//Föredr. 30/11 03.//
//30/11 Afskrift till inspektören 1:st Prov. Berlin att efter {…...} del låta {…..} och {……} vid anstalten däraf {….} {…}//

Berättelse till Kongl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 19 September 1903 förrättad inspektion af Solna sjukhem.

Närvarande Öfverläkaren Henry Marcus. Undertecknads näst föregående inspektion egde rum den 13 November 1902.
Genom nådigt bref den 26 Juli 1901 har anstalten fått rätt att på en gång vårda högst 30 sinnessjuka, nämligen 25 män och 5 kvinnor eller 23 män och 7 kvinnor. Inspektionsdagen uppgick patienternas antal till 29, hvaraf 22 män och 7 kvinnor. Sedan årets början hafva intagits 16 män, hvaraf 8 åter utskrifvits, samt 3 kvinnor. Antalet utskrifna under samma tid har uppgått till 14 män och 3 kvinnor. Af dessa hafva 4 utskrifvits såsom friska, 8 såsom förbättrade, 4 oförbättrade och 1 såsom död. Omsättningen har således varit för svenska förhållanden mycket liflig och resultatet af behandlingen god, hvartill i väsentlig mån torde hafva bidragit framför allt den omständigheten att anstalten i regeln kan mottaga patienterna omedelbart efter ansökans ingifvande, och således ofta kort efter sjukdomens utbrott.
Kroppsliga hälsotillståndet bland de sjuka har enligt uppgift varit godt. Någon nämnvärd olyckshändelse har ej inträffat; ej heller något själfmord.

Beträffande snygghetsförhållandena inhämtade jag, att under senaste tid i allmännhet en man i medeltal pr dygn varit osnygg, men på kvinnoafdelningen ingen. Såväl beträffande osnygghet som användning af tvångsmedel, de sjukas sömn, användning af narcotica etc föras å anstalten fortlöpande anteckningar. Men något sammandrag af uppgifterna angående tvångsmedel göres icke, hvilket dock synes mig böra ske, i likhet med hvad som eger rum å statens hospital.
Af berörda anteckningar inhämtade jag att en manlig paralytisk patient någon tid haft skyddshandskar men att för öfrigt tvångsmedel endast högst sällan kommit till användning. Någon isolering har ej förekommit under året om man frånser att den i förra inspektionsberättelsen omnämnda fru Wedberg (som nu är utskrifven till Vadstena hospital) under förra delen af året var isolerad en och annan gång under någon stund. Tvångströja har ej användts.
Å öfvervakningsafdelningen på manssidan voro vid inspektionstillfället alla sängar belagda; dessutom voro ett par patienter sängliggande för kroppslig sjukdom.

De i förra inspektionsberättelsen omnämnda patienterna Lindström och Bratt voro nu utskrifna, den förre till Upsala hospital, den senare såsom väsentligen förbättrad till hemmet.
Intagningshandlingarne rörande de sedan föregående inspektion nyintagna patienterna granskades och befunnos utan anmärkning. Handlingarne rörande länsmannen Rubenius, hvilka nyligen blifvit föremål för Medicinalstyrelsens anmärkning på grund däraf att Bilagan A. vid patientens intagning den 8 September var mera än en månad gammal, torde i själfva verket få anses såsom fullt författningsenliga, enär enligt hvad jag inhämtat berörda handlingar inkommit till öfverläkaren sedan den 15 Augusti 1903 således endast några dagar efter A. Bilagans utfärdande och läkareundersökningen den 5 och 6 augusti, som legat till grund för samma bilaga. Öfverläkaren hade emellertid försummat att härom göra anteckning å handlingarne. Till förekommande af dylika missförstånd synes det önskligt att hädanefter diarium föres å anstalten öfver inkommande handlingar.

Sjukjournalerna voro förda med ordning och omsorg samt så utförliga som för åstadkommande af en fullständig sjukdomsbild varit nödigt.
Af intagningshandlingarne och journalerna samt genom samtal med de sjuke kunde jag öfvertyga mig om att behof af anstaltsvård vid intagningen förelegat och ännu förelåg. Följande patienter anförde klagomål öfver interneringen och yrkade på utskrifning.
H. L. I. Bergh. Norsk undersåte, "{Groscerer}" från Kristiania, 32 år, gift. Starkt ärftligt belastad å fädernet. Lues för 9 år sedan. Sedan Mars 1903 retlig, deprimerad, med hypokondriska idéer delvis af barockt innehåll: "bladet förstördt" - "lefvande ormar (maskar?) i näsan" etc. Själfmordstankar. Vid inkomsten i Maj s.å. iakttogs någon tremor i tungan samt rätt lifliga patellarreflexer och stundom fotklonus men f.ö. - frånsedt lemningar af ett trauma å ena ögat - intet abnormt från centrala nervsystemet och inre organ klagade icke desto mindre öfver att han vore obotlig, att näsan, och f.ö. hela kroppen, inom kort komme att ruttna bort, att lemmarne skulle falla af, naglarne och tänderna lossna, ögonen blifva förstörda, fullständig blindhet inträda etc. Hans sjukdom vore alldeles enastående i hela Norge, han hade smittat hustru och barn, skulle få lefva länge i det största elände enär inre organ "tyvärr" ej vore angripna. Visade, i påfallande kontrast till dessa idéer, en ganska gemytlig sinnesstämning. Sedermera ungefär samma tillstånd. Stundom sökt skada sig själf. Anklagar läkarne att hafva förstört honom med jodkalium m.m. Anser att han blir behandlad som en "vagabond" oakttadt han är en mycket framstående, ovanligt bildad och rik man tillhörande en af Norges förnämsta familjer. Möjligen föreligger här en paralys. I alla händelser är pat:s tillstånd för närvarande sådant, att jag icke kunde vidtaga några åtgärder för pat:s utskrifning.

Grefve Carl von Frischen Ridderstolpe, fr. Giresta, Rytterns s:n, 38 år, gift. Fick lues vid 20 års ålder. Sedan ett par år hafva patellarreflexerna varit borta och en växlande sinnesstämning iakttagits hos patienter. Ungefär i Mars eller April 1903 fick han dålig sömn, växlande lynne, blef i motsats till förut häftig cynisk och brutal mot sin hustru, lögnaktig, begifven på spritdrycker, öfverdrifvet verksam och benägen för stora affärer. Röjde barocka storhetsidéer, skulle göra ytterst omfattande och dyra anläggningar, stifta banker, anlägga bruk, konstgjorda bevattnings- och belysningsanordningar, ville lägga guldtak på ett af sina hus m.m. Vid inkomsten i Maj företedde han tremor i tungan och i fingrarne, någon gång artikulationsrubbningar. Inga patellarreflexer, nästan ingen pupillarreflex för ljus, pupillardifferens, Rombergs symtom "till en viss grad" Snaskig, belåten, omdömeslös, ngt minnesslö, har stora planer, anser sig ha 60 millioner i årlig inkomst, skall anordna konstgjordt ugn för eget behof och till afsalu åt grannarne, vill göra stora donationer, dela ut dyra presenter m.m. Sedermera i det hela samma tillstånd, men under sommaren snarast mera sansad och ordnad i sitt uppträdande. Pikturen slarfvig, svårläslig. Brefven delvis graft oanständiga och cyniska. Vid mitt besök var han lugn och beherrskad i sitt uppträdande, förnekade nästan allt af hvad som i intagningshandlingar och journal uppgifvits om honom eller sökte göra gällande, att man misstydt hans yttranden eller att dessa endast fällts på skämt. Han röjde en omisskännelig slapphet och bristande energi i sina påståenden och yrkanden samt en viss likgiltighet för situationen. Han förevisade en del ritningar å segelbåtar, hvilka han syntes hafva stora planer med, ehuru han i detta hänseende iakttog en försiktig förbehållsamhet. Vid inspektionen röjde han alltså icke något mera graft och påtagligt psykopatologiskt, men de anamnestiska uppgifterna äro dock allt för otvetydiga för att man här skulle kunna hysa någon tvekan om att ej en dementia paralytica föreligger. De bref patienten under anstaltsvistelsen skrifvit, och hvilka jag tog del af äro för öfrigt både hvad piktur och innehåle beträffar fullt typiska för en paralytiker. Under sådana omständigheter kunde jag, ehuru pat. för tillfället i viss mån syntes befinna sig i en remission, naturligtvis ej villfara hans begäran att blifva utskrifven.

I. Engström, disponent fr. Motala, 44 år, gift. Fick lues för 20 år sedan. Har i minst 20 år missbrukat spritdrycker. I början af år 1902 började han lida af svaghet och smärtor i benen, blef mera än förut retlig häftig, uppbrusande, hänsynslös och våldsam mot underordnade, cynisk och brutal i hemmet, plågade hustrun med ständiga omotiverade beskyllningar för otrohet; samtidigt visade sig en tilltagande minnesslöhet. Hösten 1902 inträdde fullständig omtöckning med hallucinationer. Vid inkomsten i Januari 1903 var han ytterligt minnesslö samt plågades mycket af sina misstankar mot hustrun, hvilka han oftast sörjde öfver, ehuru han ej kunde blifva dem kvitt. Stundom utfor han dock i häftiga beskyllningar mot hustrun och påstod bestämt att hon varit otrogen, men kunde ej anföra några antagliga bevis därför. Sedermera hafva misstankarne mot hustrun allt mera försvunnit och minnesslöheten har aftagit men är ännu ganska betydlig. Han har på senare tid varit beskedlig och lättskött, snarast deprimerad men slapp och blödig. Så tedde han sig äfven vid inspektionstillfället
Han synes mig kunna utskrifvas om hustrun åter vill mottaga honom i hemmet, eller skaffa honom vård annorstädes. Klart är dock, med hänsyn till hvad som passerat före hans intagning, att man ingalunda med någon större grad af sannolikhet kan vänta att pat. skall visa sig lika lättskött utom anstalten som på sista tiden varit fallet inom densamma, i synnerhet om han åter kan bereda sig tillfälle att tillfredställa sitt spritbegär. På grund häraf synes mig hans kvarhållande å anstalten tills vidare fullt befogadt om hustrun så önskar.
Med afseende å den anmälan angående beredande af förmyndarevård, hvarom § 36 af Nåd. Stadgan ang. sinnessjuka den 14 Juni 1901 talar kunde jag icke angående alla patienter erhålla fullt bestämdt besked. Riktigast vore synes det mig att läkaren vid enskild anstalt företedde endera vederbörligt intyg därom att förmyndare för den sjuke är förordnad, eller, i annat fall, diariibevis från vederbörande domstol att sådan anmälan som i § 36 afses är af anstaltens läkare gjord.

I underdånig ansökan den 27 Juni 1903 har Aktiebolaget Solna sjukhem anhållit om tillstånd att i enlighet med bifogad ritning få anordna en öfvervakningsafdelning äfven å kvinnoafdelningen, samt att, sedan denna tagits i bruk, få mottaga på en gång högst 34 patienter nämligen endera 9 kvinnor och 25 män eller 11 kvinnor och 23 män. Mot den föreslagna öfvervakningsafdelningen har jag intet att anmärka; tvärtom synes det mig uppenbart att en sådan, anordnad i öfverensstämmelse med bolagets förslag bör blifva till synnerligen stort gagn för sjukvården. Däremot bör jag påpeka att ofvanberörda ritning är i viss mån vilseledande i hvad den rör de lokaler som för närvarande användas till vård af kvinliga patienter, nämligen i följande afseende:
1:o Rummet närmast till venster om trappuppgången, hvilket å ritningen angifves vara afsedt för 2 manliga patienter, har ingång såväl från den för båda könen gemensamma förstugan som äfven från kvinnoafdelningens korridor (= dagrum). Det är således detta rum som betingar möjligheten att jämka på förhållandet mellan antalet manliga och kvinliga patienter.

2:o Af de tre enkelrummen till venster i kvinoafdelningens korridor har det längst bort från ingången belägna hittils varit afsett till isoleringsrum och har icke inräknats i det medgifna platsantalet.

3:o Det rum som å ritningen benämnes "kvinliga salongen" är sedan flere år afdeladt i tvenne, ett mindre för en patient, samt ett större, beläget närmast den föreslagna öfvervakningsafdelningen, för två patienter.

Ofvannämnda isoleringsrum är afsedt att efter tillbyggnaden {apteras} till vanligt patientrum, hvarigenom å nuvarande kvinnoafdelningen skulle blifva plats för 6 eller 8 patienter. Därtill skulle komma 3 nya platser å öfvervakningssal i tillbyggnaden samt en reservplats i isoleringsrum därsammastädes. I betraktande af att öfvervakningssalar enligt erfarenheten i väsentlig mån reducera behofvet af isoleringsrum anser jag att ett sådant rum i reserv kan vara tillräckligt för en afdelning som omfattar högst 11 platser

Georg Schuldheis.