Inspektionsberättelse
3/8 {C…}
11/4 Afskrift uti;
Skrift uti; Kristinehamn och {af..liker..} uti Lund Las
6 och 9 Juli
Växjö Hosp.

Berättelse till Kgl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 6-9 Juli 1908 förrättad inspektion af sjukvården å Växjö hospital och kriminalasyl. Närvarande t.f. öfverläkaren, asylläkaren E. Lauritzen och bitr. läkaren H. Boberg. Öfverinspektörens närmast föregående inspektion ägde rum 22-25 Juni 1907.

Hospitalet
Antalet inspektionsdagar d. 9 Juli närvarande, hospitalet tillhöriga patienter utgjordes af 131 män, däraf 5 i första klass, och 123 kvinnor, däraf 6 i första klass. Då hospitalets platsantal är fastställdt till 125 (däraf 5 i första klass) för hvardera könet, funnos alltså 6 öfvertaliga män. En kvinna, ej inräknad i den ofvannämnda siffran, var permitterad och 2 kvinnor voro efterskrifna.
Antalet länspatienter var 37, hvaraf 10 män och 10 kvinnor tillhörde Kronobergs län samt 8 män och 9 kvinnor Blekinge län.

Hela antalet närvarande sjuka var sålunda 291, däraf 149 män och 142 kvinnor. Dessas fördelning å de olika byggnaderna tedde sig på följande sätt:
i stora hospitalsbyggnaden 84 män och 63 kvinnor
i lilla hospitalsbyggnaden 38 män och 38 kvinnor
i kolonivillan 27 män och
i länspaviljongen 41 kvinnor

Till intagning å hospitalet voro anmälde 97 patienter, däraf 69 män och 28 kvinnor. Af dessa senare hade alla utom 3 anmälts under innevarande år, medan af männen 5 anmälts år 1906 och 37 år 1907.
Sedan näst föregående inspektion hade intagits å hospitalet 54 patienter, nämligen 6 män och 48 kvinnor.

Väntetiden för dessa, räknadt från ansökningens inkomst till direktionen, hade uppgått till:
			hvaraf män	kvinnor
mindre än 1 månad i	3	fall	2	1
1-3 månader i	18	fall	1	17
3-6 månader i	23	fall		23
6-12 månader i	5	fall	1	4
1-2 år i	1	fall	1

Af de 4 återstående härifrågavarande patienterna hade 1 man öfverflyttats från Nyköpings hospital och 3 kvinnor från Upsala asyl.
Af dessa 54 sedan föregående inspektion intagne hade 12 åter blifvit utskrifna, däraf 11 som tillfrisknade och 1 som förbättrad, samt 3 aflidit. Af de 4 från annan anstalt öfverflyttade vårdades nu 1 man och 1 kvinna i Korsberga.
Af länspatienter hade intagits:
från Kronobergs län 36, däraf 7 män och 29 kvinnor, af hvilka senare 13 åter utskrifvits till Wäxjö hospital och 5 till hemorten, däraf 3 som tillfrisknade och 2 oförbättrade (jämlikt §.51) samt 1 aflidit; och
från Blekinge län 10 män och 14 kvinnor, summa 24; af desse hade 1 man och 5 kvinnor utskrifvits till statsanstalt (däraf 1 till Vadstena, 1 till Kristinehamns och de öfrige till Växjö hospital), samt 1 man och 2 kvinnor till hemorten, den förre som oförbättrad, de både senare som tillfrisknade, hvarjämte 1 man öfverflyttats till Kronobergs län.

Beträffande de till Kronobergs län hörande hade exspektantplats anvisats för 1 kvinna vid Kristinehamns hospital och för de öfriga 19 patienterna vid Växjö hospital (därvid för 1 kvinna till 1:ste klass) samt ifråga om de till Blekinge län hörande för 4 män och 3 kvinnor likaledes till Växjö hospital, för 1 man och 1 kvinna till Kristinehamns hospital, för 1 man till Vadstena hospital och asyl samt för 1 man och 4 kvinnor till Lunds asyl, medan 1 kvinna ännu ej erhållit exspektantplats och för 1 man ansökningshandlingarna ej voro fullständiga. Det upplystes, att i regel hade ansökan till hospitalet inlämnats före intagandet å länspaviljongen.
Allmänna hälsotillståndet hade i allmänhet varit godt. Vid inspektionstillfället voro 3 män och 4 kvinnor sängliggande på grund af kroppslig sjukdom; 2 af dessa kvinnor ledo af tuberkulos.
Försök till rymning hafva särskildt från promenadgårdarna några gånger ägt rum, hvarvid vederbörande dock strax infångats. Vid "Brända Udde" har det tvenne gånger händt, att patient gått bort, hvarvid han emellertid båda gångerna själfmant återkommit. Några klagomål öfver i därvarande kolonivilla intagna patienter hade på senare tider icke försports. Antalet där stationerad betjäning utgör numera i allmänhet 4. För närvarande tjänstgjorde här dock – med anledning af betjäningens semestrar, under hvilka betjäningssiffran ej alltid kunde hållas fulltalig- endast 3 skötare. Två af dessa medföljde hvar sitt af de 2 arbetslagen från kolonivillan (af hvilka det ena städse sysselsattes vid denna), medan den 3:dje skötaren tillsåg de icke arbetsföra, som voro här intagna. Det upplystes, att läkarbesök göres vid kolonivillan af öfverläkaren i regel en gång i veckan och af biträdande läkaren hvarannan dag, medan uppsyningsman dagligen besöker dem. Vidare har den för afdelningen "ansvarige" skötaren, som är gift, sin bostad i ett torp strax invid, medan 2 skötare bor i själfva villan. I öfrigt äger denna, sedan i höstas lokaltelefon blifvit uppsatt inom anstalten, numera telefonförbindelse med hufvudanstalten.
Antalet platser i kolonivillan är 34, medan antalet här intagna patienter endast var 27. Villan hade sålunda alltjämt icke kunnat fullständigt beläggas, utan uppgick antalet här lediga platser, liksom vid förre inspektionen, fortfarande till 7 stycken, medan manssidans slutna afdelningar voro betydligt öfverbelagda, och detta oaktadt utgallringen till kolonivillan skett i så stor utsträckning, att c. ett 10 tal af de där intagne ej voro arbetsföra och åtskilliga af dem strängt taget mindre lämpade sig för denna friare vårdform. Tack vare den ständiga tillsyn som om dagarne ägnades desse, hade öppen- dörr-systemet dock kunnat fullständigt genomföras; däremot hade man sett sig nödsakad, att å ett sofrum å nedre botten ( med 8 sängar) nattetid medelst en enkel, med hänglås försedd mekanism låsa fönstren (hvilka öfverallt i villan sakna tapplås och stängas med vanliga hakar), så att de här icke kunna af patienterna öppnas, och användas denna sofsal för de mindre pålitlige af desse.
Man har ju hoppats, att det med tiden skulle kunna ske ett strängare urval af för kolonivård lämpade fall. Med hänsyn till den nu rådande stagnationen å manssidan (med endast 6 nyintagningar på ett år) synes det mig dock vara i hög grad tvifvelaktigt, att denna förhoppning skall kunna gå i uppfyllelse inom en ej alltför aflägsen framtid. I hvarje fall är enda sättet att redan nu få denna kolonivilla fullbelagd, att – i likhet med hvad som skedde år 1906, då den började att beläggas- hit öfversända för familjevård lämpliga manliga patienter från andra anstalter för att här under tillräcklig tid närmare observeras, huruvida de passa för Korsberga. På grund af manssidans öfverbeläggning i sin helhet är det emellertid ej möjligt att samtidigt mottaga ett större antal manliga patienter, utan att först en motsvarande evakuering får äga rum. I detta samanhang vill jag upplysa om, att betr. de till ett antal af 31 uppgående manliga patienter, hvilka under föregående år öfverflyttats till Växjö hospital från andra anstalter, i afsikt att sändas vidare till Korsberga, detta af olika skäl ej kunnat ske i fråga om 8, medan 2, som dit utflyttats, måst återtagas till hospitalet på grund af kroppslig sjukdom, och 1, som ännu är kvar vid Korsberga, på grund af allt oftare uppträdande starkare slöhetstillstånd icke passar därstädes, utan med det snaraste bör utbytas mot annan. Hela antalet från andra anstalter öfverflyttade manliga patienter, som visat sig olämpliga för familjevården i Korsberga, utgör sålunda 11. Af dessa ansågs en dock kunna vårdas i familjevård hos gift betjäning och upplystes det, att öfverläkaren hade för afsikt att gå i författning härom, då ladugårdskarlens bostadsförhållande medgåfve mottagandet af 1 patient i inackordering. Namnen å de återstående 10 här ifrågavarande patienterna äro:

Mitt förslag är nu, att dessa 10 patienter, af hvilka endast 1 vistas å orolig afdelning och nattetid ligger å enkelrum, medan ej mindre än 4 äro intagna å kolonivillan, öfverflyttas till Kristinehamns hospital, som ju ännu är långt ifrån fullbelagdt och där många platser sålunda för närvarande äro lediga. Med en dylik evakuering vunnes nämligen den stora fördelen, att Växjö hospital därpå omedelbart kunde mottaga från annan anstalt 10 för familjevård lämpade manliga patienter. Reserverades sedan, efter dessas öfversändande till Korsberga, samma platsantal allt fortfarande till mottagande af patienter af här ifrågavarande art från andra anstalter, kunde på så sätt inom relativt kort tid till Korsberga-familjevården skaffas det icke ringa antal patienter, hvilka – enligt hvad min samtidigt härmed aflämnade berättelse öfver min inspektion utaf denna närmare upplyser – redan nu kunna där mottagas. Då detta antal gifvetvis bör fyllas icke enbart med män, utan i ungefär lika stor utsträckning med kvinnor, får jag vidare föreslå, att äfven kvinnliga sjuka, som kunna anses lämpliga för familjevård, från andra anstalter öfverflyttas till Wäxjö hospital. Då kvinnosidan icke visar någon öfverbeläggning och då platser här inom kort väntas bli lediga efter några för närvarande konvalescerande kvinnliga patienter, vore detta möjligt äfven utan förgående evakuering af kvinnor till annan anstalt, om endast ett mindre antal, såsom exempelvis 5, åt gången flyttades öfver. I detta sammanhang vill jag erinra om, att upplysning om hvilka statens sinnessjukanstalter, som i första hand böra komma ifråga vid eventuell öfverflyttning af för familjevård lämpade patienter till Växjö hospital, finnes uti den af "familjevårdskomitén" sistlidne vår verkställda utredningen, hvilken ju afsåg att utröna dels vid hvilka anstalter möjlighet kunde finnas att anordna familjevård, dels hvilka patienter vid de olika anstalterna, som lämpade sig för denna friare vårdform; i denna utredning finnes alltså äfven upplysning om de patienter, bland hvilka urvalet härvid bör ske.
Länspaviljongen var nu, som af ofvan anförda siffror framgår, i sin helhet tagen i bruk, öfre våningen som öfvervakningsafdelning för lugnare patienter, nedre våningen åter för lugnare patienter, som ej äro i behof af sänglägesbehandling. Denna senare våning, i hvilken fönstern öfverallt sakna tapplås, är afsedd för öppen- dörr- systemet, men har det ansetts lämpligt hafva ytterdören låst, då afdelningen endast äger en dagsköterska, hvilken gifvetvis icke kan vara ständigt närvarande, då hon måste gå till och ifrån för mathämtning, o.s.v. För öfrigt äro af de 21 patienter, som hafva sin sofplats å denna afdelning, endast 11 sysselsatta å härvarande arbetssal, medan de öfriga 10, då de icke lämpligen kunna lämnas utan tillsyn, om dagarne vistas i stora hospitalsbyggnaden. Här är ock genom sammanslagning af tvenne sköterskerum bredvid den stora arbetssalen ett nytt dagrum blifvit iordningsställt, i hvilket de mindre arbetsföra kvinnliga patienterna, som syssla med strumpstickning, o.d. vistas. I förbigående må här anmärkas, att genom öfverflyttning till Växjö från andra hospital af för familjevård passande kvinnliga patienter länspaviljongens för öppendörr-systemet lämpliga patienter komma att ökas i antal då de ifrågavarande patienterna gifvetvis komma att i allmänhet vistas å denna under det till, de behöfde observeras å hospitalet före utflyttning till Korsberga.
Förutom den här omnämnda öfvervakningsafdelningen för lugnare kvinnor finnes å kvinnosidan i stora hospitalsbyggnaden en halfärdig öfvervakningsavdelning och i lilla hospitalsbyggnaden en sådan för mera oroliga. Å manssidan finnes tvenne öfvervakningsavdelningar, en i stora och en i lilla hospitalsbyggnaden. Å den senare fanns vid inspektionstillfället (d. 9 Juli) endast en sängliggande. Hela antalet på grund af psykiatrisk indikation sängliggande utgjorde på manssidan 8 (däri inräknade tvenne paralytici), medan motsvarande siffra på kvinnosidan var 33; af dessa vistades dock 13 uppe en del af dagen. Som af dessa siffror framgår är sänglägesbehanlingen i stor utsträckning genomförd vid Växjö hospital.
För tillsynen af de sjuke nattetid tjänstgöra å manssidan 5 skötare och å kvinnosidan 9 sköterskor. Af de förre tjänstgöra 2 i lilla hospitalsbyggnaden, däraf 1 å öfvervakningsafdelningen och 1 i cellflygeln, samt 2 å afd. III, däraf 1 å vaksalarna med permanent öfvervakning och 1 å tvenne sofrum, hvilkas patienter nattetid behöfve tillsyn och skötsel på grund af osnygghet, m.m., medan den 5:te nattvakten patrullerar å afd. I och II. Nattsköterskorna äro fördelade på samma sätt med undantag däraf, att de äro tvenne å öfvervakningsafdelningen i såväl stora som lilla hospitalsbyggnaden, hvarjämte tvenne nattsköterskor tjänstgöra å länspaviljongen, en i hvardera våningen; äfven å afdelningen i dennes nedre våning har det nämligen ansetts nödigt att fortfarande hafva nattvakt- med hänsyn till det antal mindre pålitliga patienter, som här hafva sin sofplats.
Angående användningen af skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, hade sådana sedan förra inspektionen ej förekommit å manssidan, hvaremot en kvinna på grund af våldsamhet mot betjäningen (hade bl.a. försökt strypa en sköterska) varit isolerad under sistlidne Augusti en gång 13 och en gång 9 timmar samt under sistlidne September 11 timmar; därjämte hafva ett par kvinnor under några dagar haft skyddsvantar resp. mufftröja för att de visat stark drift att skada sig själfa.
Osnygghetslistorna utvisade, att antalet osnygga under det gångna halfåret uppgått till å manssidan 2,6 och å kvinnosidan 3,85 i medeltal per dag Den ringa osnygghetsfrekvens, som dessa siffror innebära står gifvetvis i orsakssamband med de väl ordna nattvaktsförhållandena, för hvilka jag ofvan närmare redogjort.

Antalet arbetande d. 9 Juli uppgick till 98 sålunde fördelade på följande sysslor:
	män		kvinnor
Biträde i köket	1	Biträde i köket	1
i ladugården	1	tvätten	1
i smedjan	1	Drefplockning	2
i stallet	1	Handräckning å afdelning	4
Drefplockning	22	Sömnad	10
Handräckning å afdelning	8	Strumpstickning	10
Jordbruksarbete	8	Väfnad	3
Mureriarbete	1	Bandväfnad	2
Måleriarbete	4	Bärplockning	4
Skomakeriarbete	2
Skrädderiarbete	3
Snickeriarbete	1
Renhållningsbitr.	1
Trädgårdsarbete	7
Summa	61		37

Af samtliga patienter tillhörande allmänna klassen voro sålunda 42,35 % af männen och 27,2 % af kvinnorna sysselsatta.
Granskningen af intagningshandlingarna gaf icke anledning till annan anmärkning än att betr. Sven Elof Karlsson fr. Lännaryd läkarundersökningen ägt rum d. 31Augusti 1907, medan Bil. B var dagtecknad d. 2 Sept. s.å., och betr. Elin Svensdotter från Odensjö motsvarande dato voro den 14 och 18 Augusti; något som jag emellertid ej tillmäter någon betydelse.
Angående de nyintagnas behof af anstaltsvård förekom ej någon anledning till tvekan.
Af de i öfverinspektörens förra berättelse särskildt omnämnda patienterna hade en, nämligen Johan Adolf Jonsson, sistlidne Oktober blifvit utskrifven som förbättrad. En annan af dem, K. A. K. Nyström, som under det gångna året betydligt försämrats, framställde vid mitt besök icke någon begäran, utan satt och flinade fjolligt å promenadgården till oroliga afdelningen (IV), där han på grund af sin envishet och trilskhet numera vårdades. De återstående 2 här ifrågavarande patienterna yrkade däremot fortf. på utskrifning.
Betr. Johan August Karlsson måste jag af samma skäl; på hvilka hans begäran om utskrifning vid förra inspektionen blef afslagen, afstyrka densamma, då någon förändring i tillståndet sedan dess ej inträdt. Karlsson sköter alltjämt kolonivillans värmeapparat, med hvilken sysselsättning han i själfa verket synes trifvas rätt väl, fast han klagar öfver, att han får "för litet betalt" och påstår sig för detta sitt arbete hafva stora fordringar på kontoret.
Kriminalpatienten Sven August Algot Larsson omnämndes redan i 1906 års inspektionsberättelse såsom möjligen lämplig för utskrifning, men uttalade öfverinspektören i sin berättelse öfver sin inspektion af Växjö hospital förra året, att det för närvarande icke vore rådligt att tänka på utskrifning af denna patient, då han sedan förutgående inspektion vid ett par tillfällen visat sig ej kunna motstå tillfälle att berusa sig, då sådant erbjudit sig. Det upplystes emellertid nu vid mitt besök, att han i detta hänseende undet det gångna året varit pålitlig, så att han icke endast icke försökt skaffa sig någon spirituosa, utan äfven afböjt att förtära sådan, då han en gång blef bjuden af en person, som ej visste, att han var patient. Därtill kommer att hans förutvarande ständiga hypokondriska klagan (att nerverna voro förstörda, att han hade det så illa ställt, o.s.v.) under innevarande år alltmera aftagit,. Under sådana förhållanden synes det mig, som man nu på allvar borde kunna taga frågan om hans utskrifning under öfvervägande. Han deltager alltjämt med duglighet i måleriarbetena och uppför sig städse höfligt och korrekt.
Förutom af nu nämnda framställdes begäran om utskrifning af en äldre patient, som biträdde i stallet; då han emellertid var betydligt oredig, kunde jag ej bifalla hans begäran.
Därjämte framställde två kvinnliga, nyintagna patienter, hvilka båda voro på bättringsvägen, förfrågan om utskrifning, men hänvisade jag dem därvid till öfverläkaren, som gifvetvis har de största betingelserna för bedömandet af lämpligaste tidpunkten för utskrifning. Då i det ena af desa fall den kvarstående depressionen emellertid var förenad med en betydande hemlängtan, vill jag icke underlåta att framhålla, hurusom i dylika fall där de i sjukdomens tidigare skede förekommande depressiva tankevillorna helt och hållet ersatts af en stark nostalgi, det enligt mitt förmenande kan vara riktigt att å anstalten kvarhålla en sådan patient, så länge någon depression ännu kvarstår, då man under nämnda förhållanden icke sällan kan få se konvalescensen förlöpa mycket hastigt, blott patienten fått återvända till de sina.
Kriminalpatienternas antal uppgick till 9, nämligen 5 män, alla otillräkneligförklarade, och 4 kvinnor däraf 2 otillräkneligförklarade och 2 straffångar.
Någon kriminalpatient hade icke blifvit vare sig intagen eller utskrifven sedan förra inspektionen.

Kriminalasylen.
Antalet inspektionsdagarna närvarande patienter utgjorde 100, i hvilken siffra då äfven en afviken är inräknad. Öfvervakningsafdelningen för lugna (afd.I), hvilken vid förra inspektionen ännu icke var tagen i bruk, hade börjat beläggas den 22/10 1907, och anstalten var fullbelagd den 23/1 detta år. Högsta beläggningssiffran, som förekommit, är 102. Under beläggningens gång hade en mindre afvikelse från den ursprungliga planen blifvit gjord. Då flertalet af de intagna gällde kroniska fall, hade behöfliga antalet platser för sängliggande å lugna öfvervakningsafdelningen visat sig vara mindre än man beräknat, medan däremot större utrymme för uppevarande patienter behöfts; för den skull hade det ena af de 2 härvarande till vaksal afsedda rummen apterats till dag- och arbetsrum, medan det ursprungliga dagrummet användes till matrum. I öfrigt må anmärkas, att å afd. II det till verkstad afsedda rummet hitills användts till matrum, att å afd. III ett förådsrum likaledes apterats till matrum samt att å afd. V ett förrådsrum ändrats till verkstad för lappskrädderi och madrasstoppning.
Antalet exspektanter var 4, hvilka alla sistlidne februari af Medicinalstyrelsen hänvisats till intagning härstädes. För närvarande var ingen patient efterskrifven.
Sedan förra inspektionen hade 29 patienter blifvit intagna, däraf 2 observationspatienter och resten otillräkneligförklarade. Af dessa senare hade 4 öfverflyttats från Stockholms hospital och 1 från marinsjukhuset i Karlskrona (subordinationsbrott), medan de öfrige kommit direkt från fängelse- undertagandes 2, hvilka efter det de förklarats straff-fria blifvit hemsända till sina hemorter (Norrköping, resp. Kristala), där de vårdats i afvaktan på plats härstädes; i båda dessa fall, där brottet bestått i smärre stölder, föreligger dementia praecox, i det ena utaf den af utprägladt kataton art.
Beträffande de 2 observationspatienterna hade den ene (Johan Jonsson fr. Ljungby), tilltalad för misshandel och sannolikt dråp, förklarats tillräknelig och afförts till fängelset, medan om den andre (Emanuel Andersson fr. Göteborg) asylläkaren den 30:de sistliden juni afgifvit utlåtande, att han på grund af sinnessjukdom (alkoholparanoia) var förståndets bruk beröfvad.
Af de intagne otillräkneligförklarade hade 6 förut varit intagna å hospitalet som observationspatienter, däraf dock blott 1 här å kriminalasylen, de öfriga åter å resp. Nyköpings, Upsala, Vänersborgs, Växjö och Lunds hospital. Asylläkaren framhöll, hurusom det i vissa fall, särskildt ifråga om kvaerulerande patienter, kunde vara lämpligt, att observationen ej skedde å samma anstalt, där den sjuke sedan komma att vårdas; sålunda voro tvenne af härifrågavarande patienter, Ryd (en typisk paranoia querulans) och Hjertström (med utprägladt querulerande drag) ytterst uppbragte på de läkare, som förklarat dem sinnessjuka, hvarför det med hänsyn till anstaltens skötsel vore en bestämd fördel, att undersökningarna i fråga ej skett här.
Icke mindre än 4 af de intagna hafva vidare förut vårdats å hospital – utan att då hafva varit kriminalpatienter, nämligen 2 å Växjö hospital och 2 å Lunds. I begge de senare fallen har det varit fråga om periodiskt förlöpande psykoser, fast af olika art. Några kortare data ur deras historia anföras här.
Karl Johan Nicklasson Wihlborg fr. N. Åsum. Har sedan 17 års ålder hängifvit sig åt ett ohejdadt alkoholmissbruk; fick november 1902 ett anfall af sinnessjukdom med hallucinationer och förföljelseideér, hvilka symptom därefter periodiskt återkommit; vårdad å Lunds hospital 12/10 1903 – 15/2 1905, då han utskrefs väsentligt förbättrad; sedan dess har sjukdomen fortsatt med periodiskt förlopp; i april 1906 intogs han å Kristianstads lasarett, men rymde därifrån; har upprepade gånger internerats å fattighuset, men hvarje gång brutit sig ut och begifvit sig på vandring öfver hela landet; tände d. 12/6 1907 eld på en halmstack, hvilket föranledde hans slutliga omhändertagande; han hallucinerar fortfarande lifligt och är emellanåt ganska agiterad.
Jöns Rasmusson, född 1886; vårdades å Lunds hospital okt. 1899 – jan. 1900 för ett maniskt anfall; var så våren 1901 åter sinnessjuk, utan att då vara intagen å anstalt; likaså icke heller hösten 1905, då han hade en ny period; d. 24/2 1906 begick han i berusadt tillstånd åtskilliga våldsamheter (sönderslagning af fönsterrutor, o.s.v.), hvarför han d. 5/3 s.å. dömdes till 1 års straffarbete. Frigifven d. 15/2 1907, uppträdde han d. 18/2 s.å. åter i berusadt tillstånd våldsam; då han visade sig exalterad och oredig, hämtades d. 22/2 läkare, som utfärdade Bil. A för intagning å hospital; emellertid var dylik plats ej genast att få, hvarför man, då man tröttnat att hålla vakt för honom, ställde om att han för det ofvannämnde våldet häktades, hvilket skedde den 1/3; vid ankomsten till fängelset var han utprägladt maniakalisk, likaså under den tid fängelseläkaren observerade honom; när denne, efter det han blifvit förklarad otillräknelig, d. 12/6 utfärdade Bil. A var han däremot betydligt förbättrad och när han d. 29/11 1907 intogs här var han nästan återställd.
De 2 å Växjö hospital förut vårdade äro följande:
Per Rupert Engström; vårdad i Växjö hospital 29/1-12/6 1902, då han utskrefs som tillfrisknad från en psykos, som visat i viss mån ett periodiskt förlopp; af journalen framgår emellertid, att det härvid säkerligen endast varit fråga om s.k. defektläkning vid en dementia praeox; intogs här d. 27/5 1908, otillräkneligförklarad för snatteri (stöld af en urna); visar nu bilden af en enkel slöhet utan tankevillor, är snäll beskedlig, går på utarbete och trifs förträffligt.
Knut Fabian Holmström fr. Thorhamn, född 1880; tjänat 2 ½ år vid Kgl. Flottan, hvarunder han 3 ggr rymt, hvarför han blifvit dömd till fängelse, d. 1/4 1899 uti 1 månad och 24 dagar, d. 24/2 1902 uti 4 månader och 12 dagar samt d. 2/10 1902 uti 7 månader; efter strafftidens slut blef han nu, då han alltsedan dess början visat sig sinnessjuk, öfverlämnad till Karlskrona fattigvård, där han vårdades till november 1903, då han hemsändes till Thorhamn; d. 23/12 s.å. blef han intagen å Växjö hospital, på villkor att han blefve afhämtad, när så behöfdes; d. 29/4 1904 utskrefs han oförbättrad med anledning af då förestående ombyggnad samt däraf nödvändigblifven utrymning af en del hospitalsafdelningar; anmärkas må äfven att plats å Växjö hospital söktes för honom, medan han aftjänade det senast honom ådömda straffet, utan att sådan kunde beredas honom före strafftidens slut; han är nu otillräkneligförklarad för inbrottsstöld; visar bilden af en typisk dementia praeox.
Några af de intagne, såsom Axel Lundgren, Karl Johan Ryd och Karl Johan Eriksson, hafva efter sjukdomens utbrott upprepade gånger blifvit dömda. Sålunda dömdes den sistnämnda 1905 för stöld och 1906 till tvångsarbete, oaktadt han sedan 1901 synes hafva lidit af förföljeseideér, och den förstnämnde, som alltsedan 1886 ständigt dömts till straffarbete (resp. tvångsarbete), har otvifvelaktigt under en stor del af denna tidrymd varit sinnessjuk. Hvad slutligen Ryd beträffar, hvilken – såsom redan nämnts – är ett typiskt fall af en paranoia quarulans, blef han 1903 dömd till 2 månaders straffarbete för 1:sta resan stöld och 1905 till 6 månaders för hot mot tjänsteman, brytande af offentlig myndighets insegel och egenmäktigt besittningstagande af byggnader; anmärkas må härvid att han ansåg (och fortf. anser), att dessa, från hvilka han efterlysts, efter det de på grund af hans iråkade konkurs blifvit försålda på exekutiv auktion, voro hans rättmätiga egendom, som beröfvats honom af orättvist folk.
Från synpunkten af straffrättslig behandling är vidare ännu ett fall bland de intagna anmärkningsvärdt. Patienten ifråga, Karl Julius Berggren, blef nämligen, sedan han år 1905 under fullgörandet af sin värnplikt tvenne gånger rymt, den senare gången efter att hafva föröfvat tillgrepp, förklarad vara i saknad af förståndets fulla bruk, men sedan han omedelbart efter straffets aftjänande begått nya stölder och åter rymt från exercisplatsen, härför nu förklarad vara förståndets bruk beröfvad.
Vid granskningen af intagningshandlingarna, hvilka ej gåfvo anledning till någon anmärkning, fäste jag mig särskildt vid ett fall (Karl Viktor Nilsson), där fängelseläkaren vid utfärdandet af Bil. A stödde sitt intygande om behofvet af anstaltsvård på Kgl. Medicinalstyrelsens utlåtande, att patienten vore "i psykiskt afseende undermålig i den grad, att han måste anses vara i saknad af förståndets bruk;" anmärkas må härvid, att denne fängelseläkare sett patienten först efter det han varit intagen till observation å Lunds hospital och sålunda icke delgifvits handlingarna i målet. Fallet synes mig vara ett eklatant exempel på olämpligheter af den bestämmelsen i gällande stadga ang. sinnessjuka, att Bil. A skall erfordras för intagning å sinnessjukanstalt af för brott tilltalad person, som i anseende till sinnessjukdom förklarats icke kunna till ansvar fällas.
Utskrifne sedan förra inspektionen äro 9, nämligen förutom den afvannämnde tillräkneligförklarade observationspatienten 3 som tillfrisknade och 3 som oförbättrade, hvarjämte 2 aflidit (båda i tuberculos.)
Af de som tillfrisknade utskrifne voro de tvenne (Karl Johan Abrahamsson och Matts Hallgren), hvilka begått sina förbrytelser (hustrudråp resp. disciplinärförseelse under exercis), för hvilka de blifvit förklarade straffria, under ett förvirringstillstånd, från hvilket den förre redan vid ankomsten till kriminalasylen tillfrisknat, utskrifna till sina resp. hemorter jäml. §. 52 af gällande stadga ang. sinnessjuka, medan den tredje (Johan P. L. Brolin), hvilken år 1887 intogs å Växjö hospital som observationspatient, utskrifvits till Växjö länsfängelse i och för fortsatt rannsakning. Asylläkaren har i den skrifvelse till Direktionen öfver Växjö hospital, hvari han förordat denne patients utskrifning, karaktäriserat fallet som en på degenerativ bas uppkommen paranoid psykos med storhetsidéer och åtskilliga andra tankevillor; dessa, hvilka gåfvo sig tillkänna under rannsakningen, hafva sedermera under årens lopp så småningom förbleknat och synes – af journalen att döma – numera vara alldeles försvunna; vid besök jag gjorde hos honom i fängelset kunde jag icke heller konstatera närvaron af några dylika, om det också var uppenbart, att han ägde en viss grad af förhöjd själkänsla.
Af de 3 som oförbättrade utskrifna voro tvenne (Janna Persson – Lind och Johan Karlsson) utskrifna till fängelset efter det Kungl. Medicinalstyrelsen afgifvit sitt utlåtande, i förra fallet gående ut på "saknad af förståndets fulla bruk," i det senare på fullständig otillräknelighet; denna patient hade för öfrigt, sedan han blifvit förklarad straffri; åter intagits å kriminalasylen. Den 3:dje af de här ifrågavarande patienterna (Arvid Johansson) åter hade jämlikt §. 52 uti gällande hospitalsstadga blifvit utskrifven till Göteborgs Fattigvård, sedan öfverinspektören i sin förra inspektionsberättelse tillstyrkt hans utskrifning.
Af de 2 patienter, som vid förra inspektionen voro afvikna, hade den ene (Nyberg) efter någon tid blifvit återförd, medan den andre (Blank – Sjöberg) däremot fortfarande icke afhörts; det upplystes emellertid att den senares tillstånd vid afvikandet var sådant, att man öfvervägt möjligheterna för hans utskrifning; han tillhörde de otillräkneligförklarades kategori. Af de kvarvarande, hvilka alltså, om denne afvikne ej medräknas, utgjorde 99, äro 95 straffria, 1 observationspatient (ofvan omnämnd bland de intagna) och 3 straffångar (Åberg, Werner och Johan August Hellström). Af dessa senare, hvilka alla äro närmare omnämnda i öfverinspektörens förra inspektionsberättelse, var ingen i sådant tillstånd, att hans utskrifning för närvarande kunde ifrågakomma. Åberg var sålunda alltjämt sängliggande, hämmad och stuporös. Werner hade visserligen under de sista 2 månaderna uppfört sig exemplarisk, men visade sig i våras som en svår komplottmakare, då han igångsatte "hungerstrejk" (se nedan). Hellström slutligen visar alltjämt ett lättretligt humör och är betr. yngre medpatienter sexuellt efterhängsen. Ang. en eventuell utskrifning af denna patient, hvilken blifvit förklarad straffri för brott han begått efter att hafva rymt från Härnösands hospital, där han intagits som straffånge, får jag i öfrigt hänvisa till hvad öfverinspektören yttrat i sin berättelse öfver inspektionen förra året, däri framhålles, hurusom §. 52 af gällande stadga ang. sinnessjuka därvid bör iakttagas, oaktadt Hellström, om han skulle blifva utskrifven, uppenbarligen har att fortsätta det 1899 honom ådömda frihetsstraffet.
Bland de till kategorin otillräkneligförklarade hörande finnes 2 konvalescenter:
Herman Teodor Andersson; begick en stöld under en akut alkoholpsykos; var redan vid hitkomsten (d. 28/6 1906) symptomfri; hans utskrifning är nu af Kungl. Medicinalstyrelsen beslutad, fast han ännu icke blifvit afhemtad.
Erik Johan Åkerdahl fr. Hässjö; intogs d. 12 April 1904 å Härnösands hospital; hade redan sommaren 1901 visat sig förändrad till lynnet, blifvit vresig, lättretlig, skygg och misstänksam, yppade följande vår den föreställningen, att någon andemakt blifvit öfverförd på honom, att han kunde hypnotisera o.s.v.; d. 25/10 1902 anlade han eld i ett uthus, hvarvid han blef ond, då denna släcktes; å fängelset visade han sig slö och oredig, och någon förbättring i tillståndet inträdde ej under de något öfver 3 år han vistades å Härnösands hospital, där han ofta var morsk och hotfull samt yppade åtskilliga barocka idéer; öfverflyttades till kriminalasylen d. 13/5 1907; efter att under hösten hafva genomgått en lungsäcksinflammation började han här att visa sig klar och redig samt att allt mera förbättras, så att icke endast alla tankevillor försvunno utan slutligen äfven full sjukdomsinsikt inträdde; på sista tiden har han icke heller visat någon häftighet i humöret, utan uppfört sig stilla, lugnt och fogligt. Om det också icke är alldeles uteslutet, att det tillfrisknande, som här föreligger, är förenadt med någon mindre grad af defekt (i känslolifvet och möjligen äfven i omdömet), synes mig detta alls icke böra utgöra något hinder för utskrifning, då det ju här är fråga om en person, som före sinnessjukdomens inträde icke begått något brott och som har en bror, till hvilken han kan komma (och med hvilken han alltsedan konvalescensens inträde ock stått i brefväxling). För den skull tillstyrkte jag att framställning om hans utskrifning gjordes.
I ännu ett fall synes mig en fortsatt vård å offentlig sinnessjukanstalt icke vara nödig: Karl Persson – Svensson, f. 1874, fr. Stockholm; vid 2 års ålder hjärnfeber; sedan dess varit imbecill; kunde under skoltiden knappast tillgodogöra sig något; han har varit snäll och godmodig, men af kamrater kunnat lockas till hvad som helst; har visat sig intolerant mot alkohol, men ej haft något begär därefter; tvenne gånger har han varit straffad för smärre stölder; d. 4/10 1905 begick han i rusigt tillstånd sedlighetsbrott mot en 4 årig flicka, för hvilket brott han är förklarad straffri; intogs d. 21/6 1906 å kriminalasylen; har här hela tiden varit mycket snäll, foglig och lättskött. Af denna sjukhistoria framgår ju, att det visserligen icke är rådligt att utskrifva patienten till sina föräldrar, hvaremot han mycket väl bör kunna vårdas å den Stockholms Stads försörjningsinrättning tillhöriga asylen för obotligt sinnessjuka; det upplystes mig af asylläkaren, att hans förflyttning dit också önskades af hans föräldrar, så att de kunde blifva i tillfälle att emellanåt besöka honom. Äfven i detta fall tillstyrkte jag därför framställning om utskrifning.
Allmänna hälsotillståndet hade i allmänhet varit godt. Af kroppsliga krämpor voro inspektionsdagarna 2 sängliggande.
Någon rymning hade ej ägt rum sedan förra inspektionen, men väl åtskilliga rymningsförsök. Sådana hafva sålunda gjorts från promenadgårdarna, såväl från den lugna, där en patient försökt hoppa öfver därvarande spjelstaket, som ett par gånger från den oroliga; härvid försökte patienterna ifråga att komma öfver planket genom att klifva upp på medpatients skuldror, och höll vid det ena tillfället tilltaget på att lyckas, innan betjäningen hann afvärja det. Äfven hafva rymningsförsök gjorts från själfva byggnaden medelst tillhjälp af dyrkar; sålunda ertappades Bourghardt vid ett tillfälle med att söka öppna en dörr med en dyrk, som han förfärdigat utaf en bit ur trådbottnen på en järnsäng; äfven dyrkar af andra material, såsom bleckbeslaget från ett munspel, o.s.v. hafva funnits hos patienter; hos Nyberg har vidare, efter det han återkommit från sin rymning, påträffats en af trådrulle förfärdigad tapplåsnyckel. Alla kläder visiteras noga hvarje afton; för den skull försöka patienterna äfven på annat sätt, än att stoppa på sig , gömma sådana saker, som kunna vara till gagn vid rymningsförsök; sålunda påträffades en gång uti stoppningen af en soffa en sked, hvilken Bourghardt på detta sätt undangömt.
Vissa af patienterna hafva ständigt och jämt i tankarna att värfva anhängare för komplotter och flyktförsök och uppegga därvid åtskilliga i sig själf mindre aktiva medpatienter; det finnes sålunda patienter, hvilka äro öfverflyttade från andra anstalter och där varit fogliga och lättskötta, som i den omgifning, i hvilken de här blifvit försatta, blifvit kinkiga, opålitliga och besvärliga. Då det är omöjligt att hafva mer än ett par af de svårare komplottmakarna på samma afdelning, måste vid komplottens upptäckande dylika element ofta åtskiljas genom flyttningar mellan afdelningarna. En komplott af säregen art förekom i slutet af februari och början af mars innevarande år. Werner hade begärt snus och blef mycket misslynt, då hans begäran ej blef bifallen; han blef ovettig på läkaren samt vägrade helt och hållet äta, hvarför han lades till sängs; emellertid sökte han uppvigla äfven de andra patienterna å afdelningen att ej äta, för än de alla fått snus; flyttades härför till annan afdelning; där han snart började äta, dock först sedan han fått ett extra ägg; en vecka senare vägrade emellertid en annan patient (Lindvall, öfverflyttad från Stockholms hospital) att äta med mindre han fick bättre mat samt förmådde äfven några medpatienter att under ett par dagar deltaga i denna "hungerstrejk," som man lyckades afvärja först efter diverse omflyttningar och efter det de framställda önskningarna till en viss grad blifvit tillmötesgångna.
Äfven våldsamheter från patienternas sida hafva förekommit. Sålunda blef vid ett tillfälle en skötare illa sparkad i ljumskarna af en patient, därför att han hindrat denna rymma öfver planket (se ofvan!) I allmänhet är dock hätskheten mindre riktad mot betjäningen än mot läkarna, hvilka ofta äro utsatta för hotelser; försök att öfverfalla asylläkaren med tillhygge har också ägt rum, och sistlidna april blef öfverläkaren slagen af Landelius (en epileptiker med täta epileptiska anfall, omnämnd i förra inspektionsberättelsen). Samma patient tillställde natten mellan den 26 och 27 juli förra året ett mycket elakartadt uppträde; sannolikt under ett omtöckningstillstånd hade han, som då låg i enkelrum på afd. IV, vid 12 tiden sparkat ut en dörrspegel, krupit ut i korridoren och därpå sprängt dubbeldörrarna till trappkoridoren utanför uppsyningsmannens och underläkarens bostäder; här vankade han nu omkring, tills de skötare, som allarmerats af nattvakten, hunnit anlända; härunder höll en svårare olycka på att inträffa, i det han med en bit af den sönderslagna dörrspegeln i högsta hugg mötte en å afd. IV boende skötare, som blifvit väckt af bullret, när denne öppnade sin dörr, som han emellertid i sista minuten hann att åter låsa igen, en annan skötare återigen blef vid afväpnandet slagen i hufvudet med tillhygget. När Landelius sedan blifvit isolerad å afd. V, skar han sig i bröstet med en glasbit. Något själfmordsförsök har i öfrigt icke förekommit.
Af det nu anförda framgår ju, att anstaltens skötsel varit förenad med icke ringa svårigheter. Uppenbart är emellertid, att dessa icke skulle varit så stora, om anstalten haft en starkare konstruktion. Insikten härom har ju också gifvit anledning till framställning med begäran om en del ändringsarbeten, såsom förstärkning af dörrar och fönster, omändring af några enkelrum till s.k. stormceller med förgallrade fönster, o.s.v., hvartill Kungl. Medicinalstyrelsen den 22/5 d.å. ock beviljat medel (7 000 kr.) Ett eklatant exempel på nödvändigheter af vissa förstärkningar har för öfrigt helt nyligen förekommit, i det att det i medio af sistl juni förekom, att en isolerad patient i 3 enkelrum (hvilka här öfverallt äro rappade endast med vanlig puts och ej med cementbruk) efter hvartannat petade under putsen och började plocka ut sten efter sten i väggen. Vid mitt besök voro tvenne enkelrum omändrade till s.k. stormceller med cementerade väggar och plåtbeslagna dörrar. Asylläkaren framhöll, att redan vetskapen om dessas förekomst i disciplinärt hänseende haft märkbar nytta med sig. Betr. öfriga förstärkningsarbeten hade dessa emellertid ännu icke blifvit påbörjade.
En annan fråga, som är aktuell, men som ännu ej blifvit afgjord, är den om ändring af promenadgårdarna. Som bekannt har Kungl. Direktionen framställt begäran, att de nu tvenne uppdelades till ett antal af 4 och att de försåges med en hög mur, betr. hvilka omändringsarbeten att å 25 000 kr. slutade kostnadsförslag är uppgjodt. Då nu emellertid öfverläkaren i sin årsberättelse för år 1907 såsom ett framtida önskemål framhåller kriminalasylens nedläggande som sådan och dess tagande i bruk i stället för kvinnliga sjuka, samtidigt med att de äldre sjukhusbyggnaderna blefve använda endast för män, och att ena halfvan af lilla hospitalsbyggnaden därvid apterades till stark afdelning för de farligaste och mest svårskötta patienterna, synes det mig mindre lämpligt, om anslaget till de begärda murarna blefve beviljadt, innan Kgl. Medicinalstyrelsen hunnit taga detta förslag i närmare öfvervägande. För öfrigt synes det mig som nödig säkerhet skulle kunna vinnas redan genom att öka plankets höjd och så öka antalet promenadgårdar till 4. Att dessa ändringar emellertid äro af behofvet påkallade framgår af de ofvannämnda rymningsförsöken samt däraf, att det - med hänsyn till nödvändigheten att så mycket som möjligt skilja komplottmakare åt – är omöjligt att å en promenadgård samtidigt hafva patienter från tvenne afdelningar.
Isolering har under det gångna året måst tillgripas vida oftare än under det första verksamhetsåret. Sedan förra inspektionen hafva sålunda 8 patienter varit isolerade för dels kortare, dels längre tider. Längsta tiden gäller därvid Landelius, som efter det ofvan skildrade uppträdet hölls isolerad nära 5 månader eller till d. 22/12 07; under 8 dagars tid hade han därjämte på grund af visad suicidal tendens skyddsremmar; under en stor del af denna isoleringstid fick han dock vara ute ensam å promenadgården 2 tim. dagl. Längre tider (veckor och månader å rad) hafva vidare tvenne patienter varit isolerade för starkt orostillstånd, som visat periodiskt uppträdande, och en af fysikaliska förföljelseidéer lidande patient, som själf önskat få vara ensam. De öfrigas isolering, som varit mera kortvarig, högst några få dagar,har varit indicerad af visad opålitlighet och våldsamhet, utom i ett fall, där syftet varit rent discipliniärt; patienten ifråga hade nämligen af trots groft förorenat å golfet. Betr. tvångsmedel hade skyddströja vidare användts i ett fall 15 tim på grund af förstörelse af väggar (jemför ofvan) samt badlock några gånger under kortare tider.
Inspektionsdagarna var 1 isolerad i stormcell. Af psykisk indikation sängliggande voro dels i enkelrum (för öppen dörr) dels å vaksalarna summa 13; af dessa lågo endast 2 å lugna öfvervakningsafdelningen. I badrummet å afd. V erhölls 2 patienter långbad.
Osnygghetslistorna utvisade, att antalet osnygga under det gångna halfåret uppgått till 2,18 i medeltal per dag, en siffra, som alltså är ännu mindre än motsvarande å hospitalets manssida.
Antalet arbetande d. 6 Juli uppgick till 44 (motsvarande alltså 44%), sålunda fördelade på följande sysslor: Biträde å snickareverkstaden 2, Trädgårdsarbete 17, Diskning 6, Städning och rengöring inom afdelningarna 7 samt Drefplockning 12.
Då endast 2 skötare kunna undvaras inom anstalten för tillsynen af utarbetarna, måste alla med trädgårdsarbete sysselsatte gå i ett arbetslag, hvilket har sina olägenheter, då nu några utarbetare icke kunna skiljas åt under arbetstiden, hvarför urvalet af dessa måste ske mycket noggrant och hållas inom trånga gränser. Då å andra sidan antalet mera förslöade patienter å denna anstalt är relativt ringa, vore det önskvärdt, om mera tillfälle till arbete kunde beredas inom hus. Detta är emellertid en fråga, som vid en anstalt som denna hör till de allra mest svårlösta. Men hade emellertid tänkt sig att göra försök med såväl borstbinderi som väfning. Plats för väfstolar finnes i dagrummet å afd. I och kommer äfven att finnas å afd. II, sedan denna afdelning blifvit delad i tvenne, i öfverensstämmelse med det af Kungl. Medicinalstyrelsen fastställda förslaget.
Trenne patienter hafva tillåtelse att fritt röra sig å hospitalets område, nämligen förutom Herman Teodor Andersson, hvilkens utskrifning – som nämnts – redan är beslutad, Segerfelt och Karl Viktor Jonsson (båda närmare omnämnda i förra inspektionsberättelsen), af hvilka den förre biträder å snickareverkstaden, den senare åter deltager i trädgårdsarbetet.
Enligt hvad det upplystes var öfverläkaren betänkt på att hemställa om tillåtelse att få inackordera dessa två patienter, för hvilka båda det otvifelaktigt skulle vara till gagn att komma ifrån kriminalasylen, hos en vid denna tjänstgörande gift skötare, hvilkens hustru i flera år varit ansvarig skötare vid hospitalet och i hvilkens bostadhus, beläget snedt emot nya portvaktshuset, finnes tvenne mindre vindsrum, som kunna bli disponibla för detta ändamål. Detta förslag synes mig mycket välbetänkt, då det gifvetvis kan vara till stor fördel, att kriminalasylen för fall, som kunna ifrågakomma till utskrifning, har tillgång till denna friare vårdform, uti hvilken när så kan anses möjligt dessa först under längre tid kunna pröfvas, innan den fullständiga friheten återges dem. Just från denna synpunkt synes mig försök med familjevård för Karl Viktor Jonsson vara synnerligen önskvärdt, då hans anhållan om utskrifning för närvarande icke kan bifallas, men han dock är så förbättrad, att denna vid nästa års inspektion torde behöfva tagas under förnyad ompröfning; vid mitt samtal med honom visade han sig sålunda icke så inbunden som tillförene, sade att han nu tyckt sig vara frisk ett år, men att han förut – och äfven då han begick dynamitattentatet – varit virrig i hufvudet och haft galna fantasier, i det han tyckte, att folk voro efter honom, "där det inga fanns"; han var alls icke ifrig att nu blifva utskrifven, utan tog afslaget mycket lugnt och yttrade tacksamhet öfver utsikten att nu till en början komma i familjevård.
Förutom Åkerdahl (se ofvan!) och Jonsson framställde äfven åtskilliga andre patienter begäran om utskrifning; men kunde denna i intet af dessa fall bifallas. Intensivast voro härvid f. registratorn Ernst Axel Ferd. Hjertström och f.d. teknologen Johan Gustaf Enström, hvilka med en oerhörd svada utvecklade det rättmätiga i deras internering. Hjertström nekade till att hafva begått såväl det lustmord, för hvilket han förklarats straffri, som öfverhufvudtaget någonsin något sedlighetsbrott; påstod att anledningen till att han fått rykte om sig att vara pervers härrörde från polisens konspirationer, att denna hyste agg till honom och därför lagade komplotter mot honom, att den nog icke trodde att han var brottslig, men lika väl köpt vittnen mot honom, att ombetsmännen numera sammansvurit sig med polisen mot honom, o.s.v., han torde nog till en del vara öfvertygad om viktigheten af dessa tillvitelser.
Enström, i pressen på sin tid benämnd "ideologpresidenten," visade bilden af en typisk paranoia; år 1898 började han verka för bildandet af "Internationella, Etiska Idealistföreningar," hvarmed han anser sig hafva löst ett problem, hvarpå många under årtionden förgäfves öfvat små hjärnor; han tror sig kallad till stor fredsapostel och skola bli mensklighetens välgörare, men anser sig beljugen och förföljd af en liga, som bl.a. verkar genom massförgiftning. Han förfäktar energiskt (och säkerligen i god tro), att han icke begått något brott, då han ej falskligen uppgifvit föreningsmedlemmar, som det står i domstolens utslag, utan "de personuppgifter, som lämnats, endast röra sig om deltagande i kontraktsförteckning för att bli medlemmar". På min invändning, att denna lilla differens ju icke spelar någon roll, då han i hvarje fall måste anses lida af sinnessjukdom, lämnar han följande logiska svar: "Sinnessjukdom utan brottslighet kan ej gifva anledning till intagning å en kriminalasyl, sänd mig då i stället till ett vanligt hospital," därvid tilläggande, att då vore åtminstone halfva rätten borttagen.
Äfven af ett par andra patienter gjordes hemställan om öfverflyttning till vanligt hospital, då deras begäran om utskrifning blef afslagen: Bland dessa vill jag särskildt nämna Gustaf Holm, då han är ett typiskt exempel på en patient, som rönt ett synnerligt ogynnsamt samt inflytande af att förflyttas till kriminalasylen. Å Vadstena hospital, där han förut vårdats, uppförde han sig i allo väl, var snäll och beskedlig samt arbetade villigt i trädgården, medan han här blifvit uppsatt af en annan patient att ej göra något och sedan äfven sökt uppvigla andra patienter till våldsamheter, varit missnöjd öfver den mindre frihet han här fått och äfven uppträdt hotfullt. Då han nu själf önskar att få komma tillbaka till Vadstena för att biträda trädgårdsmästaren därstädes, hos hvilken han trifdes, synes mig en återflyttning dit vara väl indicerad.
Enligt den plan, som Kungl. Medicinalstyrelsen i sin skrifvelse af den 31 maj 1901, hvari anslag begäres till uppförande af kriminalasylen, framlagt för dennes verksamhet, skulle evakuering för mottagande af nya fall nu, sedan alla platser blifvit besatta, äga rum genom öfverflyttning till vanliga hospitals- och asylafdelningar af sådana fall, som där kunna vårdas. Att i någon större utsträckning företaga sådan, förrän de ofvannämnda förstärkningsarbetena blifvit utförda och promenadgårdarnas antal förökadt, är emellertid omöjligt, då den nuvarande svaga konstruktionen icke tillåter någon ökning uti de svårskötta patienternas antal. När dylika öfverflyttningar kunna taga sin början, synes mig emellertid i första hand sådana fall böra komma ifråga, som å annan anstalt kunna åtnjuta större frihet än här, eventuellt bo i öppen kolonivilla.
Sedan förra inspektionen hafva endast 2 skötare afgått och har {numerären} sedan november förra året varit fulltalig. För närv. äro 25 skötare ordinarie och 5 elever. Betjäningen intager ej sina måltider tillsammans med patienterna, utan äter efter dessa i sin egen matsal, fördelade på 2 lag, ett arrangemang, hvarmed den är mycket tillfreds. Hvarje skötare har ledigt hvar 14:de dag från kl. 9 samt hvar (3:dje eller) 4 :de söndag.
Alfred Petrén.