Antalet närvarande patienter utgjorde 32, däraf 26 män och 6 kvinnor. Då emellertid i Civildepartementets ämbetsskrifvelse den 4 december 1903 är bestämdt, att platsantalet får vara högst 34 och däraf antingen 25 för män och 9 för kvinnor eller 23 för män och 11 för kvinnor, var alltså å manssidan, där ett större rum delades af två patienter, 1 öfvertalig, medan å kvinnosidan 3 platser voro lediga. Icke mindre än 18 af de närvarande patienterna (däraf 16 män och 2 kvinnor) voro intagna sedan förra inspektionen. Å manssidan voro ett par af de nyintagna sängliggande i sina rum och ett äldre fall (en katatoniker) å vaksalen, alla af mental indikation. En man och en kvinna erhöllo långbad på grund af oro. Några tvångsmedel förekommo icke vid inspektionstillfället. Af sådana hade – enligt hvad tvångsmedelslistorna utvisade – sedan förra inspektionen användts: å kvinnosidan handskar hvarje natt och emellanåt äfven på dagarna för en äldre förslöad patient med benägenhet för onani och osnygghet samt å manssidan i ett fall handskar nattetid under några månader på grund af begär att skada sig själf samt i ett fall, gällande en mycket våldsam patient, skyddströja under ett par veckor till dess plats å statshospital erhållits.

På grund af från Kungl. Medicinalstyrelsen erhållen skrifvelse af den 9 sistlidne oktober med anmodan att undersöka en den 4:e i samma månad å sjukhemmet intagen man, postexpeditör Per Fredrik Hedman, för hvilken bilagan A. blifvit utfärdad af en icke legitimerad t.f. tjänsteläkare, ägnade jag nämnde patient särskild uppmärksamhet. Förutom de bilagor angående honom, som i afskrift äro insända till Kungl. Medicinalstyrelsen, finnes bland hans intagningshandlingar äfven en rapport från Magistraten i Köping, hvari upplyses, att Hedman, som, alltsedan han den 1 februari 1909 inträdde i sin nuvarande tjänst, visat sig underlig och sista tiden yppat tydliga tecken på sinnessjukdom, därigenom att han talat virrigt och osammanhängande samt vid flera tillfällen uppträdt våldsamt såväl mot postpersonalen som allmänheten, den 9 sistlidne september blifvit införd till polisvaktkontoret på grund af mot postmästaren och 1:ste postexpeditören föröfvad misshandel. Den öfver Hedman förda journalen upplyser, att han har en mängd barocka storhetsidéer (är konung af Sverige, är gift med 2 prinsessor, härstammar i rakt nedstigande led från Napoleon Bonapart o.s.v.), äfvensom i hög grad konfabulerar (under krig med Ryssland i somras, hvarvid Hedman som amiral ledde sjöslagen och förstörde hela ryska flottan, tillfångatogs tsaren af svenska armén; efter det omnämnda öfverfallet i Köping har Hedman som öfverbefälhavare öfver den engelska flottan i grund slagit den tyska flottan o.s.v.). Under det samtal jag hade med Hedman framträdde äfven dessa, vid – såsom här är fallet – frånvaro af minnesdefekter, för dementia paranoides så karaktäristiska symptom.

I ännu ett fall var bilagan A. utfärdad af en icke legitimerad t.f. tjänsteläkare, nämligen för tyska undersåten sjuksköterskan Hanna Steinbrügge, intagen å sjukhemmet den 1 sistlidne augusti. Bland hennes intagningshandlingar fanns förutom de föreskrifna bilagorna, af hvilka bilagan B., underskrifven af prästen i hennes hemort, inkommit först i midten af oktober, äfven ett utdrag af den journal, som öfver henne blifvit förd å sinnessjukanstalten S:t Jürgens asyl utanför Bremen, där hon för ett föregående sjukdomsanfall vårdats från den 3 augusti till den 10 november 1908. Det anfall af sinnessjukdom, för hvilket hon intagits å Solna sjukhem, utbröt i juli detta år under vistelse hos släktingar i Sverige. Af den härstädes öfver henne förda journalen framgår, att hennes tillstånd efter intagningen växlat mellen stupor och oro med kortare intervall af lugn och reda. Vid inspektionstillfället låg hon i långbad. Som af det anförda med all tydlighet framgår, äro båda två nu nämnda patienter i stort behof af anstaltsvård. Äfven öfriga patienters journaler genomgingos och framgick det af dessa, jämfördt med hvad jag vid min rond genom sjuklokalerna själf iakttog och erfor, att utskrifning ännu icke varit indicerad i något af de befintliga fallen. I ett par fall, där starkare hemlängtan gifvit sig tillkänna, var dock permission påtänkt, under förutsättning att de anhöriga kunde ordna på lämpligt sätt för vederbörande.

En af de manliga patienterna, konvalescent efter en melankoli, klagade öfver, att han mycket irriterades af en inom samma korridor boende patient, som ofta uppträdde brutalt och gärna ville kommendera medpatienterna. Det ligger ju i sakens natur, att svårigheterna att inom en anstalt, som består af endast en sjukhusbyggnad, kunna tillräckligt skilja de lugna och mera ömtåliga patienterna från de öfriga sjuka, skola vara större, ju mindre anstalten är. Vid inspektionen diskuterades för den skull med anledning af nämnda klagan förslaget att vidtaga den ändringen, att anstalten mottoge endast män, hvarigenom den stora fördelen vunnes, att man inom den nuvarande kvinnoafdelningens lokaler kunde få en från öfriga sjuklokaler väl afskild afdelning för lugnare manliga patienter. För detta från sjukvårdssynpunkt sålunda mycket ändamålsenliga förslag kan ju äfven tala det förhållandet, att de få platserna på kvinnosidan under sista tiden af brist på efterfrågan ej alla kunnat besättas, medan å manssidan – trots det under året en ny 1:sta klass afdelning öppnats vid Göteborgs hospital – plats icke kunnat beredas alla, för hvilka sådan begärts. Det upplystes sålunda, att två män för närvarande väntade på inträde. Sedan förra inspektionen hade några förändringar i lokalt hänseende icke ägt rum.
Alfred Petrén