Inspektionen var närmast föranledd af en anmälan från Svenska Fattigvårdsförbundet, att vid besök, som detta anordnat, svårartade missförhållanden beträffande de sinnessjukas vård förefunnits. Rällså fattiggård, som hyser understödstagare från såväl Ljusnarsbergs stora kommun som den därifrån den 1/1 1908 utbrutna köpingen Kopparberg, drifver själf ett rätt betydande jordbruk, hvadan tillfälle till lämplig sysselsättning finnes för alla här intagna af bådadera könen, som äro arbetsföra. För sinnessjuka och idioter finnes en särskild byggnad, uppförd af trä i en våning, förutom källarvåning. I denna senare finnas 7 för patienter afsedda celler, belägna på ömse sidor om en genom husets hela längd förlöpande korridor, som erhåller en mycket sparsam belysning genom tvenne fönsterrutor uti den vid korridorens ena ända belägna dörren, som leder ut till en mindre, med högt plank inhägnad promenadgård (å hvilken de oroligare patienterna sommartid få komma ut). I korridoren, hvars golf är af cement, finnes vattenledning och ett badkar. I öfrigt finnes uti källarvåningen en mindre ångpanna för byggnadens uppvärmning, kolförråd och andra förrådsrum.

Cellerna hafva ett ytinnehåll af 10 á 12 kv. meter men endast c:a 2 meters höjd till taket. Tätt intill detta sitter ett litet fönster, c:a 0,4 meter högt och c:a 0,75 meter bredt, hvars i och för sig ringa ljusyta ytterligare minskas genom ett mycket tätt järngaller. Fönstrets nedre kant är belägen knappt ½ meter öfver jordytan. Golfvet utgöres af trä på cement och väggarna af sten, beklädda med liggande bräder utom i en cell, som var väl bonad, detta enligt uppgift, emedan en (numera å hospital intagen) patient här rifvit ner bräderna. Dörrarna äro försedda med lucka för inlämnande af mat till mera oroliga patienter. I ena hörnet af hvarje cell finnes en fast klosett, hvars kärl kan tömmas utifrån korridoren. Temperaturen i cellerna var vid mitt besök endast 10 grader C, i korridoren utanför 13 grader C.

I 3 af dessa halfmörka och kalla celler funnos vid mitt besök patienter. Dessa voro följande:
Johan Peter Lund, f. 54; efter en kortare tids vård å Kristinehamns hospital därifrån utskrifven som obotlig, intogs han den 15/12 1889 å fattiggården; då han här visat sig synnerligen närgången mot de kvinnliga idioterna, har han under hela denna tid förvarats i källarcell med undantag af kortare tider, som man försökt att låta honom få större frihet, hvilket dock städse visat sig medföra samma olägenhet; sista försöket att låta honom bo i ett vanligt rum gjordes under år 1908; sommartiden sades han få komma ut å den ofvannämnda promenadgården. Vid mitt besök låg han iklädd linneskjorta, kalsonger och strumpor i en träsäng, som utgjorde cellens enda möblemang; sängkläderna bestodo af en halmmadrass och ett s. k. hårtäcke; på golfvet invid sängen stod ett kärl med en mjölkskvätt. Det uppgafs att patienten ej kunde hafva någon stol hos sig utan att slå sönder den, och att hans snuskighet var orsaken till, att han ej hade lakan. Han brukade dock ej osnygga i sängen, men hade kastat urin på golfvet. På mina frågor svarade han redigt och gjorde ej intryck af att vara i högre grad förslöad; klagade öfver att han frös och uttalade önskan att komma tillbaka till hospitalet, där han haft det bra.

Alma Holm, f. 1891, från barndomen sinnesslö; hade intagits på fattiggården den 23/11 1907. Satt naken i sängen, som var fylld med halm, med ett hårtäcke öfver skuldrorna, hade här och hvar intorkade exkrementer å huden; var totalt förslöad och kunde endast utstöta oartikulerade ljud. Det upplystes om denna patient, att hon flera gånger om dagen hade epileptiska anfall, att hon led af prolapsus ani, städse förtärde sina exkrementer, var mycket svår och motsträfvig att sköta samt icke kunde hafva något linne eller några sängkläder, då hon ref sönder allt, som kunde fås sönder. Luften i hennes cell var vidrig.

Stina Maria Nyström, f. 52; intogs den 17 mars 1898 och har allt sedan dess vistats i cell. Låg vid mitt besök till sängs, iklädd linne och bomullsklädning; sängkläderna utgjordes af halmmadrass och hårtäcke. På mina frågor svarade hon utan någon reda samt fortfor att, som förut, utan uppehåll prata för sig själf. Det uppgafs att hon ofta var högljudd och störande, äfvensom mycket opålitlig, så att hon var svår attt bada och sköta; osnygg så tillvida att hon låter urinen i sängen.

I byggnadens egentliga våning finnes på hvardera sidan om en bred och ljus korridor 4 rum af något olika storlek med 2 á 4 sängar uti hvardera. Väggarna äro här boiserade och fönstren öfverallt af vanlig storlek med stora rutor af genomskinligt glas. I 5 af dessa rum bodde kvinnor och 3 män. I det ena af dessa senare rum var en sinnessjuk man inlåst af den grund att han var opålitlig; af samma skäl låg han här ensam på natten; vid min visit hos honom satt han påklädd uppe, höll ett finger för hvardera örat och pratade högljudt för sig själf utan ringaste sammanhang; uppgafs äfven vara högljudd och störande nattetid. Till intet af de öfriga rummen voro dörrarna reglade. Af de öfriga här boende männen voro 2 ute på arbete och 3 sängliggande; af dessa senare låg den ene, en djupt förslöad idiot, naken, täckt endast af ett hårtäcke, då han rifver sönder allt, som är förstörbart; han var dock ej osnygg, utan brukade vid behof använda en nattstol, som stod vid hans säng.

Af kvinnorna lågo 7 till sängs, däraf flera på grund af ålderdomssvaghet, en på grund af kroppslig sjukdom (diarré) och en (epileptisk idiot) på grund af förlamning med kontraktur i knälederna. 5 voro sysselsatta med handarbete (virkning, lagning o. d.) eller andra göromål inom huset (såsom skurning, städning o. d.). Mot vården af de i denna våning befintliga patienterna var intet att anmärka. De snuskigare af dem hade endast underlakan samt hårtäcke, de som voro renliga däremot 2 lakan och vanlig filt. Alla hade här järnsängar. Middagen, som serverades vid mitt besök, syntes vara af god beskaffenhet. Hela antalet å fattiggården vårdade sinnessjuka uppgick till 8, däraf 4 manliga, samt hela antalet idioter till 18, däraf 5 män och 13 kvinnor, summa alltså 26 abnorma. Af dessa vistades de 23 i den här omnämnda byggnaden, medan de öfriga 3, däraf 2 män, som voro med på utarbete, och 1 kvinna, som biträdde i köket, bodde i hufvudbyggnaden bland de normala understödstagarna. För vården af de sinnesjuka och idioterna är anställd en skolad sköterska, utbildad från Örebro lasarett, där hon som elev genomgått ettårig kurs. Hon beklagade sig mycket öfver de olämpliga anordningarna i källarvåningen, som omöjliggjorde en verklig vård af hit förlagda patienter. Hennes företrädare på platsen hade också i allmänhet – enligt hvad föreståndaren upplyste – på grund af dessa missförhållanden tröttnat ganska fort, så att det nästan årligen varit ombyte af sköterska. På grund af hvad jag sålunda iakttagit, framhöll jag, att man säkerligen i de allra flesta fall skulle kunna undvara källarcellerna, om enkelrum för sådana, som måste hållas isolerade, kunde anordnas i byggnadens egentliga våning, och föreslog jag att härtill aptera de två längst borta från ingången, å ömse sidor om korridoren belägna, mindre sofrummen.
Om, på sätt som nedanstående ritning visar,

hvart och ett af dessa två rum genom brädväggar (som för uppvärmningens och ventilationens skull ej borde nå fullt till taket) delades i ett litet förrum och 2 patientrum, hvardera erhållande ett halffönster, skulle härigenom erhållas 4 enkelrum, 2 för hvardera könet. I händelse af behof finge naturligtvis här insättas nya fönster med s. k. tapplåsanordning och med mindre, järninramade rutor, däraf de nedre lämpligen af matt glas. Visserligen blefve ytinnehållet i dessa rum knappt 5 ½ kv. meter, men tydligen är det mera humant att hafva en sinnessjuk sängliggande (eller isolerad) i ett dylikt mindre rum, som är båda varmt och ljust, än i ett dubbelt större, som är kallt och mörkt. Jag framhöll särskildt att genom det ena rummets omändring till 2 enkelrum, en plats skulle vinnas (då närvarande – som nämnts – en manlig patient är isolerad i ett 2-mansrum), och att mest trängande vore att snarast möjligt få den i källarcell förvarade manlige patient, såsom ej varande i högre grad förslöad, befriad därifrån. Det upplystes på förfrågan, att antalet i källarcell förvarade patienter under närmast föregående år varit större, i det att det för 2 år sedan uppgick till icke mindre än 6. Af dessa hade emellertid 3, Karl Jansson (förvarad i cell under 5 år), Oskar Fegrell (i cell fr. d. 13/8 till 3/12 1909) och Knut Fredrik Starberg (i cell fr. d. 3/2 1905 till 30/10 1908), erhållit plats å hospital, de 2 förra å Kristinehamns och den senare å Uppsala.

Ingen af de 3 i källarcell kvarvarande var anmäld till hospital eller asyl, hvilket syntes bero på den missuppfattningen, att obotliga fall icke skulle vara berättigade till inträde å statens anstalter. Med anledning häraf framhöll jag, att i hvarje fall, där isolering måste tillgripas, ansökan till hospital eller asyl bör göras, och att sådan alltså borde ingifvas icke endast beträffande de 3 i källarcell förvarade, utan äfven i fråga om den ofvannmämnde, i ett sofrum inlåste manlige patienten (E. Ersson). Fattiggården besökes regelbundet en gång i månaden af extra provinsialläkaren i Kopparberg.
Alfred Petrén