//5/8 Till K. Bhfde i Jönköping med afskrift för meddelande till l:te prov. läk.//

Ribbagården är belägen ett stenkast nedanför hufvudgatan ungefär midt i den lilla staden och utgöres af ett gammaldags två vånings trähus i landtlig egendomsstil omgifven af en rätt stor trädgård, i hvilken utom boningshuset ligga några smärre uthus m. fl. byggnader.

Jag mottogs vid mitt besök af trenne fröknar von Düben och förestäldes derpå för Enkefriherrinnan. Den senare liksom tvenne af fröknarne v. D. hade erhållit mer eller mindre allvarsamma slag och knifhugg och voro ännu ej fullt återstälda, ehuru de vistades uppe. Några sjuka vårdades f.n. ej i hemmet, utan hade dessa omedelbart efter berörda tilldragelse blifvit derifrån afhemtade.

Dels under samtal med ofvannämda medlemmar af familjen von Düben dels af läkaren i Grenna E. Lindholmer har jag om hemmet å Ribbagården och ofvannämde Nehrman inhemtat följande:
Den första som emottogs i hemmet, i hvilket aflidna fröken Ella von Düben var den ledande, var en kvinlig sjuk lidande af epilepsi, som anlände dit under senhösten förra året. Den 17 december 1900 emottogs, efter föregående brefvexling med anhöriga, juris studeranden Axel Nehrman.
Vid tiden för tilldragelsen den 5 maj vårdades in alles 4 personer å Ribbagården 2 män och 2 kvinnor alla sannolikt sinnessjuka. Någon anmälan om dessa personer hade icke gjorts hos kyrkoherden i staden och voro de alltså ej upptagna i dennes förteckning öfver sinnessjuka.

OBS! Tidningsart utklipp.

Nehrman bebodde ett eget, stort rum i nedre våningen i hufvudbyggnaden. Någon kännedom om hans våldsamma och samhällsvådliga tendenser skulle ej hafva meddelats familjen v. D. af Nehrmans anhöriga. Sjelf hade han vid ankomsten till Grenna med sig både tvångströja och fotbojor och vid flere tillfällen varnade han sina vårdarinnor samt gaf föreskrifter om att anbringa ofvannämda tvångsmedel till förekommande af eventuela våldsamheter. Vid mina påminnelser om dessa Nehrmans varningar svarades mig att det "endast var då Nehrman var galen som han yttrade något härom och- hvem fäster sig väl vid hvad en galen menniska säger" tillade en af fröknarne v. D. Under större delen af sin vistelse å Ribbagården var Nehrman stilla och vänlig, ehuru något tystlåten och inbunden af sig. Han syntes dock road af sällskapslif och deltog häruti jemte familjen v. D. Natten mellan den 28-29 mars tillkallades doktor E. Lindholmer enär Nehrman då befann sig i ett lindrigare maniahaliskt tillstånd. Doktor Lindholmer berättar härom: "Han var vid min ankomst lugn och iklädd tvångströja, hvilken var hans egen tillhörighet och med hans önskan påtagen. Vi språkades vid rätt länge och som han var lugn och önskade sofva lemnade jag honom. Vid mitt 3:dje eller 4:de besök befann han sig i den s.k. portvaktstugan. Dit hade han blifvit förd dels på egen önskan och hufvudsakligen för att ej under nätterna störa familjens öfriga medlemmar". Denna afskilda byggnad var ej, såsom doktor Lindholmer uppgifver, enligt förutfattade afsigter apterad som cell eller rum för vårdandet af oroligare sinnessjuke utan blott vid detta tillfälle för Nehrman begagnad. "Nehrman, som efter något mer än en vecka syntes blifva fullt lugn och frisk, var hela tiden och på hans upprepade framställningar och tillsägelser iklädd tvångströja som dock ej alltid behöfde vara "låst". Sedan han blifvit, som det syntes, frisk återsåg jag honom ej förr än olycksdagen." Rörande hemmets resurser ifråga om tvångsmedel har doktor Lindholmer tillskrifvit mig följande: "Jag vill framhålla att några åtgärder att med tvångsmedel eller cell vårda möjligen inträffande svårare fall icke af förutseende blifvit vidtagna. Af tidningarnes meddelanden får man den uppfattningen, att man var beredd på att mottaga hvilken sinnessjuk som helst. Helt säkert har uppgiften om Nehrmans föregåenden ej varit fullständiga, och han mottogs såsom lidande af nervositet." En tvångströja har likväl förfärdigats i hemmet och tillhör nu detsamma. Ehuru för närvarande ingen vårdas å Ribbagården antyddes dock af Enkefriherrinnan v. D att deras mening vore att framdeles ånyo mottaga sjuka till inackordering.

Bror Gadelius

[Bilagd tidningsartikel]

Blodsdramat i Grenna.

I Sm. Alleh. lämnas följande skildring af den hemska tilldragelse som i söndags upprörde den lilla idylliska Vetter-staden:
Lugna och nästan folktomma lågo gatorna. Folk var samladt i kyrkan eller bönehus, det var ju andra bönedagen, och allt andades frid och försoning. Vettern låg så lugn och ett stilla majregn föll då och då.
Då menigheten utkom ur kyrkan, spred sig emellertid genast som en löpeld, att strax dessförinnan gräsliga dåd blifvit begångna inom samhällets hank och stör, och dess värre talade ryktet denna gång till punkt och pricka sannt.
Sedan en tid tillbaka har änkefriherrinnan Augusta von Düben haft å Ribbagården, belägen utmed Nedre gatan i Grenna, en privat vårdanstalt för af höggradig nervositet eller lindrig sinnessjukdom lidande personer. En af friherrinnan von Dübens döttrar, stiftsjungfrun, examinerade apotekerskan Ella von Düben, var anstaltens ledande kraft och hade förvärfvat sig allmän aktning och förtroende för det samvetsgranna arbete hon nedlade på sin ansvarsfulla post.
I höstas intogs som en af anstaltens patienter omkring 33-årige, f.d. jur. studeranden Axel Nehrman, som under en följd af år lidit af svår nervositet och melankoli, hvilken några gånger öfvergått till fullständigt vansinne, hvarför han ock tidtals varit inackorderad i privata hem, där särskild vård ägnades åt dylika sjuka. Så bodde han för något år tillbaka hos löjtnant Svanberg på Merhult i Öster-Korsberga socken af Jönköpings län och syntes här finna sig mycket väl, fastän då och då melankolien och en svår ängslan angrepo honom. En dag, då han gick inne i sin värds ämbetsrum, tilldelade han utan ringaste ordväxling denne helt plötsligen ett svårt slag i ansiktet och kastade sig öfver honom. Trots sin ålder – löjtnant Svanberg är närmare 70 år – lyckades det denne att med uppbjudande af sina yttersta krafter kullkasta den vansinnige och, genom att med hela sin tyngd lägga sig öfver honom, blifva herre öfver den ursinnige, till dess anropad hjälp hann tillstädeskomma.
Den åldrige värden, som så lyckligt genom ögonblicklig besinning lyckats rädda sitt lif, gjorde sig fortast möjligt af med sin farliga inackordering, för hvilken bereddes rum å olika platser och senast i höstas, som ofvan sagts, i Grenna Ribbagården. Här fick han sin bostad i en mindre byggnad på gården och föreföll under flera månader lugn och sansad, hvilket gjorde att han blef väl mottagen i societeten, hälst han var musikalisk och uppträdde sympatiskt, kanske dock väl mycket reserverad.
Flera gånger fick han förnyade anfall af sin hemska sjukdom, men märktes symptomerna alltid några dagar i förväg, och begärde han då själf att han skulle bindas och beläggas med tvångströja. Senast före den olyckliga gårdagen träffades han i början af april af ett dylikt anfall af vansinne, och äfven då begärde han tvångströja, men man ansåg tillståndet ej så farligt, hvarför hans begäran ej bifölls. Man ville nämligen ej onödigt, som man trodde det vara, tillfoga honom något tvång. På efternatten utbröt emellertid vansinnet, såsom den olycklige väntat, och först med sex mans förenade krafter lyckades man hålla honom i säng tills dess tvångströjan hunnit anbringas. Efter denna kris blev han åter lugn tills det i lördags morgon iakttogs att han åter blifvit orolig hvarför extra bevakning anskaffades, hvilken tjänstgjorde till strax före kl. 12 på söndag middag. Den sjuke åt som vanligt med god aptit och gjorde på lördagen under vaktarens uppsikt flera promenader i trädgården. Under natten till söndagen var han med undantag af en kort tid vid midnatt tämligen lugn. På förmiddagen blef han dock så mycket oroligare att vårdaren ansåg säkrast att belägga honom med fotbojor af läder, hvarjämte han med ett lakan fastbands vid sängen. Den siste manlige vaktaren, som stannat kvar, var ringaren C. Stark, hvilken af tjänsteplikt måste aflägsna sig strax före kl. 12. Kort dessförinnan hade en tjänarinna afsändts för att skaffa annan manlig hjälp, med ej kunnat anträffa dylik.
Under den tid jungfrun var borta uppehöllo sig hos den sjuke fröknarna Ella, Hertha, och Ester von Düben.
Helt hastigt reste sig Nehrman upp i sängen, löste upp det lakan hvarmed han var bunden vid denna, och sökte komma upp. Alla försök att genom lämpor och vänligt tilltal lugna honom visade sig förgäfves, hvarför de tre kvinnorna ansågo sig behöfva begagna hårdare medel och sökte påsätta honom tvångströja. Men för detta arbete räckte ej deras krafter.
Stark och vig har Nehrman alltid varit och som bekant mångdubblar ofta ett hastigt utbrutet vansinne den sjukes kroppskrafter. Under den brottning, som därvid uppstod, lyckades Nehrman få tag i håret på den starkaste af systrarne von Düben, fröken Ella, drog henne ned mot golfvet, slog henne i ansiktet så att näsan sprang i blod och lyckades komma upp ur sängen. De andra systrarna blefvo nu förskrämda och skyndade ut ur rummet för att tillkalla hjälp och lämnade därvid dörrarne öppna. Den vansinnige, bunden som ofvan sagts med läderbojor om fötterna, hoppade utför trappan, öfver den omkring 40 meter breda gårdsplanen och uppför en mindre trappa till verandan i stora byggnaden.
Härifrån skyndade han in i köket, dit fruntimren tagit sin tillflykt. Olyckligt nog låg här på närmaste bord en stor köksknif och han afskar med denna bojorna, som sammanhöllo fötterna.
Nu visade fröken Ella von Düben ett mod, mer än jämnbördigt med hvad som manliga hjältar ådagalägga å slagfälten. Försvarslös och blödande af den henne förut öfvergångna misshandlingen, går hon helt frimodigt och behjärtadt fram mot den rasande dåren, tilltalar honom vänligt och söker på alla sätt få hans ursinne att mildra sig. Allt detta vardt dock förgäfves. I sällskap med systrarne gaf hon sig då ut på verandan, där modern, till följd af uppträdet, jämväl infunnit sig.
Den vansinnige följde ögonblickligen efter och äfven här gjordes försök att lugna honom.
Påföljden blef i stället, att Nehrman öfverföll de värnlösa kvinnorna och tilldelade en hvar af dem ett hugg med den stora köksknifven. Fröken Ella fick därvid ett gapande sår i högra bröstet. Hon kunde dock gå, visserligen stapplande, utför trappan, men segnade döende ned på en nygräfd blomsterrabatt. Friherrinnan von Düben fick likaledes ett hugg i bröstet, hvilket dock blott gjorde obetydlig skada. Fröken Hertha von Düben fick ett hugg i vänstra sidan af maggropen, hvilket misstänkes ha genomträngt bukväggen. Den andra systern, Ester von Düben, fick ett hugg på bröstbenet, omedelbart vid sidan af detsamma, och hade det träffat en half centimeter mera åt högra sidan, hade det varit det samma som en ögonblicklig död. Modern och de bägge lindrigare sårade af döttrarne skyndade nu in i en mindre förstuga till köket och lyckades stänga dörren efter sig, så att Nehrman ej förmådde inkomma. Fröken Ester von Düben skyndade att söka pålägga en rigel till dörren. Denna var emellertid försedd med en glasruta, hvilken sönderslogs af Nehrman, som därefter blef i tillfälle att tillfoga fröken Ester ytterligare ett knifhugg.
Nehrmans blodtörst tycktes nu för en stund lagt sig. Han begaf sig ned på den stora gården, hvilken är omgifven af ett öfver en manshöjd högt plank och försedd med särskild portvakt. Porten var tillåst, hvarför Nehrman, som under hela uppträdet var iklädd blotta linnet, gaf sig på att förstöra och verkligen lyckades sönderbryta planket till kyrkovärden A. Johanssons trädgård, och kom så ut i det fria.
Här sökte en dräng taga fast honom, men galningen lyckades genom ett kraftigt slag hindra detta. Han fortsatte sin väg på den folktomma Sjögatan, och då han kom vid den Björkegrenska tomten, rusade han in på gården och anföll utan ringaste ordväxling repslagaren M. Pettersson, som fick ett kraftigt hugg, hvilket skadade ena lungan, samt därpå likaledes å gården varande åkaren C. Magnusson och dennes syster änkefru Sofia Gideon. Den förre fick ett hugg i vänstra sidan vid mjälttrakten. Systern skyndade, för att rädda sig, upp för en trappa, men torde därvid ha fallit omkull, hvilket gaf den vansinnige tillfälle att stöta knifven i ryggen på henne i vänstra sidan af veka lifvet, hvarest uppstod ett stort gapande sår.
Efter det detta skett, begifver sig våldsverkaren uppför stadens storgata, den s.k. Brahegatan, ut mot norra tullen, förföljd af en folkhop, som försöker gripa honom. Under denna förföljelse möttes han af 83-årige hemmansägaren Johan Johansson från Ängsholm. Trots att denne ej gjorde ringaste försök att hejda flyktingen, tilldelade Nehrman honom dock i förbifarten ett hugg. Knifven träffade emellertid bröstbenet, och skadan blef härigenom obetydlig.
Flykten fortsattes Brahegatan utåt mot Mellby. Här sökte hemmansägaren Oscar Gustafsson i Mellby Tykagård infånga honom, men fick i stället ett hugg i bröstet. Äfven här var lyckan den anfallne bevägen i det att knifven slant mot ett refben. Nu kommo flere förföljare till, försedda med störar och båtshakar. Dåren uppmanades härefter att gifva sig, vid påföljd, att dessa vapen eljest skulle obarmhärtigt användas mot honom. Vid andra uppmaningen slängde han knifven och öfverlämnade sig. Han infördes till Östergården och försågs där med de mest nödvändiga klädespersedlar. Under vistelsen, där tills han kunde införpassas till staden, förklarade han sig helt belåten med sitt verk.
Starkt fängslad fördes han tillbaka till von Dübenska vårdanstalten och sedan han här med god aptit förtärt mat, blef han vid tretiden nedtransporterad till ångaren >Södra Wettern>. Denna var särskild förhyrd för att öfverföra Nehrman till Jönköping för vidare transport till länets upptagningsanstalt i Eksjö för sinnessjuka, där enligt pr telefon gjorda förfrågningar han genast kunde mottagas. Med båten följde tre af hans offer, nämligen repslagaren M. Pettersson, åkaren C. Magnusson och änkefru Sofia Gideon, hvilka intogos å länslasarettet.
Men det var ej alla Nehrmans offer, för hvilka läkarevård i Jönköping lämpade sig.
På en nyuppgräfd blomsterrabatt hade, som ofvan sagts, fröken Ella von Düben segnat ned. Då gärningsmannen aflägsnat sig, skyndade mor och systrar ned i trädgården för att omhändertaga den sårade. Ena systern tyckte sig förmärka några flämtande andedrag hos den döende, men dessa upphörde nästan strax och såsom lik inbars den hjältemodiga kvinnan i det hem, där hon om morgonen vaknat frisk och lefnadskraftig, full af intresse för det lifsverk, hon sig förelagt.
På ångbåten förvarades mördaren, starkt fängslad till fot och hand på mellandäck och för ytterligare säkerhets skuld bunden vid en stötta. Ömsom var han alldeles oredig och svor och gormade, andra stunder var han redig och återupprepade, att han visste hvad han gjort, att han hade mördat. Han hade länge tänkt begå mord, först på sig själf, men, då han varit för feg härtill, på någon annan.
Med 5-tåget affördes han likaledes under sträng bevakning, som ofvan omnämnts, till Eksjö. Han syntes helt oberörd af den uppmärksamhet han väckte, spottade och räckte ut tungan åt mötande personer.
Den olycklige dåren och dråparen är son af förre kronofogden Hj. Nehrman i Östra härad och föräldrarne äro bosatta i Hvetlanda. Under skolpojkstiden i Vexiö gjorde han sig bekant för ovanlig samvetsgrannhet i allt sitt görande och låtande samt var känd som en af läroverkets flitigaste alumner. Samma vitsord förvärfvade han sig vid Lunds universitet, men öfveransträngning bröt honom och gjorde honom redan vid unga år litet besynnerlig till lynnet. Han drog sig allt mera inom sig själf och från kamraterna, blef sjuk och allt dystrare till lynnet samt måste slutligen lämna studierna. Härmed var ock hans sinne alldeles bragt ur jämnvikt och följden blef - periodiskt vansinne.
Vid förfrågan å länslasarettet om de där intagnas hälsotillstånd meddelades att hr Magnussons och fru Gideons hälsetillstånd ej ingifver några farhågor, hvaremot hr Petterssons tillstånd betecknas som allvarsamt, dock har det ej sedan patientens ankomst försämrats.