//cirk. 10/9 02//
//Föredr. 22/9 02.//
//Ink. till Medicinalstyrelsen 10 SEP. 1902//

Närvarande voro Öfverläkaren P. Vringqvist och bitr. läkaren C. Lundborg. Öfverinspektörens senaste inspektion egde rum den 20 och 21 Juni 1901.

Närvarande sjuke under inspektionsdagarne voro 305, hvaraf 157 män och 148 kvinnor ; 3 kvinnor voro efterskrifna.

Sedan sista inspektionen hade utskrifvits 60 patienter nämligen

Bland dödsorsakerna märkas tuberculos i 6 fall ulcus ventriculi i ett fall, status epilepticus i ett fall etc.

Under samma tid hafva intagits 64 patienter hvaraf 26 män och 38 kvinnor. Af dessa hafva

Expektanternas antal utgjorde 27, alla män. Ingen kvinlig expektant fans för tillfället

Handlingarne rörande expektanterna hade inkommit

Af expektanterna äro af handlingarne att döma 5 sannolikt botlige, de öfriga sannolikt obotlige.

Af ofvanstående båda tablåer framgår att här, liksom i allmännhet å hospitalen, dit öfvervägande antalet sjuke mottagas kort efter ansökningens datering, och att å andra sidan ett mindre antal sjuke kunna få vänta ända till 5 år innan plats kan beredas. De som mottagas så godt som genast, med förbigående af sjuke hvilka långt förut blifvit anmälde, utgöras naturligtvis hufvudsakligen af nyligen insjuknade och sannolikt botlige, hvaremot de äldre expektanterna äro relativt mindre svårskötta asylpatienter.

Föreskriften i § 33 af gällande hospitalsstadga att expektanterna skola mottagas i den ordning de blifvit anmälda föranleder således mycket ofta till sådant undantag, som i samma paragraf är förutsedt, och härom torde intet vara att säga, då det gifvetvis ligger i sinnessjukvårdens intresse att sannolikt botlige sjuke så snart som möjligt komma i åtnjutande af lämplig vård. Emellertid synes det mig vara skäl att erinra om vikten däraf, att, i enlighet med ifrågavarande paragraf, skälet till afvikelse från ordningen å expektantlistan "alltid för direktionen vid nästa sammanträde anmäles och i protokollet antecknas".

Helsotillståndet med afseende på tillfälliga somatiska åkommor har varit godt. Under inspektionsdagarne voro 2 män, hvaraf en paralytiker, samt 2 kvinnor sängliggande för kroppslig svaghet

Intet nämnvärdt olycksfall har inträffat, ej heller något själfmord. Den i tvenne föregående inspektionsberättelser omnämnde kriminalpatienten Olsson, hvilken i Februari 1901 gjorde ett själfmordsförsök, som så när hade lyckats, har sedermera ej upprepat sitt försök, men är i öfrigt oförändrad – "synnerligen opålitlig och farlig".

Antalet arbetande patienter var under den 14 Augusti enligt företedda listor 104 däraf 60 män och 44 kvinnor d.v.s. resp. 34.1%, 38,2% och 30% af de för dagen närvarande. Specifikation af de olika arbetena följer här:

Beträffande osnyggheten inhämtade jag, att under sista månaden, enligt företedda listor, 7-8 män och lika många kvinnor i medeltal för hvarje dygn varit osnygga, flertalet dock endast i lindrigare grad.

Under inspektionsdagarne användes följande tvångsmedel: En man var iklädd tvångströja på grund af våldsamhet; en manlig idiot hade handskar på grund af förstörelsedrift; en kvinna – Lydia Israelsdotter, hvilken söker hvarje tillfälle att bita och klösa kamrater och betjening, samt mot dem uppför sig " som ett vilddjur", var iklädd tvångströja; en annan kvinna, lidande af insania epileptica och för tillfället var i hög grad omtöcknad samt beherrskad af hallucinationer efter hopade epileptiska anfall, var på grund af svår oro och förstörelse drift sedan 5 dagar isolerad. Luckerna för fönstret i hennes rum voro tillslutna, så att rummet var i det närmaste mörkt. För undvikande af sistnämnda svåra olägenhet torde väl pat. lämpligare böra under sina orosperioder vårdas å s.k. stormcell, hvarest luckor på fönstren väl knappast behöfva användas.

Beträffande tvångsmedel under närmast föregående tid inhämtades att ofvannämnde man haft tröja hvarje dag sedan den 24 Juli, att en man, lidande af tvångsföreställningar af förskräckande art ej får någon ro om han ej under nätterna påsättes tvångströja (han ville förr vara bunden äfven om dagarne men har nu blifvit afvänjd därifrån); att tvenne manliga och tvenne kvinliga patienter pläga hafva skyddshandskar, samt att, som nämnts, en epileptisk kvinna varit isolerad äfven under 4 föregående dagar.

Intagningshandlingarne rörande de sedan sista af öfverinspektören förrättade inspektionen intagne patienter – nu granskades och gåfva icke anledning till anmärkning – på ett undantag när. Beträffande bilagan A rörande enkan Anna Lovisa Lindqvist från Byske, utfärdad den 22 Juni 1902 af t.f. stads- och lasarettsläkaren i Skellefteå H. W. Sjögren kunde jag icke underlåta att fästa mig vid, att de uppgifter som meddelas under rubriken status praesens voro så knapphändiga och föga upplysande, att de näppeligen kunna anses motivera läkarens intyg om den sjukes behof af hospitalsvård. (Bilagan bilägges i afskrift). Enligt min uppfattning har öfverläkaren befogenhet att vägra godkänna en dylik bilaga.

Sjukjournalerna voro med afseende på det sakliga innehållet ordentligt förda samt gåfvo en god föreställning om sjukdomens art och förlopp. Såväl genom studium af sjukhistorierna som genom samtal med de nyintagna sjuke kunde jag öfvertyga mig om deras behof af hospitalsvård såväl vid intagningen som vid inspektionstillfället.

Fyra manliga och sju kvinliga patienter befunno sig i mer eller mindre framskriden konvalescens och torde således i sinom tid komma att utskrifvas. Äfven några andra patienter, särskildt bland de nyintagne syntes ingifva godt hopp om återställande till hälsan, ehuru någon nämnvärd förbättring hos dem ännu ej inträdt.

En af de konvalescerande patienterna, urmakaren Holmgren fr. Lycksele gjorde hos mig framställning om omedelbar utskrifning. Då han emellertid ännu ej var i full jämnvigt hänvisade jag honom till att afvakta öfverläkarens närmare öfvervägande af frågan.

Äfven några andra och mera kroniskt sjuka yrkade på utskrifning; af dessa torde endast följande förtjena något närmare omnämnande.

T.... arbetare fr. Lycksele. Sjukdomens symtom äro af melankolisk-paranoisk färgning. Den har yttrat sig i omotiverad svartsjuka samt benägenhet af uppträda såsom predikant och profet på grund af speciela uppenbarelser som han mottagit direkt från Gud. Han lär hafva gjort sig ytterligt fruktad i hemorten; hans uppträdande därstädes torde dock i ganska väsentlig mån vara att tillskrifva oförståndig och tämligen brutal behandling från omgifningens sida. Han uppträdde vid inspektionen sansadt och ordnadt och yttrade sig formelt redigt, men vidhöll, att han af Gud vore utsedd att predika och profetera Mina föreställningar att han för sin egen skull hällre borde tänka på att återgå till sin förra blygsammare sysselsättning upptog han ej illa, men syntes dock föga öfvertygad om det lämpliga häri. Utan tvifvel är hans föreställning om sin profetiska sändning ganska fixerad, hvadan det synes vara all sannolikhet för att han hemkommen åter skulle råka i konflikter med omgifningen. Någon utskrifning af T... kan jag alltså för närvarande icke finna tillrådlig.

Adam O.... . Enligt uppgift till polisförhörsprotokoll af flere personer har O. sedan omkring 12 år före inkomsten till hospitalet gjort sig mycket fruktad i hemorten genom svåra hotelser om misshandel och dråp mot bröder , andra slägtingar och grannar, hvilka han anklagat för "förfärligt baktal" m.m. Han skall äfven "sökt afdagataga flera personer". På hospitalet har han uppträdt ordnadt och sansadt, men förnekar absolut allt hvad som i intagningshandlingarne uppgifves om honom. Endast "det förfärliga baktalet" återkommer stundom i hans yttranden. Då det icke torde få förutsättas att uppgifterna i polisförhörsprotokollet äro i väsentlig mån osanna eller felaktiga kan väl något tvifvel om pat:s abnorma sinnesbeskaffenhet knappast förefinnas, synnerligast som ett absolut förnekande af alla graverande omständigheter, sådant som denne pat. konsekvent bedrifver, icke så sällan förekommer i den sjukdom som här synes föreligga näml. paranoia. O:s framställning om utskrifning kunde jag ej bifalla.

Lena Maria A. ... fr. Alnö, 42 år, frånskild arbetarehustru. Intagen 1895. Hon skall alltid hafva varit envis långsint, häftig och hård. Omkring 1892 började hon blifva "svartsjuk utan gräns", uppträdde våldsamt mot mannen och hans förmodade älskarinna, behandlade sina barn med hårdhet och grymhet, yttrade fruktan att blifva förgiftad etc. På hospitalet har hon i allmännhet yttrat sig i dunkla och konstlade, stundom meningslösa uttryck och antydningar, såsom att hon fått menniskokött att äta, att hon "inte behöfver ha barnvärkar för andra" m.m. dyl. Äfven vid mitt samtal med henne kommo dylika besynnerligheter fram, och då hon ombads närmare precisera och förklara sin mening blefvo hennes yttranden alltmera dunkla och meningslösa. Hon har på sista tiden blifvit märkbart lugnare och mera lättskött, men är ännu ej så sällan retlig, ofördragsam mot omgifningen och något bråkig. I betraktande af att hennes sjukdom utan tvifvel fortfarande är för handen, och då hon ej har något hem att komma till, samt säkerligen saknar alla tillgångar och äfven är oförmögen att försörja sig själf kan någon utskrifning under nuvarande förhållanden icke rimligen ifrågasättas.

J. F. B. sinnesjukdom i följd af alkoholmissbruk. Har vårdats å Piteå hospital 17.4-8.6.1895, 25.10-10.12.1898, 23.12.1898-10.5.1899, 13.6.1899-18.5.1900, 29.5.1900 till dato. Kort efter sista intagningen lugnade han sig betydligt, har sedan den 19.6.1900 gått i utarbete, har uppfört sig ordentligt och icke missbrukat den relativa frihet han fått åtnjuta. Ehuru de hastiga och svåra återfall, som upprepade gånger inträdt kort efter det B. fått lemna anstalten, synes gifva föga förhoppning om stadigvarande hälsa om B. nu åter skulle utskrifvas, ansåg jag mig dock böra tillstyrka att ännu ett försök skulle göras att låta B. vistas hemma; detta med hänsyn till den långa tid han nu varit symtomfri, samt i betraktande af det trängande behofvet af platser för andra nyinsjuknade patienter, som äro anmälda till inträde.

Någon utskrifning jämlikt § 50 af gällande hospitalsstadga fann jag icke anledning af förordna om.

Rörande ett par af de patienter som blifvit omnämnda i Öfverinspektörens sista berättelse torde några korta notiser här böra lemnas.

Pat. W., som på grund af några fantasier om "västerns himmelrike" varit mycket svårskött, bl.a. genom sin intensiva motsträvighet mot rörelser i viss riktning, har ytterligare förbättrats och kan nu deltaga i drefplockning.

Klara Maria Strid som vid förra inspektionen befann sig i börjande konvalescens har sedermera tillfrisknat och utskrifvits.

Med afseende på kriminalpatienterna har ingen annan förändring inträffat än att en kvinlig sådan tillkommit, näml. hustru {Ibig}, tilltalad för mord å 4 af sina barn, men frikänd såsom otillräknelig. Då Medicinalstyrelsen afgifvit utlåtande angående hennes sinnesbeskaffenhet torde jag här ej behöfva återupprepa hennes sjukhistoria. Hon har på sista tiden sjunkit ned i ett tillstånd af djup slöhet, är alldeles bortkommen.

Anstaltens epidemipaviljong, som våren 1901 togs i bruk försöksvis för en öppen afdelning af 6 manliga patienter, har hela den förflutna vintern haft full beläggning och funktionerat väl. En rymning har förekommit, men den afvikne återfördes inom kort till anstalten.

§ 36 af gällande hospitalsstadga tillämpas blott på nyintagna patienter som äro till myndig ålder komna och ej vårdas på vederbörande fattigvårdsstyrelses bekostnad. Som jag närmare utvecklat i min berättelse öfver å Kristinehamns hospital förrättad inspektion torde dock anmälan enligt denna § böra ske äfven för dem som vårdas å fattigvårdsstyrelsens bekostnad. Paragrafens ordalydelse synes mig äfven gifva vid handen att den bör tillämpas retroaktivt, såsom skett å vissa hospital.

Om sjukvården å Piteå hospital är intet annat än godt att säga. De brister, som på grund af lokala förhållanden ännu vidlåda densamma, torde blifva ytterligare reducerade om, såsom nu torde vara att hoppas, öfvervakningsafdelningar snarligen komma till stånd i de projekterade tillbyggnaderna af envånings byggnaderna å C. pavillonerna.

Georg Schuldheis

//afskrift//

Bilagan A
Till Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Stadga angående sinnessjuke den 14 Juni 1901.

Innan nedanstående frågor besvaras, skall läkaren taga del af bilagan B, utom i de fall, hvarom förmäles 1 §§ 30 och 31 af hospitalsstadgan.

Frågor, som böra af legitimerad läkare besvaras angående person, för hvilken sökes inträde å offentlig eller enskild anstalt för sinnessjuke.

Intyg.
På grund af ofvan meddelade upplysningar och af iakttagelser, gjorda vid den af mig1) den 22 juni 1902 verkstälda undersökning, anser jag2) enkan Anna Lovisa Lindqvist från Frostkaja, Byske socken vara sinnessjuk och i3) ........ behof af vård å4) hospital hvilket härmed på heder och samvete intygas.
Skellefteå den 22 juni 1902

{Harlh}. Sjögren t.f. stads- och lasaretts läkare
legitimerad läkare.5)

Rätt afskrifvet, intygar Carl Lundberg Medicine Licentiate

1) år och dag.
2) den sjukes fullständig namn och boningsort.
3) är behofvet trängande, skall det angifvas; der så ske kan, må läkare äfven annorledes gradera behofvet.
4) hospital eller asyl (ettdera bör angifvas, och är den sinnessjuke i båda fallen berättigad till intagning å enskild anstalt för sinnessjuke).
5) jemte tjenstetitel.