Till Kongl. Medicinalstyrelsen

Göteborgs hospitals årsberättelse för år 1900 får Direktionen härjemte vördsamt öfverlemna.
Göteborg den 15 Juni 1901
På Hospitalsdirektiones vägnar:
Gustaf Ljungberg
v. ordförande
Pontus Forsmark

I Byggnader och jordområde
Det af Kongl Majt. faststälda förslaget till anstaltens ombyggnad har undergått en nödvändig och från sjukvårdssynpunkt tillfredsställande omarbetning.
Enligt den gamla byggnadsplanen, hvilken uppgjorts utan samarbete med anstaltens direktion och öfverläkare, skulle ändringar vidtagas på de i det hela tidsenligt inredda och ändamålsenliga Sjukpaviljongerna (afdel. 2.3.4.) under det att hospitalets i alla afseenden sämsta byggnad-Cellbyggnaden, afdel. 1- lemnades oberörd.
Den nya, omsorgsfullt utarbetade byggnadsplanen innefattar förslag derom, att nuvarande Cellbyggnaden ominredes med moderna så kallade öfvervakningsafdelningar och nya tidsenliga byggnader uppföres för stormande och osnygge sjuke, hvarjemte det synnerligt betänkliga förslaget att till 2 våningars höjd påbygga de 4 envåningspartierna, hvilka förbinda sjukpaviljongerna med hvarandra, förkastats.

Den nya vattenledningen från Ålhullts källa, hvilken afsynades den 21 Dec.1899, har fungerat på ett utmärkt sätt. Wattentillgången är icke så riklig, som antagits.
I föregående berättelse omnämnes, att egaren till Hökälla, sedan han i botten af grusgropen å sin mark anordnat en 7 fot djup brunn, efter 2 dygnsnatt och dag oafbrutet pågående pumpning medelst 2 Sugpumpar, hvilka lemnade circa 20 Sekundliter vatten tillsammans, lyckades sänka vattennivån i hospitalets brunn (belägen på cirka 29 meters afstånd) med ej mindre än 2,64 meter och helt visst skulle hafva torrlagt densamme, om ej Kronolänsmannen i tid ingripit och förbjudit länspumpningens fortsättning.
Sedan egaren af Hökälla tilltalats inför häradsrätten för detta försök att beröfva sjukvårdsanstalten dess vattentillgång, har han af häradsrätten blifvit frikänd på den grund, att hans handling ej vore straffbar enligt Svensk lag.

Under Oktober månad iakttogs, att vattnet från Ålhults källa understundom egde en intensivt rutten lukt och smak; hvilket förhållande gaf anledning till det antagande, att förorening uppkommit från den i källans närhet å Hökällas mark befintliga grusgrop, hvarest grundvattenytan stod blottad. Vid närmare efterseende befanns 2:ne säckar sillguana nedsänkta i den brunn, som af egaren till Hökälla anordnats i botten af grusgropen.
Genom Kronolänsmannens försorg bortskaffades det förorenade ämnet, hvarefter grusgropen med deri befintlig brunn igenfylldes, så att grundvattnet numera är skyddadt af ett 2 fot mäktigt ofvanliggande gruslager.
I sammanhang med igenfyllnadsarbetet och för att skaffa full visshet om, att inga förorenande ämnen qvarblifvit i botten af brunnen företogs länspumpning, hvaraf framgick, att vattentillflödet i hospitalets brunn medgifver en oafbruten pumpning med full maskin under 36 timmar. Wattentillgången är således icke outtömlig såsom förut antagits.
Äfven om den inteckning, hospitalet eger i Hökälla till skydd för vattentillgången i Ålhults källa, skulle besitta kraft att förhindra anläggning af fabriker och andra inrättningar å nämnde egendom, så äro dock öfrige jordegare i Qville dalen oförhindrade att på sätt dem lystes tillgodogöra sig grundvattnet å deras mark.
Man kan derföre förvänta, att så snart en jernvägslinie dragits genom Qville dalen och medfört industriella anläggningar, så skola äfven andra draga nytta af grundvattnet i Qville dalen, för hvilket Ålhults källa utgör allenast ett bräddaflopp. Med hänsyn härtill torde det i en nära framtid kunna inträffa, att sjukvårdsanstalten under längre eller kortare tider beröfvas sin vattentillgång vid Ålhults källa och alltså blir i väsentlig mon beroende af det vatten,som kan erhållas från det s.k. Hacket.

Tyvärr har detta förut sidländta och med talrika källor och källsprång försedda område till största delen blifvit genom täckdikning så torrlagdt, att den derifrån kommande vattenmängden särskildt under högsommaren torde blifva väl knapp. För att i någon mon skydda detta vatten från förorening har det öppna floddike, hvilket i jordbrukssyfte anordnats i dalgångens djupast belägna del, hvarest förut hospitalets gamla, numera förstörda, vattenledning gick fram, under året blifvit stensatt i botten och på sidorne, hvarjemte närmaste omgifningarne till diket besåtts med gräs.
Sedan detta dike blifvit stensatt, har reservoiren (dammen), hvilken, likasom tillförene, uppsamlar allt från Hacket kommande vatten, hvilket varit och fortfarande är afsedt för anstaltens tvättinrättning samt för matning af ångpannorna och bad (n.b. då vattnets beskaffenhet det medgifvit), tappats och befriats från der i stor myckenhet hopad orenlighet. Tyvärr saknas skäl för det antagandet, att detta från Hacket uppsamlade vatten skall undgå att betänkligt förorenas, så länge jordbrukandet å detta område fortgår med samma bristande hänsyn till anstaltens organisation och uppgift som hittills.
Då jordbruket för några år sedan genom maktspråk införlivades med sjukvården var anstalten på intet sätt rustad derför. Först i år kan annoteras, att en lada blifvit uppförd för bevarandet af skörden.
Någon nybyggnad eller större reparation har i öfrigt under året ej förekommit.

II Uppvärmning, belysning, luftvexling.
Någon förändring i det sätt, hvarpå sjukrum, Korridorer och trappor uppvärmas, belyses och ventileras, har ej egt rum.

III Dagordning, Snygghet, afträden.
Dagordningen är oförändrad. De inom afdelningarne II, III och IV befintliga, lågt sittande och med galler försedda klosettfönstren hafva igenmurats och ersatts med nya fönster af jern med ventil att öppna endast utåt och så högt anbragta, att de ej såsom förut kunna nås af de sjuka.

IV Bad-och tvättanstalter
Äfven under innevarande år hafva de sjuke saknat förmånen af kalla bad till följe af damvattnets stora förorening. Sedan reservoiren (dammen) under hösten tappats och befriats från der ansamlad, från odlingen i Hacket härledande orenligheter, hvilka på sina ställen upptornats till en höjd af 8 fot öfver dammens botten, har vattnet under hösten och vintern blifvit användbart för tvättinrättningen och för ångpannornas matning.
Nya badkar af ek hafva erhållits.

V Utrymme
I medeltal hafva 174.16 platser dagligen varit upptagna. Antalet intagne (75) i förhållande till vårdade (250) har utgjort 30 % emot 18.8 % under närmast föregående år. Förhållandet mellan afförde (80) och vårdade (250) har utgjort 32 % emot 17.4 % under närmast föregående år, deraf utskrifvits såsom friska (19) 7.6 %, såsom förbättrade (8) 3.2 %, såsom oförbättrade (42) 16.8 % och döda (11) 4.4 %.
Den ökade omsättningen år beroende derpå, att 26 män och 13 kvinnor under året afförts till Upsala asyl.
I anledning af bristande utrymme hafva inkomne ansökningar om hospitalsvård för 21 män och 44 kvinnor eller tillsammans för 65 personer i öfverensstämmelse med föreskriften i § 30 gällande stadga blifvit till Öfverstyrelsen insända.
Behofvet af särskilda afdelningar för sjuke tillhörande 1a betalningsklassen äfvensom för ständig öfvervakning gör sig för hvarje år alltmera känbart.

VI Mathållning, matlagning, utspisning.
Mathållningen bestrides på oförändradt sätt. Utspisningen är oförändrad. Under året har Pellerins gräddmargarin med stor fördel användts för de sjuke. Hos betjeningen synes ännu ett lika stort som oberättigadt misstroende hysas mot detta utmärkta preparat, hvilket med afseende å smak och öfriga egenskaper föga gifver efter för det bästa mejerismör.
Medelpriset för hvarje patient har utgjort för helportion 38,98.64 öre, för halfportion 30,38.64 öre, för betjeningsportion 49,51.64 öre. Maten har varit af god beskaffenhet; mot proviantartiklarne ha endast undantagsvis anmärkningar förekommit.
Rotfruktkällare saknas fortfarande.

VII Inventarier och möbler
Intet att anmärka.

VIII Beklädnad och sängkläder.
Intet att anmärka.

IX Tjenstemän och betjening.
Bitr.läkaren Med.Lic. Knut Hultman har förordnats till bitr. läkare vid Wadstena hospital och asyl. Med.Lic. Axel Fagerström har under ledigheten upprätthållit tjensten. Omsättningen bland sjukbetjeningen har varit ringa och vanl. föranledts af önskan att ingå äktenskap. F.d. sköterskan Augusta Jakobsson åtnjuter fortfarande fri vård enl. § 20 i gällande stadga. På indragningsstat stå f.d. Sjukskötaren J.E.Nilsson och hans hustru f.d. Sköterskan A.E.Nilsson.

X De sjukes sysselsättning och förströelser.
20 441 bokförda dagsverken hafva under året utförts, deraf 11 995 af manliga och 8 446 af qvinlige sjuke. Ett af anstaltens Syssloman uppfördt sammandrag af arbetslängderna bifogas (bil.A).
Till patienternas nöjen och förströelser har Friherrinnan Marika Dickson, född von Rosen, skänkt 300 kronor. Gemensam festsal saknas, men förhoppning förefinnes derom, att denna mycket känbara brist blifver afhjelpt i sammanhang med anstaltens ombyggnad.

XI Religions öfningar och undervisning.
I afseende å dessa frågor hänvisas till den af hospitalspredikanten här hos bifogade årsberättelse (bil. B).

XII Underhållsdagar.
Se tab.15.

Under året hafva rättsmedicinska utlåtanden angående sinnesbeskaffenhet afgifvits om
1) fattighjonet Johan August Pettersson Löf från Håle Stommen, tilltalad för mord å hustru;
2) fabriksarbetaren Thure Georg Math. Fransson från Segerstad, tilltalad för mordbrand;
3) bokhållaren Johan Persson Segerfeldt från Lindholmen, tilltalad för mordförsök.
Det sistnämnda meddelas härnedan.

Läkarebetyg angående sinnesbeskaffenheten hos bokhållaren Johan Persson Segerfeldt från Lindholmen, hvilken i April månad år 1900 vid Oxie och Skytts Häradsrätt anklagats för mordförsök.
Af de här hos återgående ransakningsprotokollen inhämtas följande
Johan Persson Segerfeldt är född i Hallaryds socken, Kronobergs län, den 20 juni 1872. Fadern, hemmansegaren Per Andersson är afliden, modern lefver ännu. Fader, farbror, farssyster samt farfader uppgifves hafva varit svagsinta. Segerfelt, som lärt sig läsa och skrifva och blifvit konfirmerad år 1887, lemnade vid 17 års ålder föräldrahemmet och har sedermera varit artillerist vid Kongl. Vendes artilleriregemente i 3 år, gårdsdräng i 2 år och landtbrukslärling på Alnarp i 2 år
Efter afslutad lärokurs vid Alnarp qvarstannade han derstädes ½ år samt flyttade derifrån d. 24 April 1899 till Lindholmen för att biträda vid lantbruket. Vid Lindholmen råkade han i ovänskap med det öfriga tjenstefolket på stället, såsom det antogs, i anledning af sitt korta och befallande sätt mot dem. Denna ovänskap gick så långt, att 4 drängar den 25 sistlidne mars anmälte hos förvaltaren, att antingen skulle de eller Segerfeldt flytta, enär denne hotat
dem med revolver, och då Segerfeldt på tillfrågan erkände, att han ginge med revolver, uppsades han till afflyttning till den 24 April.

Den 21 sistl. april omkring kl. 2 på eftermiddagen infann sig S. plötsligt i hushållerskan Anna Håkanssons rum och under yttrande, att han kommit "för att bedja adjö med Anna, för det hon skaffat honom plats", omedelbart derefter mot henne aflossade flera skarpa skott samt med en knif tilldelade henne fyra hugg, å högra axeln, venstra öfverarmen ryggen och bröstkorgen. Det första skottet träffade å venstra kinden, det andra i venstra handen, medan hon höll den öfver såret efter första skottet De öfriga skotten träffade ej.
Efter att hafva varseblifvit, att blod strömmade ut ur Annas mun, sprang S. från hennes rum upp på sitt eget, lade nya patroner i revolvern och aflossade sedan i afsigt att döda sig fyra skott mot sin högra tinning, der kulorna fastnade.Vid 4: skottet miste han sansen och föll omkull.
I Segerfeldts Bostad anträffades af honom skrifna bref af följande lydelse.
"Lindholmen den Bäste broder Jag vill berätta för dig min händelse, som jag lidit orätt snart sagdt i allting i tidtals inte städat, hela vintern inte eldat och till sist körd från platsen, än skönt jag skött min tjenst med bästa flit och noggranhet.
Häröfver vill jag hämnas. Det enda, jag har haft att fröjda mig öfver, är den vänlighet och välvilja du och din familj äfvensom familjen Hallgren, mig bevisat. Eftersom jag inte kan komma och muntligen bedja farväl med Eder mina sällskapsbröder och vänner vill jag härmed bedja farväl. Hälsa familjen Hallgren om di vill mottaga mina hälsningar.
Till sist varder du och din familj hjärtligen hälsad af
Olycklige
Joh.Segerfeldt"

"Lindholmen den 21 April 1900
Bästa Broder
Jag vill tacka så mycket för det besvär du haft med mitt bud idag de penningar som öfverblef skall du hafva för ditt besvär, det arbete du gjort åt mig, men jag vill bedja dig att du underrättar min broder när han kommer hit och hemtar mina saker för det är inte så godt för en främling att komma till Lindholmen.
Som du vet hur jag är behandlad vid Lindholmen i denna vinter, huruväl jag skött min tjenst med största flit och nogranhet, likaväl blifvit körd från min tjenst häröfver vill jag hämnas-och det är dom som orsaken har. Jag hade haft den stora skyldigheten att tagit adjö med Eder i middags men jag kunde inte.
Härmed vill jag tacka Eder Familjen Hallgren för vänligt bemötande och godt kamratskap. Vänligast varder du hälsad från din olycklige följeslagare
Joh.Segerfeldt

"Lindholmen den april 1900
Käre Moder och Bröder!!
Härmed vill jag underrätta Eder en sorglig tilldragelse, men för Guds skull läggen den inte Eder för hård när. Bed Gud bevara Eder att inte kommer ut för olyckliga, orättvisa menniskor såsom jag kommit ut för här på Lindholmen.
Som jag förut har nämndt för Eder, har hushållerskan ställt om så att jag inte rycktals fått städat, hela vintern inte eldat och till sist gjordt mig utan plats, likväl jag skött min med all flit och noggranhet. Derför vill jag hämnas och sedan sluta mitt jordiska.

Mina Bröder Anton och Svante villen af Eder komma hit till Lindholmen och hämta mina saker som skall tillhöra Eder, nämligen skåpet och kofferten dit skall jag packa så mycket jag kan utaf mitt tillbehör är på mitt rum" som ni nog kan ta besked på när Ni kommer på Lindholmen. En s.k. tältstol som jag gjordt tillhör äfven mig (träbitarne har jag fått af Wilhelm huggare som kan bestyrkas af Magnus Hansson) Hvardagskläder och några taflor hänger på väggarne i mitt rum så vidt de inte äro stulna.

"Jag tycker det är bäst ni forslar mig till min födelseort.
Likkista kan ni köpa i Lund för 8-10 kr." Den saken kan ni göra som ni vill. Där finns en åkare i Svedala Ni kan lega att skjutsa till Svedala Station. Tag en polis med Eder från Svedala till Lindholmen när ni reser dit. På min lön återstår 75 kronor, hade jag sjelf uppburit den skulle jag haft betalt för eldning i vinter, och sista 8 dagarne för städning samt för mitt smutsiga lintyg för allt hade jag rent när jag kom hit.
Min fästmö Johanna Nilsson skall ha 75 kronor af min lön adressen till henne är Hörja Tyringe. Min velociped skall jag skicka till Onsby där kan ni hämta den.Till sist beder jag Eder käre Bröder delen mina saker och förmögenhet lika emellan och öfverenskommen derom så att inte" kif och hat uppstår.
(Bed Gud bevara Eder derifrån) Käre moder och bröder bedröfven Eder icke öfver den olyckliga tilldragelse som jag kommit uti." Bed Herren Gud bevara Eder derifrån" Hämed vill jag säga ett sista farväl.
från Eder olycklige son och broder
Joh.Segerfeldt

Varen icke ledsna häröfver det är bedröfligt men Bed Gud om hjelp och tröst.
När ni hämtar mina saker köp en hänglås och tag med Eder Ni får bryta hänglåset till kofferten i koffertens låda ligger nycklarne till skåpet antagligen blir det visitation öfver mina saker innan ni får dem. Den inteckningen som är tillskrifven mig rifven itu den eller brännen upp den delen det arf Er lika emellan Mor Anton och Svante. Den afskrift ni mins jag gjorde har nu blifvit lågornas rof. Tag brefvet med när du reser.
Min urklocka är hos urmakaren i Svedala fråga efter Bokhållarens klocka på Lindholmen så fås den utan betalning. Är det någonting som du behöfver hafva reda på så fråga smeden Hallgren Nils så får du besked af min vänskapsvän."

Till häradsrätten ingaf Segerfeldt en så lydande skrift:
"Klagomål mot Anna Håkansson Lindholmen.Det första jag gjorde Anna Håkansson emot det jag vet" var, att jag inte följde med till ett dansnöje, hvilket hon bad mig om.
En gång Anna Håkansson hade varit på magasinet och tagit två korgar; om midag jag skulle äta, frågade om Hushållerskan har varit på magasinet och tagit korgar? Svarade hon: jag tog två korgar, "dä frågar jag inte er efter", skall jag ha någonting säger jag till Inspektoren om det. Jag sade, det hör också till; skulle alla gå å ta och tiga stilla, så kan jag inte veta hvad sakerna taga vägen.
Jag hällsade sedan som vanligt i åtta dagars tid till henne, när jag kom och skulle äta, men hon besvarade inte min hälsning, utan såg på ett annat håll, sedan har jag inte hälsat eller talat till henne. Detta skedde i september månad

1:o En gång jag skulle ha fisk till middag: var tallricken full af hufvud, ben och fiskben, så det fanns inte något ätbart deraf.

2:o Än var där slagit brännvin i ölet, antagligen för att jag skulle blifva full.
Hela vintern har jag fått ätit i oeldadt rum. Det kunde hända några gånger jag kom 20 minuter senare än bestämd tid var till spisning, så fick jag ingen mat.

3:o Enligt Annas befallning stodo pigorna utanför fönstret där jag satt och åt, räcktes lång näsa, gjorde grimaser, och sade: Se hur han gapar, hvilken bit skall han nu ta, se den tyckte han var bäst, den tog han nu slukar han bestämdt hela tallricken.
Det gick 4 dagar jag låtsade att inte höra det; så blef jag förargad och sade i hög ton: Däräst ni inte flyttar er därhän, och det, lite fortare än vanligt, eljest skall jag hjelpa er, - ställ er en gång till, på detta sättet, så skall ni få krypa derifrån; varen lugna på det.

4:o Pigorna fick i rycktals inte städa eller bädda min säng; hela vintern inte eldadt i mitt rum. Enligt Inspektorens befallning skulle jag haft eldadt 2 ggr, bäddadt och städadt en gång om dagen. När jag gjorde anmärkning för städning hos Inspektoren: Svarade han, jag undrar hvad ni har ihop, det var så bra med eder till att begynna, kan ni nu inte komma öfverens längre.

5:o Jag bad Inspektoren om skjuts till kyrkan på juldagen, och fick löfte dertill; om morgonen bad jag kusken om han ville köra för mig till kyrkan. Så tager Anna skjutsen och låter skolläraren och hans fru åka så måste jag gå till kyrkan.

6:o Tvenne gånger jag fick bref befanns de vara brutna, hvilket jag betviflar Anna för att ha gjordt. Jag förhörde på postkontoret, och kusken som hade haft hem brefven och lämnat dem i köket försäkrade att brefven voro obrutna när de lämnade dem ifrån sig.
En tidning jag hade kunde jag inte få till mig af gårdens postbud, utan jag måtte lega en annan att hämta den,
innan Anna begynte att bära hat till mig fick jag tidningen alltid när jag skulle spisa qvällsmat. Därpå vet jag att det är Annas tillställningar jag inte fick tidningen för dagen.

7:o Enligt hvad Otto Göransson berättat: har Anna förmanat statqvinnorna vid södra Lindholmen; en gång de skulle hafva statsäd, akten er, för att gå
för nära bokhållaren i dag har han fått ärter till middag, kanhända ni får ibland ögonen af ärterna. Kanhända efter hennes tycke, jag hade ätit för många ärter.

8:o Jag frågade pigan Jenny om hon hade varit i mitt skåp? Hon svarte nej: jag sade då har Anna varit där, kanhända ni har varit där båda två, där är ingenting borta som är nämnvärdt, det som är borta hade hon gerna fått, om hon hade sagt ifrån, jag tillåter icke ni sjelf gör det. Det var ett fotografi som jag hade fått af Anna i somras: det vet jag ingen annan har tagit än
antingen Anna eller pigan på Annas befallning.

9:o Var der en person som hälsade till mig så att Anna såg det, skälde hon den för de hälsade på mig. Vid tillfälle eggade hon upp folket att göra tvärt emot som jag befalt.
Jag beder att få inkalla vittnen.
Pigan Karin Nilsson, Lindholmen, till att vittna om punkterna 1 o 9.
Pigan Anna Skön Lindholmen, till att vittna om punkterna 4.
Nils Hallgren, Brunnsvik pr. Svedala till att vittna om punkterna 5.
Pigan Jenny Lindholmen, till att vittna om punkterna 2"
Johan Segerfelt"

Vid förhör med Segerfelt i anledning af innehållet i denna skrift upplyste han med afseende å punkten 3 i skriften, att pigkammaren, i hvilken han sedan Aug. månad förra året intog sina måltider, vore belägen i en källarvåning, hvars fönster började i jemnhöjd med jordytan. Uppmärksamgjord på, att han alltså näppeligen, då han satt till bords i pigkammaren, kunnat längre än till midjan iakttaga pigorna, enligt hans uppgift Helfrida Pettersson och Jenny Johnsson då de utanför fönstret drefvo gäck med honom, medgaf han sig ej hafva sett, att de
gjorde grimaser åt honom, men väl hört dem göra det och särskildt hört, huru Helfrida gapade i afsigt att härma honom.
Segerfelt yttrade vidare: Vid sitt inträde i pigkammaren en gång fann han på väggen ritad en velociped med ryttare. Då han råkade ega en velociped, ansåge han, att afsigten med bilden varit att förolämpa honom. Han hade aldrig förr än under sin vistelse å Lindholmen känt sig illa behandlad och vore öfvertygad, att Annan Håkansson tillskyndat honom alla de
obehag, för hvilka han der varit utsatt.
I förtviflan öfver detta hade han beslutat döda såväl Anna Håkansson som sig sjelf. Natten emellan den 20 April, då han fattade detta beslut, och den 21, då han sökte sätta det i verket, hade han icke kunnat sofva. Revolver hade han på Lindholmen stundom burit för att vara beredd att värja sig mot drängen Karl Holmberg, hvilken med knuten hand hotat Segerfelt, enär han tillrättavisat en gång Holmberg sjelf och en annnan gång hans hustru.
Af inkallade vittnen förklarade förvaltaren S., att då Segerfelt beklagat sig öfver, att han ofta ej fick städat, hade vittnet hänvisat honom att på vittnets bekostnad skaffa sig särskild städerska. Segerfelt hade då vidtalat en enka Hurtig att städa för sig, men hon hade, sedan hon två dagar städat åt Segerfelt, af för vittnet okänd anledning upphört dermed (Punkten 4 i Segerfelts skrift).
Wittnet hade lofvat såväl Segerfelts som Anna Håkansson skjuts till kyrkan sistl. juldag. Fastän Anna Håkansson tog den skjuts, Segerfelt ämnat åt sig, hade Segerfelt ej behöft gå till kyrkan, ty ehuru hästarne, med hvilka kusken och Anna Håkansson gifvit sig i väg, ej plägade anförtros åt honom, hade han mycket väl fått taga en af de andra hästarne (Punkten 5 i berörda skrift). Enligt S. uppfattning berodde Segerfelts och Anna Håkansson ovänskap på idel småsaker.
Vittnet Holmberg upplyste, att då han och 3 andra drängar den 24 sistl. Mars från vagnen buro in sädessäckar i magasinet, hvarest Segerfelt tog emot säckarne och vägde dem, hade vittnet i otid satt sin säck på vågen. Uppbragt häröfver kastade Segerfelt säcken åt sidan och kallade vittnet och de andre tre drängarne idioter. Wittnet sade då till Segerfelt, att om denne endast sagt till vittnet att ej sätta säcken på vågen, hade vittnet behållt den på ryggen och tillade: "Nog vet jag, att Segerfelt bär revolver, men vi kan nog ta rätt på Segerfelt ändå, om vi äro sinnade."
Antagligen skulle detta yttrande innebära det hat, Segerfelt omnämnt, att vittnet uttalat mot honom. Detta bejakades af Segerfelt.

Vittnet Jenny Johnsson berättade: Vittnet trädde i tjenst å Lindholmen den 24 okt. 1899, Helfrida tjenade då redan på gården. De båda pigorna hade ofta gycklat med Segerfelt och skrattat åt honom, hvarjemte de haft öknamn på honom, men aldrig användt det så, att han kunnat höra det.
Emellanåt, medan Segerfelt satt och åt i pigkammaren, hade de, då de gingo förbi pigkammarfönstret eller stannande utanför detsamma, skämtat och skrattat sinsemellan någon gång äfven åt Segerfelt.
Wittnet kunde likväl ej draga sig till minnes, att Segerfelt vid något af dessa tillfällen visat sig uppbragt eller haft det yttrandet, som omförmäles i tredje punkten af hans skrift. En gång, då vittnet och Helfrida stannat utanför fönstret och pratat, ehuru ej om Segerfelt hade denne kommit ut på gården från pigkammaren, hvarvid de båda sprungit derifrån. Segerfelt hade aldrig hotat vittnet, och, så vidt vittnet visste, ej heller Helfrida.
Anna Håkansson hade ibland, då pigorna hade brådt, tillsagt dem, att de ej behöfde bädda och städa åt Segerfelt. Anna hade äfven uppmanat dem att ej hel sa på Segerfelt, enär hon ej sjelf gjorde det. Deremot hade Anna aldrig sökt förmå dem att motsätta sig Segerfelts befallningar
Wittnet Magnus Hansson omnämnde såsom exempel på det sätt, hvarpå tjenstefolket på Lindholmen plägat gyckla med Segerfelt och skämta om honom, att Helfrida en gång kommit in i magasinet, hvarest vittnet uppehöll sig och frågat: "Är ej koddas här"?, dermed åsyftande Segerfelt, hvilken pigorna gifvit tillnamnet "koddas".
Wittnets hustru hade för vittnet omtalat, att samma Helfrida i hennes närvaro i köket å Lindholmen skämtat med Segerfelt, enär han ej tackat för maten. Då hade Segerfelt blifvit ond och försökt gripa Helfrida om näsan. Sjelf hade vittnet, efter det S. blifvit uppsagd, för honom uttryckt sin ledsnad öfver, att S., som var medlem af en skytteförening på orten, nu ej komme i tillfälle att visa vittnet, huru han sköt.

Härtill hade S. genmält: "Innan jag flyttar, kan ni nog få se, hur pass jag skjuter" Vid ett annat tillfälle, äfven det efter uppsägningen, då vittnet till S. yttrat: "Nu blir bokhållaren ej gift med Anna, för bokhållaren skall flytta," hade S svarat "Jag har hört sägas, att hon ock skall flytta". Då vittnet förebrådde S. att han gick med revolver, och förehöll honom, att om han sköte på någon, kunde han ådraga sig straff, gaf S. till svar: "Då vänder man förr pipan mot sig sjelf". Wittnet Wiktor Håkansson omtalade, att han i Julas hört S. säga, att han skulle skjuta Helfrida, om hon fortfore att drifva gäck med honom, och vittnet Holmberg hade i vintras hört S. yttra, att Helfrida "gjort spektakel" åt honom och att han skulle skjuta sin fiende och sedan sig sjelf.
Då vittnet i anledning häraf sade till honom, att det kunde kosta honom "tio år" att skjuta på sin nästa, svarade han, att det gjorde ingenting, han skulle bli en lika bra karl efteråt. S. hade jemväl i vintras yttrat, att då det blefve sommar, skulle han hjelpa Anna Håkansson att taga upp betor, så att hon skulle ligga tvärs öfver betrutan.
S. tillstod, att han vid något tillfälle under vinterns lopp yttrat, att han skulle skjuta först sin fiende och sedan sig sjelf, men hade han med ordet fiende ej avsett någon viss person.

Fängelseläkaren Dr. Th. Petréns den 16 Aug. 1900 utfärdade intyg har följande lydelse: "Johan Persson Segerfelt är af medellängd, temligen kraftigt bygd, har god musku latur och temligen godt hull. Almänna utseendet är friskt, hyn föga blek. Hufvudets bildning synes normal, ansigtet är bredt, brutalt, frånstötande hvartill särskildt bidrager, att näsborrarne, så snart han talar, komma i liflig, vibrerande rörelse, hvarigenom det fula grofva ansigtet får en synnerligen passionerad prägel.Ögenen äro små och stickande, regnbågshinnorna blå. Pupiller synas reagera normalt.
S. uppgifver sig stundom under fängelsevistelsen hafva sett dubbelt och stundom icke kunnat se alls; ögonens koordination och rörelser äro emellertid normala. Håret och det korta skägget äro bruna. Näsan har en simpel form, öronen äro välbildade; å högra tinningen finnes ett läkt ärr efter kulornas uttagande.
S. arbetar flitigt i sin cell med rensning af cacao eller kaffebönor, sofver och äter bra, är tystlåten och ser tvär ut. Han har ett höfligt och städadt sätt och besvarar trumpet, men ej ovilligt, alla frågor såväl om sitt föregående lif som om hvad, som står i sammanhang med brottet. Han säger sig alltid hafva varit duktig i räkning, men annars fått läsa mycket för att kunna lära sig, hvad han skulle, såväl i folkskolan som i Kristianstad, der han säger sig hafva tagit Styckjunkareexamen, och å Alnarp.
Hans kunskaper synas i förhållande till, hvad man kunde vänta, skäligen klena. Isynnerhet i historia synes han ej ega det enklaste småskolevetande. Deremot har han ännu något minne af, hvad han fått lära på Alnarp, såsom i geologi o.s.v.
Han säger sig aldrig hafva haft svårt att komma öfverens med menniskor, aldrig varit häftig och aldrig blifvit illa behandlad förrän på Lindholmen, och för allt, som der gått honom emot, skjuter han skulden på hushållerskan. Äfven om hon ej i hvarje fall kan angifvas, huru han vet, att just Anna stält till det eller det obehaget för honom, förklarar han dock kategoriskt: "Det vet jag".
Han förnekar alldeles, att han en längre tid umgåtts med tanken att skjuta Anna, och erkänner ej de yttranden, som han vid ransakningarne vidgått. I början svarade han på frågan, huru han kunde begå ett sådant brott, blott "jag blef förargad på henne" och ansåg tydligen detta svar alldeles tillräckligt.
Sedermera har han något mindre knapphändigt besvarat mina frågor härom och framhållit, huru hon alldeles förstört hans framtid. Någon ånger känner han i intet hänseende, då jag för honom framhållit, huru svårt brott han begått, har han högst motvilligt sagt:"Ja, jag kunde ju i stället gifvit henne en redig uppsättare, ja d.v.s. inte en, utan flera".
På frågan om han, då han en gång blir fri, också ämnar skjuta, om han blir förargad på någon, svarar han ingenting, men ser inbunden ut. På fråga, hvarför han särskildt behöfde gå med revolver, då ingen annan behöfde på det sättet skydda sig, svarar han, att han var hatad för sin rättvisas skuld, derföre att han såg efter, att ingen fick mer än sin rätt. På fråga, om han aldrig tänkt, att någonting hos honom sjelf kunde vara orsak till, att folket hatade honom, och om han någonsin gifvit någon en vänlig blick eller ett vänligt ord, svarar han morskt: "Det behöfver jag ej, jag gör hvar och en sin rätt."
Den senare tiden, då han alltjemt hvarken föres till ransakning eller får sin dom, hvartill han ej förstår eller låtsar sig förstå orsaken, har hans sinnesstämning, som förut varit hård och sjelfbelåten, blifvit något osäkrare. Han har ett par gånger frågat, om han ej kan få bli halshuggen, ty det vore det bästa, då lifvet dock är förstördt för honom. Det synes nästan, som om han ock har några tankar på sjelfmord.
Han berättar, att han en dag i cellen förföljdes af flera karlar, hvarföre han sprang undan, tills slutligen blott en af förföljarne var qvar, då han stannade och stötte en knif i denne förföljare. Då jag framhåller, att detta ju varit omöjligt i cellen, och att sålunda det hela måste varit en inbillning, säger han en gång osäkert:"Ja, det är väl det", men en annan gång:"Dörren kunde varit öppen".

De förhållanden, som från början kommo mig att misstänka, att han möjligen kunde vara sinnessjuk, voro hans fullkomliga okänslighet för brottet, den, som det då syntes, synnerligen obetydliga anledningen till detsamma, hans påståenden, att alla förföljt honom, samt hans ständiga gående med revolver på sig, hvilket tycktes tyda på utpräglade förföljelseidéer samt slutligen de många fallen af sinnessjukdom inom slägten.
Efter närmare undersökning, och sedan vid sista ransakningen upplysts, att hans uppgifter om både hushållerskans och pigornas beteende mot honom i det hela voro riktiga, så att några utvecklade förföljelseideer ej kunna påvisas, kan jag emellertid ej anse honom sinnessjuk, om än, med kännedom om hans ärftliga belastning och hans abnormt sjelfviska kynne, man kan misstänka, att en längre tids fängelsevistelse kommer att framkalla sinnessjukdom hos honom, hvartill ofvannämnde hallucination synes vara ett förebud. Deremot finner jag honom vara en i hög grad samhällsfarlig person, som i sjelfva verket ej hyser mera betänkligheter, att mörda en menniska, som han med rätt eller orätt får hat till, än för att döda en fluga, hvars surrande stör honom.
Han är i etiskt hänseende en atavism, står på vildens ståndpunkt, kan icke tänka sig något annat sätt än att sjelf skaffa sig rätt. Hans altruistiska känslor äro så lågt utvecklade, att de endast omfatta hans aldra närmaste anhörige. Han synes mig vara en utpräglad slaffösaretyp, ihärdig, arbetsam och blindt verksam för sin husbondes intressen, men hård och obarmhertig mot folket, öfver hvilket han lyckats komma upp i en liten smula i social ställning. I fråga om en sådan natur kan man ej hoppas på någon förbättrande inverkan af ett vare sig långt eller kort fängelsestraff, utan kommer han säkerligen, om han ej innan dess blir sinnessjuk, finner tillfälle beröfva sig lifvet, eller annars begå något dåd, att lemna fängelset likadan, som han kom dit, blott ännu bittrare och hatfullare och färdig att hämnas på sina "fiender", hvartill hanlätteligen kan komma att räkna hela samhället.
Då gällande lagstiftning ej medgifver någon utväg att oskadliggöra en samhällsvådlig, men ej utprägladt sinnesjuk fånge, som aftjent sitt straff, synes mig hvarje tanke på att förklara S. sakna förståndets fulla bruk utesluten, då den praktiska följden häraf blott skulle blifva, att straffet blefve kortare, och han sålunda så mycket förr skulle komma att fritt och okontrolleradt få taga handom sig sjelf och sina medmenniskor.
Äfven från rent teoretisk ståndpunkt finner jag emellertid ingen anledning, att anse honom mindre ansvarig för sitt brott. Wisserligen är han i etiskt hänseende synnerligen defekt, men då han fått jemförelsevis goda kunskaper, och hans intelligens ej står så synnerligen lågt under genomsnittet, skulle ju med samma rätt hvar och en född förbrytare kunna anses sakna förståndets fulla bruk.
Efter öfvervägande af alla omständigheter får jag sålunda det utlåtande afgifva, att enligt min öfvertygelse Bokhållaren Johan Persson Segerfelt såväl vid åtalade brottets begående varit, som ock nu är i besittning af förståndets fulla bruk, hvilket härmed på heder och samvete intygas. Vid intagningen på anstalten den 28 sistl. Sept. företedde S. samma tillstånd som här nedan under stat. presens beskrifves.

Status presens den 29 Sept. 1900.
Segerfelt är af ordinär kroppsbyggnad, 1.76 meter lång med väl utvecklad muskulatur och tämligen godt hull.Vigt 70 kgm. Utseendet angifver intet kroppsligt lidande, hyn föga blek. Hufvudet, som är täckt af ett kortklippt, brunt hår, företer i afseende å form och storlek intet anmärkningsvärdt. Hufvudets omkrets är 57 cm., dess längd 19 cm., bred 15 cm:; index 789. Ögonens ställning utan anmärkning. Pupiller lika stora och af medelstorlek, reagera för ljus och actonodation. Ansigtet ovalt med grofva drag. Näsan spetsig, näsvingarne ovanligt utstående och rörliga.
Glesa ljusa moustacher och hakskägg. Å högra tinningen märkes några ärr. Läpparne fast slutna. Tänderna friska, fulltaliga; tungan ej belagd, visar inga fibrillära ryckningar. Talet utan anmärkning. Öronflikarne obetydliga; örongångarne fria. Vid syn, lukt,smak, hörsel och känsel synes intet vara att anmärka. Från bröstets och bukens organer inga sjukdomstecken. Puls jemn och regelbunden, freqvens 84. Urinen fri från alb. och socker, sp.v. 1023. Patellareflexer lifliga.
S., som för dagen vistas å den för Cellafdelningens sjuke gemensamme promenadgården, företer ett ganska vexlande ansigtsuttryck, i det han än betraktar sin omgifning med vresig och trotsig uppsyn, noga och misstänksamt granskande hvarje person (fotografibild 1.), än iakttager han en uppmärksamt lyssnande ställning, under det han stirrar upp mot rymden, än åter antager hans ansigte ett om vrede och hot vittnande uttryck (fotografibild II). Vid samtal med honom är han icke ovillig att lemna medelanden om sina förhållanden.
Han afgifver i enlighet med ransakningshandlingarne riktiga upplysningar beträffande namn, ålder, födelseort, slägt, föregående sysselsättning m.m. allt under det hans blickar forskande och misstänksamt riktas på läkarne och andra närvarande. Han lemnar äfven en med verkliga förhållandet öfverensstämmande skildring om sitt tillvägagående, då han försökte bringa Anna Håkansson om lifvet.
För denna handling säger han sig så mycket mindre hysa några samvetsförebråelser, som han var tvungen att söka oskadliggöra henne för att freda sig sjelf. Anna H. stod nämligen vid Lindholmen i spetsen för en "liga", som på allt sätt "förföljde"S. Denna "förföljelse" fortfar ännu idag och kommer aldrig att upphöra, hvarför han utan tvekan skulle döda henne, om tillfälle dertill erbjödes.
Såsom bevis på Anna Hs "förföljelser" anför han, att han icke fått sofva en blund i natt i anledning af "bultningar, knackningar och strykningar i väggen". Han ville visst icke påstå, att Anna H. i egen person åstadkommit detta oväsende i väggen, men förhållandet är, att hon är en "hexa", hon idkar "trolldomskonster", och det är förmedelst dessa "konster", hon förstår att oroa honom. Vid ett tillfälle såg han med egna ögon vid Lindholmen, att hon spådde i kort, och från den stunden har han haft klart för sig, hvilken mäktig fiende han
i henne hade att bekämpa.
Af "ligans" medlemmar är drängen Holmberg den farligaste. Han var mycket farlig redan på Lindholmen, hvarför S. till sitt skydd nödgades gå med laddad revolver på fickan och mången natt ej vågade sofva i sitt rum, utan uppehöll sig hos en i närheten boende ladufogde, hvilken ej tillhörde ligan. Holmberg lärer ej mindre än trenne särkilda gånger inträngt till S. i hans cell å Malmö fängelse, alla gånger midt i natten. Dervid har sålunda tillgått:
S. vaknande vid att finna H. stående nära sin bädd och högt skrikande skymfa honom med benämningarne "Hor Henrik", "Smålänning" m.m. samt hota att "korta af benen" på honom. H. använde just uttrycket "korta af benen", hvarmed han enligt S. mening icke kunde afse annat än att "skära af benen" H. försökte draga täcket af honom för att sätta sin hotelse i verket, men då reste sig S. och fattade en vid bädden i beredskap liggande störqvast och slog H. dermed, till dess denne alltjemt skrikande och skymfande avlägsnade sig Som det var kolmörkt vid alla dessa tillfällen, såg S. icke H., men kände fullkomligt igen honom på "rösten". S. kände ock tydligt, huruledes hvarje slag med qvastkäppen träffade Hs. kropp.
Vid ett af dessa tillfällen hade H. sällskap med tvenne andra drängar från Lindholmen, hvilka stannade utanför i korridoren; den ene af dem hette "Magnus", han igenkändes äfvenledes på "rösten". Ehuru H. skrek så förskräckligt, att hans rop helt visst hördes öfver hela fängelset, kom ingen vaktkonsta pel tillstädes för att taga reda på oväsendet och ej heller tycktes fängelsedirektören och läkaren, för hvilka båda S. gjorde anmälan om det passerade, fästa afseende dervid, hvaraf S. vill draga den slutsatsen, att ingen enda af bevakningen eller fångarne förutom S. vid dessa öfverfall uppehöll sig i fängelset.
På hvad sätt H. och hans kamrater lyckas nattetid inkomma först inom fängelset och derefter in i Cellen kan S. ej förklara. Han anser ingen föklaring nödig; han ser intet märkvärdigt eller förvånande i dessa nattliga besök. H. var väntad af honom hvarje natt. Det var alldeles i enlighet med Hs. af S. väl kända lömska uppträdande att söka smyga sig på honom om natten. För den skuld hade S. aldrig underlåtit att placera en i hans cell för städning befintlig qvastkäpp inom räckhåll vid bädden för att hafva till hands såsom försvarsmedel. Beträffande sitt helsotillstånd klagar S. öfver svår hufvudvärk, hvilken han lokaliserar i pannan. Hufvudvärken uppträdde först under hans vistelse å Lindholmen och har alltsedan oafbrutet fortvarit jemte en känsla af mattighet i hela kroppen.
Sömnen har äfven en längre tid varit dålig. Det lärer ofta händt, att han icke under 2-3 nätter å rad fått en blund i sina ögon under den tid, han vistades å Lindholmen. Han omnämner, att han haft flera sinnessjuke i sin slägt, men sjelf har han aldrig varit sinnessjuk, och för närvarande åtnjuter han sitt förstånds "fulla bruk".

Diagnos: Paranoia chron.
30/9 Dålig sömn i natt, störd af "knackningar, bultningar och strykningar" i väggen. Dessa "knackningar" m.m. härleda sig icke från väggarne till angränsande rum, utan berör uteslutande ytterväggen. Det är tillställningar af "häxan", derom är intet tvifvel, men "Holmberg kan det icke vara, ty han vet ännu icke var jag finnes". Patn frågar, när han kommer att hallshuggas. Han säger sig sjelf hafva påyrkat denna form af straff i en till häradsrätten inlemnad skrift och synes ej hysa tvifvel om verkställigheten.
1/10 "Knackningar" m.m. fortfara och beröfvade patn hans sömn. Såväl inatt som under föregående nätter har han förhållit sig tyst och stilla. Matlusten är god.
2/10 Klagar öfver dålig sömn. Anhåller att blifva halshuggen ju förr, desto hellre. Han har noga öfvervägt sina förhållanden och funnit, att halshuggning vore fördelaktigt för honom. "Till fängelset åter vill jag icke, ty der får jag ej vara i fred för Holmberg;
kommer jag i frihet, är jag i "hexans" våld, tager jag lifvet af mig sjelf, kommer jag till helvetet". Halshuggning vore följaktligen bäst.
3/10 Fortf. dålig sömn. Anser, att det är någon, som gör försök att genom fönstret komma in till honom om nätterna, och finner sin misstanke fullt bekräftad, då han vid okulär besigtning af cellbyggnaden upptäcker några repor i murbruket under fönstret till hans cell (märken efter en byggnadsställning)
4/10 Han kan ej undgå att lägga märke till, att "någon" söker klättra upp för väggen och genom fönstret komma in till honom. Han hör det så tydligt, att det icke kan vara tal om att hans sinnen bedraga honom. Denne "någon" måste vara Holmberg.
Holmberg vill hämnas, derföre att S. vid ett tillfälle gaf hans hustru en tillrättavisning, emedan hon ej skötte sina sysslor vid Lindholmen. Holmberg är dessutom i godt samförstånd med "hexan", som leder den mot honom fientliga "ligan". S. känner godt igen denna ligas medlemmar på vissa skymford, som de använda mot honom. "Hor Henrik" är ett sådant skymford. Den som första gången skymfade honom med detta namn var "Hexan". S. minnes godt tillfället, när det inträffade.
Han satt och åt sin qvällsmat i pigkammaren, då "hexan" kom in från det brevidliggande rummet och hviskade detta afskyvärda ord i hans öra, hvarefter hon hånleende gick sin väg.
5/10 Orolig sömn såsom förut. Vill ha besked om dagen för halshuggningen, enär han har något att dessförinnan uträtta.
6/10 I natt har "oväsendet" varit värre än någonsin. Pat:n flyttas till ett annat sofrum och erhåller trional 1gm a.n.
7/10 Sömnmedlet har ej varit af någon verkan. "Bultningarne" i väggen ha varit lika be-
svärande. "Hexan" har således genast tagit reda på, att han ändrat soflokal.
8/10 Pat:n har i dag stoppat öronen fulla af pappersbitar. Han hör "underliga ljud" i luften och genomträngande "hvisslingar", antagligen lystringssignaler emellan "ligans medlemmar. Han tycker, att de obehagliga ljuden modererats, sedan han på detta sätt tilltäppt båda hörselgångarne
9/10 Holmberg har i natt varit inne i cellen. Han kom, såsom antaget var, in genom fönstret, klängande på ett rep. Han skrek, väsnades och skymfade honom som vanligt, kallade honom "Smålänning" m.m. Pat:n gaf honom genast 2:ne kraftiga örfilar, riktade mot näsan ("det tar bäst"), men som träffade venstra ögat. Holmberg, som ej slog igen, lade handen skyddande öfver ögat och retirerade derefter skyndsamt samma väg han kommit, tagande repet med sig. Holmberg var vid tillfället iklädd ljus kavaj och gråa benkläder, saknade skor på fötterna och var barhufvad. Pat:n uttrycker sin förvåning öfver, att H. ej hade någon knif med sig. Han antager, att H. af glömska råkat lägga sitt vapen utanför, och då han fann S. vaken och redo att försvara sig, funnit skäl att denna gång afstå från sina mordplaner (att korta af benen på honom.) Pat:n har varit tyst under natten
10/10 Från landsekreteraren i Malmöhus län ankom idag en af S. i fängelset uppsatt skrift af följande lydelse:
"Till Torna och Bara Häradsrätt
Jag anhåller om att få mig tilldeladt dödsstraff (halshuggning)? Det är den största barmhärtighet Ni kan göra mig: för då blir jag ett nådens barn, en Kristi medarfvinge, eljest kommer jag säkerligen att komma i helvetets boning; detta kan ni befria mig ifrån, genom att tilldela mig dödstraff. Jag har gjort så mycket synd och är gärna värd nämnda straff; jag har gått här länge nog i denna syndiga värld"

Joh. Segerfelt
Malmö cellfängelse den 22/9 1900
Skriften bifogas.
d. 15/10 Pat:n framlemnade i dag en af honom egenhändigt författad skrifvelse af följande lydelse:
"Till H. H. Majt. Konungen.

Härmed anhåller undertecknad vördsamt att få mig tilldelat dödstraff (halshuggning) så fort sig göra låter: för att jag skjutit och huggit Hushållerskan Anna Håkansson vid Lindholmens gård, Malmöhus län, samt skjutit mig sjelf på ofvannämnda plats. Jag har för en längre tid sedan skrifvit och skickat en ansökan till Torne och Bara Häradsrätt om nämnda straff, men ej fått något svar.
Jag har gjort så mycken synd och är värd ofvannämnda straff. Nämnda hushållerska är en gammal hexa, har bildat en liga som förföljer mig öfverallt. Under tiden jag var på Malmö Cellfängelse kom nämnda liga åtskilliga nätter på mitt rum för att öfverfalla mig. Äfven här på hospitalet får jag ingen ro för nämnda liga. Bäst är jag får mitt dödsstraff så fort som ske kan?

Göteborgs hospital den 15okt. 1900.
Joh. Segerfelt"
Skriften bifogas.

d. 21/10 Pat:n uppgifver, att han i natt sett Holmberg göra försök att tränga sig in genom cellfönstret och derjemte hört honom tala vid flera personer, hvilka befunno sig utanför, bedjande dem vänta, medan han gjorde öfverfall på patienten. Då Holmberg fann pat:n vaken och beredd till försvar, aflägsnade han sig samma väg.
d. 22/10 Pat:n har idag ett mer än vanligt förskrämdt utseende och klagar öfver svår hufvudvärk. Han meddelar, att Holmberg kl. 7 i dag morse ånyo visat sig i cellfönstret och tilltalat honom, sägande: "bjud mig på en sup". På denna framställning svarade patn intet, då han väl fattade, att Holmbergs ärende vore helt annat än att tigga bränvin af honom. Då betjeningen inkom i rummet, hade patn sammanbultat filtarne till en sorts klubba, med hvilken han ämnade försvara sig. Längre fram på dagen tyckte sig patn höra Holmbergs röst utanför promenadgårdens stängsel
d. 30/10 Har i natt icke fått en blund i sina ögon, emedan han hört en person oupphörligen gå fram och tillbaka åt gårdssidan till. Denne person är icke Holmberg, utan någon annan, tillhörande "ligan", hvilken numera vunnit förstärkning i medlemsantalet. Personen ifråga hittade omsider rätt på pat:n cell och gjorde försök att klänga upp för väggen, men hördes omedelbart derefter hoppa ned igen. Anhåller att nästkommande natt sjelf få undersöka, hvilka ofreda honom, hvarvid han önskar vara beväpnad med en duktig käpp.
d. 1/11 Upprepar idag sin anhållan att få hålla vakt utanför Cellhuset. Uttalar farhåga, att "ligans" anhängare betydligt ökats.
d. 6/11 Anser sig i dag hafva fullgodo skäl för den åsigten, att ligans medlemmar äro sysselsatta med att anlägga en mina för att spränga honom i luften. När denna mina springer, kommer hospitalet ej att lida någon skada. "Det är endast mig de vilja åt"
9/11 Klagar i dag öfver svår tandvärk och anser, att ingen lindring är att förvänta hvarken af tandens uttagning eller af döfvande droppar. Det är nämligen ingen vanlig tandvärk, utan ett lidande, som påförts honom af "hexan", Anna Håkansson.
10/11 Meddelar, att hans förföljare utan tvifvel äro i färd med att göra en större öppning i väggen, på det att flera af dem samtidigt måtte blifva i tillfälle att öfverfalla honom. Är mycket förskrämd och nedstämd. Har af sina hängslen tillverkat en snara och gjort min af att vilja hänga sig i en trädgren å promenadgården. Klagar bittert deröfver, att något svar ej ankommit på hans begäran att blifva halshuggen.
d. 16/11 Var idag vid morgonronden så ifrigt upptagen med att iakttaga skogen norr om hospitalet, att han icke egnade ringaste uppmärksamhet vid läkarbesöket. Senare på dagen meddelade han, att han nu upptäckt, hvarest "ligan" hade sitt tillhåll; han hade sett Holmbergs ansigte skymta fram bakom en buske i skogsbrynet.
d. 22/11 Tillståndet är oförändradt. Pat:n är fortfarande fullkomligt beherrskad af sina förföljelsegriller, men uppträder på ett höfligt och beskedligt sätt mot omgifningen. När man uttalar tvifvel om "ligans" existens och dess sätt att arbeta, blir han icke ond, utan svarar med lugn säkerhet, att han ju icke kan tvifla på sina egna sinnens vittnesbörd.
"I natt var Holmberg i min cell och riktade med en "kulkäpp" ett slag mot mitt hufvud, hvilket jag dock afvärjde, hvarefter han utan att säga ett ord försvann."
d. 24/11 Pat:n har idag ånyo sett Holmberg jemte 2:ne andra medlemmar af "ligan" i skogsbrynet, hvarvid han gjorde hotfulla rörelser,
stampade ursinnigt i marken och skrek. Sedan han något lugnat sig, begärde han en dosis stryknin.
d. 28/11 Har tvenne nätter årad haft besök af Holmberg. Nattvakten har förut icke haft något att anmärka angående patn förhållande under nätterna, men afdelningens betjening har upplyst, att pat:n plägat bulta i väggarna och talat högljudt och hotande för sig sjelf. I natt har patn skrikit och väsnats betydligt. På morgonen, när sjukbetjeningen inträdde i hans rum, hade han intagit en hotande ställning och fixerade så ifrigt cellfönstret, att det dröjde en god stund, innan han skänkte dem någon uppmärksamhet. På lakanet, hvilket han höll i handen, hade han gjort några knutar i försvarsändamål. Under natten hade han varit så ansatt af sina förföljare, att han endast kunnat freda sig derigenom, att han ställt sig i ett hörn med madrassen framför sig såsom sköld.
I öfverensstämmelse med det anförda får jag afgifva följande utlåtande. Ransaknings handlingarnes innehåll synes berättiga till det antagande, att S. lider af förföljesegriller. Den öfverdrifna och misstänksamma uppmärksamhet, hvarmed han iakttagit sin omgifnings tal och handlingar samt ställt dem i fientlig relation till sin person; den ensidiga åskådning, han lagt i dagen genom att conseqvent sätta sig sjelf såsom medelpunkt för nästan allt, som passerat omkring honom och i sådan riktning uttolkat och gifvit särskild betydelse åt de hvardagligaste och likgiltigaste ting; hans utan tvifvel oberättigade farhoga för sin personliga säkerhet, hvilken föranledt honom att midt bland en fredlig och laglydig befolkning emot bruket i orten till sitt skydd ständigt bära på sig en laddad revolver, samt slutligen hans midt på ljusa dagen företagna mordförsök på Anna Håkansson; alla dessa omständigheter, sedda i ett sammanhang, medgifva knappast någon annan tolkning, än att mannen lider af förryckthet i form af förföljesegriller.
Af ransakningsprotokollen inhämtas äfven, att fängelseläkaren från början antagit att så vore förhållandet, men att han "sedan vid sista ransakningen upplysts, att hans (Segerfelts) uppgifter om både hushållerskans och pigornas beteende mot honom i det hela voro riktiga, så att några utvecklade förföljelseideér ej kunna påvisas", ansett sig sakna skäl att vidhålla detta antagande.

I avséende å denna motivering torde med fog kunna invändas, att alla sinnessjuke, hvilka i likhet med Segerfelt lida af förföljelsegriller, under denna sjukdoms kroniska utvecklingsskede helt visst blifva i tillfälle att ibland mängden af uppkonstruerade och falska uttolkningar jemväl andraga en del verklige anledningar till klagomål. Deras eget osympatiska uppträdande är ej egnadt att framkalla vänliga känslor hos andra, och då det abnorma sinnestillstånd, hvari de sig befinna, icke såsom sådant uppfattas af omgifningen, plägar äfven denna grund för att bemöta dem med öfverseende och medlidand bortfalla.
Af det under sådana omständigheter helt narurliga sakförhållandet, att tjenstefolket å Lindholmen så att säga reagerat mot S:s uppförande och sökt bereda honom hvarjehanda obehag, eger man, enligt mitt förmenande, ej rätt att draga några bestämda slutsatser till förmån för Segerfelts normala sinnestillstånd. För att vinna tillförlitlig insigt om S:s sinnesförfattning torde ingen annan och säkrare utväg stå till buds än den att söka utröna, huruvida han sjelf i sitt förhållande till omgifningen reagerat på ett sätt, som faller inom det normalas gränser.
I afseende härå lemnar särkildt 3:e punkten i den af S:s till Häradsrätten inlemnade skriften ganska betydelsefulla vinkar, Der läses: "Enligt Annas befallning stodo pigorna utanför fönstret, der jag satt och åt räckte lång näsa, gjorde grimaser och sade: Se, hur han gapar o.s.v." Vid förhöret inför Rätten upplystes, att S. då han satt till bords i pigkammaren, hvars fönster började i jemnhöjd med jordytan, icke kunde iakttaga de utanför stående pigorna längre än till midjan.
Uppmärksamgjord på detta förhållande förklarade S., att han icke sett pigorna göra grimaser åt honom, men väl hört dem göra det. S. hade sålunda enligt egen uppgift medelst hörselsinnet förnummit, att pigorna räckte lång näsa åt honom utanför fönstret. Gentemot en sådan relation är man knappast berättigad att betvifla det illusioner och hallucinationer redan vid denna tidpunkt uppträdt och lemnat stöd till S:s abnorma uppfattning.
Såsom en obestridlig hallucination betecknar fängelseläkaren, hvad S. berättar, "att han en dag i cellen förföljdes af flera karlar, hvarför han sprang undan, tills slutligen blott en af förföljarne var qvar, då han stannade och stötte en knif i denne förföljare", men synes uppfatta densamma såsom ett blott förebud till annalkande sinnessjukdom. I afseende härå får jag erinra derom, att en hallucination understundom kan ega en sådan mindre grav betydelse, under förbehåll dock, att hallucinanten sjelf inser och erkänner företeelsens sjukliga natur eller med andra ord förmår öfva kritik gentemot densamma
Uti ifrågavarande fall, då en hallucination, inefattande förföljelse, konstaterats hos en person med Segerfelts kända åskådning, torde man dock knappast vara berättigad att apriori gifva densamme en så relativt mild uttydning. Snarare borde man vara böjd för det antagandet, att hallucinationen, långt ifrån att vara af tillfällig beskaffenhet utan, samband med Segerfelts inre lif och verksamhet, i sjelfa verket utgjorde en trogen återspegling af de föreställningar och uppsåt, hvilka länge och oaflåtligen rört sig inom hans medvetande.

För att afgöra, hvilkendera uttolkningarne här vore den riktiga; borde man naturligtvis noga och i detalj utforskat Segerfelts egen ståndpunkt till hallucinationen:
huruledes han tänkt sig, att obehöriga personer kunnat intränga i ett statens fängelse för att öfverfalla en der förvarad fånge, hvarest bevakningen under tiden hållit hus, hvarifrån han fått den knif, hvilken han stötte i sin förföljare, hvarföre ransakning öfver uppträdet ej skett m.m. m.m.
Vid en sådan detaljerad undersökning hade otvifvelaktigt visat sig, att Segerfelt ådagalagt denna fullständiga brist på kritik, som är kännetecknande för en förryckt menniskas åskådningssätt eller med andra ord, att S. vore af sina förföljelsegriller fullt beherrskad. Af den analys af S:ts sinnestillstånd, som gjorts vid hospitalet, framgår detta förhållande med all önskvärd tydlighet, berättigande mig att afgifva det utlåtande

1:o att Segerfelt lider af förryckhet;

2:o att han under inflytande af denna sjukdom i fullt otillräkneligt tillstånd begått den handling, för hvilken han är tilltalad;

3:o att Segerfelt i följd af sin sjukdom är en samhällsvådlig person;
hvilket allt på heder och samvete härmed intygas.

Göteborgs Hospital d. 1/12 1900.
Kristian Wickström

Tab. N:o 1.
Vårdade å Göteborgs hospital under år 1900.
Sjukdom	Qvarlig-gande från år 1899.		Intagne under år 1900.		Summa vårdade		Afförde under år 1900.										Qvarliggande till år 1901.		Anmärkningar
							Tillfrisknande		Förbättrade.		Oförbättrade.		Döde.		Summa afförde.
	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.
Enkel sinnessjukdom, Insania simplex	84	88	52	21	136	109	17	2	6	2	26	15	3	7	52	26	84	83
Sinnessjukdom med förlamning, Dementia paralytica	2		1	1	3	1					1		1		2		1	1
Sinnessjukdom med fallendesot, Insania epileptica	1				1												1
Fånighet, Idiotia
Okänd sjukdom
Summa	87	88	53	22	140	110	17	2	6	2	27	15	4	7	54	26	86	84
	175		75		250										80		170

Tab. N:o 2.
Intagne å Göteborgs hospital under år 1900 jemte uppgift öfver sjukdomsformerna.
Sjukdomar och sjukdomsform.		Män.	Qvinnor.	Summa.	Anmärkningar.
Enkel sinnessjukdom, Insania simplex.	Tungsinne, Melancholia	21	11	32
	Ursinne, Mania	12	9	21
	Förryckthet, Paranoia	11	2	13
	Svagsinthet, Dementia	7		7
Sinnessjukdom med förlamning, Dementia paralytica		1	1	2
Sinnessjukdom med fallandesot, Insania epileptica
Fånighet, Idiotia
Okänd sjukdom
Summa		52	23	75

Tab. N:o 3.
Intagne å Göteborgs Hospital under år 1900 jemte uppgift öfver de intagnes ålder, sjukdomens bestånd före intagningen samt antal förutgångne anfall.
Sjukdom.	Män.	Qvinnor.	Summa.	Ålder vid intagningen.																						Sjukdomsbestånd före intagningen.																Antal förutgångne anfall.												Anmärkningar
				Under fyllda 15 år.		16-20.		21-25.		26-30.		31-35.		36-40.		41-45.		46-50.		51-60.		61-70.		Öfver 70 år.		Under 3 månader.		3-12 månader		1-2 år.		2-3.		3-4.		4-5.		Öfver 5 år		Okändt		Intet.		Ett.		Två.		Tre.		Fyra o.s.v.		Okändt.
				m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.
Enkel sinnessjukdom, Insania simplex	52	21	73			7	1	7	1	14	4	8	3	4	1	5	2	1	6	6	3					14	4	21	12	8	4	2	1			2		4		1		39	15	7	5	2			1			4
Sinnessjukdom med förlamning, Dementia paralytica	1	1	2											1							1						1			1												1	1
Sinnessjukdom med fallendesot, Insania epileptica
Fånighet, Idiotia
Summa	53	22	75			7	1	7	1	14	4	8	3	5	1	5	2	1	6	6	4					14	5	21	12	9	4	2	1			2		4		1		40	16	7	5	2			1			4

Tab. N:o 4.
Ålder då sinnessjukdom första gången uppträdt bland de under år 1900 å Göteborgs hospital intagne jemte deras civilstånd.
Ålder vid första insjuknandet.	Summa.			S j u k d o m										C i v i l s t å n d.								Anmärkningar ("huruvida paralytici äro gifta och hafva barn").
				Enkel sinnessjukdom, Insania simplex.		Sinnessjukdom med förlamning. Dementia paralytica.				Sinnessjukdom med fallandesot, Insania epileptica.		Fånighet, Idiotia.		Ogifte.		Gifte.		Enklingar.	Enkor.	Frånskiljde.
	m.	qv.	S:a.	m.	qv.	m.		qv.		m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.			m.	qv.
Under 15 år	2	1	3	2	1									2	1							x ogift
16-20	6	1	7	6	1									6	1							xx enka, aborterat
21-25	12	2	14	12	2									11	1	1	1					ett par gånger,
26-30	13	4	17	13	4									12	3	1	1					födt 5 barn.
31-35	7	3	10	7	3									6	3	1
36-40	5	3	8	4	3	1	x							2	1	2	2	1
41-45	5		5	5										2		3
46-50		4	4		4												3		1
51-60	3	4	7	3	3			1	xx						1	3	2		1
61-70
Öfver 70 år
Summa	53	22	75	52	21	1		1						41	11	11	9	1	2

Tab. N:o 5.

Uppgift öfver sinnes- och nervsjukdom, som förekommit inom de intagnes slägt.

Sjukdom.

S i n n e s s j u k d o m

N e r v s j u k d o m.

Anmärkningar.

hos fader.

hos moder.

hos båda föräldrarne.

hos fadrens föräldrar eller syskon.

hos modrens föräldrar eller syskon.

hos båda föräldrarnes föräldrar eller syskon.

hos den sjukes syskon.

Summa.

Epilepsi

Chorea

Hypochondri eller hysteri

Summa.

hos fader.

hos moder.

hos båda föräldrarne.

hos fader.

hos moder.

hos båda föräldrarne.

hos fader.

hos moder.

hos båda föräldrarne.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

s:a.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

s:a.

Enkel sinnessjukdom, Insania simplex

4

4

7

3

3

5

1

7

6

18

13

31

2

2

4

4

Sinnessjukdom med förlamning, Dementia paralytica

1

1

1

1

1

1

2

Sinnessjukdom med fallandesot, Insania epileptica

Fånighet, Idiotia

Summa

4

4

8

3

3

6

1

8

7

19

14

33

2

2

4

4

Tab. N:o 6.
Uppgift på antagliga orsaker, under hvilkas inflytelser sinnessjukdomar kunna anses hafva uppkommit bland de å Göteborgs hospital under år 1900 intagne.
Antagliga orsaker*)	Summa.				Intagen								Anmärkningar.
					Enkel sinnessjukdom, Insania simplex.		Sinnessjukdom med förlamning, Dementia paralytica.		Sinnessjukdom med fallandesot, Insania epileptica.		Fånighet, Idiotia.
	m.		qv.	s:a.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.
Skador å hufvudet													x Influensa
Inflammation af hjernan och dess hinnor													xx Skrämsel
Slaganfall
Organiska hjernlidanden
Missbildning af hufvudskål och hjerna
Ryggmärgssjukdomar
Choraea
Hysteri
Febrar (typhus, typhoid, exanthematisk m.m.)	5	x		5	4		1
Bleksot och blodbrist
Syfilis	1		1	2			1	1
Menstruationsrubbningar (pubertets- och cessationsperioderna)
Sjukdommar i qvinliga sexualorganen
Hafvandeskap
Barnsäng			2	2		2
Digifning
Sjelfbefläckelse	3			3	3
Missbruk af spritdrycker	8			8	8
Oordentligt lefnadssätt	1			1	1
Missbruk af läkemedel (opiat, chloralhydrat m.fl.)
Öfveransträngning, psykisk, kroppslig	1		1	2	1	1
Religös inflytelse
Kärlek
Husliga bekymmer	1			1	1
Olyckor och motgångar			2	2		2
Fattigdom, elände, (pauperism)			1	1		1
Häftig sinnesrörelse	1	xx		1	1
Hemlängtan
Vanvårdad uppfostran	1			1	1
Brott
Fängelselif, enkelt
Fängelselif i cell
Alkoholism hos fadern	4			4	4
Utan känd orsak	14		5	19	14	5
*) Skulle i det särskilda sjukdomsfallet förekomma flera sjukdomsorsaker, böra de alla i tabellen upptagas.

Tab. N:o 7.
Uppgift på de å Göteborgs hospital under år 1900 intagnes stånd och yrke
Stånd och yrke.	S j u k d o m.											Anmärkningar.
	Enkel sinnessjukdom, Insania simplex.		Sinnessjukdom med förlamning, Dementia paralytica		Sinnessjukdom med fallandesot, Insania epileptica.		Fånighet, Idiotia.		Summa.
	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	s:a.
Presterskap
Universitetslärare och vetenskapsmän
Lärare		1								1	1
Skolungdom och studerande	1								1		1
Civile embets- och enskilde tjenstemän	6	2							6	2	8
Vaktbetjening
Jernvägsbetjening		1								1	1
Militärer	2	1							2	1	3
Jurister utan tjenst, advokater
Läkare		1								1	1
Farmaceuter
Barnmorskor
Ingeniörer och tekniker
Literatörer
Konstnärer
Sjöfartsidkare (sjömän, fiskare)	8	1							8	1	9
Landtbrukare af ståndspersonsklass
Bönder och jordtorpare	14	3							14	3	17
Fabriksidkare och bruksegare
Fabriksarbetare	5	1							5	1	6
Kapitalister		1								1	1
Handtverkare, näringsidkare	2	2	1						3	2	5
Handlande		1								1	1
Tjenare, daglönare af jordbruksklass	6	2							6	2	8
Enskild betjening och daglönare icke tillhörande jordbruksklass	5	3		1					5	4	9
Fattighjon	3	1							3	1	4
Okändt yrke
Summa	52	21	1	1					53	22	75

Tab. N:o 8.

Uppgift på de å Göteborgs Hospital under år 1900 intagnes hemort.

Sjukdom.

Summa.

H e m o r t.

Land.

Stad.

Anmärkningar.

L ä n.

Stockholms stad.

Stockholms län.

Upsala län.

Södermanlands län.

Östergötlands län.

Jönköpings län.

Kronobergs län.

Kalmar län.

Gotlands län.

Blekinge län.

Kristianstads län.

Malmöhus län.

Hallands län.

Göteborgs o. Bohus län.

Elfsborgs län.

Skaraborgs län.

Vermlands län.

Örebro län.

Vestmanlands län.

Kopparbergs län.

Gefleborgs län.

Vesternorrlands län.

Jemtlands län.

Vesterbottens län.

Norrbottens län.

Utrikes ort.

Okändt.

m.

qv.

s:a.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

m.

qv.

Enkel sinnessjukdom, Insania simplex

52

21

73

1

3

1

33

15

12

3

2

2

1

36

12

16

9

Sinnessjukdom med förlamning, Dementia paralytica

1

1

2

1

1

1

1

Sinnessjukdom med fallandesot, Insania epileptica

Fånighet, Idiotia

Summa

53

22

75

1

3

1

33

16

13

3

2

2

1

37

12

16

10

Tab. N:o 9.
Tillfrisknade å Göteborgs Hospital under år 1900
Sjukdom.	Summa.			Ålder																						Vistelsetid inom hospitalet.												Sjukdomens bestånd efter dess uppkomst.																Anmärkningar.
				Under 15 år.		16-20.		21-25.		26-30.		31-35.		36-40.		41-45.		46-50.		51-60.		61-70.		Öfver 70 år.		Under 1 år.		1-2.		2-3.		3-4.		4-5.		Öfver 5 år.		Under 3 månader.		3-12 månader.		1-2 år.		2-3		3-4		4-5		Öfver 5 år.		Okändt.
				m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.
Enkel sinnessjukdom, Insania simplex	19			4	2	4		3				2		1		1		2								14	2	3										3		10	2	1		2		1
Sinnessjukdom med förlamning, Dementia paralytica
Sinnessjukdom med fallandesot, Insania epileptica
Fånighet, Idiotia
Summa	19			4	2	4		3				2		1		1		2								14	2	3										3		10	2	1		2		1

Tab. N:o 10.
Uppgift på tillfriskningsprocenten bland de under de 10 sista åren å Göteborgs hospital intagne sjuke, som lidit af enkel sinnessjukdom.
Intagningsår.	Sjukdomens bestånd före intagningen.	Intagne.			Tillfrisknade.			Procent tillfrisknade.			Anmärkningar*).
		m.	qv.	s:a.	m.	qv.	s:a.	m.	qv.	s:a.
1891	Under 2 år	16	30	46	6	8	14	37,5	26,6	30,4
	Öfver 2 år	9	4	13
1892	Under 2 år	33	26	59	20	5	25	60,6	19,0	42,4
	Öfver 2 år	10	2	12
1893	Under 2 år	21	21	42	9	11	20	42,9	52,3	47,6
	Öfver 2 år	7	2	9
1894	Under 2 år	20	21	41	11	8	19	55,0	38,0	46,3
	Öfver 2 år	1	1	2
1895	Under 2 år	18	40	58	6	16	22	33,3	40,0	39,6
	Öfver 2 år	3	8	11
1896	Under 2 år	37	56	93	6	27	33	16,2	48,2	35,4
	Öfver 2 år	12	2	14
1897	Under 2 år	29	31	60	6	19	25	20,7	61,3	41,6
	Öfver 2 år	5	3	8
1898	Under 2 år	19	18	37	7	3	10	37,0	16,6	27,0
	Öfver 2 år		4	4
1899	Under 2 år	17	13	30	11	5	16	64,7	38,4	53,3
	Öfver 2 år	7	2	9
1900	Under 2 år	43	20	63	12	1	13	28,0	5,0	20,6
	Öfver 2 år	9	1	10
Summa	Under 2 år	253	276	529	94	103	197	37,1	37,3	37,2
	Öfver 2 år	63	29	92
Summa Summarum		316	305	621	94	103	197	29,7	33,7	31,7
*) Tillfrisknar sinnessjuk, som lidit af annan än här upptagen sinnessjukdom, anmärkes detta särskildt.

Tab. N:o 11.
Döde å Göteborgs Hospital under år 1900
Sjukdom.	Män.	Qvinnor.	Summa.	Dödsprocent beräknad efter medeltalet vårdade sjuke för dag.	Å l d e r .																						Vistelsetid inom hospitalet.												Sjukdomens bestånd från dess uppkomst.																D ö d s o r s a k.														Anmärkningar.
					Under 15 år.		16-20.		21-25.		26-30.		31-35.		36-40.		41-45.		46-50.		51-60.		61-70.		Öfver 70 år.		Under 1 år.		1-5.		6-10.		11-15.		16-20.		Öfver 20 år.		Under 3 månader.		3-12 månader.		1-2 år.		2-3.		3-4.		4-5.		Öfver 5 år.		Okändt.		Tuberculosis pulmonum		Dementia paralytica		Vitium organ. cordis		Emphysema pulmonum		Paranoia acuta		Cancer ventriculi		Strangulatis
					m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.	m.	qv.
Enkel sinnessjukdom, Insania simplex	3	7	10							1	1					1			1	2	1	1		1		1	2		1	4		1		1		1					1			1			1	1	1	1		4			1	4			1			1		1		1	1
Sinnessjukdom med förlamning, Dementia paralytica	1		1								1																		1																				1								1
Sinnessjukdom med fallandesot, Insania epileptica
Fånighet, Idiotia
Summa	4	7	11	6,31						1	2					1			1	2	1	1		1		1	2		2	4		1		1		1					1			1			1	1	2	1		4			1	4	1		1			1		1		1	1