Berättelse till Kungl. Medicinalstyrelsen öfver af undertecknad den 17:de samt 29-30 november 1912 förrättad inspektion af sjukvården å Uppsala hospital och asyl. Närvarande voro t.f. öfverläkaren H. Sjöbring, t.f. hospitalsläkarna V. Vigert och K. Helmer, t.f. biträdande läkarna Hj. Källmark och I. Nydahl samt underläkaren L. Backman och t.f. underläkaren G. Backman. Undertecknads näst föregående inspektion ägde rum den 16-17 december 1911. Inspektionen, som begynte den 17:de november, då jag genomgick handlingarna angående de intagna, afbröts med anledning af t.f. hospitalsläkaren Vigerts bortovaro de följande dagarna, och fortsattes den 29-30 i samma månad. Antalet sista inspektionsdagen å statsplats vårdade utgjorde å manssidan 663, däraf å asylafdelningarna 396 och å hospitalsafdelningarna 291 i allmän klass (däri inräknadt 7 permitterade) och 31 i 1:sta klass samt å kvinnosidan 538, däraf 381 å asylafdelningarna (incl. familjevården) och 157 å hospitalsafdelningarna.

De till ett antal af alltså icke mindre än 42 uppgående vakanser på kvinnosidan (däraf 5 å hospitalsafdelningarna och 37 å asylafdelningarna) voro beroende därpå, att en större evakuering (omfattande 50 platser) från denna könssida då nyligen ägt rum till Säters hospital. Sammanlagt hade till denna anstalt öfverflyttats 56 män (däraf 4 till den s.k. fasta paviljongen) och 104 kvinnor, hvarjämte öfverflyttats till Västerviks hospital 31 män och 30 kvinnor samt till Växjö hospital 1 man och till Stockholms hospital 1 kvinna, summa 203 öfverflyttningar. På grund af den stora evakuering, som sålunda ägt rum, hade omsättningen under inspektionsåret omfattat icke mindre än 319 platser, utgörande cirka 26% af hela antalet. Af de sålunda sedan förra inspektionen nyintagna hade en stor mängd öfverflyttats från andra hospital, nämligen
32 män och 35 kvinnor från Stockholms hospital
24 män och 24 kvinnor från Vänersborgs hospital
4 män och 6 kvinnor från Nyköpings hospital
samt 1 man från Växjö

Antalet direkt utifrån intagna uppgick sålunda till 88 på manssidan och 105 å kvinnosidan. På grund af den här sedan länge tillämpade principen, att nyinsjuknade städse erhålla företräde, hade – såsom framgår af närslutna Bil. A, hvilken utvisar väntetiden för de nyintagna – på manssidan mer än 1/2 och på kvinnosidan mer än 1/3 blifvit mottagna inom en månad efter ansökans inkomst till Direktionen. Då sålunda antalet akuta fall bland de nyintagna varit proportionsvis mindre å kvinnosidan, hade här ett vida större antal af de sedan många år tillbaka anmälda, kroniska fallen kunnat mottagas än hvad som å manssidan varit möjligt. Å denna senare funnos också flera äldre årgångar exspektanter. Dessas antal utgjorde sammanlagdt 576, däraf 398 manliga och 178 kvinnliga. Af de förra tillhörde 246 och af de senare ej mindre än 253 Stockholms stad. Af de icke till Stockholms stad hörande voro anmälda

Hvad dessa exspektanters fördelning på de olika till anstaltens rayong hörande länen beträffar, tillhörde af dem – frånsedt 4 till 1:sta klass anmälda –95 Gäfleborgs län (däraf 79 manliga och 16 kvinnliga), 61 Stockholms län, (däraf alla utom 4 manliga), 4 Nyköpings län (alla män) samt 13 Uppsala län (däraf 8 män och 5 kvinnor). I sistnämnda siffra äro dock icke inräknade de å länspaviljongen vårdade, till antalet 11 af hvardera könet. Bland de manliga exspektanterna funnos 2 till kategorien otillräkneligförklarade hörande kriminalpatienter (Arthur Charles Engkvist och Karl August Pettersson från Vaksala), båda anmälda år 1910. Af dessa vårdades den förre å Ulfsunda upptagningsanstalt. Sedan förra inspektionen hade utskrifning enligt § 50 ägt rum i 15 fall å manssidan och i 4 fall å kvinnosidan samt enligt § 51 i resp. 6 och 8 fall.

På grund af den stora omsättningen hade öfvervakningsplatserna å manssidan icke räckt till. Här hade för den skull på hösten en ny permanent (hufvudsakligast för mera kroniskt sjuka, osnygga och invalider afsedd) öfvervakningsafdelning öppnats i öfre våningen å afd. 16, upptagande en sal med 12 platser, ett rum med 4 och två rum med hvardera 3 platser, summa alltså 22 platser. I samband med denna förändring har den undre våningen å afdelning 16 – som förut nästan uteslutande upptagits af gamla kroniska fall, hvaraf emellertid en mängd öfverflyttats till asylen för fyllande af därstädes genom ofvannämnda evakueringar uppkomna ledigheter – gjorts till en själfständig afdelning för konvalescenter och andra lugna, arbetande patienter, som icke passa för öppendörrafdelningen.

//Tuberculos// Bristen på särskilda tuberkulosafdelningar å denna stora anstalt gör sig alltjämt gällande och kräfver med nödvändighet sin lösning. Under nuvarande förhållanden vårdas de tuberkulösa å skilda håll, de lugnare af dem äro samlade å asylen inom A-paviljongerna i de små 4 mansrummen, som äro belägna i samma våning som härvarande öfvervakningsafdelningar, men ligga andra tuberkulösa å vaksalar och enkelrum i olika byggnader. Då å manssidan de flesta tuberkulösa sjuknat å afd. B I, hade denna afdelning i sin helhet blifvit utrymd och vädrad samt delvis äfven ommålad. Sammanlagdt hade sedan årets början 30 patienter aflidit i lungtuberkulos, däraf 13 män och 17 kvinnor.

{//Ang dödsfall//} Bland dödsorsakerna är i öfrigt att märka 3 fall af olyckshändelse. Två af dessa voro drunkningsolyckor. En dement patient, som var sysselsatt med arbete i närheten af ån, sprang – sannolikt under inflytande af någon hallucination – rakt ut i ån och omkom. Det andra fallet gällde en periodiker med intervall af full hälsa, hvarunder han hade rättighet att gå fritt på området; då han under en sådan period en dag tog sig för att bada i ån, sjönk han plötsligt, utan att en annan patient, som åsåg olyckan, kunde bringa hjälp. I intet af dessa 2 fall kan någon af personalen anses skyldiga. Så är däremot förhållandet i det tredje fallet, gällande en kvinnlig patient, hvilken då hon skulle på grund af osnygghet tvättas i ett badkar genom itappning af hett vatten blef så svårt bränd, att hon efter ett par dagar afled. Sköterskan (en elev), som gjort sig skyldig till denna försummelse, blef uppsagd och åtalad inför domstol. Skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, i form af hanskar eller mufftröja, hade användts i en del fall af kirurgisk indikation eller till följd af själfskadedrift, hvarjämte skyddströja användts några dagar å en man, som ideligen slog sönder fönsterrutorna. Isolering hade på manssidan förekommit kortare stund i några fall på grund af bråkighet och våldsamhet, å kvinnosidan i flera fall och äfven hela dagar, härvid dock ofta på egen begäran och mest gällande lätt retliga epileptici, å hvilka ensamheten visat en lugnande inverkan.

Från granskningen af intagningshandlingarna är att nämna, att beträffande N:o 6039 Sigrid Larsson undersökningen skett mer än en månad före ansökans inkomst till direktionen samt att beträffande N:o 6210 Sally Edlund, som öfverflyttats från Stockholms hospital, prästbetyg fattades. I tre fall hade intagning ägt rum på grund af polisremiss, hvilken i samtliga fall var åtföljd af läkarbetyg enligt bilaga A. Två af ifrågavarande fall gällde män, som blifvit omhändertagna för att de antastat kvinnor och i deras åsyn blottat sin kropp och onaniserat. Om den ene af dessa (N:o 5981 L-m) finnes å läkarbetygets status praesens intet annat på abnormitet tydande anmärkt, än att han visar sig "något slö". Genom undersökningen å hospitalet ådagalades, att det finnes en afsevärd undermålighet hos denne person, hvilken i ungdomen varit intagen å Halls uppfostringsanstalt samt under senare år upprepade gånger varit anhållen dels för ofvannämnda förseelse och dels för tillgrepp, men därvid åter släppts, enär han ej ansåges fullt riktig. Efter ett par månaders vistelse å anstalten blef han, sedan arbete skaffats honom å landet, permitterad. Hvad åter beträffar den andre af ifrågavarande män (N:o 5988 J.A. K-n) – hvilken i maj 1910 blifvit villkorligt frigiven från straffarbete, som ådömts honom för begången mordbrand, och hvilken under nästan hela fängelsevistelsen och ännu 1/2 års tid därefter visat sig deprimerad – har läkarbetyget intet anmärkningsvärdt att förtälja utom under punkt 20, däri det upplyses, att han är nedstämd, gråter, säger sig veta att han gör orätt, men "kan icke låta bli, då begäret kommer".

Denna depression synes emellertid efter intagningen å hospitalet snart nog ha försvunnit, i det att redan en vecka härefter, den 19 april 1912, om honom är antecknadt: "lugn, nöjd och belåten". C. 2 månader senare blef han permitterad med tillsägelse att hvar 14:de dag inställa sig hos öfverläkaren, och lär någon anmärkning på honom, efter det han sålunda lämnat hospitalet, icke ha förekommit. Det tredje fallet, där intagning skett å polisremiss, gällde en alkoholist (N:o 6110 E-m), som uppträdt våldsamt i hemmet, äfvensom hotat taga lifvet af sig själf; å hospitalet har han visat sig missnöjd och tvär samt ådagalagt den hos alkoholisten så vanliga bristen på insikt om alkoholens grava betydelse för honom, men några direkt psykotiska symtom kunde å hospitalet icke påvisas. Han blef därför efter ett par månader utskrifven. Frånsedt sådana som öfverflyttats från andra hospital funnos bland de nyintagna 6 kriminalpatienter, däraf 2 observationspatienter och 4 tillhörande kategorien otillräkneligförklarade. I det ena af dessa fall (N:o 6036) Wahlquist, hade – efter det Kungl. Medicinalstyrelsen afgifvit utlåtande, att personen ifråga vore psykiskt undermålig i den grad, att han måste anses i saknad af förståndets bruk – Rätten visserligen resolverat, att han jämlikt 5:te paragrafen af strafflagens 5:te kapitel skulle vara straffri, "då det vore ådagalagt, att han vid föröfvandet af de brottsliga gärningarna varit i saknad af förståndets fulla bruk"(!), men förordnade samtidigt (med afslag på åklagarens framställning om hans öfverlämnande till Kungl. Befallningshafvande) att han skulle på fri fot försättas, "då utredningen ej visat, att han är vansinnig eller för allmänna säkerheten så vådlig, att föreskrift bör gifvas därom, att han skall öfverlämnas till vederbörande, att därom taga vård."

Detta beslut upphäfdes visserligen att halft år senare af Svea Hofrätt, som resolverade, att W. skulle öfverlämnas till Kungl. befallningshafvande, så att han ej måtte bli för allmänna säkerheten vådlig. Denna sin egenskap hade han emellertid under de månader, han på grund af Häradsrättens ofvannämnda utslag fått vistas på fri fot, upprepade gånger ådagalagt, i det han härunder begått en hel rad af kriminella handlingar: stulit en portemonnä, inträngt i hus och skrämt folk, slagit sönder fönsterrutor, flera gånger stulit brännvin, uppträdt full och störande. Äfven en annan af här ifrågavarande patienter (N:o 6021 J.A. Bergvall), beträffande hvilken Medicinalstyrelsen afgifvit det utlåtande, att han vid begåendet af det åtalade brottet (tillgrepp) på grund af abnormt psykiskt tillstånd varit i saknad af förståndets bruk, hade efter straffriförklaringen satts i tillfälle att begå ny kriminell handling. En för honom till Stockholms hospital ingifven ansökan hade nämligen afslagits, då i det af fängelseläkaren Brandt afgifna läkarbetyget intygats, att "B. varit slö och psykiskt undermålig men knappast i behof af vård å hospital eller asyl". Sedan han med anledning häraf frigifvits från fängelset, bröt han sig en dag in i en ladugård och strypte en kalf. Af vederbörande provinsialläkare utfärdades då intyg, att han vore i trängande behof af vård å hospital. Af de två som observationspatienter intagna hade den ene sedermera öfverförts till kategorien otillräkneligförklarade liksom ock skett med de två vid förra inspektionen befintliga observationspatienterna. Förutom 4, som öfverflyttats till andra hospital (däraf 3 till Västerviks och 1 till Säters) hade sedan förra inspektionen 2 kriminalpatienter blifvit utskrifna, båda tillhörande kategorien otillräkneligförklarade (Orgren och Pettersson i Tierp).

Bland de närvarande kriminalpatienterna voro tvenne hvilka jag anser nu böra återfå sin frihet, då de båda under längre tid varit fria från alla sjukdomstecken.
Den ena af dessa, N:o 4588 Karl August Östlund (född 1873) är straffri förklarad för mord, begånget i ett depressivt tillstånd. Sjukdomen hade börjat våren 1908, då han upphörde arbeta, blef sömnlös och deprimerad. Efter någon tids förbättring på hösten samma år blef han i februari 1909 åter sämre och en dag afdagatog han nu sin hustru och sina två små barn genom att skära halsen af dem, hvarpå han äfven skar sig själf – utan att dock lyckas beröfva sig lifvet. När han vaknade till medvetande, blef han förtviflad öfver den skedda olyckan och sörjde sedan dag och natt. Då han i december samma år intogs å hospitalet, var han alltjämt djupt nedstämd och föll lätt i gråt; ansåg sig ej värd att äta på grund af det förskräckliga brott han begått. Hans sinnestillstånd förbättrades emellertid snart å hospitalet; redan i februari 1910 kunde han börja sysselsättas, följande månad, då det om honom är antecknadt, att han hade god sinnesjämvikt, begynte han arbeta å skomakarverkstaden, och i juli samma år fick han rättighet att gå fritt på området. Han har alltsedan dess varit resignerad, icke visat några som helst psykotiska symtom samt skött sig oklanderligt. Då han sålunda varit frisk bortåt 3 års tid, synes det mig – trots hemskheten uti det af honom under sjukdomen begångna brottet – icke möjligt att längre behålla honom å hospital. Dock torde det icke vara lämpligt att han återkommer till sin hemort (Falun) där olyckan skedde, utan vore det tvifvelsutan bättre, om han efter eventuell utskrifning sökte skaffa sig arbete på annat håll. Själf är han också af samma uppfattning och trodde att han nog skulle kunna få komma till en broder, som är gruffogde i Gellivara. Lämpligt vore att härom göra sig underrättad.

Den andre här åsyftade patienten är N:o 4599 Olof Olofsson från Marby i Jämtlands län (född 1885), hvilken är straffri förklarad för i november 1909 begånget olofligt tillgrepp och hemfridsbrott, hvarvid han slagit sönder fönsterrutor och väsnats. Äfven i rannsakningsfängelset hade han uppträdt våldsamt och sparkat sönder dörren, så att han måst beläggas med hand- och fotbojor. Efter en tids lugn, fick han i januari 1910 nytt orosutbrott, då han var våldsam och förstörande, och äfven påföljande månad inställde sig en dylik orosperiod. Å hospitalet intogs han som observationspatient i mars 1910. Den första tiden af vistelsen härstädes visade han en orosperiod, som räckte till maj månad, hvarefter han fick en lindrigare depression, som i slutet af juni i sin tur efterträddes af en ny kortvarigare orosperiod. En dylik på cirka 14 dagar visade han äfven påföljande augusti. Därpå hade en fritid till december samma år, då han åter visade sig upprymd och exalterad. I midten af påföljande januari (1911) var han emellertid åter i full sinnesjämvikt och började i februari på utarbete. Sedan april samma år har han sysselsatts i bageriet, undantagandes ett par veckor i december 1911, då han hade ånyo en lindrig orosperiod. Frånsedt denna hade han sålunda vid inspektionstillfället varit frisk bortåt 2 års tid. Enligt hvad jag inhämtat hade han kort efter inspektionen åter en helt kortvarig period af lindrig exaltation, men sedan åter varit samma duglige och ordentlige arbetare som vanligt. Att för ständigt behålla en person å hospital, som är fullt frisk året om med undantag af en orosperiod på ett par tre veckor, synes mig ej möjligt. För att emellertid kunna omedelbart och utan alla formaliteter återtaga Olofsson å hospitalet, i händelse orostillstånd, efter det han fått lämna detta, åter skulle visa inställa sig, anser jag det vara mest ändamålsenligt, att han till en början först permitteras under längre tid, exempelvis ett år.

Af patienter, som anhöllo att bli utskrifna, förtjänar i öfrigt följande ett närmare omnämnande:
N:o 6001 Joh. Fredr. Ljungstedt från Ösmo, född 1862; intogs 6 maj 1912, hit öfverflyttad från Katarina sjukhus, där han vårdats sedan den 28 juni 1911 efter att först ett par dagar ha varit intagen å Sabbatsberg upptagningsanstalt. Skall på sista tiden dessförinnan ha varit begifven på dryckenskap; har förut varit häktad för lösdrifveri och ådömd tvångsarbete. I november 1910 hade han börjat sofva dåligt och bortemot jultiden samma år hörde han röster, som han dock visste var inbillning; efter jul hade han egendomliga känningar som om några spetsiga träbitar kastades in i hufvudet. Låg därpå i nervfeber två månader å Serafimerlasarettet, hvarefter han flyttades till S:t Eriks sjukhus, där han låg till maj (1911) för nervvärk och förlamning i båda benen. Var emellertid alltjämt klen och hotade ibland att taga lifvet af sig. Under den första tiden af sin vistelse på Katarina sjukhus var han deprimerad, åt ej, tyckte det var svårt att tala, var trött på att lefva; hade ibland anfall af ängslan och hörde fortfarande understundom röster, då han höll på att somna. Sedermera blef han retlig och missnöjd, tålde ej buller, grälade på sköterskorna och hotade dem med stryk. I februari 1912 började han emellertid på arbetssalen och var där flitig, men blef alltmer besvärlig att ha på anstalten, då han tagit sig för att uppvakta förestånderskan med osmakliga kärleksförklaringar; äfven hade han hotat att, så snart han komme ut, skjuta henne och sedan sig själf. Vid afresan från sjukhuset påträffades en fällknif med afbruten spets i hans kläder (sade sig ha funnit den ute å gården).

Då det efter öfverflyttningen till hospitalet icke kunde påvisas några psykotiska symtom, blef han den 22 augusti permitterad, med tillsägelse dock att ej begifva sig till Stockholm. Han for emellertid genast dit, men blef redan efter 4 dagar omhändertagen af polisen och återsänd till hospitalet. Själf påstår han orsaken härtill vara den, att han kommit i ordväxling med en syster som han bott hos, emedan hon tillägnat sig en del honom tillhöriga pengar. Han klagade nu öfver att han var illa behandlad af samhället, ville komma ut omedelbart, hotade att i annat fall taga lifvet af sig. Den 9 september (1912) blef han ånyo permitterad. Friheten blef dock af kort varaktighet, i det han den 26 i samma månad åter blef omhändertagen af polisen och med stöd af intyg af distriktsläkaren Olsson af innehåll, att "L. är sinnessjuk och i trängande behof af hospitalsvård" återsänd till hospitalet. Anledningen till omhändertagandet var härvid den, att han uppträdt på ett sätt, som ingaf fara för ofvannämnda förestånderskas säkerhet; han hade sålunda telefonerat till henne och bedt att få råka henne utanför sjukhuset och hotade, då hon vägrade bevilja detta, att deras kallnade kroppar skulle mötas, hade ofta efter mörkrets inbrott gått och smugit utanför sjukhuset och inträngde slutligen därstädes, hvarvid han grälade på underläkaren, som tog emot honom, påstående att denne stode i intimt förhållande till förestånderskan. Vid mitt samtal med honom, visade han sig vresig och butter, ansåg sig oskyldigt inspärrad och förnekade att han någonsin hört röster. Några förryckta idéer kunde icke konstateras, men hade han en del yttranden röranden sin vistelse å Katarina sjukhus, som tydde på konfabulerande. Han förklarade i ett tillstånd af stark affekt, att om han icke återfinge friheten, skulle han beröfva sig lifvet. Då han erbjöds att till en början åter få deltaga i utarbetet å anstalten, visade han sig fullstängigt hallstarrig, förklarade sig icke vilja arbeta förr än han blef fri. Det öfverenskoms att ett försök med permission åter skulle göras, om arbete kunde anskaffas åt honom i trakten kring Uppsala. Att mannen är en abnormkaraktär, är ju uppenbart, men om det tillstånd, han å hospitalet visat, kan betecknas som sinnessjukdom i egentlig mening, torde vara mera tvifvelaktigt.

I fråga om en å asylen vårdad patient, N:o 3678 Johan Erik Bernhard Vassberg, är förflyttning till fast paviljong indicerad, då han visat sig synnerligen farlig mot omgifningen; stack i januari 1911 en medpatient i buken medelst en till en prygel tillspetsad träbit; några dagar senare fanns en järnten hos honom. Han har de sista åren fått sitta ensam i öfre korridoren å afdelningen C I och har å denna anstalt föga tillfälle att få komma ut i friska luften. Vidare finnes å hospitalet en redan som barn därstädes (på grund af mordbrandsanläggning) intagen patient, Per Brodd, hvilken – såsom hörande till kategorien af undermåliga med hufvudsakliga defekten på det moraliska gebitet – bäst skulle passa å Växjö kriminalasyl; han är också ganska okynnig och besvärlig och har äfven ett par gånger rymt från hospitalet. Vid inspektionen hade jag min uppmärksamhet särskild riktad därpå, huruvida det bland härvarande patienter funnes några, som lämpa sig för familjevård och torde detta möjligen kunna anses om följande av manssidan patienter nämligen:
N:o 5731 Axel Jansson från Ölme
N:o 5782 Gustaf Pettersson från Jumkil
N:o 6088 Johan August Berggren från Solna
N:o 6089 Anders Gustaf Eklund från Stockholm
N:o 6094 Bernt Erik Frödin från Rådmansö
N:o 6096 Klas Otto Nilsson från Österåker
N:o 6109 Johan Olsson från Torsåker
N:o 6196 Olof Jakobsson från Norrala
Reinhold Johansson
Sven Alfred Möller

Jag får därför föreslå att journalerna angående dessa patienter öfversändas till öfverläkaren vid Växjö hospital för eventuellt urval till Korsberga. Slutligen får jag meddela, att jag vid granskningen af journalerna rörande asylafdelningarnas patienter fann, att de voro bristfälligt förda, i det anteckningar icke sällan saknades sedan 2 á 3 år tillbaka, ett förhållande som visar att bättre kontroll behöfver utöfvas å här ifrågavarande läkares journalföring.
Alfred Petren.