// Anm. till cirkul. 3/10 1900. Föredr. 26/4 1901. 26/4 01. Till f prov läkaren i Jönköping för kännedom 3/10 Cirk//
Till Kongl. Medicinalstyrelsen
Undertecknad får härmed vördsamt till Kongl. Medicinalstyrelsen inlemna Inspektionsberättelser rörande Wadstena Hospital och Asyl, Wexiö och Wisby Hospital samt privathemmen för sinnessjuka i Korsberga Jönk. Län.
Bror Gadelius
t.f. Öfverinspektör för sinnessjukvården i riket.//

//26/11 t. Dir. med afskrift etc//
Wadstena Hospital och Asyl. Inspektionsberättelse
//föredr den 26/11. 1900//

Berättelse till Kongl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 15, 16, 17 och 18 Augusti 1900 verkstäld inspektion af Wadstena hospital och Asyl.

Närvarande voro Öfverläkaren m.m. Th. Björck, biträdande läkaren Alfred Petrén och t.f. biträdande läkaren August Granholm.

Såsom mitt biträde vid inspektionen tjenstgjorde i egenskap af sekreterare Öfverläkaren vid Solna sjukhem H. Marcus. Närmast föregående inspektion förrättades af Generaldirektören m.m. Klas Linroth den 9 och 10 april innevarande år.

Närvarande sjuka 16/8 1900:
411 män och 370 kvinnor. S:ma 781.
Permitterade 1 man. 2 kv.
Af de närvarande tillhörde:
13 män och 12 kvinnor 1 klass
36 män och 31 kvinnor 2:dra klass
362 män och 327 kvinnor 3:dje klass
Intagne intill den 16/8 1900:
30 män och 36 kvinnor
Afförde under samma tid:
31 män och 34 kvinnor
Af de under året intagne äro 17 män och 15 kvinnor att betrakta som Asylpatienter; 10 män och 15 kvinnor utgjorde akut sjuka (sjukdomens bestånd under 6 månader). De öfriga hade vid intagningen varit sjuka under en tid vexlande mellan 1 och 3 år.

Närvarande kriminalpatienter: 28 män och 6 kvinnor.
Tvenne kriminalpatienter äro under året döde och en nyintagen. Af de två förstnämde tillhörde den ene kategorien frikände på grund af sinnessjukdom, den andre var straffånge. Den under året intagne var en för mord å tjensteflicka häktad straffånge, hvilken först varit intagen som observationspatient och af Medicinalstyrelsen förklarats sakna förståndets fulla bruk, men sedermera, på grund af i fängelset utbruten sinnessjukdom återförts till hospitalet för erhållande af vård.

Af de som oförbättrade afförde kvinnorna hafva 13 afförts till Upsala Asyl.
Dödsorsakerna hafva varit:
Tuberculos: 9 män, 1 kvinna
Akut peumoni 2 män, 4 kvinna
Hypost. pneumoni efter benbrott, 1 kvinna
Cancer ventriculi 1 män, 1 kvinna
Marasmus senilis, 3 kvinna
Pyämi, 1 kvinna
Vit. organ. cord., 2 kvinna
Meningo-encephalitis, 1 kvinna
Hämor, 1 kvinna
Dessutom har en man begått sjelfmord.
Ur den öfver den sistnämde förda journalen inhemtas: Den sjuke, som å Hospitalet var intagen under diagnos ’Paranoia’, hade dessförinnan under sin vistelse å fattighus begått våld mot ett kvinligt fattighjon och i sammanhang härmed gjort ett sjelfmordsförsök. Han röjde under vistelsen å hospitalet förföljelseidéer med hallucinationer; blef i slutet af mars innev. år inlagd å Öfvervakningsafdelningen, enär han antydt att han beherskades af suicidala idéer. Den 30 april antecknas i journalen att han ej längre yppar sjelfmordstankar, men väl visar sig vid retligt och dåligt humör. Förföljelseidéerna beherska honom fortfarande. Den 15.5 återflyttas han till bästa afdelningen, enär han hvarken i sitt tal eller sitt uppträdande röjer någon benägenhet att skada sig Liksom förut varit fallet användes han under följande dagar som biträde vid inomhus förefallande arbete, särskildt sysslade han med diskning. Den 29.5. anträffades han kl. 6 e.m. hängande död å en klosett, som af diskarbetarne användes. Snaran var förfärdigad af en lång handduk, som han fäst vid vattenledningen på mindre än manshöjd, hvarvid han kom att hänga i knäböjande ställning. Inga hjerttoner kunde efter nedtagningen höras, och alla upplifningsförsök voro utan resultat.

Af tillfälliga sjukdomar, som under året förekommit må antecknas: 7 fall af influensa och 2 fall af erysipelas (båda män). Inspektionsdagarne låg ännu en af dessa senare erysipelas-sjuka till sängs; 1 kvinna var på grund af lungblödning sängliggande och dessutom lågo en del sjuka, för hvilka sängläge på grund af deras sinnessjukdom var indiceradt. Af dessa senare må nämnas en epileptisk kvinna med täta, ända till status epilept. hopade anfall, hvilken patient på grund af en höggradig central irritation och den lätthet med hvilken äfven den minsta beröring utlöste ett anfall, för det mesta var sängliggande.
En kvinna, Kristina N., som den 15/8 1900 intogs och dessförinnan sedan 16/7. 1900 vårdats å Finspongs lasarett, var vid inkomsten i ett medvetslöst på en svår hjärnretning tydande tillstånd; hon låg i ett mussiterande delirium, vred krampaktigt på ögonen, kastade sig af och an med kroppen, plockade med händerna, röjde nackstyfhet och ansväld tunga, hade förträngda pupiller och feber, 39,8° . A- bilagan upplyser att hon på lasarettet klagat öfver tyngd och svår värk i hufvudet, och att hon den 10.8 begynt utstöta häftiga och ihållande skrik och sedermera befunnit sig i ofvanbeskrifna otillgängliga tillstånd. På grund af detta hennes läge och uppgiften, att i den sjukas hemtrakt fall af cerbrospinal meningit observerats, blef den sjuka ofördröjligen isolerad. Hennes tillstånd förblef under inspektionsdagarne i det hela oförändradt.

Den 16.8 voro 119 manliga patienter sysselsatte med följande arbeten: åkerbruksarbete (6); i trädgård och växthus (19); å vedgården 14; med vedlossning vid hamnen (6); i köket 3; i smedjan 1; med renhållning (4); i stallet (1); i svinhuset (2); i parken (6); i skomakareverkstaden (4); i snickareverkstaden (3); mureriarbete (1); i bryggeriet (4); med madrass-stoppning (4); med städning (29); diverse (6); på kontoret (2) som skräddare (4)
Å kvinnoafdelningen voro 124 patienter sysselsatta med följande arbeten: i tvätten (8); bageriet (4); köket (5); med väfnad (10); strumpstickning (40); sömnad (45); spånad (12).
Enligt förda anteckningslistor hade natten till den 18/8 10 män varit groft osnygga, 25 i lindrigare grad; af kvinnorna hade 4 varit varit groft osnygga, 23 i lindrigare grad. Utom de vanliga nattvakterna å öfvervakningsafdelningarne samt den å de öfriga afdelningarne gående äro särskilda nattvakter placerade å de osnygga afdelningarne, en i snygghetens intresse lämplig anordning. Sålunda tjenstgöra tvenne nattvakter å afdelningen för osnygga och oroliga kvinnor, en å den s.k. pelarsalen (osnygga kvinnor) samt en å den osnygga mansafdelningen, hvilka nattvakter till förekommande af alltför stor osnygghet skola öfvervaka den regelbundna upptagningen af de sjuka. Sålunda tjenstgöra å mansafdelningen 4, å kvinnoafdelningen 6 nattvakter.

Till åtlydnad af de i instruktionen för öfverinspektören för sinnessjukvården gifna bestämmelser har undertecknad under inspektionen med särskild fästad uppmärksamhet å de, sedan sista inspektionstillfället intagne patienter 1) granskat intagningshandlingarne. Dessa voro i det hela i god ordning. I ett par fall var likväl Bil-A. ej fullt författningsenlig, enär den ej inkommit inom den tid efter dess daterande af läkaren, som enl. nådiga stadgan af den 2 nov. 1883 angående sinnessjuke är bestämdt.
Fallen gälde intagne patienter, hvilkas sinnessjukdom var af en otvifvelakligt mycket kronisk karakter. En af dessa A-bilagor befanns redan en gång försedd med förnyadt intyg af samme läkare, som först utfärdat densamma, enligt hvilket intyg tillståndet alltjemt var oförändradt och den sjuke fortfarande i behof af anstaltsvård. Ehuru äfven detta sist afgifna intyg var några dagar för gammalt, har det förmodligen synts öfverflödigt att i detta fall af kronisk sinnessjukdom låta förse samma Bil. A med ytterligare en påskrift, som antagligen blifvit af lika innehåll som den förra, änskönt detta förnyande af läkarebetyget obestridligen varit formelt mera tillfredsställande. Det torde mången gång synas önskligt, om stadgan tilläte en mindre skrupulös noggrannhet i fråga om efterföljden af här berörda föreskrift, då det gäller obotligt sinnessjuka, idioter m.m. Att här i händelse af fördröjd ansökan om vård å anstalt nödga de anhöriga eller kommunen till en extra utgift för ny läkareundersökning redan en eller ett par månader efter betygs afgifvande är ju lika hårdt som i och för sig meningslöst ur annan synpunkt än den rent formela. Såsom försigtighetsmått gent emot möjliga missbruk hafva å andra sidan dessa föreskrifter ingen betydelse sedan ansökan till vård väl hunnit inlemnas och plats åt den sjuke beviljats. Ty då plats å Asyl under närvarande förhållanden i allmänhet ej kan beredas förr än efter årslång väntan hinna handlingarne sedan de väl inkommit att blifva i hög grad föråldrade innan den sjuke kan mottagas. Detta förhållande, som ej är i strid med stadgans föreskrift, är dock för Hospitalsläkaren ett vida större skäl, att, när den sjuke äntligen får plats, komplettera handlingarne med uppgift om de förändringar som inträffat under denna långa väntetid. De journalnummer der som gifvit undertecknad anledning till det här anförda voro 4314, 4279, 4354. I ett af dessa fall hade handlingarne dock godkänts af Medicinalstyrelsen.

2) Granskades journalerna öfver de sjuke och befunnos dessa förda med omsorg och ordentlighet. Såväl af intagningshandlingar som journaler framgick de sjukes behof af vård å anstalt, hvilket behof jag personligen öfvertygade mig om genom upprepade besök å afdelningarne och samtal med de sjuke. En man befann sig i god konvalescens och trenne kvinnor voro likaledes stadda i tillfrisknande. Dessa patienter skulle på vanligt sätt skiljas från anstalten så fort detta på grund af deras tillstånd och fysiska krafter kunde anses till fullo indiceradt. Af de 3 permitterade var 1 man förbättrad, 1 kvinna frisk, 1 sannolikt frisk, och förefunnos goda förhoppningar att de skulle kunna kvarstanna i hemmet. Hvad angår utskrifningen af sådana sjuka, hvarom i §45 af nådiga stadgan ang. sinnessjuke af d. 2 nov. 1883 förmäles fann jag ingen anledning att göra någon påminnelse, utan synes utskrifning af sådane sjuke hafva skett i den utsträckning försigtigheten tillåtit. Angående tvångsmedels användning må antecknas att på grund af oro, våldsamhet, opålitlighet etc. måste isolering användas för 5 män och 4 kvinnor. Af männen var 1 epileptiker och 1 idiot. Af kvinnorna var en, Emilia J. blind och döfstum. Denna kvinna, som ej var idiot och i en skola för blinda döfstumma fått en viss grad af utbildning, hade under sin sjukdom visat sig i hög grad svårskött. Enär hon oupphörligt sliter kläderna af kroppen och rifver sönder allt hvad hon får tag i, har slutligen ingen annan utväg funnits öfrig än att lemna henne naken å isoleringsrum. Två af de isolerade männen, lidande af periodisk mani, voro på grund af förstörande tendenser försedda med skyddshandskar. Skyddshandskar begagnades vidare af 7 män (samt nattetid ytterligare af 3) och 4 kvinnor. Handskarne begagnas stundom i förening med en lifrem utefter hvilken de medelst läderringar kunna löpa. Armarne beröfvas derigenom till en viss grad deras frihet. Tvenne manlige patienter, den ene lömsk och opålitlig, den andre höggradigt osnygg (båda demente) samt en våldsam kvinna hade utom skyddshandskar dylik lifrem. Med skyddströja voro tvenne försedda, en manlig och en kvinlig patient, den förre i hög grad förstörande, den senare såsom våldsam och mycket osnygg, smetande. Åtskillige patienter fordrade mer eller mindre energiskt att blifva utskrifne. För en del af dessa vill jag här något närmare redogöra:

Lars Anton Åk. 47 år från Tåby, Östgl. L. Landtbrukare. Intagen å Wadstena Hosp. I klass d. 2/9 1899. Fadren något häftig. Har genomgått Alnarps landtbruksinstitut, varit i handelsskola haft plats som kontorist, sedan 1880 landtbrukare. Har alltid haft ett häftigt lynne, har i öfrigt varit begåfvad och visat goda praktiska anlag. Sommaren 1897 visade han, ehuru öfvergående, tecken till sinnessjukdom. Sedermera fullt återstäld. Nuvarande sjukdom begynte i midten af juni 1899. Som orsaker angifvas sömnlöshet, hvaraf han länge lidit, samt ett omåttligt förtärande af spritdrycker, hvaråt han hängifvit sig de 6 senaste åren. Vid sistnämda tid visade han en ständig oro, flackade oupphörligt mellan sitt hem och Söderköping, sof ej om nätterna utan for i starkaste fart rundt om ägorna och på landsvägen, blef häftig och befallande, trodde sig förföljd, särskildt af velocipedryttare, mot hvilka han vid flere tillfällen aflossat revolverskott, misshandlade utan anledning en statare med en piska hvarvid piskan gick af på tvenne ställen. Under brottning med stataren erhöll han en obetydlig rispa å kinden som han sedermera påstod sig hafva erhållit af ett yxhugg som skulle tilldelats honom af nämde statare. Flere gånger har han hotat personer med lifsfarliga vapen, så att han i hemorten utgjorde en skräck. Om nätterna klädde han sällan af sig utan låg merendels på en soffa med laddad revolver och en utdragen gardistsabel bredvid sig. Ett par gånger blef länsmannen anmodad att komma öfver till Å:s hem, hvarest Å. lefde "synnerligen vildsint," om nätterna gick han emellanåt ut i trädgården och sköt med sin revolver, och ofta hade han då sin sabel i handen. Han förtärde föga mat men mycken sprit, gick nästan dagligen rusig och då någon motsade honom blef han ytterst våldsam. På vägarne for han mycket bullrande fram och lät ej gerna någon passera oantastad. Var likgiltig om sitt yttre. Som sina förföljare och vedersakare utpekade han företrädesvis stadsfiskalen i Söderköping, hvilken han vid ett tillfälle gaf en örfil, en provisor, tattare m. fl. Provisorn hade velat förgifta honom genom att utlemna felaktig medicin. När han en dag åt i hotellträdgården hade någon lagt stryknin eller morfin i hans ölglas, så att han senare somnade och förlorade medvetandet och vid uppvaknandet trodde sig vara på Hasselbacken i Stockholm. En tattare hade skrufvat loss vagnshjulens muttrar för att hejda honom och sedan kunna råna honom. Påstår att stadsfiskalen, hvilken han anmält för tjenstefel hos borgmästaren, bjudit honom 10 000 kronor i förlikning men att han begärde 15 000 kronor.

Åk. intogs d. 15.7. 1899 å Söderköpings lasarett, der han första dagen var mycket orolig vägrade taga in medicin och föda samt försökte bryta sig ur cellen. Han lugnade sig snart, hvarför han utsläpptes den 18:de, men måste ånyo intagas d. 19:de, enär han visade sig lika bråkig. Tankeverksamheten klar och redig beträffande likgiltiga saker, men blir oredig vid tal om hans falska föreställningar. Anser sig förföljd, men kan ej ge någon annan grund för sina beskyllningar, än att han är säker på, att de äro sanna. Är höflig och lydig mot läkaren, men annars häftig och brutal. Hotar att för sin inspärrning väcka åtal och fordrar i ersättning summor varierande mellan 10- och 70 000 kronor. Intogs å Wadstena Hospital d. 2.9. 1899. Pat. är af knapp medellängd, kraftigt byggd. Angående hans somatiska tillstånd intet anmärkningsvärdt. Pupillerna af medelvidd, lika stora, reagera normalt. Sinnesstämningen ganska höjd. Han pratar och orerar om sina senaste äfventyr och den skändliga behandling som vederfarits honom genom att inspärras i cell å Söderköpings lasarett. Är dock ganska foglig om ock pockande och något bestämd i sitt tal. 2/10 vidhåller att han i Söderköping trakasserades på många sätt. 8/11 Saknar sjukdomsinsigt. "Läkarebetyget var förfalskadt". Vid årets slut oförändrad. 1900: Af de utförliga journalanteckningarne framgår i hufvudsak att han städse förhållit sig oförändradt, saknande sjukdomsinsigt, fasthållande sina påståenden om förföljelse, missnöjd med härvaron och pockande på att blifva utskrifven. Den 18.6 antecknas Vid upprepade samtal med pat. vidhåller denne energiskt sina i det föregående relaterade uttalanden och anser att det är "en hel liga" med stadsfiskalen i Söderköping bakom, som missledt läkarne, särskildt Doktor W. så att falskt läkarebetyg afgifvits. "Sjelfva orsaken hvarför Stadsfiskalen stälde om att pat. kommit på hospital, skulle vara den, att pat. anmält denne för tjenstefel." Sådant var enligt journalen hans tillstånd till midten af augusti eller tiden för min inspektion.

Under upprepade samtal med patienten fann jag tillståndet i allt öfverensstämmande med denna skildring. Han uppför sig städadt, svarar villigt på frågor, stundom med en tvär bestämdhet och en lindrig häftighet i tonen, men gifver i sitt sätt att {skicka} sig ingen anledning till anmärkning. Går man inpå de skildrade förföljelseidéerna och hans våldsamma och störande uppträdande förra sommaren så visar han fortfarande den mest orubbliga öfvertygelse angående de förra, medan han på många sätt söker bortförklara det senare eller oftast kort och godt säger: "det är lögn". Ej det minsta medgifvande, att han möjligen misstagit sig angående inbillade förföljelser och trakasserier, eller att han under sjukdom förgått sig eller uppträdt störande, kan man afvinna honom. Att såväl Stadsfiskalen som velocipedryttarne, bland hvilka äfven Stadsfiskalen befunnit sig, velat honom illa, derom är han vid tillfället för mitt samtal lika orubbligt öfvertygad som någonsin förr. Likaledes är han viss om att stryknin eller något annat gift lagts i hans öl, hvaraf han känt sig bedöfvad. Han tillstår att han aflossat skott, men detta var bara skrämskott och han finner deri ingenting anmärkningsvärdt. Att han våldfört sig på stataren säger han vara "lögn", deremot är det sant att stadsfiskalen bjudit honom 10 000 kronor för att han ej skulle anmäla denne för tjenstefel. Åk. syntes med ett ord i allt oförändrad, och jag kunde utan tvekan betrakta honom såsom sinnessjuk och i behof af hospitalsvård. Hans begäran om att blifva utskrifven afslogs. Med Åk:s förföljelseidéer, sjukliga oresonlighet och fullständiga oförmåga att inse det oriktiga och våldsamma i sitt beteende förra sommaren, är det föga osannolikt att samma scener skulle upprepas derest han återfinge sin personliga frihet och efter behag kunde ingripa mot sina förföljare.

August H. 49 år. Stockholm, Trädgårdsarkitekt. Int. 23/6 1899. Farfadren sinnessjuk, fadren häftig. Under uppväxtåren besynnerlig, envis, motsägande. Vid 18 års ålder under 6 veckor vårdad å Konradsberg. Påstås aldrig hafva varit fullt återstäld. Upprepade irritations perioder hafva förekommit, af ända till 6 månaders duration; mellan dessa tider har han skött sig temligen bra, ehuru på ett eget sätt, men visat en viss nedslagenhet och skygghet. Under de förra perioderna har han röjt högmod och storhetstankar, varit kritisk och grälig. Nuvarande utbrott började tre månader före intagningen å Wadstena Hospital. Han hade vid denna tid varit retlig och grälande och svår mot de underlydande, hvilka han tidvis misshandlat och slagit; ansåg att de anhöriga voro fientligt stämda och att de illa förvaltade gemensam egendom. Pat. är sedan 1893 på uppmaning af prof. Kjellberg stäld under förmyndare.
Han önskar få sin del af arfvet utskiftad för att rädda sitt kapital och odeladt kunna egna sig åt trädgårdsskötsel. Häruti och i sitt arbete att höja den gemensamma egendomens värde genom vissa järnvägsplaner m.m. anser han sig hafva blifvit hindrad af syskonen. Angående hans exalterade och på mångahanda sätt störande uppträdande under den tid som närmast föregick hans intagning å Hospital meddelas i bref och intyg, hvilka närslutas pat:s intagningshandlingar belysande detaljer. Hans planer på trädgårdens förädling torde hafva varit mer eller mindre hufvudlösa och för att genomdrifva sina hugskott gick han till väga på ett handgripligt sätt mot de underlydande. Trädgårdsmästaren N. intygar att han blifvit slagen dels med käpp dels med knytnäfvar. En arbetare intygar att H. till en början var en snäll husbonde, men efter hand förändrades hans sätt, så att tjensten blef rent outhärdlig. H. gjorde långa ströftåg i trakten och helsade på hos obekanta, rekvirerade mat och gick utan att betala. Sålunda kom han kl. 5 en morgon till en för honom obekant fotograf, begärde der under orediga yttranden frukost och gick utan ett ord om ersättning. Gästade vid ett annat tillfälle ett hotell der han som liqvid lemnade ett turistkort. Från trenne personer engagerade i en handskbutik i Stockholm föreligger ett intyg att H. en dag inkommit i nämda butik och der uppträdt så störande att den ena af biträdena blef sjuk. Han utgaf sig vara "kronprinsens hofmarskalk" och tillsade att räkningen skulle sändas till "Öfverste Stålarm." Han uppträdde på järnvägs(styrelse) möten med skriftliga anföranden som gjorde ett pinsamt intryck o.s.v. Under vistelsen å Hospitalet har han i allmänhet uppfört sig stilla och lugnt.

Talar med mycken omständlighet om sina förhållanden sin trädgårdsanläggning m.m. Vid syskonens besök har han städse blifvit i hög grad irriterad och häftig, stält till bullersamma uppträden och ej på något sätt velat finna sig i deras åtgöranden eller tåla att stå under förmyndare och ej få sköta sig sjelf efter sitt eget hufvud. Vid ett tillfälle har han genom att dissimulera sökt åvägabringa sin utskrifning.Han skref ett bref till brodren, hvari han anslår en helt och hållet förändrad ton, uttrycker sig i sansade och försonliga ordalag, erkänner det berättigade i brodrens åtgöranden, medgifver att han varit sjuk men är nu återstäld. Om detta bref har han sedermera antydt att man måste rätta sig efter tonen här på stället, eljest kommer man ju aldrig härifrån. Att han icke kunde genomföra sin roll visade sig vid brodrens besök. Denne var senast på besök i april innev. år, och i brodrens närvaro erbjöds H. att efter den tilltänkta utskrifningen få bo i Wadstena med eget hushåll, men härvid blef han efter hand så förargad, att han aflägsnade sig, och då man sökte återföra honom för fortsatt samtal om den tilltänkta utskrifningen blef han i hög grad orolig, förlorade all fattning och begynte skrika: "Wadstenabor ohoj!" hvarföre all vidare öfverläggning måste afbrytas. Någon förändring till det bättre har sedan denna tid ej inträffat med patienten.

Under inspektionen egnades patienten en längre undersökning: Han är en lång man med ett allvarligt utseende och en viss högtidlighet i sättet. Han besitter en mindre vanlig dialektisk förmåga och bemöter alla frågor med långa anföranden, formelt rediga men i hög grad advokatoriska. Allt hvad under sjukdomen passerat vet han att förklara och bortresonera. Han vill ej medge att han varit sjuk, att hans nyodlingsförsök planlagts på ett hufvudlöst sätt, att hans uppträdande mot de underlydande, hans våldgästbesök, affären i handelsboden o.s.v. vittnat om sjukdom och endast på detta sätt kunnat förklaras – han var visserligen "irriterad" och det var ej underligt efter alla de besvärligheter och oförrätter han måst utstå från sina syskons sida, men sinnessjuk var han ej. Då jag visade honom en afskrift af det bref till brodren, hvari han gjort ett dylikt medgifvande och anslagit en försonlig ton sade han till mig ungefär följande: "Herr doktor, då man är i ett främmande land, måste man lära sig tala det landets språk, och då man är på hospital, måste man tala läkarne till viljes, eljest kommer man aldrig derifrån". Emellertid var det hans bestämda mening att ej finna sig i syskonens åtgöranden, utan egde han rättighet att bestämma öfver sig sjelf. Jag måste under dessa förhållanden bestämdt afslå den sjukes yrkande på utskrifning. H. torde var ett rätt typiskt fall af folie circulaire.

K.F.L:g. Med. Lic, 56 år. Smedjebacken. Int. d. 30.3. 1898. (L:g, gjorde intet yrkande, men protesterade lifligt mot det olagliga i hans inspärrning.) Sjuk sedan omkr. 6 år. Sjukdomsorsak uppgifves vara öfveransträngning och missbruk af cocain och morfin. Han har 3 ggr förut varit vårdad för sinnessjukdom. L:g är typisk paranoiker med ett ganska inveckladt system af idéer, rörande sig kring en mängd funderingar på "elektrotelepatisk fjerrverkan," elektro-teleskopi", "elektrofonofoni" m.m hvarpå hans och tusentals andra menniskors sjukdomar och lidanden skulle bero. Med hänsyn till risken dels för hans egen del, cocain missbruk, dels för andra, derest han skulle komma att återtaga sin praktik, kunde hans utskrifning ej gerna sättas ifråga. Denne liksom närmast förut omnämde pat. tillhörde I klass.

Carl Gustaf Holm. 44 år smedsarbetare. Ofvansjö. Gefleb. Län. Int. 11/1 1899. Om hereditära förhållanden och uppfostran intet bekant. Hans sjukdom anses hafva utbrutit 1890 och orsaken ha varit bekymmer öfver arbetslöshet. I sammanhang med utbrottet begick han ett groft våld mot en arbetsförman, frikändes, intogs å Upsala Hospital och utskrefs derifrån efter 2 årig vistelse utan att vara fullt återstäld. Efter utskrifningen röjde han snart nog diverse storhetsidéer, ansåg sig vara egare af stora rikedomar, som hans slägt roffat från honom och visade sig svartsjuk på hustrun, mot hvilken han uppförde sig våldsamt. Har under sin vistelse på Hospitalet aldrig velat vidgå sitt våldsamma uppförande i hemmet eller visat sjukdomsinsigt. I allmänhet har han uppträdt morskt och pockande, vill icke deltaga i arbete; röjer alltjemt ovilja mot hustrun, med hvilken han ej vill ha något att skaffa. Begär att bli utskrifven. På grund af hans bristande sjukdomsinsigt, i mycket oresonliga och stridiga väsen samt med hänsyn till hans samhällsvådliga natur, särskildt med tanke på hustrun, mot hvilken han märkbart hyser agg, har denna hans anhållan ej kunnat biträdas.

Hedvig M. 48 år fr. Rödeby, Blekinge Torparehustru. Hade under anfall af svårmod tagit lifvet af sitt yngsta barn 1891, för hvilket brott hon på grund af sinnessjukdom, frikändes från ansvar. Har förut vårdats å Wexiö Hospital. Hennes sjukdom har på senaste år mera uppträdt under form af periodisk mani med anfall af stark oro, då hon visat sig i hög grad bullersam, svårskött och besvärlig. Ehuru hennes anfall på senare tid aftagit i intensitet, återstår dock så mycket af en manisk oro, att hennes anhållan om utskrifning tillsvidare måste lemnas utan afseende. Äfven andra sjuka än de här anförda begärde och erhöllo samtal med mig och yrkade på utskrifning, deras behof af fortsatt vård å Hospital var dock så påtagligt, att mitt afslag ej kräfver någon närmare motivering. Anmärkningsvärdt är att å Hospitalets mansafdelning endast förekom ett fall af dementia paralytica. Ehuru egentligen hörande under rubriken tvångsmedels användning och såsom ett tillägg till hvad i sammanhang dermed anförts må angående en synnerligen svårskött manlig patient L:t här nämnas, att L:t på grund af intensiva suicida tendenser ständigt af en särskild vårdare måste öfvervakas. Enär han på alla upptänkliga sätt söker kväfva, strypa sig o.s.v. eller med något åtkomligt tillhygge skada sig är han ständigt försedd med skyddströja, hvilkens ärmar dock ej äro tillknutna utan istället hållas af hans speciella skötare som dymedelst leder honom. Om nätterna är han försedd med en skyddströja med s.k. muffärm och är dessutom bunden vid sängen, enär han eljest skulle misshandla sig sjelf, kasta sig i golfvet eller ut genom fönstret.
Den bästa ordning var öfverallt rådande och å afdelningarne iakttogs den största möjliga snygghet. Läkarne visade berömvärd nit och omsorg om de sjuka och ledningen af den stora anstalten i dess helhet förtjenar de bästa vitsord.
Bror Gadelius
Henry Marcus.