//29/6 Skrifvelse med afskrift till Stadsfullmäktige {..} och till Fattigv. St. 1 skrifvelse Magistraten ark den 6 s.m. Föredr. 29/6 1900.//

Redogörelse till Kongl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 11 april 1900 förrättad inspektion af Göteborgs fattigvårds sinnessjukafdelning å Gibraltar.
Vid inspektionen närvarande: fattigvårdsstyrelsens vice ordförande, Herr Direktören A. Montgomery; inrättningens kamrerare, Herr Majoren V. Reuter och dess läkare, D:r F.O. Åberg. Såsom sekreterare åt undertecknad tjänstgjorde Medicine licentiaten A. Wingstrand från Upsala.
Senaste inspektionen förrättades af undertecknad den 17 och 18 sistlidne maj.

Vid inspektionen närvarande patienter: 93 män och 97 kvinnor; summa 190. Af dessa vårdades 14 män och 14 kvinnor å asylafdelningen.

Af dessa voro hospitalsberättigade (sjukdomens duration under 2 år): 40 män och 33 kvinnor, summa 73; samt med delirium tremens behäftade: 24 män.

Kvarliggande till 1900: 93 män, 91 kvinnor; summa 184.
Under 1900 intagne till dato: 45
Under 1900 utskrifne friske och förbättrade: 25
Under 1900 aflidne 12
Sedan under året 1899 en asylafdelning, belägen i sjukpaviljongens bottenvåning, blifvit öppnad, kunna nu, under gynnsamma förhållanden för placeringen, 186 sinnessjuke mottagas med följande fördelning:

Tillåter deremot ej patienternas tillstånd placeringen af två i hvartdera af de 14 mindre rummen, utan hvartdera af dessa måste användas för en patient, blir platsernas antal 172 och isoleringsrummens 64.

Såsom det framgår af den öfver förra inspektionen afgifna berättelsen, fann jag mig föranlåten att vid sagda tillfälle framställa några erinringar beträffande vissa förhållanden rörande sinnessjukvården vid Gibraltar, hvilka erinringar utmynnade deri, att
1.) betrygande åtgärder ej syntes mig föreligga med hänsyn till nödvändigheten af snabb och säker evakuering af vissa angifna sjukafdelningar i händelse af eldfara nattetid;
2.) vissa till sjuklokaler apterade rum- vissa isoleringsrum- af mig ansetts för dylikt ändamål olämpliga;
3.) betjäningsfrågan ej synts mig på ett tillfredsställande sätt ordnad;
hvarjämte jag framhöll såsom önskningsmål inrättandet af öfvervakningsafdelningar och förandet af vederbörliga sjukjournaler.
Efter det afskrift af nyss nämda inspektionsberättelse tillställts Göteborgs Stadsfullmäktige, hade desse anmodat fattigvårdsstyrelsen att yttra sig i anledning af berättelsen i fråga. Det af fattigvårdsstyrelsen afgifna yttrandet bifogas härmed s.s. Bil.
Beträffande det nyss anförda mom. 1.), eller frågan om den anmärkta svårigheten och faran för snabb evakuering af vissa sjukafdelningar i händelse af eldfara nattetid, säger sig styrelsen vara betänkt på att ofördröjligen tillse, att åtgärder vidtagas, hvarigenom förbättring i det påpekade hänseendet kommer till stånd.
Det af mig anmärkta förhållandet, att vissa till sjuklokaler använda rum – vissa isoleringsrum – af mig ansetts för sagda ändamål olämpliga, bemöter fattigvårdsstyrelsen med det påståendet, att jag ej skulle hafva uppgifvit, hvilka rummen ifråga äro, hvarjämte styrelsen framhåller, att samtliga rum och lägenheter i anstalten för sinnessjuke äro apterade efter samråd med och föreskrift af erfarne hospitalsläkare.
Hvad först beträffar påståendet, att min inspektionsberättelse ej lemnar upplysning om, hvilka rum som af mig afses, så har jag ju uppgifvit, att spörsmålet rör sig om vissa isoleringsrum. För den händelse fattigvårdsstyrelsen fortfarande skulle sväfva i ovisshet om, hvad jag åsyftat, har jag härmed velat meddela, att frågan gäller några isoleringsrum, hvilka äro i saknad af fönster och hvilka endast erhålla en mycket sparsam sekundär dager från den angränsande korridoren. Att dylika sjukrum, äfven om de äro tagna i bruk endast nattetid, ej kunna anses motsvara äfven mycket små anspråk, synes mig stäldt utom hvarje tvifvel; och det af fattigvårdsstyrelsen åberopade sakkunnighetsuttalandet synes mig ej kunna jäfva min anmärkning, som står i öfverensstämmelse med hygienens enklaste principer.
Hvad betjäningsnumerären beträffar, så synes ökning af densamma med 1 manlig och 1 kvinnlig nattvakt hafva ägt rum, dock icke i sådan omfattning att de s.k. hjonens användande vid tillsyn af de sinnessjuke kunnat uteslutas, enär fortfarande dylika hjon till ett växlande antal (5-7) lära användas.
Redan i min förra inspektionsberättelse hafva af mig framhållits så tungt vägande skäl för hjonens afstängande från det direkta inflytandet på sinnessjukvården, att jag ej anser det vara behöfligt att ånyo andraga dessa skäl, utan hänvisar jag till sagda berättelse. Att de s.k. hjonen mången gång kunna och böra lemna verksam hjälp vid en hel del arbeten inom afdelningen är själffallet, men denna hjälp bör äga rum endast under kontroll af ständigt närvarande sjukbetjäning. Att så ej alltid är fallet vid Gibraltar, framgår såväl af reservanten D:r H. Bomans skriftliga uttalande som ock af de upplysningar, jag vid dagens inspektion vunnit. Sålunda lärer tillsynen af de sinnessjuke öfverlåtas åt de s.k. hjonen ensamma vid flere tillfällen, såsom då sköterskorna intaga sina måltider- cirka 1½ timma daligen-; på söndagarne, då halfva antalet sköterskor åtnjuter välbehöflig ledighet; då flere sköterskor på en gång måste samlas i någon afdelning för isolering eller för skötandet af svårare fall. Dylika hjon äro, såsom kändt är, i saknad af de kvalifikationer, som situationen kräfver. Spörsmålet är så mycket mera beaktansvärdt som under dylika förhållanden så väl i Göteborg som Stockholm ledsamma händelser i form af öfvergrepp från hjonens sida ägt rum, något som ej kan förebyggas på annat sätt än genom ökning af betjäningens numerär. Också hafva vid Stockholms stads försörjningsinrättnings afdelning för sinnessjuke hjonen uteslutits från direkt inflytande på sjukvården.

Vid ärendets behandling hos Herrar stadsfullmäktige, der diskussionsprotokoll ej föras, hvadan jag endast genom referat i Göteborgs Handels och sjöfartstidning kunnat bilda mig någon uppfattning rörande den förda diskussionen, lära flere hafva varmt talat för förbättrandet af de sinnessjukes ställning vid Gibraltar i riktning af de af mig gjorda erinringarne, under det att i synnerhet fattigvårdsstyrelsens ordförande, Herr M. E. Falk tycks hafva sökt väsentligen reducera betydelsen af mina anmärkningar, sannolikt hållande före, att de nu varande anordningarne vore tillfredsställande. Dervid har, så vidt tidningsreferatet är riktigt, Herr Falk inför Herrar stadsfullmäktige till jämförelse meddelat, att vid Gibraltar finnas 15 aflönade vårdare för 190 sjuke, under det att man i Stockholm endast hade 12 dylika skötare för 290 sjuke. För så vidt denna uppgift afser Stockholms stads försörjningsinrättnings afdelning för sinnessjuke, är den samma oviktig. Vid den af mig den 9 och 10 januari detta år derstädes förrättade inspektion funnos 27 betjäning för 243 närvarande patienter, hvilket gör 1 betjäning på 9 patienter; och samma proportion hoppades man, enligt hvad man meddelade mig vid inspektionen, kunna bibehålla äfven sedan patientnumerären höjts till 290, för hvilka man tänkte sig 32 betjäning, sålunda ej 12 såsom Herr Falk enligt tidningsreferatet uppgifvit.
Flere af de af mig anmärkta förhållandena vid Gibraltar hafva för de der vårdade sinnessjuke en mycket mera omfattande räckvidd, än hvad som i förstone kan synas. Genom att t.ex betjäningsfrågan ej tillbörligen tillgodoses, blifver användningen af tvångsmedel uppdrifven till en onaturlig höjd. Vid nu varande inspektion voro nämligen 16 män och 11 kvinnor isolerade, siffror som ej vittna förmånligt för sinnessjukvården. Detta sakförhållande framstår i en än ogynnsammare belysning inför den af vetenskapen gjorda iakttagelsen, att isoleringarna ofta förläna åt sjukdomen ett mera svårartadt förlopp. Och hvad dylikt har att betyda för sinnessjukafdelningen vid Gibraltar, der ett stort antal akuta sjuke måste mottagas, och der dessa vanligen första tiden och länge nödgas dväljas såsom isolerade, säger sig själft. I förbigående må meddelas, att under 1899 vårdades å Gibraltar 91 patienter, hvilkas sjukdom varat under 2 år, och angående hvilka i det stora flertalet fall hälsa vore att förvänta. Jag anser mig här böra nämna, att å flere af statens hospital isolering kunnat undvaras långa tider. Alltså genom att bättre än hittills tillgodose den egentliga sjukvården tillgodoser man ock i högre grad möjligheten af de sjukes återvinnande åt familjen och samhället; men ett dylikt tillgodoseende låter sig knappast genomföras, så länge fattigvårdssynpunkten och ej sjukvårdssynpunkten är den väsentligen bestämmande.
Vid inspektionen var fattigvårdsstyrelsens vice ordförande, Direktören m.m. A. Montgomery närvarande, och visade han sig vara varmt intresserad för förbättrandet af de sinnessjukes läge vid Gibraltar.
Teodor Nerander/Aug. Wingstrand.

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar.
//Bilaga 1900 N:o 45. Ink. 29/3 1900.//
Yttrande af fattigvårdsstyrelsen i anledning af t.f. öfverinspektörens för sinnessjukvården i riket, professoren Th. Neranders berättelse öfver inspektion af sinnessjukafdelningen å stadens fattigvårdsanstalt Gibraltar.

Till Stadsfullmäktige i Göteborg.
Genom protokollsutdrag den 5 sistlidne Oktober hafva stadsfullmäktige anmodat fattigvårdsstyrelsen att yttra sig i anledning af den utaf t.f. öfverinspektören för sinnessjukvården i riket, professoren Theodor Nerander till Kongl. medicinalstyrelsen afgifna berättelse öfver den af honom den 17 och 18 Maj nästlidna år förrättade inspektionen af stadens fattigvårds sinnessjukafdelning å Gibraltar; och får styrelsen i anledning häraf anföra följande.
Styrelsen vill dervid först erinra dels, att sinnessjukafdelningen å Gibraltar är en kommunens inrättning, hvadan man naturligtvis icke på densamma kan ställa lika stora fordringar som på en statens anstalt för sinnessjuka och dels, att styrelsen gjort allt hvad på densamma ankommit för att lemna de sjuka sådan vård, som är föreskrifven uti 4 § i stadgan angående sinnessjuke den 2 November 1883.
Beträffande professoren Neranders uppgift, att ifrågavarande byggnad genom utvidgningar och påbyggning förlorat i öfverskådlighet och centralisation, är intet annat att yttra, än att äfven om större öfverskådlighet möjligen vore att önska, byggnaden likväl blifvit så ändamålsenligt inrättad, som förhållandena medgifvit och icke kan utan stora kostnader förändras, samt att flera statens anstalter för sinnessjuka förete kanske än mindre öfverskådlighet.
Hvilka de rum äro, som anses olämpliga till sjuklokaler, uppgifves icke i berättelsen, hvarför styrelsen härutinnan inskränker sig till att upplysa derom, att samtliga rum och lägenheter i anstalten för sinnessjuka äro apterade efter samråd med och föreskrift af erfarne hospitalsläkare och att, styrelsen veterligt, någon klagan uti ifrågavarande afseende förut icke försports.
Hvad härefter vidkommer anmärkta svårigheten och fara för snabb evakuering i händelse af eldfara nattetid, så finnes väl redan nu för de högre våningarna reservutgångar, hvilka emellertid kanske kunna synas icke vara så tillfredsställande som önskvärdt vore; och styrelsen ämnar derför ofördröjligen tillse, att förbättring härutinnan vidtages; hvilket torde kunna ske utan någon större kostnad.
I anledning af yttrandet i fråga om betjening och nattvakt får styrelsen upplysa, att betjeningen i mån af behof efter hand allt mer och mer ökats, hvaremot antalet hjon, som biträda å sinnesjukafdelningen minskats, så att dessa numera uppgå till ett antal af endast fem, hvilka emellertid nästan uteslutande biträda med endast handräckningsgöromål, såsom städning, transporter och dylikt.
Styrelsen har nu antagit ytterligare en manlig och en qvinlig sjukvårdare, så att betjeningen, om man inberäknar förestånderskan och tillsyningsmannen, nu uppgår till ett antal af 19, hvilket är fullt tillfredsställande; och är styrelsen efter denna förstärkning af betjeningen i tillfälle att anordna nöjaktig nattbevakning.
Tillfälle att anordna en öfvervakningsafdelning inom anstalten finnes icke för närvarande och behofvet häraf är icke absolut nödvändigt, hvilket tillfullo framgår af det förhållande, att sådan afdelning icke finnes å mer än tre af statens hospital.
Förandet af sådan sjukjournal, som professor Nerander omförmält, kan, såsom han ock framhållit, icke ske under nuvarande förhållanden; men, derest ett inom styrelsen väckt förslag om anställande af en underläkare vid Gibraltar vinner vederbörligt bifall, kan ändring uti ifrågavarande afseende genomföras.
Remisshandlingen återgår.
Utdrag af styrelsens protokoll, upptagande särskild mening bifogas.

Göteborg den 21 Februari 1900.
På fattigvårdsstyrelsens vägnar:
M. E. Falck.
Emil Sandegren.

Utdrag af protokollet, hållet vid fattigvårdsstyrelsens i Göteborg sammanträde den 20 Februari 1900.
Närvarande: Ordföranden, herr M.E. Falck samt herrar Alb. Montgomery, A.O. Elliot, Peder Waern, G.E. Falck, G. Sjögren, A.W. Rundberg, B.Th. Bersgtröm, Th. Widell, F. Liepe, C.P. Ekman, A. Ramm och H. Boman.
Vid protokollet: undertecknad.

§23. Jemlikt uppdrag den 17 sistlidne Oktober, §111 i protokollet, hade komiterade för försörjningshusen inkommit med förslag till yttrande i anledning af professoren Th. Neranders berättelse öfver den af honom den 17 och 18 sistlidne Maj förrättade inspektion af stadens sinnessjukafdelning å Gibraltar; och beslöt styrelsen att till stadsfullmäktige aflåta skrifvelse enligt brefboken.
Herr doktor Boman var skiljaktig och aflemnade ett skriftligt anförande, som på hans begäran här intogs, så lydande:
>>Till fattigvårdsstyrelsen i Göteborg.
Anmodad af komiterade för försörjningshusen att deltaga i deras öfverläggning rörande uppsättandet af förslag till yttrande till stadsfullmäktige i anledning af professor Neranders redogörelse till medicinalstyrelsen öfver förrättad inspektion af sinnessjukafdelningen å Gibraltar,
får undertecknad härmed vördsamt anföra sin från komiterade i visst afseende

Afvikande mening.
Ehuru af samma åsigt som komiterades för försörjningshusen deruti, att Göteborgs stad redan mer än till fullo hittills uppfyllt de skyldigheter, hvilka ålegat staden såsom fattigvårdssamhälle beträffande vården af de på fattigvårdsanstalten Gibraltar intagna sinnessjuke, anser jag mig likväl böra påpeka ett förhållande, hvarigenom sinnessjukafdelningen å Gibraltar faktiskt intager en undantagsställning mot försörjningsinrättningar i allmänhet.
Enligt nådiga stadgan angående sinnessjuke af den 2 November 1883 §1 mom. 2 och §41 mom. 1 skall inom hvarje län vid något af dess lasarett beredas tillfälle till vård för sinnessjuke, hvilka äro i trängande behof af vård å hospital, men ej genast kunna blifva der intagna. Å länslasarettet skola de sinnessjuke för någon kortare tid vårdas mot afgift, som landsting eger bestämma. Meningen med dessa paragrafer är uppenbarligen den, att, då hospitalsplats ej genast kan erhållas, likväl så god och ändamålsenlig sjukvård som möjligt måtte beredas sådana sinnessjuka, för hvilka hopp om förbättring eller återställelse till helsa finnes, men hvilka genom en mindre lämplig vård deremot möjligen kunde taga skada i psykiskt hänseende eller löpa fara till lif eller lem. I Göteborg insjuknade sinnessjuka, hvilka äro i trängande behof af hospitalsvård, remitteras i vanligt fall (derest de ej tills vidare kunna vårdas i hemmet) direkt till sinnessjukafdelningen å Gibraltar, detta oberoende af hvilken samhällsklass, de tillhöra, såväl burgna som medellösa patienter. Å allmänna och Sahlgrenska sjukhuset finnes nemligen ej, vare sig å dess nuvarande lokal eller å det nybyggda sjukhuset å Änggården, någon sinnessjukafdelning inredd, hvarföre en tilläfventyrs dit inkommen sinnessjuk ofördröjligen derifrån remitteras till Gibraltar.
I professor Neranders redogörelse till medicinalstyrelsen har anmärkts, att sjukvårdsbetjeningen måste anses alldeles otillräcklig, då förhållandet mellan betjening och sjuk utgör 1 på 13 (förestånderskan och uppsyningsmannen ej inberäknade), under det att å statsanstalterna detta förhållande vanligen är 1 på 6-7; och vidare, att de som biträden använda hjonen, såsom alldeles olämpliga till att vårda sinnessjuka, böra afstängas från den direkta sinnessjukvården. Han har äfven anfört, att så mycket större behof af en tillökning i sjukvårdspersonalens antal föreligger, som omsättningssiffran för patienterna å Gibraltars sinnessjukafdelning är större än å rikets hospital. Dessutom betingar de sinnessjukas fördelande å Gibraltar på flera (ända till 12) från hvarandra afstängda afdelningar ett större antal sjukvårdsbetjening, än om det vore ett färre antal sammanhängande afdelningar. Då, för exempel, en sjuksköterska eller en vaktare skall gå bort för att intaga en måltid, finnes för närvarande ej alltid en annan sjuksköterska eller vaktare tillgänglig, som kan tjenstgöra på den andres plats, utan sjukvården måste då, om ock endast för en kortare stund, anförtros åt ett biträde d.v.s. ett fattighjon.
För att möjliggöra hjonens afstängande från den direkta sjukvården anser jag derföre vara i hög grad önskvärdt, ej blott att, såsom nu blifvit beslutadt, en sjukvaktare och en sjuksköterska tillsättas för att få en ständig nattvakt, utan äfven att den för dagtjenstgöring afsedda sjukvårdsbetjeningens antal något ökas. Härvid torde dock, enligt min mening, ej vara nödvändigt att anställa en sjukvårdspersonal proportionsvis lika stor som vid rikets hospital, hvilka hufvudsakligen äro afsedda såsom kuranstalter. Sinnessjukafdelningen å Gibraltar inrymmer nemligen en ganska stor mängd obotliga, ej hospitalsberättigade sinnessjuka, och kan derföre sägas intaga i viss mån en medelställning mellan hospitalen och asylerna, hvilka senare uteslutande äro bestämda till vårdanstalter för obotliga. Under det att, såsom professor Nerander uppgifvit, förhållandet mellan betjening och sjuk å hospitalen vanligen är 1 på 6-7, är deremot detta förhållande enligt öfverstyrelsens för hospitalen berättelse för år 1896 för Malmö asyl 1 på 11.6 och för Lunds asyl 1 på 12,6 eller i medeltal för asylerna 1 på 12. Under senaste året ha å Gibraltars sinnessjukafdelning i rundt tal dagligen vårdats 180 sinnessjuka, hvaraf (enligt uppgift från anstaltens läkare) omkring en tredjedel eller 60 akuta fall och omkring två tredjedelar eller 120 obotliga kroniska fall. Läggas dessa siffror till grund för beräkningen af behofvet af sjukvårdsbetjening, skulle för 60 akuta sjuka behöfvas 9, och för 120 kronisk sjuka 10, alltså summa 19 sjukvaktare och sjuksköterskor. Då för närvarande sjukvårdsbetjeningens antal är 15, borde enligt denna beräkning antalet ökas med 4 personer.

Göteborg den 13 Februari 1900.
H. BOMAN.>>
Ut supra.
In fidem:
EMIL SANDEGREN.

Afskrift.
Redogörelse*) till Kongl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 17 och 18 Maj 1889 förrättad inspektion af Göteborgs fattigvårds sinnessjukafdelning Gibraltar.
Vid inspektionen den 17:de närvarande anstaltens läkare F.O. Åberg, den 18:e anstaltens kamrerare majoren V. Reuter äfvensom anstaltens läkare F.O. Åberg.

Närvarande patienter: 90 män och 90 qvinnor, summa 180 sjuke.
Under 1898 vårdades 327 (169 män och 158 kv.)
däraf kvarliggande från 1897 148 (63 män och 85 kv.)
och intagne under 1898 179 (106 män och 73 kv.)
däraf för 1:a gången 121 (65 män och 56 kv.)
af dessa akuta fall 74 (41 män och 33 kv.)
och delirium tremens 15 (15 män och - kv.)
Under samma tid utskrifna:
till hospital 12 (5 män och 7 kv.)
till asyl 1 (- män och 1 kv.)

*) Enligt medicinalstyrelsens beslut den 20 Sept. 1899 är redogörelsen delgifven stadsfullmäktige >>i syfte af deri påpekade bristernas afhjelpande>>.

till hemmet, friska och förbättrade 86 (50 män och 36 kv.)
till resp. afd. inom anstalten 20 (15 män och 5 kv.)
Döde 31 (14 män och 17 kv.)
Kvarliggande till 1899 177 (85 män och 92 kv.)
Under år 1899 hafva från årets början till nu pågående inspektion intagits 54.
Under samma tid hafva afförts 24, deraf 2 aflidne.
Med hänsyn till olikheten af de bestämmelser, som enligt nådiga stadgan angående sinnessjuke af den 2 November 1883, äro gällande mellan å ena sidan de offentliga och enskilda anstalterna och å andra sidan försörjningsinrättningarne för så vidt dessa inom sig hysa sinnessjuke, har den af mig under ofvan angifna dagar företagna inspektionen endast kunnat afse vissa allmänna förhållanden, på hvilka jag nu går att närmare inlåta mig.
Enligt de mig tillhandahållna årsberättelserna för åren 1889-98 framgår följande angående antalet platser för sinnessjuke:
1889 kunde afdelningen mottaga 100 sinnessjuke.
Redan samma år bereddes ökadt utrymme, så att berättelsen för
1890 anger platsantalet till 120 -
Berättelsen för 1891 till 140 -
Berättelsen för 1892 till 140 -
Berättelsen för 1893 till 140 -
Under åren 1893 och 1894 påbyggdes flyglarne till den s.k. >>dårhusbyggnaden>> i och för anordnande af ökadt antal celler >>för förvaring af våldsamma och osnygga sinnessjuka>>. Sedan dessa kompletteringsarbeten blifvit afslutade hade afdelningen under gynnsamma förhållanden vid placeringen plats för 190, nämligen 95 af hvartdera könet, däraf på afdelningarna för lugna, pålitliga och snygga 140 och
på afdelningarne för våldsamme, opålitliga och osnygga 50.
Berättelsen för 1895 anger samma siffror som strax ofvan.
Berättelsen för 1896 anger samma siffror som strax ofvan.
Berättelsen för 1897 anger platsantalet till 158,
nämligen 8 sofrum med 64 platser, 4 med 16, 14 med 2 platser i hvarje och 50 isoleringsrum. Tillåter däremot ej patienternas tillstånd, att 2 läggas i hvartdera af de 14 smårummen, blifver platsernas antal inalles 144.
Af det nyss anförda framgår, att fattigvårdsstyrelsen sökt tillgodose sitt växande behof af platser för sinnessjuka. Den från början för 100 platser beräknade afdelningen för sinnessjuka, hvilken då otvifvelaktigt varit väl afpassad för sitt ändamål och det beräknade antalet, har emellertid genom de under årens lopp skedda utvidgningarna och påbyggningen, hvilka ägt rum i flera repriser, förlorat i öfverskådlighet och centralisation, hvarjemte vissa till sjuklokaler apterade rum måste för dylikt ändamål anses olämpliga (vissa isoleringsrum).
Härtill kommer, att de senare tillkomna cellafdelningarna (i de påbyggda flyglarna) 2 trappor upp genom sitt läge och för handen varande kommunikationer med angränsande afdelning ej synas mig erbjuda betryggande säkerhet med hänsyn till den snabba evakuering, som är nödvändig i händelse af eldfara nattetid. Den öfversta våningen är ej genom betonhvalf och järnbjälkar isolerad från den underliggande.
I hvardera af dessa cellafdelningar vårdas f.n. många patienter. Denna fara för snabb evakuering under de förutsatta omständigheterna förringas visserligen i någon mån, om afdelningen förfogar öfver betjening af behörigt antal och med goda kvalifikationer äfvensom om noggrant kontrollerad nattvakt tjenstgör natten igenom särskildt å dessa afdelningar. Emellertid visar det sig såväl ur de protokoll, hvilka i bestyrkt afskrift här bifogas, som ock ur årsberättelserna för åren 1889 – 97, att betjeningsfrågan å anstalten i fråga ej är ordnad som sig bör. Enligt 1892 ärs berättelse utgjordes betjeningen af >>1 förestånderska, 3 sköterskor och 2 vaktare, hvarförutom funnos 7 manliga och 7 qvinliga biträden, hvartill tagas arbetsdugliga och för så vidt möjligt lämpliga hjon>>.
I 1893 års berättelse meddelas, att betjeningen ökats med en vaktare, så att densamma i sin helhet utgjordes af 3 vaktare, 3 sköterskor, 1 förestånderska och därjemte s.k. biträden (hjon) såsom förut. 1894, då afdelningen vuxit ut till 190 platser, ansågs storleken ifråga utgöra ett bestämdt hinder för densammas skötande genom en förestånderska; af denna anledning anställdes på manssidan en tillsyningsman och dessutom ytterligare en sköterska för qvinnosidan, så att betjeningen i sin helhet utgjordes af 1 förestånderska, 1 tillsyningsman, 3 vaktare och 4 sköterskor; derjemte s.k. biträden (hjon) till ett antal af 15.
1895 och 1896 var förhållandet enahanda. 1897 ökades betjeningssiffran till 15; samtidigt reducerades användningen af s.k. hjon till 8 à 9. För närvarande användas, enligt af anstaltens läkare mig lämnad uppgift, 5 hjon (3 män och 2 qvinnor) såsom biträdande. Med den beläggning, som vid inspektionen förefanns nämligen 180, utgör förhållandet mellan betjening och sjuk omkring, 1 på 13, förestånderskan och uppsyningsmannen ej inberäknade. Å statsanstalterna vanligen 1 på 6-7. Att denna siffra måste anses alldeles otillräcklig är tydligt för hvar och en med dylika sjukvårdsförhållanden fullt förtrogen person.
Än otillräckligare ter sig denna relation inför den siffra, som vid fattigvårdens anstalt för sinnessjuka uttrycker förhållandet mellan de intagna och vårdade nämligen:
för år 1891 – 47 %
för år 1892 – 54 %
för år 1893 – 50 %
för år 1894 – 46 %
för år 1895 – 45 %
för år 1896 – 43 %
för år 1897 – 56 %
för år 1898 – 54 %

Dessa höga omsättningssiffror från Gibraltar betingas däraf, att en stor del af de intagne sinnessjuke befinnas lida af akuta sjukdomsformer; ju större omsättning af sjuke en anstalt visar, desto viktigare är ett behörigt tillgodoseende af betjäningens antal och kvalifikationer.
Ofta upprepade och mycket prisvärda framställningar från anstaltens nitiske läkare, åsyftande bland annat att genom ökad och tillräcklig betjäning och genom inrättande af öfvervakningsafdelningar förbättra och förläna något tidsenligare prägel åt sjukvården, tyckas antingen hafva förklingat ohörda eller ock endast delvis beaktats. Följden är ock bland annat den, att s.k. biträden (hjon) fortfarande nyttjas i sinnessjukvården; till dylika biträden tagas arbetsdugliga och så vidt möjligt lämpliga hjon (årsberättelsen för 1892).
1896 års årsberättelse från Göteborgs fattigvård meddelar om de s.k. biträdena, att desamma, såsom varande de flesta moraliskt nedsjunkna, f.d. prostituerade och dylikt, äro alldeles olämpliga såsom vårdare af sinnessjuka.
I 1897 års berättelse återfinner man samma anmälan från läkaren. Härtill kommer, att ej blott medellösa utan äfven sådana som befinna sig i goda omständigheter blifvit för längre eller kortare tid intagna på Gibraltars sinnessjukafdelning, där den så att säga intimaste vården mången gång måst lämnas af dylika hjon, enligt hvad anstaltens läkare i skrifvelse af den 8 Maj 1897 rapporterat. Af det föregående torde med all tydlighet framgå, att en af de viktigaste åtgärderna som böra vidtagas med afseende å afdelningen är anställande af betjäning i tillräckligt antal och afstängande af hjonens inflytande med afseende å den direkta sinnessjukvården.
Till nattvakt lär f.n. å ena könsafdelningen användas ett hjon, den andra könsafdelningen är i saknad af nattvakt. Nattvakter, hvartill hjon ej böra användas, böra ovilkorligen finnas i tillräckligt antal å afdelningarna för oroliga och stormande, dels för att snabbt vara tillhands vid tillfällen af störande uppträden från de sjukes sida (slagsmål o.d.) dels äfven, samt isynnerhet i och för snabba åtgärders vidtagande vid tillfälle af eldsolycka; ty skulle eld nattetid bryta lös i cellafdelningen och hastigt sprida sig, torde med de nuvarande anordningarna stora olyckor blifva följden.
Ett vidare önskningsmål är inrättande af öfvervakningsafdelningar, hvarigenom de å anstalten under nuvarande förhållandena med nödtvungenhet mycket ofta förekommande isoleringarna kunna nedbringas, äfvensom sjukvården i sin helhet bringas bättre i öfverensstämmelse med nutida kraf.
Ett annat och mycket viktigt önskningsmål anser jag vara, att vederbörliga sjukjournaler äfvensom noggranna förteckningar öfver användningen af tvångsmedel upprättas, ty endast under sådana förhållanden är en verklig kontroll möjlig; genomförandet af dessa önskningsmål kräfver emellertid med nödvändighet ökade läkarekrafter.
God ordning och renlighet voro allestädes rådande.
Såsom bilaga medfölja afskrifter af protokoll från fattigvårdsstyrelsen i Göteborg.

TEODOR NERANDER
t.f. öfverinspektör för sinnessjukvården i riket.
Vidimeras
ex officio:
ANTON HOLMBERG.
GÖTEBORG.
GÖTEBORGS HANDELSTIDNINGS AKTIEBOLAGS TRYCKERI
1900.