//F. 7/7.//

Berättelse till Kungl. Medicinalstyrelsen över av undertecknad den 27 december 1913 förrättad inspektion av sjukvården å Stockholms hospital.
Närvarande överläkaren, professorn B. Gadelius samt övriga å anstalten vid tidpunkten ifråga tjänstgörande läkare.
Undertecknads näst föregående inspektion ägde rum den 3-4 december 1912.

Antalet inspektionsdagen å anstalten vårdade utgjorde å manssidan 114, därav 9 intagna i 1:sta klass och 105 i allmän, samt å kvinnosidan 112, därav 14 intagna i 1:sta klass och 98 i allmän klass. I dessa siffror äro även inräknade 5 permitterade, därav 2 å mans- och 3 å kvinnosidan. Ett flertal platser voro sålunda ledige å vardera könssidan.
I lokalt hänseende hade sedan förra inspektionen ingen förändring ägt rum vad manssidan beträffar, medan å kvinnosidan den jämlikt Kungl. Medicinalstyrelsens skrivelse den 25 juni 1913 beslutade omändringen av avdelningar IV och V (gamla "cellavdelningen") blivit verkställd.

Med de nya övervakningsavdelningar, som behörigen härigenom erhållits och vilka öppnats c. 1 ½ vecka före inspektionstillfället, har kvinnosidan nu fått på ett sängantal av c. 145 — reservplatserna inberäknade — 70 övervakningsplatser, nämligen:

Å manssidan, där det alltjämt endast finnes två övervakningsavdelningar, uppgår antalet platser å dessa däremot endast till hälften av nämnda siffra.
Under inspektionsåret hade intagits 297 patienter, därvid intagningarna varit fördelade å de olika månaderna på följande sätt:

Som av denna tablå framgår, voro vid inspektionstillfället endast 88 av de nyintagna kvar å anstalten. Av de nyintagna, som blivit utskrivna, hade de 89, därav 42 män och 47 kvinnor, varit tillfrisknade. Av de nyintagna, vilka utskrivits utan att hava varit tillfrisknade, hade det stora flertalet överflyttats till Stockholms stads sinnessjukanstalter för beredande av plats för nyinsjuknade under de månader, sådana i första hand upptagits å Stockholms hospital.

Ifråga om de under dessa månader intagna hade – liksom under motsvarande tider föregående år – intagningarna i de övervägande flertalet fall ägt rum på polisremiss (i förening med en enkel läkarattest) utan bilaga A, nämligen av de
i december 1912 intagna beträffande alla utom 3
i januari 1913 intagna beträffande alla utom 9
i februari 1913 intagna beträffande alla utom 3
i mars 1913 intagna beträffande alla utom 6
i april 1913 intagna beträffande alla utom 5
i maj 1913 intagna beträffande alla utom 9
i oktober 1913 intagna beträffande alla utom 6
i november 1913 intagna beträffande alla utom 3
i december 1913 intagna beträffande alla utom 4

Beträffande dem, för vilka bilagan A utfärdats, var det här i mycket stor utsträckning fråga om sådana patienter, som blivit överflyttade till hospitalet från annan anstalt. Även i några dylika fall saknades emellertid bilagan A, nämligen beträffande n:r 4062 Mathilda Moberg, n:r 4092 Karl Nordqvist och n:r 4192 Anna Lovisa Juhlin, vilka inkommit hit från Serafimerlasarettet, samt beträffande n:r 4004 Tekla Mathilda Borg, som hit överflyttats från Ersta sjukhus. I nu nämnda fall, där intagning alltså skett å polisremiss (i förening med en enkel läkarattest), synes mig detta tillvägagångssätt icke stå i överensstämmelse med gällande sinnessjukstadga, då enligt dess § 31 även vid trängande behov av hospitalsvård läkaren skall avgiva intyg i enlighet med bilagan A, utom i det fall "läkarbetyg icke utan menlig tidsutdräkt skulle kunna anskaffas" – något som ju emellertid icke kan sägas vara fallet, då en patient redan är intagen å inrättning, vid vilken läkare är anställd. Även beträffande en mängd av de direkt utifrån på polisremiss utan bilaga A intagna fallen, har det visat sig, att denna intagningsformalitet varit författningsstridig, då det av den sedermera (i allmänhet inom 1 à 1 1/2 vecka) erhållna bilagan B framgått, att patienten icke sökt skada sig själv eller andra; i flera av dessa fall har t.o.m. den positiva upplysningen erhållits, att denne varit lugn och foglig. I saknad av varje upplysning om fallen vid deras inkomst till hospitalet har överläkaren emellertid icke haft någon möjlighet att pröva, huruvida den sjuke varit att anse som vådlig för allmänna säkerheten och därför utgått ifrån, att som samhällsvådlig betrakta en var, som inkommer å polisremiss. Denna var nämligen i allmänhet – som nämnts – åtföljd allenast av en enkel läkarattest, därvid förhandenvaron av sinnessjukdom och behovet av hospitalsvård intygades, medan endast beträffande ett relativt fåtal av de å polisremiss intagna några detaljupplysningar erhölles medelst de vid intagningen föreliggande akterna. Där så emellertid var förhållandet lämnades dessa beträffande några fall uti läkarattesten, i det här då några mera framträdande eller från behandlingssynpunkt viktigare symptom (såsom självmordsdrift, m.m.) voro omnämnda, i andra fall åter utavi ett särskilt, polisremissen åtföljande polisprotokoll. I de få fall, där sådant förelåg, var det i allmänhet dels fråga om personer, som på grund av sitt uppförande blivit omhändertagna å allmän plats, och dels om sådana, som själva inkommit å polisstationen vare sig för att begära skydd mot "förföljelse", såsom i några fall förekommit, eller för att begära sjukhusvård, såsom skett i ett fall, gällande en person, som från avsides belägen landsort, som tillfälligt vistades i staden (n:r 4030). beträffande ett av förstutnämnda fall (4118 Elsa Hagström) intygades i läkarattesten, att "en omkring tjuguårig kvinna, som intagits på Kungsholms polisstation på grund av självmordsförsök och vägran uppgiva namn och adress, är sinnesjuk", o.s.v., men blev identiteten styrkt genom det påföljande dag uppsatta polisprotokollet. I ett annat fall (n:r 4182 Karl Oskar Wahlberg), där identiteten vid läkarattestens avgivande ej heller var styrkt – enligt vad som framgår av dennas formulering: "en person, som uppgiver sig vara", o.s.v. – erhölls däremot nyare ingen polisrapport.
Liksom under föregående inspektionsår hade åtskilliga av de många sedan förra inspektionen intagna alkoholisterna – uppgående till ett antal av 43 å manssidan och 8 å kvinnosidan – icke företett några psykotiska symptom, sedan verkningarna av det rus, vari de vid inkomsten befunnit sig, väl varit över, varför de efter en eller annan vecka åter blivit utskrivna. Anledningen till införandet å hospitalet hade i fråga om dessa alkoholister i allmänhet varit den, att de i hemmet under rusets inflytande uppträtt våldsamt eller hotat omgifningen, särskilt hustrun, till livet eller någon gång uppträtt störande å allmän plats, därvid den tillkallade läkaren förklarat sinnessjukdom och trängande behov av hospitalsvård föreligga. Då det ju i dylika fall naturligtvis i allmänhet är omöjligt att, så länge ruset varar, avgöra, huruvida personen i fråga i nyktert tillstånd är normal eller icke, utgöra de ju alla goda exempel på behovet av den redan i min förra inspektionsberättelse beträffande Stockholms hospital påyrkade bestämmelsen, att det i de fall, där en person på grund av anmälan om samhällsfarligt uppträdande blivit av polisen omhändertagen och det genom en läkarundersökning icke omedelbart kan avgöras, om sinnessjukdom föreligger eller icke, skall kunna förordnas om intagning å hospital under viss kortare observationstid med begäran om vederbörligt utlåtande av överläkaren inom observationstidens utgång. I övrigt må här framhållas, hurusom dylika våldsamt uppträdande alkoholister, som efter intagning å hospital befunnits icke vara sinnessjuka, sedan den vid 1913 års riksdag antagna alkoholistlagen väl trätt i kraft, i allmänhet icke böra utan vidare åter frigivas, utan i dess ställe överflyttas till alkoholistanstalt för att om möjligt uppfostras till ett nyktert och ordentligt levnadssätt. Av de under inspektionsåret utskrivna alkoholisterna synes överflyttning till sådan anstalt endast i ett fall ha ägt rum.
Frånsett sådana, som blivit intagna i berusat tillstånd, samt en epileptiker, som ävenledes synes ha varit farlig för sin närmaste omgivning, men å anstalten icke visat några psykotiska symptom, hade två män blivit utskrivna, då de befunnits icke vara sinnessjuka. Det ena av dessa fall gällde en å polisremiss utan närmare angivande av orsaken intagen 24-årig yngling (n:r 4123 O. F. V. A-m), vilken allenast företedde bilden av en vanlig chorea (minor) och som för den skull efter bortåt två månaders tid, då ryckningarna i övrigt blivit bättre, utskrevs från anstalten. Det andra av ifrågavarande fall åter gällde en 47-årig man, n:r 4002 Johan Alfred Johansson, som översänts till hospitalet från Långholmen omedelbart efter det han avtjänat 3 års straffarbete, vartill han blivit dömd för i rusigt tillstånd mot hustrun förövad uppsåtlig misshandel med livsfarligt vapen (knivhugg i halsen), därvid status praesens uti den av fängelseläkaren utfärdade bilagan A angående det psykiska tillståndet innehöll följande: "Ansiktsuttrycket svårmodigt; blick lurande. Har under fängelsetiden uppfört sig utan någon anmärkning. Uppfattning god. Minnet gott. Tankeverksamhet redig. Föreställningarna om hustruns otrohet – omnämda i anamnesen – äro hos J. ännu fullt utpräglade; han försäkrar, att det är visst, som 2 ggr 2 är 4, att hustrun varit otrogen under de av J. beskrivna omständigheterna och särskilt med en av honom namngiven man. Röst skrovlig, uttal tydligt, artikulation långsam. Rörelser långsamma." Som av det anförda framgår, finnes uti denna skildring av J:s psykiska tillstånd intet annat än "föreställningen om hustruns otrohet", som kan ge anledning att betrakta J. som sinnessjuk. Då det ju emellertid härvid är fråga om något, som ligger inom det möjligas område, måste man ju först äga visshet om, att föreställningen i fråga icke överensstämmer med verkligheten, innan man av densamma har rätt att draga den slutledningen, att sinnessjukdom föreligger. Emellertid har hustrun vid sina besök å hospitalet – därvid hon en dag (den 15 februari 1913) i närvaro av undertecknad (som av överläkaren anmodats deltaga i undersökningen) konfronterades med mannen – medgivit, att hon nog givit mannen (från vilken hon i övrigt under dennes strafftid blivit lagligen skild) anledning till att vara svartsjuk, i det hon "mera intresserat sig för och gynnat" en hyresgäst än sin man. Då nu dennae man just är den, med vilken J. tror, att hon varit honom otrogen, torde dennes föreställning om hennes otrohet väl böra betraktas som ganska normalpsykologiskt motiverad och kan icke anses utgöra tillräcklig grund för diagnosticerandet av Eifersuchtswahn ("svartsjukedelirier"). På grund av det resultat, vartill den å hospitalet företagna undersökningen i detta fall sålunda ledde, blev J. den 22 februari 1913 efter två månaders vistelse därstädes utskriven. Med det nu anförda har jag emellertid på intet sätt velat klandra fängelseläkaren för hans åtgärd i detta fall, ty då han icke själv har någon nämnvärd psykiatrisk skolning, finner jag det mycket ändamålsenligt och erkännansvärt, att han i fråga om en person med tvivelaktig sinnesbeskaffenhet, vilken på grund av alkoholmissbruk visat sig i hög grad samhällsfarlig, ordnar så, att denne efter strafftidens slut blir underkastad någon tids observation av på det psykiatriska gebitet sakkunnig läkare, innan det bestämmes, huruvida frigivning bör äga rum eller ej, må vara att detta härvid ej kunnat ske med mindre intyg om befintligheten av sinnessjukdomen blev utfärdad.
Några klagomål, som förtjäna särskilt omnämnande, förekommo icke vid inspektionen.

Alfred Petrén