//Föredr. 9/7 02, Föredr. 8.8.02., 9/7 Cirkulera, 8/8 afskrift till Magistraten för den åtgärd etc//

Närvarande voro: Stadsläkaren m.m. K.N.K. Lundberg samt i rättningens syssloman.

Å inrättningen vistades vid inspektionstillfället ett tiotal sinnessjuke, hvaraf flertalet å den egentliga försörjningsafdelningen, tillsammans med friska understödstagare. Dessa sistnämnda sinnessjuke uppgåfvos och syntes vara stillsamma, slöa och oförargliga samt ej i behof af annan tillsyn, vård och skötsel än rumskamraterna kunde lemna. Till inrättningen bör en ganska ändamålsenligt anordnad afdelning för kroppsligt sjuke och svaga, hvarest en sjuksköterska har sin bostad och hvarest ordningen och snyggheten voro efter omständigheterna tillfredställande (hvilket äfven gäller nyssnämnda försörjningsafdelning). Här vistades vid inspektionstillfället tvenne sinnessjuka kvinnor, nämligen en epileptica med enligt uppgift tidtals hopade anfall samt en periodica, som nyligen haft ett stormande utbrott. Denna sistnämnda satt vid mitt besök i ett rum å vindsvåningen, sysselsatt med sömnad. Hon befann sig uppenbarligen ännu ej i full sinnesjämnvikt, hvarför hon på min inrådan flyttades till ett rum på nedra botten, hvarest något bättre tillsyn kunde beredas henne. Om nätterna har hon sin plats i en cell i inrättningens afdelning för sinnessjuke, eller, som den här allmänneligen tycktes benämnas, "dårafdelning". Denna är insynad i bottenvåningen af ett eländigt gammalt träruckel; öfre våningen, hvilken jag icke besökte, uppgafs icke inrymma boningsrum.

Afdelningen innehåller ett rum för delivanter (för tillfället tomt), ett mindre rum, som bebos af en epileptisk, svagsint kvinna, som får gå fritt omkring i staden, samt tre celler. Dessa äro rymliga och tämligen väl underhållna men göra ett dystert och obehagligt intryck. Fönsterna, som sitta högt upp, äro af den vanliga fängelsetypen, golfven äro asfalterade, väggarnes träbeklädnad oljemålad i en dyster mörkbrun färg. Dörrarne äro försedda med bestanta reglar och aktningsbjudande lås. I en af cellerna hade dörren nyligen blifvit ramponerad af en våldsam patient och på grund däraf plåtbeslagits helt och hållet på insidan. Cellerna uppvärmas med kakelugnar, som eldas utifrån korridoren. Denna upplyses med gas. I korridoren finnas tvättställ, hvarest de sjuke få snygga sig - om de äro så pass lugna att betjeningen vågar släppa ut dem. Någon för de sjuke afsedd promenadgård finnes icke, utan få de sjuke, som ej kunna tillåtas att utan tillsyn gå omkring på anstaltens område, förbli oafbrutet instängda. Läkaren besöker inrättningen och äfven afdelningen för sinnessjuke hvarannan dag. Sköterskan å afdelningen för kroppsligt sjuka och svaga lär då och då tillse de sinnessjuke som vistas i cellerna. Den närmaste tillsynen af dessa utöfvas dock af ett medelålders kvinligt fattighjon, som tillika förrättar sig sysslor annorstädes å inrättningen. Tillsynen måste således blifva ganska sporadisk och knapphändig, och är troligen icke heller till sin beskaffenhet särdeles tillfredställande, åtminstone att döma efter ofvannämnda kvinnas snaskiga och ovårdade klädedräkt och yttre i öfrigt. En person, som icke för egen del iakttager vanlig snygghet och ordning, kan näppeligen vara lämpad, att omhänderhafva tillsynen af sinnessjuke. – Om nätterna anses ofvannämnda epileptica utöfva en viss uppsigt öfver de öfriga patienterna, hvarjämte en å inrättningen kringgående nattvakt lär besöka afdelningen. Att tillsynen är otillräcklig torde bland annat framgå, däraf att, enligt hvad vederbörande vid inspektionstillfället uppgåfvo, för omkring 1½ år sedan en sinnessjuk man, den enda som då vistades å afdelningen, lyckades anlägga eld i sin cell och blef innebränd. Vid mitt besök var en af de tre cellerna tom, men bebos som ofvan nämnts om nätterna af en periodiskt sinnessjuk kvinna. I en af de båda återstående cellerna vistades vid tillfället en yngre kvinna som låg halfklädd i sin säng; hon förhöll sig stilla men pratade lifligt utan reda och sammanhang; i den tredje cellen vistades en medelålders man, lidande af kronisk förryckthet; han hade som ofvan nämnts nyligen varit ytterst våldsam och förstörande.

Båda dessa sistnämnda patienter voro inlåsta. De hade för några veckor sedan ankommit från Norge och tillhörde icke Karlstad kommun. På grund af denna omständighet hade ansökan om vård för dem å offentlig anstalt för sinnesjuke ej blifvit gjord, ehuru behof af sådan vård uppenbarligen förelåg. Jag påpekade vid inspektionen att anmälan borde göras och att Karlstad kommun väl i alla händelser lärer kunna påräkna ersättning af vederbörande fattigvårdssamhälle för de kostnader som vården af dessa sjuke förorsakat, vare sig denna vård eger rum å stadens försörjningsinrättning eller å någon offentlig anstalt för sinnesjuke. För några år sedan lär förslag hafva uppgjorts till uppförande af en ny afdelning för sinnesjuke, hvilket förslag dock befunnits för dyrt. Det nuvarande tillståndet är emellertid en visserligen i och för sig själf vacker, men för samhället mindre hedrande illustration till sentensen: "åt de sinnessjuke kan det sämsta vara godt nog". Det synes mig därför i hög grad angeläget att frågan om en ny afdelning för sinnessjuke å Karlstads försörjningsinrättning med det allra snaraste åter upptages till pröfning. Anläggningskostnaderna torde icke behöfva öfverstiga 1 500-2 000 kronor för plats. Med afseende på driftkostnaderna är det däremot oundgängligen nödvändigt att beräkna anständlig aflöning åt daglig betjening. Önskligt är naturligtvis från många synpunkter att i en ny afdelning utrymme beräknas äfven för sådana mera lugna och pålitliga sinnessjuke som nu vistas bland de psykiskt normala fattiga. Jag anser det tillhöra min tjänst att utan ersättning meddela de råd och anvisningar, med afseende på detaljerna af sinnessjukvårdens ordnande, som vederbörande kunna finna sig föranlåtna af mig begära.
Georg Schuldheis