//cirk och föredr. 3/2 09. föredr. 19/2 09
3/2 09 Öfverflyttning af 20 journaler {an.} å Uppsala hospital och asyl Till Växjö för urval af 10 för flyttning {till} Korsberga 20/11 08. Cirk//

Närvarande å hospitalet öfverläkaren professor Frey Svenson, hospitalsläkaren docenten E. Vestberg samt bitr. läkarna H. Sjöbring och B. Norrbin, å asylen asylläkaren K. Norén, underläkaren Ulrika Erikson och t.f. underläkaren E. Lange. Öfverinspektörens näst föregående inspektion ägde rum 3–5 December 1907.

Hospitalet.
Antalet sjukplatser är sedan förra inspektionen på kvinnosidan minskadt med 18 jämlikt Kgl. Medicinalstyrelsens skrifvelse d. 24 Januari 1908, hvari lämnas bifall till en af Kgl. Direktionen med anledning af det s.k. nedre hospitalets då beslutade omändring till bostäder för ekonomibetjäning gjord framställning, att detta antal kvinnliga patienter finge öfverflyttas till asylen, då familjevården uti de vid denna nyuppförda bostäderna för gift sjukvårdsbetjäning öppnades. Denna öfverflyttning ägde rum uti Maj månad, då nämnda byggnad för de ifrågavarande omändringsarbetena utrymdes. Då antalet härstädes vårdade emellertid utgjort 24, ökades samtidigt beläggningssiffran å kvinnosidans öfriga afdelningar med 6. Antalet sjukplatser utgör sålunda numera på kvinnosidan 162, på manssidan, som förut, 260, däraf i 1:sta klass 30. Antalet 1:sta inspektionsdagen, den 11 December, närvarande utgjordes af 258 män, däraf 30 i 1:sta klass, och 162 kvinnor, summa 420. En man, ej inräknad i denna siffra, var afviken och en man efterskrifven till den lediga platsen. För tillfället var ingen patient permitterad.

Till intagning å hospitalet voro anmälda 165 män och 135 kvinnor, summa 300. Af desse voro anmälde år 1905: 2 män, år 1906: 36 män, år 1907: 55 män och 70 kvinnor samt år 1908: 72 män och 65 kvinnor.
Sedan näst föregående inspektion hade å hospitalet intagits 71 sjuka, däraf 42 män och 29 kvinnor. Väntetiden för dessa, räknadt från ansökningens inkomst till direktionen, hade uppgått till:

Det upplystes, att den vid intagningarna gällande principen vore graden af vårdbehofvet, så att företräde lämnades de mest trängande fallen. Sedan förra inspektionen hade 9 män och 3 kvinnor utskrifvits jämlikt §. 50 af gällande hospitalsstadga, hvarjämte 6 män och 8 kvinnor (förutom de ofvannämnda 18) öfverflyttats till asylen.//ans//
Antalet länspaviljongen tillhörande patienter utgjorde inspektionsdagarna 23, däraf 11 män och 12 kvinnor. Af dessa hade där vårdats 2 män och 1 kvinna mindre än 1 månad, 1 man och 3 kvinnor mellan 1 och 3 månader, 2 män och 2 kvinnor 3–6 månader, 1 man och 3 kvinnor 6–12 månader, 5 män och 2 kvinnor mellan 1 och 2 år samt 1 kvinna öfver 2 år. För den sistnämnda var exspektansplats beviljad vid Upsala asyl, för alla de öfriga vid Upsala hospital. Till länspaviljongen funnos 17 exspektanter, 7 män och 10 kvinnor, hvilken äfven ingå uti den ofvannämnda siffran å antalet exspektanter till hospitalet. Då bland de 7 manliga exspektanterna till länspaviljongen ej fanns något helt akut fall, var ingen efterskrifven //Obs 1:st provläkare förordnar en intygning// till den därstädes lediga platsen. Af länspaviljongen tillhörande patienter hade sedan förra inspektionen intagits 12 män och 12 kvinnor. Under samma tid hade därifrån utskrifvits 13 män och 11 kvinnor. Af dessa senare hade 1 aflidit, 1 utskrifvits som tillfrisknad till hemmet och 1 som oförbättrad till "Invaliden" i Upsala, de öfriga öfverflyttats till hospitalet; af männen åter hade 2 utskrifvits till hemmet som tillfrisknade och af de öfriga 10 öfverflyttats till hospitalet och 1 till asylen.

Beträffande det kroppsliga hälsotillståndet är att anmärka, att båda könsafdelningarna i Januari och Februari 1908 hemsöktes af en ganska utbredd influensa-epidemi, och att sedan förra inspektionen 6 patienter, 3 af hvardera könet, aflidit af tuberkulos. För närvarande funnos å hvardera könsafdelnigen ett par fall häraf, intet dock af florid art. Inspektionsdagen den 11 December voro sängliggande för kroppslig sjukdom eller svaghet 3 kvinnor och 7 män, däraf 4 på grund af förlamning, 2 efter hjärnblödning och 2 i följd af dementia paralytica. Något själfmord har ej ägt rum sedan förra inspektionen men väl ett annat olycksfall //Olycksfall med dödlig utgång// med dödlig utgång. Därvid tillgick så, att patienten i fråga, Abraham Åsberg, hvilken flera år vårdats å hospitalet, medan han var behjälplig med iskörning, råkade halka och falla baklänges, hvarvid han slog bakhufvudet hårdt i isen och blef liggande sanslös; under transporten till afdelningen hade han så kräkningar samt blodflöde ur näsa och mun, hvilket under dagens lopp upprepades tills han samma kväll afled. Saken anmäldes för vederbörande polismyndighet, som förklarade olycksfall föreligga, hvilket icke skulle föranleda till anmälan hos Kgl. Befallningshafvande. Vid obduktionen konstaterades fraktur af craniet.

I fråga om rymningar har sedan förra inspektionen en dylik ägt rum, där den afvikne ej återkommit. Den 7 Juni afvek nämligen kriminalpatienten Oskar Berg (otillräkneligförklarad) utan att sedan dess hafva afhörts. Fallet är omnämnt uti berättelsen öfver öfverinspektörens förra inspektion, då Berg föreslogs till utskrifning, enär han då under hela året icke visat några symptom. Detta förslag afstyrktes emellertid dels med hänsyn till anamnesen, dels på grund däraf att han vid inspektionstillfället icke kunde redogöra för sin sjukdom och icke heller visade någon sjukdomsinsikt. Han hade nu senast arbetat i snickarverkstaden och sedan förra året haft tillåtelse att gå fritt på anstaltens område.
I fråga om de lokala förhållandena hade ingen förändring förutom den redan omnämnda ägt rum å kvinnosidan. Här var alltså öfvervakningsafdelningarnas antal och utrymme oförändradt.

Beträffande öfvervakningsafdelningarna å manssidan hade däremot sistliden vår en förändring företagits, i det då å afd. öfre XV, där förut en sal på 7 sängar användts till öfvervakning för halforoliga, ännu en sal (på 10 sängar) tagits i bruk för öfvervakning, så att här nu fanns en öfvervakningsafdelning å 17 platser jämte tillhörande enkelrum, hvilken afdelning numera användes för oroliga, medan öfvervakningsafdelningen å öfre XIV, som förut användts för denna kategori, nu i dess ställe användes för de halforoliga. Då denna afdelning rymmer 14 platser och öfvervakningsafdelningen för lugna å öfre XII 16, är sammanlagda antalet platser å manssidans vaksalar sålunda numera 47. //47//

Öfverläkaren framhöll vid inspektionen, att detta antal emellertid icke längre är till fyllest för nattbehofvet, utan att det – till aflastning från de nuvarande öfvervakningsafdelningarna af sådana patienter, hvilka på dagarna kunna vistas uppe, men på grund af osnygghet, o.d. nattetid äro i behof af öfvervakning – behöfdes en särskild nattlig öfvervakningsafdelning, hvilken lämpligen kunde anordnas å öfre XVI. //ny öfvervakning å öfre XVI// Någon betjäning för detta ändamål var dock icke begärd uti utgiftsstaten för 1909, men hade öfverläkaren för afsikt att ingå med särskild begäran om för anordnandet af öfvervakningen i fråga nödig ökning uti betjäningars antal, //huru mångo// då – enligt hvad han uppgaf – antalet af patienter, för hvilka öfvervakning påfordras, på grund af den ofvannämnda, vid intagningarna följda principen, är i ständigt stigande. Att behof af den sålunda föreslagna utvidgningen utaf öfvervakningsafdelningarna verkligen är förhanden, synes mig vara uppenbart, när man tar hänsyn till det stora antalet sängliggande patienter. Inspektionsdagen den 11 December voro sålunda 48 manliga patienter (däri inberäknadt 1:ste klassens) sängliggande på grund af psykiatrisk indikation (hvartill så kommer det ofvannämnda antalet för kroppslig sjukdom eller svaghet sängliggande).

Antalet å kvinnosidan på grund af psykiatrisk indikation sängliggande var 32.
I fråga om 1:sta klassens patienter fäste jag mig särskildt vid att en stor del af dem (öfver 25%) vårdas utanför 1:ste klassens lokaler. Sex hithörande patienter lågo nämligen vid inspektionstillfället å vaksalarna och två å enkelrum tillhörande allmänna klassens afdelningar, enär deras tillstånd icke tillät att de vistades å de för dem afsedda rummen å 1:sta klass. Bland de här vårdade funnos för öfrigt ytterligare 5 å 6, dels paralytici, dels katatonici, hvilka väl kunde behöfva permanent öfvervakning. Af nu anförda siffror framgår ju oförtydbart, att behofvet af en särskild öfvervakningsafdelning (med tillhörande nödigt antal enkelrum) för 1:sta klass är synnerligen stort. Med anledning häraf vill jag erinra om denna frågas hittillsvarande historia.

I skrifvelse den 8 Oktober 1906 framkom Kgl. Direktionen med förslag till omändring af afdelning XIII å hospitalets mansafdelning till öfvervaknings- och enkelrumsafdelning för 1:sta klassens patienter samt till anläggande på annan lämpligare plats af en fast afdelning, motsvarande den nuvarande afdelningen XIII. Detta förslag afstyrkte emellertid Generaldirektör Linroth i sin berättelse öfver d. 7 och 8 December samma år förättad inspektion på grund af den stora utgift det skulle medföra utan motsvarande ökning af platsantalet. Icke heller öfverinspektören tillstyrker i sin berättelse öfver 1906 års inspektion af sjukvården vid Upsala hospital uppförandet af en liknande afdelning som nuvarande N:o XIII, men framhåller eljest här, att förslaget att omändra denna till öfvervaknings - och enkelrumsafdelning för 1:sta klassens patienter har mycket goda skäl för sig, och framkastar den tanken, om icke en afdelning som nuvarande N:o XIII skulle kunna undvaras vid hospitalet, sedan det redan då ifrågasatta förslaget, att det medgåfves obegränsad frihet att flytta patienterna från hospitalet till asylen och tvärtom, blifvit förverkligadt. Detta förslag afstyrker återigen t.f. Medicinalrådet Stenbeck i sin berättelse öfver den 15–16 November 1907 verkställd inspektion, då det skulle innebära en minskning af platsantalet för oroliga sjuka af allmän klass. I den skrifvelse, som öfverläkaren med anledning af denna inspektionsberättelse den 22 Mars 1908 aflåtit till Kgl. Direktionen, uttalas att den sålunda gjorda invändningen är värd allt beaktande och föreslås för den skull, med framhållande af att behofvet af en särskild öfvervaknings- och enkelrumsafdelning för 1:sta klass är trängande, att det ursprungliga förslaget, modifieradt därhän, att det i stället för den nuvarande afdeln. XIII på mera afsides plats uppfördes en fast paviljong för farliga sinnessjuka, tages under förnyad ompröfning, hvarvid som ytterligare motiv anföres, att Riksdagens revisorer i sin berättelse för 1907 ifrågasatt, huruvida icke vid något eller några af rikets hospital böra vidtagas åtgärder i ändamål att där må kunna interneras sinnessjuka straffångar, så länge de samma äro farliga för den allmänna säkerheten. På denna punkt synes frågan för närvarande hvila.

För min del vill jag i detta sammanhang erinra om att Kgl. Styrelsen sistliden höst tillstyrkt Kopparbergs läns landstings erbjudande att vid Säters hospital uppföra en starkt konstruerad paviljong på 30 platser för särskildt farliga sinnessjuka. Under sådana förhållanden synes det mig vara mindre lämpligt att, innan denna blifvit öppnad och börjat fungera, planera anläggandet af ännu en dylikt paviljong vid något af de gamla hospitalen, utan löses enligt mitt förmanande den här afhandlade frågan bäst på så sätt, att vid öppnandet af den nämnda paviljongen vid Säters hospital från såväl hospitalet som asylen dit öfverflyttas de patienter, för hvilka vård å dylik paviljong kan vara indicerade (hvaraf åtskilliga funnos vid inspektionen) och att därpå afdelning XIII–hvilken efter denna aflastning af de mest besvärliga och svårskötta elementen och under förutsättning att full frihet gåfves att flytta patienterna mellan hospitalet och asylen (hvarom förslag ju för närvarande ligger till pröfning hos Kgl. Styrelsen) torde kunna utrymmas utan att ersättas af någon ny "fast" afdelning på platsen - i enlighet med Kgl. Direktionens förslag omändras till öfvervaknings - och enkelrumsafdelning för 1:sta klassens patienter.

Några skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, förekommo icke inspektionsdagarna. Enligt hvad tvångsmedelslistorna utvisade hade sedan förra inspektionen å kvinnosidan tvångströja på grund af kirurgisk indikation blifvit använd i ett fall under 12 dagar och af samma orsak en vante under några dagar samt å manssidan likaledes af kirurgisk indikation en vante i ett fall bifvit använd under kortare tider af månaderna December 1907–Mars 1908 och isolering i ett fall ägt rum under 3 dagar; indikationen var härvid våldsamt uppträdande, och är patienten ifråga en synnerligen svår katatoniker.

Af osnygghetslistorna framgick, att under årets föregående månader å manssidan i medeltal per dygn 5,67 vätt och 2,19 varit groft osnygga, å kvinnosidan åter 5,34 resp. 1,69. Natten mellan inspektionsdagarna hade 5 kvinnor och 6 män vätt samt 1 man varit groft osnygg. Inspektionsdagen den 11 December uppgick antalet arbetande till 170, däraf 89 män och 81 kvinnor. Af samtliga denna dag å allmän klass närvarande voro sålunda 39% af männen och 50% af kvinnorna sysselsatta.
De olika sysselsättningarna voro följande:

Granskningen af intagningshandlingarna gaf icke anledning till någon anmärkning, och någon tvekan om behofvet af anstaltsvård för de sålunda intagne kunde icke finnas. Några af de äldre patienterna, mestadels kriminalpatienter, framställde klagomål öfver obefogad internering och yrkade på utskrifning. Icke heller i något af dessa fall, hvilka alla gällde mer eller mindre samhällsvådliga sinnessjuka, kunde någon tvekan om behofvet af fortsatt anstaltsvård råda. Af dessa vill jag emellertid särskildt nämna en, vid namn Carl Vilhelm Lundberg, hvilken öfverlämnade en till Kgl. Styrelsen ställd klagoskrift, hvilken närslutes denna berättelse. Denna patient, hvilken vårdats en gång förut (1892–1895) å Upsala hospital, intogs åter härstädes d. 7 Maj 1905, sedan han öfverfallit en prestman, hos hvilken han de sista 7 åren vistats, och synes hans psykiska tillstånd sedan dess icke hafva undergått någon förändring, i det han fortfarande lider af en del paranoida storhetsidéer i förening med vissa hypokondriska föreställningar.

En kriminalpatient, Karl Erik Jansson från Hedemora, otillräkneligförklarad, framställde önskan att få komma hem på permission. Denne patient, som är född 1870, intogs å hospitalet d. 20/12 1900, sedan han på grund af sinnessjukdom förklarats straffri uti det mål, som mot honom anhängiggjorts med anledning däraf att han d. 5/9 s.å. tillfogat sin fästmö tvenne knifhugg uti halsen, vid hvilket tillfälle han äfven gjorde energiska själfmordsförsök, i det han skar sig i halsen och i handleden samt svalde arsenik. Under sin vistelse å hospitalet har han visat en retlig, misstänksam, hypokondriskt färgad stämning, vid något tillfälle yppat persekutoriska föreställningar och emellanåt grälat på omgifningen, någon gång t.o.m. uppträdt våldsamt. På sista tiden har han dock förbättrats till sitt psykiska tillstånd och blifvit mindre kinkig. D. 15/5 1908 är sålunda om honom antecknadt: "Som vanligt stilla snäll och leende, men mycket lat; äter kopiöst, ibland så att han kräks; är rund och röd, men klagar likväl öfver klenhet och begär stärkande mat." Öfverläkaren framhöll, att denne patient har ett godt hem, och ansåg det därför sannolikt, att en försökspermission skulle utfalla väl, så att han ej vidare skulle behöfva upptaga plats å anstalten. Då han emellertid sjelf icke tycktes hafva någon starkare åtrå efter att definitivt lämna anstalten och då den nuvarande årstiden icke synes mig vara den lämpligaste för en försökspermission, finner jag icke anledning att för närvarande tillstyrka att han permitteras till hemmet.

Beträffande frågan om Nehrmans utskrifning står denna på samma punkt som vid öfverinspektörens förra inspektion och har jag intet att tillägga till hvad som uti berättelsen öfver denna därom yttrats. Några symptom på sinnessjukdom har Nehrman ej heller under år 1908 visat.Sedan öfverinspektörens förra inspektion hade 6 kriminalpatienter utskrifvits, i det att 2 otillräkneligförklarade män aflidit, 1 otillräkneligförklarad kvinna, omnämd i berättelsen öfver förra inspektionen, jämlikt §. 52 af gällande hospitalsstadga utskrifvits tillfrisknad, 1 manlig straffånge, likaledes omnämnd i förra inspektionsberättelsen, utskrifvits efter erhållen nåd från återstående strafftid samt 2 manliga observationspatienter återförts till fängelset. En man, som vid förra inspektionen var observationspatient, har sedan dess öfverförts till rubriken otillräkneligförklarade.

Antalet närvarande kriminalpatienter utgjorde 30, däraf 1 kvinna (otillräkneligförklarad) och 29 män; af desse senare äro 20 otillräkneligförklarade, 6 straffångar och 3 rannsakningsfångar, däraf 1 observationspatient.
Förutom denne sistnämnde hade sedan förra inspektionen ännu 3 observationspatienter blifvit intagne äfvensom 1 annan rannsakningsfånge och 1 straffånge (intagen 1:ste inspektionsdagen). Af dessa 3 observationspatienter hade 1 blifvit återförd till fängelset och de andra 2 öfverförda till rubriken otillräkneligförklarade. Af dessa förtjänar den ene, hvilkens namn är Gabrielsson, särskildt omnämnande, då han icke från början var observationspatient, utan intogs å vanliga intagningshandlingar. Häktad såsom misstänkt för mord å en flicka, som funnits död d. 20/11 1907, frikändes han emellertid af underrätten, som i utslag d. 18/1 1908 på grund af bristande bevisning förklarade honom ej kunna till ansvar fällas.
Då det emellertid var uppenbart, att han led af sinnessjukdom utaf samhällsvådlig art, frigafs han ej af Kgl. Bafallningshafvande, utan kvarhölls i fängelset tills ansökningshandlingar hunnit iordninggöras och plats kunnat honom beredas å hospitalet, där han intogs den 13/2 1908. Sedemera begärde emellertid Kgl. Hofrätten upplysning, huruvida Gabrielsson vid ifrågavarande gärnings begående kunde anses hafva saknat förståndets bruk, hvarför Kgl. Medicinalstyrelsen infordrade utlåtande af öfverläkaren. Sedan Kgl. Styrelsen efter emottagande af sådant förklarat Gabrielsson vid tiden för de åtalade brottens begående varit af sinnessjukdom beröfvad förståndets bruk, resolverade Kgl. Hofrätten, att han på den grund skulle vara straffri, oaktadt han "måste anses lagligen öfvertygad om att hafva gjort våld mot …… i afsikt att med henne öfva otukt äfvensom att med uppsåtlig misshandel hafva beröfvat henne lifvet. "Oaktadt i detta fall intagning ägt rum på vanliga ansökningshandlingar, bör naturligtvis likväl i fråga om utskrifning §. 52 af gällande hospitalsstadga här tillämpas.

Beträffande de 2 sedan förra inspektionen intagna kriminalpatienterna, som icke voro observationspatienter, nämligen Friberg, rannsakningsfånge, och Tomasson, straffånge, hade i båda dessa fall, hvilka intogos i tur och ordning efter ansökans inkomst, exspektanstiden varit 3 á 4 år. Den förre hade dock under större delen af denna tid icke vistats å fängelset utan å sinnessjukafdelningen vid Falu länslasarett. Angående det sistnämnda fallet, där det tydligen är fråga om en dementia praecox af närmast kataton typ, kan följande förtjäna att anföras:
Tomasson, som är född d. 24/12 1871, dömdes den 30/4 1898 för rån, mordförsök och mord till lifstids straffarbete. I fängelset har han varit ytterligt inbunden och aldrig erkänt sitt brott, utan förklarat sig vara orättvist dömd. År 1900 blef han för lättja i arbetet diseiplinärt bestraffad med 5 dygns mistning af sängkläder. Under celltiden sysslade han med drefplockning och ville på inga villkor hafva medfånge hos sig. D. 10/11 1901 utgick celltiden, men fick han såsom vådlig för ordningen och säkerheten inom fängelset under läkares särskilda tillsyn fortfarande tillsvidare förvaras i cell. Ur denna blef han emellertid fri de. 20/12 1902. I gemensamheten har han undvikit all beröring med öfriga fångar, endast sysslat med drefplockning och tidtals ej alls velat förrätta något arbete. Lynnet har varit vresigt och benägenheten för våld mot bevakningspersonalen har tilltagit; af ringa anledning har han och blifvit våldsam mot medfångar. Och först år 1905 inlägges ansökan om hospitalsvård för denne straffånge!

I fråga om 2 särskildt farliga kriminalpatienter, Wallander, som år 1907 begick det bekanta blodbadet å hospitalet, och Hjort, som ständigt synes trakta efter omgifningens lif, var den ordningen införd, att en hvar af dem stod under uppsikt af särskild skötare, som för vissa bestämda timmar hade ansvaret för den sig sålunda anförtrodde patienten, hvarvid hvarje ombyte af skötare antecknades i en "bevakningsbok" där den tillträdande skötaren sålunda fick "kvittera" sin patient. Wallander vistas ständigt i det innanför afd. öfre XV:s stora vaksal belägna enkelrummet, hvilkens dörr står öppen; här sysslar han dels med strumpstickning, dels och vanligen med läsandet af andaktsböcker, framförallt bibeln, i hvilken han finner profetior om sitt senaste brott, som han vill ha undersökt af en kommision, bestående af 1 läkare, 1 jurist och 2 teologer, hvilka senare särskildt skulle yttra sig om profetian; har han icke under hela året varit ute å promenadgården; vid mitt besök var han sluten och otillgänglig, hvilket uppgafs vanligen vara fallet. Den andre af de här ifrågavarande patienterna, Hjort, vistas å afd. XIII; äfven under detta år har denne visat sina mordiska tendenser; både muntligen och i bref har hotat att taga lifvet af en namngifven patient och d. 18 sistlidne Oktober gjorde han också ett försök att strypa denne med skosnören, som han tagit från medpatienter; tilltaget märktes dock i tid af vederbörande skötare; äfven har Hjort gjort rymningsförsök, som dock misslyckats. Det är ju gifvet, att ifråga om så ytterligt farliga patienter som de nu omnämnda, indikationen för öfverflyttning till särskild paviljong för mera farliga sinnessjuka (så snart dylikt i vårt land blifvit färdig att tagas i bruk) är trängande.

Omsättningen bland betjäningen hade varit ganska betydande. Sedan förra inspektionen hade sålunda 18 skötare och 12 sköterskor afflyttat. En kurs, som hölls af bitr. läkaren Norrbin för hufvudsakligast den under året nyantagna underbetjäningen vid såväl hospitalet som asylen, pågick. Under vårterminen hade öfverläkaren hållit en kurs för öfversköterskorna och öfversköterskeeleverna Slutligen kan förtjäna omnämnas, att sedan förra året den ordningen var införd, att hvar och en af hospitalets 4 läkare en gång hvarje månad går en nattrond öfver hela hospitalet, hvilka nattronder icke återkomma med några bestämda mellanrum.

Asylen.
Antalet sjukplatser är sedan förra inspektionen på kvinnosidan ökadt med 18 familjevårdsplatser uti de nyuppförda bostäderna för gift sjukvårdsbetjäning. Platsantalet å asylen är sålunda numera 818, däraf 400 för män och 418 för kvinnor. Antalet inspektionsdagarna närvarande utgjordes af 399 män och 417 kvinnor, summa 816, däri äfven inberäknad 1 för tillfället permitterad man. Å hvardera könssidan var sålunda en plats ledig. Den permitterade mannen vårdades sedan några dagar å Akademiska sjukhuset, där han opererats för en uretra-ruptur, som han ådragit sig därigenom, att han råkat stöta perineum hårdt mot en bordskant.
Exspektanternas antal var 335, däraf 264 män och 71 kvinnor. Af desse voro anmälda

Sedan näst föregående inspektion hade å asylen intagits 13 män och 30 kvinnor. Af dessa senare hade emellertid 26 öfverflyttats från hospitalet och af männen 6 från hospitalet och 1 från länspaviljongen. Väntetiden för de utifrån intagne hade, räknadt från ansökningars inkomst till direktionen, uppgått till:
mindre än 1 månad i 1 fall, man,
mellan 3 och 6 månader i 1 fall, kvinna,
mellan 1 och 2 år i 2 fall, däraf 1 man och 1 kvinna,
mellan 2 och 3 år i 2 fall, kvinnor
mera än 5 år i 4 fall, män.

Af dessa 12 patienter hade alla utan 1 intagits före sin tur, enär sådana anmälningar ingått, som utvisat, att behofvet af anstaltsvård vore särskildt trängande. Några exempel härpå må anföras. I det förstnämnde fallet, där väntetiden varit mindre en månad, gällde det en kriminalpatient, vid namn Thunström (otillräkneligförklarad-se vidare nedan!), hvilken rymt från Gefle stads paviljong för sinnessjuka, dit han öfverflyttats från fängelset, och vid återförandet gjort våldsamt motstånd och uppträdt så bråkigt, att vårdarna å paviljongen i fråga förklarade sig skola uppsäga sina platser, om han ej kom bort därifrån. En katatoniker (sjuk sedan 1898, anmäld sedan 1903) hade intagits, emedan han i hemmet tidvis hållits fängslad; ligger här å vaksal. En annan katatoniker (anmäld år 1906) hade intagits efter det han demolerat den cell å Söderhamns lasarett, i hvilken han hållits instängd naken i halm; sitter här stilla å afdelning B. En patient, som på grund af sin sexuella opålitlighet måst ständigt öfvervakas, hade intagits efter det han begått våldtägtsförsök mot sin syster, o.s.v. Den från länspaviljongen öfverflyttade mannen, hvilkens väntetid varit mellan 2 och 3 år, hade ock intagits före sin tur, hvilket skett för att bereda plats åt akut sjuk å länspaviljongen.

Sedan förra inspektionen hade 3 kvinnor utskrifvits till hemorten, 2 jämlikt §. 51 och 1 jämlikt §. 48, mom. 3. Af de närvarande kvinnliga patienterna befunno sig 16 uti familjevård. Utflyttning till denna hade börjat d. 30 April, då de 5 första kvinnorna blefvo öfverförda till de ifrågavarande skötarbostäderna, och fortsatts under de 2 följande månaderna, Maj och Juni, under hvilka resp. 9 och 5 dit öfverförts. Tills datum hade sammanlagdt 28 patienter, 6 från hospitalet och 22 från asylen, försökts uti familjevården, däraf 3 tvenne gånger. Orsaken till återflyttning till asylen hade i några fall varit kroppslig sjukdom, men i allmänhet af annan art; sålunda hade den i 1 fall förorsakats af visad ovarsamhet med eld, i 3 fall berott därpå, att patienterna gått ut i skogen och ej kunnat återfinna hem, och i de återstående fallen föranledts af större eller mindre försämring i det psykiska tillståndet. Med afseende härpå anförda asylläkaren, att betjäningen af den minsta anledning klagade öfver patienterna och öfver det besvärde förorsakade, ett förhållande, som man väl kan hafva rättighet hoppas skall göra sig mindre gällande, ju mera skötarhustrurna bli vanda att umgås med de sinnessjuka emellertid var detta förhållande anledningen till, att familjevårdsplatserna ännu icke kunnat till fullo beläggas, i det 2 utaf dem vid inspektionen voro obesatta. Af de i familjevården befintliga hade 12 förut vårdats å asylen och endast 4 å hospitalet. Skulle här finnas flera kvinnliga patienter, som kunde lämpa sig för familjevården ifråga, synes mig dessa i första hand böra komma ifråga vid kommande öfverflyttningar från hospitalet till asylen

För familjevården finnes särskilda af öfverläkaren uppsatta tryckta bestämmelser, hvilka äro intagna uti den anteckningsbok, som för hvarje familjevårdspatient förvaras hos vårdarfolket; uti denna införes vidare en förteckning öfver de inventarier, linne, säng- och gångkläder, som för patientens räkning erhålles från anstalten, samt antecknas läkarbesöken samt patientens vikt, som hvarje vecka kontrolleras vid de besök denne af denna anledning och för erhållande af bad gör vid anstalten. Ur bestämmelserna ifråga kan för öfrigt följande punkt förtjäna anföras. "Af de i sjukskötarfamiljerna vårdade får en användas till arbete för husets behof, de öfriga skola sysselsättas på anstalten, där de på ordinarie arbetstid skola infinna sig."

Då härvarande familjevård sålunda tagits i bruk för kvinnliga patienter (hvilka gifvetvis också bäst lämpa sig för här ifrågavarande system, då de kunna vara skötarfamiljen till mera gagn än manliga sjuka), vill jag nu, med särskild hänsyn till den ringa omsättning som sedan förra inspektionen ägt rum å manssidan och till det stora antalet exspektanter som här finnas, föreslå att å manssidan befintliga, för familjevård lämpade fall öfverflyttas till Växjö hospital i och för fyllande af några utaf de platser, som uti Korsberga - såsom af min berättelse öfver därstädes den 3 och 4 sistlidne Juli företagen inspektion framgår - äro disponibla för statens räkning. För detta ändamål uttogos också vid inspektionstillfället 20 journaler. Mitt förslag är sålunda att detta antal journaler öfver manliga patienter öfversändes till öfverläkaren vid Växjö hospital för urval af högst 10 till öfverflyttning dit. //Flyttning af journaler t Växjö//

Beträffande det kroppsliga hälsotillståndet är att anmärka, att under 1908 förekommit 4 fall af typhoidfeber, i det 1 manlig och 3 kvinnliga patienter varit angripna häraf. Härvid må erinras om, att denna infektionssjukdom äfven under närmast föregående år uppträdt med enstaka fall, nämligen år 1907 med 5 (däraf 1 manlig och 1 kvinnlig patient samt 3 sköterskor), med hvardera 1 under åren 1906 (kvinnlig patient), 1905 (skötare), och 1904 (manlig patient) och med 2 under år 1902 (båda manliga patienter). Af dödsorsakerna har tuberkulos varit den vanligaste; häraf hafva sedan förra inspektionen 8 män och 1 kvinna aflidit. En manlig patient, vid namn S. Niklas Nyman, hade plötsligt aflidit under slangmatning. Efter anmälan härom till vederbörande polismyndighet förordnades det att rättsmedicinsk obduktion skulle äga rum. Vid denna befanns det, att Volvulus uti flexur. sigmoid. varit orsak till döden.

I de lokala förhållandena hade inom sjukafdelningarna inga förändringar förekommit sedan förra inspektionen. Öfvervakningsafdelningarnes antal var sålunda fortfarande å kvinnosidan 3, nämligen å BII, där de nya i allmänhet först intagas och sedan därifrån sorteras, å BI, som är afsedd för lugnare samt kroppsligt sjuka och bräckliga, och å CII, som mottar mera oroliga och osnygga, och å manssidan 2, nämligen å BII och CII. Hela antalet platser å öfvervakningsafdelningarna utgör å kvinnosidan 97 och å manssidan 62, hvartill komma de 6, vaksalarna närliggande, enkelrummen å hvardera B-afdelning, hvilka bl.a. användes för infektionssjukdomar, såsom typhoid feber, tuberkulos, o.s.v.

Antalet inspektionsdagen den 14 December sängliggande utgjordes af 46 män, däraf 12 för kroppslig sjukdom eller svaghet och 34 på grund af psykiatrisk indikation, samt 68 kvinnor, däraf 26 för kroppslig sjukdom eller svaghet och 42 af psykiatrisk indikation. Sänglägesbehandlingen var sålunda genomförd i stor utsträckning och brukade städse användas vid perioder af oro eller större osnygghet. Af osnygghetslistorna framgick, att under årets föregående månader å manssidan i medeltal per dygn 7,28 vätt och 2,59 varit groft osnygga, medan motsvarande siffror å kvinnosidan varit 10,14 resp. 3,57. Natten mellan inspektionsdagarna hade 7 män och 8 kvinnor vätt samt 1 man och 4 kvinnor varit groft osnygga.

Långbad användes vid behof å såväl BII som C. Inspektionsdagarna förekom emellertid intet dylikt. Betr. skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, hade sedan förra inspektionen å manssidan en vante under Maj månad blifvit använd några dagar af kirurgisk indikation och å kvinnosidan isolering förekommit i 2 fall. Det ena af dessa gäller en ytterligt lättretlig och opålitlig imbecill (Maria Lindqvist), som brukar vistas ensam å korridoren å öfre CI, men isoleras medan städningen här pågår, då hon på grund af sin våldsamhet ej kan vistas ute på dagrummet bland andra patienter, det andra fallet åter en kinkig och hypokondrisk imbecill (Lydia Schwartz), som på grund af kroppslig klenhet mestadels ligger till sängs å enkelrum å öfre CII och stundom begär att få dörren låst om sig. En epileptica (Anna Larsson), som likaledes har ett synnerligen besvärligt lynne, vistas vidare ofta ensam å korridoren å nedre CI. Äfven å manssidan finnes några patienter, hvilka på grund af sina våldsamma tendenser och sin stora opålitlighet icke kunna vistas tillsammans med andra sjuka, nämligen Nordin (epileptiker), som för den skull om dagarna vistas ensam å korridoren å nedre CII, Kleist (äfven epileptiker) och Andersson (lidande af fysikaliska förföljelseidéer), hvilka åter vistas å hvar sin korridor å B.
Inspektionsdagen den 14 December uppgick antalet arbetande till 360, däraf 154 män och 206 kvinnor. Af samtliga denna dag närvarande voro sålunda 38,5% af männen och i det närmaste 50% af kvinnorna sysselsatta å anstalten.De olika sysselsättningarna voro följande:

Härtill komma så de kvinnor, som äro sysselsatta i vårdarfamiljerna (jämför bestämmelserna ofvan!). Af manliga patienter hafva 25 och af kvinnliga 11 rättighet att gå fritt på området. Granskningen af intagningshandlingarna gaf icke anledning till någon anmärkning och någon tvekan om behofvet af anstaltsvård för de sålunda intagne kunde icke finnas, med den reservationen dock, att en af dem, nämligen den ende, som var intagen efter tur och ordning (Döf Daniel Eriksson), sannolikt skulle kunna vårdas i organiserad familjevård, hvarför hans journal bör medfölja dem, som i och för urval till Korsberga öfversändes till öfverläkaren vid Växjö hospital.

En af de nyintagne klagade emellertid öfver interneringen, hvarför några ord må om honom anföras:
Thunström, född 1881; undermålig och ostadig, har aldrig kunnat stanna länge på en plats; har bl.a. varit gardist och uppträdde under denna tid våldsamt under alkoholinverkan. Häktad för stöld förra året visade han i fängelset flera krampanfall och hade äfven utbrott af våldsamhet och förstörelselusta. Efter att hafva blifvit förklarad otillräknelig, intogs han den 3/6 1908 å Gefle stads paviljong för sinnessjuka, hvarifrån han d. 13/7 rymde (se ofvan!) Den 14 Juli öfverfördes han så till asylen. Här har han icke haft några krampanfall, men några gånger visat anfall af oro och ångest med hjärtklappning; i öfrigt haft en del hypokondriska funderingar. Den 26/7 fick han tillåtelse att gå fritt på området, hvilket gick lyckligt till den 25/8, då han på kvällen uteblef. Följande dag telefonerade han emellertid från Gäfle och återvände frivilligt; pengar till järnvägsresan hade han skaffat sig genom att sälja sin klocka. D. 3/9 återfick han friheten att på egen hand gå på området och afvek ånyo d. 12/9; denna gång afhördes han emellertid ej själfmant, men fanns af polisen d. 15/9 vid Haga, liggande i en vedbod, och återfördes. Har sedan ständigt pockat på att få tillbaka rättigheten att gå ut ensam, hvilket dock förvägrats honom; häröfver blef han en dag (d. 28/11) så arg, att han ryckte loss en ledstång i trappuppgången. I bref till fadern har han visat sig särdeles lögnaktig. Han vistas numera å den till öfvervakningsafdelningen å B hörande korridoren, där han står under uppsikt af en särskild skötare, som i en "bevakningsbok" har att anteckna de timmar han för honom ansvarar.

Förutom denne hade några kriminalpatient icke blifvit intagen sedan förra inspektionen. En straffånge (manlig) hade under denna tid aflidit. Antalet vid inspektionstillfället närvarande kriminalpatienter var 32, däraf 5 kvinnor, alla otillräkneligförklarade, och 27 män, af hvilken 1 är rannsakningsfånge, 5 äro straffångar och 21 otillräkneligförklarade. Af dessa senare förtjänar äfven att särskildt omnämnas en vid förra inspektionen frånvarande, som - efter att då hafva varit afviken sedan den 9 September 1906 – blifvit återförd den 26 sistlidne Maj och sedan dess upprepade gånger uppsatt klagoskrifter till Kgl. Medicinalstyrelsen, till Generaldirektören och till öfverinspektören, hvaraf till den senare öfverlämnats ett par, som bifogas denna berättelse:
Nikolaus Erik Orgren, född 1872. Var vintern 1903-1904 //Orgren// intagen å hospital i Amerika; enligt af asylläkaren inhämtade upplysningar visade han under vistelsen därstädes hallucinationer och våldsamhetsutbrott samt rymde därifrån. D. 27 Maj 1905 begick han under ett hastigt påkommande omtöckningstillstånd hemfridsbrott och öfverfall; påstod vid första rättegångstillfället, att han ej kunde minnas något häraf. Efter att hafva blifvit förklarad otillräknelig, intogs han å asylen d. 11 November 1905. Här har han icke visat några omtöckningstillstånd, utan hela tiden varit redig och ordnad, men har antingen helt enkelt förnekat såväl våldshandlingarna som sjukdomen eller ock härför haft en del paranoida förklaringar af olika innehåll; har sålunda uppgifvit, att vid tillfället ifråga allt han arbetade med började röra sig, och att han såg liksom vattenstrålar eller strängar stiga upp från marken, hvilket han trodde vara arrangerade af fientliga människor, tyckte nämligen, att han på arbetsplatsen hade så många fiender; har vidare betr. de omnämnda egendomliga synförnimmelserna framkommit med den förklaringen, att "personer på afstånd förvillade synen på honom" vare sig nu detta skett för att experimentera med honom eller af hämnd för att få bort honom, anser att visserligen icke en enda, men väl flera personer tillsammans kunna genom sin tanke på detta sätt inverka på afstånd, och menar, att denna afståndsinverkan, och icke någon sjukdom, varit orsaken till de egendomligheter i uppförandet han visat; tror att äfven läkarna och betjäningen ha dylik öfverförningsförmåga; har vidare talat om att det finnes en som var "konstig i nacken", hvilka var starkare än pat. och för den skull förmådde öfverföra "sina virrigheter" på denne.
Äfven har pat. i Maj 1906 talat om, att han hör "surr i nacken" och hviskningar, att han tydligt hört sitt namn nämnas. Under hela den tid Orgren vistats å asylen, har han klagat öfver interneringen, påstående sig vara fullt frisk och icke hafva begått något brott. Han har också gjort upprepade rymningsförsök, som ett par gånger lyckats. D. 5 Maj 1906 afvek han sålunda första gången; härvid hade han gått ut från nedre korridoren å BII efter att hafva öppnat det åt promenadgården vettande fönstrets tapplås medelst en af ståltråd förfärdigad dyrk. Återkom d. 11/6 s.å., gripen af kronobetjäning i Dalarna, där han genom arbete förtjänat 50 kronor. D. 17/7 1906 gjorde han ett försök att rymma genom klosett-trumman, som höll på att lyckas. Under den närmaste tiden därefter påträffades hos honom flera gånger dyrkar, förfärdigade af ståltråd, o.d. Vid den sista rymningen, som nämnts företagen den 9 September 1906, vid hvilken tid han hade sin sofplats uti en s.k. stormcell å nedre botten på C, hade så tillgått, att han med tillhjälp af något skärande instrument fått upp fönstret så mycket, att han kunde tränga sig ut därigenom, hvarefter han medelst uti detta fastgjordt lakan firade sig ned till marken, med dyrk öppnade 2 dörrar för att komma åt sina i den mellan cell-raderna löpande korridoren förvarade gångkläder samt aflägsnade sig utan att låsa efter sig. Anledningen till att han i våras, efter att hafva varit på fri fot öfver 1 2 / 3 år, blef uppspanad, var den att han, i tro att efter så lång tids bortovaro hafva blifvit definitivt utskrifven, skref till uppsyningsmannen å asylen och begärde att få sina kläder sig tillskickade; härigenom blef hans vistelseort bekant, och sedan vederbörande Kgl. Befallningshafvande blifvit underrättad härom, blef han snart gripen. Under den tid han vistats på fri fot, lär han hafva försörjt sig ordentligt med skogsarbete, o.d. Efter återkomsten har han vistats å C, och har liksom betr. Thunström den säkerhetsåtgärden vidtagits, att han städse står under särskild bevakning af en bestämd skötare med anteckning härom uti en "bevakningsbok."

Vid inspektionen framkom Orgren med sina vanliga klagomål och blef i hög grad upprörd, när han fick veta, att hans begäran om utskrifning ej omedelbart kunde beviljas, samt aflägsnade sig med hotelser och under hotande åtbörder. I fråga om de här ofvan nämnde sjukdomssymptom han visat var han vid mitt samtal med honom mycket sluten och otillgänglig. Af den till Generaldirektören ställda, d. 14 December 1908 af honom uppsatta, här närslutna skrifvelsen, som jag vid min afresa erhöll, framgår emellertid, att han dag och natt – mest om nätterna – hör skrik och jämmerrop, som han tror härröra från andemakter, hvilka han äfven hört säga, att hans post förskingras. Oaktadt denna patient ju under lång tid, som det synes utan någon olägenhet, skött sig själf på fri fot, vågar jag dock icke tillstyrka hans utskrifning med hänsyn till hans besvärliga lynne i förening med tydligt psykotiska symptom: paranoida griller och hörselvillor, hvartill kommer möjligheten af på nytt uppträdande omtöckningstillstånd. Öfriga klagomål och yrkanden på utskrifning, som förekommo, voro icke af beskaffenhet att behöfva omnämnas.

Omsättningen bland betjäningen hade varit mindre än å hospitalet. För närvarande voro 2 skötare, som växlade dag och natt, upptagna med vården af den å Akademiska sjukhuset intagne patienten. Af de 6 skötare, som erhållit bostäder i de nyuppförda husen, tillhöra 3 hospitalet och 3 asylen. Då några af de härstädes inackorderade kvinnliga patienterna, som nämnts, hafva sitt arbete å anstalten, stå numera här grindarna utåt skogen öppna om dagarna.
Alfred Petrén.

Bilaga. 1
Asylän Upsala den. 14/12 1908
Högaktningsfult
H. Herr Jeneralderiktör
Jag Erick Edvatt Erikson Öhgren måste än än i år förnya en klago skrift inför Jineral deriktören och dett mdesinala Öfver mina olykliga tillvaro innåm dårhus Häktett Jag lider ouphörligt utaf tvångs Straffatt både natt och dag alldra mäst om nättärna Som jag aldrig har ellär får någon ro eller fre för ande maktens outhärdiga Skrik och misnöjdhet öfver mitt kvarhållande innåm dårhusett Jag håppas att Jinerar deriktören väl kan afjälpa detta och att detta hörer till hanses Största Skyldighet ty dett jällär ju både lif och egendom att taga ett Sådant klagomål i betraktan Jag håppas Jämmärropen äro Hörda och välkända inför dett mdesinska och Dåcktor Jeneral derikskonen Huru kan detta mitt rettvisa påstående förkastas eller tokskrivas den Som detta jör kan knapt reknas bland de normala dett är je en att en alt för ringga sak att lemna mig fri från tvångs anstalten och tvångs Straffett Jag har Varitt nu Snart i 16ton år fånggen och oriktit alt Samman Samt där till Så rysvärdigt mishandlad från börjän att dett eger ej nån likhet med någon annan mishandell detta var ju på ett förrädisk Sätt Som jag blef fråntagen min tillhörighet och inkastat på dårhus häktet utan efter efterseende ännu af någon oacktat alla järtskärande Skrik Som juder Öfver land och fålk ifrån ande maktän inggen haro ännu på 15 år beSökt mig Vilkett också är utåm lagen ej hällär har jag fått Svar på mina bref Som jag har afsent så mångga dels rekåmderade och dels oförsäkrade Jag har vist fått ett par bref men intet Svar har funnits där på mina frågor dett ser ut Som att någon för Skingrar min påst Vilkett Jag ävän hörer talas om af ande makten och Som jag för vissa tror Jag vet och håppas att Jeneral deriktören har hört och känner alt för väl hela mitt förhållande angående den orätt jag har liditt och lider ännu ouphörligen alt fortfarande där före beder jag om mjjiligt är att så fort sig jöra låtär afjälpa detta mitt Så oriktit påförda Straf och lidande Som är hufvud Sakligast att lemna mig fri från tvångs anstalten jag är nu fylda 50 år och inggett fruntimmär har jag fått ännu alla mina besta lifnats år har ju blivitt Stulna ifrån mig på Tvångs dårhusett jag har ej någon dåraktig anmärkning ännu enligt vad jag vet och förstår och jag vet ännu intet var jag är Skriven hellär eftär år 1895 Vilken som betalar för mig här på anstalten om Alnö kommun betalar för mig då Skall den kåmmun plikta Som köper in Sådana Som jag på dårhusett jag var och är ju låvad en Stor betalning för mit kvarhållande på anStalten Skall dett mdesiala kånggräss partiett få skäla af mig både pänggar och friheten och livett till Sist utan att jag kan få jälp af rettvisan eller de Värnpliktiga Samt de som har Sin Sysselsettning här in nåm anStalten mej de måste före plikta eller Straffas på ett eller annatt Sätt de äro ju af tusenden dömda och åtär dömda till Straf Jag begriper intet i Sanning att Sådant får exsestera bland fålk i Sverji och alsynnerhel bland de lärda dett Strider mot all relejon att neka mig frihet för utan den kan jag intett leva utan Stort lidande och de gräsligaste plågor och pinor och detta dett Spörjis natt och dag från ande maktens ihärdiga nit om att vinna rett på dett som är så Skarligen rett att Vinna och för evigt behålla för Svenska fålkett Som vi veta angående vår medbårgerliga rätt Våra Svänska lifs rettigheter är nu Som dett Står ganska hårt brykta blått för en enSidig envishet af någon Som afundas mig friheten och men så Skäligen egande och Välförkenta rätt att leva ostraffad att fara hit till asylen i kensteäränden och intet jälpa mig dett Skulle Straffas enligt rikäs lagar jag håppas dett är kunnigt och väl förStåt jag hade mykkett saker och kläder i Norrlan och ävän kåntanter penggar Som blef kuvarsrof när jag intet Slap lös år 1895 då jag var i harnösand dessa Sakär och kåntantär Skall jag hafva betalt för med ett tusen kronor i vilkett dett år Dåktor Stenbeck eller allmenna Staten Som Skall betala dett och min ansvarstalan anförde Herr Dåktor Pettren på mina handlinggar Som jag förSlår Jinral Direktören Ser igenom nu under besikningsresan dett är nödVändigt för ävän flera Som jag har Sport att fortast möjligt få mig på fri fot och intet inblanda sig vidare med några beråtmordts mördarer Som går mot bettre Vetande och med Våld frånröva Sin syster och broder däras lif och ära och egendom Jag yrkar an Svar med varje dag och varje natt till dett allvarligaste Straf på den Som nekar mig min eganderätt nemligen friheten att fara hem Vär af godheten och hörsamma min bejäran jenast bedes af mig nedlåtet och Venligt
Teknatt Erik Edvard Erikson Ohgren
Från alnån Sundsvall
Samt Umeå

Bilaga 2
Dermed att jag icke öfverklagade Häradsrättens beslut, var det dermed icke meningen att det skulle anses som tillämpligt, eller såsom tillkommit af gilltiga skäl och såsom af mig erskänt. Ener det är till alla delar oriktigt. De omständigheter som var bidragande till detta förfaringssätt var. Att jag i fult medvetande om Medicinalstyrelsens oriktiga utlåtande, samt och i medvetande om, och i tillit till, att Läkarna lagligen icke kunde mottaga och kvarholla en vid sinna sinnens fulla bruk och fullkomligt frisk man, lät jag dessa åtgärder komma till stånd. Ur Rättegångsprottokollet framgår, att ingen af de hörda vittnena hade något af betydelse att fördraga. Det enda som kan anses som stöd för Medicinalstyrelsens utlåtande är, ett ur Polisförhöret till prottokollet bifogat, af d. Bärgvall fält ytrande, att jag någon tid visat mig tungsint och grublande, och att han af andra hört att jag flera gångar varit sinnesrubad, och att han hört rykte om att jag i Americka skulle ha varit intagen på Hospetal. Detta är delvis rigtigt och delvis origtit.

Angående att jag någon tid skulle varit grublande och tungsint, är en fulkomlig origtighet som också synes af ett annat ytrand ur samma förhör, som lemnades af K. Johansson, vari han upger att han hos mig icke har märkt något ovanligt, och att jag utfört mit arbete till full belåtenhet till dagen före jag af Kronobetjäningen anhöls, då jag lemnade det utan att upgivfa anledning dertill, Således två olik upgifter för samma tid och tillfälle. Varför ingen kan fästa afsende vare sig vid det ena eller det andra. Möjligen var jag af någon omständighet tankful och allvarlig. Varaf Bärgvall, af vad som sedan passerade af ren tanklöshet lemnade dessa upgifter. Att jag flere gånger skulle varit sinnesrubad sakna all grund, och är fullständigt gripit ur luften. Varvid Domstol eller Medicinalstyrelsen icke kan fästa något afsende eller af dem tagas för giltigt, af den omständighet, att han endast hört det af andra, utan att upgifva af vilken det var. Och att jag varit intagen på Hospital i Americka är nog sant. Men under sådanna omständligheter att det var ett skälfvsvåldigt obehöfvligt och opåkallat och dermed fullkomligt olagligt tiltag. Ener det icke fans någon som hälst rimlig anledning dertill. Och kan den för icke tjäna som bevis för detta fall.

Och i vad som öfrigt framgår ur vittnesbrättelserna, var det ingen som sett mig utföra någon mishandel. De hade endast sett mig gåände äfter allmänna ladsvägen, ett stycke från den mishandel sades hafva blifvit utfört. Varför Domstol såväl som Medicinalstyrelsen icke kan veta om det var jag eller någon annan som utförde detsamma. Troligast är att järnigsmanen alldrig visade sig för någon, om någonsin någon mishandel der blivit utförd. Af vad som häraf framgår kan det från jurdisk synpunkt sett, detta brott icke lagligen tilldömas mig då det fodras klar och full bevisning för att döma en man vådlig för allmänna säkerheten, eller och sådanna omständigheter, att han åtminståde någon tid varit från sinna sinnens fulla bruk, innan dessa åtgärder lagligen kan vidtagas med honnom, så är det i vad det beträffar med denna sak, för mig obegripligt hur vederbörande kan vidtaga sådanna åtgärder med så ofullständig bevisning. Och då det, från det omskrifvna tillfälle är, under de omständigheter som af mig bevisats för Medicinalstyrelsen omöjligt att bestämma mitt dåvarande sinnestillstånd. Och som det icke häller under den tid som sedan förgott, visats några tecken till skukdomsart som då antogs. Och som sedan förgott en tid af 3½ år, af vilken tid jag i 2 år vistats i frihet utan anmärkning af någon art förkommit kan det omöjligen hädanäfter icke förliga någon giltig anledning att mig här längre kvarholla.

Härtill får jag tilläga att jag alltid haft ett gott sinnelag och god upfattning af vad som förekomit, samt alldrig förgått mig med några handgripligheter af någon art. Varför jag på grund af dessa åtgärder, blifvit tillfogat ett fullständigt ogrundat omdöme, varaf jag haft många obehag och besvärligheter, varför jag härmed gör anhållan om att vederbörande tager detta i betänkande, och fortast möjligen återställer min frihet.
Upsala Asyl
Nikolaus Orgren

Bilaga 3
Till Herr t.f. Överinspektören för sinnessjukvården.
Med. Doktor A. Petrén.

Den skrivelse, som härmed till Eder översändes, är författad av Kriminalpatienten Nikolaus Erik Orgren anklagad för hemfridsbrott och misshandel och av Kungl. Medicinalstyrelsen förklarad otillräknelig och vådlig för allmänna säkerheten på grund av möjligen inträffande, förnyade förvirringsanfall.
Diagnos: Insania epileptica larvata
Pat. intog å Uppsala asyl d. 11 November 1905, Tvenne gånger avviken, men återförd senast 26/5 1908. Många rymningsförsök. Pat. har vistats i Amerika och därstädes varit intagen å hospital. Den sjuke uppträder stundom hotfullt, råkar lätt i affekt och måste anses som en mycket farlig person. Han vårdas å avdelning CII, och har särskild bevakning anordnats, varjämte särskilda försiktighetsmått vidtagits. På grund av pat:s enträgenhet han jag ej velat motsätta mig hans önskan om avsändande av skrivelsen i fråga.
Uppsala asyl den 7 juli 1908
Karl Norén
t.f. överläkare

På grund af Medicinalstyrelsens till Häradsrätten den 10 juni 1905 skriftligen aflemnat utlåtande angåände mitt sinnestillstånd för ifrågavarande tid. Får jag härmed framföra minna klagomål öfver detsamma. Medicinalstyrelsens utlåtande var i huvudsak af följande innehåll. Äfter inhämtande af Fängelseläkaren C. Calsons i Falun i socken gifvna utlåtande och vad i handligarne för öfrigt förekommit anse vi att ifrågavarande Nikolaus Orgren vid ifrågavarande tillfälle varit sinnesförvirrad i den form som står omnämd i § af 1901 års Hospetalstadga under benämning Epelipsi. varför han möjligen kan blifva för almänna säkerheten vådlig. Härimot protesterar jag med det bestämdaste ener det är fullständigt origtigt. Af den följd att jag vid tiden före och samtidigt i störe mängd begangnat mig af Spritdrycker varaf jag möjligen blefv något omtöcknad kan omojligen icke från detta tillfälle sådan skukdomsart förekomma att sådan farhåga för framtiden som af Medicinalstyrelsen upgifvits häraf ifrågakomma. Det må vara en tydlig sak att Medicinalstyrelsens befarade skukdom i det här bevisligen förekommande förlopp ej kan extisera. Viket jag med medföljande intyg bevisar.

Visserligen upträdde jag något opasande och var möjligen något omtöcknad men icke i den grad att dessa åtjärder kunde vara behövfliga Och mig veterligt åstadkom jag ingen skadegörelse å varken lif eller egendom Vilket heller icke har bevisats ener som det ur Rättegångsprotokollet framgår, kan anses som omöjligt att på ett längre afstånd se en okänd person i ryggen och en längre tid äfteråt säga att det är densamma. Dertill hade ingen sett någon misshandel utföras. Häraf framgår tydligt att Medicinalstyrelsens utlåtande är till alla dellar oriktigt och endast bygt på ogrundade och vilseledande upgifter och lösa antaganden vilket åckså bevises af Fängelseläkaren C. Calsons i Falun i sitt första till Medicinalstyrelsen afgifvna utlåtande vari han förklarar mig normal. Lika ogrundade äro de beskylningar som riktats mot mig från min vistelse i Amerika som endast var följden af förhastande undrsöknigar och lögnaktiga upgifter under liknande förlopp. Sedan har det ena jälpt det andra så att alla motsägelser varit till intet Angående anmärknigar å mitt upförande under tiden har det nog icke varit det bästa men är af lätt förklarliga skäl just beroände af dessa omständigheter. Rymnigar och rymnigsförsök och öfvriga upträden som förekommit äro icke af den art att de kan lägas mig till last såsom varande brist på förstånd eller anföras så som af skuklig art. ener jag eget full kännedom om de ogentligheter och olagligheter som mot mig begåts. Desutom har det af vederbörande ådagalakts stor likjiltighet oaktat jag flera gångar fört upmerksamheten härpå.
När icke skukdomsfall föreligger, och inga bevis för min brottslighet förefinnes fodrar jag att ofördröjligen försättas i frihet
Upsala Asyl
Nikolaus. Erik. Orgren

Härmed intygas att Nikolaus Orgren från Alfta vid tiden före och samma dag han af Kronnobetjäningen anhöls själf egt och förtärt vid pass 6 liter bränvin varder härmed under edlig förpliktelse intygat
Furudal den 21/6 1908
E. Bergvall H. Sjöberg

Bilaga 4
Till kungl. Medicinalstyrelsen.

Jag beder härmed vördsammast att få erinra om att jag, med anledning af min internering i Upsala Hospital den 7:de Maj 1905 af Herr Fabrikör J. P. Lundberg i Stockholm, skriftligen besvärat mig till Öfverinspektören, Medicinalrådet J. G. Schuldheis vid hospitalets inspektion i November månad samma år och uti en skrifvelse uti December månad år 1907, med begäran att Herr J. P. Lundberg erhölle påminnelse om att hålla med mig år 1897 gjord öfverenskommelse. Såväl den förra som den senare af dessa skrifvelser hafva hitills icke föranlett till någon åtgärd, och från Herr J. P. Lundberg har jag icke ens erhållit något besked om huru länge han ämnar uppskjuta med min afresa. Detta anser jag mig hafva skäl att känna mig besviken öfver, helst som Öfverläkaren Prof. F. Svenson sagt mig, att han icke hindrar mig att lemna hospitalet, sedan skrifvelse erhållits från Herr J. P. Lundberg. Utaf dessa skäl har jag framstält begäran till t.f. Öfverläkaren att få genomläsa den af Doktor H. A. Villén i Tanum, den 30 Juni 1904 utfärdade Bilagan A, som medföljt vid inremitteringen, då densammas innehåll möjligen kunnat vara mindre samvetsgrant affattadt.

Jag anhåller att uti nedanstående punkter få bemöta. Hvad utlåtandet uti punkten 9 d. Alls ingen arbetslust beträffar, vet jag mig förut hafva tjenstgjort vid statens jernvägar såsom lokomotivförare och sedemera när jag för en tid inackorderat mig hos Herr J. P. Lundberg till honom betalat af egna förtjenta medel så tillräckligt för mitt uppehälle, att fodran om ytterligare arbetsverksamhet icke är befogad. Den del af punkten 10 a. eller att jag haft religiösa grubblerier är alldeles osanning. Hvarken uti tal eller skrift har jag besvärat andra personer i religiöst afseende, och för egen del endast ibland läst Bibeln och Psalmbok, hvilket just om det icke förekommer brukar anses för en underlåtenhet. Uti förra delen af punkten 10 c. angifves jag haft förföljelseideer och storhetsideer. Hvad de förstnämda beträffa vet jag mig alltid försökt iakttaga ett fördragsamt bemötande gent emot andra menniskor, men hafva andra utan skäl varit elaka emot mig har jag ock vetat hellre säga ifrån än att blifva kujonerad. Denna beskyllning anser jag för öfrigt sannolikt vara insinuerad af Kyrkoherde Ekeroth, hvilken alltsedan år 1900 höll en duktigt amper och ofördragsam malis emot mig och troligen på så sätt velat vända uppmärksamheten från sig, att för egen räkning hafva laborerat med anförtrodda penningmedel.

Hvad de uppgifvena storhetsideerna beträffar är förhållandet, att jag icke brukar yttra mig alls skrytaktigt eller öfvermodigt, och skulle, för öfrigt mycket sällan, något sådant förekommit på skämt, så bruka humana menniskor förstått sådant. Uti senare delen af samma punkt 10 c. uppgifves att Herr J. P. Lundberg måste en tid innan interneringen i Upsala hospital (år 1892) bo på hotell, alldenstund han gick med en laddad revolver hvarmed han hotade honom. Detta är en skamlig osanning att så skedde eller varit afsigt. Förhållandet var att jag icke alls före hösten år 1892 innehade något sådant vapen uti dåvarande bostaden Uplandsgatan 11 B, men vid ett tillfälle uti slutet af September månad yttrade Fru Lundberg alldeles a propos till mig, "Gå och skaffa dig en revolver". Ihågkommande detta yttrande och en och en annan gång förut vetat mig hafva skäl dertill gjorde jag den 18:de Oktober samma år ett inköp för egen räkning af ett sådant vapen. När jag härför vid ½ 1 tiden gick från bostaden var Herr J. P. Lundberg icke hemma, och när jag vid middagstiden återvände icke eller. Hvarken Fru Lundberg eller tjenstflickan gjorde jag någon slags hotelse, men väl en alldeles ofarlig undersökning af mitt köpta vapen. Vid 6 tiden infann sig emellertid en privat polis, troligen tillsagd från butiken, der jag gjort inköpet och höll före att revolvern först måste uppvisas på polisstationen, hvarför han tog den med sig dit och då Herr J. P. Lundberg ännu tills dess icke återkommit hem, och jag sedan icke haft vapnet, talet om hotelse med revolver absolut otänkbart. När jag följande vecka frågade Fru Lundberg hvar Fabrikören funnes svarade hon mig att han varit bortrest till Södertelje stad uti affärer. Jag kan om så komme på frågan uti vittnens närvaro inför domstol bestyrka, att hotelse med laddad revolver icke egde rum. Att detta beifras så lång tid efter sedan det skulle hafva skett och dertill i sanning är en falsk beskyllning utvisar bland annat att det icke gått rätt till vid interneringen.

Jag beder att få erinra om att senare delen af 2 §, 16:de Kap. af strafflagen innehåller, - Har någon emot annan falskeligen förebragt besvärande omständigheter varde såsom falsk angifvare straffad efter 1 §. Detta borde af ofvannämda skäl rättvisligen fästas afseende vid, och så länge jag är beröfvad min frihet håller jag före att orättvisa är begången emot mig. Öfriga beskyllningar, som Doktor Villén gjort mot mig kan jag med goda skäl tillbakavisa, men torde blifva alltför utförligt att relatera. Endast uti afseende på utlåtandet jag påstår mig vara gift beder jag få göra rättänkande menniskor den frågan. Hvem var det som uti slutet af sommaren år 1892 kom resande för att hälsa på mig då jag bodde vid Nafverstads Prästgård i Bohuslän. Och jag kan sjelf meddela svaret att detta var min hustru och icke någon annan. Hon begaf sig efter sammanträffandet snart tillbaka, men sedan jag på hösten kom till Stockholm hafva trakasserier förekommit så att ett sammanträffande undan för undan förhindrats.

Hvad slutligen den senare delen af Bilagans innehåll eller den medicinska undersökningen beträffar hann jag icke genomläsa densamma, och anser jag icke skäl att heller kommentera denna. Emedan detta beriktigande är sanning, samt mera än 3 år förgått sedan interneringen, begär jag rätt att erhålla min frihet åter, och att det förslag, som jag gjort uti sista delen af den föregående, till Öfverinspektören år 1907 stälda skrifvelsen, blir en verklighet. Vill Fabrikör Lundberg, sedan han derom blifvit anmodad af Öfverinspektören, icke anordna till återresa eller skaffa mig en annan inackordering i Stockholm uti annan familj, har jag skäl att anse honom vara en mot mig fientlig person, som utan berättigade skäl genom tidsutdrägt och desavouering af förut, af mig utförd arbetsverksamhet, förehafver tjufviga afsigter mot mitt dervid ärligt förtjenta tillgodohafvande.
C. V. Lundberg.