//föredr. i Med.Styr 1/10 02//
Berättelse till K. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 25 Augusti 1902 förrättad inspektion af sinnessjukvården vid Söderhamns lasarett.

Närvarande: t.f. Lasarettsläkaren, bataljonsläkaren I. G. Arpi. Senare på dagen sammanträffade jag med lasarettsdirektionens ordförande Apotekaren m.m C. F. A. Afzelius.

Lasarettet har plats för 4 sinnessjuke, nämligen 2 "enkelrum" och 2 "celler". Enkelrummen hafva fönster af vanlig storlek, de öfversta rutorna äro skyddade af grofva järnstänger, de båda nedre paren af järngrindar af ej alltför stötande utseende; klosetten finnes i en särskild skrubb. Ventilationen syntes vara god. Elektrisk belysning finnes. Uppvärmningen sker genom kakelugnar som eldas utifrån. Cellerna äro försedda med små högt uppe sittande fönster, förgallrade med grofva, hvarandra korsande järnstänger; fasta klosetter finnas inne i rummen. Ingen elektrisk belysning. Ventilation och uppvärmning såsom i enkelrummen. Till skydd för kakelugnarne äro cellerna strax innanför dörren afbalkade med ett groft trägaller.I ett af enkelrummen låg vid inspektionstillfället en yngre kvinna till sängs med kläderna på. Hon var alldeles förvirrad och täml. höggradigt exalterad. Hon hade vårdats här sedan den 21 Juni d.å. De öfrige rummen voro tomma.
I det andra enkelrummet hade emellertid för några dagar sedan intagits en yngling, som kort förut insjuknat med symtom af oro och förvirring Han var dock vid inkomsten tämligen klar, men blef så förbittrad öfver intagningen, att han inom kort slagit sönder och förstört en hel del af hvad han kunde komma öfver. Då läkaren icke ansåg sig hafva rätt att instänga en så på lindrigt sinnessjuk person i en cell, blef han i stället förflyttad till ett mindre sjukrum inom själfva lasarettet, hvarest han genast blef lugn; har sedan icke uppträdt bråkigt, har småningom blifvit klarare. Han företedde vid mitt besök intet mera påfallande sjukligt och röjde rätt god sjukdomsinsigt. Han torde emellertid vara ärftligt belastad, har sedan – ehuru ej 20-årig röjt smak för spritmissbruk och synes i det hela vara disponerad för återfall i psykos; han kräfver således utan tvifvel ännu någon tid lugn och skydd.

Det är alltför troligt att om läkaren i detta fall satt hårdt emot hårdt, sjukdomens förlopp blifvit afsevärdt längre och ganska stormande. Fallet synes mig vara värdt att omnämna såsom ett exempel på att med förståndig och human behandling äfven å ett lasarett med dess begränsade resurser goda resultat kunna vinnas med afseende på sinnessjuke. För tillsynen af de sinnessjuke finnes ingen särskildt betjening utan bestrides den af operationssköterskan, hvilken dessutom, med ett biträde, har att svara för två sjuksalar. Följden är äfven, hvilket vederbörande icke ville dölja, att de sinnessjuke å enkelrummen och cellerna äro så godt som lemnade åt sig själfva. Endast morgon och kväll, samt vid måltiderna få de regelbundna besök. Något dagrum, där lugnare eller konvalescerande sjuke kunna få vistas finnes ej; ej heller någon särskild promenadgård. På grund af alla dessa omständigheter måste isoleringen af de sjuke till dessas skada få vida större omfattning än hvad som med bättre lokala- och betjeningsförhållanden skulle behöfva ske. De fyra ofvannämnda rummen ligga två på hvar sin sida om en korridor som åt ena kortväggen mynnar i det fria och vid den andra leder in i lasarettets badafdelning, som tillika är stadens och således står öppen för allmänheten. Någon annan inre förbindelse mellan afdelningen för sinnessjuke och det egentliga lasarettet finnes icke i samma våning.

Att hafva ett offentligt bad i omedelbar närhet till och direkt kommunikation med en afdelning för sinnessjuke är naturligtvis så olämpligt som möjligt; fråga lär också vara å bara att uppföra en badinrättning för stadens behof å annan plats. Om så sker lär det, enligt uppgift, vara ett önskemål för lasarettet att få för sitt egentliga ändamål disponera ej blott den nuvarande badafdelningen utan äfven afdelningen för sinnessjuke. Någon mera genomgripande förändring af denna torde alltså ej kunna ifrågasättas. Följande mindre förbättringar äro emellertid att förorda: Utgången från korridoren vid A (se bilagda skiss) igensättes; här anordnas i stället ett fönster upptagande korridorens hela bredd och af samma konstruktion som här nedan angifves. Genom denna ändring skulle den fördel vinnas, att korridoren kunde användas såsom ett slags dagrum för sådana sinnessjuke, som ej behöfva eller ej böra vara inlåsta under dagen. – I rummen 1 och 2, hvilka äro afsedda för lugnare patienter borttagas de nu varande gallren och järngrindarna för fönstren. Dessa afdelas i ett flertal mindre rutor, exempelvis sex på hvar och en af de nuvarande; spröjsarne förstärkas med järnband, anbragta och målade så att de icke afsticka mot trävirket.
I rummen 3 och 4 nedhuggas de nuvarande fönstergluggarne, så att fönsteröppningarne få samma storlek som nu i rummen 1 och 2; konstruktionen af ramar och spröjsar blir äfven densamma som i nämnda rum, men i stället för vanligt glas insättas, uti ifrågavarande rum 3 och 4, rutor af 10-12 mm tjockt genomskinligt glas. Fönsterpanelerna göras starkt sluttande så att patienterna där icke kunna få fotfäste. De nuvarande afbalkningarne framför kakelugnarne borttagas; i stället anbringas en järnplåtmantel omedelbart omkring kakelugnarne. I alla fyra rummen anordnas inre träluckor för fönstren, två par för hvarje luft, så att vid behof exempelvis endast det nedre paret kan tillslutas till skydd mot den sjukes förstörelsedrift, utan att därför all dager blir utestängd. Högeligen önskvärt vore att klosetterna inne i rummen kunde borttagas; i så fall borde naturligtvis en för hela afdelningen gemensam klosett inrättas, men tyvärr synes utrymme härför saknas. Rummet N:o 5 inredes som ett vanligt boningsrum för en sköterska, som bör hafva till uteslutande uppgift att tillse och betjena de sinnessjuke. Utan en särskild sköterska kan, äfven under förutsättning af tillfredsställande lokaler, intet som förtjenar namn af vård om de sinnessjuke åstadkommas å Söderhamns lasarett. En särskild inhägnad promenadgård för de sinnessjuke är äfven af behofvet påkallad.
Georg Schuldheis