//12/2 Cirk 6/4 t. dir. med afskrift till kännedom och det yttrande, som berättelsen kan föranleda föredr. den 6/4 1900.//

Redogörelse till Kongl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 15, 16 och 17 januari 1900 förrättad inspektion af Upsala hospital.

Vid inspektionen närvarande: t.f. Öfverläkaren D:r G. Schuldheis, Bitr. läkaren E. Göransson samt. t.f. Bitr. läkaren F. Svensson.
Såsom undertecknads biträde under inspektionsdagarne tjänstgjorde asylunderläkaren Aug. Wingstrand.
Sista inspektionen ägde rum den 14-16 oktober 1899 och verkstäldes af Medicinalrådet G. Bolling.

Under inspektionsdagarne närvarande patienter: 273 män, 172 kvinnor; summa 445; deraf 30 män i I klass.

Dödsfallen hafva under år 1899 förorsakats af: tuberculosis pulmonum (2 män, 6 kvinnor), tuberculosis universalis (1 kv.), dementia paralytica (4 m., 1 kv.), haemorrhagia cerebri (1 m.), meningitis acuta (1 kv.), pneumonia acuta (1 m.), pneumonia chronica (1 m., 2 kv.), gangraena pulmonum (1 m.), cancer ventriculi, hepatis et pancreat. (1 m).paralysis cordis (2 m.), bronchitis chronica (1 kv.)
Af de under 1899 afförde äro 4 män samt 1 kvinna utskrifne i enlighet med § 45 i gällandehospitalsstadga.

Af dessa är under året 1 man utskrifven som tillfrisknad samt 1 kvinna permitterad. Intet dödsfall har under innevarande år förekommit.
Bland mera anmärkningsvärda tillfälliga sjukdomar under 1899 - förutom de som äro upptagna under dödsfallen - må anföras: angina (3 män, 2 kvinnor), carbunculus (5 m., 2 kv.), bronchitis (3 m., 4 kv.), ulcus ventriculi (1 m.), purpura haemorrhagica (1 m.), otitis media (1 m., 1 kv.), lunginfarct (1 m.), pneumonia acuta (3 m., 1 kv.), erysipelas (4 m .), pyelitis (1 m.), herpes zoster (1 m.), febris typhoides (3 kv.) samt några obestämda fall af influensa.

Under slutet af förra året förekommo å kvinnliga afdelningen 3 fall af tyfoidfeber, som alla gingo till hälsa. Den 26 okt. insjuknade 1 patient och den 2 nov. ytterligare 2:ne. I början af december kunde epidemien anses vara upphörd. Till följd af dessa sjukdomsfall har beläggningssiffran å kvinnliga afdelningen icke kunnat hållas fulltalig, utan hafva 5 à 6 platser måst stå lediga. De kraftigaste desinfektionsåtgärder vidtogos för sjukdomens hämmande. Under förra våren förekommo några sjukdomsfall med feber, men några säkra tecken till tyfoidfeber kunde icke påvisas, utan antogs sjukdomen hafva varit influensa
Intet själfmord har under detta eller förra året förekommit.

Till intagning efterskrifne voro vid inspektionstillfället 3 kvinnor.
Antalet kriminalpatienter uppgick vid 1899 års början till 18 män och 2 kvinnor; summa 20.
Antalet intagne under 1899: 8 män och 3 kvinnor; summa 11.
Antalet afförde under 1899: 2 män, 2 kvinnor; summa 4. Af dessa är 1 kvinna afliden.
Kvarliggande kriminalpatienter till år 1900: 24 män, 3 kvinnor; summa 27.
Af dessa äro 9 män straffångar, 1 man och 1 kvinna ransakningsfångar, samt 14 män och 2 kvinnor otillräknelige förklarade.
Under innevarande år har icke någon kriminalpatient intagits eller utskrifvits.
Under förlidet dygn, d.v.s. den 14-15 januari, hade af de manlige sjuke 27 varit lindrigt och 4 groft osnygga samt af de kvinnliga 14 lindrigt osnygga. Under näst föregående dygn hade 31 manliga varit lindrigt samt 13 kvinnliga lindrigt och 1 groft osnygga.
De förda listorna öfver osnygga för innevarande månad visa i dessa tal inga särdeles stora variationer.

Under första inspektionsdagen voro 110 män samt 60 kvinnor upptagna å dagsverkslistorna. Sysselsättningen för män utgjordes af: drefplockning (22), diverse arbeten inom afdelningarne (10), i stallet (1), i ladugården (3), i köket (1), i bageriet (1), i trädgården (22); måleri (1), snickeri (1), skrädderi (8), skomakeri (5), yttre arbeten under befallningsmannens tillsyn (35).
De kvinnliga patienterna sysselsattes med tvätt (3), sömnad (10), väfnad (7), spånad (8), stickning (27), diverse arbeten (5).
Medeltalet arbetande patienter under innevarande månad har varit 110 män samt 60 kvinnor.
Under förra året hafva af patienter utgjorts 32 105 manliga samt 12 913 kvinnliga dagsverken.

Å hvardera könsafdelningen finnas tvänne öfvervakningsafdelningar, den ena för mera stillsamma den andra för oroligare patienter.
Å öfvervakningsafdelningen för oroliga män med 13 sängar voro 9 patienter sängliggande. Angående en af dessa, J. E. A. från Nyed i Värmlands län, intagen å hospitalet i nov. 1899, upplyser journalen, att A., som vårdats å Upsala hospital under tiden 24/1-15/7 1896, en stor del af denna tid visat sig höggradigt förstörande, oredig och osnygg samt att han största delen af denna tid måst vårdas i stormcell såsom varande en af de mest svårskötta patienter å mansafdelningen. Nytt utbrott af sinnessjukdomen inträffade i september 1899, då han internerades i cell i hemortens fattiggård, der han visade sig i hög grad förstörande och osnygg, hvilket tillstånd fortfor äfven vid intagningen å Upsala hospital i nov. 1899. Här har han hela tiden kunnat vårdas å öfvervakningsafdelningen för oroliga, d.v.s. å dagarne legat i gemensamhetsrum under ständig bevakning, något som i förstone erbjöd vissa svårigheter på grund af hans larm, osnygghet och aggressiva tendenser. Men så småningom har han allt mera apterat sig efter förhållandena på afdelningen och för närvarande är han relativt lugn och snygg, ehuru ofta väl mycket pratsam.

En dylik patient skulle man förr hafva placerat i cell; och det måste utan tvifvel betraktas som ett stort framsteg att kunna undgå isolering af dylika patienter med tillhjälp af en af vand personal behörigen skött öfvervakningsafdelning.
Med användning af kvinnlig betjäning å öfvervakningsafdelningen för stillsamma män är man fortfarande mycket tillfredsstäld.
De kvinnliga öfvervakningsafdelningarne äro på grund af särdeles ogynnsamma lokala förhållanden mycket bristfälliga och motsvara ingalunda de anspråk, man måste ställa på dylika afdelningar.
Prolongerade bad i terapeutiskt syfte användas ganska mycket och med stor fördel vid Upsala hospital. Under sista tiden hafva 7 patienter fått dylika bad af ända till 6 timmars tid åt gången under 2-3 veckor. Härvid bör anmärkas, att sällan täcken behöft användas vid baden.

Till åtlydnad af den för öfverinspektören gällande instruktionen -§§ 3, 4 och 5- har vid inspektionen uppmärksamheten företrädesvis varit riktad:
1.) å undersökning af behofvet af hospitalsvård beträffande de efter inspektionen 1899 intagne och ännu kvarvarande sjuke;
2.) å dem bland patienterna, hvilkas utskrifning såsom tillfrisknade eller väsentligen förbättrade eller med anledning af bestämmelserna i § 45 af nådiga stadgan angående sinnessjuke den 2 nov. 1883 kan ifrågasättas;
3.) å användandet af tvångsmedel;
4.) å möjligen framstälda klagomål från de sjukes sida.
I fråga om momentet 1.) må meddelas, att intagningshandlingarne angående ifrågavarande sjuke granskades och befunnos utan anmärkning. De öfver de sjuke förda journalerna voro omsorgsfullt affattade och flitigt försedda med daganteckningar rörande de förändringar, som de sjuke undergått. Status praesens befanns upptaget inom den föreskrifna tiden. Såväl genom granskning af handlingar och sjukjournaler som ock genom upprepade besök å sjukafdelningarne och samtal med de sjuke vann jag den öfvertygelsen, att de i detta moment afsedda sjuke verkligen varit i behof af vård å anstalt och vid inspektionen fortfarande voro det.
Beträffande punkt 2.) anmälde t.f. öfverläkaren att, 1 man och 2 kvinnor voro påtänkta till utskrifning, hvarmed dock borde anstå, tills de ytterligare förbättrats.
Utskrifning af sådana sjuke, som åsyftas i § 45 af nådiga stadgan angående sinnessjuke, synes hafva ägt rum i den omfattning, som af förhållandena medgifvits.I afseende på utskrifning af dylika individer, är emellertid att erinra om den risk, som en sådan åtgärd kan medföra, om icke den sjuke efter utskrifningen blifver af vederbörande på behörigt sätt om händer tagen.

Rörande användningen af tvångsmedel är följande att märka:
Under inspektionsdagarne var ingen patient isolerad å mansafdelningen. Å kvinnoafdelningen måste en patient isoleras en kortare stund under ronden den ena dagen på grund af våldsamhet. Under innevarande månad har å mansafdelningen en patient varit isolerad 3 gånger, hvarje gång ungefär 3 minuter (under ronderna). Under samma tid har ingen patient varit isolerad å kvinnosidan.
De under senare hälften af 1899 förda listorna öfver använda tvångsmedel granskades och utvisade, att isolering måst användas mot 4 manliga patienter, vanligtvis endast kortare stunder. Långa tider hafva understundom förflutit, utan att isolering kommit i fråga. Sålunda var under tiden från den 18:de oktober till årets slut ingen manlig patient isolerad.
Å kvinnliga afdelningen hafva 7 patienter vid några tillfällen varit isolerade kortare tider.
Skyddshandskar hafva burits af 10 manliga och 13 kvinnliga sjuke under längre eller kortare tider dels på grund af förstörelsebegär, dels för skyddandet af anlagda förband.
S.k. tvångströja har under halfåret endast användts en gång under 3 timmars tid på en patient, som våldsamt slog sig själf.
Under inspektionsdagarne tvångsmatades 1 manlig samt 1 kvinnlig patient.
Några klagomål förekommo icke från de sjukes sida vid inspektionen; deremot anhöllo flere att bli utskrifna, bland dessa 3 kriminalpatienter, om hvilka följande må antecknas:

A. T. O., 22 år, från Madesjö i Kalmar län, straffånge, dömd för våldtägt. Hvad denne patient beträffar, som allt sedan förra hösten i allo uppfört sig ordentligt och anständigt samt sedan den 24 sistl. november vårdats å konvalescentafdelningen, skulle hemställan göras hos Kongl. Maj:t om hans benådning från återstående strafftiden.

E. J. L., 35 år, från Stockholm, otillräknelig förklarad. Ur journalen inhämtas, att patienten 1886 under ett halft års tid vårdades å Upsala hospital samt 1891 under en half månad å Jakobsbergs asyl i Stockholm. År 1889 kom han till hufvudstaden, der han fick innebo hos en ogift kvinna, som hyllade adventisternas lära. Snart började L. uppträda som andlig talare och utgaf sig för att vara än den 4:de personen i guddomen, än "den Kristus som komma skulle", den hos profeten Esaias (41 kap., 25 v.) omtalade "mannen från nordan". Efter hand kom L. att stå i intimt förhållande till sin värdinna och sedermera till åtskilliga andra "troende" kvinnor af adventisternas sekt samt fick barn med tre af dem. År 1892 flyttade han jämte fyra af hans anhängerskor till en gemensam lägenhet, der de bildade ett enda hushåll samt idkade väfslöjd, hvarvid L. var den i allo bestämmande samt hade den gemensamma kassan om hand. Under denna tid skall han ofta slagit och misshandlat kvinnorna med undantag af en bland dem, hans nu varande hustru, hvilken efter hand tog herraväldet öfver de andra samt tvingade dem att flytta och dermed gjorde slut på polygamien. Hon förmådde äfven L. att låta konfirmera sig samt gifta sig med henne i januari 1898. I en 1896 mellan L:s ofvan nämda förra värdinna samt hans sedermera lagliga hustru uppkommen rättegång blef L. förvunnen att hafva tubbat tvänne af de med honom förut inneboende kvinnorna att begå mened, hvarför han häktades och lagfördes, men blef på grund af sinnessjukdom otillräknelig förklarad. L. intogs å Upsala hospital den 19 nov. 1898. och har allt sedan inkomsten uppfört sig ordentligt samt med ordning och intresse deltagit i hvarjehanda arbeten. Sedan den 26 juli 1899 vårdas han å konvalescentafdelningen och har aldrig på något sätt missbrukat sin frihet. Den 31 dec. 1899 är i journalen antecknadt om honom: "Han har oafbrutet gått i arbete, senast på snickareverkstaden samt skött sig i allo exemplariskt. På ett lugnt och behärskadt sätt har han ibland talat om utsikterna att få komma härifrån. Hans lifligaste önskan är, att de icke må dröja allt för länge". Vid samtal med patienten den 17 januari d.å. i närvaro af öfverinspektören, benämner han upprepade gånger föreställningen om, att han vore "mannen från nordan" en "vurm", "en öfverdrifven vurm". Denna vurm har enligt hans egen uppgift så småningom försvunnit. På direkt fråga härom förklarar han sig icke vara någon person i guddomen och tillägger: "jag kommer inte att återta det, om hela verlden lade sig ned och bad mig". Har det varit sinnessjukdom ? "Ja, det har det väl varit". Anser ni er hafva varit sjuk i hufvudet genom denna vurm ? "Ja, det anser jag". Denna öfvertygelse - om det nu är en öfvertygelse - synes han hafva antagit af apportunitetsskäl: "då jag nu fått blott dårhus till lön, kan jag naturligtvis ej fortsätta; jag har ju endast två ting att välja på; hustrun fordrar, att jag skall afstå från vurmen, i annat fall reser hon till Amerika, då har jag hela min framtid upprullad här på hospitalet; jag öfverger då hällre vurmen". Han erkänner, att han tubbat till mened och anser det för en brottslig handling; vill blott framhålla, att den ej var öfverlagd: "omständigheterna framkallade den". För framtiden har han inga planer på att predika eller eljest framträda för offentligheten; längtar endast att få komma härifrån; brister i gråt vid tal härom.
Med hänsyn till brottets beskaffenhet och då jag icke kan värja mig för den tanken, att L. ej helt och hållet öfvergifvit sina sjukliga idéer, anser jag mig icke för närvarande kunna tillstyrka vidtagandet af åtgärder för hans utskrifning.

A. E. E., 31 år, från Stockholm, straffånge, dömd för stöld.
Patienten har haft en mycket växlande lefnadsbana; vistades i hemmet till 6:te året, då han vid faderns död intogs i en uppfostringsanstalt. Följande sju år var han intagen i Stadsmissionens anstalt i Stockholm. Sedermera har han varit i skräddarelära, varit plåtslagare, artillerist, eldare på åtskilliga engelska och tyska ångbåtar. Efter denna tid har han aldrig haft någon fast sysselsättning utan strukit land och rike ikring. År 1885 dömdes han för 1:sta resans stöld och har sedan varit straffad ytterligare tre gånger för stöld. I januari månad 1899, medan han aftjänade det honom sist ådömda straffet å Westerås cellfängelse, blef han sinnessjuk samt intogs å Upsala hospital den 13 juli samma år under diagnosen mania (paranoia ?). Under sjukdomens första skede synes han af journalen hafva varit plågad af hallucinationer både för syn och hörsel. Hans sjukliga idéer hafva mestadels rört sig och röra sig delvis ännu om hvarjehanda mekaniska uppfinningar såsom konstruerandet af en "ljudmaskin för att få fram ett nytt språk", om förbättrandet af lokomotiv för att kunna öka hastigheten o.s.v. Patienten har på hospitalet sysselsatts med hvarjehanda arbeten, men tidtals vägrat att arbeta under föregifvande af än det ena än det andra skälet. Han har här uppfört sig oklanderligt; begär ofta att blifva utskrifven för att få aftjäna sitt straff och sedan börja skrädderiverksamhet.
Enär E., hvilken otvifvelaktigt i sitt s.k. friska tillstånd röjt psykiska anomalier, nu synes ånyo befinna sig i samma relativa sinnesjämnvigt som vid domens erhållande, biträder jag E:s anhållan, som äfven förordas af hospitalets t.f. öfverläkare, och förordnar härmed om hans utskrifning för det resterande straffets aftjänande, hvarom särskild skrifvelse kommer att af mig aflåtas såväl till Kongl. Medicinalstyrelsen som till Kongl. Direktionen öfver Upsala hospital.

Äfven från några andra patienter gjordes framställning om utskrifning, något som emellertid efter tagen kännedom om förhållandena icke kunde föranleda till någon åtgärd från min sida. Ordning och snyghet var öfverallt rådande å afdelningarne, der sådant var möjligt. Sjukvården synes vara mycket väl handhafd och läkarne synas besjälade af stort nit och intresse i fullgörandet af sina åligganden.

Teodor Nerander
Aug. Wingstrand.

[Rapport nummer 38]
//25/7 Cirk. 14/9 Afskrift med Skrifvelse till Direkt. cirk. s. d. föredr. den 14/9 s år.//

Till Kungl. Medicinalstyrelsen
Undertecknad får härmed till Kungl. Medicinalstyrelsen vördsamt öfverlemna inspektionsberättelser öfver af mig verkstälda inspektioner vid Upsala Hospital och Asyl, den 25-30 maj 1900.
Bror Gadelius
t.f. Öfverinspektör för sinnessjukvården i riket

Redogörelse till Kungl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 25, 26, 28 och 29 Maj 1900 förrättad inspektion af Upsala Hospital. Vid inspektionen närvarande Öfverläkaren, Professor T. Nerander, Biträdande läkaren E. Göransson samt t.f. biträdande läkaren Med. Kand. O. Kindberg.
Såsom undertecknads biträde under inspektionsdagarne tjenstgjorde i egenskap af sekreterare Öfverläkaren å Solna sjukhem Henry Marcus. Senaste inspektionen egde rum den 15-17 januari 1900 och verkstäldes af förre Öfverinspektören Professor T. Nerander.
Under inspektionsdagarne närvarande patienter 268 män, 166 kvinnor; summa 434; deraf 27 män tillhörande 1 klass.

Dödsorsaker
män:
Dementia paralytica i 3 fall och i 1 fall purulent meningit efter en karbunkel i nacken.
kvinnor:
Akut pneumoni i 4 fall; tuberkulos i lungor och tarm i 1 fall samt kronisk bronchit + senil marasm äfvenledes i 1 fall.
Med afseende på tillfälliga sjukdomar bör nämnas att en difteriepidemi i början af mars utbröt å hospitalets mansafdelning, hvilken epidemi ej så litet störande inverkat på sjukvårdens ordnade gång derigenom att öfvervakningsafdelningen för lugna måste tagas i bruk för isoleringen af de difterisjuka eller misstänkta fallen medan en provisorisk öfvervakningssal inrättades å cellafdelningens dagrum. Af de insjuknade hafva i allt 12 personer, 9 patienter och 3 st. af betjeningen företett baciller i prof tagna från svalget. Ej alla hafva haft beläggningar, somliga endast rodnad och ansvällning af tonsillerna. Endast ett fall har varit svårare med croupsymtom; här användes en serum insprutning. Den först insjuknade, en skötare och N:o 2 i ordningen, en patient, hafva vårdats å Epidemiska sjukhuset, den sistnämde dock endast en del af sjukdomstiden. Långsamt har den ene efter den andre blifvit bacillfri och tillfrisknat. Den 23.5 återstodo endast två, 1 skötare och 1 pat., hvilka skickades till Epidemiska sjukhuset. Den under epidemien begagnade öfvervakningsafdelningen var under insp.dagarne afstängd och åtgärder vidtagna för en sorgfällig desinfektion.
Det torde otvifvelaktigt, åtminstone för våra större sinnessjukanstalter, vara ett önskemål att få en mindre epidemibyggnad i och för den ofördröjliga isoleringen af misstänkta fall vid smittosamma sjukdomars utbrott. Det ofta nog knappa utrymmet å afdelningarne medför stora svårigheter att i hast bereda lämplig isolering, och ett stort afbrott kan derigenom vållas sjukvården i dess helhet. Ehuru det lokala utrymmet å Upsala hospitals mansafdelning är relativt bättre än på de flesta andra anstalter i riket uppstod svårigheter för nyinsjuknade patienters mottagande. Tre sjuka måste för tillfället inläggas å den nya asylen, hvarest de fortfarande under insp.dagarne provisoriskt vårdades. Innan öfvervakningsafdelningen ånyo hunnit tagas i bruk, kunde ej flere män efterskrifvas.
Å kvinnoafdelningen voro 5 sjuka i och för intagning efterskrifna.
Enligt arbetslistorna voro 109 män och 60 kvinnor under inspektionsdagarne sysselsatte. Männens sysselsättning utgjordes af: Drefplockning (25); diverse arbeten å afdelningarne (9); stallet (1); ladugården (2); köket (1); bageriet (1); målning (1); snickeri (1); skrädderi (6); skomakeri (3); trädgården (25); yttre arbeten (34).
Kvinnornas sysselsättning utgjordes af: Tvätt (1); sömnad (10); väfnad (5); spånad (5); stickning (22); diverse arbeten (17).
Enligt öfver de sjukes osnygghet förda listor hade vid insp.tillfället å mansafdelningen 29 pat. varit i lindrigare och 7 i gröfre grad osnygga; å kvinnoafdelningen 7 i lindrigare grad och 1 groft osnygg.
Hvad öfvervakningsafdelningarne angår så funktionerade, som redan nämdt, den manliga under delvis provisoriska förhållanden. Vid mitt besök å dessa afdelningar rådde stillhet och lugn, och allt gaf intrycket af att de sjuke utan svårighet vårdades i gemensamt rum .
Kvinlig betjening är fortfarande i bruk å öfvervakningsafdelningen för lugnare män, melankolici, mera stupida individer, senilt dementa o.s.v. Erfarenheten talade alltjemt till fördel för den kvinliga vården och dess genomförbarhet. Å den för orolige män afsedda öfvervakningsafdelningen hade nyligen en sjuk under ett plötsligt påkommande impulsivt utbrott med ett nattkärl tillfogat sin sidokamrat ett slag i hufvudet, som dock ej syntes hafva varit af någon allvarsammare natur. Den sjuke blef genast placerad på annat sätt och skild från den angripnes omedelbara närhet, tillgången till eget nattkärl blef honom fråntagen och betjeningen ålagd den strängaste vaksamhet. Dylika händelser höra ju till dem, som i sinnessjukvården aldrig kunna absolut förebyggas. De höra ock till dem som äro egnade att till möjligast högsta grad uppbringa betjeningens vaksamhet.
De kvinliga öfvervakningsafdelningarne äro ju äfven att betrakta såsom på visst sätt provisoriska anordningar. Upsala hospitals stora önskemål för närvarande är att få den föråldrade och för tidsenlig sjukvård helt och hållet olämpliga kvinnoafdelningen ombygd och rekonstruerad. Tillsvidare reder man sig med de gamla lokalerna så godt sig göra låter och öfvervakningsafdelningarne fylla äfven på bästa möjliga sätt sitt ändamål. Å den oroliga afdelningen stå isoleringsrummen städse för öppen dörr och de sjuka lemnas ej ur sigte. En skolad sköterska af s.k. bättre klass har försöksvis anstälts på denna afdelning i egenskap af öfversköterska.
Denna åtgärd torde lämpa sig till införande å hospitalen i större utsträckning. Klassskillnaden gör att kontrollen öfver den andra betjeningen blir mera pålitlig. Den ständiga närvaron af en person, som hufvudsakligen på grund af verkligt intresse egnat sig åt sjukvård och som i en större bildning än den hos folket vanliga har förutsättningar för en mångsidigare blick för de sjukas trefnad och välfärd, skulle helt visst prägla sjukafdelningarne på ett fördelagtigt sätt. Förestånderskan har på ett större hospital så många andra göromål och kan ej vara allestädes närvarande. Hon borde derför suppleras med öfversköterskor af bildad samhällsklass, hvilka bodde å sjukafdelningarne.
En motsvarande anordning torde äfven å manliga afdelningarne anses lämplig. Å Upsala hospital har en manlig diakon fått anställning å 1:sta klass som extra uppsyningsman. Otvifvelaktigt en god sak för ordningen och kontrollen af betjeningen. Hvad den individuela sjukbehandlingen å öfvervakningsafdelningarne angår användas i rätt stor utsträckning prolongerade bad utom de vanliga narkotiserande och sedativa medlen. Våta inpackningar användas deremot icke.
I öfverensstämmelse med den för öfverinspektören gällande instruktionen har jag under inspektionen
1) granskat alla handlingar rörande de sedan senaste inspektion intagne sjuke och de öfver dessa sjuke förda journaler. Dervid befunnos de förra i vederbörlig ordning och journalerna omsorgsfullt förda, väl skildrande de sjukes tillstånd samt i noggrant förda daganteckningar angifvande de förändringar, de sjuke sedan inkomsten undergått. Såväl genom studium af handlingar och journaler som genom samtal och iakttagelser under upprepade besök å afdelningarne var jag i tillfälle att bilda mig en personlig öfvertygelse om det verkliga behofvet af hospitalsvård för de patienter, hvilka sedan senaste inspektionen intagits. I ett par fall hade sjukdomens duration vid tiden för intagningen varit mångårig, men tvingande förhållanden, i hög grad samhällsvådliga tendenser, utpreglad sjelfmordsdrift, hafva då förelegat.

2) egnat behörig uppmärksamhet åt dem bland patienterna, hvilkas utskrifning såsom tillfrisknade eller väsentligt förbättrade kunde ifrågasättas. Trenne män och fyra kvinnor voro påtänkta till utskrifning och så snart deras tillstånd visat behörig stadga eller deras kroppsliga krafter gåfve fullgod borgen för helsans behållande skulle sådant genom öfverläkarens försorg ske. Hvad angår utskrifningen af sådane sjuke, som åsyftas i § 45 af nådiga stadgan ang. sinnessjuke fann jag ingen anledning att ingripa.
En längre undersökning företogs med följande kriminalpatient, hvilken en längre tid uppfört sig i allo väl och hvilkens utskrifning hänsköts till mitt afgörande.
J.A. Henr. 24 år, straffånge. H. häktades den 4/2 1899 för våld- slag, revolverskott- mot en kvinna. Dömd 24/2 99 till 4 månaders straffarbete. Den 2/3 99 utbröt i Westerås fängelse sinnessjukdom. Han började tala virrigt, kasta af sig kläder, förstöra material, ville ej äta, smorde cellen med exkrementer. Efter en vecka blef han bättre. Sedermera var han svårmodig och slö. Vid undersökning i fängelset den 27/3 var han fortfarande svårmodig, med orolig blick, fånigt uttryck, trög uppmärksamhet, oredig uppfattning. Intogs den 6/4 å Westerås lasarett och den 8/5 blef han, efter att till dess ha varit lugn, å nyo orolig, med mera förvirrad uppsyn, visade benägenhet att förstöra, satte kläderna på sig bakfram. Lade sig i simställning och orenade med urin. Några dar senare kastade han faeces på kakelugnen och sade sig vara en annan Moses, emedan denne brukade bestryka dörrträdet med blod. Intogs å Upsala Hospital den 18/5 99. Var i början foglig och stillsam, tyst och trög, men föreföll ej nedstämd. Vid samtal röjde han ingen egentlig sjukdoms insigt; uppgaf som anledning till brottet att nämda kvinna lärt honom onanisera. Han yttrade bland annat: "Inte tänkte jag någon lång tid att göra henne illa, det kom för mig och jag for enkom dit, det var mitt dåliga humör, jag trifdes ej hemma; folk föraktade mig, jag kunde ej vistas tillsamman med folk, ej se dem i ögonen, ej sammanhålla tankarne till samtal. Det var svårt vara hemma, emedan jag ej var lik någon annan." Dessa uppgifter lemnade han ej i sammanhang utan fick fram dem först efter upprepade frågor. Om förvirringen i fängelset upplyste han, att han "hört en stark basun, som väl var Guds röst; järnvägståg kommo, så bromsade de, hundar skälde": Sitt egendomliga uppförande tyckes han vilja förklara som ett försök att uttyda Johannes uppenbarelse. Det slagtade lammet skulle vara han. Vidare hade han derunder en mängd sensationer och dermed sammanhängande idéer: "att det var vatten, han sjönk, det var storsjöodjuret", och talade osammanhängande om att "kungen friat till farmor," "om dödsriket, om konungaborgen" m.m. Den 24/5-99 hade han börjat jämra sig, sprungit upp och skrikit, legat på särrum på öfvervakningsafdelningen. Detta tillstånd varade med oro och förstörelsedrift till Juli 99, då han kunde vara uppe och vistas ute om dagarne, men han hallucinerade då ännu, höll fingret för örat och talade om buktaleri eller "hvad det är". I augusti lyckades han en dag afvika men återhemtades. I September föreföll han slö och likgiltig, sysslade med drefplockning I oktober förändring till det bättre. Han medger att han uppfört sig egendomligt men har ännu ingen insigt om att han varit sjuk. Deltar i utarbete. Mot slutet af förra året (1899) är han ännu tystlåten men villig och duglig i arbetet.
Den 2/4 1900 antecknas att han blifvit psykiskt friare och mera tillgänglig, flyttas till Konv. Afd. Den 17/5 har han godt minne om data från senaste tid, medger att han uppfört sig egendomligt men säger dock "egentligen har jag ej varit sjuk någon gång". Han hörde i Westerås sjungande röster, men har ej hört det här. Hvad angår brottet, så var det litet obetänksamt att skjuta, och han har många gånger tyckt det var galet. Vid samtal den 26/5 (insp.dagar) antecknades: Henr. hörde i fängelset och å Upsala Hospital röster. Han hörde sånger och kungens röst. Han tror ej det var inbillningar, "jag måste väl tro mina öron – men jag vet inte sjelf hur jag skall bedöma det". Vid fråga hvarför han var ond på kvinnan, säger han, att det var för det hon lärt honom onani. Han hade skaffat revolvern i afsigt att skada henne. Hade tänkt derpå en vecka förut. Ingen röst hade drifvit honom dertill. Han åkte ¼ mil för att utföra sitt dåd. Ångrar det ej, men känner ingen lust att göra om det och påstår sig ej heller känna något hat till kvinnan. Tror ej att han var sinnessjuk då. Han har svårt att redogöra för förhållandena vid den tiden. Minnet från tiden i fängelset är diffust. Senast hörde han "röster" förra sommaren. Henr. gjorde ej något öfvertygande intryck om återvunnen helsa och med hänsyn till brottets beskaffenhet fann jag alltså lämpligast att låta anstå med hans utskrifning. Det synes mig ej lida något tvifvel att Henr. vid den straffade gerningens begående handlat på grund af sjukliga motiv.

3) Angående begagnandet af tvångsmedel gaf mig såväl studiet af journalerna som på ett mera i ögonen fallande sätt de öfver tvångsmedlens användande förda listorna det glädjande beviset att cellbehandlingen af de sinnessjuke efter hand blifvit i princip utdömd. Jemförelsen med tvångsmedelslistor från föregående år visa att under ihärdiga försök det friare behandlingssättet allt mer och mer vunnit mark, så att isoleringen af de sjuka numera endast i sällsynta undantagsfall förekommer.
Under innevarande år har isolering å mansafdelningen endast egt rum i 1 fall: En maniaber måste för några minuter i sänder hållas isolerad vid ronderna, enär han i läkarnes närvaro betedde sig i hög grad oregerligt och våldsamt. Detta upprepades några dagar i januari. Ett andra fall kan ej betraktas som tvångsåtgärd då det blott gälde isoleringen af misstänkt difteri.
Å kvinnoafdelningen, och detta är väl erfarenheten på alla hospital, har isolering måst tillgripas något oftare: Under januari för 3 sjuka på grund af våldsamhet. För hvar och en af dessa sjuka belöper sig dock ej den sammanlagda isoleringstiden till mer än 3 timmar. Under februari för 2 patienter, sammanlagdt resp 2 patienter. 1 timme; under mars för 2 sammanlagdt 10 minuter; under april för 1 i 3 timmar; under maj månad ingen isolering.
Af öfriga tvångsmedel hafva sedan sista inspektionen endast s.k. skyddshandskar blifvit använda; under maj månad i allt för 3 stycken. Inspektionsdagarne var en pat. försedd med dylika handskar. Under samma dagar tvångsmatades en manlig patient.
En manlig patient Herr N., vårdad å 1 klass anförde klagomål öfver den behandling han från läkarnes sida fått röna under sin vistelse å hospitalet. Ehuru i det närmaste tillfrisknad från sin sjukdom (periodisk mani) och påtänkt till utskrifning voro, såsom ofta händer, hans minnen från sjukdomstiden förfalskade och han visade komplett oförmåga att fatta och inse nödvändigheten af de åtgärder läkarne måst vidtaga på grund af hans stora oro, våldsamma eller för lugnet å afdelningen i hög grad störande uppträdande. Dessa åtgärder bestodo i försök till sängläge och tillfällig förflyttning till annan afdelning. Den sjukes journal och öfriga upplysningar jag om honom erhöll, voro fullt öfvertygande, att hans klagomål voro oberättigade, och att något fel å läkarnes sida ej vore begånget. Af de patienter, hvilka begärde få blifva utskrifna, må antecknas.
Herr Lind. vårdad å 1 klass, otvifvelaktig paralytiker. Anser sig frisk och kry. Känner sig vara vid förträfflig vigör. Måste ut och ordna om sina affärer. Röjer på paralytikerns vanliga slappa, godmodiga sätt förhöjd sjelfkänsla och mycket hög tanke om sin förmåga. Sluddrar märkbart på talet. Patellarreflexer saknas. Pupillreaktionen för ljus otydlig. Hans begäran om ofördröjlig utskrifning kunde ej bifallas.
O., kriminalpatient, begär utskrifning. Pat. röjer en mängd förryckt hypokondrika idéer "om naturens inverkan på honom, om andra menniskors inverkan genom "kemisering"; anser att "mellangärdet på något sätt står i samband med himlahvalfvet" o.s.v. Hans anhållan afslogs.
E.J. L, otillräknelig förklarad. Vid förra inspektionen egnade prof. Nerander sin uppmärksamhet åt denne pat. och hans historia är utförligare relaterad i senaste inspektionsberättelse. L. vårdades 1886 ett halft års tid å Upsala hospital och 1891 en half månad å Jakobsbergs asyl i Stockholm. Omkring 1889 hade han anslutit sig till de s.k. adventisternas lära och uppträdde som andlig talare, utgifvande sig för den "4:de personen i Guddomen", "för "den Kristus som komma skulle för den af profeten Esaias omtalade "mannen" från nordan" o.s.v. Nu följer en hel del eroticoreligiösa förvillelser, han lefver i polygami med sina kvinliga själsfränder och får barn med 3 af dem. Slutligen öfverger han polygamien och gifter sig. Under en rättegång som uppstått mellan en af hans vänninnor och hans sedermera lagliga hustru blir han förvunnen att hafva tubbat tvenne af de med honom förut inneboende kvinnorna till mened, hvarför han häktades men blef på grund af sinnessjukdom otillräknelig förklarad. Intogs å Upsala Hospital den 19 nov. 1898. Intill den 17:de jan 1900 är i journalen om honom antecknadt, att han uppfört sig ordentligt, med ordning och intresse deltagit i arbete, att han fått flytta till Konv.Afd. och aldrig på något sätt missbrukat sin frihet, utan i allo uppfört sig exemplariskt. Vid samtal i närvaro af förre Öfverinspektören sistnämde dag förklarar han föreställningen om att han vore "mannen från nordan" för en "vurm". Denne sin öfvertygelse synes han hafva kommit till på opportunitetsskäl: "då jag nu fått blott dårhus till lön, kan jag naturligtvis ej fortsätta; jag har ju endast två ting att välja på; min hustru fordrar, att jag skall afstå från vurmen, i annat fall reser hon till Amerika" o.s.v. För framtiden påstår han sig ej hafva några planer på att predika eller eljest framträda för offentligheten
På grund af hvad under ofvannämda samtal förekommit slutar prof. Nerander sålunda: "Med hänsyn till brottets beskaffenhet och då jag icke kan värja mig för den tanken, att L. ej helt och hållet öfvergifvit sina sjukliga idéer anser jag mig icke för närvarande kunna tillstyrka vidtagandet af åtgärder för hans utskrifning".
Jag har efter upprepade samtal med L. kommit till den öfvertygelse att försigtigheten fortfarande bjuder att ej ännu tillstyrka de nämda åtgärderna. Möjligheten att han i någon mån dissimulerar föreligger alltjemt.
Fru G. 69 år, frånskild hustru. Röjer en intensiv panfobi. Hon är rädd för allt, allt förefaller henne så hemskt; törs ej taga medicin; man vill bedöfva henne. Envis och motsträfvig. Misstänker spioner och anslag öfverallt På detta sätt har hon varit i flere år. 1896: Håller utkik på kommande åkdon, ängsligt frågande hvem det var. 1897: Ber oupphörligt få tala med läkarne. "Jag är i sådan fasa och ångest, alla hata mig". Tror de anhöriga vara innestängda å hospitalet; vill undersöka alla rummen. Plågsam för omgifningen. Rycker nycklarne från betjeningen. Våldsamt motsträfvig.
1898: Rädd för de minsta afvikelser från det vanliga.
1899: Tror Dottern vara här; hör hennes nödrop; hör att hon mördas. Matvägran, enär hon misstänker gift i maten. Tvångsmatas: vill ej begagna nattkärlet utan väter i sängen. Pat. är alltjemt besvärlig, vill ej rätta sig efter läkarnes föreskrifter, röjer städse samma rädsla för alla åtgärder. Anhöll om samtal, hvarvid hon med envishet bland annat bad om att få bli utskrifven, hvilket ej kunde bifallas henne.
Öfverallt spårades å Hospitalet ordning och ordentlighet, och å sjukafdelningarne rådde den största möjliga snygghet och renlighet. Ledningen af det hela, som handhafves med stort intresse och nit för de sjukas väl, förtjenar de bästa vitsord.
Bror Gadelius
Henry Marcus

Redogörelse till Kungl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 29 och 30 maj 1900 förrättad inspektion af Upsala Asyl. Vid inspektionen närvarande t.f. Asylläkaren Med. Lic R. Stenbeck samt Asylunderläkarne Med. Licentiaterne Aug. Wingstrand och S. Westberg.
Såsom mitt biträde under inspektionen tjenstgjorde i egenskap af sekreterare Öfverläkaren vid Solna Sjukhem Henry Marcus.

Asylens Mansafdelning började beläggas den 6.3. 1900. Kvinnoafdelningen den 10.5. 1900.
Någon inspektion af Asylens sjukvård har derför förut ej egt rum.
Närvarande patienter å Upsala Asyl den 29 5. 1900: 150 män, 20 kvinnor. Af dessa äro 14 män och 1 kvinna sinnessjuke epileptici – 11 män och 1 kvinna idioter; öfriga obotligt sinnessjuka af annat slag.
En (1) man dog den 20.5. 1900 af tuberkulos i lungorna.
Efterskrifna på vanligt sätt äro 9 män och 6 kvinnor.

Från rikets öfriga Hospital hafva hit öfverflyttats:
26 män från Stockholms Hospital
26 män från Göteborgs Hospital
26 män från Wexiö Hospital
10 män och 12 kvinnor från Upsala Hospital
Dessutom äro, genom urval, till öfverflyttning utredde:
26 män från Kristinehamns Hospital
13 män från Stockholms Hospital
26 kvinnor från Stockholms Hospital
och skola dessa öfverflyttningar inom närmaste tiden ske. Vidare skola genom Nådigt Bref af den 9 sistl. mars och Kungl. Med. Styrelsens skrifvelse af den 2 April 1900.
39 män och 12 kvinnor öfverflyttas från Malmö Asyl.
Slutligen äro åtgärder vidtagna genom Kungl. Med. Styrelsens skrifvelse den 14.5. 1900 för öfverflyttning af
26 män från Piteå Hospital
26 kvinnor från Wadstena Hospital
Genom ansökningshandlingar på vanligt sätt af allmänheten anmälde äro
108 män och 119 kvinnor.
Sedan 26 män ytterligare hunnit öfverflyttas från Upsala Hospital och eventuelt 26 från Hernösand är hela platsantalet för den närmaste framtiden å mansafdelningen redan taget i anspråk och länge lär det väl tyvärr icke dröja innan det samma är förhållandet med platserna å kvinnoafdelningen.

Af Kriminalpatienter äro tills data på Upsala Asyl öfverflyttade 14. Af dessa utgöra: på grund af sinnessjukdom otillräknelige 12, ransakningsfångar och straffångar hvardera 1.

Den åtalade resp. straffade gerningen har varit: mord och mordförsök i 4 fall; mordbrand i 3 fall; våld och misshandel i 3 fall; stöld, rån, dråp och våldtägt, hvardera i 1 fall.
De öfverflyttade kriminalpatienterna äro i det stora hela stillsamma och föga svårskötta individer.
Till efterrättelse af den för Öfverinspektören gällande instruktionen har jag granskat dels intagningshandlingarne, dels ock de öfver de sjuke sedan inkomsten uppsatta och förda journalerna
T.f. Asylläkaren gjorde mig dervid redan från början uppmärksam på att 11 intagningshandlingar rörande från Wexiö Hospital öfverflyttade sjuke vore i ett eller annat afseende bristfälliga, och har han genom skrifvelse till Direktionen hemstält, att en del af dessa handlingar måtte genom Direktionens försorg om möjligt blifva kompletterade och detta i så måtto; att prestbevis anskaffas för 4 som sakna sådant, samt att ransakningshandlingarne rörande tvenne kriminalpatienter anskaffas. I öfriga fall utgjorde den felande handlingen ansökan angående hospitalsvård, hvilken handlings anskaffande för dessa individer, hvilka i många år åtnjutit vård å. Hospital och derifrån till Asyl öfverflyttats, väl vore en lika sen som behöflig åtgärd.
Öfriga intagningshandlingar voro kompletta och de sjukes behof af anstaltsvård framgick af dem med önskad tydlighet, liksom i de fall hvilka direkt emottagits från allmänheten vederbörande sjukes behof af vård å Asyl behörigen pointerats: De nya journalerna genomgingos och visade sig alla vara förda med all den omsorg som billigen kan begäras under dessa förhållanden, då inom den korta tiden af knappa 3 månader 170 sjuka emottagits. Den gamla journalen, i de fall då den sjuke öfverflyttats från ett annat hospital, var bilagd; i hvarje fall var ett kort och karakteristiskt Status praesens upptaget, väl belysande den sjukes behof af Asylvård.
Genom studiet af journaler och upprepade besök å afdelningarne samt samtal med de sjuke var jag sjelf i tillfälle att öfvertyga mig om deras behof af sådan vård.
I ett fall kunde till äfventyrs någon tvekan förefinnas. Det gälde patienten Emil K. paranoiker, hitsänd från Wexiö Hospital. Ur journalen inhemtas att vid Status praesens upptagande några sinnes- eller tankevillor ej kunna demonstreras. Han var i sitt sätt och uppförande ärlig och höflig, snygg och renlig, tyst och stilla. Enligt anteckningar i journalen från Wexiö Hospital förekomma då och då helt omotiverade häftighetsutbrott. Något sådant har ej märkts under hans vistelse å Asylen. Vid mitt samtal med honom blef resultatet äfvenledes negativt, de antydda häftighetsutbrotten förnekades. Dock gjorde han på mig ett dissimulerande intryck såväl af dessa förhållanden som också möjligen af vissa sjuka idéer hvilka kunnat motivera hans tidtals på: kommande oro. Sana händelser blef min mening den, att då hans vistelse å platsen ej varat längre än 14 dagar, allt skäl förefunnes att noga och under längre tid observera honom, innan något omdöme om hans helsotillstånd fälldes eller dermed eventuelt förenade åtgärder vidtogos.
Åtskilliga sjuka begärde utskrifning men deras sjukliga tillstånd var i allt så uppenbart att jag här ej anser det vara nödigt relatera fallen i detalj eller närmare anföra skälen för min vägran att biträda deras önskningar. Blott följande torde böra meddelas:
Johan W.N. 23 år, fattighjon. Har i hemmet visat sig synnerligen samhällsvådlig, utan betänkande stulit, anlagt mordbrand och har dessutom varit misstänkt för tidelag. Han är imbecill (står upptagen under diagnosen Idiotia). Å asylen har han uppfört sig väl, varit dugtig och villig i arbetet. Han erkänner vid samtal det brottsliga i sina handlingar och uppsåt och säger sig hafva blifvit bättre i hufvudet.
Hans framställning röjer rätt god reda, men en ganska ansenlig brist på affekt. Man får alltså snarare intrycket af en utanlexa än af en verklig öfvertygelse. Hans intellektuela kapacitet är ringa. Vet t.ex. ej hvarför man firar Påskdagen, ej ens hvarför Kristi himmelsfärdsdag firas. Räknar dåligt äfven de enklaste additions och multiplikationsexempel. Med hänsyn till hans samhällsvådlighet, moraliska och intellektuela imbecillitet, att ej säga idioti, ansåg jag det lämpligast att tillsvidare uppskjuta frågan om hans utskrifning och afslog hans anhållan.
Tvångsmedel voro ej i användning. Paviljongerna för osnygga patienter hade ännu ej tagits i bruk, beroende på den lättsköttare arten af de först emottagna.
Ett och annat fall af framskriden tuberkulos förekom och, som nämdt hade en patient redan dött i denna sjukdom. Å verkstäderna hade de sjuka begynt att sysselsättas med diverse arbeten, ehuru bristen å betjening i och för tillsyn och ledning lägger hinder i vägen härför. Denna brist och svårigheten att med de beviljade aflöningsvilkoren få dugligt och passande folk, såväl skötare som sköterskor, gör sig på ett i högsta grad hinderligt sätt gällande vid Asylens fyllande och apterande för sitt ändamål.
God ordning var rådande och stor verksamhet utvecklades af läkare och öfriga funktionärer att få den stora anstalten i gång, de många patienterna på lämpligaste sätt placerade, alla de svårigheter bilagda som vid ett sådant arbete gifvetvis oupphörligen anmälas. Den nitiska ledningen af det hela förtjenar de bästa vitsord.
Bror Gadelius
Henry Marcus.