[föredr. den 22/1 1900. 22/1 T. blir med afskrift s.del och af gifna det yttrande{...}]

Vid inspektören närvarande öfverläkaren: m.m. F. Björk samt biträdande läkaren K. E. Wildner och t.f. biträdande läkaren A. Wingstrand. Såsom biträde åt undertecknad under inspektionsdagarne tjänstgjorde med lic. J. Bystedt. Senaste inspektion förättades den 15, 16, och17 sistl. maj.

Närvarande 408 män och 361 kvinnor däraf å 1:a klass 13 män och 14 kvinnor. Under 1898 vårdades:

Af dessa affördes:

Mortaliteten har uppgått till 3,2 af alla de vårdade. Dödsfallen hafva förorsakats af lungtuberkulos, hjärtförlamning, marasm, akut pneumoni. Intet fall af självmord har förekommit under 1898. Af de under de sista 10 åren intagne af enkel sinnes sjukdom lidande, hvilka varit sjuke under 2 år, nämligen 189 m och 239 kv., hafva tillfrisknat 69 m och 112 kv., motsvarande resp 36,5 och 46,8 %. Af de under de sista 10 åren intagne, af enkel sinnessjukdom lidande, hvilka varit sjuka öfver 2 år, nämligen 343 m och 299 kv., hafva tillfrisknat 14 män och 12 kv. motsvarande resp. 4,08 och 4,01 %. Dessa senaste siffror äro ej obetydligt lägre än motsvarande siffror från flera andra hospital, något som beror därpå att Vadstena hospital och asyl från andra anstalter fått mottaga ett stort antal obotlige och sålunda inom sig hyser ett relativt mycket högt tal kroniskt sinnessjuke.

Antalet Kriminalpatienter uppgick vid 1898 års slut till 36, däraf 30 män och 6 kv.Af dessa voro 29 sådane, som i följd af sinnessjukdom ej kunnat till ansvar för brottslig handling fällas, 1 var ransakningsfånge och 6 straffångar. Under innevarande år hade ingen kriminalpatient intagits å hospitalet. Under tiden 1 januari till och med den

Under samma tid hafva afförts

Bland dödsorsakerna hos de under 1899 aflidna må nämnas lungtuberkulos hos7 m och 1 kv., ett fall af tyfoidfeber, samt 1 fall af själfmord, som inträffade den 1 sistl. februari. Allmänna hälsotillståndet för närvarande tillfredställande.

Antalet osnygga uppgafs vara mycket högt, och gifvetvis är så fallet bland ett så stort antal djupt psykiskt sjunkna och förslöade individer. Skötseln af dylika patienter är naturligtvis mycket besvärlig och ställer, om den rätt skall genomföras, mycket stora kraf på betjeningen. Genom den omsorgsfulla vård som öfvas äfven dessa sjuke, tack vore af öfverläkaren anordnad noggrann tillsyn å större sofsalar nattetid, hade emellertid antalet osnygge för hvarje natt kunnat nedbringas högst väsentligt. Antalet arbetande patienter uppgick den 22:e till 120 män och 119 kv. Af dessa syssselsattes männen i snickeri, skomakeri- och målare- verkstäderna, i smedjan, byggeriet och trädgården samt kvinnorna i köket tvättstugan, bageriet, med väfnad, sömnad, strumpstickning, lagning m.m. Jämlikt den för öfverinspektören gällande instruktion (§ 3,4 och 5) har vid inspektionen uppmärksamheten företrädesvis varit riktad:
1:o å undersökning af behofvet af hospitalsvård beträffande de efter inspektionen 1898 intagne och ännu kvarvarande sjuke:
2:o å dem bland patienterna, hvilkas utskrifvning såsom tillfrisknade eller väsentligt förbättrade eller med anledning af bestämmelserna i §45 i nådiga stadgan angående sinnesjuka den 2 nov. 1883 kan ifrågasättas;
3:o å användningen af tvångsmedel;
4:o i möjligen framstälda klagomål från de sjukes sida.

Beträffande punkt 1 må anföras följande: Såväl genom granskning af intagningshandlingarna och de öfver de sjuke förda journalerna som ock genom upprepade besök å sjukafdelningarna och samtal med de sjuke vann jag den öfvertygelsen, och de i detta moment afsedde sjuke varit i behof af vård å antalet för sinnesjuka och vid inspektionen fortfarande voro det.
I fråga om punkt 2 erinrar jag om hvad jag redan ofvan meddelat, nämligen att under innevarande år utskrifvits 20, däraf 9 såsom tillfrisknade, 4 såsom förbättrade och 7 såsom oförbättrade. Till utskrifning under den närmaste tiden voro påtänkte 3 män och 2 kvinnor, hvilka, för den händelse att deras sinnestillstånd ytterligare förbättrades, borde kunna anmälas till utskrifning. Utskrifning af sådana sjuke, hvilka åsyftas i §45 af nådiga stadgan ang. sinnessjuke, synes mig hafva ägt rum i den omfattning, som af förhållandena medgifvits.

Beträffande användningen af tvångsmedel må anföras följande:
Isolerade på grund af våldsamhet och förstörelselusta vore 3 män och 3 kvinnor, inalles 6; härförutom voro i isoleringsrum.Från de öfvriga afvskiljda 1 man behäftad med bensår, en med erysipelas, en med perityflit. – En förstörande kvinna var iklädd skyddströja och ett fåtal patienter voro af samma anledning iklädda skyddshandskar. Isoleringssiffran är enligt mitt förmanande mycket låg, hvilket är att beakta särskildt med hänsyn till den omständigheten, att antalen inom sig hyser ett relativt stort antal svårhanterliga sjuke, hvilka delvis tillförts densamma från andra hospital.

På grund af näringsvägran tvångsmatades en manlig och 1 kvinlig patient. Öfver användningen af tvångsmedel finnas upprättade månatliga listor utvisande tvångsmedlets beskaffenhet och tiden därför. De senare månadernas listor granskades utan anmärkning.

Från åtskilliga sjuke framstäldes klagomål öfver vistelsen vid hospitalet äfven som anhållan om utskrifvning, Dessa klagomål upptogos till pröfning, hvarvid det visade sig, att desamma såsom varande oberättigade, ej kunde till någon min åtgärd föranleda. Jag erinrar med afseende härå om patienten X., hvars intagningshandlingar och sjukjournal genomgingos. Vid samtal med X. konstaterades, att han behärskades af en mängd paranoiska ideer, af hvilka han påvärkades i sitt handlingssätt; detta var och med önskvärd tydlighet framhållet i den mycket noggranna och fullständiga öfver honom uppsatta sjukjournalen.

Jag erinrar vidare om patienten P. N. X.- L., som vid undersökning befanns vara en paranoiker, hvars sjukliga ideer gingo i erotisk – sexuel riktning, samt skriftligen om A. X., hvilken intogs i 1:a klass den 23/6 1899, och hvilken först varit sinnesjuk samt återfallet i sinnesjukdom, som denna gång liksom tillförne yttrat sig i en maniakolisk exaltation svarad med irritation, hvarigenom hans anhöriga sett sig nödsakade for honom anskaffa anstaltsvård. Om den sistnämnde är att tillägga, att han själf erkände sig vara sjuk, samt att han ej framstälde yrkande på utskrifvning, ehuru han ansåg de mot sig vidtagna åtgärderna obehöfliga. Äfven några andra sjuke såväl å mans- som kvinno- afdelningen framstälde enahanda anspråk som de båda förstnämnde, utan att jag likväl fann deras utskrifvnings anspråk böra beviljas.

Den 23:e midsommaraftonen, hade genom öfverläkarens försorg kring en vackert sirad majstång anordnats ett samkväm med musik och traktering af kaffe med smörgåsar m.m. För dem bland patienterna, hvilkas sinnestillstånd medgaf dem att deltaga i Samkvämet i det fria. Omkring 75 kvinnor och 90 män uppgåfvos deltaga, däribland flera eljes ganska irriterade sjuke hvilka likväl under aftonen ådagalde stor behärskning; tillfredställelsen och glädjen bland de sjuke öfver de vidtagna anordningarna var allmän och förvisso vid dylika episoder af ganska stor betydelse i det eljes mycket enformiga anstaltslifvet. Sommartid erbjuder den vackra och väl underhållna parken en mycket lämplig plats, där de sjuke kunna intaga enklare förfriskningar, hvaremot den stora anstalten, som är i saknad af s.k. festsal, vintertid härutinnan och ogynsammare stäld än ett flertal af de andra hospitalen. Öfverläkarens planer att med afseende härå söka vinna ändring synes mig därför vara värda beaktande.

Sjukjournalerna voro affattade med mycken omsorg och gåfvo en tydligt framstäld bild af det föreliggande sjukdomsfallet. Äfven de äldre journalerna voro försedda med tidt och ofta gjorda anteckningar, utvisande de förändringar, som den sjuke under tiden i ett eller ett annat afseende undergått.

Ledningen af anstalten synes handhafd med framstående intresse, nit och skicklighet.

Teodor Nerander.