//8/1 Afskrift med anmodan att der styr ej kan jilla förslaget ang acuta falls vård å Växjö hosp och kroniska å Vadstena att inkomna med förslag till lämpliga anordningar de sjukes förflyttning från upptagningsanstalten till Västerviks hospital på Vexjö hospitals försorg med på vederbörande ansökninggifvares kostnad.//

Hospitalet.
Antalet första inspektionsdagen å anstalten vårdade patienter uppgick till 287, däraf 148 män och 139 kvinnor, fördelade i de olika byggnaderna på följande sätt:

Familjevårdsplatserna (af hvilka vid förra inspektionen endast 1 var besatt) hade numera upphört, sedan den skötare, som mottagit patienter i inackordering, flyttat från bostaden i fråga. Af de vid inspektionen närvarande patienterna vårdades å statsplats 132 män, (däraf 4 i 1:sta klass och 128 i allmän) samt 125 kvinnor (däraf 6 i 1:sta klass och 119 i allmän). Vid denna inspektion fanns alltså ingen öfvertalig patient å kvinnosidan, å manssidan däremot (å hvilken antalet reservplatser är vida större) - som vanligt - ett flertal. Detta kompenserades dock till stor del af förefintliga vakanser å länsplats. Å sådan vårdades nämligen endast 16 män, däraf 10 tillhörande Kronobergs län och allenast 6 tillhörande Blekinge län. Af kvinnor åter vårdades endast 14 å länsplats, däraf 7 tillhörande Kronobergs län – till de här lediga platserna funnos emellertid patienter anmälda – och 7 tillhörande Blekinge län.
Som nu anförda siffror utvisa, voro af Blekinge läns 20 platser endast de 13 besatta, och hade här icke någon ny patient blifvit intagen sedan augusti månad. Nu nämnda förhållanden bero gifvetvis därpå, att i och med öppnandet af Västerviks hospital de akuta fallen från Blekinge län här kunnat mottagas utan afsevärdt dröjsmål. Äfven hade ett större antal till Blekinge län hörande patienter (eller icke mindre än 13) blifvit öfverflyttade till Västerviks hospital från länsplats vid Växjö hospital, och hade denna öfverflyttning på sista tiden skett relativt kort tid efter intagningen härstädes, i de flesta fallen sålunda redan efter 1 á 2 månader, i 1 fall efter allenast 3 dagar.

På grund af den ogynnsamma situation, hvari Blekinge län – såsom af den här lämnade redogörelsen oförtydbart framgår – med det från och med innevarande års början införda rayongsystemet kommit, synes det mig kunna förtjäna att tagas i öfvervägande, huruvida icke den förändringen uti nuvarande ordning kunde göras, att Växjö och Västerviks sinnessjukanstalter erhölle ett gemensamt upptagningsområde, hvars i behof af hospitalsvård varande sinnessjuka så fördelades mellan dessa anstalter, att å Växjö hospital mottoges de akuta fallen från såväl Kronobergs som Blekinge län, å Västerviks hospital åter de kroniska fallen från dessa län och från upptagningsområdet i öfrigt såväl de akuta som de kroniska fallen. Vore det möjligt att införa en dylik ordning, skulle Blekinge län vinna den stora fördelen att – på samma gång platserna å dess upptagningsanstalt kunde bättre utnyttjas än hvad som nu är förhållandet – kostnaderna för de akuta fallens transporterade till (och i händelse af tillfrisknande från) vårdanstalten blefve afsevärdt både billigare och bekvämare.
Sedan förra inspektionen hade – som af närslutna Bil. A. framgår – å statsplats intagits 65 män (däraf 24 dock öfverflyttats från andra statshospital) och 39 kvinnor, summa 104 patienter. Af dessa hade 10 män och 14 kvinnor öfverflyttats från länsplats, medan å sådan intagits 21 män (däraf 12 tillhörande Kronobergs län och 9 Blekinge län) samt 24 kvinnor (däraf 14 tillhörande Kronobergs län och 10 Blekinge län). Hela det antal, som intagits under de 10 månader, som förflutit sedan förra inspektionen, uppgick sålunda till 125, däraf 76 män och 49 kvinnor.
Denna stora omsättning hade möjliggjorts genom den högst betydande evakuering till andra anstalter, som med anledning af rayongsystemets införande kommit Växjö hospital till del.

Sedan förra inspektionen hade sålunda öfverflyttats
till Västerviks hospital 47 män och 39 kvinnor,
till Lunds hospital 9 män
till Vänersborgs hospital 3 män
till Göteborgs hospital 1 män och
till Malmö asyl 1 kvinna
Summa 60 män och 40 kvinnor,

medan till gengäld – som nämnts – endast 24 patienter, alla män, öfverflyttats till Växjö hospital från andra sinnessjukanstalter (däraf 20 från Lunds hospital och asyl, 3 från Vänersborgs och 1 från Stockholms hospital).
På grund af den starka omsättningen hade – trots det med rayongsystemets införande åtskilliga äldre exspektanshandlingar (gående tillbaka ända till 1904) blifvit hit öfversända från andra sinnessjukanstalter – exspektanternas antal, som vid förra inspektionen uppgick till 146 (däraf 68 gällande kvinnor och 78 män), minskat högst betydligt. Frånsedt dem, som äro intagna å länsplats, fanns sålunda endast 7 kvinnliga exspektanter, däraf 1 anmäld år 1907 (till 1:sta klass), 3 år 1911 och 3 år 1912, samt 40 manliga, däraf 8 anmälda år 1909, 8 år 1910, 15 år 1911 och 9 år 1912. Bland exspektanterna funnos icke några akuta fall, då sådana städse intagits med företrädesrätt, såsom numera är brukligt vid alla våra hospital.

I fråga om det kroppsliga hälsotillståndet är det anmärkningsvärdt att fallen af tuberkulos alltjämt varit ganska talrika. Sedan förra inspektionen hade sålunda 5 män och 6 kvinnor aflidit uti denna sjukdom. Å manssidan, där en af vaksalarna å afd. III under de föregående åren varit tagen i bruk för tuberkulösa, vårdades dessa numera i enkelrum inom afd. IV, där vid inspektionstillfället 4 voro sängliggande af ifrågavarande sjukdom. Å kvinnosidan hade under det gångna året, liksom förut, länspaviljongens enkelrum användts för ändamålet.
Af skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, hade sedan förra inspektionen endast förekommit badtäcke i ett par fall samt handskar i ett fall å kvinnosidan på grund af själfskadedrift.
Antalet arbetande uppgick inspektionsdagarna till å kvinnosidan 43, utgörande cirka 32% af samtliga till allmän klass hörande kvinnor, och å manssidan 60, utgörande cirka 41,5% af samtliga till allmän klass hörande män. Sistnämnda siffra är afsevärdt högre än motsvarande vid förra inspektionen (då endast cirka 27% af de manliga patienterna voro arbetande). Angående samtliga arbetande patienters fördelning å olika sysselsättningar hänvisas till bifogade bil. C. Af de i kolonivillan befintliga patienterna (som nämnts till antalet 29) voro 14 sysselsatta med utarbete samt 6 inomhus med bandväfnad, borstbinderi och diskning. I öfrigt må nämnas, att å afd. II inom stora byggnaden ett flertal män voro sysselsatta med dels bandväf och dels vanlig väfnad, hvilken senare sysselsättning var här införd sedan förra inspektionen. Å afdelningen i fråga hade från årets början den förutvarande manliga betjäningen till större delen blifvit utbytt mot kvinnlig.

Granskningen af intagningshandlingarna gaf icke anledning till någon anmärkning. Af de nyintagna befunno sig ett 10-tal uti statens familjevårdskoloni i Korsberga. Af dessa hade de 7 öfverflyttats från andra anstalter, nämligen 4 från Lunds hospital och asyl, 2 från Vänersborgs och 1 från Stockholms hospital. I fråga om de tre sistnämnda patienterna hade lämplighet för familjevård varit orsaken till att de öfverflyttats till Växjö hospital.
Någon kriminalpatient fanns icke bland de nyintagna, hvaremot flertalet af hospitalets förutvarande kriminalpatienter blifvit utskrifna, i det att af dessa 2 män blifvit öfverflyttade till Lunds hospital och asyl samt 2 män och 2 kvinnor till Västerviks hospital, hvarjämte 1 man, efter att under ett halft år hafva varit permitterad, utskrifvits enligt § 52. Kvarvarande voro endast 2 kriminalpatienter: en manlig otillräkneligförklarad och en kvinnlig straffånge.
Särskildt på kvinnosidan funnos några patienter, som begärde att bli utskrifna. I intet af dessa fall hade förbättringen dock fortskridit så långt, att jag ansåg mig för närvarande kunna tillstyrka utskrifning.

Kriminalasylen.
Antalet inspektionsdagarna närvarande patienter utgjorde 103, däri inräknade 1 permitterad (Emanuel Andersson) och 1 afviken (Blank-Sjöberg), båda närmare omnämnda i förra inspektionsberättelsen. En patient (anmäld år 1909) var efterskrifven.
Sedan förra inspektionen hade intagits icke mindre än 29 patienter, af hvilka de 7 dock öfverflyttats från andra anstalter (nämligen 3 från Kristinehamns hospital samt 1 från hvardera af Lunds, Vadstena, Stockholms och Härnösands hospital). Af de öfriga 22 voro 13 otillräkneligförklarade, 2 straffångar och 7 rannsakningsfångar, däraf 6 observationspatienter. Samtliga rannsakningsfångar hade, jämlikt Kungl. Medicinalstyrelsens föreskrift, intagits före andra så snart plats kunnat beredas. Af de öfriga nyintagna hade tvenne, som mottagits inom 3 månader efter ansökans ingifvande, fått företräde framför tidigare anmälda, den ene (Brunell) enär han icke i fängelset kunde erhålla nödig vård, och den andra (Liljegren), då han själf infunnit sig och begärt att bli mottagen. Sistnämnde patient, hvilken tidigare med anledning af ett flertal inbrottsstölder varit för observation intagen å kriminalasylen och därvid förklarats sakna förståndets fulla bruk, hade efter iteration af nämnda brott af Kungl. Medicinalstyrelsen förklarats, på grund af psykisk undermålighet (imbecillitet), särskildt på det moraliska området, vara förståndets bruk beröfvad och blef därpå, i afvaktan på plats å kriminalasylen, intagen å Karlskrona försörjningsinrättnings sinnessjukafdelning. För öfriga nyintagna, hvilka – med undantag af två, som efter det de förklarats straffria vårdats å försörjningsinrättning – kommit direkt från fängelset, hade väntetiden varit i fråga om flertalet 1 – 2 år och beträffande fyra fall ända till 2 – 3 år.

Af de vid inspektionstillfället befintliga exspektanterna, hvilkas antal uppgick till 10, voro 2 anmälda år 1910, 2 år 1911 och 6 år 1912. För de tidigast anmälda är väntetiden sålunda alltjämt 2 á 3 år.
En af de nyintagna otillräkneligförklarade (182 Per August Ring), som ursprungligen varit exspektant vid Växjö hospital, hade efter ansökans ingifvande hit blifvit kriminell, i det han svårt misshandlat en äldre kvinna. Sedan han härför häktats, men blifvit straffri förklarad, ingafs ny ansökan af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande.
Af de nyintagna observationspatienterna hade de 5 åter utskrifvits till fängelset (däraf de 3 förklarats tillräkneliga och de 2 sakna förståndets fulla bruk). I öfrigt hade utskrifning sedan förra inspektionen ägt rum i 21 fall, i det att 8 lugna och för vård å vanliga hospitalsafdelningar lämpade fall öfverflyttats till andra sinnessjukanstalter, däraf till Västerviks hospital 5 (som tillhörde dess upptagningsområde) och till Kristinehamns hospital 3 (i utbyte mot de härifrån till kriminalasylen öfverflyttade)samt 13 särskildt farliga resp. rymningsbegärliga patienter öfverförts till Säters fasta paviljong.
Hos en af de kvarvarande patienterna (Ekberg), som förut fått deltaga i utarbetet, men numera vistades inomhus, hade man påträffat en ännu icke fullt färdig dyrk, bearbetad af en järnbit, och en annan utaf dem (Per Andersson från Husie) hade sökt rymma genom att från II:ans promenadgård hoppa öfver staketet.

I öfrigt hade emellertid efter sistnämnda evakuering anstalten varit tämligen befriad från såväl rymningsförsök som komplottmakeri. Däremot funnos bland de från andra hospital hit öfverflyttade några, som äro att räkna till de särskildt farligas kategori, och hvilka fördenskull lämpligen böra medtagas vid beläggningen af den under byggnad varande fasta paviljongen vid Västerviks hospital. Detsamma gäller också om en från Långholmen centralfängelse sedan förra inspektionen hit inremitterad fånge, nämligen tyske undersåten Scholke–Meyer, hvilken (född 1887) för deltagande i rånmord å en värdebrefbärare i Stockholm (i december 1907) blifvit dömd till lifstids straffarbete. Denne patient, som ingalunda var sinnessjuk vid nämnda brotts begående utan intagits på grund af en fängelsepsykos, i det han efter cirka 1 1/2 års cellstraff sjuknade med förföljelse- och storhetsidéer i förening med hallucinationer från flera sinnen, hade sedan flera månader fått deltaga i utarbetet. Mot detta förhållande gjorde jag vid inspektionen anmärkning, då enligt mitt förmenande en grof brottsling, för så vidt icke hans samhällsfarlighet genom inträdande slöhet minskats (hvilket emellertid icke är händelsen i här förevarande fall), bör förvaras under förhållanden, som lämna största möjliga garanti mot fara för rymning. Ofvannämnda förmån blef också från och med andra inspektionsdagen indragen för patienten i fråga, hvilken därvid samtidigt flyttades från afd. II, å hvilken alla utarbetare bo, till öfvervakningsafdelningen för lugnare (afd. I).

Af skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, hade sedan förra inspektionen förekommit isolering för kortare tider uti tre fall, däraf de två gällande kvarvarande patienter, nämligen Karl Fredrik Johansson, en periodiker med tider af oro, våldsamhet och förstörelselusta samt Karl Oskar Vilhelm Wahlberg (öfverflyttad från Härnösands hospital), hvilken visat sig synnerligen opålitlig mot betjäningen.
Sistnämnde patient vårdades vid inspektionstillfället, i likhet med 3 andra opålitliga patienter, i enkelrum för öppen dörr å afd. V. Af öfvervakningsafdelningarna var den för oroliga, som vanligt, mest upptagen för dagbehofvet.
Ett rum med 3 sängar å afd. III användes numera nästan uteslutande för tuberkulösa. Två sådana lågo här till sängs. Sedan förra inspektionen hade endast ett dödsfall inträffat i tuberkulos. I öfrigt hade en patient aflidit uti nephrit.

Som vanligt vid denna anstalt framställde ett flertal patienter begäran om utskrifning. Af dessa kunna följande förtjäna att särskildt omnämnas:
1. Ernst Vilhelm Lindström, född 1886, intogs härstädes den 20 juni 1912. Häktad för myntförfalskning, sjuknade han i rannsakningsfängelset och blef för den skull i april 1911 intagen å Ulfsunda upptagningsanstalt, hvarifrån han i oktober samma år blef utskrifen tillfrisknad. Intogs följande månad å Nyköpings hospital i och för observation, hvilken resulterade däri att han förklarades icke hafva varit sinnessjuk vid åtalade brotts begående, men på grund af habituell psykopati därvid saknat förståndets fulla bruk. Den 1 maj 1912 återförd till fängelset (hvarvid han – enligt egen uppgift – fick vanlig cell) sjuknade han åter, blef i hög grad orolig och ängslig. Anfallet, som räckte en månads tid, var vid hans hitkomst redan öfver, så att endast en viss lynnesretlighet kvarstod, men här försämrades inom kort åter hans tillstånd och en ny orosperiod inträdde, som varade till fram i augusti; vid mitt besök hade han emellertid öfver en månads tid varit i god jämnvikt. Vid det samtal jag hade med Lindström, uppgaf han, att han af ett af fängelseläkaren vid hans afresa hit fälldt yttrande, att "här passade han", fått den föreställningen att det vore meningen, att han skulle stanna här för alltid, samt sade sig vara öfvertygad om att fruktan för att aldrig mer återfå friheten varit orsaken till det senaste sjukdomsutbrottet.
För den händelse Lindström alltjämt befinner sig i samma goda tillstånd som han vid mitt besök visade, synes det mig icke vara indiceradt att – med tanke på möjligheten af nya sjukdomsanfalls inträdande – längre kvarhålla honom å anstalten, då hvarje sjukdomsanfall dock synes hafva framkallats af en bestämd yttre orsak, och då för öfrigt ett ytterligare framflyttande af den tidpunkt, då han får börja aftjäna det straff, som kan vänta honom, på grund af den förlängning uti frihetsförlusten, som däraf blefve en följd, för honom med sin starka längtan efter friheten måste innebära ett afsevärdt psykiskt trauma. Å andra sidan ligger det ju i sakens natur att i ett fall som detta, där cellintoleransen varit så tydligt framträdande, ett återvändande till en vanlig fängelsecell alltid måste vara förenadt med stor recidivrisk. Jag anmodade för den skull öfverläkaren att vid Lindströms återsändande till fängelset utfärda intyg om nämnda förhållande med tillstyrkande, att han erhölle fönstercell och om möjligt något handräckningsarbete.

2. Karl Oskar Holmqvist, född 1890, intogs härstädes den 18 maj 1912. Drabbades på våren 1906 af ett svårare trauma capitis och blef då intagen å Landskrona sjukhem, var här till en början slö och stum, blef emellertid sedan klar och redig, men visade sig mycket lögnaktig och opålitlig; utskrefs den 27 augusti 1906 uti detta tillstånd. I februari 1907 nytt anfall af sinnessjukdom, från hvilket han dock inom kort tillfrisknade för att emellertid snart åter recidivera; han blef då den 15 maj 1907 intagen å Hälsingsborgs sinnessjukpaviljong, därifrån han den 22 juni samma år öfverflyttades till Landskrona sjukhem. Här visade han sig nu åter "opålitlig, stal, ljög och lurade medpatienterna", hvarför han den 24 oktober samma år blef utskrifven. Var sedan intagen å Försörjningsinrättningen i Landskrona 31 december 1907 – 11 januari 1908 samt 21 januari – 8 februari 1908. Den 23 februari 1908 begick han en stöld i Hälsingborg, men blef på grund af intyg af stadsläkaren, att han icke befunne sig i normal sinnesförfattning, hemsänd till Landskrona, där han nu vårdades å sjukhemmet 4 mars 1908 – 2 mars 1909; under hela denna tid visade han sig klar och redig, "men måste noga efterhållas på grund af sin usla karaktär", samt "kvarhölls så länge, då han ej kunnat sköta sig ute i samhället". Senare under år 1909 var han kortare tider (16 – 25/5 och 6/6 – 16/7) åter intagen å Försörjningsinrättningen, enär han gick sysslolös och dref i staden; blef vid denna tid af samma orsak varnad för lösdrifveri. Senare tog han drängtjänst på landet, hvilken han emellertid fick lämna efter 4 månader – enligt egen uppgift på grund af sjukdom. Hösten 1910 begick han så en hel rad af tillgrepp i Hälsingborg, m.fl. städer. Efter att i rannsakningsfängelset hafva visat sig orolig, virrig, våldsam och högljudd blef Holmqvist den 5 maj 1911 för observation intagen å Lunds hospital. Orostillståndet fortfor här till fram på hösten, hvarefter förbättring så småningom inträdde, så att han vid årets slut var fullt lugn. Då man, med hänsyn till anamnesen, för rymningsfarans skull å Lunds hospital icke vågade taga honom med på utarbete, blef han, för att kunna beredas tillfälle till sådant, öfverflyttad till Växjö kriminalasyl. Under de månader, han vistats härstädes, har han icke visat några sjukdomstecken, hela tiden med flit och duglighet deltagit i utarbetet samt i allo uppfört sig utan anmärkning.

Vid det samtal jag hade med Holmqvist, sade han sig knappast någongång efter hufvudskadan hafva varit så frisk, som han de sista 7 á 8 månaderna känt sig. I själfva verket synes mig också den frappanta skillnad mellan det tillstånd, han här visat, och skildringen af det uppförande, han under sejourerna å Landskrona sjukhem ådagalagt, tala för att han under sistnämnda tider icke varit fullt frisk utan till äfventyrs befunnit sig i ett hypomant tillstånd. I hvarje fall kan det enligt mitt förmenande icke vara berättigadt att å kriminalasylen kvarhålla Holmqvist sedan han öfver år och dag varit utan alla sjukdomstecken samt uppfört sig fullt oklanderligt. Emellertid är det i fråga om tidpunkten för hans utskrifning gifvetvis mest ändamålsenligt att låta denna ske vid en årstid, då arbetsmöjligheterna äro gynnsammast, Holmqvist sade sig också själf icke hafva någonting emot att stanna kvar å anstalten ända till våren, blott han då kunde återfå friheten.
Af de patienter, som begärde utskrifning, må också nämnas en af de äldre patienterna, som vid hvarje inspektion gjort enahanda framställning, nämligen Johan Gustaf Enström, enär under inspektionsåret en hans syster, som flera år varit bosatt i Amerika, hos Kungl. Direktionen likaledes begärt hans utskrifning, hvilken framställning emellertid blef afslagen. Patienten ifråga, som intogs å kriminalasylen år 1907, hade då sedan flera år lidit af förföljelse- och storhetsidéer: trodde sig vara förföljd af en kosmopolitisk-kapitalistisk förbrytarliga, som verkade genom massförgiftning, och ville tolka en del nervösa symtom, hvaraf han lidit, såsom en följd af metallförgiftning, ansåg sig hafva uppfunnit ett nytt filosofiskt system, hvars praktiska tillämpning skulle bli till stor välsignelse för menskligheten och stiftade för detta syfte en förening, hvilken han benämnde: "Internationella Etiska Idealistföreningen". Som president uti denna förening indref han medlemsafgifterna till densamma. Anlednigen till hans omhändertagande var den, att han våldfört sig å en person, som vägrade erlägga den fordrade afgiften. Under vistelsen å kriminalasylen har hans tillstånd så tillvida förbättrats, att han, som till en början uppträdde mycket halsstarrigt, med åren blifvit mera foglig och medgörlig. Äfven säger han sig numera icke längre vidhålla, att han blifvit metallförgiftad, då han funnit, att de nervösa symtom (hufvudvärk m.m.) som han trott bero härpå, försvunnit då han tagit aspirin. Däremot är han alltjämt lika öfvertygad om att hans filosofiska idéer skulle komma till gagn och nytta om riksdagen ville acceptera dem, men tror att de makthafvande äro emot honom, därför att deras planer skulle korsas, om skiljedom ifråga om arbets- och intressekonflikter öfvertoges af hans förening. Numera har han emellertid – förklarade han vid det samtal, jag hade med honom – resignerat, ty "det är dock de som ha makten som rå", och om han återfinge friheten, tänkte han därför icke vidare realisera sina gamla planer, utan söka förvärfa uppehället genom hvad arbete som helst.
Om det också – af anamnesen att döma – knappast kan vara berättigadt att beteckna ifrågavarande patient som egentligen samhällsvådlig, torde han dock lätt kunna bli åtskilligt samhällsbesvärlig, då det naturligtvis icke finnes någon som helst garanti för att han icke, väl ute i friheten, återupptoge arbetet med sina idéers realiserande. På denna grund anser jag mig icke kunna tillstyrka en försökspermission af Enström, med mindre någon i Sverige bosatt anhörig gör framställning härom och förbinder sig att taga hand om honom.

Slutligen må nämnas, att öfverflyttning till hospitalet begärdes af en af kriminalasylens patienter, nämligen Anders Gustaf Adolf Lindvall, en imbecill, som år 1906 blef förklarad straffri för mordbrand, efter att ha varit intagen för observation å Stockholms hospital. Då denne patient – som alltsedan nämnda tid periodvis lidit af hallucinatoriska orostillstånd, hvilka de sista åren dock blifvit allt lindrigare – under de lugna perioderna, hvilka för öfrigt äro de vida längre, visat sig mycket arbetsam, snäll och pålitlig, så att han till och med fått rättighet att gå fritt på området, skulle säkerligen ingen olägenhet följa af ett bifall till hans förevarande framställning, hvilken jag därför för min del får tillstyrka. Från granskningen af journalerna är att anmärka, att i två af dem (gällande patienterna Ola Mårtensson och Herman Andersson), datum för "status praesens" saknas, samt från granskningen af intagningshandlingarna, att beträffande N:o 158 Johan Isaksson och N:o 183 Per Olsson Högberg bilagan A utfärdats mer än en månad före ansökans ingifvande. Ifrågavarande patienter, af hvilka den förre är en förslöad katatoniker och den senare en lättretlig epileptiker, äro emellertid båda i stort behof af anstaltsvård.
Alfred Petrén

Antalet arbetande inspektionsdagen Bil. C.
Arbetets art	män	kvinnor	Arbetets art	män	kvinnor
Biträde:			Tranport	40	8
i bageriet			Måleriarbete
i köket			Nystning
i ladugården			Nätbindning
i maskinhuset	3		Sadelmakeriarbete
i smedjan	1		Skomakeriarbete
i stallet			Skrädderiarbete	1
i svinhuset			Snickeriarbete	1
i tvätten		1	Skurning
vid renhållning	3		Städning
i tjänstemansfamilj		1	Sömnad		9
			Strumpstickning		20
Skrifarbete	1		Spolning
Bokbinderiarbete			Spånad
Boktryckeriarbete			Väfnad	3	5
Borstbinderiarbete			Väfnad af band	7	1
Diskning			Vedsågning och huggning	4
Diverse yttre arbeten	13		Trasplockning
Diverse inre arbeten			Tagelplockning
Drefplockning			Transporter
Handräckning	18	6	Trädgårdsarbete	3
Häckling			Träslöjd
Jordbruksarbete	1		Trikåstickning
Kardning			Ylleplockning
Klippning af lappar, trasor m. m.			Stickning	1
Lagning
Mureriarbete
Transport	40	8	Summa	60	43