Närvarande 16 män och 15 kvinnor, sa 31.
Under 1898 vårdades 24 män och 18 kv., sa 42.
Af dessa affördes

Summa afförde 7 män och 3 kvinnor = 10.
Vid 1898 års slut kvarlågo 17 män och 15 kvinnor = sa 32.
Mortaliteten har uppgått till 6,4% af alla de vårdade. Dödsfallen hafva förorsakats af marasm och sepsis.
Af de den 31 december 1898 närvarade patienterna hade 26 varit sjuka längre tid än 2 år.
Tillfriskningsprocenten bland de under de sista 10 åren intagne, af enkel sinnessjukdom lidande utgjorde 61,4% för dem, hos hvilka sjukdomen ägt bestånd mindre än 2 år intagingen och 6,6% hos dem, hos hvilka sjukdomen varat mera än 2 år för före intagningen.

Antalet kriminalpatienter uppgick vid 1898 års slut till 4, däraf 3 män och 1 kvinna. Af de manliga kriminalpatienterna voro 2 förklarade otillräkneliga, 1 var straffånge, liksom och den kvinliga kriminalpatienten var straffånge.

Under tiden 1 januari till och med 18 juli 1899 hade intagits 1 man och 2 kvinnor, summa 3.
Afförde under samma tid

Dödsorsaken i det sist anförda fallet uppgafs hafva varit icterus gravis.

Allmänna hälsotillståndet hade varit tillfredsställande och uppgafs fortfarande vara detsamma.

Den senast mottagna den 19/10 1898 kriminalpatienten var en kvinna. Under det hon aftjänade straff i länsfängelset i Visby utbröt sinnessjukdomen, såsom det uppgifves tämligen plötsligt med maniakaliska syntom. De hos henne förekommande ilske- och häftighetsutbrotten hafva visserligen under de 2 senaste månaderna aftagit i intensitet, hvaremot hon fortfarande röjer oreda.

Jämlikt den för öfverinspektören gällande instruktion (§§ 3,4 och 5) har vid inspektionen uppmärksamheten företrädesvis varit riktad:
1:o å undersökning af behofvet af hospitalsvård beträffande de efter inspektionen 1898 intagne och ännu kvarvarande sjuke;
2:o å dem ibland patienterna, hvilkas utskrifning såsom tillfrisknade eller väsenligen förbättrade eller med anledning af bestämmelserna i § 45 i nådiga stadgan angående sinnessjuke den 2 november 1883 kan ifrågasättas;
3:o å användningen af tvångsmedel;
4:o å möjligen framstälda klagomål från de sjukes sida.

Granskning af hvad som i punkt 1 afses gaf ej anledning till annmärkning.

Beträffande punkt 2 må följande med-delas: hospitalet innesluter företrädesvis för kroniskt sinnessjuke, af hvilka flera på försök utskrivits, efter det de någon tid förhållit sig relativt stillsamma, men snart återkommit, enär deras sinnestillstånd försämrats under vistelsen i hemtrakten, där de ej erhållit nödig tillsyn och ej befunnit sig i en omgifning, som besuttit nödiga kvalifikationer för de sjukes vårdande. Vid granskning af de fogligaste och lugnaste männens sinnestillstånd kunde jag ej med bestämdhet tillstyrka utskrifning af någon bland dem. I fråga om kvinnoafdelningen anmäldes, att Elisabet M. från Hafdhem, hvilken vårdats å anstalten sedan 1875, då hon intogs under diagnosen mellankoli, förbättrats, ity att hennes våldsamhetsutbrott upphört; sedan flera år hade hon förhållit sig stillsam och foglig, ehuru hon fortfarande visade sig fånigt flinande och för sig själf småskrattande. Vid samtal med henne konstaterades att sinnessjukdom fortfarande förelåg under formen af en sekund är demens parad med en viss sjuklig retlighet. Då hon emellertid sedan längre tid förhållit sig relativt stillsam och foglig, med flit och ordning deltagit i förelagdt arbete (väfnad, diskning) anser jag, att hon bör permitteras, för att, om försöket lyckas, kunna lämna plats för annan sinnessjuk, som är i större behof af plats å offentlig anstalt en hon. T.f. hospitalsläkaren anmodades sätta sig i skriftlig förbindelse med hennes anhöriga. Öfriga i punkt 2 afsedda förhållanden gåfva ej anledning till anmärkning.

Beträffande användningen af tvångsmedel gjordes vid inspektionsdagarne den iakttagelsen, att desamma voro i bruk endast i fall, då sådant efter läkarens pröfvande fordrades för att sätta den sjuke ur stånd att skada sig eller andra. Den 18e juli var ingen isolerad, hvaremot en uppretad och förstörande kvinna var iklädd skyddströja; den 19e var kriminalpatienten H.N. isolerad på grund af våldsamhet, äfvensom nyss ofvan nämnda kvinna iklädd tröja. Skyddhandskar sågås ej i bruk, likväl lära de emellanåt nyttjas ifråga om sjuke, som ej vilja behålla kläderna på. Å mansafdelningen har isolering under dagen ej förekommit under innevarande år, liksom ej heller användning af skyddströja och handskar. De månatliga förteckningarna öfver användningen af tvångsmedel granskades.

Ingen af de sjuke hade några klagomål att framföra.

Antalet arbetande män uppgick den 18e till 13, arbetande kvinnor till 6. Enär de arbetande manliga patienterna ej kunnat erhålla tillräcklig sysselsättning å hospitalets område, så har dylik beredts dem genom nedsågning hos privata personer i staden, hvarför ersättning erlagts till hospitalet. Innevarande år hafva dessutom 8 á 9 patienter under ledning af en betj: varit sysselsatta med gräfning i en utanför staden belägen trädgård, hvarför per dag och person till anstalten erlagts 40 öre. I frågavarande trädgårdsarbete började i maj, då 21 dagsverken utgjordes; i juni uppgingo dessa till öfver 80. Anordningen ifråga synes mig förtjäna loford. Patienterna erhålla i flitpänningar 5 öre per dag, i undantagsfall för mycket dugliga arbetare utgå 8 á 10 öre. Detta belopp är mycket lägre än å flera andra anstalter, där 8 öre är lägsta flitpänningen och 15-20 öre utdelas åt mycket dugliga arbetare.

Förestånderskan Hanna Nilsson blef den 18 juli på egen begäran entledigad från tjänsten.

Sedan nytt länslasarett, hvartill ritningarna godkänts, hunnit uppföras, torde den gamla lasarettsbygganden kunna komma att användas uteslutande för hospitalets räkning. I skrifvelse af den 21/12 1895 angående användningen af nuvarande lasarettet för hospitalets utvidgande framhåller lasaretts- och hospitalsdirektionen, med påpekande däraf, att i de nuvarande hospitalsbyggnaderna intet utrymme finnes för kök med tillhörande ekonomilägenheter, i hufvudsak följande: Direktionen anser det vara för en ändamålsenlig förvaltning af hospitalets an-gelägenheter efter gemensamhetens upphörande nödvändigt, att sysslomannen erhåller bostad vid inrättningen. Hospitalsläkaren, som för närvarande tillika är lasarettsläkare och i sådan egenskap å lasarettet tillbringar en stor del af dagen, därvid han äfven är tillhands för vården om hospitalspatienterna, kan ej häller efter de båda anstalternas åtskiljande lämpligen vara bosatt på större eller mindre afstånd från hospitalet. Af dessa med flera anledningar anser Direktionen den nuvarande lasarettsbyggnaden lämplig till bostäder för hospitalets läkare och syssloman med bibehållande af lasarettets nuvarande kök och tillhörande lägenheter uteslutande för hospitalets räkning och skulle ökadt utrymme för hospitaletsssjukvård vinnas bland annat och särskildt genom direktionssrummets förläggande till nuvarande lasarettsbyggnaden.

Genom de föreslagna anordningarna tillgodoses ej såsom önskligt är det allt jämt växande behofvet efter sjukplatser. Huru detta skall ske, kan ej afgöras förr än ritningen af den nuvarande lasarettsbyggnaden tagits under noggrann ompröfning. I nuvarande lasarettsbyggnaden torde kunna beredas platser för lugnare sjuke och möjligen äfven osnygge, hvarjämte arbetslokaler där borde kunna anordnas jämte expeditionsrum för läkare och sysslomannen.

Journalerna granskades och befunnos förda med stor noggrannhet. Öfverallt där så var möjligt, var snygghet och ordning rådande.

Theodor Nerander.