Antalet inspektionsdagarna närvarande patienter uppgick till 102. Den vid förra inspektionen afvikne hade påföljande månad återkommit. Endast 5 patienter hade nyintagits sedan förra inspektionen, däraf 4 observationspatienter och 1 otillräkneligförklarad, alla jämlikt Kungl. Medicinalstyrelsens föreskrift intagna före tidigare anmälda. Af nämnda observationspatienter kvarstod en som sådan, medan en öfverförts till rubriken otillräkneligförklarade och två åter blifvit utskrifna, däraf en till fängelset och en som tillfrisknad till hemorten. Sistnämnda fall gäller en för dråp otillräkneligförklarad patient //Claës Aug. Thunell//, som den 17 januari 1910 beviljats plats härstädes, men hvilken fängelseläkaren därpå i till vederbörande Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 5 november samma år ingifven skrifvelse förklarade sedan öfver ½ år hafva visat sig fullt normal utan varje spår af sinnessjukdom, med anledning hvaraf Kungl. Maj:ts Befallningshafvande begärde yttrande af Kungl. Medicinalstyrelsen, som därvid föreskref, att Thunell skulle omedelbart intagas å kriminalasylen för undersökning af hans sinnesbeskaffenhet och huruvida han vore i behof af hospitalsvård. Förutom sistnämnde patient hade sedan förra inspektionen ännu en, nämligen för förfalskning otillräkneligförklarade Philip Hedberg, blifvit utskrifven jämlikt hospitalsstadgans § 52, hvarjämte den i min föregående inspektionsberättelse närmare omnämnde straffången Hans Johansson Werner utskrifvits efter att, på underdånig ansökan af Kungl. Direktionen, hafva erhållit nåd från återstående strafftid. Enligt hvad det vid inspektionen upplystes innehade denne patient, som under de år. han vårdats å kriminalasylen, mestadels arbetat i trädgården,numera en god plats hos trädgårdsmästare i Danmark. Två dödsfall hade inträffat sedan förra inspektionen, däraf dödsorsaken varit i ena fallet kancer och i det andra paralys.

Vid inspektionstillfället voro 3 patienter sängliggande af kroppslig sjukdom, däraf en i tuberkulos. Af mental indikation lågo 16, däraf några i enkelrum för öppen dörr, men det stora flertalet å öfvervakningsafdelningarna. En patient erhöll långbad. Enligt hvad osnygghetslistorna utvisade hade under de gångna månaderna af året antalet osnygga i medeltal varit af 1:a graden cirka 1,2 och af 2:dra graden cirka 0,3 per dygn. Antalet arbetande uppgick inspektionsdagarna till 32. Af dessa voro 17 sysselsatta utom hus, däraf 12 i trädgården, 1 vid jordbruket och 4 i olika handtverk, samt 15 sysselsatta inom afdelningarna, däraf 5 med knappsömnad, 4 med bandväf och 6 med diskning och städning. För närvarande utgjorde antalet patienter, som hade rättighet gå fritt på området 9, af hvilka ingen missbrukat denna sin rättighet. Isolering hade sedan förra inspektionen förekommit i allenast 5 fall och endast för kortare tid, från 1 till högst 5 dagar åt gången, därvid i 2 fall //Landelius och Olof Jonsson// på egen begä ran och i de öfriga fallen //Sten Sigfrid Andersson, Hedding och Vidmark// på grund af våldsamhet och förstörelselusta respektive i disciplinärt syfte. Ett par mera farliga patienter (Arndt och Hedding) vistas nästan ständigt i sina rum för öppen dörr (tidvis äfven Sten Sigfrid Andersson). En rymning hade sedan förra inspektionen ägt rum, i det en patient lyckats tränga sig ut genom gallret till ett ventilationsfönster å afdelning III:s dagrum; då tilltaget emellertid observerades, infångades han genast. Det har fortfarande ofta händt att man hos patienter påträffat föremål, som kunna vara till gagn för en rymning, särskildt plåtbitar, sönderbrutna från väggventilerna och klosett-trattarna. I undangömmandet af dyllikt dyrkmaterial kunna vissa patienter utveckla en mycket stor förslagenhet, hvarpå ett par exempel må anföras: 1) I ofvannänmnde Sten Sigfrid Anderssons rum å afdelning V saknades en bit af tröskelns järnband utan att man kunde finna hvar han gömt den, hvarför man slutligen fann sig nödsakad att med löfte om öfverflyttning till afdelning I //där han vid inspektionstillfället vistades å enkelrum// söka förmå honom att själf röja gömstället, hvarvid det befanns, att järnbiten ifråga hade stuckits in under golflisten. 2) I ofvannämnde Vidmarks rum befanns en plåtbit bruten loss från väggventilen utan att vid verkställd visitering kunna återfinnas; med kännedom om att denne patient förut gömt dylika föremål i anus //jämför berättelsen öfver förra inspektionen// fick han en hel dag sitta å klosetten efter att hafva erhållit upprepade lavemang; någon plåtbit kom emellertid ej med bland afföringarna, hvarför manuel undersökning gjordes, då den saknade plåtbiten fanns högt uppe i rektum och blef uttagen. Den förvaras nu uti det "museum", som under årens lopp samlats af hos patienter påträffade föremål, som af dem varit afsedda att användas för rymningsförsök eller öfverfall.

Med anledning af de rymningsförsök som förekommit, hade sedan förra inspektionen ytterligare följande förstärknings- och ändringsarbeten blifvit verkställda:
1) Uti alla enkelrummen å afdelning V hade ventilerna i ytterväggen ändrats till öfverensstämmelse med i dessa lokaler befintliga utsugningskanalers ventiler, i det att ventilationsöppningarna bilfvit på insidan skyddade av perforerad //smides// järnplåt samt ventilerna placerade utanför dessa och så anordnade, att de medelst nyckelstång kunna tillskrufvas från sida till sida.

2) Å afdelning III:s dagkorridor hade ventilationsfönstrens galler gjorts tätare //jämför ofvan//.

3) Å afdelning V:s korridor hade de nedre fönstrens ytterfönster utifrån blifvit tillskrufvade med långa skrufvar, så att de icke vidare med tapplåsnyckel //resp. dyrk// kunna öppnas inifrån, hvarjämte uti afdelning V:s och afdelning I:s alla daglokaler samt å afdelning III:s dagkorridor och vaksalar träramarne i de öfre fönstrens innanfönster blifvit förstärkta med järnband.

4) Klosetterna inom afdelning V samt å de till afdelning V och afdelning I hörande promenadgårdarna hade erhållit nya plåttrattar, hvilkas nedre del blifvit omsvängd utåt med en tjock kant rundt en här infogad järnring, hvarigenom omöjliggjorts att få något tag i kanten.

Antalet exspektanter uppgick till 25, af hvilka en efterskrefs under andra inspektionsdagen. Angående en exspektant, Gustaf Leonard Fröberg från Stockholm, för hvilken ansökan i april 1905 inkommit till Stockholms hospital men hvilkens exspektansplats – efter det han 1906 blifvit för misstänkt stöld otillräkneligförklarad – i mars 1910 flyttats till Växjö kriminalasyl, hade på i april innevarande år till vederbörande lämnadt besked, att plats för honom vore ledig, erhållits det svar, att han för cirka 4 år sedan blifvit utskrifven från den kommunala anstalt, å hvilken han i afvaktan på plats å statsanstalt vårdats //Katarina sjukhus//. En af de vid förra inspektionen till kriminalasylen anmälde //Hasselblad// hade sedan dess med Kungl. Medicinalstyrelsens medgifvande fått sin exspektantsplats flyttad till hospitalet.
Af nu befintliga exspektanter hade anmälts under

Sistnämnde patient hade ursprungligen varit anmäld till Lunds asyl, men i december 1909 fått sin exspektantsplats flyttad till kriminalasylen. För den därnäst tidigast anmälde hade ansökan ingifvits i mars 1909. Vid genomgåendet af exspektanshandlingarna fann jag ett fall, i fråga om hvilket vård å kriminalasylen på intet sätt är behöflig. Patienten i fråga, förre stadstjänaren Frans Oskar Ekström från Göteborg, hvilken under flera år mestadels varit intagen å försörjningsinrättningen och under något år äfven vårdats å dennas sinnessjukafdelning, är otillräkneligförklarad för ett förfalskningsbrott, som han begick vid ett tillfälle, då han, som vid tidpunkten i fråga var intagen å Gibraltar, därifrån skickats ett ärende till rådhuset //där han tidigare haft tjänstgöring vid skatteindrifningen//. Af fängelseläkarens då afgifna utlåtande framgår, att Ekström är endast i lindrigare grad dement samt synnerligen foglig och beskedlig. Då Ekström, som i öfrigt blifvit från fängelset återflyttad till Gibraltar, sålunda utan olägenhet bör kunna vårdas å lugnaste afdelningen på ett vanligt hospital, får jag föreslå, att exspektansplatsen för honom flyttas till Göteborgs hospital. Med anledning af det stora antal exspektanter, som numera finnes vid kriminalasylen, och den långa tid //öfver 2 år// de äldst anmälda måst vänta på plats, äfvensom med särskild tanke på möjligheten att kunna få evakueradt så mycket, att plats blefve ledig för den i en från Kungl. Fångvårdsstyrelsen till Kungl. Medicinalstyrelsen den 20 sistlidne februari ingifven skrifvelse omnämnde straffången Carl Edvin Hansson, hvilken i oktober 1909 erhöll exspektansplats vid kriminalasylen, genomgick jag alla härvarande patienter för utrönande af hvilka utaf dem, som kunna vårdas å ett vanligt hospitals lugnare afdelningar, och syntes detta vara möjligt beträffande åtminstone ett 20 tal, som af mig antecknades. För närvarande har jag i fråga om dessa patienter endast att föreslå, att 2 utaf dem, som tillhöra Östergötlands län //N:o 34 Simon Gottfrid Davidsson och N:o 118 Lars Gustaf Svensson// öfverflyttas till Vadstena hospital, och att i utbyte härmed 2 därstädes vårdade, för familjevård synnerligen lämpliga patienter från Kronobergs län //N:o 3914 August Johansson Nöjd och N:o 5064 Johan Gustaf Carlsson// öfverflyttas till Växjö hospital för vidare transport till familjevårdskolonien i Korsberga, ett förslag, mot hvilket vederbörande öfverläkare förklarat sig icke hafva något att invända. Trenne af kriminalasylens patienter synes mig nu icke vara i behof af anstaltsvård, nämligen Joh. Aug. Hellström från Sidensjö, Erik Jansson från Husby och August Olsson från Onslunda. Den sistnämnde hade alltsedan intagningen, som ägde rum i september 1909, icke visat några psykotiska symtom och städse varit synnerligen beskedlig. Han arbetar som skomakare, hvilket ock varit hans yrke, samt har sedan mars 1910 rättighet att gå fritt på området. Då hans sinnessjukdom emellertid visat ett periodiskt förlopp och han tvenne gånger blifvit otillräkneligförklarad för under maniska förvirringstillstånd begångna brott af olika art //1906 försök till mordbrand, 1908 misshandel och stöld//, kan jag dock för närvarande icke tillstyrka hans utskrifning, utan får i dess ställe föreslå att han erhåller en af de 3 vid anstalten befintliga familjevårdsplatserna hos skötare, //af hvilka vid inspektionstillfället endast en upptogs af kriminalpatient//, hvarigenom den plats, han nu onödigtvis upptager å kriminalasylen, blefve ledig. Tilläggas må, att patienten i fråga, som trifdes med sitt arbete å anstalten, själf icke ifrågasatte utskrifning men enträget bad att få komma i familjevård för att slippa sin nuvarande omgifning å kriminalasylen. Hvad åter beträffar ofvannämnde Erik Jansson, som är född 1847 och hvilken i maj 1906 blifvit å anstalten intagen, efter att hafva blifvit otillräkneligförklarad för i februari 1904 begånget hustrumord, var denne redan vid hitkomsten konvalescent med full sjukdomsinsikt för den sinnessjukdom //melankoli//, hvaraf han sedan mer än 2 år före brottets begående lidit, fast han fortfarande visade sig deprimerad, då han rufvade öfver den sorg, som drabbat honom, och grämde sig öfver att han ej erhållit vård under sjukdomen, så att olyckan ej inträffat. Redan från början af vistelsen härstädes visade han därjämte stark längtan till den långt därifrån belägna hemorten //Dalarna// och blef snart mera deprimerad, tyckte det var bäst han fick dö, då han ställt så illa för sig, hade ej mera något att lefva för, o.s.v. I slutet af år 1907 fick han börja på utarbete, sedan förbättring börjat visa sig. Efter denna tid har tillståndet alltjämt förbättrats och sedan oktober 1909 har han haft rättighet gå fritt på området. Han har arbetat i växthuset och i parken, på sista tiden äfven knutit hängmattor, städse visat sig mycket snäll och beskedlig och på sista tiden icke heller framställt begäran om utskrifning, utan med resignation burit sitt öde. Då Jansson sålunda sedan längre tid varit fullt tillfrisknad från den sinnessjudom, hvaraf han lidit, synes han mig nu böra från anstalten utskrifvas. Beträffande slutligen den tredje af ofvannämnda patienter, Joh. Aug. Hellström, hvilken är född 1877, blef han, efter att den 10 auguati 1899 hafva blifvit dömd för 3:dje resan stöld, under aftjänandet af detta sinnessjuk, hvarför han den 12 september 1899 öfverflyttades till Härnösands lasaretts sinnessjukafdelning och den 2 december samma år därifrån till Härnösands hospital. Härifrån rymde han den 12 mars 1900, vid hvilken tid han var så förbättrad, att han fick gå fritt på området. Häktad för stöld blef han, såsom afviken från hospitalet, förklarad straffri härför och återfördes den 8 juni 1900 till hospitalet. Sedan han i augusti samma år åter fått rättighet att gå fritt på området, rymde han den 25 påföljande september ånyo, begick ny stöld, blef äfven för denna förklarad straffri och återfördes den 21 oktober s.å. till hospitalet. I februari 1901 fick han ett anfall af hallucinatorisk förvirring, men var i april samma år åter lugn, så att han kunde sysselsättas, och började i maj arbeta på skräddarverkstaden. Angående hans psykiska tillstånd vid denna tid upplyser journalen, att det icke erbjuder annat anmärkningsvärdt än det, som härflyter från hans imbecillitet. I september 1901 rymde han på nytt, men återfördes samma månad. Under följande år visar han fortfarande endast tecken till imbecillitet, är opålitlig och kinkig till humöret; begär ofta utskrifning och lofvar i så fall förhålla sig väl. I oktober 1905 rymde han för 4:de gången, men blef äfven nu inom kort återförd. Om hans tillstånd under närmaste tiden härefter är anmärkt, att han är opålitlig mot medpatienterna, hvarvid dock är att märka, att han //af säkerhetshänsyn// vårdades å den oroligaste afdelningen. – I maj 1907 blef Hellström så öfverflyttad till kriminalasylen. Redan i december samma år var han här en flitig arbetare, visade sig visserligen under de första åren kinkig till humöret, men har i detta hänseende blifvit bättre, sedan han i maj 1909 fick rättighet att om söndagarna gå fritt på området, och hade det sista året, hvarunder han biträdt muraren, enligt hvad det upplystes varit anstaltens allra dugligaste arbetare. Under sådana förhållanden synes det mig tydligt,att hans imbecillitet icke är af den grad, att den med nödvändighet fordrar ständig anstaltsvård, utan att försök bör göras, att låta honom återfå friheten, så mycket mera som hans intagande å hospital icke förorsakats af denna hans imbecillitet utan af en akut fängelsepsykos,hvaraf han icke under de sista 10 åren visat något symtom. I anseende till den långa tid, han varit intagen å anstalt //bortåt 12 år//, och med hänsyn till den risk för återfall i sinnessjukdom, aftjänandet af det år 1899 honom ådömda straffet skulle medföra, synes mig skäl föreligga att genom nådeansökan till Kungl. Maj:t söka få honom befriad från detta. I händelse bifall härtill skulle lämnas, bör emellertid ifråga om Hellströms utskrifning //resp.permission// hospitalstadgans § 52 tillämpas, då han icke endast är straffånge, utan äfven tillhör kategorien otillräkneligförklarade. Förutom sistnämnde patient, framställde åtskilliga andra af de här intagna yrkande på utskrifning, som jag dock icke för närvarande i något af dessa fall kan tillstyrka. Däremot torde i fråga om en af dem, nämligen Anders Gustaf Andersson, en för inbrottsstöld m.m. otillräkneligförklarad imbecill – hvilkens moder //som är änka// skrifvit ett bönfallande bref med begäran att få honom hem – en längre tids försökspermission kunna ifrågasättas, under förutsättning att han äger släkting, som är villig och lämplig att omhändertaga honom. Slutligen må nämnas att en patient, pastor Sjöfors, en katatoniker, som blifvit otillräkneligförklarad för dråp å sin fader, begärde att få komma i privat vård eller, om detta ej kunde bifallas, att bli öfverflyttad till 1:sta klass, helst vid Göteborgs hospital. Med anledning af sistnämnda begäran får jag nämna, att patienten i fråga under de sista åren blifvit så förbättrad, att han utan olägenhet torde kunna vårdas å en lugn afdelning på ett vanligt hospital, blott tillgång på enkelrum finnes, hvarför det icke synes mig böra vara något hinder för bifall till en af vederbörliansvarsförbindelse åtföljd ansökan om hans öfverflyttande till något hospitals 1:sta klass.
Alfred Petrén

Närvarande: t.f. asylläkaren B. Norrbin och t.f. underläkaren H. Herndal. Undertecknads näst föregående inspektion ägde rum den 20 – 21 maj 1911.

Antalet inspektionsdagen närvarande patienter utgjorde 102, däri en afviken inräknad. Efterskrifna voro 3.

Sedan förra inspektionen hade 9 patienter blifvit intagna, däraf 2 observationspatienter, 1 straffånge och 6 otillräkneligförklarade, af hvilka senare den ene (Hasselblad) jämlikt Kungl. Medicinalstyrelsens beslut öfverflyttats från hospitalet. De öfriga 5 otillräkneligförklarade – af hvilka de två större delen af exspektanstiden vårdats å länsupptagningsanstalt, medan de tre kommo direkt från fängelset – hade fått vänta på inträde öfver 2 år. För den nyintagne straffången – hvilken på särskildt begäran erhållit den exspektansplats, som förut innehafts af en år 1909 hit anmäld straffånge, hvilken därvid i stället hänvisades till Säters hospital (jämför nedan) – hade väntetiden däremot endast utgjort ett par månader.

Beträffande sistnämnde patient (Karl Johan P-n Frid) – hvilken, född 1874, under åren 1907 – 1910 trenne gånger blifvit dömd till tvångsarbete och hösten 1910 dömdes till 3 års straffarbete för å Svartsjö mot en vaktkonstapel begånget groft våld – är det anmärkningsvärdt,att han uppgaf orsaken till ifrågavarande öfverfall vara den, att han därtill blifvit hypnotiserad, men att han i trots af att det sålunda blifvit uppenbart, att han led af sinnessjukdom, å Långholmen fick undergå cellbehandling under flere månader, från den 2 september 1910 till 23 februari 1911, då han öfverfördes "till gemensamhet", och först efter ytterligare några månader (i juni 1911) blef anmäld till hospital. Af de ansökan medföljande bilagorna framgår icke, när sinnessjukdomen, hvilkens mest framträdande symtom äro hörselvillor i förening med förföljelseidéer, tagit sin början. Då det är möjligt att bättre upplysningar härutinnan äro att finna uti rannsakningshandlingarna, synes det mig i detta fall – som för öfrigt alltid när fråga är om sinnessjuka straffångar – vara skäl att till anstalten rekvirera nämnda handlingar.

I öfrigt gaf granskningen af intagningshandlingarna ej anledning till någon anteckning. De båda nyintagna observationspatienterna kvarstodo ännu som sådana; i det ena fallet hade t.f. asylläkaren dock afgifvit sitt utlåtande.

Den vid förra inspektionen befintlige observationspatienten (Algot Johansson) hade blifvit återförd till fängelset.I öfrigt hade två patienter öfverflyttats till Vadstena hospital och asyl och tvenne, Axel Olsson och August Olsson, till Växjö hospital (den förre i utbyte med ofvannämnde Hasselblad och den senare för placering i familjevård hos skötare), hvarjämte två patienter, Erik Jansson och Joh. Aug. Hellström, i enlighet med hvad jag i berättelsen öfver min förra inspektion föreslagit, blifvit utskrifna, den senare efter erhållen nåd från återstående strafftid.

Två patienter hade sedan förra inspektionen aflidit, båda uti tuberkulos.
Vid inspektionstillfället voro 2 patienter sängliggande af denna sjukdom (i ett endast af sådana sjuka användt rum), däraf en nyintagen, som vid inkomsten befann sig uti ett ganska avanceradt stadium af sjukdomen.
I öfrigt voro 15 patienter sängliggande, det öfvervägande flertalet af psykisk indikation. Som vanligt voro platserna mera upptagna å vaksalarna för oroliga ( afd. III) än å vaksalen för lugnare (afd. I), där endast 5 lågo på dagen.
Å afd. V. lågo några mera farliga patienter separerade för öppen dörr. Däremot var ingen patient isolerad.

Sedan förra inspektionen hade endast två patienter (Olof Jonsson och Landelius) varit isolerade, båda emellertid i flera repriser, hvarje gång under några dagar till ett par veckor; isoleringen hade företagits ibland på egen begäran, ibland på grund af oro, opålitlighet och förstörelselusta.
Sistnämnde patient hade vid ett ett tillfälle i suicidalt syfte svalt bitar af sin fickspegel (som han hade rättighet att på dagen inneha). men tog han icke någon som helst skada häraf. Den från hospitalet öfverflyttade patienten (Hasselblad) hade där vid ett tillfälle – likaledes utan någon effekt – ätit glasbitar och vid ett annat tillfälle sökt skära sig med sådana uti handleden. Som redan nämnts var en patient (V. Blank-Sjöberg) afviken. Rymningen, hvilken ägde rum den 19 sistlidne september från afd. II:s diskrum – där Blank-Sjöberg brukade biträda en skötare, hvilken vid tillfället i fråga, endast för en kort stund gått ut i den utanför liggande korridoren - , hade skett genom fönstret, som synbarligen blifvit öppnadt medelst någon falsk nyckel. Patienten i fråga, som en gång förut rymt från kriminalasylen och därvid under längre tid försörjde sig med ärligt arbete, är icke i någon högre grad samhällsfarlig, då han ej begått andra brott än smärre inbrottsstölder och aldrig gjort sig skyldig till våld mot person.

En annan patient, periodiker med omväxlande oroliga och lugna perioder, under hvilka senare han fått gå fritt å området, hade härvid en dag gått in till staden, där han emellertid efter ett par timmar fanns sittande stilla å en trappa nära polisstationen.

Vid inspektionstillfället utgjorde antalet patienter, som hade rättighet gå fritt på området, endast 4 (mot 9 vid förra inspektionen, af hvilka emellertid 3 sedan dess blifvit utskrifna och 2, däribland ofvannämnde periodiker, förlorat rättigheten i fråga).
Antalet arbetande uppgick till 32, af hvilka 10 voro i utarbete, 1 arbetade å skräddar- och 1 å målarverkstaden samt 1 med skrifarbete å kontoret, medan de öfriga 19 voro sysselsatta å afdelningarna med bandväfnad, knappsömnad, ylleplocking och handräckning.
Af hvad jag vid såväl denna som föregående inspektioner inhämtat finnes det å kriminalasylen åtskilliga farliga patienter, hvilka på grund af rymningsbegär, komplottmakeri, våldsamt uppträdande m.m. icke lämpa sig för en anstalt, som icke är starkare konstruerad än denna. Dessa patienter, hvilkas öfverflyttning till den s.k. fasta paviljongen vid Säters hospital, så snart denna blifvit färdig att tagas i bruk, jag för den skull får föreslå, äro:
N:o 47 Olof Jonsson,
N:o 48 Teodor Alfred Landelius,
N:o 53 Gustaf Konrad Nyberg,
N:o 64 Anders Hilmer J-n Arndt,
N:o 74 Sidney Bourghardt,
N:o 78 Johan Magnus Bernhard Pettersson,
N:o 87 Ernst Axel Ferdinand Hjertström,
N:o 123 Karl Frans Oskar Vidmark,
N:o 132 Sten Sigfrid Andersson,
N:o 142 Per Pehrsson Hedding och
N:o 150 Nils Eugen Hasselblad, alla tillhörande kategorien otillräkneligförklarade, äfvensom undersökningspatienten N:o 156 Oskar Andersson, i händelse han skulle bli straffri förklarad. Af de två sistnämnda, hvilka intagits å kriminalasylen efter min förra inspektion, har den ene (Hasselblad) yppat rymningstendenser samt våldfört sig å betjäningen – gaf sålunda för någon tid sedan nattvakten en kraftig örfil - , medan hos den andre (Oskar Andersson) för öfverfall lämpade föremål tvenne gånger på kort tid anträffats. Den 28 november fanns sålunda instucken bakom fodret i hans rock en samma dag efter frukosten saknad sked, hvars skaft slipats, så att det fått en skarp egg, och en vecka senare – då patienten i fråga, föregifvande störd nattro å vaksalen, begärt att få flytta från denna till det innanför belägna enkelrummet – påträffades i hans säng en synbarligen från sängbottnen afbruten järntrådsbit, hvilken i ena änden var slipad till en skarp syl, medan den motsatta delen genom att omviras med en filtbit apterats till handtag – ett otäckt mordvapen alltså. Denne patient var numera flyttad till isoleringsafdelningen (afd. V), där det finnes träsängar uti alla enkelrummen och dessas dörrar nattetid alla äro låsta. På dagen låg han däremot här för öppen dörr.
Af öfriga här ofvan uppräknade patienter äro flera omnämnda uti mina föregående inspektionsberättelser på grund af mer eller mindre lyckade rymningsförsök, undangömmande af till vapen och dyrkmaterial lämpliga föremål, brutala öfverfall å betjäningen o.s.v.

På grund af förestående transport till Västerviks hospital af å Växjö hospital vårdade sjuka, som äro hemmahörande i Kalmar eller Blekinge län, genomgick jag alla å kriminalasylen intagna patienter, som tillhöra nämnda län för utgallrande af dem, som utan olägenhet kunna vårdas å hospitals- och asylafdelningar. Då sådana fall, enligt den af Kungl. Medicinalstyrelsen i skrifvelse af den 31 maj 1901 framlagda planen för kriminalasylens verksamhet böra, när tillfälle därtill gifves, öfverflyttas till vanlig sinnessjukanstalt, får jag föreslå, att följande 5 patienter:
N:o 1 Sven Peter Sjöberg från Målilla,
N:o 7 Klas Arvid Leo Olander från Hallingeberg i Kalmar län,
N:o 120 August Vilhelm Nilsson från Egeby i Kalmar län,
N:o 136 Axel Vilhelm Danielsson från Lösen i Blekinge län, och
N:o 143 Gustaf Adolf Gummesson-Nöjd från Karlskrona,
hvilka alla kunna vårdas å vanlig lugn afdelning utan öfvervakning, bli öfverflyttade till Västerviks hospital, när transport dit afgår af å Växjö hospital intagna patienter.

Till gengäld kommer jag att i mina berättelser öfver senaste inspektioner af sjukvården å Göteborgs och Lunds sinnessjukanstalter föreslå öfverflyttning härifrån till Växjö kriminalasyl af ett par kriminalpatienter, som här, på grund af den talrikare betjäningen, säkerligen skulle kunna tagas med på arbete, medan detta icke är möjligt å de anstalter, där de nu vistas.

Som vanligt påyrkade åtskilliga af härvarande patienter att återfå sin frihet. Efter de utskrifningar, som under året ägt rum, finnes emellertid nu ingen, i fråga om hvilken detta för närvarande kan tillstyrkas. Däremot finnes här en patient, Emanuel Andersson, för hvilken den friare vårdformen med inackordering hos skötare synes mig böra kunna försökas, då patienten ifråga sedan länge – utan att hafva gjort sig skyldig till något missbruk af denna sin frihet – fått utföra hvarjehanda arbete ute alldeles på egen hand, sålunda till och med anförtrotts körningar, på hvilket honom visade förtroende han sätter stort värde.

Emellertid får jag – med hänsyn därtill att man dock på förhand ej kan med säkerhet veta, huruvida vid försök med familjevård återflyttning till anstalten kan blifva nödig – hemställa, huruvida icke, naturligtvis med Kungl. Medicinalstyrelsens särskilda medgifvande i hvarje speciellt fall, utflyttning till skötarfamiljevård skulle kunna få ske direkt från kriminalasylen utan att vederbörande patient först öfverflyttades till hospitalet. Denna anordning har nämligen i själfva verket visat sig mindre ändamålsenlig; sålunda har den, jämlikt Kungl. Medicinalstyrelsens skrifvelse af den 28 juni 1911 i och för erhållande af familjevård hos skötare under året från kriminalasylen till hospitalet öfverflyttade patienten (August Olsson) sedan 6 veckor, hvarunder han efter en å Växjö lasarett företagen operation för osteomyelitis varit sängliggande, måst upptaga en plats å hospitalets vaksalar med dess hårdt anlitade utrymme, medan å kriminalasylens öfvervakning för lugna – såsom ofvan nämnts – endast cirka hälften af platserna äro belagda på dagen. Hvad för öfrigt beträffar ofvannämnde Emanuel Andersson, hvilken är en redig och klar paranoiker utan någon som helst affektiv aftrubbning, skulle han, som å kriminalasylen hela tiden vistas å den lilla för enbart utarbetare använda afdelningen, säkerligen icke trifvas å någon af hospitalets lugna afdelningar med dess större antal, delvis mera förslöade resp. orediga patienter.

Antalet exspektanter uppgick – de efterskrifna undantagna – till 13. Af dessa voro 2 anmälda redan år 1909, 8 år 1910 och 3 innevarande år.

Den vid förra inspektionen äldste exspektanten (Johan Edvard Olsson), för hvilken ansökan ingifvits i juni 1908, hade under väntetiden aflidit.

Beträffande den vid samma tillfälle därnäst äldste exspektanten (Wessman), en för stöld straffri förklarad imbecill för hvilken ansökan ingifvits i mars 1909, hade å meddelandet, att plats för honom vore ledig, det svar erhållits, att Kungl. Befallningshafvande ej fann skäligt vidtaga åtgärder för Wessmans inforslande till Växjö kriminalasyl, då "det med hänsyn till den allmänna säkerheten ej kan anses påkalladt, att han varder till särskild anstalt för sinnessjuka införd." Patienten i fråga hade alltså synbarligen blifvit frigifven från fängelset.
En af de nu befintliga exspektanterna, Anders Robert Nilsson från Stugun, för hvilken ansökan ingick i november 1910 och hvilken ännu har 8 tidigare anmälda före sig, förvaras å Östersunds länsfängelse . Då denne patient, som i fängelset visat hypokondriska idéer med raptus af förstörelselusta , suicidala drifter och näringsvägran, lämpligen bör kunna vårdas å ett vanligt hospitals oroliga öfvervakningsafdelning, får jag föreslå, att hans exspektansplats flyttas till Säters hospital, hvarigenom spares en för staten onödigt dyrbar och för den sjuke onödigt lång och besvärlig transport. Till gengäld kunde lämpligen en redan i maj 1909 till Växjö kriminalasyl anmäld men sedermera (i utbyte med en annan patient) till Säters hospital hänvisad, å Långholmens centralfängelse alltjämt förvarad straffånge, Karl Edvin Hansson, få sin exspektansplats återflyttad till Växjö kriminalasyl, där han med hänsyn till sin kriminella förhistoria bättre torde passa än å en vanlig hospitalsafdelning.

Alfred Petrén

Närvarande öfverläkaren Emil Lindell och biträdande läkaren Ulrika Eriksson. Undertecknads näst föregående inspektion ägde rum den 18-19 augusti 1910.
Antalet inspektionsdagen närvarande, hospitalet tillhöriga patienter utgjorde 271, däraf 5 kvinnor och 6 män i 1:sta klass samt 129 kvinnor och 131 män i allmän klass. En man, ej inräknad i sistnämnda siffra, var afviken.
Antalet länspatienter var 34, däraf 10 af hvardera könet tillhörande Kronobergs län och 7 af hvardera könet tillhörande Blekinge län.
Hela antalet närvarande sjuka var sålunda 305, däraf 154 män och 151 kvinnor. Då det sammanlagda antalet stats- och länsplatser är fastställdt till 145 å hvardera könssidan, funnos sålunda öfvertaliga patienter till ett antal af 6 å kvinnosidan och 9 å manssidan, hvarvid emellertid är att märka det – såsom i förra inspektionsberättelsen är närmare omnämndt – å sistnämnda könssidan tillkommit 4 platser, förutom familjevårdsplatserna, sedan beläggningssiffran blef fastställd.
Fördelningen af de sjuka å de olika afdelningarna framgår af nedanstående tablå, som ock lämnar upplysning angående dessas platsantal, däri reservplatserna ock äro upptagna.

De vid den sista kolumnen inom parentes anförda siffrorna beteckna antalet sängar, som tillkommit sedan förra inspektionen. Dessa hafva å bådadera könssidorna blifvit insatta å ett ursprungligen till matrum afsedt, men för detta ändamål icke begagnadt rum, som allenast äger takljus. Då emellertid en gardin, nog tät att göra rummet skumt, blifvit uppsatt för att den ljusare årstiden nattetid dragas för fönstret, har jag intet att erinra mot ifrågavarande, för annat ändamål icke behöfliga, rums apterande till sofrum:
Å förutvarande sofsalar hade ingenstädes någon ökning i sängantalet skett sedan föregående inspektion. Å de lugna afdelningarna voro för öfrigt åtskilliga sängplatser lediga (sålunda å de lugna slutna afdelningarna 2 å hvardera könssidan och å öppendörrafdelningarna 11 resp. 3 å de båda könssidorna). Då det alltså visat sig behof utaf ett proportionsvis större antal platser å orolig afdelning, hade ofvannämnda ökning af platsantalet ägt rum, en ökning, som med hänsyn till vikten af att kunna bereda utrymme just åt de mest svårskötta fallen, synes mig synnerligen välgrundad.
Sedan förra inspektionen hade å statsplats intagits 42 män och 38 kvinnor, summa 80 patienter. Af dessa hade 13 män och 15 kvinnor öfverflyttats från länsplats, medan å sådan intagits 23 män (däraf 17 tillhörande Kronobergs län och 6 Blekinge län) och 24 kvinnor (däraf 18 från förstnämnda och 6 från sistnämnda län). Hela antalet nyintagna uppgick sålunda till 99, motsvarande en omsättning af icke mindre än cirka 33 % (under en tid af 16 månader).
Denna betydande omsättning hade möjliggjorts därigenom, ett ett mycket afsevärdt antal patienter sedan förra inspektionen blifvit utflyttade till Korsberga. Endast bland de nyintagna hade dessas antal utgjort icke mindre än 29, däraf 17 män och 12 kvinnor. Af dessa hade i och för ifrågavarande syfte – på undertecknads initiativ – 7 kvinnor hit öfverflyttats från Vänersborgs hospital och asyl, 6 män från Lunds hospital och asyl samt 2 män från Vadstena hospital och asyl. Af de öfriga till Korsberga utflyttade bland de nyintagna patienterna hade de 4, däraf 2 män och 2 kvinnor, kommit från Karlskrona fattigvård. En af de sistnämnda hade emellertid åter hemsändts, då hon ej lämpade sig för familjevård.
I öfrigt hade utskrifvits enligt § 50: från hospitalet 5 patienter, från Kronobergs läns anstalt 3 och från Blekinge län 1. I några af dessa fall hade utbyte skett med annan till samma kommun hörande, i större behof af hospitalsvård varande patient.
Trots den starka omsättningen hade exspektanternas antal, som vid förra inspektionen uppgick till 131, ökats något i det att vid inspektionstillfället voro anmälda 78 män och 68 kvinnor, summa alltså 144. Å manssidan voro de äldsta anmälningarna från 1908, å kvinnosidan från år 1909.
Bland exspektanterna fanns en man tillhörande kategorien otillräkneligförklarade anmäld år 1911. Då denne emellertid tillhörde Kalmar län, är hans exspektantplats numera flyttad till Västerviks hospital.
Vidare fanns en manlig exspektant, (Ring från Algutsboda), hvilken först efter ansökans ingifvande blifvit kriminell, i det han sedan dess svårt skadat en äldre kvinna; han hade härför häktats och förvarades numera som rannsakningfånge å Växjö länsfängelse.

I fråga om det kroppsliga hälsotillståndet är det anmärkningsvärdt, att fallen af tuberkulos alltjämt varit ganska talrika, å manssidan, där en af vaksalarna å afd. III alltjämt användts uteslutande för tuberkulösa, hade sålunda sedan förra inspektionen förekommit 7 dödsfall uti denna sjukdom och å kvinnosidan 3. Vid inspektionstillfället lågo å manssidan 6 till sängs uti tuberkulos och på kvinnosidan ett par.
Hela antalet sängliggande utgjorde å manssidan 24, däraf 11 af kroppslig sjukdom och 13 af psykiatrisk indikation, samt å kvinnosidan 47, däraf 10 af kroppslig orsak och 37 af psykiatrisk indikation. Å manssidans oroliga afdelning (afd. IV) användes ingen vaksal för de på dagen sängliggande, utan ligga dessa separerade uti enkelrum (vid inspektionstillfället till ett antal af 5) under tillsyn af särskild skötare.
Som vanligt vid denna anstalt hade någon isolering ej förekommit Däremot hade skyddshandskar blifvit använda å kvinnosidan i 2 fall under längre tid på grund af drift att skada sig själf och å manssidan i 1 fall under kortare tid af kirurgisk indikation.
Enligt vad osnygghetslistorna utvisade hade under de gångna månaderna af året antalet osnygga i medeltal per dag varit följande:

Antalet arbetande uppgick å kvinnosidan till 46, utgörande cirka 31.5 % af samtliga till allmän klass hörande kvinnor, och å manssidan till 40, utgörande c. 27 % af samtliga till allmän klass hörande män. Nu anförda siffror äro lägre än motsvarande siffror vid flertalet andra anstalter, hvilket emellertid har sin förklaring uti det stora antalet patienter, som blifvit utflyttade till Korsberga. Bland de å kolonivillan befintliga patienterna, af hvilka för öfrigt en stor del varit försökta i familjevården, men såsom olämpliga härför blifvit återflyttade till hospitalet, funnos allenast 11 arbetande, däraf 9 på utarbete och 2 inomhus. Inom denna byggnad hade en borstbinderiverkstad blifvit anordnad i vindsvåningen.

Granskningen af intagningshandlingarna gaf icke anledning till någon anmärkning.
Bland de å statsplats nyintagna funnos 4 kriminalpatienter, däraf en öfverflyttats från länsplats, två från kriminalasylen (för erhållande af friare vårdform), samt en intagits utifrån. Denne senare hade emellertid sedermera öfverflyttats till kriminalasylen. I öfrigt hade två otillräkneligförklarade, båda närmare omnämnda i min förra inspektionsberättelse, blifvit utskrifna tillfrisknade, hvarjämte en till samma kategori hörande man aflidit.
Antalet till hospitalet hörande kriminalpatienter utgjorde 9, däraf 3 kvinnor, af hvilka två voro otillräkneligförklarade och en straffånge, samt 6 män, alla otillräkneligförklarade. Af dessa var en i familjevård hos skötare. En annan, den ene af de från annexet öfverflyttade (August Olsson), hade ock varit inackorderad hos ifrågavarande skötare, men måst återflyttas till hospitalet, då han sedan flera veckor på grund af osteomyelitis varit i behof af sängläge. Den andra af de från annexet öfverflyttade patienterna (Axel Olsson), hvilken varit intagen å kolonivillan, hade därifrån afvikit den 24 sistlidne september och vid tiden för inspektionen ännu icke afhörts.
De klagomål öfver interneringen, som vid inspektionen förekommo, voro icke af beskaffenhet att förtjäna särskildt omnämnande.

Trenne patienter, tillhörande annan rayon än Växjö hospitals, framställde begäran att få kvarstanna här. Dessa voro:
1. Lena Sofia Eriksdotter från Kastlösa i Kalmar län, 62 år gammal, intogs den 31/7 1895; har sedan flera år med duglighet arbetat i tvätten; är mycket lättretlig och tycker icke om några ändringar, har på grund af detta hennes ömtåliga humör icke blifvit hemsänd.

2. N:o 615 Johan August Carlsson från Häreda i Jönköpings län, född 1860; intogs den 28/1 1896; bor å kolonivillan, där han helt och hållet sköter värmeledningen; har en del paranoiska idéer och vill ej lämna anstalten förr än han fått ersättning, d.v.s. full lön för den tid han varit här; beräknar att hans fordran nu går upp till 15 á 16 000 kronor.

3. N:o 1334 Olof Håkansson; född 1868; intogs å Lunds hospital och asyl 5/6 1900, öfverflyttad till Växjö hospital den 28/5 1906; var afsedd för öfverflyttning till Korsberga, men visat sig allt för snaskig för familjevård; arbetar emellertid med stor duglighet i ladugården, men är mycket lättretlig och ömtålig, får af ringaste anledning vredesutbrott samt svär och skriker när han kommer i beröring med personer han ej är van att se.

I alla dessa 3 fall synes mig ett kvarstannande å hospitalet vara indiceradt, då patienterna ifråga, en hvar på sitt håll, hafva en speciell uppgift, vid hvilken de äro vanda och hvarmed de trivas väl.

Alfred Petrén