[9/3 afskrift af berättelsen till fattigvårdsstyr i Göteborg å för den åtgärd, som på den kan ankomna, samt det för Uppsala hosp och asyl Cirk]
Berättelse till Kongl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 6 februari 1904 förättad inspektion å Upsala asyl.

Närvarande t.f. öferläkaren Ernst Göransson och t.f. asylläkaren Alfred Petrén.

Inspektionen afsåg en ytterligare undersökning af sinnesbeskaffenheten hos å asylen intagna Anders Johan Persson Högström från Örgryte. Nämnda Högström har, som Medicinalstyrelsen torde känna, en längre tid, och enligt en del personers åsigt på otillräckliga grunder, varit intagen å afdelningen för sinnessjuka vid försörjningsinrättningen "Gibraltar" i Göteborg och har därstädes af mig blifvit undersökt vid inspektion den 17 sistlidne augusti. I min öfver denna inspektion till Styrelsen afgifna berättelse har jag uttalat den meningen, att Högström otvifvelaktigt är sinnessjuk, och att, med hänsyn därtill, att han före sin internering röjt tendenser att med vapen i hand skaffa sig den rätt han icke kunnat på laglig väg ernå, måste faran för ett samhällsvådligt uppträdande från Högströms sida, om han återvunne friheten, anses så pass stor, att hans fortsatta internering är fullt berättigad.

Sedermera har jag dels af för saken intresserade personer erhållit upplysningar, som ansetts ställa frågan om H:s samhällsvådlighet i en något annan dager, dels erfarit att man, åtminstone i H:s hemort, fortfarande, och enligt uppgift rätt allmännt, anser H:s internering innebära en svår oförrätt mot honom. Då jag dessutom haft anledning antaga, att H:s sjukdomshistoria och nuvarande tillstånd under hans vistelse å Upsala asyl blifvit grundligt undersökt, har jag ansett mig böra genom ett besök å asylen upptaga Hs sak till förnyad pröfning.

Högström intogs å Upsala asyl den 10 dec. 1903, på ansökan af fattigvårdsstyrelsen i Göteborg, som äfven ansvarar för afgiften för H:s vård å asylen. Ansökan och bil. A, utfärdad af läkaren vid Gibraltar F. O. Åberg, äro daterade den 20 november 1903; B. bilagan är daterad den 1 december s. å., hvilket, enligt hvad jag inhämtade, beror på att den först erhållna W. bilagan var allt för knapphändig, så att en ny ansågs böra infordras. Denna bilaga är undertecknad "Johan Larsson, Tillsyningsman", samt attesterad af "L.A. Melander, prest tjänstgörande i Gibraltar". Något formellt fel i intagningshandlingarne kunde jag ej upptäcka.

Öfverläkaren upplyste att K. Direktionen för Upsala hospital och asyl, den 14 januari detta år, jämlikt föreskriften i § 36 af nåd. stadgan ang. sinnessjuka den 14 juni 1901, afsändt anmälan till vederbörande domhafvande (i Askims, Östra och Västra Hisings samt Säfvedals domsaga) för laga åtgärd i afseende å förmyndarevård för Högström. Asylläkaren upplyste att han härom enskildt underrättat H:s svåger, hvilken torde vara samma hemmansegare P. G. Larsson, som hos Medicinalstyrelsen påyrkat H:s utskrifning från Gibraltar.

Af den öfver Högström å asylen förde sjukjournalen framgår, att hvarje punkt i Högströms sjukdomshistoria blifvit på det omsorgsfullaste kontrollerad genom infordrade offentliga handlingar – rättegångs- och polisförhörsprotokoll samt polisrapporter – äfvensom genom egenhändiga skrifvelser från H. och bref till, resp. angående honom, hvilka handlingar skrifvelser och bref jag tagit del af i original. Ifrågavarande journal torde alltså innehålla en så pålitlig och korrekt framställning af hvad i denna sak förekommit som öfverhufvud för närvarande varit möjlig att åstadkomma.

Denna framställning afviker från de upplysningar som förut lemnats i en del mindre väsentliga punkter, som jag här lemnar å sida såsom varande utan närmsvärdt praktiskt intresse samt i tvenne punkter, som kunna vara af en viss betydelse för frågans bedömande.

Den ena af dessa punkter är tiden för sjukdomens utbrott. Detta förlägges i läkarebetygen till hösten 1898, då H. skall hafva yppat misstankar, att han förföljdes af en "liga", hvars hufvudman var en viss "lösdrifvare" P. Saken synes emellertid hafva förhållit sig så, att Högström vid nämnda tid råkat i ovänskap med ifrågavarande P. Möjligen hafva anledningarne till denna ovänskap varit obetydliga nog, men några sjukliga motiv för H:s ovilja mot P. har man, af tillgängliga uppgifter att döma, ej anledning att antaga vid denna tid.

I början af år1899 blef H. i ett, som han anser, af "lösdrivaren" P anstiftadt, krafmål rörande en ringa summa och, med anledning af P:s vittnesmål, ålagd värjemålsed vid Rådhusrätten i Göteborg.

Det förefaller som om H i detta bagatellmål ådagalagt en viss grad af halstarrighet och rätthafveri, äfvensom att hans ovilja mot P. tagit sig väl starka uttryck. Mest anmärkningsvärdt är dock, att betydelsen af den rättskränkning H., med rätt eller orätt, anser sig hafva lidit genom åläggandet af edgång, sedan nu i Högströms föreställning antagit mycket öfverdrifna proportioner. I en till rättens ordförande, rådman L. ställd skrifvelse talar han nu om möjligheten af ett "efterspel" och om "en Labori och en Zola", som med säkerhet skulle dyka upp äfven i vårt lilla Sverige. Karaktäristiskt är äfven hans i samma skrifvelse förekommande och sedan oupphörligt upprepade försäkran att han är "en rättskaffens man, ärlig, rättvis, uppriktig och med karaktär".

Jag vill ingalunda bestrida befogenheten af H:s själfberöm, och man kan förstå att han känt sig förorättad, men detta hindrar ej att de karaktärsdrag han vid denna rättstvist tagit i dagen vittna om en otvifvelaktig disposition för en förryckt tankegång. Någon verklig sinnessjukdom har dock sannolikt icke heller vid denna tidpunkt förelegat.

När H:s sinnessjukdom först yppat sig torde knappast kunna bestämdt uppgifvas men dess utveckling kan man med ganska stor säkerhet räkna från sommaren och hösten 1899, då H. träffades af en serie verkliga och svåra olyckor. Han åtalades – äfven denna gång på föranledande af lösdrivaren P.(enligt H:s egen sannolikt riktiga uppfattning) för mened, och blef vid första rättegångstillfället, den 1 juli 1899, häktad. Han lösgafs och frikändes visserligen några dagar senare, men till skammen och förbittringen öfver den obefogade anklagelsen och häktningen, kom den ytterligare olycka att han, som på grund af den oförmodade häktningen förhindrats att på förfallodagen erlägga hyra för sin kafélokal i följd häraf blef af hyresvärden uppsagd. Han visade nu åter ett drag af halstarrighet, i det att han vägrade erlägga den till betalning förfallna hyran, hvarigenom han blef utsatt för ytterligare obehag, nämligen vräknings- och kvarstadsutslag.

Hans hittils som det synes goda ekonomiska ställning blef genom dessa sammanståtande omständigheter svårt rubbad. Duglig och företagsam, som han af efter allt att döma varit, sökte han under den följande tiden att på allehanda lofliga sätt skaffa sig sin bergning, men utan vanlig framgång. Detta torde hafva berott dels därpå, att hans menedsmål blifvit allmännt bekant genom uppseendeväckande tidningsnotiser, men äfven sannolikt därpå, att han nu började att med tilltagande, och tidtals lidelsefull, ifver egna sig åt mass-skrifverier, i afsigt att skaffa sig upprättelse för lidna oförätter. (En i läkarebetygen förekommande uppgift att han på grund af sistnämnda omständighet nödgades lemna en plats å hotell är dock ej bestyrkt.)

Att kronologiskt och i detalj redogöra för dessa skrifvelser har intet praktiskt intresse. Det må vara nog att i korthet gifva en allmän karaktäristik af dem. De härleda sig, att döma af det tillgängliga materialet, hufvudsakligen från ett par begränsade tidsperioder, då H. uppenbarligen befunnit sig i ett tillstånd af höggradigare excitation än vanligt, nämligen från våren 1900 och i all synnerhet från de första månaderna af år 1901, särskildt Mars månad detta år. De äro i formelt hänseende rediga (ehuru icke särdeles väl stiliserade), men synnerligen enformiga och stereotypa. I samma oupphörligt återkommande vändningar upprepar H. åter och åter samma sak. I början förekommer en och annan bönfallande och förtviflad skrifvelse, men äfven i dessa äro inblandade hotelser, skymford och skadeersättningsanspråk, som senare blifva dominerande och alltmera utpräglade. Följande profbitar ur äldre och nyare skrifvelser må anföras. Han kallar sig skälf martyr, han kallar en af de domare, som ledt målen mot honom, för tyrann och beskyller en annan att hafva fört falskt protokoll; han kallar domare, åklagare och sakförare för bofvar, busar, rofgiriga djeflar, papegojor, apor och åsnor och han hotar domarne till lifvet – detta i allt mera bestämdt uttalad afsigt att framtvinga åtal mot sig, hvaraf han förväntar sig möjlighet att ernå laglig upprättelse. Han beskyller justitieombudsmannen för öfverlagd oartighet, han säger sig skola fullfölja kampen för sin rätt så länge han lefver, han söker skrämma vederbörande med hot om afsättning och med antydningar om afslöjanden, som skola sätta ej blott vårt land utan äfven hela den civiliserade världen i rörelse etc. etc. Skrifvelserna äro ställda till en mängd olika personer, myndigheter och korperationer: till justitieombudsmannen, till landshöfdingen, magistraten och polismästaren i Göteborg, till sina antagonister inom rådhusrätten och till allmänna åklagaren m.fl.; slutligen äfven till Riksdagen och till Riksdagens lagutskott. Dessutom vänder han sig till allmänheten medelst tryckta plakat men rubriker sådana som: "Fram med rättvisan" och "Jag anklagar". Som ofvan anförts hopa sig dessa skrifvelser särskildt under Mars månad 1901, och vid denna tidpunkt umgås han äfven med planer att tala till den församlade riksdagen från åhörareläktaren.

Jag kan för min del icke hysa någon tvekan därom, att den sinnessjukdom, som hos Högström uppenbarligen börjat utveckla sig efter olyckorna under sommaren 1899 och troligen till väsentlig del under år 1900, vid ifrågavarande tidpunkt – Mars 1901 – varit fullt utbildad. Man finner visserligen icke (ännu) hos Högström den för förryckta så karaktäristiska föreställningen om en systematisk förföljelse, en sammansvärjning i ändamål att skada och tillintetgöra honom. Men hela hans föreställnings- och känslolif är icke desto mindre förryckt. – Hans tankar ha nu koncentrerat sig på en enda punkt – hans rättstvister och däraf härflytande olycka – och kretsa deromkring med den karaktäristiska enformighet och stereotypi, som man endast träffar hos sinnessjuka. Hans exalterande ifver att till hvarje pris skaffa sig sin "rätt" har uppenbarligen öfverskridit det normalas gräns och fullkomligt grumlat hans omdöme om det berättigade och ändamålsenliga i de utvägar han valt för att nå sitt mål. Han har slutligen vid tidpunkten i fråga anlagt en fullkomligt barock måttstock på betydelsen af sin egen personlighet och af sin sak – som han nu anser skola komma att uppröra "hela den civiliserade världen".

Om än alltså Högström med all sannolikhet icke såsom förut uppgifvits, varit sinnessjuk sedan hösten 1898 har han med all säkerhet varit det vid den tidpunkt då han – den 18 Mars 1899 – omhändertogs af polismyndigheten i Göteborg och internerades å "Gibraltar". Den andra hufvudpunkten, i afseende å hvilken de uppgifter som hittils stått till mitt förfogande nu befunnits vara oriktiga, gäller Högströms påstådda inköp af tvenne revolvrar. Så vidt man nu kan döma har Högström sedan sin vistelse i Amerika innehaft en revolver med tillhörande patroner, hvilka senare han plägade bära i fickan. Under hösten 1900 uttalade han hotelser till lifver mot en af de i saken iblandade rådmännen, hvilken däraf blef så uppskrämd, att han anhöll om polisskydd för sin personliga säkerhet. Det har icke förnekats att H. vid denna tidpunkt innehade den från Amerika medförda revolvern; däremot är det ej utredt huru vida han plägat bära den på sig.

I början af år 1901, då H:s excitation åter tilltog, och han ånyo började fälla hotelser om att döda rådmännen, synes detta hafva väckt bekymmer hos hans vänner och på deras inrådan, eller möjligen af egen drift, lemnade han revolvern i försvar till en annan person. Detta skall hafva skett omkr. 6 vecker innan H. i Mars 1901 omhändertogs. Han själf framställer nu saken så att han vidtagit ifrågavarande åtgärd för att vid ett eventuelt åtal kunna bevisa, att han med sitt hot endast velat skrämma rådmännen och framtvinga ett åtal.

Åtskilliga af H:s dåvarande omgifning synas äfven hafva haft den uppfattningen att H:s hotelser, så som han nu själf påstår, i själfva verket aldrig afsett något annat, och sålunda icke kunna anses hafva inneburit någon verklig fara för dem som hotet gällde. Att dessa personer och myndigheterna, hvilka Högström väl aktat sig för att meddela sina fredliga afsigter, sågo saken på annat sätt är dock ganska naturligt. Och den omständigheten att H. slutligen icke innehade något skjutvapen skulle väl, om den blifvit känd af vederbörande, länat dem till ganska ringa tröst. Ty en hotelse till lifvet lär väl under alla omständigheter få anses innebära en fara äfven om hotaren för tillfället ej är beväpnad. Särskildt då det som här är fråga om en sinnessjuk person förefaller det ej särdeles osannolikt att en oupphörligt upprepad hotelse slutligen, under inflytande af en måhända ögonblicklig uppbrusning, skulle kunnat komma till utförande, ehuru detta från början och i allmännhet ej varit afsedt.

Äfven med hänsyn till den riktigare belysning, som betydelsen af H:s hotelser nu fått, kan jag således icke finna annat än att det varit fullt befogadt att beteckna H som samhällsvådlig. Jag har i denna fråga ännu ett par ord att tillägga. Det synes mig vara något ensidigt att, såsom i allmänhet sker då samhällsvådligheten hos sinnessjuka mera offentligt diskuteras, fästa sig enbart eller hufvudsakligen vid den lifsfara eller fara för blodsutgjutelse som kan anses föreligga. Sinnessjuka kunna naturligtvis åstadkomma skada, oro och allmänn förargelse på mångahanda andra sätt och hvad särskildt beträffar förryckta är det utan tvifvel mycket tanklöst att söka bagatellisera betydelsen af deras framfart. De hänsynslösa trakasserier af allehanda slag, de smädelser, utpressningsförsök och hotelser, hvartill dylika sjuka pläga göra sig skyldiga, innebära utan tvifvel en våda både för den enskilda och den allmänna rättssäkerheten, äfven om menniskolif därvid ej alltid stå på spel.

Med afseende å H:s sinnesbeskaffenhet för närvarande inhämtade och iakttog jag vid inspektionstillfället i hufvudsak följande: H. befinner sig uppenbarligen vida bättre å Upsala asyl än å Gibraltar. Han har börjat arbeta och hans allmänna uppträdande är påfallande lugnare, mera sansadt och mindre påstridigt än då jag sistlidne augusti träffade honom. Eljes är hans tillstånd i det hela oförändradt. Något egentligt resonemang kan man ej föra med honom. Han är otillgänglig för alla försök att klargöra situationen. Han kan ej fatta, att det fins en gräns för hvad man på juridisk väg kan ernå, och att han uttömt de lagliga resurserna för vinnande af sin rätt. Han tror sig fortfarande skola få full upprättelse, blott han blir åtalad för sina hotelser och kommer inför "laga domstol" – att så ej skett innan han intogs å Gibraltar synes nu vara den i hans ögon allra blodigaste orätt han lidit. Han anser sig kunna, och han ämnar göra högst märkliga "afslöjanden och tror, att man håller honom internerad för att skydda alla mer eller mindre "höga herrar", som varit invecklade i och felat i hans sak, "den Högströmska saken", som han ej utan stolthet säger. Det är icke så utan att han nu är benägen att misstänka en verklig liga eller sammansvärjning för nyssnämnda ändamål. I allmännhet svarar han blott med dunkla afböjande antydningar eller med de från hans otaliga skrifvelser bekanta stereotypa fraserna.- Hans själfkänsla är fortfarande påtagligen sjukligt stegrad ehuru han ej röjer några utbildade tänkevillor. En antydan om vissa "höga herrars framfart för omkring 2 000 år sedan torde väl otvifvelaktigt afse en jämförelse mellan Kristi lidanden och Högströms. ett annat uttryck för den betydelse han tillägger sin sak är hans framhållande af, att flera af dem som haft sin hand med i "saken" nu äro döda, eller blifvit sinnessjuka, eller nödgats afvika från Göteborg. Han ser häri uppenbarligen bevis på en högre rättvisas ingripande . Rörande sina planer för framtiden är han liksom i öfrigt förbehållsam och yttrar sig stundom, tydligen öfverlagdt, tvetydigt. Han har dock under sista tiden förklarat sig villig att eventuelt afstå från fullföljandet i juridisk väg af sin rätt om han kan få saken uppgjord i godo och om ett sådant handlingssätt vinner gillande af "komittén" i Göteborg (hvarest folkmöten lära hållits och en komitté tillsatts för H:s befrielse). Han yttrade sig äfven vid inspektionen i samma riktning och sade sig vilja foga sig i hvad "komittén" bestämde.

Vid öfvervägande af huruvida Högström nu bör och lämpligen kan utskrifvas från Upsala asyl får man först taga hänsyn till den omständigheten, att H. intagits på ansökan af fattigvårdsstyrelsen i Göteborg, som äfven ansvarar för betalningen och som torde ega målsmans- och husbonderätt öfver H. (enligt kap. VI § 35 mom 1 af K. Förordn. den 9 Juni 1871 ang. fattigvården). Om H:s utskrifning eljes kunde utan tvekan förordas borde han alltså öfverlemnas till ifrågavarande fattigvårsstyrelse jämlikt bestämmelserna i § § 51 och 53, mom 3 af Nåd. stadgan ang. sinnessjuka den 14 Juni 1901, och så vidt jag kan förstå har Direktionen för Upsala hospital och asyl ingen befogenhet att, utan fattigvårdsstyrelsens medgifvande, låta H. omhändertagas af andra personer. Under nuvarande förhållanden skulle såleds H:s utskrifning från asylen sannolikt endast medföra en förnyad internering å Gibraltar – hvilket tydligen icke skulle vara till någon fördel för H.

Anmälan om förmyndarevård för H. är, som ofvan nämnts, gjord hos vederbörande domhafvande, men enligt hvad jag erfarit lär det rätt ofta hända att en dylik anmälan icke föranleder till någon åtgärd då det gäller sinnessjuka personer, som stå under fattigvårdsstyrelsens målsmanskap, hvarför det synes ovisst huruvida H. nu kan erhålla laglig förmyndare. Skulle så icke ske torde väl emellertid på enskild väg fattigvårdsstyrelsens medgifvande kunna utverkas, att H. må kunna efter vederbörande läkares resp. hospitalsdirektions bepröfvande öfverlemnas till anhöriga eller andra personer, som kunde anses kompetenta och vore villiga att öfvertaga ansvaret för den vård om H., som kan vara af behofvet påkallad.

Först när H. på det ena eller andra sättet blifvit fri från fattigvårdsstyrelsens i Göteborg målsmansskap – kan det (så länge H. ej är frisk) vara lönt att återupptaga frågan om H:s utskrifning till definitivt afgörande. I hvilken riktning detta afgörande bör gå synes mig fortfarande högst tvifvelaktigt. Högström har visserligen – om man frånser en del hot om repressalier – städse varit foglig och lättskött under den tid han varit internerad, men naturen af hans sjukdom och hans uppträdande före intagningen på Gibraltar gifver alltjämt grundad anledning befara, att H., efter en eventuel utskrifning, åter skall råka i konflikt med sina gamla ovänner och med rättvisan samt därigem retas till förnyadt samhällsvådligt, om än måhända ej direkt lifsfarligt uppträdande.

Något dylikt kommer helt säkert att inträffa om H. råkar i ekonomiska bekymmer eller eljes möter motigheter. Däremot kan man med en viss grad af sannolikhet hoppas på möjligheten af ett åtminstone relativt gynsamt resultat för någon tid eller måhända definitivt under den förutsättningen att H. beredes någorlunda tryggade ekonomiska förhållanden under den första tiden, så att han i lugn och ro kan börja vidtaga åtgärder för sin framtida utkomst. Högst angeläget är äfven, att han kommer i en omgifning, som inger honom förtroende och som kan utöfva något inflytande på honom samt afstyra hans möjliga tendenser att återupptaga en strid som – om den än måhända skulle kunna bringa honom någon juridisk framgång – säkerligen skulle för alltid ödelägga hans redan nu i betänklig grad rubbade psykiska hälsa.

Den förändring till det bättre i H:s allmänna uppträdande som visat sig efter hans intagning å asylen är naturligtvis ett gott tecken för framtiden och detsamma gäller om hans nu yppade villighet, som man får hoppas vara uppriktigt menad, att rätta sig efter andra. Men dessa tecken till återvändande sinnesjämnvigt visa äfven, att vistelsen å asylen varit till gagn för H. och att med hänsyn till H:s psykiska hälsa hans utskrifning ingalunda är trängande. Hvarje försök att forcera frågan härom är från nämnda synpunkt oberättigadt och bör af hänsyn till det allmännas intresse bestämdt afvisas.
Georg Schuldheis