhållande till det största flertalet fall, der de ej förekommit, synas de ej böra tillmätas allt för stor betydelse – så framt ej deras antal vid fortsatt bruk af medlet komma att ökas – utan få, tillsvidare åtminstone, gälla som sällsynta undantag från en allmängiltig regel. På intet vis förringa de derför antipyrinets öfverlägsenhet öfver isynnerhet kairin, vid hvars användande detta synes snarare vara regel än undantag. De lemna dock en fingervisning om nödvändigheten af att här såväl som vid andra tillfällen individualisera och att hos en ny patient i början, så att säga, känna sig för med smärre doser, innan de stora tillgripas.

1) Synes vara samma fall, som ISRAËL anför och som han närmare uppger ha haft svår pneumoni jemte nefrit med uremiska symptom.
2) BIELSHOWSKY har ock hos några få tyfoidpatienter iakttagit kollaps, äfvensom lindrig frossbrytning vid temperaturstegringen.

Ehuru alldeles enastående i literaturen – men möjligen samstämmande med iakttagelser, för hvilka nedan skola redogöras – må dock anföras ISRAËLS tvenne observationer öfver inträffade konvulsioner efter antipyrinbruk. Hos en 13-årig patient med svår tyfoidfeber, hvilken under 11 dagar fått 48 gm antipyrin, instälde sig 12 timmar före döden och 14 tim. efter sista dosen ett kortvarigt tetaniskt anfall, som efter en stund åtföljdes af allmänna konvulsioner, hvilka med kortare eller längre uppehåll varade under ett par tim.; så coma och död.
– Den andra patienten, som dog under universela konvulsioner, hade endast erhållit 5,5 gm antipyrin 36 tim. före anfallet, hvadan man väl ej får anse, att dessa framkallats af medikamentet, som väl antagligen vid den tiden redan till största delen hunnit elimineras med urinen. Äfvenså kunna konvulsionerna i det förra fallet möjligen ha varit af uremisk natur, enär vid obduktionen parenkymatösa förändringar påträffades i njurarne.
Samtidigt med inträdandet af temperaturfallet blir huden turgescent och fuktig, hudvenerna fylla sig starkt, och svettning inträder nästan alltid. Den börjar vanligen 1 tim., ibland tidigare, 20 - 30 min., några gånger redan 5 min. (TILMANN) efter första dosen och varar mestadels ½-1-2 tim. Ibland är den ringa, men kan stundom blifva ytterst kopiös och synes vara betydligare, ju högre febern är (MEISSEN). Så fann MÜLLER kroppsvigten hos en patient till följd af svettningen en gång aftaga ända till 525 gm inom 2 tim. (dosen ej angifven, men antagligen 3 gm, som han mestadels använde). Sällan är den förenad med verkligt obehag utom hos mycket nedsatta patienter och hos sådana, som för öfrigt förut äro böjda för svettning, såsom vissa ftisici. Om man dock ½ - 1/4 tim. före första antipyrindose ger den sjuke 5 milligr. agaricin eller 0,5 - 1 milligr. atropin,synes svettningen kunna förhindras eller åtminstone nedsättas rätt betydligt, utan att temperaturfallet förminskas (v. HOFFER, WISING, v. NOORDEN (1). I flera fall har v. NOORDEN likväl ej lyckats på detta sätt bli qvitt en lätt besvärlig svettning.
De flesta sjuka känna efter antipyrinbruk en höjning i allmänbefinnandet och längta med begärlighet efter följande dos. Tryck, hetta eller smärta i hufvudet, magplågor o.d., som äro så vanliga vid hög feber, försvinna stundom (MEISSEN).
Respirationen blir lugnare, god sömn inträder ej sällan, delirier särskildt vid typhoidfeber försvinna ibland. Af oangenäma biverkningar finnas, utom hvad ofvan är nämndt, endast anmärkt, att antipyrinet hos somliga framkallar qväljningar eller kräkning, ehuru denna senare aldrig svår eller länge ihållande. Kräkning synes hufvudsakligen uppkomma, om det gifvits i pulver eller oblat eller i större doser (t.ex. 4 gm på en gång). Äfvenså påpekas, att den oftare uppträder efter middagsdoser, än om medlet ges andra tider på dygnet (ISRAËL, ERNST). De, som äro utsatta härför, äro för öfrigt nästan uteslutande personer, hvilka förut lida af gastriska rubbningar och som kräkas af nästan allt annat, de förtära, som t.ex. somliga ftisici. I dylika fall är derför lämpligt, gifva läkemedlet i lavemang eller möjligen subkutant. Dock finnas ett par fall anförda, då äfven efter clysma kräkning inträdt (ISRAËL, GEIER), och DEMME fann de samma en gång hos en 6-åring t.o.m. efter injektion af 0,05 gm. WICHMANN, som iakttog, att uppkastningarne vanligen påkomma omkring 2 tim. efter första dosen, men stundom först 6 - 12 tim. senare, anser, att de i dessa senare fall ej berodde på enkel ventrikelretning, utan antagligast vore att tyda som symptom af medlets verkan på centrala nervsystemet d.v.s. såsom intoxikationsfenomem. ISRAËLS, GEIERS och DEMMES fall torde och säkerligen finna sin rätta förklaring genom detta antagande.
Aptiten synes ej lida det minsta; den bättras t.o.m. något, om man ser till, att remissioner i febern sammanfalla med måltiderna (MEISSEN); endast de, som lida af qväljningar efter medlets bruk, klaga öfver aptitlöshet (WICHMANN). På tarmkanalen tycktes det vara utan verkan; förhandenvarande diarréer förvärras ej, snarare bättras (IRSRAËL, DEMME).

1) v. NOORDEN: Zur Wirkung des Antipyrins. Berlin. klin. Wochenschr. n:o 32. 1884.

Hufvudvärk, susning för öronen eller andra cerebrala symptom finnas aldrig observerade, ej ens efter de största doser.
Antipyrin synes kunna ges längre tid och i mycket stor mängd, om så skulle erfordras, utan att på något vis verka störande på organismen i sin helhet. Så ha ett par patienter under 8 dagar erhållit respektive 49 och 51 gm, andra under 24 tim. 15 - 25 gm (FALKENHEIM) (1) och ISRAËL gaf under 33 på hvarandra följande dagar 241 gm med 10 - 12 gms dagsdoser. I intet af alla dessa fall förmärktes någon olägenhet af de stora doserna.
Uppgifterna, huruvida de sjuka vänja sig vid medlet eller ej, äro något vexlande. Somliga författare ha städse funnit samma dos framkalla lika verkan äfven efter längre tids bruk (CAHN m. fl.). Andra hålla deremot före, att dosen efter någon tid måste höjas, för att åstadkomma samma resultat som en mindre qvantitet förut (PENZOLT och SARTORIUS, WICHMANN, TILMANN, MEISSEN m.fl.). Dock påpekar v. HOFFER, att man i så fall endast behöfver upphöra med medlet någon eller några dagar, för att det vid förnyadt bruk åter skall visa sig ega samma kraftiga verkan som förut. ISRAËL, som stundom iakttagit, att temperaturfallet, då antipy rin börjar att ges, blir större och framför allt varar längre, anför, att detta dock ingaluda är konstant, utan att han ofta af samma dos kunnat se samma verkan under flere veckors bruk.
I samband med temperatursänkningen nedgår äfven nästan alltid pulsfreqvensen, dock ej proportionelt med temperaturfallet och inträder något senare än detta (2). Pulsen blir långsammare, men mer spänd. Så fann MÜLLER hos tyfoidpatienter dikrotien försvinna, "rückstosselevationen" blifva mindre och ligga högre upp på kurvan, under det "elasticitetselevationer" uppträdde, hvilket häntyder på, att en stegring afblodtrycket egt rum.

1) FALKENHEIM: Zur Wirkung des Antipyrin. Berl. klin. Wochenschr. n:o 24. 1884.
2) DEMME har i några fall funnit strax efter en antipyrindosen kortvarig ökning af pulsfreqvensen och först senare en minskning.

Retnings- eller förlamnings-symptom från hjertat äro aldrig observerade efter läkemedlets användande. På blodets vare sig oxyhemoglobin eller röda blodkroppar synes det enligt HÉNOQUE ej ha någon inverkan.
Respirationen influeras stundom, så att den blir långsammare, ej så ytlig, som förut; dock är detta på intet vis konstant och af många förnekadt.
På mjelten synes det ej eller åtminstone i högst ringa grad utöfva någon sammandragande verkan. Ej sällan – enligt MEISSEN i ända till 10% af de af honom behandlade fallen – visar sig hufvudsakligen efter intagande af större mängd antipyrin å huden ett exantem. I flere af de anförda fallen, der dosen angifvits, uppträdde det, sedan 22 - 30 - 45 gm gifvits inom kortare tid. WISING anför ett fall, der det visade sig först dagen efter sista dosen; patienten hade då och då erhållit 4 gm d. d. Det liknar närmast ett morbilliutslag, uppträder alltid utan prodromer, utan nämnvärda obehag för patienten eller fluktuationer i temperaturen, och går till full efflorescens oftast inom mycket kort tid, 12 - 24 tim.; någon gång redan inom 3 tim. (CAHN); i sällsynta fall dock först inom 2 - 3 dygn. Exantemet utgöres af små runda, cinoberröda, något upphöjda, vanligen skarpt begränsade, vid tryck försvinnande fläckar, som lätt konfluera till större plaques, så att huden antar ett tigreradt utseende. Mestadels uppträder det först å buken, bröstet och ryggen samt sprider sig vanligen snabbt öfver större delen af kroppen;
det är å extremiteternas sträcksidor starkare utbredt än å böjsidorna; å knäna och armbågarne ej sällan sammanflytande, bildande en diffus rodnad 1). Händerna och fötterna, ansigtet och halsen synas i allmänhet förblifva fria; dock anföra CAHN och WICHMANN fall, der äfven dessa sistnämnda voro angripna och ERNST har observerat utslaget äfven å planta pedis och vola manus. Om man upphör med antipyrin, försvinner utslaget,.utan att lemna spår efter sig, ofta lika hastigt som det kommit, inom ett dygn, för att åter visa sig vid förnyadt bruk.

1) WICHMANN och BIELSHOWSKY ha en gång hvardera sett utslaget antaga hemoragisk karakter.
MEISSEN såg ett fall, der utslaget upphört, men uppträdde 8 dagar senare vid förnyadt bruk af medlet och då spred sig blixtsnabbt öfver hela kroppen nästan omedelbart efter nedsväljandet af antipyrinet. Anmärkningsvärdt är, att det vanligen bleknar, äfven om man fortfar att gifva läkemedlet (ERNST, ALEXANDER, WICHMANN), hvilket ger ERNST anledning antaga en viss adaptionsförmåga för medlet. Af tillstötande utslag bör man således på intet vis oroa sig, utan synes man kunna utan olägenhet fortsätta behandlingen på samma sätt som förut (1). I några fall qvarstod det något längre, 5 - 6 dagar; försvann då under lindrig kliformig affjällning. Det uppgifves, att det nästan aldrig är förenadt med klåda 2). CAHN anför dock ett fall, der exantemet uppträdde redan 3 timmar efter förnyad dos och der en lindrigt brännande känsla förnams, och MEISSEN säger, att han ofta funnit det vara förenadt med mer eller mindre klåda. Han tillägger dock, att utslaget flere gånger varit urticarialiknande. ALEXANDER och RANK ha äfven funnit universel urticaria i ett par fall, och den senare såg det en gång uppträda redan ½ tim. efter företagen injektion. - Utom detta har WISING ibland iakttagit en ljusröd, i blått skiftande färgning, hvilken uppträdt i spridda, ej upphöjda fläckar mest i ansigtet, i synnerhet pannan, men ock å halsen och öfre delen af bålen, hvarjemte ALEXANDER anför, att hos en tyfoidpatient, som svettats betydligt, utvecklats universel miliaria alba, och voro de enstaka blåsorna i detta fall ända till 25-öres-stora. Urinen visar i allmänhet inga förändringar till färg eller mängd; den blir möjligen något mörkare efter längre antipyrinbruk (ISRAËL). CAHN uppgifver sig stundom ha funnit ökad mängd, med minskad sp. v., hvilket möjligen kan stå i samband med det stegrade arteriela trycket. Ej heller har albuminuri någonsin iakttagits.

1) MEISSEN har dock i några få fall måst upphöra till följd af obehag och utslagets extensitet.
2) DEMME anför, att klåda förekommit en gång, då samtidigt med utslagets utbrott inträdde lindrig frysning med temperaturstegring till 39,8 grader.
Särskildt beaktansvärda äro MÜLLERS observationer öfver qväfve –af -söndringen genom njurarne under antipyrinbruk. Denna minskas betydligt och eger detta rum i högre grad än efter användande af kina eller kalla bad. Så fann han hos en patient, som erhållit vägd mängd mat, i medeltal 5,9 gm mindre qväfve i urin de dagar, antipyrin tagits, än dagarne före och efter, hvilket han säger motsvara en besparing af 179 gm muskelkött. Äfvenså uppgifver han, att efter större doser inträder i urinen höggradig förökning af de bundna svafelsyrorna, så att dessa utgöra ända till hälften af totalmängden svafvelsyra, och antar derför, att antipyrinet i likhet med kairinet inom kroppen ingår etersvafvelsyreföreningar. Till alldeles motsatt resultat kommer deremot CAHN, som påstår, att de oorganiska sulfaterna förhålla sig till etersvafvelsyrorna som normalt, och vill just häri se en orsak till antipyrinets öfverlägsenhet öfver kairinet, i det nämligen de substanser, som bilda etersvafvelsyror skulle varaför organismen skadligare än de, som så ej göra och hvilka ej minska mängden oorganiska sulfater i urin.
Antipyrinet öfvergår i urin, der det kan spåras ganska snart – i några fall redan inom 2 ½ 2 - 3 tim. (WICHMANN, MARIGLIANO) – och länge. I allmänhet synes det ej fullständigt ha eliminerats inom de närmaste 36 tim. och man har påvisat dess närvaro ända till 73 tim. efter sista dosen. SCHWEISSINGER anför t.o.m. fall, der 3 gm antipyrin gifvits hvarje dag under flere veckor och der tydlig reaktion förefanns ännu 4 dagar, sedan man upphört dermed. Den tid, som åtgår för dess fullständiga eliminerande, synes ej stå i direkt förhållande till den intagna mängden. Så anför WICHMANN att det ej kunde spåras i urin längre än 33 tim. hos en patient, som fått 64 gm å rad, men ända till 63 tim. hos en annan, som endast en gång fått 2 gm.
De flesta författare ha, för att påvisa antipyrinets närvaro i urin, till denna senare direkt tillsatt något jernklorid. Den röda färg, som uppkommer, om det förefinnes, är visserligen, såsom SCHWEISSINGER anmärker, hvarken särdeles känslig eller karakteristisk – så synes den ej vid litet antipyrin i mörk urin, och liknande färg gifver jernklorid äfven med ättiksyra - men öfriga reaktioner på rena lösningar äro odugliga. MÜLLER, som antar antipyrinet vara bundet, delar etersvafvelsyrorna genom kokning med saltsyra, utspäder och tillsätter litet natriumnitrit, då de uppstigande gasblåsorna vid närvaro af läkemedlet bli grönt färgade. Öfriga metoder för att påvisa antipyrin i urin äro ytterst omständliga och torde mer intressera kemisten än klinikern, hvarför de här förbigås.
Äfven i barnpraktiken lämpar sig antipyrinet särdeles väl, t.o.m för barn inom första lefnadsåret, och de små patienterna taga det utan minsta motsträfvighet. Isynnerhet är dess användande fördelaktigt, när kalla bad såsom febernedsättande medel af en eller annan anledning äro kontraindicerade. Det har hos barn i allmänhet samma verkningar som hos fullväxta. Dosen är naturligtvis lägre. PENZOLDT och SARTORIUS 1) funno lämpligast att börja med så små doser som 1 decigram 1 - 2 gånger å rad för hvarje år, som barnet är gammalt, och sedan öka, om detta ej befinnes vara tillräckligt. De kunde t.o.m. för så små doser erhålla betydlig temperaturnedsättning. Dock synes man ibland, för att erhålla nöjaktig verkan, behöfva ge rätt mycket; så erhöll en 3-åring 1,5 gm under 3 tim. och en 2-åring 2 gm under 4 tim. innan nämnvärd verkan inträdde.
Äfven hos barn förspörjes utom svettning och hos somliga kräkning. (DEMME, GEIER) inga biverkningar. Hvad nu särskildt angår antipyrinets verkan i olika sjukdomar, så öfverensstämma författarne deri, att det ej synes vara ett specificum, för någon enda af hela den stora mängd, i hvilken det försökts.
Dock tycka sig flere (ALEXANDER, KUNZ) under dess bruk ha märkt ett gynnsammare, kortare förlopp af tyfoidfebern; vid inträdande temperaturfall blir ej sällan det omtöcknade sensoriet friare, tungan blir fugtigare och patienterna känna sig i allmänhet må bättre. ERNST säger sig dock aldrig ha sett någon inverkan på sjelfva sjukdomsprocessen. På för rikliga tarmuttömningar synes det enligt ISRAËL och DEMME verka hämmande, deremot vara utan inflytande på tarmblödningar vare sig stannande dem, då de uppkommit eller framkallande sådana.

1) PENZOLDT und SARTORIUS: Antipyrin in der Kinderpraxis. Berl. klin. Wochenschr. N:o 30. 1884.
Äfven erysipelas tyckes förlöpa lindrigare, och dess feber har ej sällan kortare duration än eljes. Likaså finnes anmärkt att allmänbefinnandet vid akut pneumoni under antipyrinbruk stundom blir bättre; patienten blir lugnare, respirerar lättare och man kan nästan säga, att subjektiva symptom till kris ibland visa sig samtidigt med temperaturfallet, ehuru den fysikaliska undersökningen ger vid handen, att den ännu ej inträdt. Vid akut ledgångsreumatism anges medlet kunna täfla med salicylsyran. I alla fall, der det användts, har det haft utmärkt god verkan; inom 24 tim. har febern försvunnit, smärtan i lederna upphört och svullnaden aftagit. Vid typhus recurrens kan temperaturen visserligen genom repeterade doser under ett helt anfall hållas vid det normala; det synes dock ej verka på sjukdomens väsende, ty så snart bruket af antipyrinet upphör, stiger temperaturen åter. ALEXANDER lyckades i ett fall genom att under 40 tim. ge 17 gm, under denna tid erhålla fullständig feberfrihet. – Särdeles fördelaktigt har det visat sig vid febrar, som debutera med oupphörliga frysningar såsom t.ex. endocarditis ulcerosa, hjernabscess m.fl., i synnerhet som här kinin oftast visar sig resultatlöst. Äfven finnas flerfaldiga fall antecknade, der kina gifvet före eller efter antipyrinet ej förmått utöfva den minsta temperaturnedsättande verkan, då deremot det senare åstadkommit de mest glänsande resultat (MAY, TILMANN m.fl.). Synnerligt stor fördel erbjuder antipyrinbehandlingen vid phthisis pulm. På sjukdomsprocessen verkar det här lika litet som annorstädes, men den besvärliga febern, som i så hög grad medtager den sjukes krafter, kan ofta, om ej fullständigt undvikas, åtminstone betydligt nedsättas och med passande dosering hållas inom de lägre febergraderna, då man väl får hoppas, att en alltför hastig konsumption af kroppens väfnader kan i någon mån hejdas. Äfvenså lyckas man ej sällan, på detta sätt befria den sjuke från de obehagliga frossbrytningar, som stundom förekomma. Tyvärr lida dock ganska ofta dessa patienter betydligt af den ymniga svettningen, hvilken ej viker, ens om agaricin eller atropin ges, så att man till följd häraf måste upphöra med dess bruk.
Af särskildt intresse är antipyrinets verkan vid intermittens. Här kan man säga, att det nästan fullständigt vägrar sin tjenst. Om det ges i profylaktiskt ändamål några timmar före frysningen, synes det vara utan effekt; intet temperaturfall eger rum och frossbrytningen framträder fullt lika häftigt som förut. Intages åter kort före frysningen större dos, t.ex. 6 gm, afkortas denna visserligen något, den efterföljande temperaturstegringen blir något lägre och af kortare duration (3 tim. i st. f. 5 tim. före medlets användande; TILMANN), men anfallet kuperas ej. Så anför FALKENHEIM, att en patient under 24 tim. erhållit 25 gm utan verkan. Om det ges under temperaturstegringen, kan visserligen sänkning erhållas, men obetydlig och kortvarig. Vid ihållande systematisk användning lyckas man stundom åtminstone hindra frysningarne att framträda i dess mera våldsamma form 1), men de återkomma med oförminskad styrka vid medlets utsättande, så att vid denna sjukdom kan antipyrin på intet vis ersätta kina.
Fysiologiska experiment för att utröna antipyrinetsverkan på den friska menniskoorganismen synas ej ha blifvitutförda. I några fall (HUCHARD m.fl.) ha dock åt friska eller åt sjuka utan feber gifvits ända till 5 gm på en gång utan att detta haft annat inflytande, än att framkalla en lindrig dilatation af hudvenerna (MARIGLIANO) och en ringa svettning, hvaremot temperaturen antingen förblifvit oförändrad eller sänkts en eller annan tiondels grad till nedre gränsen af det normala.

1) TILMANN har några gånger funnit i st.f. frysning lindrig temperaturstegring (till 38,5 grader.)
På djur ha HÉNOCQUE¹⁾ och DEMME anstält flera försök, som visserligen i viss mån äro öfverensstämmande, men dock förete olikheter, så att de torde bäst anföras hvar för sig. DEMME iakttog, att en stor dos (0,35 gm för groda, 1 gm för kanin) framkallade hjertförlamning. Vid smärre doser (0,03 - 0,05 gm), gifna med korta uppehåll under längre tid, uppträdde åter från såväl det musculo- som det vaso-motoriska systemet först retningsfenomen (allmän tetanisk kramp och stegring af det arteriela trycket), hvilka efter en stund följdes af förlamningssymptom (paraplegier, försvinnandet af reflexerna och blodtryckets sjunkande) och till sist död genom hjertparalysi.
HENOCQUE åter fann i korthet följande: vid toxiska doser 2⁾(för ett marsvin 0,12 gm pr kilo af dess vigt) visade sig först pares, sedan paraplegi, som började i de bakre extremiteterna; ett slags kataleptiskt stadium inträdde; samtidigt försvunno sensibiliteten och reflexerna, hvilka senare dock då och då ytterst hastigt utlöstes under konvulsiva ryckningar. Slutligen påkommo omvexlande med lugna intervaller kloniska och tetaniska ryckningar i alla extremiteter, och visade dessa märkbar öfverensstämmelse med dylika vid strykninförgiftning; till sist, dog djuret under asfyxi. Om hjertats tillstånd nämner han intet. Svårt torde vara, att ange orsaken till, att den ena experimentatorn sett retningsfenomen föregå förlamningen, den andra tvärtom. Möjligen skulle detta kanske kunna bero derpå, att den ena till försöksdjur hufvudsakligen användt grodor (DEMME) den andra i synnerhet varmblodiga djur. – Hos marsvin kunde HENOCQUE konstatera betydlig temperaturnedsättning; så föll temperaturen en gång redan efter 2 tim. från 38,7 till 35,4 grader och sjönk sedan ytterligare till 32,5 grader, hvilket senare gradtal dock nåddes först en stund före döden. Liknande verkan fann han ej hos kaniner. Hvad blodet angår, visade det under början af experimenten ingen förändring; först under det paraplegiska stadiet såg han hos ett marsvin, att det blifvit något tjockflytande; de röda blodkropparne voro starkare färgade, något större och mer runda än normalt; de hvita visade ingen amöbarörelse som före förgiftningen. Oxyhemoglobinet var oförändradt ända tills det asfyktiska stadiet inträdt, då reduceradt hemoglobin bildats.

1) HENOCQUE: L’antipyrine, son origine, ses propriétés thérapeutiques et physiologiques. Gazette hebdomadaire de médicine et de chirurgie N:o 50 – 1884.
2) En kanin, som vägde 1 800 gm, dog efter injektion af 3 gm.
Sist omnämnda författare har påvisat, att antipyrin äfven är ett utmärkt åtminstone yttre haemostaticum. Vid några försök han i detta syfte utförde, erhöll han med en 5%., lösning af detta medel hastigare och säkrare resultat, än med andra blodstillande ämnen, han vid samma tillfälle använde, såsom jernklorid, secalelösning m.fl. Kapillär blödning stillades nästan genast och äfven betydligare arteriel inom kort. Vid en operation, som han utförde på ett barn, fann han det äfven i detta hänseende verka utmärkt väl Slutligen må anföras, att ISRAËL funnit antipyrinet äfven i så svag lösning som 1-2% förhindra urinens alkaliska jäsning.
Att finna en förklaring öfver det sätt, hvarpå antipyrinet verkar, är väl alltid svårt och torde särskildt nu vara för tidigt att uttala sig om, enär tillräckliga fysiologiska undersökningar ännu ej utförts. Dock synes det förhållande, att temperaturen sjunker vid antipyrinbruk, äfven om man genom att gifva atropin förhindrar svettningens framträdande, hänvisa på, att medlets temperaturnedsättande verkan ej beror på en förökning af värmeutgifterna genom svettningen och den dermed förbundna vattenafdunstningen, utan snarare på en förminskning af värmeproduktionen (MEISSEN, v. NOORDEN m.fl.). Man kan då tänka sig, att medlet verkar antigen direkt på värmeregleringscentrum eller i allmänhet hämmande på oxidationen i cellerna, således i detta senare fall analogt med kina. För detta sistnämnda tala ock på det kraftigaste MÜLLERS iakttagelser, att urinämnet minskas i urin, sedan antipyrin intagits. Det skulle i så fall vara att hänföra till protoplasmagifterna och derigenom visa öfverensstämmelse med öfriga kroppar inom benzolgruppen, från hvilken antipyrinet ju leder sitt ursprung. – Att det influerar på det centrala nervsystemet, tyckes väl otvetydigt framgå dels af ofvan anförda fysiologiska experiment, dels af de observerade fall, der kräkning inträdt såväl efter klysma och injektion som då det gifvits pr os och uppkastningar ej framträdt förr än 12 tim. efter medlets administrerande. Som bevis härför kunna ock törhända anföras DEMMES och ISRAËL ofvan citerade fall, vid hvilka konvulsiva ryckningar förekommit, ehuru dessa, den senares åtminstone, möjligen kunna erhålla sin nöjaktiga förklaring på annat sätt.
Hvad priset, som spelar en så vigtig roll, angår, är det f.n. visserligen rätt högt; i Tyskland 12 Pfennige och i Upsala 25 öre för 1 gm. Kommer dock antipyrinet mer allmänt i bruk, så att det beredas kan fabriksmässigt i stor skala, lär det med säkerhet kunna lemnas från fabriken under 8 Pfg. för 1 gm och således väl i Sverige för 12 á 14 öre.
Äfven vid akademiska sjukhusets i Upsala medicinska klinik, har under den sistförflutna tiden en serie försök utförts med detta vigtiga medel. På uppmaning af professor HENSCHEN går jag nu att lemna en kortfattad redogörelse äfven för resultaten af dessa försök.
Antipyrin har under denna tid administrerats åt 30 patienter under 107 dagar, dervid 315 gm förbrukats. De sjukdomar, hvilka det användts, äro phthisis pulmonum 7 fall, deraf i 2 under längre tid, febris typhoides 4 fall, pneumonia acuta 3, perityphlitis, rheum. artic. et muscul. subacut., febris puerperalis och pleuritis hvardera 2 fall, erysipelas faciei, peritonitis, angina diphther., parotitis epidem. och hjernabscess, hvardera 1 fall samt slutligen i ett fall af nephritis subchr. utan feber.
Medlet har antingen gifvits under middagstimmarne (11 f.m. - 3 e.m.) eller på aftnarne (7/9 e.m.), i allmänhet såsnart temperaturen öfverskridit 38,5-39 grader.
Hvad sättet för dess administrerande och dosen angå, användes det vid våra försök vanligen i vattenlösning, hvilken försatts med några droppar aetherol. Menth.pip.; det gafs i sådan mängd, att 2 - 5 gm fördelades på 2 - 3 tim. Då härigenom i ett par fall kräkning inträdde, gafs det äfven i lavemang och togs till ett sådant 3 - 4 gm. Verkan var vid detta applikationssätt fullt öfverensstämmande med den, som ernåddes, då medlet gafs per os. Injektioner af 2 - 3 gm försöktes ock några gånger. Lösningen, som härtill användes, bereddes enligt RANKS föreskrift genom att lösa 2 gm antipyrin i 1 gm kokande vatten; denna höll sig vid våra försök alltid klar, åtminstone under en månads tid, utan att någon utkristallisering egde rum. Endast ett par gånger medförde detta användningssätt ingen olägenhet. De flesta sjuka förnummo dock på injektionsstället, hvartill vi alla gånger valde glutealtrakten, en, som det syntes, intensiv smärta och långvarig ömhet. Abscesser sågo vi aldrig uppstå under bruket häraf. De af RANK uppgifna fördelarne vid det hypodermatiska användningssättet, att verkan af läkemedlet skulle snabbare framträda och vara längre ihållande, vunno ej genom våra försök sin bekräftelse.
Hvad vi dock genom våra undersökningar kunnat till fullo konstatera, är att antipyrinet är ett säkert och nästan osvikligt antipyreticum. I alla de fall, der medlet af oss användes, inträdde en större eller mindre nedsättning af temperaturen. Denna sänkning var mycket vexlande från 0,6 till 4 grader, och deröfver inom några timmar. I allmänhet kunde vi af 2 - 3 gm påräkna ett temperturfall af 1,5 - 2,5 grader, hvilket vanligtvis inträdde 1 ½ - 4 tim. efter första dosen. Hos flere ftisici med regelbundna aftonexacerbationer voro 2 gm gifna på f.m. nog, för att erhålla fullständig och mycket långvarig apyrexi.
Såsom några exempel må anföras, att temperaturen hos en tyfoidpatient, som under slutet af 2:dra sjukdomsveckan erhållit 5 gm, sjönk från 40 till 36,9 grader (3,1 grader) inom 4 tim. och fortfor sedan under derpå följande 12 tim. att falla ända till 36 grader. I ett fall af perityflit ernåddes genom endast 2 gm en temperatursänkning af 2,9 grader (39,8 - 36,9 grader) inom 3 tim. Hos en och annan febersjuk var dock temperaturfallet ringa. Att detta i flera fall berodde derpå, att för små doser (2 gm endast en gång) gifvits, synes med säkerhet framgå deraf, att temperatursänkningen blef betydligare, så snart större doser tillgrepos. Så förmådde ej vid en erysipelas faciei 4 gm, tagna i 2 doser kl.1 och 7 e.m. att nedpressa temperaturen mer än 1,5 grader (40,2 - 38,7 grader). Vid detta tillfälle torde det dock säkerligen ha berott på den långa mellantid, som förflöt mellan administrerandet af de båda doserna, så att dessa verkade mera som enstaka doser på 2 gm än som en samlad dos på 4 gm, gifven under en timme. Temperaturen var nämligen, då den senare dosen togs, redan i stigande;

kl. 12	4	6	8	10 em.	kl. 6 följ. f.m.
40,2 grader	39 grader	39,2 grader	38,7 grader	38,9 grader	39,2 grader

Temperatursänkningen, som visserligen ej uteblef ens efter dessa smärre doser, ehuru den var ganska ringa, hade säkerligen blifvit betydligare om 2 gm gifvits kl.1 och 2 e.m. För detta talar ock det förhållande, att temperaturen följande dag, då 2 + 2 gm antipyrin gafs med en timmes mellanrum, redan 2 1/2 tim. efter första dosen fallit 2,5 grader (40 - 37,5 grader). (5 timmar härefter hade den dock åter stigit 1 grad (38,5 grader), ehuru ytterligare 1 gm gifvits kl.3 e.m.) – I en svår puerperalfeber erhölls en temperatursänkning af 1,8 grader (40 - 38,2 grader) först sedan 8 gm, deraf 4 gm i lavemang, gifvits inom 9 timmar.
I de flesta andra fall var dock antipyrinets temperaturnedsättande verkan synnerligen god, ja hos ftisici t.o.m. glänsande, under det hos många af dessa senare kina och kinolin gifna dagarne före eller efter antipyrinet, icke medförde någon verkan, så framt ej särdeles stora doser användes, då dock förenämnda medels oangenäma biverkningar ej kunde undgå att framträda.
Durationen af den genom antipyrinet förorsakade temperatusänkningen visade sig vid våra försök vexla, såsom ju var att vänta, dels efter feberns styrka dels efter dosen af medlet. Vid liten dos, och vid hög febertemperatur varade effekten af medlet vanligen ej länge. Vid högre doser eller då större spontana remissioner i febern förefunnos, visade den sig deremot vida mera ihållande, så att temperaturstegring först efter 5 – 8 - 10 tim. eller ännu senare ånyo inträdde. I allmänhet syntes den hos våra sjuka ej fortvara så länge, som det angifvits från Tyskland. Dock ha vi iakttagit flera fall, der medlets verkan kunnat spåras t.o.m. öfver på följande dag. Så sjönk temperaturen t.ex. en gång hos en lungsotspatient, som fått 5 gm, från 38,6 till 35 grader inom 10 tim. och höll sig sedan 43 tim. under 37 grader samt 48 tim. under38 grader.
Äfven kunde vi konstatera, att temperaturfallet och den följande stegringen ske småningom utan häftigare vexlingar.
– Vid ett par tillfällen antingen sjönk temperaturen ej genast, utan steg först något (en gång efter 2 gm 0,9 grader inom första timmen) innan sänkning egde rum, eller ock föll den först, men steg sedan, dock helt öfvergående, i trots af att antipyrinet fortfarande gafs. Så t.ex. intog en patient kl. 4, 5 och 6 e.m. 2 + 2 + 1 gm, och visade termometern vid samma tider repektive 38,6, 37 38,9 och först kl. 8 e.m. åter 37 grader, efter hvilken tid den var jemnt sjunkande ända ned till 35 grader, som uppnåddes strax efter midnatt.
Någon belysning af den frågan, huruvida de sjuka pläga vänja sig vid medlet eller icke, gåfvo ej våra observationer vid handen.
Benägenhet för kollaps har aldrig, ej ens i ringaste mån, bemärkts, ej heller några egentliga frossbrytningar, om än en och annan patient vid de lägre temperaturgraderna 35,-35,5 grader kunnat känna sig något frusna, en sensation, som dock snart försvunnit.
Svettning förekom i alla svåra fall stundom, i synnerhet hos lungsigtiga och tyfoidpatienter, ytterst ymnig och för några af de förra särdeles besvärande och utmattande. Atropin, som några gånger försöktes, gaf ej önskadt resultat, hvilket möjligen kan härröra deraf, att endast 0,5 mgr atropin gifvits p.d.
Kräkningar inträdde flera gånger efter medlets intagande per os; ja en patient med phthisis pulm. och svår cat. ventr. chr. kräktes efter nästan hvarje dos. Hos denne påkommo uppkastningarne vid ett par tillfällen först 12 tim. efter sista dosen och en gång äfven ½ dygn efter sedan ett lavemang med 3 gm antipyrin administrerats. Äfven 6 tim. efter en injektion af 3 gm förekom kräkning hos en annan patient. Uppträdandet af dessa sist omnämnda symptom synes väl häntyda på, att en retning af det centrala nervsystemet i dessa fall egt rum. Exantem bemärktes endast en gång, nämligen hos en erysipelaspatient, som under loppet af 3 dagar intagit 15 gm. Det utbröt helt plötsligt på bröst och buk, hade det ofvan beskrifna karakteristiska utseendet och försvann efter tvenne dagar, oaktadt antipyrin fortfor att gifvas. Blåröda fläckar i ansigtet, sådana som WISING beskrifvit hade vi ock tillfälle
För öfrigt observerades inga biverkningar, ej ens efter så stor mängd som 8 gm på en dag, den största dagsdos vi någonsin användt. Sedan svettningen upphört, mådde patienterna i allmänhet bättre och kände sig lugnare än före antipyrinets administrerande.
Pulsfreqvensen nedgick oftast under bruk af läkemedlet; i många fall var den dock oförändrad och ett par gånger föregicks sänkningen af en ringa ökning af pulsslagens antal. Hos flere i synnerhet hos nervfebersjuka kunde vi konstatera att dikrotien af pulsen försvann. Respirationen influerades ej i nämnvärd grad i våra fall.
På ett förhandenvarande diarré hade medlet i ett fall af phthisis pulm. ingen verkan; deremot upphörde det hos ett par tyfoidpatienter, sedan antipyrin tagits några dagar. En sjuk med synnerligen häftig nervfeber, som under 6 dagar erhållit 31 gm och hos hvilken efter hvarje dos betydligt temperaturfall erhölls, afled helt plötsligt i slutet af 4:de sjukdomsveckan till följd af tarmblödning. Denna visade sig vid sektionen ha utgått från talrika större tyfösa sår i nedre delen af ileum, och torde den sålunda ej få anses ha härrört af antipyrinet, utan säkerligen haft sin grund i vissa oförsigtigheter, för hvilka den sjuke utsatt sig 1).

1) Denna patient hade under sjudomens början ( från slutet af 2:dra sjudomsveckan) behandlas med karbollavemang (0,50 – 1 gm carb. d.d). Dessa framkallade endast obetydligt (0,2 - 1 grader) och kortvarigt temperaturfall och först sedan antipyrinet började ges, blefvo remissionerna i febern större och af längre duration.

Någon verkan på sjelfva sjukdomsprocessen tycktes ej antipyrinbehandlingen i våra fall ha medfört. Dock är det material, vi haft till vårt förfogande, väl ringa, för att man deraf skulle kunnat vänta sig erhålla ett svar på denna så vigtiga fråga.
I urin kunde antipyrinet påvisas redan 6 tim. efter första och ända till 66 tim. efter sista dosen. Som reaktionsmedel användes då jernklorid; deremot lyckades det oss aldrig, att, sedan urinen enligt MÜLLERS anvisning försatts med saltsyra och natriumnitrit, få se de uppstigande gasblåsorna grönfärgade.
Då antipyrinet visade sig framkalla så betydlig svettning, tänkte man sig möjligheten af, att det skulle kunna verka på liknande sätt äfven vid en nefrit, ehuru denna ej var förenad med feber. Åt en patient, som led häraf och som en längre tid låtit endast omkr. 400 kcm urin dagligen, gafs derföre en dag 6 gm af medlet. Något inflytande på vare sig svettning eller urinafsöndring inträdde dock icke, ej heller erfor den sjuke något obehag af den stora mängden af läkemedlet. Deremot iakttogs en lindrig temperaturstegring (kl. 2 och 9 e.m. gåfvos 4 och 2 gm; temperaturen var kl. 6, 9 och 10 e.m. resp. 36,2 36,8 37,5 grader).
Särdeles lämpligt visade det sig i flere af våra fall att kombinera antipyrin - och kinabehandling med hvarandra. Då ju det förra verkar redan inom 2 - 4 tim., det senare först inom 4 - 6 tim., synes derför kunna vara lämpligt, att ge dem tillsammans på så sätt, att 2 - 3 gm antipyrin tages t.ex. på f.m. och 0,50 - 0,75 gm kina en eller annan timme senare. Man borde då kunna påräkna nästan fullständig feberfrihet under hela e.m. Vi erhöllo ock vid detta administrationssätt några gånger kraftigare och längre ihållande verkan än efter 5 gm antipyrin ensamt. Men då man tillika känner, att detta senare medels verkan är större, om remissioner i febern redan förefinnas än vid febris continua, torde man ock, om febern är särdeles intensiv och nästan städse lika hög, med fördel kunna ge först lämplig dos china (0,5 - 1 gm) och låta denna, sedan temperaturfall väl kommit till stånd, 5 – 6 timmar senare efterföljas af 2 - 3 gm antipyrin. Man bör äfven på detta sätt kunna få långvarigare temperatursänkning, än om man ger endast ett af medlen ensamt. Om dessa administrationssätt förtjena att närmare uppmärksammas och hvilketdera är att föredraga, kunna först vidare undersökningar, som utförts i större mängd, utvisa.
På grund af de gynnsamma resultat, som vunnits äfven vid våra försök med antipyrin, kunna vi derföre ej underlåta att instämma i de loford, som från alla håll förut uttalats öfver det nya medlet. Säkerligen kommer nog detta ej att liksom flera af dess föregångare efter en tid alldeles råka i glömska, enär det till följd af dess kraftiga temperaturnedsättande verkan utan åtföljande obehagligare biverkningar synes fylla en vigtig lucka bland våra febernedsättande medel.
Vid diskussionen i anledning af ofvanstående föredrag yttrade prof. HENSCHEN:
Efter upptäckten af ett så kraftigt och säkert antipyreticum som antipyrin torde med undantag af kina och salicylsyra, som hafva specifika verkningar, de öfriga nyupptäckta Kinolin, Kairin, Hydrochinon och Resorcin hafva föga utsigter att komma i allmännare bruk. Vid en jemnförelse emellan dessa antipyretica faller det säskildt i ögonen, att antipyrinets oangenäma biverkningar äro ringa och mycket sällsynta gent emot de öfrigas. Hvarken oangenäma nervösa symptom uppstå, såsom vid kina; ej heller hastiga temperaturfall förenade med kollaps och vid stigande temperatur frysningar, såsom vid kairin och resorcin; ej heller framkallar medlet såsom salicylsyra och isynnerhet kinolin ventrikelretning, qväljningar, kräkningar eller andra symptom af magkatarr.
Anmärkningsvärd likhet finnes med några af ofvannämnda medel deruti, att antipyrin någon gång, liksom flera af dessa andra nyss nämnda medel, kan orsaka temperaturstegring. Jag har å kliniken påpekat, att detta flere gånger inträffat vid bruk af kinolin. Denna stegring var då att anse såsom ett intoxikationsfenomen och syntes bero på individuel disposition. Liksom kina har antipyrinet följts af ett exantem. Att ett messlingslikt exantem äfven kan uppträda efter kinolin har här på kliniken påvisats.

11:o Primär cystös lefverkancer hos en 14 års flicka.
Fall meddeladt af S.E. HENSCHEN.
Pat. en 14 - årig flicka var frisk till d. 18 Dec. 1881 då tecken till högersidig pleurit uppstodo. Samtidigt lefverförstoring, som småningom under oregelbunden, ofta hög feber, svåra smärtor i högra sidan och afmagring utbugtade högra sidan; lefvern tillväxte så, att den räckte upp i 1:sta interkostalrummet och ned till några cm. ofvan spina ilei ant. sup. och till venster till bröstkorgens inre yta. Ingen icterus; inga ojemnheter å ytan. En cysta nära lefverranden lemnade vid tappning en klar vätska. Hela lefvern pseudofluktuerande. Sektionen besannade den under lifvet stälda diagnosen: primär lefverkräfta och visade, att denna var enorm, cystisk, medullär, teleangiektatisk.
Sofia Karlsson, 14 år, (N:o 58 och 181) inkom första gånden 9/1 82 och utskrefs förbättrad 20/2 s.å.; inkom ånyo d. 24/4; död d. 26/5 1882.
Pat., hvars föräldrar lefva, har bott i ett dragigt, kallt rum under ogynsamma hygieniska förhållanden. Hon har det oaktadt haft god helsa till d. 18 Dec. 1881, då hon efter en frossbrytning började hosta och fick håll i h. sidan; hon intog sängen, kunde ej ligga å någondera sidan för smärta. Hon var sämre om aftnarna än på dagen. Efter en vecka kunde hon gå uppe, men måste derpå d. 8/1 intaga sängen.
Vid inkomsten å sjukhuset d. 9/1 håll i h. sidan, svårighet att andas för smärta i denna sida; hostade gröngula klumpar. Hullet godt; ej kakektisk. Aptit och afföring goda. H. bröstkorgshalvan vidgar sig mindre vid respiration än den venstra; pectoralfremitus minskadt öfver samma lungas nedre del. Dämpad ton vid öfre kanten af 5:te refbenet, 5:te refbenet och 6:te refbenet i resp. linier å framsidan. På baksidan dämpad ton nedom augulus scapulae, vid 8:de refbenet matt. Ton öfver h. lungans öfre del med tympanitisk biklang. Respirationsljudet öfver lungans nedre del försvagadt, vesikulärt. – Hjertat uppskjutet ett interkostalrum; öfver detsamma pulsationer.
Puls 92, liten. Palpation af buken anger intet anmärkningsvärdt. Lefvérns nedre gräns frampå resp. 9., 9., 9,5 cm nedanför det absoluta dämpningsområdet och 5 1/2, 2, och ½ cm. nedom bröstkorgsranden samt i sternallinien 8,5 cm nedom basen af proc. ensiformis; den skär den v. bröstkorgsranden i riktning emot v. mamillen. Mjelten ej förstorad.
Urinen företer intet abnormt. T grader s.d. 39,2 grader. 26/1 tyckes dämpningen å h. sida sjunkit omkring ett interstitium, pat. känner sig bättre och får gå uppe; måste dock redan den 29/1 intaga sängen till följd af feber.
7/2 har dämpningsområdet ånyo sjunkit ett interstitium. Ryggraden visar skolios med konvexitet åt venster. Puls 112.
20/2 kort ton 2 fingerbredder nedom augulus scapulae, i axillen vid 6:te refbenet, i mamillarlinjen vid mamillen. Lunggränsernas rörlighet mer än 2 cm. Lefverns nedre gräns så som vid intagandet å sjukhuset; dess nedre rand kan tydligt palperas.
T. grader varierande under denna tid kring 38 grader C. med enstaka sänkningar till 37 och höjningar till 39 eller t.o.m. 40.
Diagnosen stäldes på pleuritis dextra och degeneratio hepatis (?)
Utskrefs d. 20/2 förbättrad från pleuriten.
Efter utskrifningen d. 27/2 var pat. bättre och gick uppe 14 dagar; derpå påkommer värk och ömhet i h.sidan, äfven nu värk i maggropen; inga kräkningar eller icterus. d. 24/4 intogs pat. ånyo å sjukhuset. Hon var då mycket matt, med kakektiskt, lidande utseende, afmagrad, kan endast ligga på rygg; h. sidan öm; liggsår å sacrum. T. 39,8 på aftonen; respir. 35 i min.
Högra brösthalfvan starkt framhvälfd från 2 refbenet nedåt. Hjertpulsationer synliga ända upp till klavikeln. Perkussionstonen tympanitisk å h. sidan till 2:dra interstitiet i parasternal- och till 3:dje refb. i mamillarlinien; härifrån relativ dämpning till 3:dje, 4:de och 5:te refb. i resp. linier. Derifrån matt ton 20,5, 21,5 och 20 cm. nedåt. Lefverns nedre gräns går 6 cm. ofvan nafveln, 14 cm. nedom process. ensiformis, tangerar 9:de v. refbenet samt går ända till 2 cm. utanför v. mamillarlinien. Gränsen för den matta tonen går uppåt till 2 cm. ofvan h. mamillarplanet. Buken spänd i öfre delen, öm öfver h. halfvan. Crepitation öfver en punkt till höger ofvan om nafveln. Fluktuation kännes i parasternallinien nedanför bröstkorgsranden.
Mjelten omöjlig att undersöka till följd af pat. svaghet; öfverlungorna vesikulär andning, svagare å h. sidan; hjertat uppskjutet till klavikeln. Urinen håller ej gallpigment, albumin eller socker; f.ö. rik på salter.
26/4 gjordes torakocentes å det fluktuerande stället, och 75 ccm. af en i början vattenklar, sedan ljust blodfärgad vätska utkom, innehållande sparsamt albumin och gallpigment.
27/4 fluktuation kändes i axillarlinien vid bröstkorgsranden, vid punktion utkom en blodfärgad vätska, innehållande, såsom mikroskopet visade, ett fibrinnät.
29/4 Vid profpunktion i 6:te interstitiet i axillarlinien utkom en blodfärgad vätska, som koagulerade. 3/5 sträckte sig nedre lefvergränsen 2 cm. längre ned än den 24 och 26 april.
Under den följande tiden gjordes ånyo några punktioner å fluktuerande ställen, men utan att det lyckades uttappa annat än en blodblandad vätska i ringa mängd hållande lymfoida celler, fibrintrådar, fettvandlade kantiga (lefver?) celler samt fettvandlade blodkärl.
Pat., som ofta hade hög feber öfver 40 grader, afled d. 26/5, sedan t grader dagarna före döden sänkt sig till omkring 37,5.
Sektion d. 27 Maj. Liket betydligt afmagradt. Muskula-uren mycket atrofisk, underbenen och fötterna betydligt svullna, huden affjällande. Öfver bröstet och sidorna af buken utspända vener. Decubitus, Bukkaviteten innehöll omkring 500 ccm tunn grumlig vätska. Diafragmas hvalf står å högra sidan i jemnhöjd med midten af 1:sta interkostalrummet och å venstra sidan i jemnhöjd med 4:de refbenet. Hjertat är förskjutet åt venster och uppåt. Hjertsäcken innehåller ungefär 12 ccm gulröd, klar vätska. Hjertat friskt. Muskulaturen slapp. Båda lungsäckarna innehålla hvardera omkring 100 ccm blodfärgad grumlig vätska. Nedre kanten af högra lungans mellersta lob står i jemnhöjd med öfre kanten af 3:dje refbensbrosket. Den nedersta loben är förskjuten emot axillarlinien. Venstra lungans nedre, främre kant står i jemnhöjd med nedre kanten af 3:dje refbenet. Högra lungan är med sin bakre nedersta kant sammanväxt vid bröstväggen. Den är betydligt mindre än den vensta, beroende på, att dess mellersta och nedre lober äro alldeles sammandragne, atelektatiska. Öfversta loben luftförande, och ödematös. Venstra lungan luftförande. Båda lungornas pleura är öfverallt glatt och ej förtjockad med undantag af å det förut omnämnda vid bröstkorgen fastvuxna stället å högra lungan, der en lindrig förtjockning och ojemnhet å pleura märkes. Peritoneum parietale är lindrigt fastlödt vid framsidan af lefvern och den utefter dess nedre kant gående delen af colon, och visar peritoneum å dessa viscera en luddighet genom fin fibrinbelägning. För öfrigt är peritoneum glatt. Högra lefverloben är utefter nästan hela sin konvexa yta fastlödd vid diafragman genom temligen fast bindväf. Lefvern i alla riktningar betydligt förstorad och kännes nästan fluktuerande, isynnerhet i den nedre delen. Ungefär på midten af främre bukväggen är nedre delen af loben på en utsträckning af en apelsins storlek något mera frambugtad än den öfriga delen, och kännes der tydlig fluktuation. Den sträcker sig uppåt till 1:sta interkostalrummet med en kullrig spets, så att lefvern i sin helhet framifrån sedd har formen af en kägla med bred bas nedåt. Nedre ändan af lig. suspens. hepatis står i venstra mamillarlinien, och når venstra lefverloben ända till venstra bröstkorgsväggen. Det närmast colon transvers, belägna partiet af lefvern är starkare fluktuerande och är beklädt med fibrös bindväfshinna af ljusröd färg, uppkommen genom fin kärlinjektion. Magsäcken är öfverskjuten åt venster, så att pylorus ligger strax till venter om ryggraden. Venstra lefverlobens undre yta är med särdeles sköra bindväfsmembraner fastvuxen vid magsäckens främre yta ända från curvatura minor till curvatura major. Uttagen mäter lefvern i bredd omkr. 36 centim. Deraf mäter venstra loben 12 ctm. Uppifrån och nedåt från den afrundade spetsen till nedre främre kanten mäter högra lefverloben 26 ctm. Den venstra i samma riktning 16 ctm. Vid insnitt i den högra lefverloben uppifrån nedåt befinnes densamma bestå af en särdeles lös dels smutsigt grågul dels svartröd massa, som innehåller en riklig mäng tätt sittande, från hasselnöt- till valnötstora hålor eller cystlika rum fylda med dels en sönderflytande grågul massa, dels lösa, svartröda blodkoagula, så att större delen af svulsten tyckes utgöras af mer eller mindre förändradt (fettvandladt) frånskildt fibrin och lös cruor. Vid insnitt i den förut omnämnda, ungefär midt på högra lefverlobens främre yta belägna, begränsade fluktuerande upphöjningen, visar sig denna utgöras af en abscess med släta bindväfsväggar fyld med grågult var. Den ofvannämnda lösa fibrinmassan intar hela högra loben, så att lefverväfvnad qvarstår endast på denna lobs öfre eller främre yta och är här reducerad till ett 4 á 5 m.m. tjockt lager. Deremot begränsar sig en grågul mjuk nybildning emot högra lobens venstra parti, der ännu finnes en ringa del till utseendet frisk lefversubstans. Den närmast denna lobs lefversubstans belägna delen af nybildningen är mera kompakt utanhålor, af grågul färg och märgigt utseende (liknande hjernmärg).
Den venstra lefverlobens snittyta är ljust grågul med otydliga acini, som dock i sina centrala delar ha en gulaktig, grumlig färgning. Gallblåsan har vanlig storlek och form och innehåller en måttlig mängd rödbrun galla. Dess vägg är något förtjockad och dess slemhinna frisk. Ventrikeln innehåller ett par hundra ccm af en vällingstjock svartgrå massa. Slemhinnan är blek, skifferfärgad. Endast i fundus visar den någon rodnad till följd af injicierade kärl. Ingen beläggning. Vid tryck på gallgången utrinna ur dess mynning några droppar af en tunn, gulbrun galla. Mjelten mäter i längd 11 cmt. och i bredd 7 cmt. Vena cava inf. är bakom lefversvulsten af denna fullständigt komprimerad och är nedanför den förstorade högra lefverlobens bakre kant fullständigt obturerad af en tromb, som är särdeles starkt fastsittande vid venväggen. Denna tromb sträcker sig i vena cava nedåt till dennas delning i de båda iliacae samt genom dessa ända ned i venae crural., hvilka den äfven obturerat. Deremot är vena azygos tydligt utvidgad.
Ingenstädes i ryggkotorna eller intervertebralbrosken märkas några sjukliga förändringar eller amyloid. Ett i flera hänseenden anmärkningsvärdt fall, som erbjuder intresse både ur etiologisk, patologisk - anatomisk och diagnotisk synpunkt.
Etiologiskt. Senare tiders noggrannare undersökningar öfver lefverkräfta synas hafva ådagalagt, att den primära formen af densamma är sällsyntare än man i äldre tider antagit, ity att man torde förbisett de smärre kräftbildningar i några andra organ, såsom gallblåsa och mage, hvilka numera anses för de primära härdarne. Enligt KLEBS skulle erfarna forskare t. o.m. betvifla, att primär lefverkräfta finnes. Dock finnes ej tvifvel, att en lefverkräfta kan vara primär. Föreliggande fall måste anses för en primär form. Ännu mera påfallande är dock förekomsten af en dylik kancer hos en 14 års flicka. FRERICHS hade aldrig sett en lefverkräfta uppträda före det 20:de året (Klinik d. Leberkrankheiten). FARRÉ har dock meddelat 3 sekundära fall hos barn under 3 år, hvarjemte 4 andra fall anföras af LEICHTENSTERN.
I patologisk-anatomisk hänseende erbjuder fallet den sällsynta bilden af ett cysto-carcinom. Nästan hela högra loben bildade en lös, grågul eller svartröd massa, som innesluter tätt sittande till valnötsstora cystor, fylda med en sönderflytande grågul massa (se vidare obduktionsprotokollet!) som utgjordes af fettvandladt fibrin m.m. I venstra delen af högra loben fans en svulstmassa, som hade utseende af en vanlig medullär kancer. En teleangiectatisk cystisk medullär lefverkancer förelåg alltså – en sällsynt form, som förtjenat en noggrannare undersökning än som nu till följd af en ogynsam tillfällighet kom den till del. Lefvern hade uppnått enorm volym och sträckte sig från första refbenet till nära höjden af nafveln och till få c.m från spina ilei superior samt ända till insidan af v. bröstkorgshalfvan. (Se Tafl.III.)

Fallet företedde svårigheter att diagnosticera. Den diagnos, som stäldes: primär lefverkancer bekräftades vid sektionen. Dock syntes ännu vid patientens död några punkter oklara. Redan den omständigheten, att pat. blott var 14 år, talade emot kancer, isynnerhet som inga tecken på kancer i andra organ förefunnos. Den nästan permanenta febern gjorde antagandet af kancer ännu osannolikare. Denna feber var oregelbunden. Stundom sänkte sig t grader om morgnarne under 37,5, ja, några gånger till eller under 37 grader, men var på qvällarne vanligen omkring 38 á 39, ja t.o.m. öfver 40 grader. Febern upphörde först dagarne före döden. Kom så dertill frånvaro af icterus och frånvaro af gallfärgämne i urinen. Icke heller kunde några knölar å lefverns yta eller å dess undre palpabla del upptäckas. Allt detta talade snarare mot än för kräfta. Tankarne riktades derför på möjligheten af andra sjukdomar och först på möjligheten af pleurit, hvaraf pat. led då hon första gången var på sjukhuset, då jag ej vårdade henne. Den svåra smärtan i sidan, den remitterande febern jemte afmagringen kunde tala för en tuberkulös form med möjligen fast exsudat. Profpunktionen ådagalade, att ett flytande exsudat ej var att finna, och dermed stämde dämpningens öfre gräns, som låg högre på fram - än baksidan. Flickans klena tillstånd omöjliggjorde dock en noggrannare undersökning bakpå eller försök om exudatgränsen flyttade sig vid förändradt kroppsläge. Men under förloppet visade sig dock inga andra tecken till tuberkulos. Lungornas öfre delar visade ingen infiltration, och den ständigt nedskjutande nedre lefverranden visade tydligen, att sjukdomens hufvudsäte var att söka i den enormt förstorade lefvern. Äfven tanken på stora tuberkulösa härdar i lefvern kunde i början ej säkert uteslutas. Omöjligheten att påvisa primära härdar minskade dock sannolikheten deraf. Ett visst ljus tycktes spridas, då på lefverns främre yta en fluktuation på ett begränsadt, några ctm. stort ställe upptäcktes. Tanken på en echinococcus uppstod. Den första paracentesen uttömde en vattenklar, tunnflytande vätska, innehållande ringa albumin och ett spår af gallpigment. Den ringa qvantiteten uttömd vätska utestängde tanken på en echinococcus unilocularis och förde tanken på en multilocularis - en ännu sällsyntare sjukdom är den enrummiga formen. den tömda cystan fylde sig snart med vätska, och ny tappning visade en af fibrinflockor något grumlad vätska. Inga hakar, intet hydatidenschwirren. Tanken på en enrummig echinococcus uteslöts genom punktion; tanken på en mångrummig hade föga positiva hållpunkter, men kunde ej bestämdt afvisas, isynnerhet som lefvern i sin helhet var fluktuerande. Det hastiga förloppet och frånvaro af icterus talade dock mot. Fibrinflockorna ansågos tyda på en inflammation, perihepatit, och tanken på en inkapslad vätskemassa mellan lefvern och bröstkorgen uppstod. Vid en senare punktion å samma ställe utkom var. Cystan hade varbildat sig. (Se sektionsprotokollet). Vidare framkom tanken på en hydrops vesicae felleae, isynnerhet som analysen påvisat närvaro af gallpigment i det uttappade. Men inga föregående tecken, som kunde göra en obturation af gallblåsans utförsgång sannolik, funnos; gallstear, icterus o.d. syntes ej ha föregått. Och när man tydligt kunde konstatera, att den fluktuerande och å yttre hudbetäckningarne framputande cystan låg högre än nedre lefverranden, så lemnades all tanke på en dylik hydrops. I flere hänseenden liknade fallet en lefverabscess. Febern och afmagringen talade derför, och särskildt att hela lefvertrakten t.o.m. öfver bröstkorgen gaf i stort en känsla af fluktuation eller åtminstone pseudofluktuation (denna karaktär anses som en af de vigtigaste för abscess). Den första punktionen, som påvisade en klar vätska, de noggranna anamnestiska data, frånvaro af hvarje rimlig orsak till abscess såsom stöt, dysenteriska eller andra ulcerationsprocesser i tarmkanal, kring uterus o.s.v. samt åldern aflägsnade dock tanken på en abscessbildning. Såsom sektionen visade, skulle man dock knappt kunnat anse en dylik diagnos, om den stälts, oriktig. På intet sätt förklarades sjukdomsbilden af antagandet af en amyloidlefver eller lefvercirrhos i första stadiet. Det återstod således knappt att tänka på annat än en ovanlig enorm lefverkräfta af mjuk beskaffenhet. Vid de upprepade paracenteserna hade det ju ej lyckats inkomma i någon större var- eller echinococcushåla. Det uttappade var blodigt, tjockt, grötlikt, koagulerande, innehållande en samling fettdegenererade lefverceller, blod, var o.s.v. Vid tappningarne anmärktes, att nålen kunde med lätthet föras i olika riktningar utan synnerligt motstånd, en omständighet, som uteslöt tanken på en lefver af fast konsistens. Diagnosen stäldes derför på en primär lefverkräfta, och antogs en utbredd perihepatit sannolikt ligga till grund för cystbildningen, hvars natur dock ej kunde under lifvet med säkerhet bestämmas. – Fallet är sålunda i diagnostiskt hänseende rätt märkligt.

12:o Aneurysma aortae med perforation till vena cava superior.
Fall meddeladt af H. WETTERDAL och SV. WALLGREN.
Den 19 Januari 1885 ankom till härvarande akademiska sjukhus´med. klinik 34:årige sjömannen K. Widgren.
Om sina föregående lefnadsförhållanden upplyste han, att han städse varit frisk och som sjöman visserligen fört ett anträngande lif, men utan olägenhet kunnat förrätta de tyngsta arbeten. Han har aldrig lidit af svårighet att andas, hjertklappning, hufvudvärk, svindel, cyanos eller andra symptom, som kunnat härröra af rubbningar i cirkulationssystemet, ej heller af några neuralgiska smärtor.
Spirituosa lärer han ha missbrukat rätt mycket. För 2 år sedan säger han sig ha haft sår å genitalia; om dessas utseende, om de varit syfilitiska, om andra luetiska affektioner efterföljt eller om han under föregående år haft syfilis, kan han ej med säkerhet uppgifva.
På morgonen ofvan anförda dag, under det han var sysselsatt med jordarbeten vid en jernvägsbank, kände han sig något frusen och tog då, för att värma sig, en s.k. "åkarebrasa." Strax härefter erfor han en känsla, som om något "fastnade i halsen" nedom struphufvudet och som om det tog emot, då han sökte svälja, hvarjemte lindrig ömhet vid tryck öfver strupen och någon hufvudvärk instälde sig. Omkring 1/2 tim. efteråt började han blifva blå i ansigtet och om händerna samt tyckte sig förnimma, att halsen blef tjockare än förut. Då dessa symptom tilltogo och hufvudvärken ökades samt känsla af svinel tillkom, beslöt han sig genast för att söka inträde på sjukhuset, der han ock intogs s.d. kl. 3 e.m. Den sjuke, som utan synnerlig svårighet gått uppför sjukhusets temligen branta trappa, lades då genast till sängs, och var hans tillstånd följande:
Mannen är stor och starkt byggd, af fullt normal kroppsbyggnad, har godt hull och kraftigt utvecklad muskulatur. Intelligensen fullt fri. I sängen intar han hvilket läge som helst, men föredrager venster sidoläge, emedan han i denna ställning andas lättare. Han klagar öfver lindrig andnöd och svår hufvudvärk, hvilken senare ökas, om han sätter sig upp, då äfven svindel påkommer, som tvingar honom att genast lägga sig ned. Han ömmar betydligt vid tryck öfver halsens främre partier från jugulum ända upp under hakan. Någon tumör kan här hvarken ses eller palperas, men halsen är i sin helhet så förtjockad, att den nästan har samma omfång som hufvudet. Ansigtet, båda öfre extremiteterna och öfre delen af bålen äro starkt cyanotiska; nedre delen af kroppen har fullt normal hudfärg. Gränsen mellan dessa båda partier är ganska väl markerad och utgöres af en nästan horisontel linea, som går rundt kroppen ungefär i jemnhöjd med proc. xiphoideus, således ej obetydligt ofvan bröstkorgsranden. I nedre delen af detta parti märkas talrika smärre utvidgade vener. Å bröstets öfre delar, å öfre extremiteterna och i ansigtet, der hudfärgen öfverallt är starkt och likformigt mörkblå, äro alla större hudvener ytterst ansvälda, äfvenså å halsen, der de starkt spända venae jugul. ext. kännas som hårda, nästan lillfingertjocka strängar. I de cyanotiska delarne förefinnes dessutom ett höggradigt ödem, som starkt framträdande å armarne och bröstet dock är mest i ögonen fallande å hufvud och hals. Ögonlocken äro äfven betydligt ansvälda. Till följd häraf kan patienten endast med yttersta svårighet öppna ögonen utan har dem städse slutna. Man kan dock konstatera, att bulbernas rörelser ske obehindradt. Conjunctiva palpebrarum, å hvilken synas smärre ecchymoser, som ock munnens slemhinna äro mörkt cyanotiska. Conjunctiva oculi visar höggradig chemosis. Respirationen något påskyndad, temligen ytlig, försiggår möjligen något kortare än vanligt, som väl får tillskrifvas det betydliga ödemet å bröstet. Ingen förstoring af hjertdämpningen och inga abnorma dämpningsförhållanden förefinnas. Hjertstöten ej särdeles kraftig, i 5:te interstitiet något innanför mamillarlinien. Hjertats toner såväl vid spetsen som öfver basen och öfver öfre delen af sternum utan biljud, men svaga. Öfver högra sternoclavicularleden samt öfver nedre delen af halsen utefter förloppet af vena jugul. ext. dext. höres ett svagt, med hjertsystole isokront blåsljud. Det aftar hastigt åt sidorna och höres ytterst svagt strax till venster om sterni midt. Inga pulsationer, hvarken syn - eller kännbara, kunna iakttagas å de starkt spända ven. jugul. eller föröfrigt å något annat af halsens kärl, ej heller i jugulum eller å bröstet. Sväljning af flytande ämnen försiggår utan minsta svårighet. Inga tecken till förutgångna syfilitiska processer kunna å patientens kropp observeras. Inguinalkörtlarne obetydligt uppdrifna.
Kl. ½ 4 e.m. gjordes venaesektion å ven. median. sin., hvarvid omkr. 500 kctm. mycket mörkt, tjockflytande blod uttappades. Varma krus, senapsdegar å vadorna, isblåsa på hufvudet. Häraf tyckte sig den sjuke i början finna någon lindring, dock af ytterst kort varaktighet, ty redan 1/2 tim. efteråt ökades åter hufvudvärken, hvarjemte respirationen började att försiggå med allt större svårighet. Åderlåtningen syntes ej minska cyanosen eller spänningen i venerna det allra minsta, utan dessa voro som förut.
Kl. 7 e.m. hade cyanosen och ödemet ökats än ytterligare, dock ej sträckt sig nedanför den ofvan nämnda gränsen, utan var hudfärgen å nedre kroppshalfvan fortfarande fullkomligt normal. Hufvudvärken var ytterst våldsam, bultande, utbredd öfver hela hufvudet. För båda öronen intensiv susning. Patienten är särdeles orolig, lägger sig än på den ena, än på den andra sidan, aldrig på rygg. Fortfarande fullt redig. Kan nu ej öppna ögonlocken; ur högra inre ögonvinkeln framsipprar blodfärgad vätska. Betydlig dyspuoe. Känner sig mycket frusen. Radialpulsarne ej kännbara. Hjertat slår 112 slag i min., svagare än förut. Pat. får 2 gm eter + 0,20 gm kamfer sukutant. Den sjukes tillstånd försämrades allt mer och mer. Hufvudvärken blef allt våldsammare; andnöden tilltog i hög grad, blef stönande; ödemet ökades ock. Vid 11- tiden på aftonen tycktes han ej längre vara fullt redig; han talade osammanhängande, svarade ej på tilltal, kastade sig qvidande oroligt af och an i sängen. Inga rubbningar från motoriska eller sensitiva systemen tycktes förefinnas.
Vid 1- tiden på natten utstötte han plötsligt ett skarpt skrik, reste sig hastigt upp i sängen, drog ett djupt andetag och sjönk död ned.
De sjukliga förändringar, som i detta fall voro mest framträdande, voro den hastigt uppträdande, endast till hufvudet, halsen, öfre delen af bålen och öfre extremiteterna begränsade cyanosen och det öfver samma partier utbredda ödemet, hvilka båda symptom voro uteslutande inskränkta till det område af kroppen, hvars blod tömmes genom vena cava sup. Det var sålunda otvifvelaktigt, att här förelåg ett hinder för blodafflödet genom sagde ven, under det cirkulationen i vena cava inf. och dess grenar såväl som i art. pulmon. på intet vis tycktes vara hämmad. Öfriga sjukliga tecken, som patienten visade (hufvudvärken, svindeln, den låga kroppstemperaturen, andnöden), talade vidare på intet vis emot, tvärtom för ett dylikt antagande, enär man ansåg, att de alla nöjaktigt och bäst kunde förklaras som symptom af den höggradiga venösa hyperemi, som här förefanns.
Man hade då att tänka sig, att detta föreliggande cirkulationshinder antingen orsakades af någon kärlet utifrån komprimerande kropp (aortaaneurysm eller annan tumör) eller deraf, att venens lumen delvis eller helt och hållet utfylts af en detsamma obturerande tromb.
Närvaron af ett aneurysma aortae, som, om det förefunnits bort ha ernått rätt betydlig storlek, för att så höggradiga stasfenomen skulle kunnat komma till stånd, ansåg man sig på följande grunder böra utesluta. Först och främst förefunnos här ej några af de etiologiska moment, som ofta pläga ge anledning till uppträdandet af aneurysm, så framt man ej vill antaga, att pat. haft syfilis, något som visserligen är möjligt, då han ju uppgifvit sig ha haft sår å genitalia, men hvarom dock ej full säkerhet stod att vinna. Den sjuke, som ända till sista dagen af sitt lif kunnat förrätta de tyngsta göromål utan minsta olägenhet, hade vidare aldrig erfarit något enda af de subjektiva symptom, som ej sällan bruka åtfölja ett större aortaaneurysm. Och slutligen lemnade den fysikaliska undersökningen af pat. intet stöd härför. Å bröstet förefanns nämligen vid perkussion intet abnormt dämpningsområde; ingen pulserande svulst kunde någonstädes ses eller palperas; radialpulsarne voro liktidiga, hvarjemte vid auskultation öfver hjertat och öfre delen af sternum intet blåsljud kunde iakttagas.
För antagandet af en svulst som orsak till kärlets kompression lemnade sjukhistorien inga hållpunkter, hvarjemte äfven det hastiga sjukdomsförloppet kraftigt talade häremot.
Antagligast var sålunda, att venen helt och hållet eller blott delvis, fast i så fall i rätt hög grad, obturerats af en på ett eller annat sätt bildad trombusmassa. Då den sjuke angif vit, att han rätt mycket missbrukat spirituosa, tänkte man sig möjligheten af att detta kunnat vara en vigtig orsak till, att en fettgeneration af hjertmuskulaturen egt rum. Som följd häraf skulle en nedsättning af hjertverksamheten, hvilken ock vid patientens inkomst till sjukhuset var ganska svag, ha inträdt och härigenom åter fibrinaflagringar i högra aurikeln kommit till stånd. Härifrån skulle slutligen af en eller annan anledning en trombbildning ha kunnat sprida sig uppåt, orsakande obturationen i öfre hålvenen.
Genom detta antagande erhölls dock ej tilfredsställande förklaring öfver de sjukliga symptomens plötsliga uppträdande hos en, som det tycktes, förut fullt frisk individ. Fallet var derför temligen dunkelt och erhöll först vid sektionsbordet sin rätta belysning.
Vid obduktionen den 23 Januari iakttogos följande förändringar:
Ansigtet är starkt ödematöst ansväldt, så äfven huden öfver öfre delen af bålen; denna svullnad å bålen är tydligen och väl begränsad, når endast något nedom bröstkorgens midt, der den med horisontal begränsning upphör; äfven å öfre extremiteterna iakttages hudödem ehuru i lindrigare grad, å nedre delen af bålen och nedre extremiteterna märkes deremot ingen förändring. Här och der i huden hufvudsakligen å ögonlocken och ansigtet, men äfven å armarne och bålen finnas spridda ungefär knappnålshufvudstora petechier, å venstra ögats conjunctiva bulbi en något större blödning. Inga sår, ärr eller svulster finnas å genitali eller i inguerna. Kalotten är symmetrisk, något förtjockad, å insidan af gråhvit färg. Hårda hjernhinnan har normal spänning och tjocklek, dess blodhalt är förökad, insidan öfverallt gråhvit, glatt och glänsande. Mjuka hjernhinnan är isynnerhet i bakre delen och öfver sulci något grumlig, förtjockad, subarachnoidalvätskan förökad. Hjernsubstansen är af vanlig konsistens, blodprickigheten förefaller förökad; de stora kärlen å hjernans bas äro temligen starkt blodfylda, inga ateromatösa förändringar kunna i deras väggar iakttagas.
Hjertsäcken innehåller omkring 100 cc körsbärsröd, något grumlig vätska, pericardium visar inga förändringa., Hjertat intar nästan normalt läge, endast obetydligt förskjutet åt venster och nedåt. Omedelbart ofvanför hjertat iakttages en temligen stor, mediastinum intagande, mjuk fluktuerande svulst, som dock ej tyckes ha utöfvat något större tryck på närgränsande partier: lungornas främre flikar täcka delvis svulstens främre yta, inga tecken till tryck å sternum, sternoclavicularlederna, ryggraden eller refbenen finnas. Hjertat, på sin yta måttligt fettbelagdt, är något förstoradt, högra förmaket utspändt af mörk cruor, i högra kammaren ett större, löst fibrincoagulum, venstra hjerthalfvan tom; valver och mynningar såväl som endocardium för öfrigt visa inga förändringarhögra kammaren är något utvidgad, dess muskulatur mäter vid basen 4 - 5 mm, vid spetsen 3 - 4 mm; venstra kammaren är äfven lindrigt utvidgad, muskulaturens tjocklek 12 mm; muskulaturen, som till färgen är mörkröd, visar under mikroskopet ingen annan förändring än en här och der något förökad brun pigmentering.
Aorta mäter omedelbart ofvan valverna 9 cm i omkrets, men vidgar sig sedan, så att den 3 cm högre upp mäter 10 cm; här vidtager temligen plötsligt en ungefär knytnäfsstor utbugtning af dess konvexa och högra-bakre omfång (framkallande den ofvannämnda öfver hjertat belägna svulsten); utvidgningen omfattar hela området härifrån och till afgången af art. subclav. sin., der aorta mäter 7 cm; 4 cm längre ned, på aorta descend., iakttages ännu en utvidgning med små sinuösa utbugtningar, denna af mera spolformigt utseende, i det aorta här i en utsträckning af 6 cm mäter 9 cm i omkrets.
I den ofvannämnda stora utbugtningen af aorta ascend. och arcus finnes ett löst, ej adherent, homogent, hvitgult fibrincoagulum af ungefär ett gåsäggs storlek; inga äldre, fastsittande thrombusmassor finnas i någondera utbugtningen.
Hela aortas insida, från botten af sinus Valsalvae till afgången af aa. renales, visar i mycket talrik mängd dels mera begränsade dels diffust utbredda hvita till hvitgula upphöjda fläckar af fast konsistens; å den större aneurismatiska utvidgningens insida äro dessa förändringar mest utbredda, i det fläckarne här täcka väggen till nästan hela dess utsträckning.
Aortas vägg förefaller i närheten af valvlerna förtjockad, men är vid ofvannämnda stora utbugtning äfvensom vid de små sinuösa utbugtningarne längre ned tydligen förtunnad; skarpast framträder detta i det stora aneurismats vägg i bakre – högra omfånget, der den är starkt förtunnad.
Vid uppklippning af vena cava superior, som är starkt sammanvuxen med högra omfånget af aortautvidgningen, iakttagas å dess inre yta dels hvitgula upphöjda fläckar dels små excrescensliknande upphöjningar af fast konsistens; å ett ställe, ungefär 4 cm från venens mynning, der dessa excrescenser sitta mera hopade, befinnes väggen vara perforerad af en oregelbundet rundad öppning 7 - 8 mm i diameter; öppningen har skarpa, något vulstiga, inåt venen tillbakarullade kanter och leder direkt in i den stora aneurismatiska utvidgningen af aorta i dess högra - bakre omfång; de inåt v. cava inrullade kanterna äro äfven på sin mot aneurismat vettande yta tätt besatta med excrescensliknande massor af förut omnämnda beskaffenhet. Båda lungorna äro diffust genomdränkta af ett synnerligen rikligt, finskummigt, brunrödt ödem, men visa för öfrigt inga nämnvärda sjukliga förändringar.
Mjeltkapseln visar sig å öfre delen af konvexa ytan förtjockad, hvitglänsande af hvarandra korsade sentrådar, som sammanlöpa till ett svåligt, lindrigt indraget ärr af ungef. ett 25 - öres storlek; för öfrigt ingenting angående mjelten att anmärka.
Öfriga organ förete intet anmärkningsvärdt af vigt med undantag af en ej obetydlig förökad blodhalt.
Här föreligger således ett fall af aneurisma verum sacciforme å aorta ascendens och arcus med perforation in i v. cava superior, hvilken perforation naturligtvis varit orsaken till sjukdomsfallets akuta förlopp och till döden. Egendomligt är, att ett så stort aneurism,som väl måste antagas ha egt bestånd rätt länge, ej framkallat större eller flera symptomer än att patienten varit fullt arbetsför ända till sista timmarne före döden; egendomligt är också, att aneurismet ej kunde fysikaliskt påvisas, men detta torde väl åtminstone delvis kunna förklaras dels af att främre lungränderna täckte en del af svulstens framsida, hvarigenom abnorma dämpningsförhållanden uteblefvo, dels af den svaga hjertverksamheten, som väl torde betingat, att blåsljud ej kunde komma till stånd.
Orsaken till aneurismet är naturligtvis den höggradiga endartteriitiska förändringen i aortas vägg, och perforationen har väl utan tvifvel framkallats af den i sjukdomsberättelsen omnämnda kroppsansträgningen samt betingats såväl af kärlväggarnes starka förtunning vid perforationsstället som af de specielt på dessa ställen hopade excrescensliknande massorna,
som gjort väggen än bräckligare.
Har den genitalaffektion, som sjukdomsberättelsen omnämner, varit af syfilitisk natur, så har man naturl. häri orsaken till de patologiska förändringarne i kärlväggarne; mot syfilis talar väl dock något, att inga andra syfilitiska förändringar - med undantag möjl. af ärret å mjeltens yta – finnas.
Såsom för fallet egendomligt torde vidare böra nämnas, dels att inga fasta thrombusmassor funnos i det stora aneurismet, då det ju anföres, att sådana nästan alltid bildas specielt i säckformiga aorta - utvidgningar, dels de patologiska förändringarne å insidan af v. cava superior, hvilka ju anses vara ganska sällsynta.

13:o Om metoderna att bestämma närvaro af saltsyra i ventrikelinnehåll, och om saltsyrans förhållande vid cancer ventriculi.
af H.KÖSTER.
Magsjukdomarne hafva för alla tiders läkare utgjort ett temligen dunkelt kapitel till följd af de nästan oöfvervinnerliga svårigheterna att under lifvet studera de hos menniskan i ventrikeln pågående processerna och svårigheten att af djurexperiment sluta sig till förhållandena hos menniskan. Först sedan det genom KUSSMAULs upptäckt af magpumpen och den derur framgångna maghäfverten blifvit möjligt att, genom att irekt ur ventrikeln kunna upphemta dess innehåll och genom dettas undersökning, vinna ett begrepp dels om de normalt under digestionen försiggående processerna dels om de underpatologiska förhållanden inträdande förändringarne af magcontenta och den afsöndrade magsaften, har kännedom om ventrikelsjukdomarne gått högst väsentligt framåt, deras igenkännande betydligt underlättats, och grunden lagts till en rationel behandling af dessa lidanden. Dock återstå ännu många och stora luckor att fylla; särskildt gäller detta om ventrikelcarcinomet, hvars diagnos väl torde höra till de svårare uppgifterna; icke i dess senare stadier, då kachexi, tumor, dolor jemte öfriga karakteristiska symtom framträdt, ehuruväl till och med då diagnosen en och annan gång kan vara tvifvelaktigt, utan under dess första stadier, då endast en på lång erfarenhet grundad kännedom kan framkalla misstanken om, att ett för tillfället sig temligen oskyldigt teende maglidande i sjelfva verket står på carcinomatös grund. Förr betydde det visserligen icke så mycket, huru och när sjukdomen igenkändes vara en cancer ventriculi, då man ju då ansåg densamma för obotlig och de af densamma angripna patienterna för ohjelpligt förlorade, men, sedan man genom en BILLROTHS och andras resektioner af carcinomatösa ventrikeldelar öfvertygats om, att på detta sätt en möjlighet förefinnes att åtminstone för en tid hejda den angripna organismens förfall och ibland till och med för alltid aflägsna faran, har naturligtvis denna fråga inträdt i ett nytt skede. Nu gäller det att så tidigt som möjligt bestämma närvaron af en cancer ventriculi, det gäller att finna en diagnostisk hållpunkt, som, på samma gång den vore absolut säker, så att företagandet af en magresektion, en ju alltid i och för sig lifsfarlig operation, vore fullt berättigadt, äfven förefanns i ett så tidigt stadium af cancerns utveckling, att den samma ännu ej vunnit någon större utbredning, och man endast kunde hysa misstankar, men ej med vanliga fysikaliska undersökningsmetoder vinna visshet om processens när- eller frånvaro; ju tidigare processen kunde igenkännas, dess mindre utbredning hade den antagligen vunnit, och desto gynnsammare borde följaktligen prognosen kunna ställas.
En uppgift af v.d. VELDEN 1), att saltsyrans frånvaro i magsaften skulle vara ett konstant symtom vid magdilatation beroende på carcinomatösa processer i pylorus, var derför naturligtvis egnad att framkalla den största uppmärksamhet och väcka förhoppning om det nämda önskemålets uppfyllande.
Allt sedan utgifvandet af hans uppsats har denna fråga stått på dagordningen, och talrika forskare hafva sysselsatt sig med densamma, utan att dock resultatet blifvit lika gynsamt, som han först hoppades, i det dels ej alla vilja gilla de anförda metodernas fullkomliga tillförlitlighet, dels ej alla funnit förhållandena så konstanta, som v.d. VELDEN uppgifvit.

1) Ueber Vorkommen und Mangel der freien Salzsäure im Magensaft bei Gastrektasie. Deutsch. Archiv für klin. Medicin XXIII, pag. 369.

Frågan är emellertid vigtig nog och väl värd en förnyad pröfning, och jag har derför på prof. HENSCHENS uppmaning sysselsatt mig med densamma med begagnade af de å medicinska kliniken förekommande fallen, hvilka prof. HENSCHEN godhetsfullt stält till min disposition. Innan jag dock öfvergår till mina egna undersökningar, torde det tillåtas mig att i korthet redogöra för de hittills kända uppgifterna om de olika reaktionernas på saltsyra värde.

I:
v.d. VELDEN rekommenderar såsom synnerligen lämpliga trenne färgämnen: en 0,025% vattenlösning af methylanilinviolett, hvars violetta färg vid tillsats af fri saltsyra skulle blifva vackert blå; en 0,025% lösning af fuchsin (saltsyradt rosanilin), som efter 15 - 20 minuter skulle affärgas af saltsyrehaltig magsaft men blifva vackert rödfärgad af saltsyrefri sådan, och slutligen en lika stark lösning af tropaeolin N:o 00 (phenylamidoazobenzolsulfonsyradt kali), hvilket vid närvaro af minsta spår fri mineralsyra skulle antaga en vacker karmosinröd färg, medan de i magsaften förekommande organiska syrorna ej skulle förändra lösningens ursprungliga, ljust citrongula färg. Deremot förkastar v.d. VELDEN Mohriska reagenset (rhodankalium + ättiksyrad jernoxid), emedan detsamma vid närvaro af fosfater ger en hvitgul fällning, som hindrar reaktionens framträdande. Med nu omnämda färgämnen anser han sig med säkerhet kunna afgöra, om fri oorganisk syra finnes i magsaften; org. syror skulle ej gifva samma reaktioner.
EWALD 1) underkastade dessa v.d. VELDENS uppgifter en liflig kritik och kunde för sin del ej finna, att de voro riktiga. Han fann, att vid tillsats af lika mängder saltsyrelösning om 0,15% och färglösning om 0,025% färgades methylanilinviolett mycket vackert blått, tropaolinlösning brunröd och i starkare koncentration röd; en 0,025% fuchsinlösning kunde han deremot ej erhålla, då alltid en stor del qvarstannade olöst på botten; vid blandning af lika delar fuchsinlösning och saltsyrelösning om 0,15% fick blandningen alltid till en början mörkröd färg och affärgades ej; först vid en halt af 0,50% saltsyra affärgades den efter längre tid, medan genast inträffande affärgning fordrade en halt af 12% saltsyra; på grund häraf anser han det nämda medlet odugligt.

1)Ueber das angebliche Fehlen der freien Salzsäure im Magensaft. Zeitschrift für klin. Medicin 1880, pag. 619.

Han fann vidare, att löst pepton hindrar reaktionerna högst be tydligt; vid närvaro af 0,30 - 0,50% saltsyra fås då ännu tydlig reaktion med methylanilinviolett, men vid svagare saltsyrehalt blir densamma osäker; tropaeolin ger då icke alls någon reaktion, fuchsinlösning affärgas icke vid en halt af 0,60% saltsyra, med mindre peptonmängden är mycket obetydlig och äfven då endast obetydligt. Äfven albuminater hindra reaktionerna, så att t.ex. rödfärgning af tropaolin vid dessas närvaro ej inträder vid en halt af 1 procent saltsyra. Ringa mäng blod hindrade isynnerhet methylanilinviolettreaktionen. Ättiksyra, smörsyra, mjölksyra fann han ej gifva dessa reaktioner i deras i magsaften förekommande koncentration, och deras närvaro hindrade dem ej. På grund häraf anser han de anförda reaktionerna ej vara fullt tilläckligt säkra för att påvisa näreller frånvaro af fri saltsyra i organiska vätskor.
v.d. VELDEN 1) gjorde på grund häraf nya undersökningar, men kunde ej finna, att EWALDS uppgifter förringade betydelsen af de nämda reaktionerna, utan måste han för sin del fortfarande anse, att de af honom till påvisande af fri saltsyra använda färgreaktionerna fullkomligt motsvarade sitt ändamål. Vid en ägghvitehalt af 0,50% och en saltsyrehalt af 0,03 -0,025% framträdde enligt honom ännu färgreaktionerna, isynnerhet tropaolinets, i starkare koncentration hindrade albuminaterna deremot färgförändringarne.
UFFELMAN 2) sysselsatte sig dernäst med denna fråga och underkastade de nämda reagenserna en noggrann pröfning.

1) Ueber das Fehlen der freien Salzsäure im Magensaft. Eine Erwiederung an Herrn C. A. EWALD. Deutsches Arkiv für klin. Medicin. Bd. XXVII, pag. 186.
2) Ueber die Methode der Untersuchung des Mageninhalts auf freie Säure. Deutsches Arkiv für klin. Medicin. Bd XXVI, pag. 431.
Mohrska reagenset förkastar han ej helt och hållet, i det han fann, att det visserligen vid närvaro af riklig mängd mjölksyra lemnar i sticket, och en mattgul förg inträder jemte grumling af vätskan, äfven om fri saltsyra finnes, men att det dockär ett mycket känsligt reagens, och att inträdande rödfärgning tillåter att bestämt sluta till närvaro af fri saltsyra. Lämpligast fann han en blandning af 2 kbcm. 10% rhodankaliumlösning, 2 kbcm. af en ½% ren jernkloridlösning och 10 kbcm. aq. dest. vara, och lyckades han med denna blandning påvisa så små mängder fri saltsyra, att methylanilinviolett gaf osäkert resultat; mjölksyra af 0,20 - 0,30% gaf ingen motsvarande blodröd färg, likaså ej öfriga organiska syror. Fosfater hindra äfven reaktionen. Fuchsin är enl. honom ett dåligt reagens, då vid en saltsyrehalt af 0,10% affärgning sker ytterst långsamt, om ens någonsin, saltsyra af 0,15% affärgar först efter ½ timma och då endast ofullständigt, och fullständig affärgning äfven vid större saltsyrehalt inträder först efter flera timmar. Methylanilinviolett är deremot ett synnerligen godt reagens; en lösning af 0,02 - 0,025% färgas, isynnerhet om profvet göres i porslinsskål, vackert blå redan af 0,125% saltsyra, medan samtliga i magsaft förekommande organiska syror ej förändra lösningens ursprungliga violetta färg; en saltsyrehalt under 0,10% fann han deremot ej gifva någon fullt säker färgförändring. Tropaeolin anser han värdelöst, då det ger samma reaktion för mjölk- och saltsyra.
UFFELMAN uppgaf vidare två nya reagenser för påvisande af resp. salt- och mjölksyra. Han fann nämligen, att, om man till äkta, ej fullt utjäst rödvin sätter så mycket absolut alkohol, att den blåröda färgen nästan försvinner, så framkallar i 1 kbcm. af blandningen redan 0,2 kbcm, af en 0,10% saltsyrelösning en vacker rosaröd färgning. Såsom synnerligen lämplig anger han en blandning af 0,5 kbcm. rödvin, 3 kbcm. absolut alkohol och 3 kbcm. glycerin, i hvilken redan minsta spår af en 0,10% saltsyra ger intensiv rosafärg; äfven ett reagenspapper (beredt genom att doppa ett ej för tunnt filtrerpapper i en blandning af 3 d. absolut alkohol och 1 d. rödvin samt torka i köld) är synnerligen lämpligt och praktiskt, isynnerhet som vid eteröfvergjutning den röda färgen tydligt framträder, medan rodnad framkallad genom mjölksyra, hvilken för öfrigt ej skulle gifva den i svagare koncentration än 0,40 - 0,50% och då ej på långt när så intensiv som saltsyran, då försvinner. För undersökning på magsaft anser han detta reagenspapper synnerligen lämpligt, då i lösning den närvarande alkoholen utfäller möjligen förhandenvarande ägghvita, och reaktionen derigenom störes. Ett ytterligt känsligt reagens på mjölksyra har han funnit en nyss beredd blandning af 3 droppar Sol. chloreti ferrici, 3 droppar högst koncentrerad vattenlösning af karbolsyra och 20 kbcm. vatten, en ametystblå lösning, vara, i det minsta spår af en 0,05% mjölksyrelösning genast färgade 1 kbcm. af blandningen gulaktig, medan 0,20% saltsyra ger den en stålgrå färg, och ännu starkare affärgar densamma. Vid samtidig närvaro af dessa båda syror blir färgen mera gulgrön.
SEEMAN 1) fann, att methylanilinviolett färgades blått redan af 0,025% saltsyra, synnerligen tydligt redan af 0,05%, men tt närvaro af 0,50% pepton högst väsentligt hindrar reaktionen, så att då 0,20% saltsyra endast är igenkänbar; vid en halt af 1% pepton ger 0,40% först tydlig reaktion, vid en halt af 2% pepton är 1% saltsyra endast igenkänbar. Vinfärgprofvet och särskilt reaktionspapperet äro enligt honom ej så känsliga som methylviolettprofvet och störas dessutom mera än detta genom peptons närvaro; enda fördelen skulle vara den, att de organiska syrorna ej gifva reaktionen i den koncentration, i hvilken de förekomma i magsaft. Han fann näml., att 0,10% saltsyra ger en mycket svag rosafärgning, 0,20% tydlig och 0,40% mycket tydlig sådan, medan i en 0,50% peptonlösning först 0,40% saltsyra är igenkänbar och i 1% peptonlösning först 0,70% lösning. Mjölksyra åter är igenkänbar först i 1% lösning. ättiksyra kommer ej ifråga.

1)Ueber das Vorhandensein freier Salzsäure im Magen. Zeitschrift für klin. Medicin. Bd. V, pag. 272.

SEEMAN försökte i stället den af HEHNER 1)för bestämmande af mineralsyror i ättika använda metoden: om man till en uppmätt mängd ättika sätter en bestämd volym 1/10 normal natronlut, något mera bör tagas, än som fordras för neutralisation, afdunstar och inaskar, så öfvergå de organiska syrornas föreningar med natronlut till karbonat, mineralsyrornas till neutrala salter. Skilnaden mellan den vid titreringen nu funna mängden fritt alkali och den ursprungligen tillsatta motsvarar mängden fria mineralsyror, som funnits i ättikan eventuelt magsaften.

1) Zeitschrift für analytische Chemie 17. 236. Ref. i MALY. Jahresbericht über die Fortschritte der Thierchemie Bd. 8 pag. 238.

EDINGER 2), hvars uppsats jag ej varit i stånd att erhålla, och hvars uppgifter jag derför tillåter mig anföra efter referat i MALY´s Jahresberichte über die Fortschritte der Thierchemie Bd 11, sid. 278, fann, att vid tillsats af 2 - 3 droppar af syrelösningen till 3 kbcm. af de resp. färglösningarne saltsyran först i en koncentration af 0,06% gaf svag blåfärgning af methylanilinviolettlösningen, medan deremot i en mättad tropaeolinlösning redan några få droppar af en 0,01% saltsyra gåfvo en vacker rödfärgning. Mjölksyra förändrade likaledes methylviolettlösningen i en koncentration af 0,50% och färgade tropaeolin röd i en 0,06% lösning. Ättiksyra blånade methylviolettlösningen i 3 % lösning, rodnade tropaeolin svagt i 0,10% lösning.

2) Untersuchungen zur Physiologie und Pathologie des Magens. Inauguraldissertation. Giessen 1881.

KIETZ 3), hvars afhandling jag ej heller lyckats erhålla, och hvars uppgifter jag derför citerar efter KREDEL (se nedan), har funnit, att fuchsinreaktionen ej är skarp nog, att tropaeolin rodnas och methylviolettlösning blir blå äfven af utspädd mjölksyra, ehuruväl denna senare färgning inträder mycket hastigare vid närvaro af saltsyra och synes grönaktig vid stark utspädning; han bekräftar ägghviteämnenas hindrande inflytande på reaktionerna och visar, att det samma gäller för fosfater.

3) Beiträge zur Lehre von der Verdauung im Magen. Inauguraldissertation. Erlangen 1881.

HOGNER 1) använde till bestämmande af fri saltsyra titrering med natronlut, deremot ej några färglösningar.

1) Gadualafhandling. Upsala 1884.

KREDEL 2) fann i allmänhet UFFELMANS uppgifter tillförlitliga; dock fick han äfven blåfärgning af methylviolettlösning vid närvaro af 0,50 - 1% mjölksyra, ehuruväl denna reaktion var mindre intensiv och försvann genom skakning med eter. Han anser derför, att man vid utpreglad blåfärgning med methylviolett kan temligen säkert sluta sig till närvaro af fri saltsyra. Reaktionen hindras äfven av ägghvita och fosfater.

2) Ueber die diagnostische Bedeutung des Nachweises freier Salzäure im Mageninhalt bei Gastrektasie. Zeitschrift f. klin. Medicin. Bd.VII pag. 592.

Sista bidraget till denna fråga har UFFELMAN 3) lemnat. Han hade genom förnyade pröfningar funnit, att, om till 2 kbcm. af en jernkloridkarbolblandning sattes 0,3 kbcm. af en 0,10% mjölksyra, uteblef gulfärgning, men att den deremot blef mycket tydlig vid tillsatts 0,8 kbcm. af samma mjölk syrelösning; reaktionen störes af ägghvita ( ej pepton) och fosfater. Såsom synnerligen lämplig till bestämmande af närvaro af mjölksyra rekommenderar han nu äfven en blandning af 1 droppe Sol. chloreti ferrici och 50 kbcm. aqu. dest., som ej skulle förändras af 0,01 - 0,30% saltsyra eller af utspädd ättiksyra eller smörsyra, men färgades intensivt gul af utspädd mjölksyra, till och med vid blandning af lika delar reagens och 0,01% mjölksyra; reaktionen skulle ej störas af pepton och endast föga af albuminater och salter. Methylanilinviolett uppgifver han nu hafva funnit färgas blått redan af 0,025% saltsyra, medan samma reaktion framkallas först af 0,40% mjölksyra; närvaro af pepton och albuminater störde reaktionen. Fuchsin anser han fortfarande vara odugligt; tropaeolin är enligt honom ytterst osäkert, och reaktionen störes redan af ringa mängd pepton; vinfärgprofvet anser han deremot vara utmärkt och har ej kunnat finna, att pepton, albuminater och salter influera derpå.

3) Ueber die Methoden des Nachweises freier Sauren im Mageninhalte. Zeitschrift für klin. Medicin Bd.VIII pag. 392

Ett ännu skarpare reagens än det sistnämnda anser han sig hafva funnit i amylalkohholextraktet af blåbärssaft och isynnerhet i ett deri doppadt reagenspapper; vid tillsats af saltsyra till extraktet skulle detta, som är rödblått, blifva lilarödt, medan saltsyrelösningen skulle antaga en ljust vinbärsröd färg. Reagenspapperet åter, till färgen påminnande om blått lakmuspapper, skulle blifva tydligt rosarödt redan genom 1 droppe af en 0,03 - 0,024% saltsyra, och färgen skulle qvarstå vid öfvergjutning med eter; pepton, lösta albuminater och salter skulle ej störa reaktionen. Mjölksyra skulle gifva samma reaktion först i en koncentration af 0,40 - 0,45%, ättiksyra vid 0,50 - 0,60% smörsyra, vid 0,45%, medan af dessa syror beroende färgförändringar skulle försvinna vid öfvergjutning med eter.

II.
Att af dessa hvarandra temligen olika och delvis motsägande uppgifter bilda sig ett bestämdt omdöme om de olika metodernas andvändbarhet var naturligtvis mycket svårt; medan den ene forskaren funnit tydlig blåfärgning af methylanilinviolett redan genom 0,024% saltsyra, hade en annan sett denna inträda först vid en halt af 0,06%, medan den ene författaren rekommenderar tropaeolin såsom synnerligen lämpligt, förkasta åter andra detsamma och förklara det för odugligt; likaså variera uppgifterna om värdet af Mohrska reagenset. Orsakerna härtill kunna vara af flerfaldiga slag: olika koncentration af färglösningarne, olika preparat af samma färgämne, olika laborationsmetod, olika subjektiv uppfattning af färgförändringarne äro allt saker, som kunna gifva anledning till olika resultat. Jag har derför i mina undersökningar bemödat mig att så mycket som möjligt undvika dessa felkällor: genom att använda till sin koncentration noga bestämda färglösningar. Det af författarne använda laborationssättet har varit att till en viss mängd färglösning sätta lika mycket eller mindre mängd syrelösning; att på detta sätt ej det känsligaste resultatet kan ernås, är tydligt, ty dels kommer den ursprungliga för handen varande mängden fri syra att blifva betydligt utspädd, dels kommer färglösningens egen intensiva färg att till största delen täcka och hindra iakttagandet af obetydligare färgförändringar. Jag har derför i allmänhet, der icke annorlunda står angifvet, laborerat så, att till 1 á 2 kbcm. af den lösning, hvars halt af fri saltsyra skulle undersökas, sattes några få droppar 1) af de resp. färglösningarne, då härigenom de nämnda olägenheterna undvikas, och reaktionerna följaktligen blifva mycket känsligare. Slutligen har jag aldrig försummat, hvilket jag för att undvika onödigt upprepande här får nämna en gång för alla, att genom samtidiga kontrollprof med lika mängder dest. vatten öfvertyga mig om verkligheten af de inträdda färgförändringarne, hvarjemte jag ej blott låtit min egen, utan äfven andras uppfattning vägleda mig vid obetydligare färgskilnader. Undersökningarne äro gjorda med de resp. syrornas vattenlösningar, och drager jag ej i betänkande att anse de funna värdena gälla äfven för magsaft, af skäl, som jag längre fram skall nämna. De undersökta syrorna hafva varit saltsyra och mjölksyra, då dessa äro de vigtigaste och vanligaste af de i magsaften förekommande; öfriga der ibland funna, såsom ättiksyra och smörsyra, har jag ej ansett behöfva pröfvas, då de olika forskarnes uppgifter angående dem öfverensstämma i det hänseendet, att de ej gifva de nu i fråga kommande reaktionerna i den koncentration, de bruka förekomma i magsaften. I allmänhet har jag nöjt mig med att, då dessa undersökningar egentligen äro afsedda för den praktiske läkarens behof, pröfva de metoder, som för denne kunna ega någon betydelse genom den ringa 1) Såsom synnerligen lämpliga för dessa undersökningar kan jag rekommendera några s.k droppflaskor om 15 - 25 grm. tid, de fordra för utförandet, dock torde några ord om öfriga föreslagna metoder äfven vara på sin plats. Methylanilinviolett (preparat B arsenikfritt, från Actiengesellschaft für Anilinfabrikation, Berlin.)
Af detta färgämne användes bäst en lösning om 0,05% styrka, af hvilken 1 - 2 droppar sättas till 2 kbcm. af de resp. syrelösningarne. Då befanns:

0,01%	HCl	gifva	svag, blåviolett färgning,
0,02%	"	"	tydlig, ehuru svag blåfärgning,
0,03-0,05%	"	"	tydlig, teml. stark blåfärgning,
0,10-0,30%	"	"	mycket tydlig blåfärgning, i destarkare lösningarne dragande åt grönt.
0,10%	Lac	"	ingen reaktion,
0,20%	"	"	mycket otydlig, blåviolett färgning,
0,40%	"	"	svag, tydlig blåfärgning,< 0,02 procent HCl.> 0,01% HCl,
0,50%	"	"	teml. tydlig blåfärgning, ung, = 0,02% HCl,
1,00%	"	"	tydlig blåfärgning = 0,04% HCl;

dock visade alla mjölksyrelösningar efter tillsats af methylviolett en dragning åt violett, medan vid tydlig saltsyrereaktion färgen var mera rent blå. Genom skakning med eter kunde den af mjölksyra framkallade färgningen upphäfvas. Fosforsyra förändrar ej färgen.
Reaktionen upphäfves emellertid vid tillsats af alkalier, natriumfosfat (Na2HPO4), ägghvita och pepton. Detta alkaliernas och fosfaternas inflytande kan, såsom jag längre fram skall visa, användas till bestämmande af den fria saltsyrans mängd. Med afseende på albuminaterna och peptonet är att märka, att deras resp. vattenlösningar vid tillsats afmethylviolett antaga en svag blåviolett färgning.
Methylanilinviolett visar sig således vara ett ytterst känsligt reagens på saltsyra, medan mjölksyra först i temligen betydlig koncentration ger samma reaktion och då aldrig så
skarp som saltsyran.
Tropaeolin N:o 00.
Af detta färgämne har jag erhållit tvenne alldeles olika preparat: ett brunrödt pulver, som i vatten löses till en i 0,025% koncentration vacker, gulröd lösning, och ett mera bronsgult pulver, hvars vattenlösning i samma koncentration är vackert orangefärgad.
Den förra lösningen blef vid utspädning vackert rosaröd, och densamma visade sig vara alldeles oduglig för bestämmandet af, hvilken af de i fråga varande syrorna finnes, medan den deremot var ett mycket känsligt reagens på fri syra i allmänhet. 5 droppar af densamma satta till

2	kbcm.	aq.dest	gåfvo vacker rosaröd färgning
2	"	0,01% HCl	gåfvo vacker gulfärgning,
2	"	0,05% Lac	"

Genom skakning med eter kunde mjölksyran ej annat än vid närvaro af minimala mängder, aflägsnas så fullständigt, att reaktion ej uppträdde.
Den senare lösningen åter blef vid utspädning allt tydligare ljusgul, och densamma visade sig vara ett synnerligen godt reagens för att skilja mellan saltsyra och mjölksyra, i det af saltsyra framkallades en vacker rosaröd färg, af mjölksyra åter först i mycket betydlig koncentration denna färgförändring inträffade. Af denna 0,025% lösning sattes vanligen 5 droppar till 2 kbcm. af den pröfning underkastade vätskan, och dervid befanns, att

0,01%	HCl	gaf	otydlig reaktion
0,02%	"	"	tydlig, ehuru svag rosafärgning,
0,03%	"	"	tydlig rosafärgning,
0,40-0,30%	"	"	mycket tydlig rosafärgning,
0,10-0,20%	Lac	"	ej reaktion,
0,30-0,40%	"	"	svag, mycket otydlig rosafärgning,
0,50%	"	"	svag rosafärgning,	< 0,02%	HCl
1,00%	"	"		> 0,02%	HCl
				< 0,03%	HCl

Äfven dessa reaktioner upphäfvas genom tillsats af alkalier, fosfater, ägghvita och pepton. Skakning med eter kunde ej bidraga till afgörandet af, hvilken af syrorna fanns närvarande. Mohrs reagens. (Rhodankalium + neutral ättiksyrad jernoxid.)
Vid användande af farmakopeens Sol. subacet. ferrici befanns densamma vara så sur, att den redan vid tillsats af minsta spår rhodankalium gaf tydlig blodröd färgning. Dels till följd häraf, dels till följd af att lösningens mörka färg synnerligen störde reaktionen, har jag användt följande sätt att bestämma närvaro af fri saltsyra. Sedan farmakopeens Sol. subacet. ferrici neutraliserats med så mycket vanlig natronlut, att knappast någon lukt af ättiksyra längre förefanns, och den uppkomnafällningen frånfiltrerats, sattes af filtratet 3 - 5 droppar till 50 kbcm. dest. vatten. Af denna svagt färgade lösning sattes 5 droppar till 2 kbcm. af den syrehaltiga vätskan och derefter 1 - 2 droppar af en 10% rhodankaliumlösning; resultatet bedömdes efter 5 - 10 minuter; fanns ej någon fri saltsyra, förändrades ej lösningens gula färg, men redan 0,01% saltsyra gaf då en svag rödfärgning, medan ända till 0,50% mjölksyra ej förändrade blandningens gula färg; 1% mjölksyrelösning gaf visserligen äfven efter denna tid en dragning åt rödt, men denna var ej på långt när så tydlig, som den genom 0,01% saltsyra framkallade. Den blodröda färgen framträdde nästan genast vid en halt af 0,02 - 0,03% saltsyra och genast vid en halt af 0,04% och deröfver. Emellertid hindras denna reaktion genom närvaro af fosfater, albuminater och pepton. Äfven närvaro af mjölksyra i ej alltför stark utspädning hindrar reaktionen, såsom följande utdrag ur en försöksserie visar:

1 kbcm.	0,02%	HCl+1 kbcm.	0,50% Lac (0,01% HCl, 0,25% Lac) ger otydlig reaktion,
1 kbcm.	0,05%	HCl+1 kbcm.	0,50% Lac (0,025% HCl, 0,25-0,50% Lac) ger otydlig reaktion,
1 kbcm	0,10%	HCl+1 kbcm.	0,50% Lac (0,05% HCl, 0,25% Lac) ger svag, tydlig reaktion,
kbcm.	0,10%	HCl+1 kbcm.	1% Lac (0,05% HCl, 0,50% Lac) ger tydlig reaktion.

I allmänhet blir vid närvaro af mjölksyra reaktionen otydligare, än när den är frånvarande. Mohrska reagenset är således ett ganska godt medel att igenkänna saltsyra och tillåter vid tydlig blodfärgning att med bestämdhet antaga närvaro af densamma. Dess värde minskas dock betydligt derigenom, att reaktionens känslighet nedsättes genom närvaro af mjölksyra.
Fuchsin.
Detta färgämne visade sig vara alldeles odugligt för be-tämmande af fri saltsyra. Vid tillsatts af 2 - 3 droppar af en mättad fuchsinlösning till 2 kbcm. af en 0,05% saltsyra inträdde ej någon färgförändring inom 24 timmar; 0,10 - 0,25% saltsyra gjorde visserligen färgen något blekare inom denna tid, men hade långt ifrån affärgat lösningen; först vid större saltsyrehalt inträdde fullständig affärgning inom ½ timma. Då väl sällan så stora saltsyremängder torde afsöndras i en af cancer angripen ventrikel, är således detta ämne värdelöst.
Rödvin.
En enligt UFFELMANS föreskrift af ½ kbcm. rödvin, 3 kbcm. absol. alkohol och 3 kbcm. glycerin beredd blandning visade sig vara ett ganska godt reagens på saltsyra. Vid blandning af lika delar af densamma och syrelösningarne gaf

0,02-0,03%	HCl	svag och något otydlig rosafärgning,
0,04%	"	svag, men tydlig rosafärgning,
0,05 - 0,30%	"	tydlig rosafärgning
0,10 - 0,20%	Lac	ingen förändring,
0,40%	"	svag, otydlig färgskiftning = 0,02% HCl
1,00%	"	svag, otydlig rosafärgning, ngt > 0,02% HCl.

Färgförändringen iakttages bäst genom att se längs det mot ett hvitt underlag hållna profröret. Mjölksyrereaktionen upphäfdes genom skakning med eter och alla, både af saltsyra och mjölksyra framkallade färgningar, försvunno vid tillsats af alkali, albumin, pepton och fosfater.
Ett reagenspapper, beredt genom att doppa filtrerpapper i en blandning af 1 kbcm. rödvin och 3 kbcm. abs. alkohol, gaf tydlig rosafärgning vid en halt af 0,10% saltsyra, hvilken färgning framträdde synnerligen väl vid öfvergjutning med eter.
Denna reaktion visade sig således vara ganska god och tillförlitlig för upptäckande af saltsyra, isynnerhet vid kombination med eter, men står dock hvad känslighet beträffar efter methylanilinviolettreaktionen.
Blåbärssaft.
Att erhålla ett reagenspapper, beredt enligt UFFELMANS föreskrifter, som gaf den af honom omnämnda färgreaktionen, var mig ej möjligt. Detta torde kanhända hafva berott på, att det ej lyckats mig erhålla annat än dels torkade blåbär, dels en genom uppkokning beredd blåbärssaft, hvilka ju möjligen för det nämda ändamålet äro odugliga. Det är mig derför omöjligt att yttra mig om denna reaktions känslighet och tillförlitlighet.
Alla nu nämnda reaktioner på saltsyra lida emellertid af den olägenheten, att mjölksyra i tillräcklig koncentration gifver samma, om också betydligt svagare färgförändringar. Visserligen är det sannt, att desamma genom skakning med eter ytterligare försvagas, dock lyckas det ej alltid att härigenom så fullständigt aflägsna mjölksyran, att icke någon antydan till färgförändring qvarstår. Det var naturligtvis derför ett önskemål att finna ett färgämne, som gaf tydlig förändring äfven med utspädd saltsyra, men deremot ej förändrades af mjölksyra. Ett sådant tror jag mig hafva funnit i
Malachitgrönt (Krystalliseradt, arsenikfritt, från Actiengesellschaft für Anilinfabrikation, Berlin.)
Af detta preparat användes bäst en lösning af 0,025%, af hvilken till 2 kbcm. af syrelösningen sättes 1 droppe. Denna vattenlösning är vackert blågrön och förändras af saltsyra till en vackert smaragdgrön lösning.

0,01 - 0,03%	HCl gåfvo	ej någon reaktion,
0,04 - 0,05%	"	svag, men tydlig, smaragdgrön färg,
0,06 - 0,08%	"	tydlig, smaragdgrön färg,
0,09 - 0,30%	"	mycket tydlig färgförändring.

För att kontrollera riktigheten af färgförändringen, tillsättes ytterligare 1 á 2 droppar af färglösningen, då vid genomfallande ljus blandningen visar följande färg:

2 kbcm. aq. dest.	vacker, blåviolett färgning,
0,04 - 0,05%	HCl	tydlig, rödviolett färgning,
0,06 - 0,30%	"	tydlig rödfärgning,
10%	Lac eller Ac gaf ej någon färgförändring.

Saltsyreaktionen upphäfdes genom tillsats af alkalier, albuminater, pepton och fosfater. Albuminat- och peptonlösningar antaga vid tillsats af färgämnet en ljust blågrön färgskiftning. Detta färgämne visar sig sålunda vara ett fullkomligt säkert reagens på saltsyra, och någon förvexling med mjölksyra eller öfriga i magsaften förekommande organiska syror kan ej komma i fråga; det är dock ej så känsligt som de öfriga reagenserna, hvilket dock ej i någon väsentlig grad torde minska dess värde.
Af öfriga för påvisande af fri saltsyra använda reagensmå här nämnas:
Reoch - Szabós reagens (Rhodanammonium + vinsyrad na-trioumjernoxid) 1).
Om detta gäller nästan detsamma, som sagts om Mohrska reagenset; dock färgas det något lättare blodrödt af mjölksyra än detta, hvarför Mohrska reagenset torde vara att föredraga.

1) Zur Kenntniss der freien Säure des menschlichen Magensaftes. Zeitschrift für physiol. Chemie Bd. I. pag. 140 - 156. Ref. i MALY. Jahresber. über d. Fortschr. der Thierchemie Bd. 7. pag. 267.

Phenolphtaleïn.
Detta af RICHET 2) använda medel duger ej till skiljande af saltsyra och mjölksyra, då det lika lätt affärgas af dessa båda och således är lämpligt endast såsom reagens på fri syra i allmänhet.

2) Du suc gastrique chez l’homme et les animaux, ses propriétés chimiques et physiol. Journal de lánatomie et de la physiol. XIV. pag. 170. Ref. i MALY. Jahresber. über d. Fortschr. d. Thierch. Bd. 8 pag. 239.

Jodkaliumklister + jodsyradt kali.
RABUTEAU 1) rekommenderade en lösning, som på 50 kbcm. vatten håller jemte stärkelse äfven 1 grm jodkalium och 0,5 grm jodsyradt kali, och påstod, att denna blir blå af 0,10% saltsyra, men ej af mjölksyra. Denna uppgift är dock oriktig, ty mjölksyrelösningar af 0,20% och högre koncentrationen gifva samma reaktion, om också först efter något längre tid och då ej så intensivt som saltsyran. Äfven detta medel torde derför vara mindre lämpligt för åtskiljande af saltsyra och mjölksyra.
Berthelots coëfficient de partage.
Denna metod, som grundar sig på syrornas olika löslighet i eter, i det nämligen, om till en vattenlösning af en syra tillsättes eter, syran löses i denna efter ett konstant förhållande, den s.k. coëfficient de partage, användes af RICHET 2) till bestämmande af magsyrans natur. Att denna metod dock är föga användbar för den praktiske läkaren, är klart, då dess utförande naturligtvis fordrar stor vana och stor noggrannhet, emedan annars lätt felaktiga resultat kunna erhållas. EWALD 3) har dessutom funnit, att denna metod är temligen osäker, i det den ger olika resultat allt efter syrornas koncentration, den tid, vätskan skakats med eter, och isynnerhet hindras genom närvaro af albuminat och pepton.

1)Gaz.medic. de Paris 1874 pag. 114. Refer. i MALY Jahresber. etc. Bd. 4, pag. 233.
2) Recherches sur l’acidité du suc gastrique de hl’omme, et observations sur la digestion stomacale, faites sur une fistule gastrique. Compt. rend. 84, pag. 410. Ref. i MALY Jahresbericht etc. Bd. 7, pag. 270.
3) Ueber den "coëfficient de partage" und über das Vorkommen von Milchsäure und Leucin im Magen. VIRCHOWS Archiv 90, pag. 333. Ref. i MALY Jahresber. etc. Bd. 12, pag. 250.

Jernkloridkarbollösning och jernkloridlösning.
Dessa af UFFELMAN angifna reagenser till påvisande af mjölksyra motsvara fullkomligt UFFELMANs uppgifter, i det en blandning af 3 droppar Sol. chloreti ferrici, 3 droppar konc. karbolsyrelösning och 20 kbcm. aq. dest. samt en blandning af 1 dr. Sol. chloreti ferrici och 50 kbcm. aq. dest. båda färgas intensivt gula redan af 0,05% mjölksyra, medan saltsyra ej ger någon dylik färgförändring. Dock måste lösningarne vara nyss beredda. Ännu svagare halt af mjölksyra ger äfven reaktion, ehuru svagare och framträdande bäst, om man ser längs det mot ett hvitt underlag hållna profröret. Profvet utföres bäst så, att lika delar af reagenset och syrelösningarne blandas. Reaktionen upphäfves genom tillsats af albuminater, pepton och fosfater. De nu funna värdena gälla, såsom förut nämnts, för vattenlösningar af de respektive syrorna, och det kan derför blifva fråga om, då de alla samt och synnerligen upphäfvas af albuminater, pepton och fosfater, huruvida de äfven gälla för magsaft, i hvilken de nämda ämnena ju bruka finnas i betydlig mängd; vid första påseendet tyckes det onekligen, som skulle detta förhållande göra dem värdelösa. Så torde dock ej vara fallet.
Ett upphäfvande af reaktionen kan naturligtvis komma till stånd antingen derigenom, att de nämnda ämnena med färgämnena ingå föreningar, hvilka ej förändras af fri syra, eller derigenom, att de binda de resp. syrorna till föreningar, som ej förmå förändra färgämnena, med andra ord, att de neutralisera den fria syran, så att det ej vidare kan blifva tal om någon fri syra vid närvaro af dessa ämnen i tillräcklig mängd. För att en neutralisering af syrorna eger rum tala flera omständigheter temligen bestämt. Dels upphäfvas färgreaktionerna konstant vid tillsats af de nämda ämnena, hvilket färgämne än må användas. Då å ena sidan närvaron af fri syra är gemensamt för alla de pröfvade lösningarne, medan de använda färgämnena äro högst olika, och å andra sidan det är kändt, att albumin, pepton och fosfat ingå föreningar med fri syra, är det naturligtvis antagligast, att upphäfvandet af reaktionerna genom dessa ämnen beror på ett bindande af syrorna till föreningar, som ej förändra färgämnena. Det vore deremot egendomligt, om de till så olika grupper hörande färgämnena som t.ex. Mohrska profvet, anilin- och växtfärgämnena alla skulle förhålla sig precis på samma sätt till dessa ämnen, alla skulle ingå föreningar med dem, som ej förändrades af syra. Dels talar för en neutralisation af syrorna, att, sedan genom tillsats af en af de nämda substanserna färgreaktionerna nätt och jemt upphäfts, tillsats af ny, fri syra åter förmår framkalla densamma, något, som väl svårligen torde kunna tänkas ega rum, om en förening, som ej förändrades af fri syra, hade uppstått mellan färgämnet och den tillsatta substansen. Vidare, och detta icke minst, talar härför, att vid användandet af olika starka syrelösningar större mängd af de nämda ämnena behöfver tillsättas för reaktionens försvinnande i starkare än vid användande af svagare lösningar. Så behöfdes t.ex. för att upphäfva en af methylanilinviolett genom syra framkallad blåfärgning följande mängd pepton:

Af	0,02%	HCl framkallad blåfärgn. försvann eft. tills.af	0,67%	pept.
"	0,03%	"	0,80%	"
"	0,04%	"	0,93%	"
"	0,05%	"	1,25%	"
"	0,10%	"	1,60%	"
"	0,50%	Lac. framkallad blåfärgn. försvann eft. tills af	0,67%	"
"	1,00%	"	1,14%	"

Dessa värden hafva bestämts genom att droppvis till 2 kbcm. af syrelösningen efter tillsats af 2 droppar methylanilinviolettlösning om 0,05% sätta en 2 1/2% peptonlösning, af hvilken ung. 20 droppar motsvarade 1 grm, samt derefter beräkna mängden pepton i procent af hela blandningen, frånsedt de förändringar, peptonet undergår i blandningen. Det är vid utförandet af detta försök af vigt att komma ihåg, att peptonlösningar i och för sig sjelfva vid tillsats af methylanilinviolett antaga en blåviolett färgning, hvarför jag vid bestämmandet af den mängd peptonlösning, som fordras för upphäfvandet af syrereaktionen, alltid haft en färgad peptonlösning till kontroll.
Angående mängden erforderlig alkali- och fosfatlösning hänvisas till tabellen längre fram.
Äfven följande försök torde med bestämdhet tala för, att pepton neutraliserar saltsyran. I 10 kbcm. magsaft, hvars saltsyrehalt genom den metod, hvarför jag längre fram kommer att redogöra, bestämts till 0,22%, digererades en ung. bönstor fibrinflocka; efter afslutad digestion bestämdes ånyo saltsyremängden, hvarvid densamma befanns utgöra 0,05%. I ett annat prof, hvars saltsyrehalt var 0,11%, befanns densamma efter digestionen af en fibrinflocka vara 0,03%; i ett tredje prof, hvars halt var ung. 0,03%, och i hvilken en bönstor fibrinflocka ej digererades fullständigt, var efter 6 timmar ingen fri saltsyra påvisbar. Det torde vara nog med de anförda exemplen; att talrika sådana hafva utförts, alltid med samma resultat, näml. att saltsyremängden före digestionen af en fibrinlocka var betydligt större än efter densamma, behöfver jag väl knappast nämna.
På grund af det nu anförda anser jag det vara alldeles bevisadt, att albuminater, pepton och fosfater neutralisera saltsyra och, om de finnas närvarande i tillräcklig mängd, helt och hållet neutralisera densamma. Finnas de derför i större mängd i magsaften, kan det ej vara tal om någon fri saltsyra i densamma, finnas de åter i måttlig mängd, beror det på mängden afsöndrad saltsyra, om fri sådan kan finnas och påvisas.
En fråga, som sammanhänger härmed, är den, om de vid denna neutralisering bildade föreningarne möjligen skulle kunna hindra den fria saltsyrans reaktioner. Att så dock ej är förhållandet, bevisas af det nyss anförda, att, sedan en genom saltsyra framkallad färgförändring jemt och nätt upphäfts genom tillsats af ett af de nämnda ämnena, tillsats af ny saltsyra i så stor mängd, att blandningen innehåller minimum af en mängd syra, som fordras, för att få reaktionen att fram-träda, åter förmår framkalla densamma.
På grund häraf anser jag de nämda ämnena ej på något sätt hindra saltsyrans reaktioner i magsaft, och följaktligen är det möjligt att med de omnämda färgämnena med full säkerhet påvisa närvaro af äfven minsta mängd fri saltsyra. Något hindras kanske reaktionen af den vanligen svagt gula färg, magsaften har, men i någon väsentlig grad torde dock ej detta förhållande störa eller förminska reaktionernas värde.
Såsom det känsligaste reagenset sätter jag i främsta rummet methylanilinviolett. Dess känslighet kan ytterligare förhöjas, så att det är möjligt att med detsamma upptäcka äfven minsta spår saltsyra. Uppträder nämligen vid tillsats af detta färgämne endast en blåviolett färgning, så kan detta bero på närvaro af 3 ämnen: 1) mjölksyra, 2) pepton eller albuminater och 3) minimala mängder saltsyra, under 0,02%. För att öfvertyga sig om, hvilket af dessa tre finnes, förfares på följande sätt: Genom tillsats af jernkloridlösning (1 dr: 50 kbcm. aq. dest.) pröfvas mjölksyrans när- eller frånvaro. Om en svagt gul färg dervid uppträder, finnes ej öfver 0,05% mjölksyra närvarande, en halt, som ej på minsta vis förändrar methylviolett, och då förfares, såsom nedan angifves; fås åter intensiv färgning, skakas ett prof med eter, genom hvilket mjölksyra löses, medan pepton och saltsyra ej öfvergå i detsamma. Uppstår derefter, sedan etern frånpipetterats, vid tillsats af methylviolett rödviolett färg, har den nämnda otydliga reaktionen berott på närvaro af mjölksyra, erhålles deremot fortfarande blåviolett färg, måste denna bero på någon af de andra substanserna. För att bestämma, hvilken af dem eller om båda finnas närvarande, sättes till ett nytt prof om 2 kbcm. 2 droppar methylviolettlösning och derefter 1 droppe af en 5% fosfatlösning (Na2 HPO4) eller 1/10 normalnatronlut (4:1000 aq.) Bibehåller lösningen då sin blåvioletta färgning oförändrad, beror densamma på närvaro af pepton eller albuminater, och fri saltsyra finnes ej, ljusnar den åter eller blir rödviolett, finnes med säkerhet fri saltsyra närvarande, i förra fallet med samtidig närvaro af albuminater eller pepton, i senare utan att sådana finnas. Öfriga syror, ättiksyra, smörsyra, gifva först i så pass stark koncentration denna obestämda färgning, att de ej, för magsaft åtminstone, behöfva tagas med i räkningen.
På detta sätt blir det således möjligt att upptäcka äfven minsta mängd saltsyra, och torde intet af de hittills kända reaktionerna kunna i känslighet jemföras med methylviolettprofvet, så utfördt. Näst efter detta färgämne torde, hvad känslihet beträffar, kunna nämnas Mohrska reagenset och rödvinprofvet, och sist, men hvad säkerheten vid inträffande reaktion beträffar, främst, malachitgrönt. Till följd af svårigheten att erhålla ett godt tropaeolinpreparat, har jag ej velat rekommendera detta, ehuruväl det, om dugligt, är synnerligen känsligt.
Följande gång af undersökningen har i allmänhet följts af mig och befunnits vara ändamålsenlig och lätt utförbar:
Vätskans reaktion pröfvas först med lakmuspapper.

I. Om ej sur reaktion, finnes naturligtvis ingen fri syra närvarande;
II. Om sur reaktion, pröfvas med malachitgrönt:
1. Erhålles dervid tydlig smaragdgrön färg, så finnes saltsyra med säkerhet närvarande;
2. Inträder ingen dylik färgförändring, pröfvas på mjölksyra med jernkloridlösning.
a), Om ingen eller endast ytterst obetydlig gulfärgning erhålles, kan mjölksyra uteslutas, och man kan då direkt med de omnämnda färgämnena (methylviolett, Mohrska profvet och vinfärgprofvet) pröfva på närvaro af saltsyra;
b) Om stark gulfärgning inträder, bör magsaften först skakas med eter, hvarigenom största mängden mjölksyra aflägsnas; derefter pröfvas med de nämda färgämnena, på sätt förut angifvits.
En annan fråga, som nära sammanhänger med nu afhandlade, och som naturligtvis är af stor praktisk betydelse för läkaren, är den, huru mycket fri saltsyra finnes i ventrikelinnehållet. För att bestämma detta hafva en mängd metoder uppgifvits, hvilka dock alla lida af det felet att ej vara tillräckligt enkla och lätt utförbara för att kunna användas för det praktiska lifvets behof, der det ju är mindre vigtigt att få ett fullt exakt uttryck af saltsyrans mängd än att få ett ungefärligt begrepp derom.
Det vanligaste sättet för bestämmande af mängden fri syra, nämligen titrering med natronlut, duger ej för bestämmandet af saltsyrans mängd i magsaft, då de i denna förekommande organiska syrorna och sura salterna härvid äfven neutraliseras och gifva anledning till oriktiga värden.
Den af SEEMAN 1) föreslagna HEHNER`ska metoden, ursprungligen afsedd för bestämmandet af fri mineralsyra i ättika, lider enligt denne forskares uppgift af tvenne felkällor, hvilka han dock anser upphäfva hvarandra: dels gå nämligen genom glödgningen, hur försigtigt den än utföres, små mängder alkali förlorade, dels komma lätt små mängder till. En tredje finnes dock, som kan gifva anledning till felresultat, och som derför gör, att den ej ger tillförlitliga värden vid undersökning af magsaft: Finns nämligen samtidigt fosfater och saltsyra närvarande, så binder saltsyran såsom den starkare syran fosfatets natron, så att fri fosforsyra eller surare salt bildas; dessa i sin tur binda vid tillsats af natronlut ånyo natrium och bilda fosfat, som vid glödgningen såsom varande eldfast stannar qvar och sålunda förhåller sig såsom det af den fria saltsyran vid natronluttillsatsen bildade klornatriet. Vid den derpå följande titreringen ger på detta sätt det bildade fosfatet anledning till beräknande af för stor mängd fri saltsyra. Metoden är dessutom väl besvärlig för den praktiske läkaren.

1) I. c.
I ännu högre grad torde detta gälla om den af TARDIEU och ROUSSEAU angifna metoden, att binda den fria saltsyran i magsaft genom nyss utfäldt chinin, lösa det saltsura chininet i aethylalkohol, och ur föreningen frigöra saltsyra, äfvensom om RABUTEAU’s 2) modifikation af densamma: att, sedan till magfiltratet satts nyss utfäldt chinin, efter filtrering och afdunstning till torrhet extrahera återstoden med amylalkohol, afdunsta det nu erhållna filtratet och behandla återstoden med kloroform eller benzin, i hvilket det eventuelt förekommande saltsura chininet skulle lösas, medan öfriga klorföreningar qvarstanna olösta. Efter afdunstning af kloroformlösningen erhålles då det saltsura chininet, i hvilket det är lätt att bestämma mängden klor

2) Recherches sur le suc gastrique. Comptes rendus 1875, 80, pag. 61. Ref. i MALY Jahresbericht über die Fortschritte der Thierchemie Bd. 5, pag. 327.

Äfven följande af BIDDER och SCHMIDT 1) angifna metod är för besvärlig: Till en vägd mängd filtrerad magsaft sättes salpetersyra, och all klor utfälles med silfvernitrat; ur den uppkomna fällningens vigt beräknas mängden klor. Filtratet befrias genom tillsats af saltsyra från öfverskjutande mängd silfver, afdunstas efter filtrering till torrhet, återstoden inaskas, och i askan bestämmes mängden baser äfvensom svafvelsyra och fosforsyra. En annan del användes till bestämmande af mängden ammoniak. Öfverskottet klor öfver förhandenvarande baser
skulle då motsvara mängden fri saltsyra.

1) Verdauungssäfte und Stoffwechsel, Mitau und Leipzig 1852. Ref. i MALY, Jahresbericht etc. Bd. 4, pag. 342.

Följande sätt, som dock endast kan användas, om mjölksyra ej finnes närvarande, är något lättare utförbart, men fordrar dock äfven sin tid. Två fullkomligt lika mängder magsaft uppmätas; i den ena bestämmes klormängden genom titrering med 1/10 normalsilfverlösning, den andra afdunstas till torrhet, hvarvid fri saltsyra går bort, återstoden löses i dest. vatten, och i lösningen bestämmes mängden klor. Differensen skulle då motsvara mängden fri saltsyra.
Alla dessa metoder äro emellertid som sagt för besvärliga och tidsödande för den praktiske läkaren. Ett försök att af färgreaktionerna sluta sig till, huru mycket saltsyra finnes, gjordes af UFFELMAN 2), som uppgaf, att om

Blåbärsfärg	blir	rosaröd,	så finnes minst	0,024	%	HCl
Tropaeolin	"	lilarödt,	"	0,030	"	"
Methylanilinviolett	"	blått,	"	0,038	"	"
Vinfärgen	"	rosaröd,	"	0,045	"	"

2) l. c
Oafsedt svårigheten att erhålla ett lämpligt tropaeolin, och svårigheten för den vid dessa laborationer ovande att bestämma när de olika färgreaktionerna skola synas vara skarpa och tyd- liga, något, som dock i och för sig ej torde förringa de nämda uppgifternas värde, kan man ej vid närvaro af större mängd saltsyra än 0,05% begagna sig af dessa uppgifter till bestämmande af densamma.
Jag har derför försökt att på ett annat sätt komma till målet med begagnande af den färgreaktion, methylanilinviolett ger. Utgående från det förhållandet, att denna reaktion upphäfves af alkalier och natriumfosfat (Na2 HPO4), beroende på en neutralisation af saltsyran, såsom jag förut visat, fann jag snart, att olika mängder af dessa resp. lösningar behöfdes vid närvaro af olika mängd saltsyra, och att en viss mängd saltsyra, i % beräknad, fordrade en viss mängd af dessa ämnen, för att den genom den förra framkallade blåa färgen skulle öfvergå till rödviolett. Och detta förhållande fann jag vara konstant vid alla utförda försök.
För bestämmandet af mängden saltsyra har jag användt dels en lösning af natronlut dels en lösning af tvåbasiskt fosforsyradt salt (Na2 HPO4). Mot det förra af dessa skulle kunna anmärkas, att dess styrka genom upptagande af fri kolsyra skulle förändras efter någon tids förvaring. Men, utom det att detta kolsyreupptagande kan inskränkas till ett minimum genom förvaring i med paraffinerad kork väl tillsluten flaska, torde en sådan förändring ej betyda så synnerligen mycket, då ju äfven natriumkarbonatet förhåller sig såsom ett natronluten i styrka temligen närstående alkali i förhållande till saltsyran. Hvad fosfatlösningarne beträffar, så mögla de efter någon tids förvaring, då de naturligtvis blifva odugliga till användande vid dessa bestämningar; man gör derför rättast i att ej bereda för stora mängder på en gång. Lämpligaste koncentrationen af dessa lösningar har jag funnit vara följande:
för natronlut 1/10 normallösning, d.v.s. 4 grm natronhydrat till 1 000 kbcm. aq. dest., och för natriumfosfatet en 5% lösning. Svagare lösningar böra ej användas; ju svagare nämligen dessa lösningar tagas, dess mera behöfves af dem för att åstadkomma neutralisation af saltsyran, dess mera måste den ursprungliga saltsyrehaltiga vätskan utspädas, och dess lägre blir naturligtvis saltsyreprocenten i blandningen; men, då förut visats, att olika mängd saltsyra ger olika intensiv reaktion, åtminstone vid närvaro af mindre mängd saltsyra, följer häraf, att ensamt genom denna utspädning reaktionen kan aftaga i tydlighet. Detta bevisas äfven deraf, att man i en genom saltsyra blåfärgad lösning åter kan framkalla den rödvioletta färgen genom utspädning med tillräcklig mängd dest. vatten, hvilket för öfrigt gäller om anförda färgreaktioner och ej kan bero på annat, än att genom utspädningen saltsyran kommer att i blandningen finnas i så svag koncentration, att den ej vidare förmår förändra färgämnena. I synnerhet vid närvaro af mycket saltsyra kan detta förhållande gifva anledning till felresultat; vid användande af de nämda lösningarne undvikes dock detta till största delen. Ej heller böra starkare lösningar användas:
Jag har nämligen funnit vid försök med sådana, att hvar droppe innehåller så mycket af de ifrågavarande substanserna, att det ofta nog ej blir möjligt att, på sätt jag strax skall angifva, skilja mellan saltsyrelösningar, som i anseende till sin koncentration variera med ända till 0,04%, och profvet följaktligen blir mindre noggrannt.
Profvet utföres på följande sätt: Sedan man noga uppmätt 2 kbcm. af den saltsyrehaltiga vätskan i ett profrör, sättes till denna 2 droppar af en 0,05% methylanilinviolettlösning; i ett annat profrör tages för jemförelses skull 2 kbcm. aq. dest. med 2 droppar färglösning. Derefter tillsättes droppvis, under ständig omskakning af profröret, medelst en byrett så många droppar af natronlut- resp. fosfatlösningen, att blandningen antagit ungefär samma färg som vattenlösningen. Härvid är att märka, att dropparne ej tagas större, än att 20 utgöra 1 kbcm. = 1 grm vatten. Lämpligast användas härtill byretter, å hvilka hvar kbcm. är delad i 20 delar 1); dessa äro synnerligen praktiska för nu ifrågavarande undersökningar, då med tillhjelp af dessa undersökningen går mycket hastigt, och 1) Sådana kunna erhållas hos Herr Numa Petersson, Stockholm. på samma gång resultaten blifva synnerligen noggranna. I stället för en byrett kan man äfven använda en pipett med så fint lumen, att vid droppvit utrinnande af uppsugen vätska 20 motsvara 1 kbcm.
I följande tabell finnas de af mig bestämda mängderna af de resp. lösningarne, som behöfva tillsättas till olika starka saltsyrelösningar för att få methylviolettreaktionen att försvinna, uppgifna dels med afseende på antalet droppar, dels med afseende på mängden uttryckt i kbcm., allteftersom man använder pipett eller byrett. Jag har dertill i särskilda kolumner fogat uppgift på dels den mängd, beräknad i mgm., af de resp. ämnena, som sålunda förmådde upphäfva reaktionen, dels den mängd saltsyra, uttryckt i procent, som, beräknad efter molekularvigten, kunde neutraliseras af de sålunda funna mängderna; vidare uppgift på differensen mellan sålunda funnen mängd saltsyra och verkligen förhandenvarande mängd, äfvenledes uttryckt i %, och slutligen i en kolumn uppgift öfver förhållandet mellan den funna och den enligt molekularvigten beräknade erforderliga mängden natronhydrat och fosfat. Härviär att märka, att, när 20 droppar motsvara 1 kbcm., så håller 1 droppe af en 1/10 normalnatronlut 0,2 mgm. natronhydrat och 1 droppe af en 5% fosfatlösning 20,5 mgm. fosfat; vidare, att 1 mgm. saltsyra (HCl, molekularvigt = 36,5) mättas af ung. 1,096 (40/36,5) mgm. natronhydrat (NaOH, molekularvigt = 40) och ung. 9,808 (358/36,5) mgm. fosfat (Na 2HPO4 + 12 H20; molekularvigt = 358), och slutligen, att, då det tvåbasiska fosfatet (Na 2HPO4) genom saltsyrans inverkan öfver-föres till enbasiskt salt (Na H2 PO4), de resp. mängderna natronhydrat och fosfat, som förmå mätta samma mängd syra, förhålla sig till hvarandra som 40:358 eller som 1:8,95.

Saltsyrelösningen.			1/10 normalnatronlut.					5 procent natriumfosfatlösning.
Saltsyrelösningarnesstyrka i %	Mängd HCl i 2 kbcm.lösning, beräknad i mgm.	Antal droppar af na-tronlösning.		Mängd natronlösning i kbcm.	Funnen mängd NaOH i mgm.	Funnen mängd HCl %, ung. beräknad.	Differens mellan funnen och verkligen förhandenvarande HCl i %	Antal droppar affosfatlösning	Mängd fosfatlösning i kbcm.	Funnen mängd fosfat i mgm.	Funnen mängd HCl i %, ungefärligen beräknad	Differens mellan funnen och verkligen förhandenvarande HCl i %	Förhållande mellan funnen mängd Na OH och Na2 HPO4. Na OH : 1
0,01	0,2	1		0,05	0,2	0,009	-0,001	1	0,05	2,5	0,013	+0,003	1:12,5
0,02	0,4	2		0,10	0,4	0,018	-0,002	2	0,10	5,0	0,025	+0,005	1:12,5
0,03	0,6	3		0,15	0,6	0,027	-0,003	2	0,10	5,0	0,025	-0,005	1:8,3
0,04	0,8	4		0,20	0,8	0,037	-0,003	3	0,15	7,5	0,038	-0,002	1:9,4
0,05	1,0	6		0,30	1,2	0,055	+0,005	4	0,20	10,0	0,051	+0,001	1:8,3
0,06	1,2	7		0,35	1,4	0,064	+0,004	5	0,25	12,5	0,064	+0,004	1:9,5
0,07	1,4	8		0,40	1,6	0,073	+0,003	5	0,25	12,5	0,064	-0,006	1:8
0,08	1,6	9		0,45	1,8	0,082	+0,002	6	0,30	15,0	0,076	-0,004	1:8,3
0,09	1,8	10		0,50	2,0	0,091	+0,001	7	0,35	17,5	0,089	-0,001	1:8,75
0,10	2,0	11		0,55	2,2	0,100	+0,000	8	0,40	20,0	0,102	+0,002	1:9,1
0,11	2,2	12		0,60	2,4	0,110	-0,000	9	0,45	22,5	0,115	+0,005	1:9,4
0,12	2,4	13		0,65	2,6	0,119	-0,001	9	0,45	22,5	0,115	-0,005	1:8,7
0,13	2,6	14		0,70	2,8	0,128	-0,002	10	0,50	25,0	0,127	-0,003	1:8,9
0,14	2,8	15		0,75	3,0	0,137	-0,003	11	0,55	27,5	0,140	+0,000	1:9,2
0,15	3,0	17		0,85	3,4	0,155	+0,005	12	0,60	30,0	0,153	0,003	1:8,8
0,16	3,2	18		0,90	3,6	0,164	+0,004	12	0,60	30,0	0,153	-0,007	1:8,3
0,17	3,4	19		0,95	3,8	0,173	+0,003	13	0,65	32,5	0,166	-0,004	1:8,5
0,18	3,6	20		1,00	4,0	0,183	+0,003	14	0,70	35,0	0,178	-0,002	1:8,75
0,19	3,8	21		1,05	4,2	0,192	+0,002	15	0,75	37,5	0,191	+0,001	1:8,9
0,20	4,0	22		1,10	4,4	0,201	+0,001	15	0,75	37,5	0,191	-0,009	1:8,5
0,21	4,2	22		1,10	4,4	0,201	-0,009	16	0,80	40,0	0,204	-0,006	1:9,1
0,22	4,4	23		1,15	4,6	0,210	-0,010	17	0,85	42,5	0,217	-0,003	1:9,2
0,23	4,6	23		1,15	4,6	0,210	-0,020	17	0,85	42,5	0,217	-0,013	1:9,2
0,24	4,8	24		1,20	4,8	0,219	-0,021	18	0,90	45,0	0,229	-0,011	1:9,4
0,25	5,0	25		1,25	5,0	0,228	-0,022	19	0,95	47,5	0,242	-0,008	1:9,5
0,26	5,2	25		1,25	5,0	0,228	-0,032	20	1,00	50,0	0,255	-0,005	1:10,0
0,27	5,4	26		1,30	5,2	0,237	-0,033	21	1,05	52,5	0,268	-0,002	1:10,0
0,28	5,6	26		1,30	5,2	0,237	-0,043	21	1,05	52,5	0,268	-0,012	1:10,1
0,29	5,8	27		1,35	5,4	0,246	-0,044	22	1,10	55,0	0,280	-0,010	1:10,2
0,30	6,0	28		1,40	5,6	0,256	-0,044	23	1,15	57,5	0,293	-0,007	1:10,3

Granska vi nu den anförda tabellen och vända oss dervid först till en jemförelse mellan den förhandenvarande och den på grund af molekularvigterna beräknade mängden saltsyra, finna vi en ganska nära öfverensstämmelse dem emellan. Differenserna mellan dem äro ytterst obetydliga och förblifva så ända till en halt af 0,20% saltsyra; derefter ökas den något mera. Differenserna vid mindre mängd saltsyra än 0,20% variera mellan – 0,003% och + 0,005% saltsyra, så försvinnande små mängder, att de ej kunna iufluera på methylanilinviolett. Vid en halt saltsyra af öfver 0,20% ökas de deremot, i det då mera saltsyra finnes, än som, beräknad enligt molekularvigten, kan neutraliseras af den tillsatta mängden natronhydrat resp. fosfat; differensen blir då – 0,009% till – 0,044%. Detta beror på utspädningen af den ursprungliga lösningen. För upphäfvandet af reaktionen i t.ex. 2 kbcm. af en 0,30% saltsyrelösning fordras 28 droppar af en 1/10 normalnatronlut, motsvarande 1,4 kbcm., så att blandningen till slut, jemte de 2 dropparne af färglösningen, af hvilken ung. 20 motsvara 1 kbcm., kommer att utgöra 3,5 kbcm.; den blir således betydligt utspädd, och följaktligen inträder en minskning af saltsyreprocenten. Såsom jag förut nämnt, kan en dylik utspädning redan i och för sig bidraga till att minska färgreaktionens intensitet. Då behöfs följaktligen mindre mängd natronlut för att genom neutralisation af saltsyran nå det minimum af saltsyrehalt, som ej förändrar färglösningen, än som behöfs för att absolut neutralisera all förhandenvarande saltsyra. Detta torde emellertid ej förringa metodens värde, då den ej gör anspråk på att gifva fullt exakta, utan endast ungefärliga värden, och dessutom detta förhållande ej gör sig märkbart i betydligare grad förr än vid en saltsyrehalt af närmre 0,30%, en saltsyrehalt, som i de flesta fall ej torde finnas i ventrikeln.
Samma gäller om fosfatet. Här se vi differenserna vid mindre mängd saltsyra än 0,20%, äfvenledes i förhållande till den verkligen förhandenvarande mängden saltsyra, variera mellan – 0,009% och + 0,005% saltsyra, likaledes endast obetydliga mängder. Vid en saltsyrehalt af öfver 0,20% inträder samma förhållande, som vid natronluten omnämdes, äfvenledes beroende på samma orsak.
För kontrollens skull har jag bifogat i en kolumn förhållandet mellan funna mängden natronhydrat och fosfat, som, enligt molekularvigten beräknadt, är 1:8,95. Jemföra vi härmed de funna värdena, stämma de i allmänhet, dock undantagandes de 2 första, synnerligen väl, varierande mellan 1:8 och 1:9,4 eller i medeltal 1:8,7, allt dock vid mindre saltsyrehalt än 0,24%, ett resultat, som bestämt talar för riktigheten af de gjorda iakttagelserna. Först vid högre saltsyrehalt förändras detta förhållande, i det detsamma då vid en halt af t.ex. 0,30% saltsyra blir liksom 1:10,3. Äfven detta beror på utspädningen af den ursprungliga lösningen, som först här gör sig mera gällande. Vid en halt af 0,30% saltsyra behöfvas 28 droppar af en 1/10 normalnatronlut, men endast 23 droppar fosfatlösning; vid användande af det senare blir således blandningen i förhållande till saltsyran mindre utspädd än vid användande af det förra; följaktligen måste relativt mera fosfat tillsättas för att nå minimum af syra, som ej förändrar me-thylviolett, än som behöfves af natronhydratet. Förhållandet mellan tillsatt mängd natronhydrat och fosfat måste derför stegras, något, som vi äfven se inträffa. Detta utgör derför ett ytterligare bevis för riktigheten af de angifna värdena.
Allt det nu anförda talar för riktigheten af de gjorda iakttagelserna och för möjligheten att på detta sätt bestämma mängden saltsyra i magsaft. Emellertid antaga albuminat- och peptonlösningar vid tillsats af methylviolett en blåviolett färg, och detta skulle möjligen kunna tänkas minska metodens värde. Så sker dock ej; såsom förut nämts, förändras en blåviolett färg, framkallad af albuminater eller pepton, ej genom tillsats af de nämda alkaliska substanserna. Följaktligen motsvarar den mängd af dessa senare ämnen, som behöft tillsättas, för att lösningen skulle antaga en blåviolett färg, som ej vidare förändras genom ny tillsats, mängden fri saltsyra.
Närvaro af mjölksyra inverkar ej i någon väsentlig grad;densamma torde väl sällan finnas i magsaft i starkare koncentration än 0,5%, och en genom sådan mängd mjölksyra framkallad blåfärgning försvinner efter tillsats af 2 droppar af de resp. alkaliska lösningarne. Endast ifall mycket mjölksyra och blott obetydligt saltsyra finnes, kan den naturligtvis gifva anledning till misstag, men detta undvikes genom att förut skaka magsaften med eter, genom hvilken mjölksyran vanligen så fullständigt aflägsnas, att någon blåfärgning af methylviolett genom densamma ej vidare kommer i fråga. Öfriga organiska syror kunna ej gifva anledning till förvexling, då de gifva blåfärgning först i en koncentration, i hvilken de ej förekomma i magsaften. På grund af det nu anförda anser jag den af mig uppgifna metoden fullkomligt motsvara sitt ändamål och det vara möjligt att medelst densamma bestämma, huru mycket saltsyra finnes i ventrikelinnehållet. Den är lätt att utföra, fordrar ej någon vidare öfning och ger temligen noggranna och tillförlitliga resultat. Absolut noggranna uppgifter på mängden fri saltsyra är det naturligtvis ej möjligt att erhålla med densamma, i det det erhållna resultatet kan differera från verkligen förekommande mängd saltsyra med ett par 0,01%, men denna skilnad är så obetydlig, att den ej torde betyda mycket för den praktiske läkaren, för hvilken metoden närmast är afsedd.

III.
Den fråga, som särskilt intresserar klinikern, nämligen saltsyrans förhållande vid cancer ventriculi, besvarar v.d. VELDEN 1) på så sätt, att vid magdilatation beroende på en stenoserande
pyloruscancer saltsyra konstant saknas, medan närvaro af fri saltsyra utgör ett säkert bevis för, att den förhandenvarande ventrikeldilatationen ej beror på en dylik nybildning. Visserligen kan äfven vid kron. magkatarrer och vid feber saltsyra saknas, men då återkommer den alltid efter upprepade sköljningar och efter feberns upphörande, medan detta deremot aldrig inträffar vid närvaro af en cancer pylori. Han slutar med en uppmaning till resp. forskare att pröfva riktigheten af dessa hans uppgifter.

1) l.c.
Sådana undersökningar hafva ej heller uteblifvit, isynnerhet som a priori de nämda uppgifterna föreföllo temligen öfverraskande. Då nämligen v.d. VELDEN uppgifver sig hafva funnit saltsyra vid enkel ventrikeldilatation, en sådan alltså ej har något inflytande på saltsyreafsöndringen, och lika konstant saknat densamma vid en dilatation beroende på cancer pylori, måste han naturligtvis antaga, att det är närvaron af cancern, som i och för sig är anledningen till saltsyrans försvinnande; det förefaller då mycket egendomligt, att v.d. VELDEN ej utträckt dessa sina uppgifters giltighet äfven till andra fall af cancer ventriculi än just de, der cancern sitter i pylorus och framkallat dilatation. Härpå vill v.d. VELDEN emellertid icke gå in, hvarför säger han icke. Ännu egendomligare, ja, rent af oförklarligt blir förhållandet, då man af hans offentligjorda sektionsberättelser finner, att till och med en ringformig, smal scirr i pylorus, med fullkomligt hel slemhinna, kan komma saltsyran att försvinna. EWALD 1) framhåller äfven, att en ventrikelcancer mycket lång tid kan bestå utan minsta ventrikelsymtom, något, som väl näppeligen torde vara möjligt, om saltsyran så konstant vore frånvarande, som v.d. VELDEN påstår. (Ett synnerligen vackert fall i detta hänseende secerades för en tid sedan å härvarande patologiska institution, i hvilket hela ventrikelslemhinnan, undantagandes ett litet parti vid cardia och sjelfva pylorus, var förstörd, och i hvilket inga symtom från ventrikeln funnos förr än de allra sista dagarne före exitus, då pat. började klaga öfver qväljningar. Beklagligtvis kunde pat. ej till följd af hans nedsatta tillstånd pumpas och under lifvet undersökning göras på fri saltsyra; efter döden utförd sådan å det kaffesumpliknande ventrikelinnehållet gaf negativt resultat, men är ej bevisande, af skäl, som längre fram skola omnämnas).

^{1) l.c

v.d. VELDEN 1) anförde till stöd för sin åsigt 10 fall af ventrikeldilatation med närvaro af fri saltsyra och 8 fall af pylorusstenos genom cancer med dilatation, af hvilka dock ett vid sektionen ej visade någon dilatation, med konstant frånvaro af saltsyra. Af dessa 8 fall gjordes sektion i 5, och visade sig i 2 stenosen vara orsakad af en scirr, i 1 af en kolloidkräfta med metastaser till peritoneum, i 1 af ett pancreascarcinom med infiltration i pylorus och metastaser till ovarierna och i det sista af en från ett gallblåsecarcinom fortplantad pyloruscancer. I 2 af dessa fall var slemhinnan alldeles hel, i 2 är ej angifvet, huru härmed förhöll sig och endast 1 af dessa fall visade en ulcerernde kräfta.
^{1) l.c

Härtill lägger v.d. VELDEN 1) i sin senare uppsats ytterligare 4 fall af ventrikeldilatation beroende på en cancer pylori, i hvilka saltsyra konstant saknades.

SCHILLER 2) undersökte i 6 fall af cancer pylori med dilatation de uppkräkta massorna och fann aldrig saltsyra i dem.

KREDEL 1) anför 16 fall af enkel ventrikeldilatation, i hvilka han alltid funnit saltsyra, och 16 fall af cancer med dilatation, 4 bekräftade genom sektion, i hvilka lika konstant saltsyra saknades. Deremot anför han 2 fall af denna senare kategori, i hvilka han tidvis kunde påvisa saltsyra.

Äfven KIETZ 1) anför ett par fall af cancer, i hvilka han säger sig hafva funnit fri syra, men, då han ej närmare angifver, om denna är salt- eller mjölksyra, kunna dessa hans fall ej anses bevisande.

EWALD 1) anför 5 fall af cancer ventriculi, i hvilka han kunnat påvisa fri saltsyra.
^{1) l.c.

²⁾ Beiträge zur Diagnostik des Magenkrebses. Pester medic.chirurgische Presse 1879 N:o 52.
HOGNER 1) har anfört ett fall af ventriculi, i hvilket enligt hans uppgift saltsyra ej skulle funnits i det ur ventrikeln upphemtade innehållet, men af skäl, som jag längre fram skall nämna, anser jag detta fall tvärtom med största sannolikhet höra till dem, i hvilka saltsyra fanns. Äfven 8 fall af ventrikeldilatation med närvaro af fri saltsyra anföras af honom; af dessa äro dock ett par tydliga cancerfall, hvarför jag längre fram återkommer till dem.

PETRONE 2) säger, att i allmänhet vid katarrer, ulcus ventriculi och dilatation nästan konstant saltsyra kan påvisas, om också i varierande mängd och med några få undantag, att deremot denna till en början vanligen fattas vid pyloruskräfta, men

under lämplig behandling kan återkomma.

RIEGEL 3) återigen ställer sig afgjordt på v.d. VELDENS sida, i det han till och med går så långt, att han i fall, i hvilka trots tydlig kachexi och tydligt palperbar tumör saltsyra kan påvisas, utesluter ett ventrikelcarcinom. Han anför i sammanhang härmed 3 fall af oesophaguskräfta, i hvilka det upphemtade maginnehållet ej innehöll saltsyra.

Frågan är således ännu oafgjord, och hvarje bidrag till densammas lösning derför af värde. De af mig undersökta fallen, som i detta hänseende kunnat komma i fråga, äro visserligen ej synnerligen talrika, men torde dock vara tillräckliga att bilda sig ett omdöme om frågans sannolikhet. Undersökningarne hafva emellertid ej blott inskränkts till fall af ventrikeldilatation med och utan cancer pylori, utan jag har äfven undersökt fall af cancer ventriculi utan dilatation. I sammanhang med de af mig anförda fallen torde det tillåtas mig att ur literaturen anföra de fall af pylorus- och ventrikelcarcinom med eller utan dilatation, i hvilka saltsyra funnits, då dessa äro af öfvervägande intresse för bedömandet af v.d. VELDENS uppgift.
^{1) l.c.

²⁾ Contribuzioni alla fisiologia et patologia dello stomacho. Annal. univ. di med. e chirurg. 1884 N:o 269. September. Centralblatt für klinische Medicin 1885. Heft 3, pag. 39.

³⁾ Beiträge zur Pathologie und Diagnostik der Magenkrankheiten. Aus dem Laboratorium der medicinischen Klinik in Giessen. Deutsches Arkiv für klin. Medicin. Band. XXXVI, pag. 100.
Innan jag emellertid öfvergår till redogörelsen för de speciela fallen, torde det tillåtas mig att förutskicka några anmärkningar angående tiden för upphemtandet af magsaft i och för undersökning och den metod, som dervid följdes för att erhålla densamma så ren och outspädd som möjligt, äfvensom tiden för undersökningen.

v.d. VELDEN rekommenderar ventrikelinnehållet taget på morgnarne på fastande mage, men af åtskilliga skäl har jag ansett lämpligaste tiden vara ung. 5 timmar efter middagsmåltiden. Då jag nämligen utsträckt mina undersökningar äfven till andra fall än fullt utbildade dilatationer, har det ibland varit nästan omöjligt att på morgonen erhålla något ventrikelinnehåll, medan detta var jemförelsevis lätt vid den af mig valda tiden. A priori är det dessutom klart, att rikligaste mängden magsaft afsöndras under sjelfva digestionstiden, att alltså då, om någonsin, fri saltsyra skall finnas; dessutom anse sig flere forskare hafva visat, att endast under sjelfva digestionen saltsyra afsöndras. Derför torde lämpligaste tiden för pumpningarne vara några timmar efter en måltid; att de ej egde rum förr än 5 timmar efter densamma berodde derpå, att jag fruktade att genom tidigare verkstäld sådan aflägsna en hel del ännu oresorberade ämnen, något, som ej behöfde befaras så lång tid efter måltiden, då väl då största delen af resorberbara ämnen upptagits.

Maginnehållet upphemtades i allmänhet med maghäfvert (magpumpen användes aldrig till följd af den, isynnerhet i nu ifrågakommande fall, stora risken att framkalla en blödnng) på följande sätt. Sedan slangen nedförts, uppmanades patienten att krysta; erhölls på detta sätt inget ventrikelinnehåll, fyldes tratten med ungefär så mycket vatten, som behöfdes för att fylla slangen och bringa den i slangen inneslutna vattenpelaren i beröring med ventrikelinnehållet; vid trattens sänkning följde då i de allra flesta fall ventrikelinnehåll med och kunde på detta sätt, sedan det förstkommande bortslagits, erhållas temligen rent och outspädt.

I och för undersökningen filtrerades maginnehållet så fort som möjligt och undersöktes derefter. Vigtigt är, att denna filtration sker snart, ity att annars lätt förändringar med afseende på den fria syrans mängd kunna inträda. Äfven bör undersökningen af filtratet göras så snart som möjligt, om detta också tycktes vara mindre vigtigt än att filtrera genast, då någon väsentlig förändring af filtratet med afseende på syregraden ej inträffar, med mindre detsamma förvaras i värme. Jag har för att öfvertyga mig om, huru härmed förhöll sig, låtit dels ofiltreradt maginnehåll af åtskilliga patienter stå under 5 - 6 dagar i 10 - 15 grader temperatur och gjort dagliga bestämningar dels å totalmängden sura ämnen genom titrering med 1/10 normalnatronlut, dels å mägden fri saltsyra genom den af mig förut angifna metoden. Dervid fann jag, att i det ofiltrerade maginnehållet förändrades syregraden ganska betydligt, medan i det filtrerade ingen väsentlig förändrig inträffade i detta hänseende. Jag tror derför, att man löper ringa risk att få felaktiga resultat vid undersökning af filtrerad magsaft, äfven om man skulle nödgas dröja till ett par timmar efter filtrationen; dock får jag nämna, att de af mig verkstälda undersökningarne å maginnehåll i de flesta fall verkstälts på så färsk magsaft som möjligt.

Efter denna lilla redogörelse öfvergår jag till att genom utdrag ur de å kliniken förda journalerna och dem eventuelt åtföljande sektionsberättelser redogöra för de å sjukhuset observerade och undersökta fallen.

1. N:o 81. Erik August Djerf, 17 år, int.d. 15/1 85, utskrifven d. 28/3 85.

Diagnos: Dilatatio ventriculi.

Anamnes: Pat. har lefvat under goda hygieniska förhållanden. Han har aldrig haft god matlust; ej varit anemisk. Redan vid 9 års ålder började rubbningar i digestionen visar sig, såsom uppdrifning af buken och värk i magen en stund efter maten. Härtill kommo så småningom ömhet i maggropen, sura uppstötningar, rapningar och stundom, då han ätit salt och fet mat, äckel och kräkningar. Kräkningarne voro till en början sällsynta, det uppkräkta grågult och jäsande, ej blodblandadt. Öppningarne voro merendels tröga. Har ej märkt någon sqvalpning i magen. Småningom blefvo kräkningarne freqventare värken och spänningen blefvo svårare, och pat. började afmagra. Genom behandling förbättrades tillståndet för en tid, men vid upphörande med densamma försämrades åter tillståndet.

Status praesens d. 20/1 85: Pat. har teml. klent hull och muskulatur. Fettväfvnaden betydligt reducerad. Ansigtsfärgen frisk, intet lidande uttryck. Matlusten är nu rätt bra; han klagar öfver uppdrifning och spänning i magtrakten efter maten, värk i epigastrium och sura uppstötningar, qväljningar. Buken befinnes uppdrivfen i nafveltrakten, lemnande en tydlig insänkning i epigastrium med en uppåt konkav gräns. Å den uppdrifna delen synas tydliga vågrörelser från venstra bröstkorgsranden dedåt högra hypochondriet. Bukbetäckningarne elastiska; tydliga sqvalpningsljud. Ingen ömhet i epigastrium men väl i nafveltrakten. Vid uppblåsning befinnes nedre gränsen nå till 3 1/2 ctm. nedom nafveln. Perkussionstonen djupt tympanitisk. Öfver ventrikeln höras knistrande, storblåsiga och bubblande ljud.

Under behandling med V.V.O. (våta värmande omslag),

Sal carlsbadense och diet samt magsköljningar förbättrades pat. betydligt, så att han begärde blifva utskrifven.

Ett typiskt fall af en höggradig ventrikeldilatation. Det med magsond upphemtade ventrikelinnehållet, som utgjordes af af en grågul, tunn, jäsande vätska med en del fasta partiklar,

visade starkt sur reaktion och spred en obehaglig lukt. Vid mikroskopisk undersökning befanns detsamma utom matrester innehålla en mängd sarcina och bakterier. Det visade konstant saltsyrereaktion. Vid digestionsprof löstes en fibrinflocka fullständigt efter ung. 1 timmas tid, och tillsats af saltsyra påskyndade ej digestionen.
II. N:o 372. A. P.Andersson, 51 år, Badare. Int. d. 15/9 84, Död 6/12 84.

Diagnos: Cancer ventriculi et hepatis et peritonei.

Anamnes: Pat. har med und. af frossa varit frisk tills för 4 år sedan, då han angreps af ett svårt maglidande, yttrande sig genom värk i buken och uppåt ryggen, blodiga uppkastningar. sura uppstötningar och qväljningar samt trög afföring. Värken i buken var diffust utbredd, men kändes likväl starkast i epigastrium och var svårast några timmar efter maten; ingen svullnad i armar eller ben, ehuru liflig värk förefanns i dem. Kräkningarne voro rikliga; pat. kan dock ej erinra sig, om de kommo genast efter intagandet af föda eller först någon tid efteråt; ingen svårighet att svälja. Pat. var sjuk under närapå ett helt år, hvarunder hull och krafter aftogo betydligt och sedan dess ständigt varit nedsatta. Han har alltsedan dess varit besvärad af då och då återkommande värk, isynnerhet vid ansträngningar, samt kräkningar, som dock nu ej varit blodiga. Buken har de senare åren varit något uppspänd. För tre veckor sedan började pat. åter lida af förstoppning samt mycket svår värk i buken, hvilken värk dock icke var fästad vid något bestämt ställe, utan flyttade sig än hit än dit; under dessa sista 3 veckor har han hvarken haft kräkningar eller uppstötningar, deremot har han afmagrat betydligt.

Status praesens d. 17/9. Pat. har dåligt hull och muskulatur; kinderna äro infallna, ansigtet något cyanotiskt färgadt; för öfrigt är huden gråbrun, pigmenterad. Aptiten är dålig, afföringen trög; ingen svårighet att svälja, inga uppstötningar. Pat. klagar öfver den i anamnesen omnämda värken, hvilken vanl. är starkast i epigastrium samt öfver lefvern. Buken befinnes måttligt uppdrifven, något ömmande, mest i epigastrium, der äfven en resistens kännes, som otydligt begränsas nedåt af en 6 ctm. ofvanför nafveln belägen fåra, tydligare till höger än till venster om midtplanet; resistensen är äfven tydligare åt höger än åt venster och försvinner vid venstra bröstkorgsranden. Någon tydlig tumör kan ej påvisas. Perkussionsstonen öfver hela buken är dämpadt tympanitisk, något mera öfver resistensen. Ventrikeln når efter utspänning med fräspulver till horizontela nafvelplanet. Ingen svullnad i armar eller ben. Under behandling med Infus. amar. alkal., Karlsbader och V.V.O. förbättrades tillståndet, och han tilltog i vigt ända till midten af Oktober, men derefter inträffade ett omslag, pat. afmagrade allt mer, kroppsvigten aftog, värken blef synnerlige svår, och han afled slutligen d. 8 December.

Sektion: Peritoneum parietale betydligt förtjockadt, fritt från sammanväxning med bukens organ, undantagandes å ett område motsvarande regio umbilicalis. Dess yta är beströdd med en otalig mängd ung. ärtstora, skiflikt utbredda, i midten insänkta nybildningar, hvilka vid insnitt gifva en sparsam saft. Tarmarne äro starkt fastväxta vid hvarandra och vid peritoneum parietale. Liksom detta äro de öfversållade af nybildningar, som till utseende, storlek och konsistens likna de nyss beskrifna. Lefverns nedre yta är fastväxt vid pylorus och främre ventrikelväggen förmedelst en tumörmassa, som likaledes är af scirrös natur. Pylorus lemnar knapt rum för lillfingret. På öfre väggen af pylorus finnes en yta af aflång form, 4 1/2 ctm. lång och 3 ctm. bred, hvarå slemhinnan är ersatt af en skifferfärgad bindväfsmassa. Kanterna af denna yta äro upphöjda, fungösa, i snittytan hvita, märgiga, gifva riklig saft och komedonlika proppar. Ventrikeln är icke förstorad; dess slemhinna är liksom oesophagi blek, belagd med ett segt, tjockt slem. Om tarmarnes slemhinna intet att anmärka. Dessutom funnos metastatiska kräftknölar i högra lungan, pleuran och i lefvern.

Detta fall visade sig således vara ett fall af en ej fullt stenoserande carcinoma pylori utan ventrikeldilatation med en temligen universel cancermetastatisering. Beklagligtvis börjades ej ventrikelsköljningarne förr än den 9 Okt., då pröfningen af färgämnena ej tillät mig förr börja undersökningen af magsaft; det skulle nämligen varit ytterst intressant att hafva fått veta, om samtidigt med den inträdande allmämma förbättringen saltsyra kunnat påvisas i ventrikelinnehållet. Efter den 9 okt. fortsattes sköljningarne hvarannan dag under en kort tid, men måste derefter afbrytas till följd af den ytterliga motvilja, pat., som till en början tyckte sig må väl af dem, började lägga i dagen, alltefetrsom hans tillstånd försämrades. I det upphemtade ventrikelinnehållet kunde aldrig någon saltsyra påvisas. Detsamma visade sig vid mikroskopisk undersökning innehålla en mängd osmälta matrester; kräftceller kunde ej upptäckas. Vid digestionsprof hade magsaften ej efter 48 tim. smält en deri inlagd fibrinflocka, medan densamma löstes i det närmaste af magsaft, till hvilken satts en lika volym 0,25% saltsyra.
III. N:o 453. P. A. Jansson, 51 år, maskinarbetare. Int. d. 27/11 84, död 19/12 84.

Diagnos: Cancer ventriculi et. hepatis.

Anamnes: Pat. har under sitt förflutna lif varit frisk och stark. Sin nuvarande sjukdom daterar han från slutet af Sept. 1884, då han utan känd anledning började få lindriga ristningar och stickande smärtor i maggropstrakten, utstrålande härifrån åt sidorna, än åt höger än åt venster, ibland äfven nedåt; ristningarne påkommo när som helst och voro vanligen endast ögonblickliga. Smärtorna ökades sedermera dagligen under Oktober, blefvo starkare och dagliga samt varade längre tid. Pat. fick helt och hållet sluta med arbetet i början af Nov., emedan från denna tid smärtorna varit mycket intensiva, utstrålat mot ryggen och hindrat pat:s sömn; i liggande ställning blefvo de värre; deras duration blef nu 1 - flera timmar,och voro de oftast svårare i venster sida, intagen föda ökade ej smärtorna, utan hafva de uppträdt oberoende häraf. Pat. har på sista tiden, samtidigt med smärtanfallen, känt ömhet för tryck i epigastrium, ibland mera på venster, ibland mera på höger sida; han har ej märkt någon tumör, men deremot tyckt sig finna, att epigastrium blifvit hårdare för tryck än förr. Matlusten har hela tiden varit god, ibland har pat. t.o.m känt häftig hunger, dock har han lätt blifvit stinn efter maten; ingen svårighet att svälja; aldrig några kräkningar, och blott ett par gånger uppstötningar af surt vatten; afföring daglig, aldrig, pat. vetterligt, blodblandad eller af svartaktigt utseende. Var den 20/11 svullen kring fotknölarne, men denna svullnad försvann efter några dagar; krafterna hafva aftagit, och pat. har magrat något under sista tiden.

Status praesens d. 30/11. Pat:s krafter äro temligen goda, så han kan vistas uppe; hull och muskulatur äro dock reducerade, utseendet tydligt kachektiskt, ansigtsfärgengrågul, huden öfverallt mycket torr, affjällande. Intet oedem, gland. supraclaviculares sin. svälda, likaså inguinalkörtlarne, något mera på höger sida. Matlusten är god, inga kräkningar, lindrig förstoppning; afföringen ej blodblandad. Smärtorna i epigastrium starkast till venster om midtelplanet; deras karakter och duration som i anamnesen uppgifvits. Hela partiet ofvanför nafveln kännes mycket oeftergifligt, spändt och hårdt, några tydliga ojemnheter kunna dock ej kännas; pat. markerar ömhet för tryck i epigastrium till venster om medellinien, för öfrigt endast obetydlig känslighet vid palpation. Vid perkussion är resistensen ofvan nafveln större än under densamma; perkussionstonen i öfre delen af epigastrium matt, dernedom till jemnhöjd med nafveln starkt dämpad tympanistisk, dernedom full och klar tympanitisk ton. Magens undre gräns ligger i jemnhöjd med horizontela nafvelplanet.

Behandlingen utgjordes af Inf. amar. alkal., V.V.O., Mo samt sköljningar, hvilka gjordes hvarannan dag, men med hvilka snart måste upphöras, då pat:s tillstånd inom kort försämrades högst betydligt. Den 16/12 tillstötte feber, och pat. afled d. 19/12 under tecken till akut pneumoni i venstra lungan.

Sektion: Peritoneum parietale befinnes vid bukens öppnande starkt sammanväxt med venstra lefverlobens nedre kant samt främre magväggen strax ofvan curvatura major. Lefvern går tvärs öfver epigastrium; dess nedre kant når en linie, som ligger 4 ctm. ofvan nafveln. Pylorus är ej förträngd; från pylorus sträcker sig 8-10 ctm. åt venster å magens insida ett rundtom i portio pylorica gående ringformigt bälte, som höjer sig 0,5-1 ctm. öfver magens öfriga slemhinna, mot hvilken det är skarpt begränsadt. Å detta ringformiga bälte är slemhinnan delvis bibehållen, delvis ersatt af en lös, märgig nybildning, som i snittytan afgifver en rätt riklig saft. Utanför denna tumörmassa träffas ett par enstaka små tumörer i den öfriga magslemhinnan. Denna visar för öfrigt dels små ecchymoser dels kärlinjektion. Körtlarne utefter curvatura major et minor äro kräftinfiltrerade. Dessutom observerades talrika hasselnöt- till valnötsstora, märgiga knölar i lefvern.

Detta fall visar alltså en cancer pylori, som dock ej ledt till någon stenos af pylorus och derför ej heller varit åtföljd af någon betydligare dilatation. Den upptagna magsaften visade sig aldrig innehålla någon saltsyra. Utfördt digestionsprof visade, att magsaft ensam ännu efter 12 timmar ej digererat en fibrinflocka, ehuru densamma var söndersmulad, men efter tillsats af lika volym 0,25 procent saltsyra löst densamma redan efter 1 timma.
IV. N:o 168. A.P. Pettersson, smed, 39 år. Int. den 22/3 85, utskrifven d. 27/3 85.

Diagnos: Cancer ventriculi + Morbus Addisoni (?)

Anamnes: Pat. har lefvat under goda hygieniska förhållanden, ej missbrukat spirituosa. Pat. hade som ung frossa, men har för öfrigt varit frisk, tills han på sommaren 1879 om aftnarne började få kräkningar, stora, vattenklara, ej illasmakande, aldrig blodblandade, hvarjemte det då "drog och sög" i hela kroppen. Matlusten minskades ej, och pat. kunde förtära nästan hvilken föda som helst utan olägenhet; af salta och sura saker kunde dock någon gång kräkningar framkallas äfven på dagen. Trots intagna läkemedel upphörde ej kräkningarne annat än för kortare tid. Hösten 1883 instälde sig sveda i epigastrium, hvilken påkom egentligen då han förtärde salta och sura saker. Han började magra, blifva blek, känna sig matt och klen, under vintern blef matlusten dålig; i början af 1884 blefvo kräkningarne intensivare och tätare, men voro dock aldrig bloblandade. Från Aug. 1884 kände pat. sig före kräkningarne mycket klen och nästan yr i hufvudet, blef något bättre efter desamma ehuru mycket matt. Öppningarne, som förut varit goda, blefvo nu hårda och sparsamma, dock aldrig blodiga. I slutet af Februari 1885 kände han i epigastrium en förhårdnad, 3 tum bred, 2 1/2 tum lång, ömmande för tryck och småningom tillväxande; nu uppträdde äfven svullnad kring fotknölarne och i underbenen.

Status praesens d. 26/3 85. Pat., som går uppe, är storväxt, starkt bygd. Hull och muskulatur reducerade; utseendet lidande, matlusten dålig, afföring ringa. Något oedem kring malleolerna. Pat. känner sig mycket matt och förmår knapt gå 100 steg i sträck; inga plågor, inga kräkningar eller qväljningar. Känner tryck, spänning och ömhet i epigastrium, hvilket allt något lindras efter magsköljningar. Buken är något insjunken, betäckningarne spända. I epigastrium kan en på ytan ojemn förhårdnad palperas, sträckande sig från venstra undre thoraxranden till ung. midt emellan basis proc. xiph. och nafveln från strax inom venstra mamillarlinien till något öfver medianlinien, mätande uppifrån nedåt 8 ctm., från sida till sida 10,5 ctm. Magens nedre perkussionsgräns i jemnhöjd med nafveln. I båda ljumskarne ansvälda lymfkörtlar.

Att i detta fall en cancer ventriculi finnes, torde vara otvifvelaktigt. Den upphemtade magsaften innehöll ej någon fri saltsyra och förmådde ej förrän efter tillsats af ika volym 0,25% saltsyra digerera en fibrinflocka. Detta fall är dock icke absolut bevisande, då pat. endast låg inne några få dagar, och derför den möjligheten icke är utesluten, att saltsyran under fortsatt behandling kunnat uppträda. Jag har likväl ansett det värdt att anföras här, då det, jemfördt med öfriga fall, i hvilka saltsyran saknats, alltid har sin betydelse.
V. N:o 86. Viktor Persson, dräng, 45 år. Int. d. 19/1 85, utskr. 10/2 85.

Diagnos: Dilatatio ventriculi (Cancer pylori?).

Anamnes: Pat. har lefvat under goda hygieniska förhållanden, har aldrig misbrukat spirituosa. Pat. har i allmänhet varit klen. I början af Jan. fick pat. svår värk i maggropen och venstra sidan af bröstet, sträckande sig ung. efter bröstkorgsranden. Buken ömmade äfven för tryck i epigastrium samt var något uppdrifven. Pat. uppger, att värken skall hafva varit ihållande, ej uppträdt efter intagen föda eller förvärrats deraf. Han har ej besvärats af sura uppstötningar eller kräkningar; matlusten har varit mycket dålig, afföringen normal, aldrig blodig. Pat. säger sig under sista tiden hafva magrat mycket.

Status praesens d. 21/1 85. Hullet betydligt reduceradt, huden normal, ansigtet är infallet, gråblekt; något kachektiskt utseende. Pat. känner sig mycket matt och klen, klagar öfver ständigt ihållande värk i maggropen, hvilken värk äfven sträcker sig uppåt venstra sidan af bröstkorgen; inga uppstötningar eller kräkningar, matlusten dålig, afföringen normal. Buken är ej uppdrifven. Vid palpation markerar pat. ömhet i maggropen vid djupare tryck; buken kännes då äfven något hård, men någon tumör kan ej palperas. Perkussionstonen är öfver hela buken tympanitisk; ventrikeln synes vara lindrigt dilaterad; dess dedre gräns når till 1 ctm. ofvan nafveln. Från öfriga organ intet att anmärka.

Behandlingen utgjordes af Inf. amar. alkal., V.V.O., Mo:+ och magsköljning, genom hvilken hans tillstånd förbättrades, så att han begärde att blifva utskrifven d. 10/2.

Ehuruväl detta fall ej visar några tydligt utpreglade tecken till cancer, torde med största sannolikhet ett dylikt lidande här förefinnas. Pat:s kachektiska utseende, reducerade hull,den hastigt inträdande afmagringen och kraftnedsättningen, den beständiga, svåra värken äro allt saker, som tala härför, om de också ej tillåta en bestämd diagnos, utan endast en sannolikhetsdiagnos. Jag har emellertid ansett fallet böra anföras, derför att hos denne pat. saltsyra konstant saknades i magsaften; denna förändrade ej märkbart en fibrinflocka inom 24 timmar, men efter tillsats af lika volym 0,25% saltsyra löstes en sådan fullständigt inom 12 timmar.

I alla de nu anförda fallen saknades konstant saltsyra, och de tala sålunda för riktigheten af v.d. VELDENS påstående. Men å andra sidan finnas åtskilliga cancerfall, i hvilka de kliniska symtomerna alldeles afgjordt tala för närvaron af en cancer, men dock saltsyra tidvis eller konstant kunnat påvisas i magsaften. Då, såsom förut nämts, de till denna grupp hörande fallen hafva ett öfvervägande stort intresse för frågans bedömande, tillåter jag mig in extenso återgifva de hittills i literaturen angifna fallen.

EWALD 1) omnämner 5 fall:

VI. Fru Leefeld, enka, 57 år.

Anamnes: Pat. sjuknade i slutet af år 1878 med bristande matlust, qväljningar och förstoppning; 7 veckor före intagandet å sjukhuset observerade pat. till venster om nafveln en tumör, som smärtade; samtidigt instälde sig kräkningar på morgnarne af delvis kaffesumpliknande massor. Krafterna aftogo betydligt, och svettning inträdde.

Status praesens d. 31/12 79. Pat. är mycket kachektisk, med nästan fullständigt försvunnen panniculus adiposus. Till venster om nafveln och något uppåt en tydlig frambugtning af de för öfrigt insjunkna bukbetäckningarne, och der kännes en nästan barnhufvudstor tumör, som ömmar för tryck och förskjutes obetydligt vid respirationen. Densamma smärtar äfven vid hosta och vid djup inspiration. Lefvern står djupt, dess undre hårda rand går 7 ctm. nedom bröstkorgsranden i mamillarlinien; mjelten ej förstorad. I fossa supraclavicularis sin. finnes en oöm, sväld lymfkörtel; likadana finnas på halsen, venstra armbågen och i inguinalvecken. Ej icterus. Öfriga organ friska. Pat. klagar öfver smärtor i tumören, bristande matlust, uppstötningar, qväljningar och kräkningar af sura massor, så snart magen är full. Syfilis förnekas.

Pat. pumpades dagligen med förbättring af matlusten; krafterna tilltogo något. Ingen förändring af tumören eller körtelansvällningarne vid utskrifningen. I magsaften, som ofta var rödfärgad af blod, kunde 2 ggr ej någon reaktion erhållas med methylanilinviolett, 2 andra gånger, då den var mindre blodblandad, var reaktionen tvifvelaktig, och 3 ggr, då blod ej fanns i den, erhölls tydlig saltsyrereaktion.

VII. Draeger, gift, 45 år.

Anamnes: Pat. har länge haft maglidande, men isynnerhet under de sista åren klagat öfver kräkningar af tunna slemmassor, som dock aldrig varit blodblandade, bristande matlust och känsla af fullhet i magen. Dessa symtom hafva ökats sedan 3 mån. tillbaka; kräkningar, isynnerhet om morgnarne, och häftig värk i maggropen hafva kommit till; samtidigt har pat. magrat, kan ej sofva och blir allt sämre, hvarför hon intogs å sjukhuset den 14/11 1879.

Status praesens: d. 15/11. Pat. är exqvisit kachektisk, med slapp, tunn muskulatur och panniculus adiposus; slemhinnor starkt anemiska, ej icterus, ej oedem, ej exanthem. Mellan spetsen af proc. ensiformis och nafveln synes och kännes i pylorustrakten en mer än dufäggstor, rund, hård tumör, som värker och ömmar, isynnerhet vid tryck, och som kännes lindrigt ojemn; den förskjutes vid respirationen. Den förstorade ventrikelns konturer aftecknas tydligt efter uppblåsning med kolsyra; undre gränsen för tympan. magtonen når 4 ctm. nedom bröstkorgsranden. Inga lymfkörtelansvällningar, lindrig förstoring af mjelten, lefvern ej förstorad. Öfriga organ normala. Pat. klagar öfver bristande matlust, qväljningar, sura uppstötningar, kräkningar, häftiga, mot lumbartrakten utstrålande, smärtor, sömnlöshet och svaghet.

¹⁾ l.c.

Hon behandlades med dagliga sköljningar, condurangodekokt, Mo:+, genom hvilka tillståndet något förbättrades; matlusten dock fortfarande oförbättrad och smärtorna svåra. Pat qvarlåg. I det upphemtade maginnehållet kunde 3 ggr tydlig saltsyrereaktion erhållas.

VIII. Fru Unterburg, 45 år.

Anamnes: Pat. har aldrig varit sjuk förr; först de sista åren har hon börjat lida af gastriska rubbningar. För 4 veckor sedan började lidandet förvärras, kräkningar instälde sig på morgnarne, hufvudsakligen bestående af slemmiga massor. Sedan 3 mån. har pat. märkt en tumör i magtrakten, som är förskjutbar; densamma är ofta mycket smärtsam; matlust och krafter betydligt nedsatta.

Status praesens. Pat. är en liten, späd, ytterst kachektisk fru, ytterst afmagrad och blek; ej oedem eller icterus. I nafveltrakten en syn- och kännbar, äppelstor tumör, som är hård, smärtar för tryck och förskjutes med respirationen, samt visar med hjertrörelsen isochrona pulsationer. Pat. afled d. 6/3 80.

Sektionen visade ett carcinoma ventriculi, infiltratio carcinomatosa gland. retroperitoneal., Synechia ventriculi et peritonei parietalis; cancern satt vid pylorus utan att emellertid leda till stenos och dilatation af ventrikeln. Hos denna pat. kunde med säkerhet 2 ggr fri saltyra påvisas, 2 ggr var reaktionen något tvifvelaktig.

IX. Grempler, ogift, 47 år.

Anamnes: Sedan 1854 gastriska rubbningar, sedan 5 år tidtals kräkningar och halsbränna; sedan 3 mån. aftagande af krafterna och oftare kräkningar, isynnerhet om morgnarne; det uppkräkta hade sur, unken smak. På sista tiden har pat. magrat och bleknat betydligt. Har ofta haft värk i magen.

Status praesens d. 14/1 80: Pat. har slapp hud, atrofisk muskulatur och panniculus adiposus. Synliga slemhinnor och hud mycket bleka. I epigastrium en knytnäfstor tumör, med knöliga ojemnheter, fast till konsistensen, ej ömmande för tryck. Magsmärtorna lindras i stället vid tryck å tumören, som är föga förskjutbar med respirationen och tydligt kan skiljas från lefvern. I venstra inguinall vecket en dufäggstor lymfkörtel. För öfrigt intet anmärkningsvärdt.

Pat. har sköljts dagligen och fick Dec. condurango. Kräkningarne blefvo sällsyntare, men återkommo dock ibland på morgnarne. Pat. magrade och mattades allt mer, och på sista tiden kunde äfven kännas knölar på lefverranden. Hon qvarlåg.

Hos denna pat. kunde 2ggr med säkerhet saltsyra påvisas i maginnehållet.

X. N.N., enka, 55 år.

Anamnes: Pat. har varit frisk till Sept. 1879. Sedan dess bristande matlust, som hastigt stegrats till total anorexi; kräkningar, förstoppning och kraftlöshet kommo till. Kräktes i början af Nov. efter måltiden upp starkt sura massor; häftiga, ibland ytterligt svåra smärtor i magtrakten, utstrålade mot korset. Stor svaghet, sömnlöshet.

Status praesens. Den förr kraftiga frun är nu betydligt afmagrad, hud och muskulatur slappa. Tätt ofvanför nafveln en hönsäggstor, förskjutbar tumör, föga ömmande vid tryck. Magen starkt dilaterad, dess undre gräns i mamillarlinien 5 ctm. nedom bröstkorgsranden. Mjelten ej förstorad, lefvern normal. Det uppkräkta innehöll jemte matrester en massa svampar.

Magsköljning medförde endast öfvergående förbättring; pat. kollaberade mer och mer, kräkningar inträdde konstant efter hvar måltid, och pat. afled under allt mer tilltagande smärtor, sömnlöshet, afmagring och svaghet d. 3/1 80. Sektion tilläts ej.

I maginnehållet kunde 3 ggr med säkerhet saltsyra påvisas, 2 ggr osäkert resultat.

KREDEL 1) anför följande två fall:

XI. W.B., enka, 39 år. Int. d. 20/11 81.

Anamnes: Pat. har sedan ett år lidit af kräkningar, som tidvis voro mycket kopiösa; har aldrig haft värk i maggropen, aldrig blodiga kräkningar. Matlusten har fortfarande varit god. Pat. blef allt magrare och svagare och måste de 2 sista månaderna ligga till sängs. ¹⁾ l.c.

Status praesens: Stark afmagring, ansigtet infallet med framspringande kindknotor somnolent; tunga belagd; halskörtlar ej förstorade. Bröstet friskt, temperatur normal. Hela epigastrium och nafveltrakten till ung. 3 ctm. nedom horizontela nafvelplanet jemt frambugtadt; genom de tunna bukbetäckningarne, isynnerhet i en betydlig diastas mellan musc. recti, synas betydliga, peristaltiska rörelser från venster nedåt åt höger och delande det frambugtade partiet i 2 hälfter. Palpation förorsakar ej smärtor; det frambugtade partiet kännes som en spänd säck, och till höger om medellinien, ung. 2 fingerbredder nedom refbensranden, kännes en valnötstor, fast tumör, hvars yta är ojemn; hela tumören är lätt förskjutbar och ömmar ej för tryck. Tydligt sqvalpningsljud höres öfver det frambugtade partiet. Perkussion visar i epigastrium tympanitisk ton till ung. 3 fingersbredder ofvan nafveln, der dämad ton vidtager, som först åter blir klar tympanitisk vid frambugtningens undre konvexa rand. Lefver och mjelte normala. Inguinalkörtlarne äro något förstorade. Intet oedem. Vid första sköljningen samma dag utkommo flere liter af en intensivt sur massa, som jemte matrester innehöll sarcina och jäsningssvampar,men ej några cancerceller.

Terapien bestod i diet, condurango och magsköljningar dagligen. Maginnehållet utgjorde vanl.1 liter, visade ej någon fri saltsyra ända till d. 24/11, då tydlig sådan fanns, hvarjemte en fibrinflocka inom mindre än 1 timma digerrerades; samma var förhållandet följande dag; d. 28/11 fanns ingen saltsyra, men derefter fanns tydligt sådan ända till 6/12. Pat. utskrefs då, men återkom den 16/12, då kachexien hade tilltagit högst betydligt, så att magsköljningarne först kunde börja den 20/12. Ända till den 25/12 kunde då ej fri saltsyra påvisas, men derefter fanns densamma konstant ända till 30/1 82, under hvilken tid allmänna tillståndet förbättrades, och kroppsvigten ökades från 60 skålpund till 69 skålpund. Men från denna tid aftog den samma åter; saltsyra fanns numera ej regelbundet i magsaften, kachexien ökades, och pat. dog d. 10/5 82.

Sektionen visade: Carcinoma pylori, stenosis pylori, dilatatio ventriculi, peritonitis carcinomatosa universalis.

XII. M. R., fru, 30 år, int. d. 21/4 82.

Anamnes: Pat. har sedan 10 mån. haft smärta i maggropen, ofta påkommande kräkningar och stor svaghet; har sjelf känt en tumör i buken.

Status praesens: Vid inkomsten var pat. betydligt afmagrad och anemisk, samt visade en betydlig ventrikeldilatation; i högra hypochondriet fanns en nära knytnäfstor, knölig tumör, som är svårt förskjutbar.

Vid första sköljningen erhölls rikligt maginnehåll, som färgade tropaeolin mörkt, men ej förändrade methylviolett och jernkloridkarbollösning. Under behandling med dagliga sköljningar och condurangodekokt förbättrades tillståndet betydligt. Den 4/5 rodnades tropaeolinet tydligt, methylviolett förändrades ej, jernkloridkarbol blef gult; en fibrinflocka digererades först

efter 4 tim., hastigare efter tillsats af saltsyra. Den 9/5 erhölls tydlig saltsyrereaktion, något otydligare de följande dagarne. Pat. utskrefs den 14/5 men återkom den 20/5, då tillståndet försämrats. Den nu erhållna magsaften gaf otydlig saltsyrereaktion, men från d. 30/5 erhölls tydlig sådan, och under denna tid förbättrades tillståndet så, att kroppsvigten ökades från 75 skålpund till 82 skålpund. Försämring inträdde dock snart ånyo d. 19/6 vägde pat. endast 74 skålpund, saltsyrereaktionen blef otydlig, krafterna aftogo stadigt; tumören hade förstorats, och inguinalkörtlarne ansvält, då pat. utskrefs den 8/7. Hon dog snart efter hemkomsten.

Af HOGNERS 1) anförda fall torde de följande vara tydliga fall af cancer ventriculi:

XIII. H. Svenborg, 47 år.

Anamnes: Pat. säger sig varit sjuk endast 11 mån. påstår med bestämdhet, att hon förut aldrig haft ondt i magen, och att hon tålt all slags mat. På sista tiden har deremot nästan hvad som helst, som förtärts, åter kräkts upp, och dessutom har "värk i bröstgropen" natt och dag plågat pat. Ej haft blodkräkning; öppning ung. hvar 8 dag.

Status praesens d. 1/7 81. Pat. är betydligt afmagrad och kachektisk; krafterna dock så stora, att hon orkar sitta uppe. Ansigtsuttrycket röjer mycken ängslan. I regio pylorica synes och kännes genom de ytterst tunna och slappa betäckningarna en 6x3 ctm. stor, temligen fast, något ojemn, förskjutbar tumör, som genast låter en ställa diagnosen: Cancer ventriculi. Pat. sköljdes med koksaltlösning; efter itappandet af 1 000 kbcm. befanns magens undre gräns gå ned till nafvelhorizontallinien.

Pat. utskrefs d. 8/7 och lär hafva aflidit d. 1/8.
¹⁾ l.c

HOGNER bestämde, såsom förut nämts, mängden saltsyra genom titrering med 1/10 natronlut. Ehuruväl häremot kan. anmärkas, att lätt felkällor kunna uppstå genom närvaro af organiska syror och sura salter, torde detta dock till stor del derigenom undvikas, att vid de upprepade, coup sur coup följande, sköljningarne med rent vatten dessa ämnen aflägsnats, så att de sura ämnen, som vid de sista sköljningarne funnits i det upptagna sköljvattnet, uteslutande torde bestått af fri saltsyra, då ventrikelslemhinnan ju hvarken afsöndrar sura salter eller fri org. syra, och följaktligen det på detta sätt är möjligt att få upplysning om, huruvida fri saltsyra finnes eller ej.

I detta fall gjordes nu upprepade sköljningar under 3 dagar. Första dagen kunde aldrig i det upphemtade sköljvattnet påvisas någon sur substans, som behöfde natronlut för neutralisation. 2:dra dygnet gjordes 9 sköljningar inom loppet af 25 minuter, hvardera med 500 kbcm. vatten. Vid titrering af de olika sköljvattnen motsvarades nu mängden åtgången natronlut af resp. 0,20; 0,15; 0,15; 0,15; 0,10; 0,10; 0,15 och 0,10% syra. 3:dje dagen gjordes 11 sköljningar och fanns resp. 0,30; 0,30; 0,30; 0,30; 0,20; 0,25; 0,25; 0,15; 0,10; 0,10; och 0,05% syra.

HOGNER vill nu emellertid icke anse dessa värden uttrycka mängden saltsyra, utan bero på närvaro af sura ingesta och vill derför använda fallet att bevisa, att vid cancer ventriculi saltsyra fattas i magsaften. Han säger nämligen, att, då aciditeten icke ökades med tiden, vätskan varit inne i ventrikeln, utan fastmera oupphörligen minskades, kunde här icke vara tal om, att ventrikeln innehöll fri, under sköljningen afsöndrad saltsyra, utan helt visst kunde här sköljvattnet allenast utlakat i magen befintliga sura ingesta. Så torde dock ej vara fallet. Oafsedt att HOGNER vid alla sina saltsyrebestämningar i föregående fall ej brydt sig om att taga detta moment med i beräkningen och således ej tyckes fästa något allvarsamt afseende vid detsamma, talar temligen bestämt häremot, att 2:dra dagen trots 7 sköljningar, hvar gång med 500 kbcm., syra kunde påvisas i de 2 följande, och att 3:dje dagen trots 8 - 9 sköljningar så äfven var förhållandet. Ty, såsom jag nyss nämde, efter så många sköljningar är det väl otvifvelaktigt, att de sura ingesta, som vid sköljningens början kunnat finnas i ventrikeln, blifvit aflägsnade, åtminstone torde ej gerna så mycket dylika kunnat stannat qvar, att de förmått meddela det utflytande sköljvattnet en aciditet af resp. 0,15 och 0,10%. Egendomligt vore äfven i ty fall, hvarför vid 1:sta dagens utsköljning ej något spår syra fanns i sköljvattnet, men att denna skulle uppträdt de följande dagarne trots rationel behandling och diet. Snarare tyckes mig detta tala för, att genom den grundliga sköljningen första dagen de ämnen, som funnits i ventrikeln och förstört den afsöndrade fria saltsyran, aflägsnats, och derefter denna kunnat påvisas, ty, såsom åtskilliga forskare visat, kan närvaro af slem och dylikt fullkomligt hindra uppträdande af fri saltsyra, och detta först blifva möjligt efter de förras aflägsnande. För HOGNERS påstående tyckes vid första påseendet det tala, att i de erhållna sköljvattnen syrehalten minskats succesive; dock torde detta ej bevisa något i detta hänseende, då dels den till en början erhållna större mängden syra väl delvis beror på närvaro af sura ingesta, efter hvilkas aflägsnande naturligtvis aciditeten, på sätt HOGNER bestämmer den, måste minskas, dels är det väl föga sannolikt, att en af ett så allvarsamt lidande som ett carcinom, angripen ventrikel skall kunna reagera på samma sätt som en frisk ventrikel för samma, upprepade retmedel. Det är tvärtom mycket sannolikare, att en sålunda angripen ventrikel skall mycket förr än en frisk sådan blifva känslig för retmedel, och i detta fall således vid upprepande af sköljningarne en ständig minskning af saltsyremängden i de resp. på hvarandra följande sköljningsvätskorna inträda.

Jag drager derför icke i betänkande att betrakta detta HOGNERS fall som ett fall af cancer ventriculi, i hvilket fri saltsyra kunde påvisas, och har derför anfört det här.

Äfven 2 andra af HOGNERS fall, i hvilka han på grund af saltsyrans närvaro uteslutit en cancer, men i hvilka han otvifvelaktigt, om han ej ansett saltsyrans frånvaro vara ett nödvändigt vilkor för att kunna diagnosticera en cancer, måste hafva diagnosticerat ett dylikt lidande, böra räknas hit. De nu af mig anförda fallen torde tillfyllest visa, att detta tecken ej är afgörande, och i och med detsamma faller det enda skäl, HOGNER har att anföra mot närvaron af en cancer. De nu omnämda fallen äro följande.

XIV. Maria J., 54 år.

Anamnes: Säger sig varit sjuk 11 - 12 år. Till en början kunde hon fördraga hvad mat som helst, undantagandes mjölk, men sedermera, "då matlusten blef ojemnare, blef magen också nyckfullare", så att ibland tåldes ett, ibland ett annat. Småningom tillkom värk i magtrakten samt slutligen ett slags anfall, som ibland snart nog kunde gå öfver, ibland ock fortfara flera dygn igenom, då "magen drogs samman", och den sjuka för att få lindring måste gå krokig, draga ihop sig eller krypa på knäna etc. eller sätta fingrarna i halsen, till dess kräkning af mat och surt, illaluktande vatten uppstod, då i och med detsamma anfallet gick öfver. Äfven efter väderafgång och öppning blef tillståndet ofta bättre. Matlusten dålig, törsten betydlig, ofta sqvalp i lifvet, som om der varit vatten. Aldrig blodkräkning; öppning hvar 2 - 3 dag, af ojemn konsistens.

Status praesens d. 10/8 81. Pat. är gråblek och mager, ser kachektisk ut. Muskulaturen dålig, huden torr. Buken är stor, ömmande för tryck i epigastrium, dess betäckningar slappa. Vid suckussion förnimmes sqvalp; tumör kan ej upptäckas; inguinalkörtlarne svälda. Pat. säger sig till frukost och middag blott kunnat förtära litet mjölk samt en skorpa, ty hela dagen har hon haft lindriga anfall af värk. Hon vrider och vänder sig i sängen och klagar öfver plågor tvärtom "bröstgropen". Perkussionstonen vid tom ventrikel tympanitisk.

Vid sköljningen var det förstkommande något grumligt, luktade surt och innehöll några osmälta matrester. Efter itappandet af 1 000 kcbm. får man å venstra sidan af buken en nästan

jemnbred dämpningsfigur, som med en liten konvexitet åt höger sträcker sig från bröstbenet ned till venstra crista ossis ilei.

Efter de första sköljningarne försvunno plågorna för en stund, men blefvo snart lika svåra och fortforo sedan alltjemt att vara ytterligt svåra. Pat. utskrefs oförbättrad, hvartill möjligen bidragit, att hon ej strängt följt föreskrifven diet, d.31/8.

Pat:s betydliga kachexi, starka afmagring, svälda inguinalkörtlar, ömheten i epigastrium, de kontinuerliga, svåra plågorna, och att tillståndet ej det minsta förbättrades trots använd rationel behandling göra det mycket sannolikt, att i detta fall en cancer förefanns. Saltsyra fanns i magsaften hela tiden.

XV. Anna E., backstugusitterska, 60 år.

Anamnes: Varit frisk tills för 1 år sedan, då hon fick "ondt i bröstet, och maten ville uppför". Tillståndet har småningom försämrats, slutligen derhän, att hon för plågors skull måste en stund efter hvarje måltid sätta fingrarne i halsen för att få kräkas. För öfrigt klagar hon öfver, att det "farit, kullrat och sqvalpat" i magen; rapar ibland, men har aldrig fått upp surt vatten i munnen. Öppning dagligen.

Status praesens d. 11/8 81. Pat. är ytterligt afmagrad och mycket kraftlös; ögonen djupt insjunkna, huden skrynklig, torr och affjällande. Muskulaturen är dålig, käkarne tandlösa, och isynnerhet underkäken atrofisk; radialpulsarne trådfina. Buken teml. stor, med tjocka slingriga hudvener, sqvalp höres vid suckussion. När magen är tom, höres öfverallt å buken tympanitisk ton. Itappas 1 000 kbcm., fås i epigastrium och närmaste delen af nafveltrakten en dämpning, hvars nedåt konvexa gräns går ned till nafveln.

Vid sköljning erhölls ur magen en vedervärdigt stinkande, nästan fekalt luktande vätska, som innehöll en mängd osmälta matrester. Pat. förbättrades något genom sköljning och reste hem d. 26/8, der hon efter någon tid afled.

För att en cancer fanns i detta fall, tala det hastiga för- loppet, pat:s betydliga kachexi och kraftlöshet, den svåra värken i magen och den obetydliga förbättringen genom behandlingen. Saltsyra fanns konstant i magsaften, ehuruväl

i obetydlig mängd.

Mina egna å kliniken observerade fall äro följande:

XVI. N:o 420 Jan Persson, jordbrukare, 52 år, int. d. 5/11 84, utsrifven d. 18/11 84.

Diagnos: Cancer ventriculi (et omenti?)

Anamnes: Pat. har ej missbrukat spirituosa och i allmänhet varit frisk. I februari månad detta år började patienten, då han var hungrig och trött, att dagligen, isynnerhet om eftermiddagen, känna liksom en plötslig, svidande värk af kort duration i maggropen; han tyckte, att det "brände till".

I början af Mars, då han tillfälligtvis inmundigat betydligt både med mat och dryck, anfölls han af en dylik, något intensivare, svidande värk i maggropen med derpå följande värk i hela buken, som blef särdeles öm; han svettades betydligt, men kräktes ej och hade ej diarrhé. Detta anfall räckte 4 – 5 timmar. Under de följande 8 dagarne qvarstod ömheten i buken, ehuru i lindrigare grad, värken begränsade sig till epigastrium, och diarré med svartbruna öppningar började inträda.Värken och diarrét fortforo sedan, det senare med ömsom brunsvarta, ömsom gulaktiga, dock aldrig rent blodiga uttömningar, och har detsamma endast undantagsvis upphört efter medikamenter. Under vårens och sommarens lopp afmagrade patienten, blef allt kraftlösare samt nödgades dels på grund häraf dels med anledning af den alltjemt fortfarande och understundom i intensitet strax efter förtärandet af föda tilltagande värken i maggropen då och då intaga sängen. Han kände ock liksom en skrapning i magen; derjemte led han af väderspänningar och koller i buken, samt fick svindelanfall vid ansträngning; matlusten och sömnen voro deremot goda. För 6 veckor se´n märkte han en knöl i epigastrium, hvilken var rätt förskjutbar, än mera åt höger än mera åt venster, ibland äfven nedåt nafveln. Den motsvarade till form och storlek ett på längden klufvet hönsägg, men har sedan efter hand tillväxt allt mer. Omkring ett par veckor efter uppkomsten af denna knöl började pat. om eftermiddagarne lida af sura, heta uppstötningar jemte halsbränna, isynnerhet på nätterna. Han kunde nu ej fördraga all slags mat. Inom kort tillstötte utom singultus kräkningar, hvilka inträffade ung. ett par timmar efter måltiden och till färgen voro mer eller mindre svartbruna, men aldrig rent blodiga eller fekala. Svårighet att svälja har aldrig funnits; aldrig ödem; salivation och törst ej ökade.

Status praesens d. 6/11 84. Pat., som är af reslig kroppsbyggnad, har reducerad muskulatur och hull; huden fjällig, mjuk, torr, elastisk; inga svullna lymfkörtlar. Conjunctivae obetydligt gulaktiga, synliga slemhinnor bleka. Matlusten temligen god, öppningar 4 - 5 på dygnet, af grötig konsistens. Pat. klagar öfver knipningar och koller i buken, i synnerhet i dess venstra hälft, samt öfver ömhet och värk i epigastrium, hvilka ökas i den mån, pat. intager föda, samt äro starkare om nätterna; han besväras desutom af väderspänningar. Vid inspektion af buken synes å densamma, än knappt märkbar än tydlig, en prominens i epigastrium, än mera till höger än mera till venster, som försvinner efter intagen måltid. Vid palpation markerar patienten lindrig ömhet öfver hela buken, starkare öfver nämda prominens, och här kännes en på ytan ojemn tumör, som ändrar plats sålunda, att den vid fyld ventrikel öfvergår från sitt eljest hufvudsakligen venstersidiga läge och med största delen af sin massa skjuter öfver medianlinien åt höger, så att den med sin laterala kant når denna sidas mamillarlinie. Dess förskjutning åt höger eller venster är derjemte beroende af pat;s höger- eller venstersidiga läge; den förskjutes äfven något uppåt och nedåt; vanligen sträcker den sig till strax ofvanför nafveln eller till densamma. Den ligger än ytligare än djupare, det senare, då buken är uppdrifven; den är till formen aflång, 14 ctm. lång, 9 ctm. bred, och intager vanligen med sin längddiameter sned riktning, så att den från nafveln räknadt sträcker sig uppåt och åt venster och med sin laterala kant når till 10:de venstra refbensbroskets mediala ända; vid högersidigt läge öfvergår den till ett mera transverselt läge. Tumören är pulserande, i synnerhet efter uppblåsning med fräspulver, förskjutes ej med vanlig respiration, något litet deremot vid forcerad sådan. Perkussionstonen är i epigastrium motsvarande tumören dämpad tympanitisk, för öfrigt klar tympanitisk. Ventrikeln når ned till nafveln. Vid auskultation inga blåsljud öfver tumören. Från öfriga organ intet att anmärka.

Pat. behandlades med Inf. amar. alkal., Mo:+, V.V.O. och magsköljningar hvar dag, hvaraf han mådde bättre. Den 13/11 märktes venstra supraclavicularkörtlarne vara ansvälda, pat:s utseende blef mera kachektiskt, och han utskrefs d. 18/11 på egen begäran oförbättrad.

Att i detta fall en tydlig cancer ventriculi förelåg, torde ej kunna betviflas. Den upptagna magsaften visade en svag, men tydlig saltsyrereaktion; den digererade en fibrinflocka inom 1/2 timma med qvarlemnande af en knappt synbar, fint fördelad rest, som äfven försvunnit efter 1/2 timma. Vid tillsats af saltsyra digererades fibrinflockan knappast bättre. Magsaftens förhållande förblef så oförändradt hela tiden, pat.vistades å sjukhuset.

XVII. N:o 490, Jan Erik Jansson, fattighjon, 55 år. Int. d. 27/12 84, död 28/12 84.

Diagnos: Cancer pylori c. dilatatione.

Någon fullständig undersökning kunde ej till följd af pat:s nedsatta tillstånd göras. De sparsamma underrättelser, som kunde erhållas, anföras här.

Anamnes: Pat., som i allmänhet slitit ondt, har sedan ett par månader tillbaka börjat besväras af värk i epigastrium, känsla af spänning efter maten och sura uppstötningar, hvartill snart kommo kräkningar af betydliga, sura massor, som dock aldrig varit blodblandade, och hvilka i allmänhet uppträdt några timmar efter maten. Pat. afmagrade alltmer, matlusten och krafterna aftogo. Säger sig aldrig hafva känt någon knöl i epigastrium; har aldrig haft ödem.

Status praesens d. 27/11 84. Pat. är liten och klen, ytterligt afmagrad och kachektisk, muskulaturen i hög grad atrofisk; huden är torr, elastisk, affjällande. Intet ödem. Intelligensen är fri. Pat. klagar öfver våldsamma smärtor i epigastrium och total brist på matlust, törsten är ökad. Vid försök att förtära något (mjölk) inträdde genast kräkning. Inga svälda lymfkörtlar. Buken är insjunken, ingenstädes synes eller kännes någon tumör, deremot ömmar pat. synnerligen mycket vid tryck i epigastrium och öfver pylorus. Ventrikelns nedre gräns går till ett par ctm. nedom nafveln. Från öfriga organ intet att anmärka.

Pat. uppkräktes all intagen föda, och trots användande af stimulantia afled han, innan ett ordineradt närande lavemang hann gifvas honom.

Sektionen (gjord inom 12 timmar efter döden): Ventrikeln visade en förträngning af pylorus genom en ung. 2 ctm. bred, hård, fast ring, som ej lemnade genomgång ens för lillfingret. Ventrikeln nådde till nedom nafveln och innehöll ung. 150 kbcm. af en grumlig vätska (pat. hade, såsom i status praeens nämdes, stark törst och hade till följd deraf förtärt en hel del isvatten). Ventrikelslemhinnan öfverallt blek, visade ej någon ulceration.

Det var naturligtvis omöjligt att under de gifna förhållandena erhålla något maginnehåll under lifvet. Det uppkräkta, bestående hufvudsakligen af mjölk, kunde ej användas till undersökning. Jag undersökte derför det efter döden erhållna maginnehållet. Efter filtrering af detsamma erhölls en gulbrun, svagt sur vätska, i hvilken tydligt saltsyra kunde påvisas, medan mjölksyra ej kunde påvisas i densamma. Jag anser det derför sannolikt, att äfven under lifvet saltsyra funnits i ventrikelinnehållet. Visserligen kan den anmärkningen göras, att undersökningen först skett efter döden å i ventrikeln befintligt innehåll och derför vore värdelös, och denna anmärkning vore fullt berättigad, om negativt resultat erhållits, och på grund deraf fallet användts som stöd för den åsigten, att saltsyra fattas vid cancer ventriculi, men, då reaktionerna voro fullt karakteristiska, någon egentlig föruttnelse, genom hvilken möjligen kunde tänkas, att produkter bildats, gifvande de för saltsyra karakteristiska reaktionerna, ej inträdt, magaften ej innehöll mjölksyra och reagerade svagt surt, hvarigenom närvaro af andra organiska syror, som först i stark koncentration gifva de nämda reaktionerna, uteslutes, så torde det väl vara otvifvelaktigt, att saltsyra fanns i ventrikelinnehållet. Följaktligen har saltsyra äfven funnits under lifvet, då någon postmortal saltsyrebildning i ventrikeln, som ej egt sin motsvarighet under lifvet, väl svårligen torde kunna tänkas ega rum. Jag drager derför ej i betänkande att anse fallet bevisande.

XVIII, N:o 111, Johan Öijermark, bonddräng, 46 år. Int. d. 6/2 85, död 22/3 85.

Diagnos: Ulcus ventriculi (cancerosum?)

Anamnes: Pat. har slitit mycket ondt, missbrukat spirituosa något. Pat. har i allmänhet varit frisk tills för 3 år sedan, då han började lida af halsbränna, uppstötningar af hett vatten, spänning och tryck i maggropen samt stundom kräkingar. Isynnerhet har han besvärats af de rikliga och ofta påkommande vattenuppstötningarne. Efter behandling försvunno symptomerna, men återkommo snart och blefvo betydligt intenivare i Juni 1883, sedan hvilken tid han aldrig varit fri från dem. Det uppstötta vattnet blef nu surt och illasmakande, kräkningarne tätare, nästan hvar natt; det uppkräkta bestod af matrester, men innehöll aldrig blod eller kaffesumpliknande massor. Han fick äfven svår värk och sveda i maggropen samt blef mycket öm derstädes. Värken var ej lokaliserad till någon viss punkt derstädes, utan kändes i hela maggropen, derifrån stigande uppåt bröstet och halsen. Han mådde vanligen illa efter maten, matlusten var ofta dålig, törsten var ökad, afföringen har varit regelbunden, ej blodig. Han magrade rätt mycket, och krafterna aftogo.

Status praesens d. 10/2. Pat. måste ligga till sängs; har något reduceradt hull och muskulatur, huden torr, ingenstädes ödem, ansigtsfärgen temligen frisk, ej kachektisk utseende; tungan ej belagd; matlusten dålig. Han klagar mest öfver spänning och tryck i maggropen samt öfver halsbränna, kräkningar samt uppstötningar af surt vatten; har dessutom värk och smärtor i maggropen. Buken är uppdrifven i epigastrium. Ingen tumör synes eller kännes. Något ökad resstens i epigastrium, der han ömmar något vid tryck, för öfrigt ingenstädes ömhet. Perkussionstonen är dämpad tympanitisk i epigastrium ända ned till nafveln, för öfrigt klar tympanitisk. Ventrikeln når till 1 ctm. ofvan nafveln. Behandlingen utgjordes af V.V.O., Sal carlsbad. fact., Inf. amar. alk. och magsköljning, genom hvilka tillståndet förbättrades under första tiden. Han försämrades emellertid snart, hullet och krafterna aftogo alltmer, utseendet blef något kachektiskt: ömheten i epigastrium blef starkast öfver pylorustrakten, der dock ingen tumör kunde palperas. Efter en hastig försämring med åtföljande feber afled pat. d. 22/3 85.

Sektion: Ventrikeln är starkt utvidgad och något nedskjuten; curvatura minor står i jemnhöjd med högra kanten af refbensbågen, curvatura major når ned i jemnhöjd med nafveln samt i venstra mamillarlinien 9 ctm. nedom refbensranden. Den fyller hela venstra hypochondriet och mäter 27 ctm. i längd från fundus till pylorus. Vid pylorus kännes en hård, ringformig knöl, lillfingret kan endast med svårighet föras genom pylorus. I ventrikeln finnes mycket gas samt ung. 200 kbcm. af en smutsig svartbrun, starkt grumlig vätska med kaffesumpliknade korn. Slemhinnan är grå, lindrigt kadaveröst skifferfärgad. Vid antrum pylori i curvatura major är slemhinnan lifligt röd med ärtstora ecchymoser, delvis upplöst, grumligt gråaktig. Äfven i submucosan finnas talrika eccyhmoser. Muscularis i antrum pylori är hypertrofisk. I pylorus strax ofvanför valv.pylori finnes ett sår, som går nästan rundt om ventrikeln. Det mäter 9 ctm. i längd och 3 ctm. i bredd; dess botten är slät, skifferfärgad, med diffusa, röda fläckar. Mucosan och delvis äfven submucosan äro förstörda. Kanterna äro temligen långsluttande, delvis röda delvis blekare. Nedanför såret är den inre väggen upphöjd af en ringformig vall, som vid genomskärning visar en svålig väfnad af ett intervertebralbrosks konsistens, och som vid tryck lemnar en sparsam saft. Dessutom finnas talrika knölar i lefvern.

Hos denna pat. var diagnosen mycket tvifvelaktig och kunde ej någonsin med säkerhet ställas på en cancer ventriculi, om också sista tiden åtskilligt talade derför. Allt ifrån inkomsten ända till d. 18/3 sköljdes pat. hvarannan dag, och i det upphemtade kunde ständigt fri saltsyra påvisas, i medeltal ung. 0,15%. Endast en enda gång, d. 17/3, då pat. mådde sämre än vanligt och hade ovanligt svår värk, fanns endast mindre mängd saltsyra, näml. 0,08%; följande dag var saltyremängden åter 0,14%. Derefter upphördes med sköljningarne till följd af pat:s hastiga försämring. Ett genast med första erhållna magsaft anstäldt digestionsförsök visade, att densamma digererade en fibrinflocka lika bra före som efter tillsats af saltsyra.

Till dessa af mig observerade fall kan jag lägga tvenne andra, förut å sjukhuset iakttagna, i hvilka visseligen någon undersökning af magsaften på saltsyra med nu använda färgreaktioner ej anstälts, men i hvilka digestionsförsök visade, att magsaften förmådde digerera en fibrinflocka lika bra utan som efter tillsats af saltsyra, och i hvilka således med säkerhet fri saltsyra måste hafva funnits, då ju nödvändigt vilkor för inträdande af digestionen är samtidig närvaro af pepsin och

XIX. N:o 438, Carl Andersson, kolare, 49 år. Int. d. 20/10 83, död 5/12 83.

Diagnos: Cancer pylori (stenosis) + Dilatatio ventriculi.

Anamnes: Pat. har såsom yngre haft messlingen och frossa, för öfrigt varit frisk. För något mer än ett år sedan börjadepat. känna sig ruskig och frusen, fick sura uppstötningar af hett vatten, kände äckel och qväljningar efter intagen föda fick då och då kräkningar, som alltid föregingos af värk och känsla af tryck och spänning i maggropen. Han kunde dock utan större svårighet arbeta tills i Juli d. år, då han blef sämre, började känna sig matt och kraftlös samt måste intaga sängen; allt se´n dess har värken i maggropen varit synnerligen svår, och kräkningarne mera intensiva. Värken, som var skärande, lokaliserar han till en enda punkt under bröstbenet; den inträdde svårt en stund efter måltiden, men var värst under natten. Aldrig ödem. Samtidigt med värken känsla af kyla i kroppen. Kräkningarne, som inträffade än strax efter maten än flera timmar derefter, utgjordes af matrester och en tunn vätska, mycket sur till lukt och smak; de voro ofta mycket stora, ända till 2 1/2 liter, och föregingos alltid af värk i maggropen, som derefter lindrades. Han har ofta besvärats af hicka, törsten har varit ökad, matlusten temligen god, sömnen ofta störd af värk; afföringen har varit mycket oregelbunden.

Status praesens 26/11 83. Pat. är af vanlig storlek, mycket afmagrad, med slapp muskulatur, lidande ansigtsuttryck, dålig matlust och trög afföring. Värk och kräkningar liksom i anamnesen. Buken är icke uppdrifven, dock finnes kring nafveln och något till venster derom ett något prominerande parti, som vid djup respiration och vid hosta ändrar läge. Pat. markerar vid palpation ömhet öfver hela buken, mest dock i epigastrium mellan nafveln och proc. xiphoideus; vid djup palpation kännes strax till höger om nafveln och något uppåt, ungefär motsvarande pylorustrakten, en resistens. Perkussionstonen är öfver hela buken kort tympanitisk, något kortare dock öfver den nämda resistensen. Ventrikeln når till 3 ctm. nedom nafveln. Från öfriga organ intet att anmärka.

Under behandling med Karlspader, V.V.O., Mo:+, Enema aquos., magsköljning förbättrades pat. något, men försämring inträdde snart, och pat. afled d. 5/12 83.

Sektion: Vid bukhålans öppnande visa sig tarmslyngorna bleka och måttligt gasfylda. Peritoneum glatt, men ej så fuktigt som vanligt. Af ventrikeln synes ett stort område, motsvarande dess mellersta del och pylorustrakten; dess nedre kant står i jemnhöjd med nafveln. En del af colon transversum ligger lös och betäcker portio pylorica, som har en något knölig konsistens. Sjelfva pylori mynnig är trängd så långt åt höger, att den ligger i vinkeln mellan kotpelaren och högra njuren. Ventrikeln innehåller omkring 1 000 kbcm. svartgrå, halfflytande, illaluktande massa; slemhinnan i den dilaterade ventrikeln är i stor utsträckning macererad. Sjelfva pylorus kan endast efter något våld genomträngas af lillfingret. Hela pylorustrakten intages i en längd af 10 ctm., räknadt från valvula pylori, af en mjuk, grågul, jemförelsevis lös svulst, som inåt lumen vegeterar i låga, knottriga upphöjningar, och som är infiltrerad i slemhinnan, hvilken, der den är tjockast, mäter 1 ctm. Denna svulstinfiltration förlorar sig så småningom i slemhinnan åt fundus till. På sjelfva pylorus sitta några bönstora, svampiga excrescenser. Svulstmassan endast obetydligt ulcererad. Muscularis är betydligt hypertrofisk i det infiltrerade partiet, der den mäter 1 ctm. i tjocklek.

Vid digestionförsök smältes en fibrinflocka i oblandad magsaft på mindre än 1 timma. Tillsats av lika volym 0,25% saltsyra påskyndade ej digestionen.

XX. N:o 130, Johan Sten, dragon, 56 år. Int. d. 21/2 84, utsrifven d. 20/5 84.

Diagnos: Cancer ventriculi + Dilatatio ventriculi.

Anamnes: Moder död i kräfta i bröstet. Pat. har alltid varit frisk med undant. af att han en tid lidit af frossa. För ung, 2 år sedan började pat. få dålig mage, så att han tidtals illa fördrog maten, stundom kräktes, dock aldrig blod eller mörkärgade massor, fick sura uppstötningar och värk i maggropen, isynnerhet en stund efter maten, väderspänningar och trög afföring. Dessa symtom förbättrades dock snare något, så att han sistlidne sommar kunde deltaga i beväringsmötet. Ömheten i maggropen var då obetydlig, och hull och krafter goda. Derefter och isynnerhet under Aug. månad blef han hastigt sämre. Kräkningar påkommo oftare, beständig molande värk i maggropen och uppåt bröstet instälde sig, tilltagande i intensitet efter maten och utstrålande åt ryggen och mellan axlarne; värken var alltid svårast om nätterna. På sista tiden har värken spridt sig nedåt buken, och väderspänningarne hafva blifvit ytterligt svåra. Ömheten i maggropen har ej tilltagit, och han har ej känt någon knöl eller förhårdnad derstädes. Pat:s krafter blefvo hastigt sämre, och samtidigt har betydlig afmagring inträdt.

Status praesens: d. 23/2 84. Pat. har dåligt hull och muskulatur, ansigtsuttrycket lidande, hyn blek, dragande i grågult, och kinderna infallna. Sömnen störes af värken i magen, matlusten är dålig, afföringen trög. Pat. klagar öfver de i anamnesen omnämda symtomen, som föga förändrats, hvaremot kraftlösheten ständigt tilltager; mest besväras han, utom af den beständiga värken i maggropen, af en brännande värk i bröstet, svåra, illaluktade uppstötningar af väder och surt vatten samt elak smak i munnen. Vid inpektion af buken befinnes densamma vara måttligt utspänd, utan tydlig bombering någonstädes. Vid palpation ömmar han öfver hela epigastrium, men mest på höger sida, i trakten öfver pylorus; någon ringa ömhet äfven öfver den öfriga delen af buken. Någon tumör kan ingenstädes palperas, men deremot en ringa resistens öfver epigastrium, fullt tydlig på höger sida. Undersökningen försvåras af pat:s oförmåga att fullt slappa bukmuskulaturen. Perkussionstonen är öfverallt tympanitisk. Lefver och öfriga organ friska. Ventrikeln når vid uppblåsning 5 ctm. nedom nafveln.

Pat. behandlades med Sal. carlsbad. fact., V.V.O., Mo:+ och magsköljningar, genom hvilka han till en början förbättrades, ehuru endast för en kort tid, ty försämring inträdde snart. Så aftog pat. i vigt från d. 23/4 - 28/4 icke mindre än 5 skålpund han blef allt mattare och utskrefs på egen begäran d. 20/5.

Att i detta fall en cancer förelegat, torde vara otvifvelaktigt; den hastighet, med hvilken pat:s krafter aftogo trots all behandling, talar bestämt härför. Uppkräkt ventrikelnnehåll, som bestod af en tunn, vattenliknande vätska af sur lukt och smak och starkt sur reaktion med en jemförelsevis obetydlig, gråaktig bottensats af massor af sarcina ventriculi och matrester, undersöktes med afseende på digestionsförmågan. Dervid visade sig, att det digererade en fibrinflocka på ung. 1 timma, och att tillsats af lika mängd 0,10% saltsyra ej påskyndade densamma.

De här anförda fallen tillåta att draga bestämda slutsatser angående riktigheten af v. d. VELDENS påstående. För lättare öfversigts skull torde det emellertid vara lämpligast att lemna en kort sammanställning af de hittills i literaturen och nu anförda fallen. Desamma kunna lämpligast subsumeras under 3 grupper 1) Fall af ventrikeldilatation, som ej bero på närvaro af en cancer ventriculi; 2) fall af ventrikeldilatation, beroende på en cancer ventriculi och 3) Fall af cancer ventriculi utan åtföljande ventrikeldilatation.

1) Fall af ventrikeldilatation, som ej bero på närvaro af en cancer ventriculi.

a) Med ständig närvaro af fri saltsyra. Hit höra 8 af v.d. VELDEN, 16 af KREDEL, 6 af HOGNER och 1 (Fall I) af mig anfördt fall. Således inalles 31 fall.

b) Med ständig frånvaro af saltsyra. Något sådant fall är ännu icke publiceradt. Dock skall jag härnedan anföra ett dylikt, der dock dilatationen endast var ytterst obetydlig.

2) Fall af ventrikeldilatation, som bero på närvaro af en cancer ventriculi.

a) med konstant frånvaro af saltsyra. v.d. VELDEN uppgifver 7 dylika fall, SCHILLER 6, KREDEL 16 och jag 3 (Fall III - V) fall, af hvilka senare dock ett ej bekräftats genom sektion, och endast en sannolikhetsdiagnos kunnat ställas. Således inalles 32 fall.

b) med tidtals eller nästan beständigt uppträdande närvaro af saltsyra i magsaften. Hit höra 2 af EWALD uppgifna (Fall VII, X), KREDELS 2 (Fall XI, XII), HOGNERS 3 fall (Fall XIII - XV) samt mina egna 5 fall (fall XVI - XX). Inalles således 12 fall.

3) Fall af cancer ventriculi utan åtföljande dilatation.

a) med konstant frånvaro af saltsyra. Hit hör 1 af v.d. VELDEN uppgifvet fall, i hvilket visserligen under lifvet diagnosen stäldes på en ventrikeldilatation, men sektionen ej bekräftade densamma, och vidare 1 af mina egna fall (Fall II), om hvilket detsamma gäller. Således 2 fall.

b) med tidtals uppträdande närvaro af saltsyra. Hit torde få räknas 3 af EWALD anförda fall (Fall VI, VIII, IX). I två af dessa finnes dock ingen uppgift om ventrikelns förhållande, och jag har just derför ansett dem böra räknas hit, då en förhandenvarande ventrikeldilatation väl skulle hafva omnämts i sjukberättelsen. Således 3 fall.

I sammanhang med sista gruppen torde äfven få omnämnas 3 af RIEGEL observerade fall af oesophaguskräfta, i hvilkai det under lifvet erhållna maginnehållet saltsyra konstant fattades.

De nu anförda siffrorna visa tydligt, att vid enkel ventrikeldilatation saltsyra finnes, och bekräfta i detta hänseende v.d. VELDENS uppgift. Deremot visa de den andra gruppen tillhörande fallen, att v.d. VELDENS påstående ej är riktigt. I icke mindre än ung. 25% har tidvis eller konstant fri saltsyra kunnat påvisas i magsaften; det kam då naturligtvis icke längre blifva tal om att uppställa saltsyrans frånvaro som ett osvikligt tecken till närvaron af en cancer pylori eller att på grund af dess närvaro, trots öfriga tecken till cancer, utesluta en dylik process. Att saltsyran deremot ofta saknas, torde vara oomtvistligt, och, då i intet af de vanligare ventrikellidandena saltsyra så konstant saknas, torde ett dylikt förhållande under lifvet kunna anses vara tillräcklig anledning att misstänka närvaron af en cancer och att ej ställa prognosen alltför gynsam, om man också icke, såsom några fall, hvilka jag strax skall anföra, visa, ensamt på grund häraf kan diagnostisera ett sådant lidande; häraf framgår äfven, att saltsyrans konstanta frånvaro är ett värdefullt, diagnosen bekräftade moment vid närvaro af öfriga tecken cancer ventriculi. Slutligen visa de under 3:dje gruppen anförda fallen, att, hvad som gäller för en cancer ventriculi med dilatation, äfven gäller för en cancer ventriculi utan sådan, ehuruväl de observerade fallen äro så få, att förhållandet mellan de fall, der saltsyra saknas, och der den finnes, ej torde riktigt angifvas af de nämda siffrorna. Att man ej af saltsyrans frånvaro får sluta, att en cancer ventriculi med säkerhet förefinnes, bevisas af 2 af EDINGER 1) offentliggjorda fall af amyloiddegeneration i ventrikelslemhin- nan, i hvilka han aldrig lyckades påvisa fri saltsyra. Äfven å härvarande klinik har ett fall observerats, i hvilket aldrig någon saltsyra kunde påvisas i magsaften, men i hvilket dock intet enda tecken fanns, som talade för närvaron af en cancer.
1) Das Verhalten der freien Salzsäure des Magensaftes in zwei Fällen von amyloider Degeneration der Magenschleimhaut. Berliner Klin Wochenschrift 1880. N o 9, pag. 117.
XXI. N:o 99, Mina Almgren, tjensteqvinna, 34 år. Int. d. 13/1 85, utskr. d. 31/3 85.

Diagnos: Catarrhus gastro-intestinalis chron. cum incontinentia pylori et dilatatione ventriculi + Chlorosis + Hysteria.

Anamnes. Pat. har såsom barn haft messling och frossa, vattenkoppor och till sitt 15 år ofta plågats af knip i magen samt varit mycket klen. Till 1880 har pat. varit frisk, ehuru hon tidtals lidit af klorotiska symtom. Hon har såsom kokerska intagit måltiderna oregelbundet och förtärt maten synnerligen varm, ej missbrukat kaffe eller andra drycker. Sitt nuvarande maglidande daterar hon från slutet af Jan. 1880; hon började då efter en föregående förkylning frysa utan att hafva feber, matusten försvann, buken blef väderspänd, hon fick uppstötningar af luktlös gas samt förstoppning; hade deremot inga kräkningar, inga blodiga öppningar och obetydlig smärta i magen. Har se´n denna tid aldrig känt sig riktigt frisk. Matlusten har varit dålig, stundom har hon fått plötslig hungerkänsla; hon mådde illa efter förtärandet af föda, isynnerhet efter fet sådan; törsten har ej varit ökad, smaken har varit dålig. Qväljningar och kräkningar hafva endast förekommit någon gång vid starkare förkylning, dock har hon aldrig haft blodkräkningar; inga sura uppstötningar, en och annan gång halsbränna; magen har känts spänd, och täta rapningar af luktlös gas hafva förekommit. Har känt någon ömhet vid tryck; har haft en spännande och tryckande smärta i pylorustrakten allt sedan 1880 på sommaren; denna smärta har strålat ut åt ryggen och upp mellan skulderbladen och i allmänhet qvarstått hela tiden; den har ej ökats efter intagen föda; på sista tiden har smärtan äfven utstrålat i båda armarne, och dessa hafva känts liksom domnade. Afföringen har alltid varit trög. Ingen afmagring.

Status praesens d. 16/1 85: Pat. är af medellängd och kraftigt bygd, med godt hull och god muskulatur. Ansigtsfärgen något blek med lindrig rodnad på kinderna. Matlusten dålig, ingen svårighet att svälja; inga qväljningar eller kräkningar, deremot luktlösa rapningar. Sömnen dålig. Pat. klagar öfver, att hon, så snart hon är uppe, blir trött och matt, hon klagar äfven öfver andtäppa och svårighet att svälja, hvilket dock allt försvunnit efter intaget bromkalium, samt öfver värk i magen, liknande den i anamnesen. Buken är obetydligt uppdrifven, bukbetäckningarne synnerligen eftergifliga. Ingen tumör kan palperas. Markerar smärta endast till venster om midtellinien under bröstkorgen och endast vid starkare tryck. Vid uppblåsning af magen med fräspulper befinnes dess undre gräns nå till 1 ctm. ofvan nafveln och samtidigt märes, att gasen strömmar in i tarmarne. Vid fyllning med vatten fås nedre gränsen till 3 1/2 ctm. ofvan nafveln. Från öfriga organ intet anmärkningsvärdt.

Under behandling med Inf. amar. alk., Bromkalium, Karlsbadersalt, jernvatten, V.V.O. och magsköljningar förbättrades pat. betydligt.

Att i detta fall möjligen en cancer kan komma till utveckling, vill jag ej förneka, men af hela sjukdomsberättelsen framgår, att en dylik process för närvarande kan med största sannolikhet uteslutas. Pat. är ännu ung, har haft sitt lidande under 4 år, utan att någon väsentlig afmagring eller kraftlöshet inträdt, hon har aldrig haft någon blodkräkning, ingen tumör kan kännas, med ett ord, intet finnes, som tyder på närvaron af ett cancerlidande. Det oaktadt kunde aldrig i hennes magsaft saltsyra påvisas. Den erhållna magsaften reagerade svagt sur. Vid anstäldt digestionsförsök hade magsaften efter 3 timmar icke förändrat en fibrinflocka, efter 6 tim. hade en obetydlig ansvällning af densamma inträdt, efter 12 tim. var fibrinflockan endast obetydligt sväld. Efter tillsats af lika volym 0,25% saltsyra var densamma sväld redan inom 3 timmar, och efter 24 tim. var den i det närmaste fullständigt upplöst. Egendomligt är i hvarje händelse i detta fall, att trots den rubbade digestionen pat:s allmänna tillstånd förblef så godt och hennes hull och muskulatur reducerades så ytterligt litet. Att lemna någon förklaring härpå är mig ej möjligt.

Äfven KIETZ 1) anför ett fall af kronisk ventrikelkatarr, i hvilket han ej kunde påvisa någon fri syra, hvarken salt- eller mjölksyra.
^{1) l.c

IV.

En fråga, som torde blifva ganska svår att besvara på ett tillfredsställande sätt, är den angående orsaken till saltsyrans ofta inträdande försvinnande vid cancer ventriculi. De olika forskarne söka att besvara den på olika sätt.

v.d. VELDEN 1) framkastar den förmodan, att magcarcino met lemnade en saft, som verkar neutraliserande på saltsyran. Deremot vill han ej i den åtföljande anemien och hydremien söka anledningen härtill, då, såsom han anmärker, ett par af hans fall under behandlingen förbättrats högst betydligt, medan magsaften fortfarande saknade fri saltsyra, och å andra sidan patienter med magdilitation och åtföljande högst betydlig anemi ständigt visat fri saltsyra i magsaften. Lika litet anser han saltsyrans frånvaro bero på en förstörelse af slemhinnan, då enligt honom ofta den af ventrikelcarcinomet och dess omgifvande infiltration förstörda slemhinnan utgör blott en bråk del af hela ventrikelslemhinnan, medan å andra sidan genom ulcera ventriculi och ärr efter dessa mycket större partier af densamma kunna vara förstörda, och dock alltid saltsyra kunnat påvisas.

KIETZ 1) sökte förklara saltsyrans frånvaro genom åtföljande katarr, utgjutning af galla och blod i magen, anemi m.m.

KREDEL 1) anser, att hvarken anemien eller den åtföljande katarren kunna vara anledningen till saltsyrans frånvaro, grundande detta på ett anfördt fall af extrem anemi med konstant närvaro af denna syra.

RIEGEL 1) slutligen anser, att man ej får antaga en vanlig neutralisation af saltsyra genom afsöndrad kräftsaft ega rum, utan tror han i stället, att i kräftsaften finnes en produkt, som upphäfver magsaftens digererande förmåga genom att förstöra saltsyran.slutsatser
¹⁾ l.c.

Ingen enighet råder således mellan författarne angående orsaken till saltsyrans försvinnande. Ingen af de anförda förklaringsgrunderna är heller tillräcklig att ensam förklara detta förhållande. Tvärtom torde väl med största sannolikhet flere faktorer medverka härtill. Cancern är ju en process, som ej blott inverkar på det deraf angripna organet, utan utöfvar sina deletära verkningar på hela organismen, och som derför ej blott omedelbart kan tänkas nedsätta det angripna organets funktioner, utan äfven medelbart genom rubbning af de öfriga organen.

Det torde emellertid, som sagdt, blifva ganska svårt att med vår nuvarande kännedom om cancern lemna en fullt tillfredsställande förklaring, hvarför i somliga fall af cancer ventriculi saltsyra fattas, i andra åter den finnes. Enda möjligheten att komma till något resultat vore naturligtvis att genom en jemförelse mellan de observerade fallens symtom och de vid sektionen funna förändringarne, särskilt med afseende på cancerns utbredning i ventrikelslemhinnan, dennas beskaffenhet, förändringar i andra organ, ulcerationsprocesser i tumören m.m., vinna ett begrepp om, under hvilka förhållanden saltsyra företrädesvis saknas. Beklagligtvis äro uppgifterna i detta hänseende ännu mycket knapphändiga, och de offentliggjorda sektionsberättelserna brista alla i ett eller annat afseende. Förr än denna lucka fylles, torde det blifva omöjligt att med bestämdhet yttra sig om orsaken till saltsyrans frånvaro, och allt, hvad häröfver yttras, kan endast få värde af mer eller mindre sannolika hypoteser, som ännu ej vunnit bekräftelse.
I den mig tillgängliga literaturen hafva i detta hänseende endast v.d. VELDEN 1) och EWALD 1), äfvensom KREDEL 1) i ett par fall, lemnat så pass fullständiga sjukdoms- och sektionsberättelser, att de kunna användas för det nämda ändamålet, ehuruväl äfven de brista i åtskilliga hänseenden. Och, om jag på grund af dessa och mina egna fall nu söker gifva en förklaring på saltsyrans frånvaro, får jag dock uttryckligen betona, att densamma ej gör anspråk på att vara tillämplig på alla fall, då, såsom nämts, materialet ännu är för obetydligt att tillåta säkra slutsatser.
¹⁾ l.c.

På tre sätt kan man närmast tänka sig, att en cancer ventriculi kan vara anledning till saltsyrans försvinnande:

1) Kan genom en förändring af de magsaft afsöndrade körtlarne, vare sig denna beror på en lokal förstöring af magslemhinnan eller på nervösa inflytelser, afsöndringen förändras så, att antingen en patologisk, saltsyrefri, en minskad mängd eller slutligen ingen magsaft alls afsöndras. 2) Kunna genom en förändrad blodbeskaffenhet ventrikelkörtlarne antingen erhålla otillräckligt material för saltsyreberedningen, eller de förändras så, att de afsöndra endast ringa eller ingen saltsyrehaltig magsaft, och slutligen 3) Kunna i ventrikeln till följd af cancerns närvaro förhandenvarande patologiska ämnen binda eller förstöra den en gång afsöndrade saltsyran.

Ad. 1. Granska vi då först de anförda fallen med afseende på den utsträckning, i hvilken slemhinnan varit förstörd genom cancerprocessen, finna vi följande: Af de af v.d. VELDEN 1) anförda 5, af sektionsberättelse åtföljda fallen, i hvilka under lifvet saltsyra konstant saknades, fanns i obs. 11 en kräftinfiltration i pylorus, som tycktes hafva inskränkt sig till pylorusdelen; i obs. 12 sträckte sig cancern 41 mm. från pylorus inåt magen, i obs. 13 20 mm., i obs. 16 finnes ingen uppgift härom, och i obs. 18 äro uppgifterna otydliga, dock tyckes cancern ej intagit mer än pylorustrakten, om man undantager några små knölar vid curvatura minor strax invid pylorusdelen. Af mina egna fall visade II en utsträckning af cancern å en yta närmast pylorus af 4 1/2 ctms längd och 3 ctms bredd, III en cancer af 10 ctms utbredning inåt magen. I de fall åter, der saltsyra fanns, lemnas i här ofvan omnämda af EWALD och KREDEL observerade fall (VI - XII) ingen uppgift om cancerns utbredning; af mina egna visade XVII en 2 ctm. bred, ringformig pyloruscancer, XVIII en 9 ctm. bred, från pylorus räknadt, ulcererande scirr och XIX en 10 ctm. lång svulst.
¹⁾ l.c

Vid en jemförelse mellan dessa torde med säkerhet framgå, att en förstörelse af slemhinnan i ända till 10 ctms utsträckning ej kan vara orsaken till saltsyrans frånvaron, ty i fall XIX fanns trots en så utbredd förstörelse fri saltsyra. Och detta är temlingen naturligt. Saltsyra afsöndras ju enligt de fleste forskares samstämmiga uppgifter från hela magslemhinnan, några vilja till och med utesluta pylorusdelen, der cancern vanligast finnes, från deltagande i denna sekretion. Den obetydliga del af magslemhinnan, som i de anförda fallen intages af sjelfva kräftsvulsten, är endast en bråkdel af hela mucosan. Visserligen är det sannt, att infiltrationen säkerligen sträcker sig betydligt längre, än vi förmå iakttaga, men så stor del af magslemhinnan torde väl sällan om ens någonsin vara förstörd, att man kan anse den totala saltsyrefrånvaron bero härpå; tvärtom torde i de flesta fallen det af cancern förstörda slemhinnepartiet ej vara större, än att man med temligen stor säerhet kan anse, att det ej annat än obetydligt förmår nedsätta mängden afsöndrad saltsyra. Synnerligen talar äfven emoten dylik lokal förstörelse af slemhinnan såsom orsak till saltsyrefrånvaron det redan af v.d. VELDEN 1) påpekade förhållandet, att vid ulcus ofta mycket större partier af slemhinnan varit förstörda, och dock saltsyra funnits. Det torde äfven blifva synnerligen svårt att i ty fall förklara det faktum, att under lämplig behandling ibland saltsyra kan uppträda i magsaft, i hvilken den förut fattats; detta skulle naturligtvis icke kunnat ega rum, om körtlarne vore förstörda eller förändrade genom cancern, då ju densamma ej förändras af de vanliga behandlingsmetoderna, utan ständigt den från densamma utgående patologiska retningen qvarstår. En genom cancerprocessen framkallad förstöring af slemhinnan anser jag derför ej kunna förklara saltsyrans frånvaron annat än möjligen i de sällsynta fall, der hela eller åtminstone största delen af magslemhinnan är infiltrerad af densamma.
¹⁾ l.c.

Deremot torde det vara mycket antagligt, att genom cancerns närvaro magsaftsekretionen inskränkes, åtminstone sedanden vunnit en sådan utsträckning, som i ett par af de anfördafallen. Det torde nämligen vara föga tänkbart, att en så allavarsam och ingripande process, som ett dylikt lidande ju är, ej skulle influera på det deraf angripna organets funktioner, utan detta allt fortfarande lika bra som i friskt tillstånd fullgöra desamma. Det är väl då mycket antagligare, att det skall framkalla betydliga rubbningar och för ventrikeln särskilt en minskad sekretion af magsaft. Härtill kanske i någon mån bidrager, om också endast obetydligt, sedan cancern vunnit större utbredning, att ett större eller mindre parti af slemhinnan förstörts genom cancerprocessen, och följaktligen den secernerande ytan inskränkts. Att detta har något inflytande på magsaftsekretionen, torde ej vara orimligt att antaga. För att en minskning till följd häraf skall kunna tänkas inträda, måste tydligen en ej alltför minimal del af slemhinnan vara förstörd, d.v.s. cancerprocessen vunnit en viss utbredning. En dylik utbredning når i allmänhet cancern först efter en vis tids duration, då väl endast i undantagsfall från första början större partier af magslemhinnan på en gång torde angripas. Under vanliga förhållanden skulle man nu, i analogi med förhållandet i organismen för öfrigt, att nämligen vid bristande funktionering af en eller annan del öfriga närstående inträda vikarierande för den förstörda, kunna tänka sig, att den återstående delen af magslemhinnan kompensatoriskt inträdde för det förstörda partiet. Vilkor härför är emellertid i allmänhet, att organismen ej är nedsatt. Detta torde dock sällan inträffa vid en cancer; såsom nämts måste den hafva vunnit en viss utbredning för att nu ifrågavarande moment skall kunna tänkas inträda och således i de flesta fall redan hafva existerat en tid. Under denna period af tillväxt har den naturligtvis fått tillfälle att framkalla de destruktiva verkningar på organismen i sin helhet, som bruka åtfölja densamma, och att nedsätta organismens vitalitet, samt derigenom omöjliggöra en ökad funktionering af de ej förstörda slemhinnepartierna i ventrikeln. I tidigare stadier, då cancern ännu ej vunnit någon utbredning eller vid scirrer, utgör naturligtvis det förstörda slemhinnepartiet en så försvinnande del af hela magslemhinnan, att någon egentlig inverkan på saltsyresekretionen härigenom ej kan tänkas inträda. För en minskning af saltsyresekretionen talar äfven, att RIEGEL 1) funnit, att icke blott saltsyra utan äfven mängden pepsin i magsaften vid cancer ventriculi är minskad.
¹⁾ l.c.

Hvad återigen de genom nervösa inflytelser åstadkomna rubbningarne i ett organs funktioner beträffar, är föga eller så godt som intet kändt härom. Hvad särskildt ventrikeln beträffar, har dock MANTEGAZZA 2) på experimentel väg funnit, att genom intensiva och ihållande smärtor digestionen störes, matlusten minskas och dyspepsi, kräkningar och diarré inträda, antagligen beroende på en reflektorisk inverkan på körtelcellerna, genom hvilken deras funktionering minskas eller rent af upphäfves. Att detta dock ej kan hafva något nämnvärdt inflytande på saltsyresekretionen torde framgå vid en jemförelse mellan de hittills publicerade fallen. Visserligen fanns svår värk i alla v.d. VELDENS 1) cancerfall med frånvaro af saltsyra äfvensom i II, III och V af mina, men å andra sidan saknades värken i fall IV, och dessutom funnos svåra smärtor i 12 af de här ofvan af mig onmämda cancerfallen med närvaro af fri saltsyra. Härtill kommer, att i 7 af de af v.d. VELDEN 1) anförda fallen af enkel ventrikeldilatation svåra smärtor, men på samma gång riklig mängd saltsyra funnos. Häraf framgår otvifvelaktigt, att den vid cancern förekommande smärtan ej gerna kan vara orsaken till saltsyrans frånvaro. Äfven mot en minskning af den afsöndrade saltsyrans mängd på denna grund tala de ofvan omnämda fallen af enkel ventrikeldilatation, i hvilka uttryckligen uppgifves, att riklig mängd syra fanns. Smärtan torde sålunda ej hafva någon betydelse för denna fråga.
¹⁾ l.c.

²⁾ Einfluss des Schmerzes auf die Verdauung und Ernährung. Ref. i MALY’s. Jahresbericht über die Fortschritte der Thierchemie. B. I, pag. 205 efter Journal de médecine de Bruxelles 1871.
Af det nu sagda torde emellertid med temligen stor sannolikhet framgå, att i åtskilliga fall en minskad sekretion af magsaft eger rum, beroende på en partiel förstöring af den secernerade magslemhinnan. Mera säkert torde deremot vara, att endast i sällsynta undantagsfall detta moment ensamt är i stånd att förklara saltsyrans totala och konstanta frånvaro.

Ad. 2. Vända vi oss åter till den andra möjligheten, att genom en förändrad blodbeskaffenhet antingen otillräckligt material för saltsyrebildandet finnes i blodet, eller att genom densamma magsaftkörtlarne förändras så i sin nutrition, att de icke alls afsöndra någon eller åtminstone endast minskad mängd saltsyra, torde det blifva ganska svårt att besvara denna fråga med full säkerhet, då föga är kändt om de förändringar, blodet undergår vid carcinomatösa processer i kroppen. I allmänhet tyckas förf. icke vilja tillskrifva en blodförändring någon betydelse för denna fråga. Flera fall af ytterligt utpreglad anemi finnas nämligen anförda, i hvilka det oaktadt alltid saltsyra funnits i ventrikelinnehållet, och på grund af hvilka förf. sluta, att en anemi ej kan vara orsaken till saltsyrans frånvaro. I de anförda fallen berodde emellertid anemien tydligen på en bristande resorption af näringsämnen och en till följd deraf framkallad inanition, och det torde icke vara tillåtet att tillämpa förhållandena vid en dylik inanitionsanemi på en anemi eller rättare sagdt kachexi framkallad genom en cancer. Medan i förra fallen anemien för sin utveckling behöfver en ganska lång tid, går utvecklingen af kachexien vid en cancer jemförelsevis hastigt, varierande dock något efter den cancerösa processens natur, men ej väsentligt influerad af dess säte i organismen. Här måste således ett plus komma till, något, som verkar synnerligen skadligt på ena eller andra sättet på organismen i sin helhet och derför så hastigt leder till dess undergång. Och förklaringen på detta hastiga och samtidiga nedsättande af alla organers nutrition, oberoende af cancerns säte, och fastän cancern är en i de flesta fall, till en början åtminstone, lokal process, vinnes bäst genom antagandet, att densamma åstadkommer en förändring närmast af den vätska, som tillför hela kroppen dess näringsmaterial, nämligen blodet. Ty, om också vid en cancer ventriculi med stenos af pylorus den tilltagande afmagringen och kraftlösheten skulle kunna tänkas bero på en störd digestions- och minskad resorptionsförmåga hos ventrikeln, således på en inanition, blir det ej vid cancer i andra organ möjligt att använda denna förklaringsgrund, då ju då ofta ventrikeln en lång tid kan resorbera och digerera införda födoämnen ganska bra, och den således i dessa fall spelar endast en underordnad roll vid kachexiens framkallande.

Hvilka skulle då dessa skadliga moment vara? Den vanligaste och allmännaste anledningen till kachexien vid cancer har man antagit vara den betydliga förlust af näringsmaterial, organismen lider vid cancerns tillväxt; detta näringsmaterial, som under normala förhållanden skulle kommit organismen till godo, användes nu i stället till underhåll af en patologisk bildning, till följd hvaraf organismens olika delar blifva ofullständigt nutrierade, och densamma i sin helhet förfaller. Men ännu ett annat moment torde härvidlag få tagas med i beräkningen. Cancernybildningen innehåller ju både blod- och lymfkärl (PERL 1), CORNIL et RANVIER 2); till följd häraf är det naturligtvis möjligt, att de patologiska produkter, som finnas i cancern, kunna öfvergå i blodet, och denna resorption fortgår tydligen oafbrutet, så länge blodcirkulationen förefinnes. Intet orimligt ligger då i antagandet, att dessa beständigt i blodet upptagna patologiska substanser skola kunna framkalla en förändring af det redan förut genom den samtidiga saftförlusten förändrade blodet, till följd hvaraf detsamma blir ännu mindre lämpligt till nutrition af kroppens organ. Häremot talar ej, att efter exstirpation af en dylik nybildning organismen kan återvinna sin helsa, då ju genom densamma källan till saftförusten och de beständigt upptagna patologiska substanserna aflägsnas, och organismen följaktligen får tillfälle att ur blodet eliminera möjligen upptagna ämnen och bereda en för kroppens nutrition lämplig blodblandning. Jag anser det derför icke osannolikt, att båda dessa moment bidraga till framkallandet af en blodförändring och medelbart derigenom till kachexien.

Se vi då efter, huru förhållandet är i anseende till organismens nutrition och kachexien i de hittills anförda fallen, finna vi i de fall, der saltsyra saknades, att af v.d. VELDENs 3) voro 4 höggradigt kachektiska, 2 hade mindre utpreglad kachexi, och 1 visade ej någon sådan; i ett fall finnes ingen uppgift; och af de af mig anförda visa alla någon, men ej höggradig kachexi.
1) Lehrbuch der allgemeinen pathologischen Anatomie und Pahogenese. Stuttgart 1877.

2) Manuel d’Histologie pathologique. Paris 1881.

3) l.c.

Af de fall åter, der saltsyra kunde påvisas, voro 10 höggradigt kachektiska (VI - VIII, X - XV och XVII), 4 visade något mindre utpreglad kachexi (IX, XVI, XIX, XX), och i ett (XVIII) fanns ingen sådan. Dessa uppgifter tillåta genast att utesluta kachexien såsom enda förklaringsgrunden till saltsyrans frånvaro. Frågan blir då, huruvida kachexien kan åstadkomma någon minskning i saltsyresekretionen, För att kunna besvara denna fråga, fordras qvantiativa bestämningar af saltsyrans mängd i det upphemtade ventrikelinnehållet, något, som beklagligtvis ej utförts hittills, sannolikt till följd af svårigheten att med de vanliga metoderna bestämma densamma. Med tillhjelp af min metod, som ej, såsom förut visats, erbjuder några egentliga svårigheter, torde dock, såsom jag hoppas, i följande publicerade fall uppgifter härom inflyta, och denna fråga derigenom bringas närmare sin lösning. Emellertid torde man väl med stor sannolikhet kunna antaga, att kachexien något förmår nedsätta mängden afsöndrad saltsyra, och detta kan tänkas ske på två sätt. Dels kan genom densamma de saltsyra afsöndrade körtlarnes nutrition störas, och till följd deraf deras funktionering rubbas, så att de, om också ej rent af blifva olämpliga för saltsyreberedningen, så dock ej förmå bilda densamma ur de i blodet befintliga ämnena i samma mängd som under normala förhållanden; dels kunna de ämnen, ur hvilka saltsyra bildas, minskas i blodblandningen, och till följd häraf otillräckligt material härtill lemnas. Hvilkendera af dessa möjligheter är den verksammaste, och hvari denna blodförändring består, är emellertid för närvarande ej möjligt att afgöra, då, såsom jag förut nämt, blodförändringarne vid en cancer ännu bilda ett alldeles okändt och obearbetadt fält. För att de åstadkomma en minskning af afsöndrad mängd saltsyra talar följande: Kan nämligen en dylik blodförändring åstadkomma en minskad sekretion af den ena af magsaftens vigtigare beståndsdelar, böra naturligtvis äfven de öfriga afsöndras i minskad mängd; således bör pepsinmängden vara minskad. Och det är just detta, som inträffar, enligt hvad RIEGEL 1) funnit.
¹⁾ l.c.

Synnerligen intressanta skulle emellertid i detta hänseende vara undersökningar med afseende på magsaftens förhållande vid cancer i andra organ än i ventrikeln, särskilt med afseende på saltsyran, äfvensom öfver dess sammansättning vid höggradiga allmänna anemier, i hvilka man kan förutsätta en betydligare blodförändring, som t.ex. en anaemia perniciosa progressiva, en leukemi m.fl.

Af det nu anförda torde väl med en viss grad af sannolikhet framgå, att en genom cancern framkallad blodförändring kan bidraga till en minskning af saltsyresekretionen. Att den ej kan vara enda orsaken till saltsyrans frånvaro bevisas dock af de i literaturen omtalade fallen, af hvilka många ej visa någon höggradigare kachexi.

Ad. 3. Återstår då den tredje möjligheten, nämligen att i ventrikeln till följd af cancerns närvaro förefintliga patologiska ämnen skulle förstöra en gång afsöndrad saltsyra. Dessa ämnen kunna vara af flerfaldiga slag: dels kan genom den till följd af cancerns retning framkallade katarren en abnormt riklig afsöndring af alkaliskt slem inträda, som neutraliserar saltsyran vidare skulle kunna tänkas, att genom det i magen stagnerande innehållets jäsning och sönderdelning produkter bildas, som neutralisera densamma, oafsedt att äfven detta moment bidrager till framkallandet af katarr med åtföljande slemsekretion, och slutligen kan tänkas, att den från cancernybildningen flytande saften blandas med ventrikelinnehållet och förstör saltsyran, vare sig denna förstörelse sker genom en neutralisation af saltsyran eller på annat sätt.

Redan under normala förhållanden eger en dylik neutralisation rum; detta bevisas bland annat deraf, att det ej, enligt flere författares öfverensstämmande uppgifter, är möjligt att under närmaste tiden efter intagen måltid påvisa fri saltsyra i entrikelinnehållet, ehuruväl dennas afsöndrande torde inträda från det ögonblick, matpartiklarne komma in i ventrikeln och reta slemhinnan. Detta kan väl knappast tänkas bero på annat, än att de förtärda näringsämnena innehålla en hel del substanser, både alkalier, fosfater och albuminater, om hvilka jag förut visat, att de neutralisera saltsyran i magsaften, som binda saltsyran, och att samtidigt mängden afsöndrad syra ej är så riklig, att den förmår binda alla dessa substanser och ändock finnas qvar i öfverskott. Först sedan största mängden af dessa bundits, kan den fortfarande secernerande magslemhinnan lemna så mycket saltsyra, att öfverskott uppstår, och det blir möjligt att påvisa densamma i ventrikelinnehållet. Detta är också en af orsakerna, hvarför jag, såsom förut nämts, ansett lämpligaste tiden för upphemtande af maginnehåll i och för undersökning på saltsyra vara ung. 5 timmar efter måltiden.

Vända vi oss åter till de under patologiska förhållanden nyss omnämda möjligheterna för saltsyrans förstöring efter dessbafsöndring, så är det tydligt, att ej de genom katarren ochbjäsningen bildade substanserna kunna förklara saltsyrans konstanta frånvaro. Genom upprepade urskölningar af ventrikeln borde då naturligtvis dessa ämnen aflägsnas, och i och medbdetsamma denna källa till saltsyreförstörandet försvinna. Och att så äfven sker, bevisas af de talrikt observerade fall, i hvilka saltsyra saknades i det vid de första sköljningarne erhållna ventrikelinnehållet, men åter fanns i det vid fortsatt sköljning erhållna, och derefter hand i hand med det beständiga aflägsnandet af slem och jäsande matrester konstant förefanns. Svårt blefve äfven i ty fall att förklara, hvarför vid enkla ventrikeldilatationer saltsyran finnes i så riklig mängd, men saknas vid dilatationer beroende på cancer, såvida man ej vill antaga, att de genom jäsningsprocesserna och katarren vid de resp. dilatationerna bildade substanserna vore af olika art, något, som väl dock torde vara att inlåta sig på alltför obevisade och osannolika hypoteser.

Deremot ligger det antagandet nära till hands, att en från cancern kommande saft förstör saltsyran, vare sig densamma neutraliseras eller förstöres på annat sätt. Synnerligen starkt tala härför de af RIEGEL 1) observerde fallen af oesophaguskräfta, i hvilka han konstant i det upphemtade ventrikelinne hållet saknade saltsyra, något, som väl svårligen torde kunna förklaras på annat sätt, än att den i cancern förekommande saften flutit ner i ventrikeln och förstört saltsyran.
¹⁾ l.c.

v.d. VELDEN 1) framkastade redan möjligheten af, att cancersaften neutraliserade saltsyran, och anförde som bevis, som han dock sjelf ej anser vara afgörande, att, sedan han till vanlig magsaft satt saft af en efter döden erhållen oesophaguskräfta, saltsyra ej längre kunde påvisas i magsaften, ett försök, som dock intet bevisar, då ju genom förruttnelsen en hel del substanser kunna hafva bildats, som förmå neutralisera saltsyran. RIEGEL 1) återigen anser på grund af några försök, som jag strax skall tillåta mig anföra, att i cancersaften finnes en produkt, som förstör saltsyran. Jag tillåter mig här anföra hans egna ord: "Auch die Erklärung v.d. VELDENS, dass der Krebs einen die Salzsäure neutralisirenden Saft liefere, kann nicht als erwiesen bezeichnet werden", och något längre fram: "Der carcinomatöse Magensaft wirkt selbst in kleinen Mengen einem normalen Magensafte hinzugefügt in hohem Maasse verdauungshemmend; mit anderen Worten, auch der normale Magensaft verliert, wenn ihm carcinomatöser hinzugefügt wird, beträchtlich an seiner verdauenden Kraft, so dass bei einer gewissen Menge des Zusatzes dessen verdauende Kraft selbst völlig zerstört werden kann, bei geringerem Zusatz dementsprechend abgeschwächt wird. Daraus kann meines Erachtens nur der Schluss gezogen werden, dass nicht nur bei Carcinom die Salzsäure fehlt, sondern dass in dem carcinomatösen Magensaft ein Product enhalten ist, das die Verdauungskraft des Magensaftes vernichtet, das die Salzsäure zerstört." En neutralisation af saltsyra anser RIEGEL således ej bevisad, och, då han ej i hela sin uppsats vidare talar om en neutralisation, utan blott om ett förstörande af densamma, torde det vara berättigadt att anse, att han ej tror detta förstörande bero på en neutralisation, utan ske på något annat sätt, huru nämner han emellertid icke.
¹⁾ l.c.

RIEGEL utgår från följande: Om man till en normal mag- saft, hvars digererade förmåga är känd, sätter en qvantitet dest. vatten och till ett annat lika stort prof lika mycket carcinomatös magsaft, som det dest. vattnet utgjorde, så måste begge profven, ifall att det vid cancer blott vore fråga om total brist på saltsyra, lika hastigt digerera lika stora fibrinflockor. För att utröna, huru härmed förhöll sig, har han anfört ett par serier försök,hvilka det dock, skulle blifva för vidlyftigt att här återgifva. Blott några exempel må anföras: Om till 10 kbcm. magsaft, som digerera en fibrinflockan på 45 min., sattes i ett prof en mängd aq. dest., i ett annat lika mycket carcinomatös magsaft, digererade det förra fibrinflocka på 75 min., det senare ännu ej fullständigt efter 9 1/2 tim. Vid tillsats till 5 kbcm. normal magsaft af resp. 2 kbcm. aq. dest. och 2 kbcm. kräftsaft digererade det förra profvet fibrinflockan inom 1 1/4 tim., det senare inom 1 3/4 tim.; i allmänhet fann han, att ju mera carcinomatös magsaft eller cancersaft tillsattes, dess längre tid tog digestionen. Såsom ytterligare bevis anför han en annan serie, i hvilken han vid tillsats af fri saltsyra till carcinomatös magsaft ändock alltjemt funnit digestionen ske långsammare än i normal magsaft. Detta senare är dock ej bevisande; RIEGEL har ju sjelf visat, att pepsinmängden är minskad, och att tillsats af pepsin jemte saltsyra betydligt mera påskyndar digestionen än tillsats af saltsyra ensam. Förhållandet blir således ej enahanda som i normal magsaft; medan här pepsinmängden är normal och förhållandet mellan saltsyra och pepsin det bästa möjliga för digestionen, är pepsinet åter i den carcinomatösa magsaften minskadt, och digestionen af en lika stor fibrinflocka kan således trots saltsyretillsatsen ej ske lika fort som i normal magsaft; dertill behöfves äfven tillsats af en viss mängd pepsin.

Äfven jag har utfört åtskilliga med RIEGELS första försöksserie öfverensstämmande prof, i hvilka jag med den af mig angifna metoden bestämde mängden saltsyra före och efter tillsats af carcinomatös magsaft. Några af dem må här anföras:

1 kbcm. magsaft med 0,14% HCl + 1 kbcm. carcin. magsaft (0% HCl) innehöll 0,05% HCl;

1 kbcm. magsaft med 0,18% HCl + 1 kbcm. carcin. magsaft (0% HCl) innehöll 0,04% HCl;

1 kbcm magsaft med 0,11 procent HCI + 1 kbcm. carcin. magsaft (0% HCl) innehöll 0,02% HCl.

Dessa och RIEGELS första försöksserie bevisa bestämt, att i den carcinomatösa magsaften måste finnas ett ämne, som på ett eller annat sätt kommer den fria saltsyran att försvinna.

Innan jag emellertid öfvergår till frågan, hvilka dessa ämnen äro, torde det vara lämpligt att med tillhjelp af de kända fallen undersöka, under hvilka förhållanden en dylik cancersaft kan tänkas flyta från nybildningen in i ventrikeln. Både v.d. VELDEN och RIEGEL tyckas vilja antaga, att under alla förhållanden en dylik saft kan komma från cancern, ingen af dem nämner särskilt, att de anse vissa förändringar i cancern, en ulcerationsprocess eller dylikt, vara förutsättning, och dock torde det vara synnerligen svårt att tänka sig en dylik afsöndring genom en fullkomligt hel ventrikelslemhinna. Granska vi de anförda fallen i detta hänseende, finna vi, att af v.d. VELDENS 1) fall i obs. 11 fanns en scirr i muscularis och submucosan i form af små, circumscripta knölar med en glatt, ej ulcererad slemhinna öfver, i obs. 12 fanns en djup ulceraion med en temligen glatt, något kalkinfiltrerad yta, i obs. 13 angifves, att der fanns en tydlig carcinomatös infiltration i submucosan, bildade omvexlande hvitaktiga, saftfria och mera genomskinliga partier, medan slemhinnan öfverallt var hel utan kräftinfiltration men med små cystor; i obs. 14 hade blodkräkingar förekommit, och der fanns således med sannolikhet en ulcerationsprocess, i obs. 15 och 17 hade inga dylika uppträdt, i obs. 16 och 18 finnes ingen uppgift i sektionsberättelsen om slemhinnans förhållande, men af sjukdomsberättelsen framgår, att blodkräkningar aldrig funnits.
¹⁾ l.c.

Af mina egna fall visar fall II en tydlig ulcerationsprocess af en saftrik, märgig tumör, fall III likaledes en betydlig ulceration, i fall IV och V hafva deremot hvarken blodkräkningar eller blodblandade öppningar, såsom tecken till en ulceration, förefunnits. I alla de nu anförda fallen saknades saltsyra konstant. Af de fall, i hvilka saltsyra kunde påvisas, hade i här ofvan omnämda fall VI och möjligen XVI blodkräkningar förefunnits, i fall VII, IX, X, XIV, XV finnes ingen uppgift härom, i fall VIII, XI – XIII och XX hade inga blodkräkningar förefunnits, i fall XVII fanns vid sektionen en 2 ctm. bred, saftlös scirr i pylorus med fullkomligt hel slemhinna, i XVIII en ulcererande, ehuru mycket saftlös scirr och i XIX en mjuk svulstinfiltration i slemhinnan, med endast obetydlig ulceration. Att af dessa uppgifter med bestämdhet kunna afgöra, uner hvilka förhållanden afsöndring af kräftsaft inträder, är naturligtvis omöjligt. Ulcerationsprocesser funnos både i de fall, der saltsyra saknades, och der densamma fanns, och i båda kan man med säkerhet antaga, att cancersaft flutit in i ventrikeln. Hvarför då i det ena fallet saltsyran förstördes, i andra åter icke af den i ventrikeln influtna cancersaften, torde ej blifva så lätt att förklara. En närmare granskning af de anförda sektionsberättelserna visar dock, att i de fall, der saltsyra fanns, uppgifves uttryckligen, att antingen ulcerationen var mycket obetydlig, eller att cancern var synnerligen saftfattig. Då kan ju möjligen förklaringsgrunden sökas deri, att till följd af dessa omständigheter den inkomna kräftsatsens mängd varit så obetydlig, att de i densamma befintliga saltsyreförstörande ämnena ej förmått annat än delvis förstöra densamma. Att med bestämdhet yttra sig härom är emellertid ej möjligt till följd af de kända fallens ringa antal. Å andra sidan se vi, att saltsyra saknats äfven i fall, der slemhinnan varit fullkomligt hel och till och med ej infiltrerad af nybildningen. Att i dessa fall saltsyrans frånvaro skulle bero på ämnen i en i ventrikeln influten cancersaft förefaller föga sannolikt, ty dels är det svårt att förstå, huru en dylik saft skulle kunna genom den hela slemhinnan komma in i ventrikeln, dels torde väl, äfven om så sker, den inkomna mängden vara mycket obetydlig. Och då dertill kommer, att cancern i flera af dessa fall varit en scirr, således antagligen saftfattig, och dessutom varit inskränkt till sjelfva pylorusdelen, torde det medgifvas, att synnerligen mycket talar emot en förstöring af saltsyran genom cancersaften i sådana fall. Hvarpå saltsyrans frånvaro der beror, eller om möjligen det kommer att visa sig, att i dylika fall saltsyra verkligen finnes (se t.ex. fall XVII och XVIII) såsom regel, och de nämda fallen endast äro undantag, få nya undersökningar afgöra; för närvarande är det omöjligt att lemna tillfredställande svar härpå.

Att emellertid vid en ulcererande cancer saft kan komma in i ventrikeln, torde vara oomtvistligt, och då uppstår frågan, hvilka äro de saltsyreförstörande ämnena i cancersaften? I densamma finnes med all säkerhet utom detritusmassor äfven albumin. Nu har jag förut visat, att genom tillsats af albuminater i tillräcklig mängd en förhandenvarande saltsyrereaktion upphäfves, och att detta beror på en inträdande neutralisation af saltsyran. Hvad är då naturligare än att antaga, att det är albuminet i cancersaften, som, under förutsättning att dylik saft afsöndras, neutraliserar saltsyran och ger anledning till dess konstanta frånvaro. Än ytterligare tyckes mig tala härför, att, medan saltsyran bindes, pepsinet finnes qvar, på hvilket albuminaterna ej hafva någon inverkan. Detta bevisas bland annat deraf, att efter tillsats af saltsyra till en carcinomatös magsaft, som ej alls förmår digerera en fibrinflocka (fall II - V), denna digestion sker ganska bra, något, som ej kunde ega rum, om pepsinet vore förstördt. Att med RIEGEL antaga, att i cancern bildas en "produkt", som förstör saltsyran, så vida man icke vill beteckna det i cancersaften befinliga albuminet såsom en produkt af cancerprocessen, något, som dock ej öfverensstämmer med det allmänna språkbruket, torde man ej på grund af RIEGELS försök med skäl kunna göra, ty dessa tala lika mycket för det af mig nyss framstälda påståendet, att det är albuminaterna i cancersaften, som neutralisera saltsyran. Likaså torde antagandet af en förstöring af saltsyran på annat sätt än genom en neutralisation vara att gifva sig in på alltför obevisade hypoteser. I hvarje händelse blir det dock RIEGELS förtjenst, att genom en bevisande försöksseriehafva ådagalagt, att cancersaften vid tillsats till magsaft för-mår minska och ibland rent af upphäfva dess digererade förmåga genom att på ett eller annat sätt minska den fria saltsyrans mängd.

På grund af det nu anförda torde det kunna an- ses bevisadt, att i de fall, der en ulcererande caner finnes, saltsyrans frånvaro beror på en neutralisation af densamma genom de i cancersaften befintliga albuminaterna, d.v.s. saltsyra afsöndras från ventrikelslemhinnan, ehuruväl med stor sannolikhet i minskad mängd, beroende på dels en inskränkning af den secernerande slemhinneytan dels en nedsättning af det af cancern angripna organets funktionsförmåga och slutligen möjligen på en förändrad blodbeskaffenhet.

Hvad åter de saftlösa scirrerna och de fall, der slemhinnan ej är angripen, beträffar, så öfverlemnar jag åt nya undersökningar att afgöra, huruvida saltsyrans frånvaro icke är regel utan undantag och i ty fall, hvarpå detta förhållande beror.

Sammanfattar jag nu till slut för lättare öfversigts skull resultaten af mina undersökningar, torde följande framgå:

1:o Att det är möjligt att med full säkerhet med de använda färgämnena påvisa närvaro af äfven minsta mängd fri saltsyra.

2:o Att den af mig angifna metoden till quantitativt bestämmande af saltsyran är tillförlitlig och lätt utförbar.

3:o Att vid ventrikeldilatationer, som ej bero på cancerösa processer, saltsyra konstant finnes, frånsedt dock högst sällsynta undantagsfall.

4:o Att visserligen ofta saltsyra fattas vid en ventrikeldilatation beroende på en carcinomatös pylorusstenos, men att deremot uppgiften om dess konstanta frånvaro ej är riktig, i det i ung. 25% af de publicerade fallen saltsyra tidvis eller konstant kunnat påvisas.

5:o Att man derför ej vid tecken till en cancer, men närvaro af fri saltsyra får utesluta detta lidande.

6:o Att deremot vid samtidiga tecken till en cancer ventriculi och frånvaro af fri saltsyra diagnosen med stor säkerhet kan ställas på en cancer, och således detta förhållande är ett värde fullt bekräftande moment vid diagnosen.

7:o Att man ej ensamt på grund af konstant saltsyrefrånvaro får diagnostisera närvaro af en cancer ventriculi, ehuruväl man då alltid bör rikta uppmärksamheten på möjligheten af ett dylikt lidande och vara försigtig vid prognosens ställande.

8:o Att, hvad som nu sagts, gäller lika för en cancer pylori med åtföljande ventrikeldilatation som för en cancer i andra delar af ventrikeln utan åtföljande dilatation.

9:o Att cancern i och för sig ej annat än i sällsynta fall åstadkommer ett upphörande af saltsyresekretionen, men väl med stor sannolikhet en minkning af densamma dels genom en inskränkning af den secernerande slemhinneytan, dels genom en nedsättning af ventrikelns funktionsförmåga och dels möjligen äfven genom en förändrad blodbeskaffenhet.

10:o Att saltsyrans totala frånvaro vid en ulcererande cancer ventriculi med temligen stor säkerhet beror på en neutralisation af den afsöndrade saltsyran genom de i cancersaften förefintliga albuminaterna.

11:o Att deremot nya undersökningar få afgöra, huruvida saltsyrans frånvaro är regel och icke endast undantag vid scirrer och i fall, der slemhinnan är alldeles hel, samt i ty fall, hvarpå detta beror, då det är svårt att förstå, huru cancersaften genom en hel slemhinna skall kunna komma in i ventrikeln och blandas med dess innehåll.

Till slut ber jag att få till Professorerna HENSCHEN, HEDENIUS och HAMMARSTEN framföra min djupa och vördnadsfulla tacksamhet; till Prof. HENSCHEN för den beredvillighet, med hvilken han stält det nyinrättade kliniska laboratoriet och de å sjukhuset förekommande fallen till min disposition; till prof. HEDENIUS för hans välvilliga tillåtelse att få offentliggöra obduktionsjournalerna och till prof. HAMMARSTEN för de värdefulla upplysningar, han behagat meddela mig.
Från Kirurgiska Afdelningen i Upsala år 1883 – 1884

Från den kirurgiska afdelningen i Upsala.

Fall af urinrörsstriktur och prostatasten meddeladt af F. LENNMALM

O.F.E., 54 år, garfvare från Vestergötland. Patienten, som i allmänhet åtnjutit god helsa, ådrog sig 1854 syfilis och hade samma år en dröppel. Han har sedemera, med undantag af att han lidit af en syfilitisk ulcerationsprocess i näsan och gommen, varit frisk och särskildt aldrig varit besvärad af några symtomer från urinvägarna, förrän han för vid pass 3 år sedan började lida af de vanliga symtomerna af en urinrörsstriktur, sveda vid urinkastningen, täta trängningar och svårighet att få fram urinen. Enligt patienten uppgift har urinen aldrig någonsin innehållit blod eller grus, men de sista månaderna har den varit grumlig. Hösten 1883 uppstod under svår värk och ömhet i perineum en fistel, genom hvilken var och smutsig urin droppade fram. Patientens var under några dagar af februari 1884 intagen å ett lasarett i sin hembygd, der man förgäfves sökte införa en kateter. Tillståndet förvärrades sedemera, patienten blef oduglig till arbete, ännu en perinealfistel uppstod; den 18 juni 1884 intogs patienten å Upsala Akademiska sjukhus.

Status praesens den 19 juni. Patienten är temligen väl nutrierad, men nedsatt såväl kroppsligt som psykiskt genom sitt lidande. Vid undersökning af yttre genitalia befinnes scrotum vara ansväld och ömmande, isynnerhet i sin bakre, undre del. I perineum finnas tvänne fistelöppningar, från hvilka en knappsond kan införas ända till 10 centimeter åt flera håll, isynnerhet framåt in i högra scrotalhalfvan, hvilken är genomdragen af gångar, så att en sond kan kringgå högra testikeln.

Vid försök att sondera urinröret träffar man motstånd i främre delen af pars membranacea; ej ens den finaste tarmsträng passerar här fram. Urinen låtes till stor del genom perinealfistlarna, endast en mindre mängd framsipprar ofrivilligt emellanåt genom urinröret; den är smutsigt grumlig, ger ägghvitereaktion, innehåller i den rikliga bottensatsen var- och slemceller samt skifepitel, några njurcylindrar sågos ej. Prostata kännes något förstorad, dess konsistens fast, men ej ovanligt hård. Patientens öfriga organer äro friska, med undantag af att näsan är insjunken, och att en större defekt förefinnes i bakre delen af gommen (syfilis).

Efter upprepade fåfänga försök att komma in med något instrument i patientens blåsa gjordes den 26 juni yttre urethrotomi, hvarvid perinealfistlarna uppskuros grundligt åt alla håll, och äfven åtskilliga snitt måste göras härs och tvärs i scrotum för att lägga alla fistelgångar i dagen. En silfverkateter á demeure n:o 8 (engelska skalan) infördes derefter, blåsan sköljdes med salicylsyrelösning, såret i perineum behandlades med jodoform.

Förloppet efter operationen var gynsamt, urinen blef allt klarare och ägghvitefri, de vidsträckta operationssåren började bli friskt granulerande, katetern ombyttes emellanåt, och ingen svårighet förefans att införa densamma. En dag, den 8 juli, då en kateter skulle införas, befans detta plötsligt hafva blifit omöjligt, den gick ej på något vis in. Vid närmare undersökning fann man, att katetern stannat i prostata, den stötte der emot något hårdt föremål, och vid införande af ett finger i rectum kändes, att en sten befann sig i prostata mellan fingret och sondspetsen. Då det visade sig omöjligt att införa en kateter (äfven af finare slag), återstod intet annat än att göra ungefär samma operation som förut, fastän i större utsträckning.

Den 9 juli gjordes sectio mediana, snittet lades i såret efter den förra operationen, men urethra var hopläkt och måste åter uppskäras, denna gång ett betydligt stycke längre bakåt in i pars prostatica. I prostata kändes då en sten, hvilken medels en mindre stenslef uttogos i tre bitar. Efter stenens uttagande kändes vid palpation genom rectum prostatas bakre vägg vara slapp och ganska tunn.

Patienten befann sig väl efter operationen och utskrefs nästan läkt den 3 augusti, försedd med kateter n:o 9, hvilken han sjelf kunde införa.

De tre uttagna stenbitarna voro tillsammans ungefär så stora som en spansk nöt, den största biten vägde 2 gram, de båda mindre 0,50 och 0,37 gram respektive. Egentligen hade det varit två stenar, en större, från hvilken under operationen en bit afbrutits, samt en mindre, hvilken sutit på sidan och bakom den större samt med en afslipad, facetterad yta låg intill densamma och passade ihop med en facett på denna. Den större stenen varpå sin bakre, nedre yta konvex och temligen slät; dess främre, öfre yta var urhålkad till en glatt ränna för urinröret, hvilken ränna var så djup, att den utjorde ungefär 3/4 af en cirkelperiferi, och att sålunda urinröret till större delen var kringslutet af stenen; stenens sidoytor voro något knottriga. Stenen är till färgen gråhvit, endast här och der på ytan något blodimbiberad. Vid genomsnitt befinnes den vara ganska homogen utan någon tydlig kärna, snittytan kornig, kristalliniskt glänsande. Konsistensen i allmänhet något spröd, endast det allra ytligaste, ungefär millimetertjocka lagret är hårdare, porslinartadt. Vid kemisk undersökning, utförd af t.f. laborator DILLNER, har stenen befunnits bestå hufvudsakligen af trippelfosfat, kalciumoxalat och kalciumfosfat, organiska ämnen funnos i ytterst obetydlig mängd, urinsyra fans ej.

En sten, som anträffas i prostata, kan vara antigen bildad der på stället, sannolikt genom sammansmältning och kalkvandling af corpora amylacea, eller ock kan den härstamma från en njur- eller blåssten, som händelsevis fastnat i prostata. Den sten, hvarom nu är fråga, är sannolikt en verklig prostatasten. Derför talar den omständigheten, att patienten aldrig haft symtomer vare sig af njur- eller blåssten eller ens af någon sten alls; en sten, hvilken kommer från blåsan och kilar fast sig i prostata, låter nog märka sin närvaro, under det en verklig prostatasten, som småningom bildas ini prostata, ofta ej ger anledning till några symtomer. För stenens egenskap af verklig prostatasten talar vidare dess form, den är så godt som aftryck af prostata och har derför sannolikt uppstått i prostatas inre och så småningom atrofierat körtelsubstansen. Hvad stenens kemiska sammansättning beträffar, så kan man af den knappast draga någon slutsats angående dess bildning. Enligt Sir HENRY TOMPSON (Diseases of the prostate) är prostatastenarnas kemiska sammansättning i allmänhet följande:

kalciumfosfat 84,5%, kalciumkarbonat 0,5%, organiska ämnen 15%; dock tillägger han, att sammansättningen varierar högst betydligt.

Den omtalade rännan i stenen hade sannolikt varit belädd med slemhinna, eftersom någon skrapning före den 8 juli hvarken hörts eller känts, oaktadt silfverkatetrar och äfven metallsonder upprepade gånger blifvit införda. Först då stenen blifvit rubbad ur sitt läge och "satt sig på tvären" (af hvilken orsak är omöjligt att säga), upptäcktes den både med känsel och hörsel.

Fallet har omnämts såsom ett curiosum, emedan stenen upptäcktes på ett så egendomligt sätt, samt emedan den gamle, syfilitiske och nedsatte patienten tvänne gånger på mindre än 14 dagar fick undergå en så ingripande operation som urethrotomia externa (sectio mediana).
Ueber die Methoden der Salzsäurebestimmung im Mageninhalte und über das Verhalten der alzsäure bei Carcinoma ventriculi.

Von H. KÖSTER. (Referat)

Da die Frage über das Verhalten der freien Salzsäure bei Magenkrebs noch nicht endgiltig entschieden ist, sondern die Ansichten über dessen Ab- und Anwesenheit noch auseinandergehen, hat der Verf. dieselbe einer neuen Untersuchung unter worfen an Hand einiger auf der medic. Klinik in Upsala beobachteter Fälle, die er Gelegenheit hatte genau und oft zu untersuchen.

Zur Bestimmung der Salzsäure gebrauchte er die gewöhnlichen Farbstoffreaktionen; da jedoch die Angaben über Minimum der Salzsäure, das die Farbstoffe zu verändern vermag, schwanken, und es ihm nicht möglich war, aus diesen zu einem sicheren Schluss diesbezüglich zu kommen, hat er die Farbstoffreaktionen einer erneuten Prüfung unterworfen. Dabei vehrfuhr er so, dass er zu ein Paar Kbcm. der zu prüfenden Lösungen 1 bis 2 Tropfen der Farbstofflösungen setzte,dahierdurch die durch das von mehreren Verfassern angewendet Verfahren, zu einer Qvantität Farbstofflösung gleiche oder geringere Menge Säurelösung zu setzen, veranlasste Fehlerquelle vermieden wird; bei einem solchen Verfahren wird nämlich die ursprüngliche Säurelösung bedeutend verdünnt, und der Salzsäuregehalt der Lösung bedeutend niedriger als in der ursprünglichen, wodurch fehlerhafte Resultate erhalten werden; ausserdem verdeckt dann leicht die intensive Farbe der Farbstofflösung geringere Farbendifferenzen.

Verf. fand nun bei der oben genannten Laborationsmethode folgendes: Methylanilinviolett (2 Tropfen einer 0,05% Lösung zu 2 Kbcm. der Säurelösung) wurde schwach blauviolett gefärbt von 0,01% HCl, ganz deutlich blau von 0,03% HCl und mehr; Milchsäure von 0,40% färbte dasselbe schwach blauviolett, etwas <
0,02% HCl, >
0,01% HCl. Durch Schütteln mit Aether verschwand die durch Milchsäure hervorgerufene Färbung.Vom Tropaeolin erhielt er mehrere Präparate, von denen eines ein vorzügliches Reagenz auf Salzsäure war, indem dessen 0,025% Lösung (5 Tropfen zu 2 Kbcm. Säurelösung) schön rosafarben wurde durch 0,02% HCl, während Milchsäure eine schwache Rosafärbung erst in einer Koncentation von 0,50% gab,<
0,02% HCl. Verf. kann jedoch nicht diesen Farbstoff empfehlen bei der Unsicherheit des Präparates. Die Mohrsche Probe ist sehr sicher und ausgeführt, wie im Originale angegeben, sehr gut, indem damit schon 0,01% HCl entdeckt werden können. Fuchsin ist untauglich. UFFELMANS Rothweinprobe ist gut, giebt deutlichen Ausschlag bei einem Gehalt von 0,04% HCl, während Milchsäure von 1% erst schwache Rosafärbung, etwas >
0,02% HCl hervorruft. Das Reagenspapier ist auch zu empfehlen, doch erhält man damit deutliche Reaktion erst bei 0,10% HCl. UFFELMANS Angaben über das Heidelbeersaftpapier war Verf. nicht im Stande zu bestätigen; möglicherweise beruchte dieses darauf, dass Verf. nur getrocknete Heidelbeeren und aufgekochten Heidelbeerensaft zu seiner Disposition hatte Milchsäure giebt inzwischen in genügender Koncentration alle nun genannten Reaktionen, wenn auch bedeutend schwächer als Salzsäure, und Verf. suchte deshalb nach einem Farbstoffe, der durch Salzsäure verändert wurde, aber von Milchsäure unverändert blieb. Einen solchen hat er in dem Malachitgrün gefunden, von dem eine 0,025% Lösung angewendet wird, die, eine schön blaugrüne Lösung bildend, durch Salzsäure sehr schön smaragdgrün wird. Diese Reaktion ist schwach bei einem Gehalt von 0,04 - 0,05% HCl, deutlich bei höherem Salzsäuregehalt, während Milchsäure von 10% die Farbe nicht verändert. Am besten setzt man zu 2 Kbcm. der Säurelösung 1 Tropfen der Farbstofflösung.

Die von UFFELMAN angegebenen Reaktionen auf Milchsäure fand Verf. vollkommen zuverlässig.

Alle die genannten Farbstoffveränderungen werden jedoch durch Zusatz von Alkalien, Albuminaten, Pepton und Fosfaten aufgehoben, und Verf. beweist, dass dieses auf einer Neutralisation der Salzsäure beruht, so dass bei Gegenwart der genannten Substanzen in genügender Menge freie Salzsäure nicht vorhanden ist. Sie verhindern deshalb nicht die Reaktion der Salzsäure im Magensaft, denn freie Salzsäure findet sich eben nicht bei Gegenvart derselben.

Verf. giebt darauf eine Methode an, um mit der Methylanilinviolettreaktion noch viel kleinere Mengen Salzsäure nachzuweisen als oben angegeben, doch hierüber ist im Originale nachzusehen.

Bei der Prüfung des magensaftes verfährt Verf. folgendermaassen:

Die Reaktion wird mit Lakmuspapier geprüft:

I. Wenn keine saure Reaktion, findet sich keine freie Säure.

II. Wenn saure Reaktion, prüft man mit Malachitgrün:

1. Wenn dabei deutliche smaragdgrüne Farbe eintritt, so findet sich Salzsäure mit Sicherheit.

2. Wenn nicht, prüft man auf Milchsäure mit UFFELMANS Eisenchloridprobe (1 Tropfen: 50 Kbcm. aq. dest.)

a) Wenn dabei nur undeutliche Gelbfärbung eintritt, kann Milchsäure ausgeschlossen werden, und man kann dann direkt mit den gewönlichen Farbstoffen (Methylviolett, Mohrsche Probe und Weinfarbstoff) auf Salzsäure prüfen.

b) Wenn starke Gelbfärbung, wird der Magensaft mit Aether geschüttelt, wordurch die Milchsäure zum grössten Theil entfernt wird, und darauf prüft man wie vorher auf Salzsäure.

Verf. hat im Zusammenhange hiermit eine Methode ersonnen leicht und sicher die Menge der Salzsäure qvantitativ zu bestimmen: Die Methode gründet sich auf das Verhalten der Methylviolettreaktion, durch Zusatz von Alkalien und Fosfaten zu verschwinden. Man verfährt folgendermaassen: Nachdem man genau 2 Kbcm. der zu prüfenden Lösung in ein Reagenzglas abgemessen, setzt man hierzu 2 Tropfen einer 0,05% Methylanilinviolettlösung; in einem anderen Reagenzglas werden des Vergleiches halber 2 Kbcm. aq. dest. mit 2 Tropfen Farbstofflösung abgemessen. Darauf lässt man tropfenweise mittelst einer Bürette, unter beständigem Schütteln des Reagenzglases, von einer 1/10 Normalnatronlauge (4:1 000 aq. dest.) oder einer 5% Fosfatlösning (Na2 HPO4) so viel zufliessen, dass die Farbe in den beiden Reagenzgläsern ganz gleich ist. Die Tropfen werden nicht grösser genommen, als dass 20 Tropfen = 1 Kbcm. aq. dest. = 1 grm sind, und am besten wendet man hierzu eine Bürette, auf der jeder Kbcm. in 20 Theile getheilt ist, an. Doch kann man auch eine gewöhnliche Pipette anwenden mit so feinem Lumen, dass 20 Tropfen 1 Kbcm. entsprechen. Sind Albuminate oder Peptone zugegen, deren Lösungen durch Methylviolett schwach blauviolett gefärbt werden, so entspricht die Menge der resp. Lösungen, die erfoderlich ist, um die Farbe der zu prüfenden Lösung nicht weiter zu verändern, der vorhandenen Salzsäure. In folgender Tabelle sind die gefundenen Werthe dargestellt:}}}}}

Salzsäuremenge in %

Menge der 1/10 Normalnatronlauge in Tropfen

Menge der 1/10 Normalnatronlauge in Kbcm

Menge der 5% Fosfatlösung in Tropfen

Menge der 5% Fosfat lösung in Kbcm.

Salzsäuremenge in %

Menge der 1/10 Normalnatronlauge in Tropfen

Menge der 1/10 Normalnatronlauge in Kbcm.

Menge der 5% Fosfatlösungin Tropfen

Menge der 5% Fosfatlösung in kbcm.

0,01

1

0,05

1

0,05

0,16

18

0,90

12

0,60

0,02

2

0,10

2

0,10

0,17

19

0,95

13

0,65

0,03

3

0,15

2

0,10

0,18

20

1,00

14

0,70

0,04

4

0,20

3

0,15

0,19

21

1,05

15

0,75

0,05

6

0,30

4

0,20

0,20

22

1,10

15

0,75

0,06

7

0,35

5

0,25

0,21

22

1,10

16

0,80

0,07

8

0,40

5

0,25

0,22

23

1,15

17

0,85

0,08

9

0,45

6

0,30

0,23

23

1,15

17

0,85

0,09

10

0,50

7

0,35

0,24

24

1,20

18

0,90

0,10

11

0,55

8

0,40

0,25

25

1,25

19

0,95

0,11

12

0,60

9

0,45

0,26

25

1,25

20

1,00

0,12

13

0,65

9

0,45

0,27

26

1,30

21

1,05

0,13

14

0,70

10

0,50

0,28

26

1,30

21

1,05

0,14

15

0,75

11

0,55

0,29

27

1,35

22

1,10

0,15

17

0,85

12

0,60

0,30

28

1,40

23

1,15

Ueber die angestellten Kontrollversuche und Kontrollberechnungen, die beweisen, dass die Methode ziemlich sichere Werthe liefert, siehe das Original.
Was die andere Frage, die über das Verhalten der Salzsäure bei Carcinoma ventriculi betrifft, hat Verf. seine Untersuchungen auch auf andere Fälle als Pyloruscarcinome ausgedehnt. Er hat auf der medic. Klinik Gelegenheit gehabt 5 Fälle mit konstantem Fehlen der Salzsäure und 3 Fälle mit deutlicher freier Salzsäure im Mageninhalt zu untersuchen. Ausserdem theilt er noch ein Paar ältere Fälle aus der Klinik, in denen Salzsäure sicher vorhanden war, und drei anderwärts observierte Fälle mit freier Salzsäure mit.
Verf. sucht darauf durch eine Zusammenstellung der bisher in der Literatur bekannten Fälle zu einem Schluss über das Verhalten der Salzsäure zu kommen. Die hierher gehörigen Fälle subsummiren unter einer von folgenden Gruppen. 1) Magendilatationen, die nicht durch ein Carcinoma ventriculi veranlasst sind: Hiervon sind a) mit Gegenwart freier Salz- säure 31 Fälle bekannt, b) mit konstant fehlender Säure theilt Verf. einen mit. 2) Magendilatationen, die durch ein Carcioma ventriculi veranlasst sind: a) Mit konstant fehlender freier Salzsäure sind bisher bekannt 32 Fälle, b) mit zeitweisem Auftreten oder beständiger Anwesenheit der Salzsäure 12 Fälle. 3) Magenkrebs ohne Magendilatation; a) ohne freie Salzsäure 2 Fälle, b) mit freier Salzsäure 3 Fälle.
Die Schlüsse, die aus diesen Zahlen vom Verf. gefolgert werden, sind folgende: 1) Magendilatationen. die nicht durch ein Carcinoma ventriculi veranlasst sind, zeigen konstant Salzsäure im Mageninhalte, von einigen höchst seltenen Ausnahmefällen abgesehen. 2) Dass zwar oft die Salzsäure bei einer durch eine carcinomatöse Pylorusstenose verursachte Magendilatation fehlt, dass dagegen die Angabe, dass dieses Fehlen konstant ist, nicht richtig ist, indem in ung. 25% der bekannten Fälle die Salzsäure zeitweise oder konstant nachgewiesen werden konnte. 3) Dass man deshalb nicht bei Symptomen eines Carcinoma ventriculi und gleichzeitiger Anwesenheit der Salzsäure im Mageninhalte ein Carcinoma ventriculi ausschliessen darf. 4) Dass dagegen bei gleichzeitigen Symptomen eines Carcinoma ventriculi und Abwesenheit von Salzsäure die Diagnose dieses Leidens mit grösster Sicherheit gestellt werden kann, und also die Abwesenheit der Salzsäure ein werthvolles, die Diagnose unterstützendes Moment ist. 5) Dass man nur auf Grund der Abwesenheit der Salzsäure ein Carcinoma ventriculi nicht diagnosticieren darf, obgleich man alsdann immer die Möglichkeit eines solchen Processes in’s Auge fassen und vorsichtig mit der Prognose sein muss. 6) Dass das soeben gesagte gültig ist sowohl für ein Carcinoma pylori mit Dilatation als für ein Carcinom in anderen Theilen des Magens ohne Dilatation.
In einem letzen Abschnitt sucht Verf. die Frage nach der Ursache des oft eintretenden Salzsäureverschwindens zu beantworten. Er betont, dass ein sicheres Resultat nur durch Vergleichen der Fälle zu erhalten ist, dass aber von den bis jetzt veröffentlichten Fällen die Meisten so unvollständig sind, dass sie in dieser Hinsicht schwer zu verwerthen sind und keine absolut sicheren Schlüsse erlauben. Verf. kommt zu dem Resultate, dass hierbei mehrere Faktoren wirksam sind. Theils wird die Salzsäure in Folge der Gegenwart des Carcinomes in geringerer Quantitet als normal secerniert, theils findet sich in dem Krebssaft, wie RIEGELS und ähnliche vom Verf. angestellte Versuche zeigen, eine Substanz, die die freie Salzsäure zu zerstören vermag. Der Ansicht RIEGELS, dass diese Substanz ein Produkt des carcinomatösen Processes ist, sowie dass die Zerstörung auf andere Art als durch eine Neutralisaion der Salzsäure erfolgt, kann Verf. nicht beistimmen. Im Gegentheil zeigt er, dass das Verschwinden der Salzsäure im carcinomatösen Magensafte auf einer Neutralisation der Salzsäure durch die im Krebssafte vorhandenen Albuminaten beruht. Jedoch will er diesen Erklärungsgrund nur für ulcerierende Carcinome gelten lassen und neue Untersuchungen entscheiden lassen, ob die Abwesenheit der Salzsäure bei Scirrhen und nicht ulcerierenden Carcinomen nicht Regel sondern nur Ausnahme ist, sowie worauf in diesen Fällen das Salzsäureverschwinden beruht, da es ihm schwer fällt, eine Absonderung des Krebssaftes durch eine ganz unversehrte Schleimhaut anzunehmen.

Aus der medicinischen Klinik (d. Prof. S. Henschen) in Upsala.
(Referate).
1:o HENSCHEN. Uber primären Blasenkrebs. 1 Taf.
(Upsala Lälareförb. Förhandl. Bd 17 & 18, 1881- 83.)
Der Verfasser beschreibt 4 Fälle von primärem Blasenkrebs, die er histologisch untersuchte; 2 derselben wurden von ihm selbst behandelt und diagnosticirt.
1 Fall: medulläres Karcinom. Eine Frau 61 Jahr alt, unverheirathet, deren Mutter am Mammakrebs gestorben. Symptome: Seit März 1881 wiederholte Haematurie, vohrer während vieler Jahre unbestimmte Schmerzen in der Sacralgegend, im Sept s. J. Schmerzen beim Uriniren, wobei der Harn sich blutig erwies.
Bei der Aufnahme in die Klinik im Febr. 1882 war die Patientin nur wenig abgemagert, hatte keine Empfindlichkeit über der Blasengegend. Von Vagina aus fühlte man eine citronengrosse, ovale Geschwulst am Blasenboden. Der Harn enthielt grosse 2 - 3 kernige Zellen (Krebszellen) nebst degenerirtem Stroma (Gefässe). Im Sommer stärkere Haematurie, Incontinentia. Im Sept. uraemische Symptome, Tod.
2:o Fall: Schirrhus Vesicae. Prep. aus d. patol. Museum.
3:o Fall: Kankroid. Prep. aus. d. patol. Museum.
4:o Fall: Villöser Kankroid. Mann, 4 Jahr alt. Im Mai 1876 Haematurie mit zeitweiliger Verbesserung. Im Jahre 1878 fühlte der Pat. in der linken Seite der Nierengegend eine Geschwulst, deren Vorhandensein von den Ärzten nicht konstatirt werden konnte. Diagnose während einiger Jahre unsicher. Im Frühling 1879 hatte Verf. mehrmals Gelegenheit den Harn mikroskopisch zu untersuchen, wobei er kleine für das unbewaffnete Ange fast unwahrnehmbare, fadenähnliche Körper vorfand, die sich unter dem Mikroskope als einfache oder verzweigte von einer dünnen mit Cylinderzellen bekleideten Scheide umgegebene Gefässe erwiesen. Die Diagnose, durch die Sektion bestätigt, wurde auf villösen Blasenkancer gestellt. – Injektionen in die Blase von Tanninlösung (1 – 2 1/2%) und Ergotininjektionen sistirten die Blutung. Das Allgemeinbefinden hob sich, bis dass der Tod im April 1880 unter Uraemie eintrat.
Der Verfasser fasst die Beobachtungen obiger vier Fälle, die vier Typen des Blasenkrebses representiren, derartig zusammen.
Die Form des Blasenkrebses war gewöhnlich rund, auf weiter Basis, ansgenommen beim Schirrhus, der eine diffuse Infiltration des Blasengrundes bildete, der zugleich steif, kleinknotig und mit einigen polypösen himbeerähnlichen Excressenzen versehen war.
Die Oberfläche der Geschwülste war eben, grosslobirt, villös (bei dem villösen Kankroid) oder ulcerirt, beim Scirrhe war die Ulceration nur mikroskopisch (von praktisch - diagnostischem Interesse) wahrnehmbar.
Die Konsistens beim Scirrhe erwies sich als sehr fest, die kankroide and der Oberfläche locker, dagegen in den tieferen Schichten faserig. Das Medullar - karcinom war locker und von zahlreichen grossen Gefässen durchzogen.
Der Sitz der Geschwülste befand sich in allen Fällen in der Gegend der Ureteren. In dem Fällen 1 und 4 waren die Uretermündungen von den Geschwülsten verdeckt, im Fall 2 die Uretereneinmündungen davon umgeben, während im Fall 3 die rechte Mündung davon frei war.
Zuwachs: in drei Fällen fanden sich in der Blase neben der Hauptgeschwulst kleinere tumoren von Milie- bis Erbsengrösse.
Ausbreitung: in 3 Fällen drangen die Geschwülste bis tief in das subseröse Bindegewebe ein. Der Scirrh erreichte das Bindegewebe zwischen den Samenblasen. Bei der medullären Form war auch das Gewebe der Blase kancerdegenerirt. In keinem Falle jedoch drangen die Geschwülste in die Prostata ein, obschon sie bis zu deren Grenze vorrückten.
Metastasen scheinen nicht vorzukommen (Ausnahme
Fall 1?) Ureteren waren in allen Fällen obliterirt oder verengert mit secundärer Dilatation.
Nieren immer hydronephrotisch.
Ausgangspunkt der Tumoren war, aller Wahrscheinlichkeit nach, in allen Fällen das Blasenepithel in der Nähe der Ureterenmündungen (in keinem die Prostata). Durch Zusammenstellung der in den Fällen 2, 3 und 4 befundenen Thatsachen konnte man die Ueberzeugung gewinnen, dass ichs die Kancerzellen aus dem Epithel der Blase entwickeln. Beim Scirrhe sah man wie die Epithelzellen sich in die Tiefe in die Submucosa bohrten, hier proliferirten und die Submucosa papillenartig hervorschoben. Das Hervorrücken der Zellen und ihre Umwandlung in Krebszellen konnte in den Fällen 2 und 3 näher beobachtet werden.
Mikroskopische Zusammensetzung: beim medullaren Kancer war ein dentliches Stroma von neugebildetem lockeren Bindegewebe zu finden. Die Zellen zahlreich. Beim Scirrhe war das Bindegewebe fibrös, fest, sehnenähnlich, die Zellen spärlich, in Gruppen. Beim Kankroide waren die Zellen überwiegend in Vergleich mit dem Stroma, das meistentheils von dem ursprünglichen zersprengten Gewebe gebildet war. Die Zellen gewöhnlich gross bis sehr gross; in beiden Fällen deutliche "Riffelzellen".
Verschiedene Formen von Papillen und Villi sind beim Blasenkrebs zu finden; diese Bildungen waren in allen Fällen sekundär.
Die Diagnose wurde in den beiden Fällen, die der Verf. beobachtete, mit dem Mikroskope ante mortem gestellt. Die mikroskopische Untersuchung musste doch mehrmals wiederholt werden. Beim Scirrhe könnte das Mikroskop sicherlich keine Auskunft über die Geschwulst geben, weil dieselbe fast gar nicht ulcerirt war.
Die Prognose war in allen Fällen absolut lethal, weil die Geschwülste von den Mündungen der Ureteren ausgingen – eine Thatsache, die von praktichen Gewicht bei der Behandlung ist.
Die Behandlung kann also nur palliativ sein. Einspritzungen in die Blase von Tanninlösungen (1 - 2%), und subcutane Ergotineinsspritzungen waren in Falle 4 von Nutzen.

2:o HENSHEN. Über das Chinolin als antipyreticum.
(Upsala Läkareför. Förhandl. Bd 18. 1882 - 83).
Nach einer kurzen Zusammenstellung der theilweis widersprechenden Resultaten im Bezug auf die antipyretische Wirkung des Chinolins, bemerkt der Verfasser, dass sich der Widerspruch der Angaben wahrscheinlich daher herleitet, dass die Versuche und die Beobachtungen nicht systematisch und kritisch genug gemacht worden sind. Er bespricht wie die Beobachtungen und Berechnungen angestellt werden müssen. Eine der grössten Schwierigkeiten ist zu sagen, ob die veränderte Temperatur eine Folge des gegebenen Mittels oder nur accidental ist.
Bei einer Febris continua wird die Wirkung eines Mittels leicht erkannt; doch muss man auch dann die spontanen Morgenremissionen und Abendexacerbationen mit in die Rechnung nehmen. Ohne diese Vorsichtsregeln wird die Wirkung zu gross oder zu klein berechnet. Man muss also zuerst die spontanen Variationen berechnen. Bei den typischen Fiebern muss das Mittel regelmässig an vorher bestimmten Tagen gegeben werden und muss man dabei berücksichtigen, ob das Mittel in der steigenden oder fallenden Fase der Krankheit gegeben wird.
In unregelmässigen Fiebern, wie bei vielen Phtisikern, kommen noch neue Fehlquellen zu, die nur durch ein systematisches Verfahren und vorsichtige Berechnung umgegangen werden können. Bei dieser Berechnung müssen abnorm hohe und tiefe spontane Temperaturen bisweilen ausser Rechnung gelassen werden. Das Arzneimittel kann man am besten je 3 Tage an vorher bestimmter Tageszeit geben; man kann dann annehmen, dass die letzte Dosis keine Wirkung mehr ansübt. Nur wiederholte und zahlreiche Observationen können ein zuverlässiges Material liefern. Im Allgemeinen kann man nur aus den Temperaturmedien mit grösserer Sicherheit Conclusionen ziehen.
Überhaupt treten der praktischen Anwendung dieser Regeln mehrere Schwierigkeiten entgegen, insbesonders wenn anwendbares Krankenmaterial beschränkt ist.
Das Chinolin wurde in folgenden Krankheiten geprüft:
Phthisis pulmonum (18 Fälle), Tuberculosis meningum et universalis (1 Fall), Tuberculosis urogenitalis (2 Fälle), Febris typhoides (10 Fälle), Pneumonia acuta (1 Fall), Pleuritis
acuta (4 Fälle), Pneumonia e corpore inspirato (1 Fall), Cystitis acuta (1 Fall), Peritonitis cancerosa (1 Fall), in Allem 39 Fälle.
In Gegensatz zu anderen Angaben fand der Verf., dass das Chinolin (immer Tartras chinolinicus) bei Phthisis gewöhnlich eine kräftige und oft 1-2 Tage dauerde Wirkung hatte, wenn die Patienten es ertragen konnten. Ausnahme machten einige Fälle. In Tyfoidfieber war die Wirkung gut; in mehreren Fällen wurde das Tyfoidfieber abortiv (ob durch oder nur nach dem Mittel wird anheimgestellt).
Schlussresultat:
1) Tartras chinolinicus ist überhaupt in Fiebern verschiedenen Ursprungs indicirt.
2) Chinolin ist kontraindicirt bei Ventrikelkrankheiten (insbesonders Ulcus) und in den Fällen wo Brechneigung oder Erbrechen vorhanden sind. Ebenso wo Erbrechen gefährlich ist, wie bei Lungen- oder Magenblutungen, Peritonitis u.s.w.
3) Das Chinolin in Dosis von 1 gm wirkt in den meisten Fällen Temperatur - erniedrigend ohne selbst in grösseren Dosen (4 gm) Kollapssymptome, nervöse Symptome oder Störungen von Herz oder Respiration hervorgerufen. Die Wirkung tritt gewöhnlich binnen 2 Stunden ein, oft erst später, ist wahrnehmbar oder selbst stark nach 12 - 14 Stunden, verschwindet meistens binnen 24 Stunden, kann aber bis 36 Stunden oder noch länger dauern. Die Wirkung ist also nicht schnell, aber dauernd. Das Chinolin scheint accumulativ zu wirken. Der Temperaturfall scheint nicht parallel mit der Steigerung der Dosis zu gehen. In einigen Fällen keine Wirkung.
4) Ausnahmsweise (3 Fälle von Phthisis von 39) steigt die Temperatur nach Chinolin. Die Steigerung fängt nach 1 - 2 Stunden an, ist nur 1Grad; nach 6 - 8 Stunden wird die Temperatur wieder normal oder fällt unter die vorherige. Die Steigerung, die gewöhnlich nach grösseren Dosen eingetreten war, wurde von Intoxicationssymptomen wie allgemeinem Schlechtbefinden bisweilen Frösten und Brechneigungen begleitet.
5) Das Chinolin wurde gewöhnlich nach der Abendexacerbation in Dosis von 0,5-1 gm (1-2 mal) gegeben. 1 gm von Chinolin hat soungefähr dieselbe Wirkung wie 1 gm Chinin.
6) Das Chinolin hat vor Chinin und Salicylsäure den Vorzug, dass es gewöhnlich keine nervöse Symptome, Kopfweh, Ohrensausen oder dergleichen hervorruft.
7) Dagegen hat das Chinolin den schweren Nachtheil, dass es sehr oft Erbrechen oder Brechneigung hervorruft. Einige Patienten vertragen es sehr gut, andere überhaupt gar nicht. Oft kann man dann das Mittel per Anum administriren; bisweilen werden auch bei derartigem Gebrauch jene Symptome hervorgerufen. Bisweilen folgte Diarrhoe.
In 2 Fällen folgte ein maculo - papulöses masernähnliches Exanthem, dass ohne weitere Bedeutung war und dass nach etwa 2 Tagen verschwand. In diesen Fällen hatte das Chinolin keine andere Nebenwirkung.
Das Mittel mit Umsicht benutzt, wirkt oft gut und kräftig und eignet sich der Billigkeit wegen speciel für Armenpraxis.

3:o LENNMALM, F., Über eine kleine im Krankenhause im Herbst 1882 auftretende Darmdifteriepidemie.
(Upsala Läkarför. Förhandl. Bd. 19. 1883 - 84).
Der Verf. beschreibt eine im Herbste 1882 im Krankenhause herrschende Epidemie vonDarmdiphtheritis. Schon im Sommer herrschte daselbst eine recht starke und ausgebreitete Epidemie von Diarrhoe, die den Tod mehrerer der durch Phthisis und Cancer heruntergebrachten Kranken beschleunigt zu haben scheint. Bei der Sektion fand man im Dickdarm difteritische Veränderungen mit Ulcerationen. Die Krankensäle wurden in Folge dessen ausgeräumt und gelüftet.
Die Mittheilung des Verf:s umfasst nun hauptsächlich nur den Herbst. Im Anfange von Sept. litten nur drei Patienten an Diarrhoe; zwei von diesen starben und bei deren Sektion wurden im Colon difteritische Veränderungen und Ulcerationen gefunden. Von nun an konnte man von jenen Betten die Ausbreitung einer Diarrhoeepidemie, die in den Monaten Sept. bis Dec. nicht weniger als 49 d.h. 25% von sämmtlichen in der Abtheilung gepflegten Kranken angriff. Von diesen 49 starben 9, die alle bei der Sektion im Dickdarm difteritische und ulcerative Veränderungen zeigten. Von diesen 9 hatte doch nur 1 während des Lebens Symptome von Dysenterie gezeigt. Alle die übrigen 8 Fälle zeigten nur das klinische Bild einer einfachen Diarrhoe. Übrigens waren alle diese 9 kachektische Individen, die an hochgradiger Ftisis, Cancer, Nephritis etc. litten und deren Tod durch die Diarrhoe nur beschleunigt wurde. Von jenen 49, die in den Herbstmonaten von Diarrhoe getroffen wurden, zeigten nur 4 ausgeprägte Symptome von Dysenterie, die übrigen litten nur an einfacher Diarrhoe.
Indessen glaubt der Verf., der bei der Klinik Assistent war, die Wanderung der Diarrhoeepidemi von den eben genannten zwei dysenterischen Fällen fast von Bett zu Bett durch die Krankensäle räumlich und zeitlich genau verfolgen zu können. Der ursächliche Zusammenhang zwischen diesen Diarrhoefällen und den lethal verlaufenden 9 Fällen, die alle bei der Sektion Dickdarmdifterie zeigten, obschon sie (mit einer Ausnahme) im Leben nur an einer einfachen Diarrhoe gelitten hatten, konnte auch genau verfolgt werden. Auf Grund dieser Thatsachen schliesst der Verf.:
1) dass die ganze Diarrhoeepidemie von 49 Fällen demselben etiologischen Momente zugeschrieben werden muss, nähmlich
2) einem dysenerischen Gifte;
3) dass in der That die ganze Epidemie eine auf einer gelinden Dickdarmdifterie beruhende abortive Dysenterie war;
4) dass die abortive Dysenterie, bisweilen wenigstens, von einer einfachen Diarrhoe klinisch nicht zu unterscheiden ist und also dann nicht diagnosticirt werden kann;
5) dass es also Diarrhoeepidemien gibt, die nur verstechte oder abortive Dysenterien sind - also infectiös sind;
6) dass die bei Ruhrepidemien auftretenden Diarrhoeen solche abortive Dysenterien sein können und
7) dass man also bei solchen Epidemien dieselben prophylaktischen Maassregeln wie bei den genuinen Dysenterien vornehmen muss.
Der Verf. betont die Wahrscheinlichkeit dieser Schlüsse, die kategorisch nicht beiwiesen werden können. Das interessante in der Mittheilung liegt eben darin, dass mann die patologisch anatomischen Veränderungen im Darme bei Patienten, die im Leben an einer deutlich epidemischen Diarrhoe wie es schien von einfacher nicht dysenterischer Art, gelitten hatten, verfolgen kann und dass diese Fälle als Darmdifteritis rubricirt werden müssen. Diese Gelegenheit, die durch die unheilbaren Krankheiten der befallenen Individen bedingt wurde, ist sonst in Privatpraxis selten zu treffen, weil gewöhnlich die von solchen epidemischen Diarrhoeen getroffenen Kranken selten zur Sektion kommen.
Bei der Diskussion in Upsaliensen Aerztlichen Gesellschaft bemerkte Prof. HENSCHEN, dass solche Fälle wie die von LENNMALM beschriebenen, von VIRCHOW und ROKITANSKY als sekundärer Darmkroup und von den genannten Verfassern als einer gesteigerte katarrhale Process bezeichnet sind. Die Mittheilung von L. deutete darauf hin dass diese Form infektiös sei. Für diese Deutung redete auch der Befund von leicht gefärbten Mikrokockenhäufchen in dem Dickdarmwand. In einem Falle trat die Krankheit mehr selbeständig auf mit Haematurie und Nephritis, die nach längerer Zeit den Tod des Patienten verursachte. Von Intresse fand H., dass die difterischen Fällen selbst klinisch von einfachen Diarrhoeen nicht diagnosticirt werden konnten, und dass selbst bei mikroskopischer Untersuchung in den Dejectionen kein Blut zu finden war.

4:o HENSCHEN, Ein Fall von symmetrischem Pemphigus bei einem erwachsenen Weibe
(Upsala Läkareför. Förhandl. 1883-84. Bd. 19 pag.144 - 149).
Ein 37-jähriges Weib erkrankte im April 1883 - 3 Wochen nach Partus und nachdem sie sich gänzlich erholt hatte - unter zurückkehrendem Fieber und Schüttelfrösten; selten war sie beim Bewusstsein; die Zunge wurde enthäutet, blutend, das Zahnfleich geschwollen, locker, die Zähne los; sie spuchte Blutklumpen aus (wahrscheinlich vom Munde). Während eines Monats waren die Ärme stetig flektirt; keine Sensibilitetsstörungen; im medio Juni Verbesserung, aber fortwährend Schüttelfröste, Fieber und Husten.
Im September desselben Jahres erschienen Oedeme in den Beinen und im Gesicht nebst Pemphigusblasen von etwa 1 ctm. in Diameter mit hemorrhagischem, dann eitrigem Inhalte. Das Exanthem entstand zuerst am linken Unterbeine, dann an der linken Unterarm, dann in derselben Folge an der rechten Seite zuletzt an einem grossen Theil des Rumpfes und am Reste der Extremiteten. Gleichzeitig bildete sich an den beiden Fersen eine grössere Ulceration aus. Schwäche und Abmagerung in den Armen und Beinen nebst spontanen Schmerzen in den Füssen und den Fussgelenken.
Stat. praes. 30/10 83. Arme und Beine abgemagert und sehr schwach; jeden Abend Schüttelfrost; die Morgen – t Graden 36,5 - 37 Graden C., des Abends 38,5 - 39 á 39,5 Graden C. Gehör und Geschmach abgestumpft. Schleimhäute ohne Geschwüre; Gesicht geschwollen. Hals, Arme, Mammae und Rücken mit dünnen Schuppen bekleidet. Im Gesicht am Rücken und insbesonders an den Armen und Beinen zahlreiche krustabelegte rothe Flecken und Geschwüre. An beiden Fersen 6 + 4 ctm. grosse Geschwüre mit ebenen Rändern.
An den Glutealregionen beiderseits symmetrisch einige grössere Flecken. Wodie Epidermis abgestossen ist, ist das Corium entblösst und blutend; rechts eine grosse Pemphigusblase. Milz vergrössert. In den Lungen beginnende Phthisis. Harn normal.
10/11 Die Schüttelfröste hören auf. Albuminuri.
16/11 Neue Geschwüre an der 1. Schulter und 1. Grosszehe.
5/12 Die Patientin wird nach Chinolin afebril; China vorher unwirksam. Das Blut enthält 2,8 mill. rothe und 70 000 weisse Blutkörperchen in Kub. m.m. Die Sehnenreflexe verstärkt; allgemeine Hyperalgesi mit Ausnahme der Hände und Füsse, wo die Sensibilitet vermindert ist.
13/12 Allgemeinzustand verbessert; verlässt die Klinik; die Hautkrankheit von der Behandlung wenig influirt.
In der Epicrise macht der Verfasser aufmerksam auf die Seltenheit der Krankheit bei erwachsenen Weibern, auf das symmetrische Auftreten des Exanthems und auf die nervösen Symptome und erinnert an den in analogen Fällen von Pemphigus im Rückenmark gefundenen Veränderungen.

5:o Henschen. Zwei Fälle von der Meniéreschen Krankenheit.
(Upsala Läkareförening Förhandl. Bd.19. 1883 - 84).
Der Verf. berichtet über Zwei Fälle von jener Krankheit. Der erste Fall ist besonders von Interesse. Die Wäscherin E. S., 30 Jahr alt, leidet schon als Kind von Schwindelanfällen, die während den letzteren Jahren, mit zunehmenden Schwerhörigkeit und öfter zurükkehrenden Schwindelanfällen begleitet war. Vor den Anfällen, die ohne gekannte Ursache kommen, ist Sie ängstlich und unruhig; Sie fürchtet, dass jemand Sie berühren soll und suchet die Einsamkeit. Von dem Anfall geht Ibr wie ein Eilen durch die Brust, und sie stösst einen Schrei aus. Es scheint Ihr, als ob Sie auf einen rotirenden Boden steht; die Gegenstände rotiren immer nach links; Sie sucht Stütze oder setzt sich. Wenn Sie stehend bleibt, fällt Sie zum Boden. Sie fällt Ihrer Aussage nach auf dem Rücken, aber wahrscheinlich dreht sie sich dann um, so dass Sie sich nachher in der Bauchlage befindet. Bei den Anfällen wird Sie kurzathmig, wird von Ohrensausen und Thönen geplagt, als ob Sie einen rasslenden Wagen hörte und empfindet Spannung in den Ohren. Am linken Ohr kommet bei den Anfällen Schwerhörigkeit zu. Die Kranke leidet mit Ausnahme von Schnupfen und Halskatarrhen, nicht von anderen Krankheiten, hat nie Syfilis oder Augenkrankheiten gehabt.
Nach einer Erhältung im Dec. 1882, wurde Sie 9 Jan. 1883 von einem stärkeren Anfalle beschriebenen Art getroffen. Sie verlor dann auch Bewusstsein und Sprache. Sie stoss einen Schrei aus, das Zimmer schien nach links zu rotiren; dann Ohrensausen, sie fiel zu Boden, worauf Erbrechungen folgte. Die wiederholten Schwindelanfälle zwangen Sie Bett einzunehmen. Bei der leisesten Bewegung im Bette, bei blosser Drehung des Kopfes, kamen Erbrechen und die übrigen Symptome zu; desgleichen wenn die Kranke linkerseitige Lage einnahm. Spannung und Schmerzen um dem linken Ohr. Übrigens keine Zuckungen oder Tremor; keine Hyperestesie oder Parese.
Objektiv: Empfindlichkeit beim Berühren am linken Processus mastoideus; unbedeutliches Eczem im linken äusseren Ohrgange. L. Trommelfell verdickt, der rechte mehr glänzend. Gehöhr am linken Ohr vermindert, ebenso die Beinleitung an der linken Seite. Die rechte Papille dilatirt; keine Veränderung im Augengrund. Die Pat. konnte nicht aufrecht stehen, sondert fiel gleich zu Boden.
Im Krankenhause hatte die Pat. wiederholte Anfälle. Nach einer Behandlung von 7 Wochen tritt Verbesserung ein. Die Anfälle wurden dann leichter, nicht mehr mit Bewusstloshheit oder Erbrechen begleitet. Das Gehöhr war in Nov. d. J. bedeutend verbessert; die Pupillen beinahe gleich. Beim Versuche mit Baumvolle den linken Trommelfell zu berühren tritten Schwindelgefühl, Kurzathmigkeit, praecordialschmerz und Rotationsempfindung ein.
Der Verf. giebt dann eine kurze Zusammenstellung über die Ménièresche Krankheit und hebt besonders hervor wie verschiedene Begrenzung man der Mènièreschen Krankheit giebt. Mènière selbst beschreibt die Krankheit als apoplektiform; der Kranke fällt urplöztlich mit Erbrechen, Rotationshallucinationen und Gehöhrempfindungen zu Boden; beim Erwachen ist er gewöhnlich für immer taub, ohne dass es gelingt objektive Veränderungen in Ohr zu finden.
Mehrere nachfolgenden Forscher haben unter dessen deutliche patologische Veränderungen im Mittel- und Aussen- Ohr gefunden, die von den Mènièreschen Symptomen begleitet sind; diese Formen sind heilbar. Unrichtig scheint es aber den Begriff von Mènières Krankheit so weit wie Tröltsch und Gottstein auszudehnen, dass man darunter anch die Fälle einbegrifft, wo nach einer mehr weniger deutlichen circumscripten Meningitis cerebralis Taubheit und taumelnder Gang geblieben ist, ohne dass diese Fälle die übrigen charakteristischen Symptomen – zu Boden fallen, Schwindel, Erbrechen, Rotationshallucinationen, abnorme Gehöhrempfindungen etc - gezeigt haben.

6:o WÅHLÈN, E., Ein Fall von eingekapselter Eiterhöhle zwischen Leber und Diaphragma mit physikalischen Zeichen von Pleuritis.
(Upsala Läkareför. Förhandl. Bd. 19. 1884 - 85).
38-jähriges Weib litt bei der Aufnahme an einer acuten diffusen Peritonitis nach einer Menstruation. Lungen zeigten keine Veränderungen. Bei einer späteren Untersuchung nach etwa 14 Tagen fand man vom dritten Zwischenrippenraume vorne und der Spina Scapulae bis zur Lungenbasis matten Perkussionston und kein Respirationsgeräusch; an der Grenze des matten Gebietes bronchiales Athmen und höher oben rauhes vesiculäres Athmen. Pectoralfremitus konnte wegen des schwachen Zustandes der Kranken nicht untersucht werden. Wenige Tage nacher starb die Patientin.
Bei der Sektion fand man eine diffuse eitrige Peritonitis und eine eingekapselte Eiterhöhle zwischen der Oberfläche der Leber und des Diafragma an der rechten Seite. Diafragma bis zur dritten Rippe an der vorderen Seite hinaufgeschoben. Der untere Lappen der rechten Lunge atelektatisch. Die Eitermenge in der Höhle etwa 900 c.c.m.
Der Verf. bemerkt, dass, wenn es in dem schwachen Zustande der Pat. zweckmässig gewesen wäre, die Eiterhöhle anszuleeren, so hätte man gewiss noch eine Stütze für die Annahme einer Pleuritis gefunden. Erst die Sektion konnte hier die richtige Diagnose geben.

7:o WALLGREN, S., Simulirtes Bluthusten und Bluterbrechen.
(Upsala Läkareför. Förhandl. Bd. 19. 1883 – 84
W. berichtet über einen Fall, wo ein junges Mädchen, blutarm und über Schmerzen und Husten klagend, sich eines Bluteigels bediente anscheinend um Bluthusten und Bluterbrechen hervorzurufen. Application wurde immer in den Nachtstunden gemacht.

8:o HENSCHEN. Ein klinisches Laboratorium.
Der Verf. bespricht die Bedeutung der klinischen Laboratorien.

9:o Ueber Unterricht der Aerzte in der Krankengymnastik und über dessen Stellung an den Kliniken.
von S. E HENSCHEN.(Upsala Läkareför. Förhandl. 1884 - 85).
Die Erfahrung hat gezeicht, dass die Krankengymnastik in vielen Krankheiten ein ausgezeichnetes Heilmittel ist, und dieselbe gewinnt auch in Schweden, dem Vaterlande derselben, immer mehr an Ansehen. So ist es natürlich, dass die Frage, die der Verf. des vorliegenden Aufsatzes behandelt, ob und wie weit dieselbe in den klinischen Unterricht eingehen soll, nahe genug gelegt wird.
Der Verf. giebt zuerst eine kurze Uebersicht der bisher bekannten Krankheiten, in denen die Krankengymnastik sich als nützlich bewiesen hat, und ein kurzes Referat derselben mag hier an Platze sein. Die Klappenfehler des Herzens, die allerdinges nicht dadurch geheilt werden, werden doch günstig beeinflusst durch die durch dieselbe beförderte Blutcirkulation und durch die in Folge der Regulierung der Herzthätigkeit verhinderte Degeneration des Herzmuskels. Die periferen Cirkulationsstörungen beides im Blut- und im Lymfsystem, welche letztere Verf. als oft bei bleichsüchtigen und nervösen Personen vorkommen ansieht, werden auch grösstentheils gehoben. Von den Krankheiten der Respirationsorgane werden besonders chron. Bronchitis und Emphysem günstig beeinflusst, während bei akuten Krankheiten die Gymnastik erst in der Rekonvalescens angewendet werden darf. Auch die Leiden der Digestionsorgane, besonders die Obstruktion in Folge einer Atonie des Darmes, werden dadurch oft gehoben, ebenso werden dadurch krankhafte Erscheinungen in der Genitalsphäre oft verbessert. Bei periferen Nerven- und Muskelleiden sind die Resultate ermunternd.
Auf Grund dieser Thatsachen, die beweisen, dass die Krankengymnastik eines der besten Mittel bei kronischen Krankheiten ist, stellt er nun die Frage auf, ob die angehende Artzt in der Krankengymnastik Unterricht erhalten soll an der Klinik, und beantwortet dieselbe bejahend. In Bezug auf die Anordnung des Unterrichts betont der Verf., dass der Unterricht nicht absehen soll, praktisirende Krankengymnasten auszubilden, sondern nur dem Artzt Gelegenheit geben durch eigene Versuche sich zu überzeugen, dass die gymnastische Heilmethode physiologisch und therapeutisch richtig ist, und die Resultate günstig. Um dies zu ermöglichen, müsste der junge Mediciner einen kurzen Kursus in der Technik durchmachen, am besten nach beendeten anatomischen und physiologischen Studien, und darauf an der Klinik das Verordnen der Gymnastik als Heilmittel ärtztliche Kenntnisse erfordert, praktisch dieselbe ausüben. Der Unterricht sollte ganz wie der übrige klinische Unterricht geleitet werden. Hierdurch würde der junge Mediciner Vertrauen zu Gymnastik fassen und die Fälle kennen lernen, in denen dieselbe mit Vortheil angewendet werden könnte. Die Krankengymnastik an und für sich würde hiervon Vortheil haben, indem dieselbe eine wissenschaftliche Basis und ein ansgedehnteres Wirkungsfeld gewinnen würde. Verf. will deshalb den Unterricht in der Krankengymnastik an die Kliniken verlagt haben. Zuletzt enwähnt Verf, dass an der Klinik in Upsala unter Mitwirkung eines geübten Krankengymnasten Gymnastik vielfach angewendet wird und der jungen Medicinern die Resultate demonstrirt werden.

10:o Ueber Antipyrin und dessen Wirkung.
von H. WETTERDAL. (Upsala Läkareför. Förhandl. 1884 - 85).
Der Verf. giebt hier die Erfahrung über die Wirkung des Antipyrins, durch Versuche an der Klinik des Prof. HENSCHEN in Upsala gewonnen, an. Ehe er zu diesem speciellen Theile übergeht, giebt er eine sehr vollständige und genaue Uebersicht der bisher bekannten Thatsachen in Betreff des Mittels. Was seine eigenen Versuche betrifft, prüfte er das Antipyrin bei folgenden Krankheiten: Phthisis pulmon., Febris typhoides, Pneum. acuta, Perityphlitis, Rheum. art. et musc. subacuta, Febris puerperalis, Pleuritis, Erysipelas, Peritonitis, Diphtherie, Parotitis epid., Abscessus cerebri und in 1 Fall von Nephritis subchronica ohne Fieber. Das Mittel wurde angewendet, sowie die Temperatur 38,5 - 39 Graden überstieg, und wurde in Wasserlösung mit einem Corrigens in Dosis von 2 - 5 gm binnen 2 - 3 Stunden gegeben, sowie in Klystieren (3 - 4 gm). Auch subcutane Injektionen wurden versucht, jedoch klagten die Pat. dann regelmässig über Schmerzen an der Injektionsstelle, und die Wirkung des Mittels trat nicht wie von verschiedenen Verfassern angegeben worden ist, schneller ein. Verf. bestätigt, dass das Antipyrin ein ausgezeichnetes Antipyreticum ist. In allen Fällen folgte Temperaturabfall, gewöhnlich 1,5 - 2,5 Graden binnen 11/2 - 4 Stunden nach 2 - 3 gm des Mittels. Die grösste Temperatursenkung war 3,1 graden nach 5 gm. besonders bei Phthisis wirkte das Mittel ausgezeichnet und sicherer als China. Die Temperatursteigerung trat nach verschieden langer Zeit wieder ein, jedoch im Allgemeinen früher, als gewöhnlich angegeben wird. Die Temperatursenkung geschah allmälig, einige Male wurde eine geringe vorübergehende Temperatursteigerung wahrgenommen; Collaps oder Frost kamen nicht vor, dagegen reichliche Schweisse, die nicht durch Atropin verhindert wurden. Erbrechen trat bei Einigen ein. Exanthem von dem gewöhnlichen Aussehen bekam ein Patient nach 15 gm innerhalb 3 Tage; auch wurden die von WISING beschriebenen blaurothen Flecken in Gesicht bei 2 Typhoidpatienten wahrgenommen. Sonst kamen keine unangenehme Nebenwirkungen selbst nach 8 gm de die vor. Der Puls wurde langsamer, die Repsiration verblieb unverändert. In ein Paar Typhoidfällen hörte die vorhandene Diarrhoe nach dem Gebrauche des Mittels auf. Im Urin konnte der Verf. schon 6 Stunden nach der ersten und noch 66 Stunden nach der letzten Dosis das Antipyrin nachweisen. In Folge der bedeutenden Schweisse wurde das Mittel bei einem Nephritiker versucht, jedoch ohne Resultat. Als besonders vortheilhaft hebt Verf. die Kombination von China und Antipyrin hervor, indem er besonders bei folgenden Verfahren gute Resultate erhielt: Zuerst 2 - 3 gm Antipyrin und eine Stunde später 0,5 - 0,75 gm Ch, oder auch zuerst 0,5 - 1 gm Ch und 5 - 6 Stunden später 2 - 3 gm Antipyrin.

11:o Primäres cystöses Lebercarcinom bei einem 14 - jährigen Mädchen.
Mitgetheilt von S. E. HENSCHEN.
Die Patientin, ein 14-jähriges Mädchen, war gesund bis December 1881, indem damals die ersten Zeichen eines rechtseitigen pleuritischen Exudates auftraten. Gleichzeitig Lebervergrösserung, die nach und nach unter unregelmessigem, oft hohem Fieber, Schmerzen in der rechten Seite und Abmagerung die rechte Seite vorbuchtete; der Leber wuchs so an, dass er bis in den 1 :sten Intercostalraum und bis einige ctm. oberhall der Spina il. ant. sup. reichte. Kein Icterus, keine Unebenheiten auf der Oberfläche. Eine Cyste nahe dem Leberrande lieferte bei der Punktion eine klare Flüssigkeit. Die ganze Leber pseudofluktuirend. Die Diagnose wurde auf primären Leberkrebs gestellt, und die Sektion zeigte, dass der Leber enorm gross, cystisch, medullar, erweicht und teleangiektatisch war. Der Verf. hebt in der Epikrise die Eigenthümlichkeiten des Falles hervor: das Vorkommen eines primären Carcinoms bei einem 14 - jährigen Kinde sowie das seltene Vorkommen eines teleangiektatischen Cystocarcinomes. Die Diagnose war besonders schwierig. Das unregelmässige und remittirende Fieber und die Abmagerung sowie übrige Symtome legten den Gedanken an eine tuberculöse Pleuritis nahe. Da jedoch während der ganzen Zeit keine andere Zeichen einer Tuberculose sich einstellten, wurde dieselbe ausgeschlossen. Die Fluktuation über dem Leber machte die Gegenwart eines Echinococcus möglich, die Beschaffenheit der Flüssigkeit, der rapide Krankheitsverlauf und die Abwesenheit von Icterus sprachen doch dagegen. Hydrops vesicae felleae wurde ausgeschlossen, da nichts in der Anamnese für eine Obturation der Gallenwege sprach, und auserdem die fluktuirende Cyste höher lag als der Leberrand. Die Gegenwart eines Leberabscesses wurde durch das Resultat der ersten Punktion ausgeschlossen. So blieb nichts Anderes übrig als die Annahme eines primären Lebercarcinomes mit durch ausgedehnte Perihepatitis veranlasste Cystenbildung, eine Diagnose, die durch die Sektion bestätigt wurde.

12:o Aneurysma aortae mit Perforation in die Vena cava superior.
Mitgetheilt von H. WETTERDAL und S. WALLGREN.
(Upsala Läkareför. Förhandl. 1884 - 85).
Der Patient, der ohne Schwierigkeit die schwersten Arbeiten verrichtet hatte, bekam plötzlich bei einer heftigen Anstrengung ein Gefühl, als ob ihm etwas in der Kehle stecken blieb, sowie Kopfschmerzen. Nach 1/2 Stunde wurde er blau im Gesicht und an den Händen; Schwindel trat da hinzu. Lues wahrscheinlich, aber sicher konstantirt durch Anamnese, dagegen bedeutender Alkoholmissbrauch.
Bei der Aufnahme in die Klinik klagte der Pat. über geringe Athemnoth und schwere Kopfschrmerzen sowie Schwindel beim Aufrichten. Der Hals sehr geschwollen, das Gesicht, die beiden Arme und der obere Theil des Rumpfes stark cyanotisch, der übrige Theil des Körpers normal, mit scharfer Grenze gegen den cyanotischen Theil absetzend. Die grösseren Venen bedeutend angeschwollen, und hochgradiges Oedem in den cyanotischen Partien. Herzdämpfung nicht vergrössert, keine abnorme Dämpfung über dem Brusttheil, keine Herzgeräusche, keine anorme Pulsationen, die Radialpulse gleichzeitig. Pat. starb plötzlich in der Nacht. Bei der Sektion fand sich ein faustgrosses Aneurysma sacciforme verum an der aufsteigenden Aorta ohne Thrombusmassen vor, das innig mit der Vena cava sup. zusammenhing; beim Aufschneiden dieser letzteren fand sich ung. 4 ctm. oberhalb des Herzens eine Perforationsöffnung 7-8 mm. in Diam., mit scharfen etwas wulstigen in die Vene aufgerollten Kanten, durch welche man in das Aneurysma gelangte. Bedeutende endarteriitische Veränderungen. Lungen oedematös.
In der Epikrise betonten Verf. die negativen Symtome des Aneurysmas, welches zum Theil wohl durch die Ausdehnung der Lungen und durch die schwache Herzwirksamkeit erklärt werden kann. Die genauere Diagnose blieb deshalb auch ziemlich unsicher, obgleich die vorhandenen Symtome bestimmt für ein Hinderniss für den Blutstrom in der Vena cava superior sprachen.

III. Från den medicinska kliniken i Upsala ( fortsättning från föregående berättelse).
	9.	Några ord om sjukgymnastiken såsom undervis-ningsämnen för läkare och dess förhållande till kliniken af S. E. Henschen	1-12
	10	Om antipyrin och dess verkningar af H. Wetterdal	13-42
	11	Primär cystös lefverkancer hos en 14 års flicka af S. E. Henschen	43-51
	12	Aneurysma aorta med perforation till vena cava superior af H. Wetterdal och S. V. Wallgren	52-60
	13	Om metoderna att bestämma närvaro af saltsyra i ventrikelinnehåll, och om saltsyrans förhållande vid cancer ventriculi af H. Köster	61-144
IV.	Från kirurgiska afdelningen: Fall af urinrörsstriktur och prostatasten af F. Lennmalm		1-4
V.	Referater.

Underhållsdagarnes antal har utgjort:		år 1884	år 1883
för medicinska afdelningen		19 118
för kirurgiska afdelningen		16 637
för kurhus afdelningen		4 983
alltså för hela sjukhuset		40 738	42 041
Då underhållsdagarnes antal fördelas på årets 366 dagar, visar sig det dagliga medeltalet vårdade hafva utgjort
på medicinska afdelningen		52,24
på kirurgiska afdelningen		45,46
på kurhus afdelningen		13,61
alltså för hela sjukuset		111,31	115,18
Vid fördelning af underhållsdagarnes antal på patientantalet visar sig, att medeltalet underhållsdagar för hvarje vårdad utgjort:
för hela sjukhuset		34,44	32,84
deraf för medicinska afdelningen		35,60	34,11
deraf för kirurgiska afdelningen		34,30	31,77
deraf för kurhus afdelningen		30,95	27,29
För de olika betalningsklasserna har antalet vårdade patienter varit följande: betalande á 2 kr. 67 öre
på medicinska afdelningen	10
på kirurgiska afdelningen	14	24	31
betalande á 1 kr. 80 öre ¹⁾
på medicinska afdelningen	31
på kirurgiska afdelningen	27	58	42
betalande á 1 kr. 30 öre ²⁾från andra län
på medicinska afdelningen	16
på kirurgiska afdelningen	32	48	110

Friplats å akademiska sjukhuset
på medicinska afdelningen:	Tamms frisäng 7
	Forss´ frisäng 14		92
	Liljeblads frisäng 3
	Schrams frisäng 3
	Bjurzons frisäng 2
	från andra län 12	41
på kirurgiska afdelningen	Tamms frisäng 2
	Forss´ frisäng 12
	Liljeblads frisäng 3
	Schrams frisäng 3
	Bjurzons frisäng 2
	från andra län 29	51

Friplats på länslasarettet
på medicinska afdelningen	från Upsala län 5
	från andra län 14	19
på kirurgiska afdelningen	från Upsala län 4
	från andra län 15	19
på kurhus afdelningen	från Upsala län 112
	från andra län 49	161	199	119

Antalet underhållsdagar inom dessa olika klasser har utgjort
	med.	kirurg.	kurhus
för betalande i enskildt rum á 2,67	233	660	-	893
för betalande i enskildt rum á 1,80	811	667	-	1 478
för betalande i allmänt rum á 1,30	405	614	-	1 019
för betalande i allmänt rum á 0,40	13 700	10 012	-	23 712
för studentackord	1 299	1 170	-	2 469
	16 448	13 123	-	29 571
å friplats intagne	med.	kir.	kurhus.
på Tamms frisäng	210	175	-	385
på Forss´ frisäng	367	459	-	826
på Liljeblads frisäng	152	139	-	291
på Schrams frisäng	56	192	-	248
på Bjurzons frisäng	205	180	-	385
från andra län	567	1 266	-	1 833
på länslasarettet	1 113	1 103	4 983	7 199
	2 670	3 514	Summa	40 738
			(år 1883)	42 041

Medeltalet underhållsdagar, har utgjort
för hvarje betalande patient	33,15	32,83
för hvarje gratispatient	38,37	30,49

Utgifterna hafva uppgått till:		1884	1883
Löner och arvoden	kr.	13 466,60
Inventariers underhåll	kr.	1 624,10
Lyshållning och bränsle	kr.	7 849,16
Skrif- och tryckkostnader samt böcker	kr.	867,55
Tvätt och renhållning	kr.	1 713,45
Patienternas mat	kr.	20 700,92
Medikamenter	kr.	5 699,16
Förbrukningsartiklar för sjukvården	kr.	7 983,03
Byggnaders och planteringars underhåll	kr.	1 509,57
Onera	kr.	44,66
Säskildt biträde och handräckning	kr.	98,13
Diverse utgifter	kr.	560,71
Summa	kr.	62 117,04	66 448,24

Om från utgiftssumman kr. 62 117,04 frånräknas omkostnaderna för byggnaders och planteringars underhåll jemte onera (tillsammans kr. 1 554,23), återstå såsom utgifter för den egentliga sjukvården	kr	60 562,81
Fördelas denna summa på årets 40 738 underhållsdagar, blir medelkostnaden för hvarje sjuk per dag	kr	1,49
Vid fördelning af utgiftssumman på hela antalet vårdade visar sig kostnaden för hvarje sjuk i medeltal uppgå till	kr	51,19
Om utgifterna för sjukvården delas på det antal sängar, som i medeltal dagligen varit af sjuka upptagna (111), finner man, att kostnaden för hvarje under hela året upptagen sjuksäng i medeltal belöper sig till	kr	545,61

Hvad särskildt beträffar utgiftssumman för pa-tienternas utspisning	kr.	20 700,92
fördelar sig denna summa på de olika afdelningarne sålunda:
på medicinska afdelningen	kr.	9 714,77
på kirurgiska afdelningen	kr.	8 454,05
på kurhus afdelningen	kr.	2 532,10
Fördelas dessa summor på underhållsdagarnes antal, visar sig den dagliga utspisningskostnaden för hvarje sjuk på de olika afdelningarne uppgå till	öre	50,81
Medikamentskostnaden, som för hela sjukhuset utgjort	kr.	5 699,16
fördelar sig sålunda på de särskilda afdelningarne:
på medicinska afdelningen	kr.	3 009,57
på kirurgiska och kurhusafdelningarne	kr.	2 689,59
Fördelas denna kostnad på hela antalet underhållsdagar, blir den dagliga medikamentskostnaden för hvarje sjuk	öre	13,99
På den medicinska afdelningen har den utgjort	öre	15,74
och på den kirurgiska afdelningen jemte kurhuset	öre	12,44
Utgifterna för förbrukningsartiklar för sjukvården, antiseptiska förbrukningsartiklar å den kirurgiska och kurhusafdelningen deri inräknade, hafva uppgått till	kr.	7 983,03
och fördela sig på de olika afdelningarne så, att de
på den medicinska afdelningen utgjort	kr.	2 941,47
på den kirurgiska och kurhus afdelningen utgjort	kr.	5 041,56
Detta gör en på hvarje patient sig belöpande daglig utgift för förbrukningsartiklar af:
för hela sjukhuset	öre	19,60
för medicinska afdelningen	öre	15,39
för kirurgiska och kurhus afdelningen	öre	23,32

Bränslekostnaden har uppgått till:
för stenkol till ångpannorna	kr.	4 275,00
för ved och kokes	kr.	1 515,00
Summa	kr.	5 790,00
Lyshållningen har kostat:
för gasförbrukningen	kr.	630,25
för ljus, gasolja, fotogén och tändstickor	kr.	969,66
Summa	kr.	1 599,91

Kirurgiska Afdelningen Öfverkirurg Prof. C.B. Mesterton. Rapport afgifven af Alfred Svensson, Underkirurg.
	Qvarliggande från 1883.		Inkomne under år 1884.																Summa vårdade		Utgångne						Qvarliggande till 1885.
			I lefnadsåret										Årstid				Summa inkomne				Friske eller förbättrade		Obotade		Döde
			Under 10 år		11 - 20		21 - 40		41 - 60		Öfver 60 år		Jan - Mars	April - Juni	Juli - Sept	Okt - Dec.	Summa inkomne				Friske eller förbättrade		Obotade		Döde
	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	Jan - Mars	April - Juni	Juli - Sept	Okt - Dec.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.	m.	q.
Sjuke personer:
utvärtes	20	17	19	14	38	24	130	50	43	43	26	24	114	97	94	106	256	155	276	172	215	135	11	14	12	11	38	12
Sjukdomar:
Marasmus senilis									1		1		1			1	2		2						2
Syphilis	2						12	2	2				4	5	3	4	14	2	16	2	14	2					2
Chancre et Bubo							6								3	3	6		6		4		1				1
Gonorrhoea							2								1	1	2		2		1						1
Rachitis			1											1			1		1		1
Cachexia cancerosa		1																		1						1
Scrophulosis			1	2									2		1		1	2	1	2	1	1						1
Chlorosis et Anaemia		3				1	1	3		1			5	1			1	5	1	8	1	8
Elephantiasis Graecor.	1																1						1
Alcoholismus chron.							4						1	2		1	4		4		3						1
Paranoia												1			1			1		1				1
Commotio cerebri			1												1		1		1		1
Vit. org. cerebri et medull.spin.		1																		1						1
Hemiplegia												1		1				1		1				1
Meningitis tuberculosa				1										1				1		1						1
Epilepsia	1						1		1							2	2		3		1						2
Hysteria		1				1		2		2		2	2	1	2	2		7		8		6		1				1
Paresis							1						1				1		1		1
Neuralgia (Ischias)							1	2			2		2	1	1	1	3	2	3	2	3	2
Blephar-adenitis					1								1				1		1		1
Conjunctivitis catarrh.					1					1			2				1	1	1	1	1	1
Conjunctivitis scrophulos				1										1				1		1		1
Dacryocystitis						1				1			1			1		2		2		1						1
Keratitis ulcerosa					2	1	1			1	1			2	2	2	4	2	4	2	3	1		1			1
Keratitis pannosa		1																		1		1
Keratitis scrophulosa				1	2									2	1		2	1	2	1	2	1
Iritis							5		1				3	1	1	1	6		6		5						1
Cyclitis et Iridocyclitis						1				1				1	1			2		2		1		1
Glaucoma												1			1			1		1		1
Diplopia								1								1		1		1				1
Cataracta				1					1		1	3	1	1	1	3	2	4	2	4		1		3			2
Phthisis bulbi							2		3					2	1	2	5		5		4						1
Fistula lacrymalis					1										1		1		1		1
Ankyloblepharon							1						1				1		1		1
Strabismus converg.							1									1	1		1								1
Otitis				2	1								1	1	1		1	2	1	2	1					1		1
Vit. org. cordis										1			1					1		1						1
Periphlebitis								1								1		1		1								1
Thrombosis		1						1					1					1		2		1				1
Lymphangitis	1						2						1			1	2		3		2						1
Lymphadenitis				1	2	2	5	1		1	1	1	3	2	6	3	8	6	8	6	7	6					1
Glossitis	1						2						1			1	2		3		3
Angina tonsill. et phar.	1					1	2		3					1	1	4	5	1	6	1	4	1					2
Epistaxis							2						1			1	2		2		1						1
Croup				1									1					1		1						1
Perichondritis tracheal										1			1					1		1		1
Pleuritis			2					2					3		1		2	2	2	2	2	1				1
Pneumonia acuta									2	1			2			1	2	1	2	1	1				1	1
Bronchitis	2					1				1	1	2	4			1	1	4	3	4	2	3				1	1
Emphysema pulmonum		1									1	1	1		1		1	1	1	2		2			1
Emphysema cutaneum									1		1		1			1	2		2		1				1
Pneumothorax											1					1	1		1						1
Haemorrhagia pulmonum	1																		1						1
Phthisis laryngis										1			1					1		1						1
Phthisis pulmonum		1																		1						1
Labium lepor. duplex						1									1			1		1		1
Polypi nasi					1								1				1		1				1
Catarrh. ventric. chron.		2				1	2	1		2			4		1	1	2	4	2	6	2	6
Hernia cruralis		1								4	1	1	1	2	1	2	1	5	1	6	1	4		1		1
Hernia inguinalis						1			1	1					2	1	1	2	1	2		1			1	1
Perityphlitis							1						1				1		1		1
Peritonitis						2		1	1	1			1	2	1	1	1	4	1	4		1			1	3
Degeneratio amyloid. intestin.									1							1	1		1						1
Fissura ani								1						1				1		1		1
Fistula ani							2	1					1	1	1		2	1	2	1	2	1
Ascites										3			2		1			3		3				2		1
Prolapsus ani									1						1		1		1		1
Nephritis (Albuminuria)	1						1	1	1	1	1		4			1	3	2	4	2	2			1	2	1
Haematuria									1						1		1		1		1
Anuria													1				1		2		1				1
Fistula urethralis	1								1				1				1		2		1				1
Cystitis et tenesmi vesicae urin.	2				1		2	1	3		2		1		4	4	8	1	10	1	7				2		1	1
Strictura urethrae							3		2				3	2			5		5		5
Epididymitis							4						3	1			4		4		4
Tuberculosis testis							1		1				2				2		2		1				1
Tuberculosis urogenitalis c.fistul perinei					1										1		1		1								1
Prostatitis							1								1		1		1		1
Calculus prostaticus									1					1			1		1		1
Hydrocele testis							1		1				2				2		2		1				1
Cystoplegia c. retentione urinae											2			1	1		2		2		2
Hypertrophia prostat. c. retent. urinae											3			2		1	3		3		2						1
Phimosis					1		3				1			1	2	2	5		5		4				1
Paraphimosis											1			1			1		1		1
Cysta retentionis praeputii							1									1	1		1		1
Cysta funiculi spermatici									1					1			1		1		1
Papilloma vulvae												1	1					1		1		1
Fistula vesico-vaginal		1																		1								1
Catarrhus cervicis uteri								3					2	1				3		3		3
Ulcus port. vaginal. uteri										1				1				1		1		1
Menorrhagia		1						1					1					1		2		2
Metrorrhagia								4		5			2	1	2	4		9		9		7		1				1
Metritis chron.										1				1				1		1		1
Parametritis								4		1			2			3		5		5		3						2
Dysmenorrhoea								1						1				1		1		1
Amenorrhoea								1							1			1		1		1
Anteflexio uteri								2						1	1			2		2		2
Retroversio uteri										2				1	1			2		2		1		1
Inversio uteri post partum								1						1				1		1		1
Fibromyoma uteri		1																		1		1
Leucorrhoea								1		1					2			2		2		2
Cystoma ovarii dextri								1								1		1		1								1
Mastitis								1						1				1		1		1
Abortus								1		1						2		2		2		1						1
Graviditas								2					1			1		2		2		2
Tumor malignus uteri										1				1				1		1				1
Tumor ovarii								1						1				1		1				1
Rheumatismus						1	2	1	1			1	5	1			3	3	3	3	3	3
Tendovaginitis												1			1			1		1		1
Spondylitis			1			1								1		1	1	1	1	1	1			1
Scoliosis				1									1					1		1		1
Kypho-scoliosis					2									1	1		2		2		2
Coxitis	1	2			1				3				1	1		2	4		5	2	2	2	1				2
Tumor albus genu			1				1							1	1		2		2				1				1
Synovitis genu				1	3	1	1			2			2	3	3		4	4	4	4	4	4
Pyarthrosis	1	1			1				1	1						3	2	1	3	2	1			1	1		1	1
Hygroma genu						2	1	1		1	1		2	3	1		2	4	2	4	2	4
Pes equino-varus			1					1		1			2	1			1	2	1	2	1	1				1
Luxatio humeri					1		1						1	1			2		2		2
Luxatio femoris							1							1			1		1		1
Luxatio antibrachii						1	1				1					3	2	1	2	1	1		1	1
Subluxatio genu et ped.			1				2						2	1			3		3		2		1
Contusio			1		1	1	4	2	4			1	2	4	1	7	10	4	10	4	8	4					2
Distorsio articul. divers							4	1			1		1	1	3	1	5	1	5	1	4	1					1
Infractio et depressio Cranii							1						1				1		1		1
Fractura extremitatum	1		1	1			3	1	2		1		1	5	2	1	7	2	8	2	7	2					1
Fractura complic. et commin.	1		2	1	1		5	1	1	1			2	2	6	2	9	3	10	3	8	2					2	1
Fractura costarum									2		1		1		1	1	3		3		2				1
Fractura claviculae							1						1				1		1		1
Fractura colli femoris												3	3					3		3		3
Osteitis et osteomyelitis	1		2	1	2		4			1			3	1	4	2	8	2	9	2	5	1	1				3	1
Periostitis				1	2		2	1		1			4	1	1	1	4	3	4	3	3	2	1					1
Necrosis		1	1		2				2				1	2		2	5		5	1	3	1			2
Anchylosis art. cubital							1							1			1		1		1
Dilaceratio extremitatum							1							1			1		1		1
Paronychia							1	1								2	1	1	1	1		1					1
Congelatio et ulcus frigid.					1		3		1		1		1	1		4	6		6		3						3
Combustio	2																		2		2
Vulnus caesum					3		5		1				3	2	2	2	9		9		8						1
Vulnus laceratum			1		2		2				2		1		1	5	7		7		6						1
Vulnus contusum	1				2	2	5	1	1				1	1	4	5	8	3	9	3	7	3					2
Vulnus sclopetarium					1									1			1		1		1
Ulcera varicosa	1						1		1	3	1	2	4	1	1	2	3	5	4	5	3	2				2	1	1
Contractura crurum amb.									1							1	1		1				1
Erysipelas	2	1	1		1		3		2	5			7			5	7	5	9	6	6	4				1	3	1
Gangraena								1			3		2	1		1	3	1	3	1		1			2		1
Favus		1			1			1					1			1	1	1	1	2		2					1
Scabies				3			5			1		1	1	2	4	3	5	5	5	5	5	5
Ichthyosis						1								1				1		1		1
Onychomycosis							1							1			1		1		1
Psoriasis						1	1							1	1		1	1	1	1	1	1
Pemphigus							1									1	1		1								1
Herpes circinatus							1									1	1		1		1
Lupus										1				1				1		1		1
Erythema nodosum								1						1				1		1		1
Eczema			2	2	1	3	2			1		1	8	3	1		5	7	5	7	5	7
Phlegmone	2	1			1	2	4	2	4	1			3	4	6	1	9	5	11	6	10	6			1
Abscessi divers. region.	1	3	1		1	1	4	4		1			5	1	2	4	6	6	7	9	4	7			2	2	1
Abscessi frigidi						1	1									2	1	1	1	1				1			1
Furunculus							1		1				1			1	2		2		2
Carbunculus	1						1					1		1	1		1	1	2	1	2	1
Decubitus	1				1						1	1	1	2			2	1	3	1	1			1	2
Lipoma	1									1			1					1	1	1	1	1
Atheroma						1			1						2		1	1	1	1	1	1
Fibroma										1				1				1		1		1
Fibromyxoma		1																		1		1
Sarcoma	1								1		1		1			1	2		3		2		1
Myxosarcoma						1									1			1		1		1
Corpora peregrina		1	1					1					1	1			1	1	1	2	1	2
Epithelomia antri Highm.											1		1				1		1				1
Tumores haemorrhoidal							1							1			1		1		1
Morsus canis							1							1			1		1		1
Parulis (maxill. super.)						1										1		1		1		1
Tumor reg. iliacae sin.									1							1	1		1				1
Ulcera cancerosa										1			1					1		1				1
Cancer labiorum	1								1						1		1		2		2
Cancer ventriculi et peritonei											1			1			1		1						1
Cancer mammae										2		2		1	1	2		4		4		4
Cancer praeputii											1				1		1		1						1
Cancer uteri vel vulvae								2				1	1		2			3		3				2		1
Cancer recti												1			1			1		1		1
Summa	33	28	22	21	45	35	153	68	63	64	39	30	167	118	115	140	322	218	355	246	258	177	13	25	32	26	52	18

Operationer, förrättade vid Kongl. Akademiska Sjukhuset i Upsala under år 1884.

Cataracta oculi	Cataractoperation	1
Glaucoma oculi	Iridectomia	1
Strabismus convergens	Tenotomia	3
Myxo-sarcoma oculi	Exstirpatio	1
Panophthalmia	Enucleatio bulbi	1
Phthisis bulbi	d:o	2
Chalazion oculi	Exstirpatio	2
Corpus alienum oculi	Extractio	12
Keratitis ulcerosa	Punctio	1
Dacryocystitis	Bowmans operation	7
Abscessus lacrymalis	d:o	1
Naevus maternal. frontalis	Excisio	1
Corpus alienum nasi	Extractio	4
Syphil. nasi et necros. palat.	Plastisk operation	1
Parulis granulos. maxil.	Excisio	1
Labium leporinum	Plastisk operation	4
Fibroma lab. inf.	Exstirpatio	1
Cancer lab.inf.	d:o	1
Hypertrophia tonsillar	Kiotomia	9
Corpus alienum auris	Extractio	1
Polypus narium	Evulsio	3
Tumor fibrosus auris	Excisio	1
Ankyloglossus	Incisio	3
Neuralgia infraorb.	Neurectomia	1
Lymphoma colli	Extirpatio	6
Degeneratio caseos. gland.	Skrapning	1
Cancer gland. axill.	Exstirpatio	1
Cystae region. divers.	d:o	2
Luxatio humeri	Repositio	5
Subluxatio humeri	d:o	1
Luxatio antibrachii	d:o	1
Fractura bracch. comp. et commin.	Amputatio	1
Luxatio subcoracoidea	Reductio	1
Vulnus caesum man.	Exarticulatio	2
Vulnus contusum halluc.	Amputatio	1
Dilaceratio man. et dig.	d:o	4
Gangraena digit.	d:o	1
Pollex duplex	Exarticulatio	1
Anchylosis metacarp. dig. III	d:o	1
Hygroma antibrachii	Incisio	1
Corpus alienum man.	Extractio	1
Ganglion tendinum	Punctio	1
Luxatio femoris	Reductio	1
Caries tibiae	Evidement	1
Necrosis anticruris et femor.	Amputatio	2
Synovitis chron. gen.	Punctio	1
Synovitis purulent. gen	d:o	2
Pyarthrosis gen.	Insicio	1
Osteomyelitis fungosa	Amputatio	3
Ulcus pedis et congelat	d:o	5
Corpus alienum pedis	Extractio	1
Pes equino-varus	Tenotomia	4
Paronychia	Evulsio	6
Bursitis	Punctio	4
Phlegmone region. divers.	Incisiones	9
Condylomata accuminat.	Excisiones	1
Hydrocele testis	Punctio	5
Hernia inguinalis	Taxis	3
Hernia cruralis	d:o	1
Hernia inguinalis	Herniotomia	2
Hernia cruralis	d:o	1
Fistula ani	Incisio	2
Sarcoma	Extirpatio	3
Lipoma	d:o	2
Tumor cysticus	d:o	2
Strictura urethrae	Urethrotomia ext.	2
Papilloma	Exstirpatio	2
Osteosarcoma	Resectio	4
Fissura ani spastica	Dilatition forcée	1
Phimosis	Circumcisio	6
Fibroma mammae	Exstirpatio	1
Spermatocele	Punctio	1
Cystoma ovarii	d:o	1
Cystoma ovarii	Ovariatomia	1
Tumor hemorrhoidal	Ligaturae	1
Inversio uteri	Hysterotomia	1
Corpus alienum mammae	Extracto	1
Tumores elephantiasis	Exstirpatio	1
Enchrondroma	d:o	1
Paraphimosis	Repositio	4
Scirrhus mammae	Amputatio	2
Carbunculus	Incisio	2
Cancer ventriculi	Laparotomia	1
Kypho-scoliosis	Sayres bandage	4
Calculus prostaticus	Sectio mediana	1
Cancer recti	Exstirpatio recti	1
Cystae atheromatos.	d:o	4
Ascites	Punctio	1
Atheroma	Exstirpatio	5
Cancer mammae	d:o	2
Prolapsus ani	Thermocauterium	1
Fistula vesico-vaginal.	Operation	1
Carcinoma epithel. penis	Amputatio penis	1
Tumor cysticus	Exstirpatio	1
	Summa	212


Uppgift på och orsak till de under 1884 vårdade yttre skador, som uppkommit genom olycksfall.
Commotio cerebri	1	Fall från häst.
Contusio	8	Fall eller stöt.
Contusio	1	Klämd i maskin.
Fractura simplex	15	Fall.
Fractura simplex	1	Kullslagen af en dörr.
Fractura simplex	1	Fallande träd.
Fractura complicata et comminuta	3	Fall.
Fractura complicata et comminuta	1	Ångsåg.
Fractura complicata et comminuta	1	Stensprängning.
Fractura complicata et comminuta	1	Kullkörning.
Fractura complicata et comminuta	1	Träffad af en hejare.
Fractura complicata et comminuta	1	Stenkastning.
Fractura complicata et comminata	1	Springande kanon.
Fractura complicata et comminata	1	Tröskverk.
Fractura complicata et comminata	1	Skenande hästar.
Infractio et depressio cranii	1	Fallande träd.
Luxatio	4	Fall.
Subluxatio	1	Fall.
Distorsio	6	Fall.
Vulnus contusum	1	Sparkad af en häst.
Vulnus contusum	4	Fall eller stöt.
Vulnus contusum	2	Kullkörning.
Vulnus contusum c. infractione cranii	1	Stenkastning.
Vulnus contusum c. cranio denudato	2	Fall.
Vulnus caesum	1	Liehugg.
Vulnus caesum	1	Hackelsemaskin.
Vulnus caesum	5	Knif eller yxhugg.
Vulnus incisum (Conamen suicidii)	1	Rakknif.
Vulnus laceratum	2	Tröskverk.
Vulnus laceratum	1	Fall.
Vulnus laceratum	1	Sprängskott.
Vulnus sclopetarium	1	Bössa.
Dilaceratio man.	1	Cirkelsåg.
Morsus canis	1	Hund.
Combustio	3

Summa	78

Kurhuset Öfverläkare Prof. C.B. Mesterton. Rapport afgifven af Alfred Svensson, Underkirurg.
Rapport öfver de med venerisk sjukdom behäftade sjuke, hvilka blifvit vårdade på Akademiska sjukhusets Kurafdelning år 1884.	Lefnadsålder.						Antal.
	under 15 år		15-40 år		öfver 40 år
	m.	q.	m.	q.	m.	q.
Qvarliggande från förledet år		1	4	3	2		10
Intagne under året:
För dröppel och dess komplikationer			35	10	10		55
För chancre och dess komplikationer samt konstitutionell syfilis	6	4	36	39	10	2	97

Summa	6	5	75	52	22	2	162
Af de under året intagne voro:
Med venerisk sjukdom behäftade för första gången							60
Med venerisk sjukdom behäftade efter ånyo ådragen smitta							51
Med recidiver af venerisk sjukdom behäftade							41

Summa							152

Bland recidiverna förekom konstitutionell syfilis:*)
efter behandling med qvicksilfver							27
efter behandling med jod							7
efter behandling med qvicksilfver och jod							5
efter behandling utan qvicksilfver eller jod							2
Summa							41
Bland de med konstitutionell syfilis*) smittade hafva varit behäftade:
1. Med ärftlig syfilis:
Späda barn ( under ett år )							1
Äldre barn
2. Med förvärfvad syfilis:							61
A) Ådragen genom samlag
B) Bibringad genom digifning:
Från barn till ammor
Från ammor till dibarn
C) Bibringad på andra vägar
Summa							62
*) Afser endast de under året intagne sjuke och sådana sjukdomsfall, som förete symptomer af allmän infektion.

Utskrifne under året:
Såsom botade från dröppel och dess komplikationer							45
Såsom botade från chancre och dess komplikationer samt konstitutionell syfilis							95
Obotade							4
Döde							3
Qvarliggande till nästa år							15
Summa							162
För konstitutionell syfilis**) behandlade utskrefvos under året:
Såsom botade efter behandling med qvicksilfver							25
Såsom botade efter behandling med jod							19
Såsom botade efter medhandling med qvicksilfver och jod							15
Såsom botade efter behandling utan qvicksilver eller jod							7
Summa							66
Underhållsdagarne hafva uppgått till							4 983
deraf för botade från dröppel och dess komplikationer							1 035
deraf för botade från chancre och dess komplikationer samt konstitutionell syfilis							3 522
deraf för obotade							51
deraf för under året döde							70
deraf för vid årets slut qvarliggande							305
Sjukdoms- symptomer hos de under året intagne:
A) Symptomer af dröppel och dess komplikationer:
Dröppel ( Urethritis, Vulvitis, Vagnitis, etc.)							55
Testikel-inflammation ( Epididymitis )							17
Inflammation af lymfkärl och körtlar ( Lymphangitis, Bubo )							2
Purulent ögoninflammation ( Ophtalmoblenorrhoea purulenta )
Dröppel-rheumatism ( Arthritis blenorrhagica )
Vårtformiga utväxter ( Papillomata )							2
B) Symptomer af chancre och dess komplikationer:
Chancre, mjuk							34
Chancre, hård							2
Bubo:
Enkel ( Adenitis simplex vel sympathica; strumosa )							10
Virulent, absorptionsbubo ( Adenitis virulenta velbubo absorptionis )							1
Indolent eller indurerad ( Adenopathia syphilitica )							1
C) Symptomer af konstitutionell syfilis:
Hudutslag ( Syphilides ) :
Fläckigt ( Roseola )							12
Papulöst ( Lichen lenticularis et miliaris )							1
Kondylomatöst (Papulae musocae vel humidae genitalis, ani, angul. oris, digitor. pedum, umbilici, meatus, audit. externi, etc.)							27
Blåsigt ( Rupia, Pemhigus )
Pustulöst ( Impetigo, Acne, Ecthyma superficiale vel profundum )							2
*) Hit hänföras endast sådana sjukdomsfall, som förete symptomer af allmän infektion.
Fjälligt ( Psoriasis, Lepra )							2
Tuberkulöst:
a) egentliga hudtuberkler ( Tubercula cutanea )							1
b) subcutana hudtuberkler ( Tubercula subcutanea )
Sår i mun, svalg, näshålorna och luftstrupen:
a) ytliga eller upphöjda ( Erythema, Papulae mucosae )							5
b) djupa eller perforerande ( Ulcera vel ulcera tuberculosa )							10
Sår vid nagelrötterna ( Paronychia syphilitica)
Syfilitisk ögoninflammation ( Iritis, Choroiditis, Retinitis syphilitica )
Syfilitisk testikelsvulst ( Sarcocele syphiliticum )
Benknölar och benvärk ( Periostitis, Osteitis )
Benröta ( Caries et necrosis syphilitica )							2
Lidanden i ledgångarne
Lidanden i nerfsystemet
Lidanden i öfrige organer
Stomatitis ulcerosa							1
Lupus syphilitic.							2

Barnbördsanstalten Öfverläkare Prof. C. B. Mesterton. Rapport afgifven af Alfred Svensson, Amanuens.
Uppgift på födda barn å Barnbördsanstalten vid Akademiska Sjukhuset i Upsala under år 1884.
Lägesätt.	2:dra lägets 1:sta lägesätt.			1
	1:sta lägets 2:dra lägesätt.			16
	1:sta lägets 1:sta lägesätt.			64
	Abortus.			1
Dödfödde.	Efter instrument.			1
	Efter vändning.
	Efter naturlig förlossning.			2
	Summa.			3
	Qvinnokön.			1
	Mankön.			2
Lefvande födde.	Med instrument.			2
	Efter vändning.
	Efter naturlig förlossning.			76
	Summa.			78
	Qvinnokön.			44
	Mankön.			34


Uppgift på vårdade barnaföderskor å barnbördsanstalten vid Akademiska Sjukhuset i Upsala under år 1884.

Af de qvarliggande voro:	Omföderskor.
	Förstföderskor.
	Enkor.
	Gifta.
	Ogifta.
Qvarliggande till 1885.	Summa qvarliggande.
	Öfver 40 år.
	30-40 år.
	20-30 år.
	Under 20 år.
Afförda.	Summa afförda.			82
	Döda.			3
	Tillfrisknade.			73
	Flyttade till annan sjukvårdsinrättning.			6
Af vårdade voro:	Omföderskor.			43
	Förstföderskor.			39
	Enkor.
	Gifta.			30
	Ogifta.			52
	Summa vårdade.			86
Intagne under 1884	Summa intagna			82
	Öfver 40 år.			8
	30-40 år.			27
	20-30 år.			41
	Under 20 år.			6
	Qvarliggande från 1883.			4



Öfversigt af de primära dödsorsakerna å Medicinska afdelningen.
A. Patienter döde inom de 3 första dygnen efter intagandet å sjukhuset.

	Under 10 år	11-20.	21-40	41-60	Öfver 60 år	Summa
Meningitis+ Alkoholismus+ Empyema+ Haemorrhagia cerebri				1		1
Meningitis cerebrospinalis			1			1
Vitium organic. cordis				1		1
Phthisis pulmonum		1	1	1		3
Pneumonia acuta				3		3
Gangraena pulmon+ Pneumon. acuta			1			1
Peritonitis perforat. p. ulcus ventric.			1			1
Peritonitis purulenta			1			1
Atrophia hepatis flava			1			1
Nephritis acuta. Parotitis, Pleuritis Uraemia+ Pneumonia chron			1		1	1
Cancer ventriculi				1		1
Cancer recti			1			1
Haematuria+ Haematemesis (Intoxicatio phosphorea?)			1			1
Summa						18
B. Patienterna behandlade längre än 3 dygn å sjukhuset.

a) Obotliga sjukdomar:
Tumor cerebri		1				1
Meningitis tuberculosa	1					1
Tuberculosis pulmonum (Phthisis et pneumonia chron.)		4	8	8	2	22
Peritonitis diffus. perforativa			1			1
Tuberculosis acuta miliar.		1				1
Septichaemia			1			1
Cancer ventricul., intestin. l. hepatis			3	5	2	10
Endocarditis ulcerativa + Nephritis			1			1
Summa						38

b) Öfriga sjukdomar:
Marasmus senilis					1	1
Anaemia perniciosa progressiva 1)			1			1
Pseudoleuchaemia			1			1
Intoxicatio phosphorea			1			1
Syphilis (cirrhos. hepat; degen. amyloidea intestinor cet.)				1		1
Vitium organ. cordis 2)			2		1	3
Pneumonia acuta 3)			2	3		5
Empyema pulmon.			1			1
Nephritis chronica 4)		1	2	5	1	9
Febris typhoides			1			1
Febris puerperalis + Empyema bilat. + Periton. purulenta			1			1
Tumor abdonominis	1					1
Summa						26

1) en man, som ock hade albuminuri och utbredda difteriska sår i tunn- och tjocktarmarna.
2) ett fall - infördes i medvetslöshet tillstånd; dog på 4:de dygnet;
ett fall - hade dessutom nephrits chron. atrofica;
ett fall - hade dessutom fetthjerta.
3) ett fall - dubbelsidig pneumoni + albuminuri;
ett fall - dubbelsidig pneumoni + hjerthypertrofi + abscessus brachii;
ett fall - dubbelsidig pneumoni + pericarditis;
ett fall - pn. acuta + empyema sin. + nephritis chron;
ett fall - pn. acuta + icterus.
4) ett fall - komplic. med amyloidegeneration och tyfoidfeber;
ett fall - komplic. med fetthjerta;
ett fall - komplic. med amyloid i tarm och morbus Addisonii;
ett fall - komplic. med amyloid och pericardit;
ett fall - komplic. med ulcus ventriculi med dilatation.
Af denna öfversigt framgår, att den stora dödsprocenten beror till väsendtlig del derpå, 1) att pat. intagas å sjukhuset kort före sin död (18 st. dogo inom 3 dygn); eller 2) att de äro behäftade med obotliga lidanden ( 38 st.) och 3) att många lida af sådana grundsjukdomar eller komplikationer, mot hvilka terapien föga förmår.

Salzsäuremenge in %	Menge der 1/10 Normalnatronlauge in Tropfen	Menge der 1/10 Normalnatronlauge in Kbcm	Menge der 5% Fosfatlösung in Tropfen	Menge der 5% Fosfat lösung in Kbcm.	Salzsäuremenge in %	Menge der 1/10 Normalnatronlauge in Tropfen	Menge der 1/10 Normalnatronlauge in Kbcm.	Menge der 5% Fosfatlösungin Tropfen	Menge der 5% Fosfatlösung in kbcm.
0,01	1	0,05	1	0,05	0,16	18	0,90	12	0,60
0,02	2	0,10	2	0,10	0,17	19	0,95	13	0,65
0,03	3	0,15	2	0,10	0,18	20	1,00	14	0,70
0,04	4	0,20	3	0,15	0,19	21	1,05	15	0,75
0,05	6	0,30	4	0,20	0,20	22	1,10	15	0,75
0,06	7	0,35	5	0,25	0,21	22	1,10	16	0,80
0,07	8	0,40	5	0,25	0,22	23	1,15	17	0,85
0,08	9	0,45	6	0,30	0,23	23	1,15	17	0,85
0,09	10	0,50	7	0,35	0,24	24	1,20	18	0,90
0,10	11	0,55	8	0,40	0,25	25	1,25	19	0,95
0,11	12	0,60	9	0,45	0,26	25	1,25	20	1,00
0,12	13	0,65	9	0,45	0,27	26	1,30	21	1,05
0,13	14	0,70	10	0,50	0,28	26	1,30	21	1,05
0,14	15	0,75	11	0,55	0,29	27	1,35	22	1,10
0,15	17	0,85	12	0,60	0,30	28	1,40	23	1,15