//Föredr. 4/7. 04.Cirk1/6 04.1/7 Afskrift till direktion//

Närvarande: Öfverläkaren Th. Björck, samt under den 26 bitr. läkaren K. Hultman och den 27 t.f. bitr. läkaren S. Westberg. Öfverinspektörens näst föregående inspektion ägde rum den 3-5 Oktober 1903.

Under inspektionsdagarne var patientantalet å anstalten 798. Häraf voro 414 manliga patienter, nämligen 13 å första klass och 401 å allmänn klass, samt 384 kvinnor, nämligen 13 å första klass och 371 å allmänn klass. En manlig patient afgick som tillfrisknad den 27 April. En kvinlig patient var permitterad, men återförväntades; en kvinlig patient var efterskrifven.
Antalet sjukpatienter beräknas som förut till 413 (hvaraf 13 å första klass) å manssidan samt 387 (hvaraf 13 å första klass) å kvinnosidan. Å manssidan var alltså under första inspektionsdagen en öfvertalig patient. Å kvinnosidan var däremot en plats ledig.

Sedan min näst föregående inspektion, d.v.s. under en tidrymd af knappt 7 månader hade intagits 21 män och 28 kvinnor, summa 49, en relativt hög siffra för en anstalt som denna.
Väntetiden för de nyintagna, räknad från ansökningshandlingarnes ankomst till Direktionen hade uppgått
till mindre än 1 månad i 13 fall hvaraf 10 män och 3 kv. (1 åter utskr s.s. frisk, 1 s.s. afled)
till 1-3 månader i 10 fall hvaraf 4 män och 6 kv.
till 3-6 månader i 3 fall hvaraf 1 män och 2 kv.
till 6-12 månader i 21 fall hvaraf 4 män och 17 kv. (1 afliden)
till 1-2 år i 1 fall hvaraf 1 man
till 2-3 år i 1 fall hvaraf 1 man

Antalet arbetande under den 27 april uppgick enligt företedda listor till 92 å mansafdelningen och 150 å kvinoafdelningen De arbetande voro sålunda fördelade på följande sysslor

Antalet arbetande män plägar enligt hvad som upplystes vara ett tiotal högre, hvadan alltså arbetssiffran i allmännhet torde uppgå till omkring 25 %. Å kvinnoafdelningen är motsvarande siffra 40 %.
Angående kroppsliga helsotillståndet är att omnämna att sedan slutet af år 1903 och särskildt i Februari och Mars 1904 en utbredd och rätt svårartad epidemi uppträdt bland såväl patienter som betjening. Sjukdomen, som äfven varit spridd i staden, har i regeln ej företett andra symtom än feber samt värk i hufvud och rygg, men har stundom durerat 2-4 veckor. Den har betecknats som influenza. Ett fall af febris tyfoides konstaterades genom obduktion.
Under inspektionsdagarne voro af patienterna 32 kvinnor och 11 män sängliggande för kroppslig svaghet eller sjukdom. Ett par af dem företedde ofvan omnämnda influenzasymtom. En manlig skötare med samma symtom var vid inspektionstillfället ytterst medtagen.
Något själfmord har ej förekommit under den tid berättelsen omfattar. Ej heller något nämnvärdt olycksfall af annan art.

Bland dödsorsaker har förekommit ett fall af gangraena glottidis. Härom upplyser obduktionsjournalen bl.a. följande:
N:o 4373 Aug. Andreasson fr. Ormunge, död 24.11.1903. Slemhinnan å tonsillerna är något rodnad, och här och hvar i recesserna finnas gulhvita proppar. I paratonsillära bindväfven å höger sida påträffas en hasselnötstor abscess. Å de delar af larynx, hvilka bilda introitus, samt å stämbanden, är slemhinnan starkt svälld och hyperaemisk utom å ett c:a 2 cm långt och 1 cm bredt parti, som sträcker sig från spetsen till basen af epiglottis å dess bakre högra sida, samt å ett par, några få millimeter breda ställen å epiglottis bakre venstra sida. Här är slemhinnan hvit, af nekrotiskt utseende. Vid genomsnitt visar sig nekrosen gå ända till brosket. I närmaste omgifningen af dessa nekrotiska härdar finnes i slemhinnan en lifligare kärlinjektion än eljes.
Vid obduktionen konstaterades för öfrigt att högra lungans nedersta lob befann sig i gråröd hepatisatim.

Några lokala förändringar äro ej att anteckna, men som vanligt å denna anstalt hafva ett antal sjuklokaler nymålats i ljusa och glada färger.
Utrymmesförhållandena äro som förut synnerligen knappa å mansafdelningen. Snart sagdt hvarje bit af den disponibla golfytan äro tagen i bruk och något reservutrymme finnes hvarken i de sjukas dag, sof och matrum eller i betjeningsrummen. Enligt hvad öfverläkaren upplyste kan man på sin höjd genom att ytterligare sammantränga sängarne å en af vaksalarne bereda plats för 2 sängar utöfverdet beräknade antalet – och detta i en byggnad som inrymmer 400 patienter. Därtill kommer att de flesta afdelningar äro alltför stora, så att svårigheterna af från hvarandra afskilja oroande element måste vara mycket kännbara. Många af de stora sjuksalarne hafva ett väl stort djup, hvadan å afdelningen för de orenligaste ventilationen, som eljes funktionerar väl, ej varit tillräcklig att förekomma en ganska intensiv stank af urin och orenlighet. En fördel är däremot att antalet enkelrum är så stort som 91, således motsvarande omkr. 23 % af alla sängplatser. Öfvervakningsafdelningar hafva småningom anordnats på följande sätt (min redogörelse för öfvervakningsafdelningarne i föregående berättelse torde i några punkter ej varit fullt exakt.)

1:o En öfvervakningsafdelning för lugna och stillsamma omfattar en sal med 13 sängar och en med 5 sängar som dock ej är belagd om dagarne. Här utöfvas permanent tillsyn af en dagskötare och en nattskötare

2:o En öfvervakningsafdelning en tr. upp i "Cellflygeln" K. (nyinrättad) hvarest öfvervakning eger rum öfver de oroliga patienter som behandlas med sängläge i enkelrummen – hvars dörrar äro öppna. Vanligen har hittils antalet patienter här ej öfverstigit 4-5. Endast en skötare är här stationerad. Ytterligare en torde nog vara behöflig om beläggningen ökas eller särskildt opålitliga patienter här måste vårdas.

3:o Öfvervakning nattetid för opålitliga 1 tr. upp. afd. E omfattar 4 salar med tillsammans 50 sängar. Två nattskötare äro här stationerade.

4:o Öfvervakning för osnygga, hufvudsakligen för natten å nedre botten, afd. H; 3 salar med tillsammans 39 sängar. En nattskötare har här sin plats, men skall äfven tillse två salar med tillsammans 26 sängar 1 tr. upp i afd. G. Särskilda infirmerier finnas ej.

Under inspektionsdagen vårdades endast 5 män sängliggande för psykiatrisk indikation å öfvervakn. afd.
Å kvinnoafdelningen äro utrymmesförhållandena i allmännhet gynsammare särskildt beträffande daglokalerna. Å sofrummen äro dock endast 4-5 sängar utöfver det beräknade antalet i nödfall att tillgå. Enkelrummens antal utgör 51.

Följande öfvervakningsafdelningar äro anordnade.
1:o Permanent öfvervakning för lugna, innefattande en sal med 20 sängar och en med 10-11. Två sköterskor för dagen, en för natten.

2:o Permanent öfvervakning för oroliga; sängantal som ofvan. En bredvidliggande sal med 12 sängar ingår dessutom i afdelningen under natten. Två sköterskor för dagen, två för natten.

3:o Nattlig öfvervakning af osnygga omfattar en sal med 24 sängar. En sköterska
Icke heller å kvinnosidan finnas särskilda infirmerier

Under inspektionsdagen voro å öfvervakningsafdelningarne 18 kvinnor sängliggande på grund af psykiatrisk indikation.
Någon öppen afdelning finnes ej å mansafdelningen –å kvinnosidan däremot är å en afdelning – med 16 platser – dörren åt promenadgården, och fönstren öfverallt, olåsta.
En del patienter få gå omkring i staden, fritt eller med sällskap.
Dessutom passera dagligen grupper af anslutande patienter staden på väg till och från sitt arbete. Stadens befolkning torde alltså – och detta sedan gammalt – vara i viss mån förtrogen med hvad som rör sinnessjukas vård, i synnerhet som, enligt hvad jag inhämtat, omkring ett tjugutal sinnessjuka pläga vårdas i enskilda hem i staden. På grund häraf – och på grund af den fridfulla och i viss mån landtliga prägel, som utmärker staden, synas mig goda förutsättningar finnas för anordnande här af organiserad och under hospitalets kontroll stående familjevård för sinnessjuka, i likhet med den som nyligen börjat genomföras vid Korsberga.
Betjeningspersonalen utgöres å mansafdelningen af 4-6 skötare, hvaraf 2 å första klass och 5 för nattbevakning; å kvinnosidan äro motsvarande siffra 45, 2 och 6; 2 af sköterskorna äro skolade sjuksköterskor; den ena tjänstgör å 1:sta klass, den andra å öfvervakningsafdelningen för lugna.

Angående tvångsmedlens användning inhämtade jag följande:
Under inspektionsdagen å mansafdelningen hade 8 patienter läderhandskar, 2 voro isolerade, en var iklädd tröja (på grund af kirurgisk indikation). En tvångsmatas sedan tre år tillbaka; Anteckning härom göres ej å tvångsmedelslistorna.
Å kvinnosidan var intet tvångsmedel antecknadt. Vid inspektionsronden blef emellertid en patient på grund af våldsamhetsutbrott isolerad. Två patienter tvångsmatades. Enligt uppgift användes stundom skyddsregel för patienter som ligga i långbad; icke heller detta antecknas å tvångsmedelslistorna.
För vinnande af fullt jämförliga siffror från olika anstalter synes det mig dock, nödvändigt att alla slags tvångsmedel antecknas äfven om användningen däraf är aldrig så kortvarig.

Under Januari, Februari och Mars hade enligt de på föreskrifvet sätt förda månadssammandragen följande tvångsmedel användts:
1:o å mansafdelningen:
Under Januari hade 7, under februari och mars 6 patienter haft skyddshandskar oafbrutet, samt ett par under kortare perioder. En patient (densamma som torde omnämnts i föregående berättelser) har varit oafbrutet isolerad hela tiden hvarjämte en annan patient måst hållas oafbrutet isolerad på grund af våldsamhet sedan början af februari. Det torde väl vara att hoppas att denna sistnämnda isolering ej blir permanent. Det alldeles för stora patientantalet å de s.k. cellafdelningarne bär utan tvifvel skulden för att de mest opålitliga och våldsamma icke utan fara för omgifningens lif och lemmar kunna vara framme.

2:o å kvinnoafdelningen:
Under januari ha´ 3 patienter haft handskar oafbrutet och 1 hvarje natt, under februari 1 pat haft handskar oafbrutet och 3 under kortare perioder; under mars 2 pat. under ett par dagar. En pat. var isolerad oafbrutet och en i 4 dagar under januari. Sedan har blott 2 pat. varit isolerade en kortare tid, 2 gånger hvardera. Tröja har användts hvarje natt under januari och februari för en patient. Dessutom har tröja användts 18 gånger för några timmar eller en och annan dag. Sistnämnda tvångsmedel har alltså anlitats relativt ofta. Huruvida detta i hvarje särskildt tillfälle absolut icke kunnat undvikas under förhandenvarande förhållanden kan man näppeligen med någon bestämdhet afgöra vid en inspektion, men det torde vara för Medicinalstyrelsen bekant att å ett och annat hospital tvångströja numera alls icke användes, och å flera hospital endast på grund af kirurgisk indikation, samt möjligen i yttersta nödfall vid enstaka exceptionela tillfällen.

Långbad i terapeutiskt syfte användes ej så särdeles mycket, hufvudsakligen på grund af att betjeningen är relativt fåtalig å denna anstalt. Under senare tid har endast en manlig och en kvinlig patient tämligen regelbundet fått långbad. Den vanligaste tiden är 1½ till 2 t:ar. Temp. 36-37 grader C.
Regelbundna vägningar företagas med de patienter som vårdas å vaksal och i allmännhet med akut insjuknade
Anteckningar om osnygghet föras på vanligt sätt. Af dessa anteckningar inhämtade jag att under inspektionsdagen 31 män varit osnygga (27 lindrigt, 4 groft) samt 37 kvinnor (29 lindrigt, 8 groft). Medeltalet för mars månad var å manssidan 28,6 (=6,9%) och å kvinnosidan 44,5 (=11,6%) Den höga siffran för kvinnoafdelningen beror säkerligen till väsentlig mån på det ovanligt stora antal djupt sjunkna patienter som småningom anhopats härstädes.
Intagningshandlingarne granskades utan anmärkning. Sjukjournalerna befunno sig i god ordning. Af meddelade uppgifter i berörda handlingar och journaler samt genom personliga iakttagelser å de sjuka som intagits sedan näst föregående inspektion kunde jag öfvertyga mig om att behof af anstaltsvård förelegat vid intagningen och fortfarande var för handen beträffande de ännu kvarvarande.
Några nämnvärda klagomål öfver behandlingen eller yrkanden på utskrifning (frånsedt de här nedan i korthet omnämnda) förekomma icke

Angående kriminalpatienter är följande att anföra:
Antalet är oförändradt sedan näst föregående inspektion. En observationspatient – Gustaf Gabriel Schreiber – intogs den 8.10.1903 och utskrefs enligt K. Medicinalstyrelsens beslut den 16.12. s.å.
Öfverläkaren öfverlemnade vid inspektionstillfället bilagda framställning rörande fru Matilda Andrée. Med hänvisning till mitt yttrande nu fru Andrée i min föregående inspektionsberättelse vill jag har blott anföra följande: Af den öfver fru A. å hospitalet förda journalen inhämtade jag att hennes tillstånd under de senaste månaderna väsentligen förbättrats, och att hon under sista tiden ej röjt några påtagligen sjukliga symtom. Det må emellertid erinras om, att fru A:s lidande är af konstitutionel natur och består i en psykisk degeneration, som i och för sig är och förblir oförändrad, om än dess mera graft framträdande symtom tidtals och under gynnsamma yttre omständigheter kunna förbättras eller träda i bakgrunden. Jag inhämtade vidare att fru A. å hospitalet torde lida af en relativ brist på sysselsättning. Hon arbetar visserligen flitigt, men hennes rastlösa värksamhetsbegär och lifliga intelligens samt vana att bära omtanken om ett stort hushåll synes icke kunna tillfredställas af det nödvändigtvis i viss mån osjälfständiga arbete som kan erbjudas henne å anstalten. Frånsedt detta finner hon sig sannolikt med relativt jämnmod i sitt läge, synnerligast som hon utan tvifvel väl inser hvilken vansklig ställning hon skulle iråka om hon blefve utskrifven. Vid mitt besök yttrade hon ingen önskan att blifva utskrifven ehuru hon säkerligen icke var okunnig om ändamålet med besöket. Troligen får detta i viss mån tillskrifvas hennes styfsinta och otillgängliga natur, men i alla händelser fann jag mig af hvad jag inhämtat icke föranlåten att upptaga frågan om hennes utskrifning. Jag anser således att fru Andreé bör tills vidare kvarhållas å anstalten och att, om förändrade förhållanden, som kunna göras hennes utskrifning önskvärd, skulle inträffa före öfverinspektörens nästa inspektion, öfverläkaren därvid bör handla i öfverensstämmelse med föreskrifterna i nåd. Stadgan ang. sinnessjuka den 14 Juni 1901.
Följande kriminalpatienter yrkade att blifva utskrifna. J.W. Sandberg, straffånge, dömd för 3 resan stöld. Han lider af otvifvelaktig sinnessjukdom – närmast att beteckna som paronoia och kan icke ifrågakomma till utskrifning

Gustaf Conrad Nyberg, åtalad för dråp. Frikänd såsom otillräknelig i följd af sinnessjukdom; paranoia med en viss melankolisk anstrykning. Gjorde i december 1903 ett själfmordsförsök. Är tidtals ofördragsam, bråkig och störande anser sig utsatt för "baciller" m.m. Anförde vid inspektionen en del klagomål som han dock ej kunde i minsta mån specificera. Yttrade sig dunkelt och föga redigt. Kan ej ifrågakomma till utskrifning

Theodor Alfred Landelius fr. V. Ny. Epileptiker. Åtalad för hemfridsbrott; det synas mest hafva berott på lyckliga tillfälligheter att intet människolif därvid gick förloradt eller tog allvarlig skada. Frikänd såsom otillräknelig på grund af sinnessjukdom. Har alltjämt epileptiska anfall rätt ofta. Har uppfört sig rätt ordnadt, samt varit foglig och arbetsam ehuru stundom något misslynt och påstridig. Har rymt ett par gånger men återkommit frivilligt. I betraktande af sjukdomens art och omständigheterna vid åtalade brottets begående anser jag mig icke kunna tillstyrka patientens utskrifning.

Under mina inspektionsresor och specielt vid besök å fattiggårdar, försörjningsinrättningar och lasarett, samt äfven genom pressen har jag förnummit åtskilliga klagomål öfver svårigheten att få plats för sinnessjuka, och alldeles särskildt mera svårskötta sådana å statens anstalter. Faktum är tyvärr ej att förneka men då en del af dessa klagomål synas hafva en speciel adress till Vadstena hospital och asyl anser jag mig här uppfordrad att bestämdt betona hursom, enligt hvad jag ofvan och i föregående inspektionsberättelser från denna anstalt relaterat, de lokala förhållandena äro i åtskilliga afseenden mycket ogynsamma och på grund af vissa tvingande omständigheter icke kunnat i väsentlig mån förbättras. Det gäller af helt naturliga skäl om de flesta af statens hospital och asyler, men kanske mera om Vadstena än om flertalet andra att deras kapacitet att upptaga oroliga och svårskötta element är ganska begränsad.
Att de resurser som i detta hänseende finnas å Vadstena hospital blifva till fullo begagnade, därom kan intet tvifvel råda. De klagomål som här åsyftas är alltså uppenbarligen så till vida alldeles obefogade.

Georg Schuldheis

Bilaga
Vadstena Hospital och Asyl Öfverläkaren
Tillhör inspektionsberättelsen öfver Vadstena den 26-27.4.1904 – Schuldheis
//Afskrifves ej.//
Till Herr t.f. Öfverinspektören för sinnessjukvården i riket, Medicinalrådet m.m. D:r G. Schuldheis.

Af fler anledningar och med stöd af § 12 Mom. 3 af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadga angående sinnessjuke får undertecknad härmed anhålla, att herr Öfverinspektören ville egna särskild uppmärksamhet åt och ingå i pröfning af, om fog förefinnes för att kriminalpatienten N:o 4588 fru Mathilda Elisabeth Andreé från Göteborg fortfarande bör å anstalten kvarhållas, eller om hon bör härifrån utskrifvas, samt att Edert yttrande i denna fråga intages i berättelsen öfver den nu här pågående inspektionen.
Vadstena Hospital och Asyl den 27 April 1904
Å tjenstens vägnar
Thure Björck