Berättelse till Kongl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 10 December 1903 förrättad inspektion af sjukvården å Stockholms hospital. Närvarande Öfverläkaren, Professor Bror Godelius, bitr. läkaren E. Fagergren och amanuensen A. Carlberg. Undertecknads Näst föregående inspektion egde rum den 4 December 1902

Antalet patienter inspektionsdagen uppgick till 250, hvaraf 126 män och 124 kvinnor. 10 män och 10 kvinnor tillhörde 1:sta betalningsklass.

Sedan näst föregående inspektion hafva intagits 52 patienter; 38 af dessa inom en månad efter ansökans inlemnande, 8 efter en väntetid af 1-3 månader, 2 efter 3-6 månader, 4 efter 6-12 mån. 10 hafva åter utskrifvits; af dessa hade 9 inkommit inom en månad efter ansökan.

Exspektanternas antal uppgick till 172, hvaraf 81 män och 91 kvinnor. Ansökningshandligarne hade inkommit under år

12 af exspektanterna voro första klass patienter

Kroppsliga hälsotillståndet har i det hela varit godt. Något allvarsammare olycksfall har ej inträffat, ej heller något själfmord.

Antalet osnygga under dygnet före inspektionen hade enligt företedda anteckningar uppgått till 6 (hvaraf en graft) å mansafdelningen samt 9 (en graft) å kvinnoafdelningen. Motsvarande siffror vid föregående inspektion voro resp. 7 (2) och 11 (2).

Under inspektionsdagen hade en man skyddshandskar, hvarjämte en kvinna under långbad (för terapeutiskt ändamål) var fixerad i badkaret genom ett segeldukstäcke. Detta tvångsmedel hade under längre tid användts dagligen för ifrågavarande patienter, men hade enligt å anstalten rådande bruk ej antecknats å tvångsmedelslistorna. Detta synes mig emellertid hädanefter böra ske, då ingen tvekan lär kunna råda därom att dessa medel innebära ett mekaniskt tvång. Angående användning af isolering företeddes anteckningar förda på författningsenligt sätt, hvad beträffar månadssammandragen, hvaremot för dagen löpande anteckningar göras å blanketter af i mitt tycke opraktisk och föga öfversigtlig uppställning. Af dessa anteckningar inhämtades att en kvinna varit isolerad hela september och största delen af oktober, samt en man under 7 dagar i november. F. ö. hade under senare månader ingen isolering förekommit. Tvångströja har ej användts.

Antalet arbetande uppgick, enligt förda listor, under inspektionsdagen till 46 å mansafdelningen (= 40% af antalet närvarande män af allmän klass) samt 69 å kvinnoafdelningen (= 60%). Motsvarande siffror vid förra inspektionen voro resp. 40 och 55 hvadan alltså särskildt å kvinnoafdelningen en betydlig ökning af antalet arbetande under året egt rum. Att detta innebär ett för sjukvården betydelsefullt framsteg är uppenbart. Särskildt förtjänar påpekas att nu ett icke ringa antal arbetande anträffades såväl å de halforoliga afdelningarne som äfven å de hittils s.k. cellafdelningarne, hvarest å kvinnosidan bl.a. en väfstol var i gång, och å manssidan 4-5 patienter sysslade med borstbindning.

De arbetande var sålunda fördelade på följande arbeten:

Anstaltens hittils enda öfvervakningsafdelning – för kvinnor – var till fullo belagd. Om nätterna är här stationerad en sittande nattvakt, samt en dylik i reserv. Dessutom finnes en patrullerande nattvakt å denna könsafdelning. Detsamma är fallet å mansafdelning, hvarest f. ö. under året anordnats en provisorisk öfvervakning för 8-10 patienter med sittande nattvakt. Å de s.k. cellafdelningarne pågingo arbeten för anordnande af öfvervakning för mera oroliga patienter. Ifrågavarande förut föga tilltalande afdelningar torde genom nämnda arbeten komma att vinna högst betydligt. Om därjämte såsom af öfverläkaren är planlagdt lokalerna i öfrigt härstädes blifva försatta i ett bättre skick genom välbehöfliga reparationer af golf, väggar och tak, genom nedhuggning af de små fönstergluggarne och genom målning af rummen i gladare färger, kunna måhända dessa afdelningar, som hittils förefallit mig tämligen obotliga, blifva om ej fullt ändamålsenliga så dock egnade att möjliggöra en tidens kraf motsvarande behandling af här befintliga patienter.

Vid granskning af intagningshandlingarne fäste jag mig vid följande A. bilagor:
1) ang. Anna Heloisa Nilsson. Bilagan är utfärdad af med dr. Anton Nyström den 23/3 1903 och intygas däri, på grund af "i dag gjord undersökning" trängande behof af hospitalsvård för Nilsson. Bilagan har följande påskrift: "att sömmerskan Anna Heloisa Nilsson är sinnessjuk och fortfarande i behof af vård å hospital intygar på heder och samvete, Stockholm, Södra sinnessjukhuset den 1 Maj 1903 Ivan Bystedt sjukhusets läkare.
2) ang. Sömmerskan Charlotta Lindberg från Stockholm. Denna bilaga är likaledes af äldre datum och senare på liknande sätt förnyad af Dr Bystedt. Detsamma gäller bil. A.
3) ang. Hilma Maria Hedqvist och
4) ang. Emil Knut Olof Lindgren (utfärdad den 28.1. 1903; påskrift af Dr Bystedt 5.5. 1903) samt
5) ang Anders Johanneson (utfärdad 8.5.03; påskrift af Dr Bystedt den 22.6.03.)
Jag har förut åtskilliga gånger, med anledning af inspektioner å såväl detta som andra hospital haft anledning framhålla att enligt min uppfattning gällande föreskrifter icke berättiga till att likställa senare påskrifter å en A. bilaga med en författningsenligt utfärdad sådan och torde därför icke här behöfva närmare motivera denna min uppfattning.
6) ang. Karl Ludvig Johansson (bilagan utfärdad den 8.9. 1902; påskriften lyder "tillståndet oförändradt" 18/10 1902 G. Wilkens, Öfverläkare). Om denna bilaga gäller det ofvan sagda i ännu högre grad, på grund af det knapphändiga i påskriften. Anmärkas må att i alla nu anförda fall den senare påskriften härrör från annan läkare än den som ursprungligen utfärdadt bilagan. Emellertid torde ej heller påskrift af samma läkare som utfärdadt bilagan böra tillerkännas någon som helst gällande kraft.
7) ang. f.d. handlanden Carl Ludvig Lundberg. Bilaga är utfärdad den 15.8. 1902 af Dr. H. Marcus samt har följande påskrift. "Vid denna dag i den sjukes hem….gatan…anställd undersökning har herr C. L. Lundberg befunnits fullkomligt motsvarande beskrifningen i ofvanstående läkarebetyg och är fortfarande i stort behof af vård å hospital, intygas på heder och samvete. Stockholm den 30.9. 1902. Henrik Berg. leg. läkare".
Jag medger att denna påskrift, som åberopar vissa bestämdt angifna symtom, som innehåller uppgift om dagen för den förnyade undersökningen och som är på författningsenligt sätt bestyrkt, icke i och för sig lemnar rum för anmärkningar. Icke desto mindre synes mig icke heller denna påskrift bort få gälla som en författningsenlig A. bilaga. Ty intet i gällande föreskrifter kan föranleda till den tolkningen att ett i författningsenlig form utfärdadt läkarebetyg hvilket såsom föråldradt förlorat sin giltighet kan erhålla förnyad sådan genom någon som helst attest af senare datum, denna attest må vara formulerad på ett i och för sig aldrig så oantastligt sätt.
8) ang. fröken Ahnfelt: Intyget har följande lydelse: "På grund af ofvan meddelade upplysningar och iakttagelser, gjorda vid den af mig under åren 1900-1903 verkställda undersökningar, anser jag fröken Ahnfelt vara sinnessjuk och i behof af vård å hospital, hvilket härmed på heder och samvete intygas Stockholm den 3 Augusti 1903 S. E. Henschen ". Då dagen för den sist verkställda undersökningen ej är i intyget angifven kan intyget i fråga ej anses uppfylla det i § 29 mom 2. af Nåd. Stadgan ang. sinnessjuka stadgade vilkoret för läkarebetygets giltighet.
Ofvan anförda formella oegentligheter hade icke i något fall praktisk betydelse.

Sjukjournalerna rörande de kvinliga patienterna voro något knapphändiga samt mindre öfverskådliga särskildt gäller detta skildringen af de sjukes tillstånd vid intagningen och sedermera inträffade förändringar.

Någon tvekan rörande behofvet af anstaltsvård för de sedan föregående inspektion nyintagna fann jag icke anledning till i något fall. Ett par af dessa patienter yrkade på utskrifning men fann jag frågan härom vara för tidigt väckt.

En del äldre patienter yrkade likaledes på utskrifning, hvarjämte på öfverläkarens initiativ frågan om eventuel utskrifning af ett par patienter togs under ompröfning. Ett närmare omnämnande förtjänar endast följande patienter.

Ernst Alexander Lindström, utförligare omnämnd i föregående inspektionsberättelse. Här må blott i korthet erinras om att pat. ända sedan ungdomen visat sig oförmögen att på ärligt sätt försörja sig, att han upprepade gånger gjort sig skyldig till bedrägligt förfarande, "oregelbundenheter" och tillgrepp samt varit straffad för stöld såväl här i landet som i Tyskland; att hans sjukliga tillstånd torde kunna rubriceras såsom imbecillitet, företrädesvis å det moraliska området, samt en häraf färgad förryckthet, yttrande sig i en del fantastiska och oklara samt ej systematiserade tankevillor samt en pervers uppfattning af sin ställning i samhället och af hvad som är moraliskt och juridiskt riktigt och tillåtligt. Tillståndet har sedan näst föregående inspektion varit oförändradt. Pat. anser sig för fin att deltaga i de arbeten som å hospitalet kan erbjudas, anser att samhället har skyldighet att bereda honom en ekonomiskt oberoende ställning inom det yrke han tillhör. Påstår att han eljes har rätt att tillgripa hvad han behöfver för sitt uppehälle. Nämnas bör att han ej har några närmare anhöriga som kunna och vilja taga hand om honom. Pat. är utan tvifvel samhällsvådlig så till vida som han lemnad åt sig själf säkerligen mycket snart skulle förgripa sig på andras egendom. I betraktande af att hans psykopatologiska tillstånd uppenbarligen är af stationär natur och snarare är att anse såsom psykisk invaliditet än som en ännu pågående sjukdom i trängre mening och med hänsyn till att han i sitt uppträdande är beskedlig samt äfven i öfrigt lättskött, synes han utan olägenhet kunna vårdas å en väl ordnad försörjningsinrättning. Jag tillstyrkte alltså att Lindström måtte öfverlämnas till vederbörande fattigvårdsmyndighet (i Stockholm, hvarest han torde hafva hemortsrätt).

Bror Gustaf Hjalmar Bergvall. född 1870, fr. Hammarby s:n, Sthlms län. Genomgått folkskola, men har sedermera under uppväxtåren ej haft någon ordentlig sysselsättning, utan gått för sig själf, inbunden och trumpen. Åtminstone sedan 1891 lidit af utpräglade neurasteniskt – hypokondriska symtom samt torde äfven haft verkliga tankevillor (fruktat förgiftning från sina närmaste). År 1896 åtalad för misshandel mot fadern, men förklarades på grund af sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas. Intogs å hospitalet 21/12 1896. Har under sin vistelse här i det hela företett samma tillstånd, varit stillsam, tystlåten, beskedlig, likgiltig, yrkat på utskrifning då och då. Ville i början ej veta af sina anhöriga, men har senare mottagit dem vänligt. Tidtals klagat öfver digestionsrubbningar. Ej röjt några tankevillor. kan föga redogöra för sin sjukdom.

Efter allt att döma synes denna patient utan olägenhet kunna vårdas utom anstalt, blott någon tillsyn och förståndigt bemötande kunde åräknas för honom i enskildt hem. Tyvärr torde kommunen ej hafva resurser att tillgodose hans behof i dessa hänseenden och äfven fadern lär vara urståndsatt att omhändertaga honom. Emellertid har han enligt uppgift bröder i bärgad ställning, och torde måhända genom deras bemedling någon lämplig vistelseort kunna beredas patienten. I så fall vore jag benägen att tillstyrka hans utskrifning.

Karl Sture Teodor Björkman, f.d. stationsskrifvare, född 1875. År 1899 (och 1900 af Hofrätten) dömd bl.a. till straffarbete, för tillgrepp och förskingring m.m., i 5 år, 5 dagar, hvilket straff skulle slutat den 4 December 1903. Den 20 April 1903 blef han plötsligt, efter ett par dagars föregående oro och depression, sinnessjuk; gjorde upprepade själfmordsförsök. Sedermera deprimerad, stundom förtviflad, ibland förvirrad. Intogs å hospitalet den 5.8. 1903. Var då ängslig, agiterad, desorienterad förvirrad, motsträfvig. I oktober småningom vaknare och redigare. Sedan slutet af samma månad uppe och i arbete, redig, lugn och foglig. Berättade vid mitt samtal med honom att han vid sjukdomens utbrott i fängelset haft en mängd hallucinationer för hörseln och synen af som det föreföll religiös – daemonomanisk karaktär. Han var emellertid påtagligen ännu ej fullt på det klara med betydelsen af dessa sinnesvillor utan röjde en tydlig tendens att tillägga dem en viss vikt. Ehuru några utpräglade tankevillor ej synes hafva utvecklat sig som följd af sinnesvillorna är dock pat:s sjukdomsinsigt för dessa påtagligen ännu alltför vacklande. Då åtskilliga månader ännu återstå af strafftiden torde det därför vara försigtigast att något dröja med patientens återsändande till fängelset ehuru han nu själf åstundar att få afsluta sitt straff.

Fröken Alma Hesseldal, utförligt omnämnd i föregående inspektionsberättelse, röjde samma utprägladt sjukliga föreställningar (förföljelseidéer etc) som förut, och har under året varit synnerligen bråkig och svårskött.

Förre fängelsekonstapeln Dahlqvist hade ytterligare utveckladt sitt system af förföljelseidéer och var i öfrigt oförändrad.

Sedan föregående inspektion hafva å en del afdelningar vissa mindre förbättringar genomförts, såsom oljemålning, uppsättande af gardiner m.m. Ehuru i och för sig obetydliga och hittils genomförda i endast ringa utsträckning hafva dock dessa åtgärder redan gifvit anstalten en i ögonen fallande behagligare prägel än förut. Ytterligare framsteg i denna riktning äro som nämnts att förvänta genom nu pågående resp planlagda förändringar och förbättringar af de s.k. cellafdelningarne.

Georg Schuldheis