//föredr 25/7 02 ink.2.7.02 25/7 Stadsläkaren//
Berättelse till Kongl Medicinalstyrelsen öfver undertecknads besök den 25 Maj 1902 hos sinnessjuke förre hamnfogden Sven Andersson boende i Karlstad, Drottninggatan 39 (144).

Närvarande: den sjukes hustru samt lasarettsläkaren P. Clarholm.

Den sjukes hustru lemnade mig beredvilligt tillträde till den sjuke samt meddelade om honom i hufvudsak följande: Han har varit sinnessjuk i 23 år; vårdades i början af sjukdomen å Lunds hospital, hvarifrån han efter några år utskrefs såsom obotlig och ej vidare i behof af anstaltsvård. Han vistades sedermera omkring ett år å stadens försörjningsinrättning, där han dock ej längre fick kvarblifva, förmodligen emedan mannen eller hustrun äro gårdsegare i som det synts hugade omständigheter. Hustrun lyckades nu få in honom å Kristinehamns hospital, men äfven härifrån blef han rätt snart utskrifven såsom obotlig enligt § 45 af 1883 års hospitalsstadga. Den å sistnämnda hospital öfver patienten förda journalen, hvilken jag sedermera tagit kännedom om var ganska knapphändig och gaf ingen fullständig bild af hans tillstånd vid utskrifningen.
Enligt hustruns uppgift skall han dock alltsedan, d.v.s under de senaste 13 åren visat sig i det hela oförändrad. Han har hela denna tid vårdats i hemmet ungefär på samma sätt som nu, men har ett par gånger fått flytta från ett rum till ett annat.Hans nuvarande förvaringsrum var beläget en trappa upp i ett mindre hus inne på gården. Man kom dit genom ett oeldadt f.d. kök samt en därifrån ledande trång och mörk trätrappa. Rummet var täml. litet (golfytan omkr. 10 kvm.) och lågt i tak samt till ytterlighet vanvårdadt med afseende på tapetsering takputs, fönsterpanel m.m. I detta rum funnos tvänne afskrankningar, närmast liknande något slags burar af trästörar och -ribbor på ett afstånd af omkring 5 cm ifrån hvarandra.
Närmast fönstret å den ena buren voro dock äfven mellanrummen igenfyllda af senare anbragta träribbor. Den ena buren låg längst inne i rummet, bredvid kakelugnen och användes om vintern, den andra närmast fönstret, men på sidan därom var afsedd för sommaren. Den förra mätte 1.75 meter i längd och 1.5 i bredd, den senare 2 x 1.2 meter. I båda fans anbringad en brits af ohyflade bräder, som upptog största delen af buren. Den sjuke vistades vid mitt besök i "sommarburen", liggande på britsen insvept i något skynke af obestämd färg men f.ö. naken. Han befann sig i ett tillstånd af djupaste psykiska förfall, syntes föga berörd af besöket, men gjorde dock några krälande rörelser på britsen, sträckte fram handen och mumlade något om "konjak" och "tobak". Enligt hustruns uppgift lär han stundom röja en del barocka storhetsidéer, vara benägen för våldsamheter och rifva sönder allt hvad han komma öfver samt ej sällan skrika och väsnas, så att något annat behandlingssätt än det nu begagnade enligt hennes uppfattning ej vore möjlig. Han kan ej heller någonsin släppas ut ur burarne. Matkärl och nattkärl stickas in till honom under grinden till stängslet. Han lär icke vara i egentlig mening osnygg, och han får uppenbarligen fullt tillräcklig föda
Hustrun syntes ingalunda sakna känsla för mannens beklagansvärda belägenhet men lefde uppenbarligen i den tron att allt hvad som rimligen kunnat göras af henne blifvit gjordt. Den förnedrande behandling, den sjuke är utsatt för beror därför sannolikt på en visserligen nästan ofattlig grad af oförstånd, bristande omtanke och bristande sinne för vanlig mensklig snygghet och ordning. Då ekonomiska svårigheter icke kunna antagas vara för handen förefaller det obegripligt att ej rummet försatts i ett snyggt och vårdadt skick och att ej den ringa lyxen af hyflade bräder bestälts i burarna och att öfverhufvud taget icke ett menskligare behandlingssätt kunnat genomföras än detta inspärrande inom så trånga stängsel att utrymme knappast finnes för den sjuke att taga två steg – och detta under 13 år !
Det är äfven ägnadt att väcka den största förvåning att icke under denna tid någon åtgärd vidtagits för den sjukes intagning å hospital eller asyl. Hustrun uppgaf emellertid att hon, då mannen två gånger blifvit utskrifven från hospital, fått den uppfattning att han icke vore berättigad till inträde å sådan anstalt och att en ansökan om hospitalsvård därför vore ändamålslös. Lyckligtvis har hon under föregående höst, genom stadsläkaren, som då i statistiskt syfte och på uppdrag af Medicinalstyrelsen företog en undersökning af stadens sinnessjuke, fått besked om att ansökan med utsigt till framgång kunde göras. Den sjuke har nu också fått löfte om plats å Lunds asyl när hans tur kommer. Direktionens skrifvelse härom förevisades mig. Tyvärr torde det dock dröja ett, kanske 2 – 3 år innan plats blir ledig så att de ofvan antydda åtgärderna till förbättrande af den sjukes vård äro ingalunda öfverflödiga. Om nödiga säkerhetsåtgärder anordnas för fönstret och eventuelt för kakelugnen torde burarne kunna borttagas och den sjuke få röra sig fritt i rummet.

Georg Schuldheis