//F 27/7 14//
Berättelse till Kungl. Medicinalstyrelsen över av undertecknad Petrén den 10-11 oktober 1913 förrättad inspektion av sjukvården å Göteborgs hospital.

Närvarande överläkaren K. Vickström, biträdande läkaren W. Pålsson och t.f. biträdande läkaren A. Strömstedt.

Undertecknads näst föregående inspektion ägde rum den 31 oktober 1912.

Antalet sista inspektionsdagen å statsplats intagna patienter utgjorde 283, därav 26 män och 28 kvinnor i första klass samt 121 män och 109 kvinnor i allmän klass. I denna voro sålunda alla platser besatta och i första klass till och med ett par övertaliga. Dessa övertaliga vistades dock icke inom första-klass-paviljongen, i det att en man samt icke mindre än 4 kvinnor, tillhöriga första klass, på grund av bristande utrymme å härvarande avdelningar för oroliga, vårdades å den allmänna klassens avdelningar.
Antalet staden tillhörande patienter utgjorde 68, därav 38 män och 30 kvinnor; av stadens platser voro sålunda 3 lediga å manssidan och 4 å kvinnosidan.

Till allmän klass funnos å manssidan inga andra exspektanter än de å upptagningsavdelningen intagna och å kvinnosidan förutom dessa endast två, vilka emellertid båda hade vård å enskilt sjukhem. Till första klass voro å sistnämnda könssida 7 exspektanter, därav 3 anmälda år 1912 och 4 år 1913, samt å manssidan 5 exspektanter, därav den äldste anmäld i mars 1913.
Sedan förra inspektionen hade å upptagningsavdelningen intagits 48 män och 44 kvinnor, summa 92 patienter, samt å statsplats 45 män och 38 kvinnor, summa 83 patienter, därav dock 22 män och 16 kvinnor överflyttats från upptagningsavdelningen. Verkliga antalet nyintagna uppgick sålunda till å manssidan 71 (av vilka 9 av vardera könet överflyttats från Vänersborgs hospital) och å kvinnosidan 66 eller tillsammantagna 137, motsvarande cirka 38½% av platsantalet (under ej fullt 1 år), därvid emellertid är att märka att vid förra inspektionen över ett 40-tal platser voro lediga.

Bland de nyintagna voro några å vardera könssidan, som icke tillhörde Göteborgs stad, men voro från kommuner å Hisingen. Samtliga dessa patienter, som alla hade sjuknat helt akut, voro åter utskrivna. Av de å upptagningsavdelningen intagna hade 25, därav 11 män och 14 kvinnor, överflyttats från Gibraltar, där de först intagits, enär deras hemortsrätt icke genast varit klar och förste stadsläkaren - med hänsyn till ordalydelsen av Kungl. Civildepartementets ämbetsskrivelse den 29 juni 1906 angående villkoren för avtalet mellan staten och Göteborgs stad om upptagningsavdelning för denna senare vid Göteborgs hospital – icke anser sig kunna till upptagningsavdelningen remittera sinnessjuka, som inom staden måst omhändertagas, med mindre det är ådagalagt, att de verkligen tillhöra Göteborgs kommun.

Det kroppsliga hälsotillståndet hade i allmänhet varit gott. I tuberkulos hade endast 2 dödsfall inträffat, därav ett å vardera könssidan. Som vanligt voro å kvinnosidan nästan alla vaksalspatienter upptagna av för psykisk indikation sängliggande. Å manssidan voro några mera opålitliga patienter separerade i enkelrum för öppen dörr, men någon isolering förekom icke. I likhet med vad förhållandet numera är å så gott som alla våra sinnessjukanstalter, komma även här skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, mycket sparsamt till användning.Antalet arbetande utgjorde å kvinnosidan 60, motsvarande cirka 43% av samtliga till allmän klass hörande kvinnliga patienter, och å manssidan 52, motsvarande cirka 33% av samtliga till allmän klass hörande manliga patienter. Angående de arbetande patienternas fördelning å de olika sysselsättningarna hänvisas till närslutna bilaga. Som av denna framgår, äro "betjäningsbiträderna" och ett "kontorsbiträde" de enda manliga patienter, som sysselsättas inomhus. Detta förhållande, som förklarar den relativt låga arbetssiffran för manssidan, sammanhänger naturligen med den i förra inspektionsberättelsen anmärkta, här befintliga bristen på nödiga arbetslokaler.

Från granskningen av intagningshandlingarna är att anmärka det i tvenne fall ej fanns något av svensk läkare avgivet intyg, i det att beträffande N:o 2815 Gustaf Hamilton bilagan A utfärdats av den danske psykiatern professor Viggo Christiansen och beträffande N:o 2827 Göran Israel Wijkmark densamma utfärdats av en norsk läkare doktor Engelsen (å Dedichens anstalt); båda de ifrågavarande patienterna voro emellertid i behov av anstaltsvård. Vidare må här nämnas, att beträffande två till upptagningsavdelningen inremitterade män, N:o 177 Gustav Magnus N. Landin och N:o 179 Sven Oskar Nilsson, endast fanns ett kort läkarbetyg av innehåll att sinnessjukdom och trängande behov av vård å hospital förelåge, men icke någon vare sig bilaga A eller bilaga B; av dessa patienter var den förstnämnde en paralytiker, som 3 månader förut utskrivits från anstalten, medan den andre, som intagits i ett maniskt tillstånd, för ett par år sedan vårdats här för samma sjukdom, från vilken han då tillfrisknat. I övrigt voro intagningshandlingarna fullständiga.

Bland de nyintagna fanns en, N:o 2773 Essén, som klagade över olaga internering på den grund att den läkare, som utfärdat bilagan A för honom, icke undersökt honom. Detta senare äger nu också i själva verket sin riktighet, men hade berott därpå, att mannen ifråga vid läkarens ankomst låst in sig och vägrat denne tillträde, varför läkarattesten baserats uteslutande på de anamnestiska uppgifterna, vilka emellertid voro av sådan art – han hade genom ett mycket exalterat uppträdande ute å offentliga lokaler tilldragit sig allmän uppmärksamhet – att de tillfullo ådagalade behovet av anstaltsvård. Å hospitalet hade denne patient visat ett maniskt tillstånd, vilket vid tidpunkten för min inspektion, om också på retur, dock ännu var så höggradigt, att utskrivning icke var möjligt; enligt vad jag inhämtat, har han emellertid sedermera ytterligare förbättrats, så att han kunnat lämna anstalten. Ett av de under inspektionsåret intagna fallen, gällande en man, som anförde klagomål över interneringen, enär han vore fullt frisk, förtjänar särskilt omnämnande, varför det här närmare refereras:
N:o 183 Johan Gustaf Halldin, skomakare, född den 1 mars 1848, intogs den 7 juli 1913 å stadens upptagningsavdelning vid hospitalet, hit inremitterad av förste stadsläkaren med stöd av en utav Edla Halldin (hustru), Georg Halldin (son) och Annie Halldin (sonhustru) underskriven bilaga B samt en av biträdande läkaren vid Gibraltars sinnessjukavdelning Sv. Viberg utfärdad bilaga A. Till nämnda sinnessjukavdelning hade Halldin den 23 juni 1913 blivit införd medelst polisens försorg, sedan doktor Adolf Strömstedt – som i slutet av maj av ovannämnda släktingar (med anledning av erhållna hotelsebrev) anmodats undersöka honom – utfärdat ett längre utlåtande, däri nämnde läkare intygar, att han på grund av sina iakttagelser blivit fullt övertygad därom, att Johan Halldin lider av sinnessjukdom och att denna är av den art, att familjens farhågor icke äro osannolika. I utlåtandet återgives först de av nämnda anhöriga lämnade anamnestiska uppgifterna. Skomakare Halldin, som varit en mycket skicklig yrkesman, var fordomdags ganska välbergad och hade flera gesäller på sin verkstad, men efter 1891, då vissa hos honom även dessförinnan märkbara karaktärsegenheter, huvudsakligen bestående i en tydlig storhetskänsla ("höll sig alltid för bättre än någon annan bland arbetarna") och i ett begär att uppträda och hålla tal vid alla möjliga tillfällen, alltmera förstorats, började han mer och mer försumma sin affär och låta arbetet skötas av gesällerna, medan han själv mest vistades på kaféer, där han (som emellertid var absolutist i alkoholfrågan) orerade och diskuterade.

Efter att inbrottstjuvar omkring 1896 hemsökt hans affär, blev han en lång tid "grubblande"; han gick sorgsen omkring, talade föga med de sina, suckade och jämrade sig. Under de sista åren har han ofta rest bort för långa tider. Mot ovannämnde son har han visat sig mycket hätsk, vilket särskilt framträtt efter dennes giftermål; och då hustrun icke kunde underlåta att då och då besöka sin son och sin sonhustru, uppträdde han mycket brutalt mot henne och körde henne slutligen från hemmet, då hon tog sin tillflykt till nämnde son. Sedan dess har hans hot mot denne tagit sig uttryck uti ren förföljelse; sålunda har han sökt "nedsvärta" sonen hos dennes principal och på de ställen han bott hos värdfolken gjort sitt bästa att framställa honom i sämsta möjliga dager; en dag, då han mötte sonen på en av broarna över stora Hamnkanalen, hade han gått fram och spottat denne i ansiktet. På sista tiden har skomakare Halldin dels sprungit omkring till ett flertal av stadens präster och utmålat sin familj och dels å goodtemplarloger utlyst offentliga föreläsningar, däri han avhandlat sitt förhållande till familjen. Ett av dessa, som hölls den 4 juni åhördes av doktor Strömstedt; detta rörde sig huvudsakligast om han egen förträfflighet som familjefar och om allt det onda hans barn vållat honom. I ett föredrag, av vilket ett referat finnes bifogat intagningshandlingarna, hade han kallat sonen den största bov som finnes i världen, enär han stulit hans hustru från honom.

Vid de privata sammanträffanden doktor Strömstedt hade med Halldin, rörde sig hans tal likaledes om samma tema: sin förträfflighet och sitt martyrskap. Då Halldin nämde flera av honom besökta personer, som ställt sig på hans sida och gynnat honom, hade doktor Strömstedt satt sig i förbindelse med några av dessa; av dessa upplyste en, kyrkoherde P., att han icke känt Halldin före dennes besök, som gällde begäran om hjälp att få en liten affär till stånd, en annan, "Allmänna hjälpföreningens" kamrer, som något, fast obetydligt, kände Halldin sedan många år tillbaka, att denne "icke föreföll rätt klok, varför han icke velat säga emot honom", en tredje, kyrkoherde H., att han fått den uppfattningen, att Halldin "lede av en fix idé". Efter ett den 11 juni hållet föredrag hade Halldin – enligt vad tvenne vid detta närvarande, av doktor Strömstedt sedan långt tillbaka kända personer meddelat denne – yttrat, "att det fanns en tid, när han tänkte att taga livet av sonen" och att han vid det tillfälle då han spottat sonen i ansiktet först tänkt att kasta honom i kanalen. Den 16 juni kom Halldin ut till sonens sommarstuga i Jonsered, där han då råkade hustrun och sonhustrun; dessa blevo därvid mycket förskräckta, då han var beväpnad med en stor käpp, med vilken han slog i bordet under svordomar och hotande. Värdinnan på platsen, vilken kom tillstädes vid uppträdet och fick honom att avlägsna sig, har för doktor Strömstedt, som uppsökte henne, berättat, att Halldin vid tillfället i fråga yttrat, att "de voro värda att han toge deras hjärteblod" eller något dylikt.

Å hospitalet har Halldin icke velat arbeta utan tillbragt tiden antingen med kortspel, tidningsläsning, o.d., eller att i salvelsefull predikoton "för vem som vill höra på, berätta om sina "omänskliga barn". Han bedyrar att han aldrig förorättat någon och att allt vad som lägges honom till last är det svartaste förtal. Även vid det samtal jag under inspektionen hade med honom, förnekade han energiskt de anamnestiska uppgifterna. Då vid bedömande av ett fall som detta tyngdpunkten ju ligger uti anamnesen, men den över Halldin förda journalen icke utvisade, att anstaltens läkare sökt att närmare kontrollera de anamnestiska uppgifterna, ansåg jag mig icke, förrän dessa ytterligare kollationerats med vederbörande, kunna bilda mig ett bestämt omdöme om behovet av anstaltsvård i detta fall, och har därför väntat att inlämna min berättelse över inspektionen, tills jag fått tillfälle att åter göra besök vid anstalten. Under tiden mellan mina besök har en av anstaltens läkare dels med Halldin genomgått alla anamnesens uppgifter och dels haft samtal med flera personer, till vilka Halldin hänvisat. De anteckningar häröver, som av läkaren i fråga (doktor Björk) blivit förda – av vilka anteckningar för övrigt framgick att Halldin vid skilda tillfällen lämnat olika uppgifter – genomgingos tillsammans med Halldin vid mitt senaste besök å anstalten, som ägde rum den 6 juli 1914. Under denna kollationering av vad som passerat återgav Halldin ständigt och jämt oriktigt de mellan honom och doktor Björk förda samtalen och relaterade även andras till honom fällda yttranden på ett synbarligen mindre sanningsenligt sätt; sålunda påstod han t.ex. att pastor Elmgren – en av de präster han besökt – skulle yttrat, att hustrun ej vore värd att tänka på och ej heller barnen, samt uppmanat honom att inte bry sig om henne, då han kunde få 50 andra hustrur – ett yttrande, som ju à priori är osannolikt att en präst kan ha fällt och som icke heller alls stämde överens med innehållet uti det samtal doktor Björk haft med pastor Elmgren.
Härmed är emellertid icke sagt, att Halldin medvetet talar osanning, utan torde Halldins mindre sanningsenliga uppgifter av, allt att döma, bero på det hos paranoikern icke sällan förekommande slag av minnesrubbningar, som bestå däruti att allt omtolkas så att det kommer i överensstämmelse med hans eget idéinnehåll. Som exempel på huru Halldin omtolkar verkligheten kan också anföras, hurusom han ville påstå att läkarna å Gibraltars sinnessjukavdelning, doktor Åberg och doktor Viberg, som sin åsikt uttalat, att han vore fullt frisk, ett påstående, vars oriktighet ju får sin belysning redan uti det faktum, att den senare – som ovan nämnts – utfärdat bilagan A för Halldins intagande å hospitalet. Förutom minnesvillor, visar Halldin även det för den förryckte så karaktäristiska draget att vilja tillskriva den, som icke vill gå in på, att han är fullt frisk, ohederliga motiv för ett sådant ståndspunktstagande. Han har sålunda yttrat att anledningen till att han icke blivit utskriven av undertecknad är den, att jag efter inspektionen blev mutad med en middag av doktor Strömstedt (vilket yttrande innehåller den kärna av sanning att jag under de dagar jag vistades i Göteborg intog en måltid hos denne, som är en gammal studiekamrat till mig), och att det nu ser ut som om även doktor Björk blivit mutad. Å denne visade Halldin sig mycket uppbragt; han hade nämligen utgått ifrån att den av honom företagna kontrollundersökningen angående de anamnestiska uppgifterna skulle resultera i hans utskrivning, men då tvärtom även doktor Björk genom densamma kom till den (av anstaltens övriga läkare hysta) övertygelsen att Halldins frigivning icke vore utan risk för hans i Göteborg bosatta anhöriga, ansåg Halldin, att doktor Björk i hög grad missbrukat hans förtroende och kunde icke förklara detta på annat sätt än att doktor Björk fått "en tia" av hans anhöriga. Under mitt samtal med Halldin visade denne sig allt mer irriterad, och avslutades detsamma med att han häftigt brusade upp och lämnade rummet under yttrande att det synbarligen ej var lönt att fortsätta samtalet, men att det också gjorde detsamma, ty även om jag ej ville förordna om hans utskrivning, skulle han dock vara fri inom en vecka, ty han hade 20 000 kronor till sin disposition för utredning av denna sak och han ägde brev, som gåvo honom fruktansvärda vapen gent emot hans fiender. Den närmaste anledningen till detta utbrott var den, att doktor Björk, då Halldin förnekade en detalj i anamnesen, påpekade för honom att han förut erkänt densammas riktighet och vid kollationerandet av de av doktor Björk över deras samtal förda anteckningarna icke gjort någon invändning mot detta erkännande. Under stark affekt förklarade Halldin nu, att dessa anteckningar aldrig blivit upplästa för honom, fast doktor Björk intygade att det skett icke mindre än tvenne gånger (!)

Enligt vad jag vid mitt senaste besök å anstalten inhämtade, hade Halldin i oktober 1912 instämt sin hustru inför kyrkorådet med anledning därav att hon den 9 december 1910 lämnat hemmet. Hustru Halldin hade vid detta tillfälle ingivit följande av henne undertecknade förklaring: "Att min man den 22 juni 1909 kl. 9 f.m. tilldelade mig ett slag över högra ögat, så att en blånad uppstod. Att min man under längre eller kortare perioder lämnat hemmet utan att lämna några bidrag till hemmets uppehälle; hade jag ej haft barnen så hade jag fallit fattigvården till last .Att min man den 8 december 1910 förklarade, att om jag ej övergav barnen och helt och hållet ägnade mig åt honom så fick jag taga mina saker och gå min väg; detta samtal kan beedigas av min yngste son Emil. Att min man då jag lemnade hemmet försökte att på alla sätt få mig tillbaka, bland annat försökte han hos min sons principal ställa honom i en ofördelaktig dager utan att häri lyckas; kyrkoherde H. har förut haft denna sak om hand och förklarade han att min man skulle taga sig till vara och för öfrigt ansåg han det bra som det var. Att min man vid ett par tillfällen låst mig inne, att han vid flera tillfällen yttrat kränkande ord t.ex. då jag kom från min sons bröllop blef tillvitad ordet – hora – för det jag gjort mig snygg i håret för bevistande af detsamma. Dessutom vill jag nämna att min man hotat min son till lifvet för det han tagit mig till sig, hos min yngsta dotter har han simulerat själfmordsförsök så att min dotter blef sängliggande sjuk i flera dagar, hos min äldsta dotter var han uppe en trettondagshelgd och slog henne i ansigtet då hon öppnade dörren. Att relatera alla de tråkigheter som i mitt äktenskap förekommit är omöjligt och vädjar jag nu till sittande kyrkoråd huruvida ej mitt åtgörande i denna sak kan anses som fullt berättigat."

Då Halldin, som med mycken självkänsla bedyrade att han varit den utmärktaste familjefader – att han tänkt kasta sonen i hamnkanalen erkände han, men förmenade att vilken annan fader som helst skulle för länge sedan ha givit en sådan son aga, - efter uppläsandet av nämnda skrivelse förklarade, att denna var skriven av sonen och att hustruns bejakande av densammas riktighet inför kyrkorådet endast berott därpå, att hon ej vågade annat för sonen, avlade jag ett besök hos Halldins hustru och hade ett samtal med henne, därvid sonen icke var närvarande. Hustru Halldin uppgav därvid, att hon började finna mannen egendomlig då han för cirka ett 10-tal år sedan hemkommit från Stockholm, där han arbetat 1 års tid vid en skofabrik, under vilken tid han icke hemsänt några pengar undantagandes till en resa till Stockholm för att hälsa på honom. Då hon på hans fråga vid hemkomsten, huru hon haft det under hans bortovaro, svarade, att barnen varit snälla och hjälpt henne, blev han ond, visade sig hätsk mot dessa och ville icke att hon vidare skulle besöka dem; vidare hade han icke haft ro att sitta stilla vid arbetet, men visade stort intresse för lotterispel, varpå han ödslade bort mycket pengar, så att hustrun alltjämt måste få ekonomisk hjälp av barnen.
Hustru Halldin bestred på det allra bestämdaste, att hon av sonen skulle varit tvingad att lämna andra uppgifter än som voro med verkliga förhållandet överensstämmande samt försäkrade att skrivelsen till kyrkorådet var fullt sanningsenlig, och att anledningen till att hon stannat hos sonen vore den, att hon icke vågade återvända till mannen med hänsyn till den brutala behandling, för vilken hon varit utsatt från dennes sida. Det omtalade överfallet hade enligt hustru Halldins berättelse tillgått så att mannen, hållande sin mössa i handen, med mösskärmen slagit henne i ansiktet, vilket förorsakade svåra smärtor och efterlämnade stora blånader. (Här må nämnas, att Halldin, som till en början förnekat varje våld, sedermera ändrat sig därhän, att han kastade mössan i ansiktet på hustrun därvid ett blåmärke uppstod av skärmen). Sista gången hustru Halldin (som är 2 år äldre än mannen och alltså fyllt 68 år) besökte sin man hade denne, efter att ha skuffat ut sonhustrun, som var i sällskap, dragit in hustrun i sin kammare samt därpå, efter att ha låst om dem, med våld och på ett mycket brutalt sätt kohabiterat med henne. Därefter hade hon endast sett mannen en gång på gatan, därvid denne kommit fram och fattat tag i hennes arm samt sökt släpa henne med sig, därvid hon emellertid i förskräckelsen skrikit högt, så att det blivit folksamling, varigenom hon lyckades komma loss och rädda sig upp till en närboende anhörig. Även barnen hade Halldin förfördelat, då han sett dem på gatan; som ovan nämnts, hade han sålunda en gång spottat sonen (hos vilken modern bor) i ansiktet, och vid ett tillfälle, då han fått syn på sin yngsta dotter (vilken enligt hustru Halldins uppgift varit mycket snäll mot fadern och givit honom icke så litet pengar), hade han rusat fram och under utrop: "din svarta själ" nupit henne i armen, så att hon skrek högt och hennes 3 barn, som hon hade med sig, blevo helt förskräckta.

På grund av dessa trakasserier hade hustru Halldin under de sista 2 åren före Halldins internering (eller efter ovannämnda uppträde dem emellan) icke vågat sig ut ens så mycket att hon besökt sina andra barn – förutom sonen hon bor hos har hon en yngre son och två döttrar gifta i staden – utan suttit inne jämt, undantagandes dock somrarna, då de vistats på landet. Sommaren 1912 synes Halldin ej hava fått reda på deras vistelseort, ty då hörde de ej av honom. Förra sommaren, då de bodde vid Jonsered, hade Halldin emellertid, före det han blev omhändertagen, besökt dem ett par gånger nämligen dels vid ovannämnda uppträde (den 16 juni) och dels några dagar senare, den 21 juni, då han visserligen icke uppträdde våldsamt, men högljutt grälade, så att värden kom till, då Halldin snart lugnade sig och gick sin väg. Tvenne dagar senare, d.v.s. på midsommarafton, hade sonen, som då var ute på sommarstället i Jonsered, fått telegram att fadern fällt hotfulla yttranden, varför han telefonledes begärde polisskydd, med anledning varav polisen så ingrep och införde Halldin till Gibraltars sinnessjukavdelning. Att hustru Halldin, som föreföll ganska nedbruten, fruktar det värsta, om mannen återfår sin frihet, var uppenbart, ty den förskräckelse hon visade, då hon vid avskedet frågade huru det nu skulle bli bestämt, gjorde ett fullt äkta intryck. Då det bland de å hospitalet förvarade intagningshandlingarna angående Halldin icke funnos några upplysningar från polisen, vände jag mig slutligen till denna och begärde en avskrift av det protokoll, som vid Halldins omhändertagande blivit uppsatt. Jag erhöll därvid den upplysningen, att en polisrapport härom blivit översänd till Gibraltar efter Halldins införande dit.

Av denna rapport erhöll jag emellertid en avskrift, som jag, efter att ha tagit del av densamma, översänt till Göteborgs hospital att biläggas Halldins intagningshandlingar. Rapporten i fråga, som är daterad den 25 juni 1913, är av följande innehåll:
Måndagen den 23 dennes klockan 1.30 eftermiddagen har doktor A. Strömstedt hitlämnat bifogade läkarutlåtande, m.m. rörande skomakaren Johan Gustaf Halldin, boende i huset N:o 8 vid Arsenalsgatan.
Efter det Halldins son, handelsbokhållaren Georg Halldin, tillfälligt boende i Jonsered, senare på eftermiddagen telefonledes anmält, att han kort förut från en handelsbokhållare Karl Hermansson, boende i huset N:o 41 vid Nordhemsgatan, bekommit ett telegram så lydande: "Var på vakt, har yttrat hemska ord som skulle utföras uppe hos Er i dag eller i morgon, Karl", och att Georg Halldin befarade, att fadern komme att sätta sina flera gånger uttalade hotelser i verkställighet samt anhållit att fadern måtte tagas i förvar, blev Gustaf Halldin klockan 5.10 samma eftermiddag anträffad å det från statens järnvägsstation till Alingsås avgående bantåget och förd till detektivstationen.
Karl Hermansson har uppgivit att de hotfulla yttrandena bestått däri, att Halldin söndagen den 22 juni på aftonen yttrat till en vaktmästare i en goodtemplarloge, "att de bråkat med Halldin länge nog, nu vore det slut; han skulle resa till Jonsered och brydde sig icke om, om han finge tio år på Långholmen". Av sådan anledning hade Hermansson, uppgav denne vidare, sänt telegrammet. Halldin innehade en tur- och returbiljett Göteborg-Jonsered men intet livsfarligt vapen. Vid förhör medgav Halldin, att han för någon tid tillbaka varit betänkt på att bringa såväl sig som sonen om livet, enär han ansåge sig djupt förorättad av denne.Halldin uppgav vidare, att han ämnade sig till Jonsered att övervara en folkfest och icke i avsikt att tillfoga sonen eller dennes familj något ont.

Såsom resultat av den av mig verkställda undersökningen synes mig tydligt framgå, att Halldin tillhör de paranoida karaktärernas kategori. Därav följer emellertid icke utan vidare, att hans plats är på hospitalet. Tvärtom skulle jag vilja hålla före, att paranoikern så vitt möjligt bör få vistas i frihet, då han nästan alltid lider av interneringen. Denna kan därför i dylikt fall vara berättigad endast för den händelse vistelsen i frihet är förenad med samhällsvådlighet. Med hänsyn till vad som i ovannämnda polisrapport är anfört och vad jag i övrigt inhämtat, synes det mig emellertid ingalunda uteslutet, att Halldin verkligen är farlig för sina i Göteborg bosatta anhöriga (och eventuellt för dem, som medverkat till hans internering). Att låta Halldin lämna hospitalet synes mig därför icke vara tillrådigt, med mindre det kan ordnas så att han icke vidare vistas i Göteborg utan kommer på annan långt därifrån belägen ort. Jag har samtalat härom med Halldins äldste son, som är bosatt i Stockholm, vilken visserligen gärna skulle vilja befria fadern från att vistas å hospital, men dock menade att det var svårt att ansvara för honom och i varje fall icke för närvarande hade det så ställt att han kunde mottaga honom (han lovade emellertid att hava saken i åtanke). Då det sålunda för närvarande icke synes möjligt att skapa den miljöförändring, utan vilken Halldins frigivande enligt mitt förmenande icke kan anses vara utan risk, ser jag mig vid sådant förhållande förhindrad att nu bifalla Halldins begäran om utskrivning.

Bland de under inspektionsåret nyintagna voro 3 kriminalpatienter, därav 1 straffånge och 2 observationspatienter. Av dessa senare hade den ene sedermera blivit överförd till kategorien otillräkneligförklarade, medan den andre blivit återflyttad till fängelset. Av kriminalpatienter hade i övrigt sedan förra inspektionen utskrivits en straffånge (N:O 2371 O. J. B. Berglund), vilken sedan augusti 1908 varit avviken från anstalten; utskrivningen av denne patient (vilken vid intagningen å hospitalet endast hade 5 dagar kvar av det honom för växelförfalskning ådömda straffet) hade ägt rum på beslut av direktionen (den 18 december 1912). En av de till kategorien otillräkneligförklarade hörande kriminalpatienterna gjorde framställning om utskrivning, nämligen N:o 2533 Olov Pettersson från Hjärnarp, vilken (född 1853) intogs å hospitalet i mars 1910 efter att i ett tillstånd av melankolisk förstämning ha skjutit en svåger, så att döden följde. Under de år han vistats här har denne patient icke företett några stämningsanomalier, men hans psyke är tydligt avtrubbat, vadan det, i betraktande av det grova brott han begått, icke synes mig vara skäl att bifalla hans begäran, i all synnerhet som han icke har någon stans att komma, då hustrun, som bor kvar å deras ställe, ej vill veta av honom efter det begångna brottet.
Alfred Petrén

Bilaga 1
//ad 1074/14 H D5151//
1914. N:o 337.
Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar.
Framställning af fattigvårdsstyrelsen angående remitterande till upptagningsanstalten å Hisingen äfven af sinnessjuke, hvilkas hemortsrätt är outredd.

Till Stadsfullmäktige i Göteborg.
På grund af ett den 28 Augusti och 3 Oktober 1906 dagtecknadt kontrakt emellan Kungl. medicinalstyrelsen, å ena, samt drätselkammaren i Göteborg, å andra sidan, har Göteborgs stad vid hospitalet å Hisingen anlagt en anstalt för mottagande af sinnessjuka från Göteborg i sådana fall, som omförmälas i 46 § af förnyade nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 Juni 1901. I fråga om rättsförhållandet emellan staten och staden beträffande berörda anstalt innehåller kontraktet, bland annat, att hospitalets styrelse berättigas att fritt förfoga öfver den nya anstalten och använda densamma för vård af sinnessjuka utan afseende på, om dessa tillhöra Göteborgs stad eller annan del af riket, dock med den begränsning att, i de fall som omförmälas i 46 § af berörda stadga, 75 platser, däraf 41 för män och 34 för kvinnor, alltid skola finnas disponibla till upptagning endast för sjuka från Göteborg. Vidare föreskrifver kontraktet, att granskning af ansökningshandlingar om tillfällig hospitalsvård åt däraf i behof varande sinnessjuka från Göteborg skall ske i den ordning, att ifrågavarande patienter af förste stadsläkaren i Göteborg remitteras till stadens afdelning å hospitalet för att där vårdas, tills dess för deras hospitalsvård föreskrifna intyg och ansvarsförbindelser genom hälsovårdsnämndens försorg anskaffats, hvarefter dessa sjuka, så vidt de pröfvas vara till hospitalsvård berättigade, böra vinna inträde å hospitalet i alldeles samma ordning som andra sinnessjuka.

Förenämnda upptagningsanstalt är således afsedd att emottaga i sinnessjukdom insjuknade personer från Göteborg i afvaktan på, att de kunna vinna inträde å hospitalet. Före tillkomsten af berörda upptagningsanstalt hade fattigvården att taga hand om alla sådana personer. Så småningom visade det sig emellertid, att fattigvårdens för sinnessjuka tillgängliga utrymmen var otillräckligt för ett nöjaktigt fullgörande af denna uppgift. För att råda bot härpå ansåg man sig böra befria fattigvården från de akut sinnessjuka och för dessa anordna berörda upptagningsanstalt, hvarigenom fattigvårdens sinnessjukvård skulle blifva begränsad till kroniska fall.

{Ink. d. 3/12 1914.}
Det sätt, hvarpå förste stadsläkaren tolkat bestämmelserna i ofvan nämnda kontrakt, har likväl gjort, att upptagningsanstalten icke kommit att användas i öfverensstämmelse med hvad som från början synes hafva varit afsedt. Förste stadsläkaren har nämligen ansett sig icke kunna till upptagningsanstalten remittera andra sinnessjuka än sådana, hvilkas hemortsrätt i Göteborg är konstaterad. Emellertid är frågan om hemortsrätten ofta synnerligen invecklad och kan till följd däraf ej alltid vara utredd samtidigt med det, att behof af sinnessjukvård föreligger. Följden af förste stadsläkarens tillvägagångssätt har därför blifvit, att fattigvården måste taga hand om äfven sådana akut sinnessjuka, till dess frågan om deras hemortsrätt blifvit utredd. Detta medför icke blott olägenhet för fattigvården, på grund af det starkt begränsade utrymmet å dess sinnessjukafdelning, utan inverkar äfven menligt å de sinnessjuka, därigenom att de måste underkastas eljest onödiga transporter och i början af sin sjukdom komma i en för dem mindre lämplig omgifning. Emot förste stadsläkarens berörda tillvägagångssätt har vid upprepade tillfällen från fattigvårdsmyndigheternas sida framställts anmärkningar. Dessa anmärkningar hafva ledt till, att förste stadsläkaren till styrelsen inkommit med härhos bilagda skrifvelse, däri han på anförda skäl förklarar, att han fortfarande kommer att i förevarande hänseende förfara på samma sätt som hittills.
Äfven om kontraktets affattning möjligen kan gifva något stöd för förste stadsläkarens uppfattning, anser dock styrelsen det synnerligen opraktiskt, att fattigvården, med dess för sinnessjuka otillräckliga utrymme, skall nödgas mottaga sådana sjuka af ifrågavarande kategori, under det att tillräckligt utrymme för dem finnes å upptagningsanstalten. Under senare tiden synes visserligen upptagningsanstalten hafva varit något så när fullbelagd, men med den uppfattning, förste stadsläkaren har i ärendet, gifves det ingen säkerhet för, att icke nyssnämnda förhållande kan, såsom förut skett, när som hälst åter inträffa.

På grund af hvad sålunda anförts och under åberopande af bilagda, af fattigvårdsdirektören afgifna yttrande, får styrelsen hemställa, att stadsfullmäktige ville besluta:
att uppdraga åt drätselkammaren att, efter underhandling med Kungl. medicinalstyrelsen, träffa aftal om sådant tillägg till förenämnda kontrakt, att däraf tydligt framgår, att å ifrågavarande anstalt skola, i mån af utrymme och i sådana fall, som omnämnas i 46 § af förnyade nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 Juni 1901, äfven mottagas i sinnessjukdom här i staden insjuknade personer, hvilkas hemortsrätt är outredd.
Göteborg den 23 November 1914.
På fattigvårdsstyrelsens vägnar:
Arvid Hjortzberg.
A. Gärde.
Afskrift.

Kontrakt angående stadens upptagningsanstalt för sinnessjuka.
Emellan Kungl. medicinalstyrelsen, å ena, samt drätselkammaren i Göteborg å stadsfullmäktigtes i Göteborg vägnar, å andra sidan, varder härmed jämlikt Kungl. Maj:ts nådiga bref i ärendet den 29 Juni 1906 följande aftal träffadt.
§ 1. För mottagande vid Göteborgs hospital af sinnessjuka från Göteborgs stad i sådana fall, som omförmälas i 46 § af förnyade nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 Juni 1901, berättigas staden att å staten tillhörigt område vid Göteborgs hospital och på platser, som af Kungl. styrelsen bestämmas, samt i enlighet med ritningar, som af Kungl. styrelsen godkännas, uppföra tre sjukpaviljonger, nämligen en öfvervakningspaviljong för 42 patienter, hälften af hvartdera könet, en koloni- eller konvalescentpaviljong för 20 manliga patienter och med bostadslägenhet för läkare samt en dylik paviljong för 13 kvinnliga patienter.

§ 2. Göteborgs stad vidkännes kostnaden ej mindre för byggnadernas uppförande med dithörande stadig grundläggning, promenadgårdar, ledningar för värme, vatten och aflopp samt belysning, än äfven för all annan fast inredning med mera, som erfordras för byggnadernas begagnande, hvarjämte staden för framtiden bestrider underhållskostnaden därför.

§ 4. Staten anskaffar och underhåller all den lösa utredningen samt ombesörjer och bekostar allt hvad för de sjukas vård i öfrigt erfordras.

§ 5. Stadens anstalt införlifvas med hospitalets öfriga för sjukvården afsedda afdelningar, hvarjämte hospitalets styrelse berättigas att fritt förfoga öfver den nya anstalten och använda densamma för vård af sinnessjuka utan afseende på om dessa tillhöra Göteborgs stad eller annan del af riket, dock med villkor att för sinnessjuka i de fall, som omförmälas i 46 § af nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 Juni 1901, 75 platser, 41 för män och 34 för kvinnor, alltid och utan invändning finnas disponibla till upptagning endast för sjuka från Göteborgs stad och att en fullgod vård beredes dessa.

§ 6. Granskning af ansökningshandlingarna om tillfällig hospitalsvård åt däraf i behof varande sinnessjuka från Göteborgs stad sker i den ordning, att ifrågavarande patienter af förste stadsläkaren i Göteborg remitteras till stadens afdelning å Göteborgs hospital för att där vårdas, till dess för deras hospitalsvård föreskrifna intyg och ansvarsförbindelser genom hälsovårdsnämndens i Göteborg försorg anskaffats, hvarefter dessa sjuka, såvidt de pröfvas vara till hospitalsvård berättigade, böra vinna inträde å hospitalet, i alldeles samma ordning som andra sinnessjuka och utan något som helst företräde för dem såsom tillhörande Göteborgs stad.

§ 7. För hvarje patient erlägges afgift till staten, hvilken afgift för de första fem åren, efter det anstalten tagits i bruk, utgår med två kronor för dag och därefter för fem år i sänder bestämmes af Kungl. Maj:t på Kungl. styrelsens förslag och efter Göteborgs stadsfullmäktiges hörande.

§ 8. Afgiften betalas kvartalsvis af hälsovårdsnämnden i Göteborg; ett minimibelopp af 8 000 kronor i patientafgifter för hvarje år skall emellertid i patientafgifter till staten utgöras.

§ 9. Så snart någon å anstalten intagen sinnessjuk därifrån utskrifves eller blifver å hospital eller asyl intagen, upphör stadens betalningsskyldighet för samma patient, hvarför underrättelse därom genom hospitalets syssloman utan dröjsmål skall lemnas hälsovårdsnämnden med uppgift tillika om den tid, hvarunder patienten varit å anstalten vårdad.

§ 10. Staten, å ena, och staden, å andra sidan, förbehållas ömsesidig rätt till uppsägning af öfverenskommelsen att upphöra två år efter uppsägningen, med skyldighet för staten att ersätta staden kostnaden för byggnaderna, därest uppsägning sker af staten, med det belopp, som bestämmes af fem gode män, af hvilka staten och staden utse två hvardera och de sålunda valde den femte, dock att värdet icke får öfverskrida verkliga kostnaden för byggnadernas uppförande, samt, därest uppsägningen sker af staden, med två tredjedelar af det på förenämnda sätt bestämda värdet.

Af detta aftal äro två lika lydande exemplar upprättade, underskrifna och utväxlade, som skedde i Stockholm den 3 Oktober 1906.
Klas Linroth.
Herm. Petersson och Richard Stenbeck.
A. Netterblad. E. Sederholm.
Anton Holmberg.

och i Göteborg den 28 Augusti 1906.
Justus A. Waller.
Peter Lamberg. Emil Fischer.
H. Sternhagen. F. O. Petersson.
John. E. Olsson
A. Cavalli.
Vidimeras:
E. Christman. Eber Rydén.

Förste stadsläkaren.
Till Fattigvårdsstyrelsen.
I enlighet med beslut af den 30 November 1905 ingingo stadsfullmäktige till Kungl. Maj:t med begäran att Göteborg måtte för vård af staden tillhörande sinnessjuke i de fall, som omförmälas i § 46 af nådiga stadgan angående sinnessjuke, vid Göteborgs hospital få anordna en upptagningsanstalt för akut sinnessjuke. Enligt civildepartementets skrifvelse af den 29 Juni 1906 godkändes denna stadens ansökan, och skulle på anstalten 75 platser finnas disponibla för sjuka från Göteborgs stad, under villkor bl.a. att granskningen af ansökningshandlingarne för däraf i behof varande sinnessjuke från Göteborgs stad skulle enligt eget åtagande utföras af förste stadsläkaren, som ägde utfärda remiss till afdelningen. Bland villkoren finnes äfven angifvet, att hospitalets styrelse berättigas att använda de af staden uppförda afdelningarne för vård af sinnessjuke utan afseende på om dessa tillhörde Göteborgs stad eller annan del af riket med villkor att 75 platser funnes disponibla till upptagning endast för sjuke från Göteborgs stad.

Sedan upptagningsanstalten öppnats i Februari 1909, ha emellertid upprepade gånger, enligt hvad till min kännedom kommit, anmärkning mot mitt handhafvande af dessa remisser framställts hos fattigvårdsstyrelsen, troligen beroende därpå att fattigvårdsstyrelsen genom sina funktionärer förgäves sökt inträde för patienter, för hvilka anstalten, enligt de såsom jag anser fullt tydliga bestämmelserna, icke varit afsedd och som, om inträde för dessa beviljats, skulle ha hindrat afdelningens rationella utnyttjande. Den hade då nämligen varit belagd med gamla kroniska sjukdomsfall till ett absolut hinder för nyinsjuknade att få plats där. Så begärdes i Augusti 1909 på en gång plats för 17 kroniska fall och den 12 Oktober 1913 för 21 likaledes kroniska fall. Fattigvårdsstyrelsen eller åtminstone dess organ synes vidare anse, att upptagningsanstalten bör vara öppen för sinnessjuke oberoende af hemortsrätt. En af nämnden för inre vården tillsatt komité yttrar i ett utlåtande, som jag haft äran mottaga, dagtecknadt den 4 December 1913 och undertecknadt af bl.a. fattigvårdsstyrelsens vice ordförande herr Gustaf Ad. Lindström följande:
"Detta oaktadt har Gibraltar hitintills dock måst mottaga ett stort antal nyinsjuknade, som varit i trängande behof af hospitalsvård och sålunda rätteligen bort beredas plats direkt på upptagningsanstalten. Dessa akuta fall har emellertid kommit till Gibraltar af den anledningen att förste stadsläkaren med stöd af det i Kungl. civildepartementets skrifvelse den 29/6 1906 använda uttrycket "sinnessjuke från Göteborgs stad" för remiss af en sinnessjuk till upptagningsanstalten kräfver intyg om att denna hör till Göteborg. I afvaktan på en utredning häraf, hvilken ofta kan bli synnerligen tidskräfvande har den sinnessjuke måst intagas på Gibraltar. Ett dylikt tillvägagående strider uppenbarligen mot afsikten*) med stadens dyrbara upptagningsanstalt, som är att till befordran af en nyinsjuknads tillfrisknande skyndsamt bereda honom bästa möjliga vård. Som en rättelse*) uti berörda afseende likväl icke står att vinna*), förrän ett bestämdt uttalande föreligger därom att det förhållandet, att en i Göteborg bosatt sinnessjuk persons hemortsrättsförhållanden äro obestämda, icke utgör hinder för hans remitterande till upptagningsanstalten få vi hemställa, att nämnden vid afgifvande af förslag till här ifrågavarande bestämmelser, tillika måtte hos fattigvårdsstyrelsen göra framställning därom, att styrelsen måtte hos stadsfullmäktige anhålla om ett uttalande huruvida icke en hvar i Göteborg bosatt sinnessjuk, som är i trängande behof af hospitalsvård må oberoende af sin hemortsrätt*) af förste stadsläkaren remitteras till stadens upptagningsanstalt."
*) kursiveringen gjord af undertecknad.

Jag inlåter mig icke här på frågan om behofvet och lämpligheten af en upptagningsanstalt, där hvarje sinnessjuk, vare sig han tillhörde Göteborg eller ej, utan åtskillnad toges in, utan håller mig endast till, hvilka patienter enligt den med Kungl. Maj:t ingångna och af riksdagen sanktionerade öfverenskommelsen staden har rätt att inlägga på den nuvarande anstalten. T.f. öfverinspektören d:r Alfred Petrén yttrar i sin inspektionsberättelse af den 20-21 Mars 1913 på grund af samma klagomål från fattigvårdsstyrelsens sida öfver att för intagning af patienter å "upptagningsanstalten" fordras hemortsrätt i Göteborg följande: "Att denna uppfattning verkligen är riktig, synes mig icke kunna bestridas, då i den genom Kungl. civildepartementets ämbetsskrifvelse den 29 Juni 1906 fastställda öfverenskommelsen mellan staten och Göteborgs stad angående upptagningsanstalt för denna vid hospitalet å Hisingen allenast talas om mottagande härstädes af "sinnessjuk från Göteborg stad". Då fattigvårdsstyrelsen eller åtminstone vissa dess ledamöter likväl efter detta i Mars 1913 afgifna uttalande synas vidhålla den mening, som af den nyss refererade utredningen af 4 December 1913 framgår, finner jag mig föranlåten att meddela, att jag fortfarande kommer att behandla remisserna i enlighet med min i det föregående angifna tydning af bestämmelserna samt hemställer, att, därest fattigvårdsstyrelsen önskar någon ändring, den ville vidtaga nödiga åtgärder för att få annan tolkning fastställd.
Göteborg den 30 Oktober 1914.
Karl Joh. Gezelius.

Fattigvårdsdirektören.
P.M.
angående omhändertagandet af "sinnessjuka från Göteborgs stad" i de fall, som omförmäles i § 46 af nådiga stadgan angående sinnessjuka.
Ifrågavarande § 46 stadgar "Sinnesjuk, hvilken är i trängande behof af vård å hospital, skall, till dess plats därstädes kan honom beredas, för någon kortare tid njuta vård å länslasarett mot afgift, som landsting äger bestämma" och i § 4 af gällande lasarettsstadga bestämmes att "inom hvarje landstingsområde skall såvida icke landstinget med Kungl. Maj:ts tillstånd anordnat särskild upptagningsanstalt för sinnessjuka, vid något af områdets lasarett finnas en på lämpligt sätt anordnad afdelning för sinnessjuka, hvarom i stadgan angående sinnessjuka förmäles". Hvarje län eller därmed likställd stad har sålunda skyldighet att för här afhandlade expektanssjukvård ha särskilda anordningar för sinnessjuka från det egna landstings- eller stadsområdet; ock är regeln sålunda, att när trängande behof af hospitalsvård föreligger, har vederbörligt lasarett eller den i dess ställe anordnade upptagningsanstalten skyldighet att mottaga de sinnessjuka, hvilka tillhöra lasarettsdistriktet, det vill säga dem, som i händelse af annan sjukdom varit berättigade till inträde å lasarettet. Intet tvifvel bör därför råda därom, att en patient skall mottagas å lasarettet i det landstings- eller stadsområde, inom hvilket han insjuknat. Med sjuk eller "sinnessjuk från Göteborg" måste därför i teknisk bemärkelse menas en patient, hvilken Göteborgs samhälle på grund af hans iråkade sjukdom har skyldighet att taga vård om.
Att hopkoppla frågan om, hvar en sjuk skall vårdas, med hemortsbestämmelserna är en missuppfattning, som står i rak strid med lasarettsstadgans bestämmelser och strider än mer mot humanitetens kraf, som särskildt för nyinsjuknade sinnessjuka måste fordra, att bästa vård oförtöfvadt beredes, emedan tillfrisknandet är så väsentligt beroende häraf. Äfven fattigvårdsförordningen, därifrån bestämmelserna om hemortsrätt härröra sig, säger att ifråga om fattigvård enligt § 1 må åtskillnad ej göras, om den nödställde tillhör det fattigvårdssamhälle, där han söker fattigvård eller icke; och då fattigvård skall sökas och gifvas i det samhälle, där man vistas, kan man väl ej begära att den sinnessjuke skall söka och erhålla sin vård, där han äger hemortsrätt. Skulle för öfrigt någon försöka sig på att fastslå en sådan teori, skulle den leda till de egendomligaste resultat, enär en af svenska föräldrar född person kan bo i ett svenskt samhälle och där vara både kyrko- och mantalsskrifven under hela sitt lif utan att någonsin där förvärfva hemortsrätt. Bestämmelserna om denna afse ock endast att fastställa, hvilken kommun i sista hand skall vidkännas kostnaderna för en medellös persons försörjning.

Att personer i fattigvårdshänseende hemortsberättigade i Göteborg, hvilka drabbats af sinnessjukdom å annan ort, icke där nekats vederbörlig expektansvård, finnas otaliga bevis på. Det vore därför sorgligt om i Göteborg skulle uppsättas motsatta principer. De kraftigaste stöd för att så icke varit vederbörandes mening kunna också hämtas af stadsfullmäktiges särskilda berednings betänkande, infördt i N:o 18 stadsfullmäktiges handlingar år 1905, där sidan 17 åberopas, äfvensom stadsfullmäktiges beslut den 16 Februari 1905, § 5, samt slutligen Kungl. civildepartementets skrifvelse af den 29 Juni 1906, införd i stadsfullmäktiges handlingar N:o 155, 1906, där det bland annat heter, å sidan 4, andra stycket, "att granskning af ansökningshandlingarna om tillfällig hospitalsvård åt däraf i behof varande sinnessjuk från Göteborgs stad skulle ske i den ordning, att ifrågavarande patienter af förste stadsläkaren i Göteborg remitterades till stadens afdelning å Göteborgs hospital för att där vårdas till dess etc." Då mig veterligt inga svårigheter gjorts från Göteborgs hospital att motta af förste stadsläkaren dit remitterade här boende och insjuknade patienter oafsedt om deras hemortsrätt hunnit utredas eller ej, är egendomligt att ett dylikt hinder, i strid mot fattigvårdsstyrelsens uttalade önskan, skall resas. Äfven om den af förste stadsläkaren intagna ståndpunkten vore riktig, kan med skäl ifrågasättas, om icke den, hvars hemortsrätt är oviss, snarare bör bli inremitterad såsom möjligen här hemortsberättigad än bli vägrad remiss såsom möjligen icke här hemmahörande i fattigvårdshänseende.

För att belysa, att ifrågavarande § 46 af nådiga stadgan angående sinnessjuka tolkas och tillämpas inom andra delar af landet på ett sätt, som öfverensstämmer med fattigvårdsstyrelsens uppfattning, så må här framhållas några af de fall, där Göteborgs fattigvårdsstyrelse ålagts ersätta kostnaderna för vård å främmande upptagningsanstalter af här hemortsberättigade sinnessjuka: ersättningar till Stockholms stads hälsovårdsnämnd för å Stockholms stads upptagningsanstalt för sinnessjuka intagna göteborgare, bland andra Sofia Johansdotter enligt Kungl. kammarrättens utslag 8/2 1910, Anders Fredrik Johansson, enligt Konungens befallningshafvandes utslag 23/12 1910, Fritz Amandus Johansson Jönsson, enligt Kungl. kammarrättens utslag 6/6 1911 och Edith Elisabet Johansson enligt Konungens befallningshafvandes utslag den 12 Mars 1913.
I nytt Juridiskt Arkiv finnas också en hel del prejudikat såsom af den 7 December 1891 (sid. 615), den 10 November 1893 (sid. 459), den 31 Maj 1895 (sid. 230), den 14 Juni 1895 (B 66) o.s.v., hvilka alla utvisa, att å sådana upptagningsanstalter, som omförmälas i § 46 af Kungl. stadgan angående sinnessjuka, äfven utom distriktet hemortsberättigade kunna intagas.

Vidare anser jag mig böra erinra, att det icke bör förundra om den antydda remissvägran å fattigvårdshåll väckte uppmärksamhet, enär utrymmet å Gibraltars sinnessjukafdelningar var strängt anlitadt, medan samtidigt medeltalsbeläggningen på upptagningsanstalten minskades från 69 år 1911 till 64 år 1912 och endast 48 under första kvartalet 1913. Efter öfverinspektörens påpekande häraf vid den af doktor Gezelius omnämnda inspektionen 20-21 Mars började dock beläggningen ökas till 53,3 följande kvartal och 62 under tredje kvartalet.
Hvad slutligen angår doktor Gezelii berörande af ansökningarna om intagning af kroniskt sjuka å upptagningsanstalten, är detta i förevarande sammanhang utan betydelse, enär doktor Gezelius är eller åtminstone varit kunnig om, att de ifrågavarande handlingarna af misstag aflemnats till hälsovårdsnämnden i stället för till Göteborgs hospital.
Göteborg den 13 November 1914.
A. Hård Af Segerstad.

Göteborg. Göteborgs Handelstidnings Aktiebolags Tryckeri 1914.

Bilaga 2
Göteborg den 29 Sept. 1915.
Herr byråchefen Sigurd Ribbing.
Jag får härmed äran öfversända nytt förslag till aftal och därvid meddela, att, då jag inom kort skall vara ledig från tjänsten under förhållandevis längre tid, jag vore synnerligen tacksam, om aftalet om möjligt under denna vecka blefve af medicinalstyrelsen utskrifvet i två exemplar, undertecknadt och hit återsändt. Därest smärre formella ändringar önskas af styrelsen, godkännas de på för hand. Beträffande gången för ärendets behandling är väl bäst att förfara som sist d.v.s. låta aftalet underskrifvas af {dk:n} och styrelsen, därefter låta {dk:n} inhämta stadsfullmäktiges samtycke för att slutligen hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning. Det förefaller mig naturligast, att, sedan stadsfullmäktiges samtycke erhållits, medicinalstyrelsen inhämtar Kungl. Maj:ts sanktion, men jag har intet egentligt att erinra, om styrelsen anser nödvändigt, att stadsfullmäktige besluta att skriftligen utbedja sig Kungl. Maj:ts sanktion å ett af dem godkändt emellan {dk:n} och styrelsen upprättadt aftal.
Med utmärkt högaktning:
A. Cavalli.

Bilaga 3
Göteborgs Stads Drätselkammare.
Emellan Kungl. Medicinalstyrelsen å ena samt drätselkammaren å första afdelningen för Göteborgs stad å andra sidan träffas härmed följande aftal.
§ 1. Styrelsen för Göteborgs hospital berättigas att fritt förfoga öfver stadens dit förlagda upptagningsanstalt och använda densamma för vård af sinnessjuka utan afseende på om dessa tillhöra Göteborgs stad eller annan del af riket, dock med villkor att för sinnessjuka i de fall, som omförmälas i 46 § af nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901, 75 platser, 41 för män och 34 för kvinnor, alltid och utan invändning finnas disponibla till upptagning endast för i staden boende eller där sig uppehållande sinnessjuka personer, oberoende af deras hemortsrätt; och att en fullgod vård beredes dessa sinnessjuka.

§ 2. Granskning af ansökningshandlingarna om tillfällig hospitalsvård åt däraf i behof varande i Göteborgs stad boende eller där sig uppehållande personer sker, oberoende af deras hemortsrätt, i den ordning, att ifrågavarande patienter af förste stadsläkaren i Göteborg remitteras till stadens afdelning å Göteborgs hospital för att där vårdas, till dess för deras hospitalsvård föreskrifna intyg och ansvarsförbindelser genom hälsovårdsnämndens i Göteborg försorg anskaffats, hvarefter dessa sjuka, så vidt de pröfvas vara till hospitalsvård berättigade, böra vinna inträde å hospitalet, i alldeles samma ordning som andra sinnessjuka och utan något som helst företräde för dem som tillhöra Göteborgs stad.

§ 3. För hvarje patient erlägges afgift till staten, hvilken afgift är bestämd till och därefter för fem år i sänder fastställes af Kungl. Maj:t på Kungl. medicinalstyrelsens förslag och efter Göteborgs stadsfullmäktiges hörande.

§ 4 och 5 lika lydande med § 8 och 9 i äldre aftalet

§ 6. Göteborgs stad, som bekostat ej mindre uppförandet af de för upptagningsanstalten använda byggnader med tillhörande grundläggning, promenadgårdar, ledningar för värme, vatten och aflopp samt belysning, än äfven all annan fast inredning m.m., som erfordras för byggnadernas begagnande, bestrider kostnaden för underhåll af samtliga dessa föremål.

§ 7 lika lydande med 4 i äldre aftalet.

§ 8. Detta aftal skall börja tillämpas från och med den 1 April 1916, med hvilken dag nu gällande emellan Kungl. medicinalstyrelsen och staden den 28 Augusti och 3 Oktober 1906 upprättade kontrakt upphör att gälla.
§ 9 lika lydande med § 10 i äldre aftalet.

Den sålunda träffade öfverenskommelsen är giltig endast under förutsättning att den godkänts dels af stadsfullmäktige i Göteborg före utgången af november månad 1915 och dels af Kungl. Maj:t före slutet af mars månad 1916. Af denna handling äro upprättade två exemplar, af hvilka kontrahenterna fått emottaga hvar sitt.

Bilaga 4
Kungl. Medicinalstyrelsen
Kameralbyrån
Byråchefen (Dikt. G. H.)
Herr Häradshövding A. Cavalli,
Drätselkammaren, Göteborg.
Åberopande Edra ärade skrivelser rörande ändring i kontrakt mellan Medicinalstyrelsen och Göteborgs stad angående stadens upptagningsanstalt för sinnessjuka får jag efter samråd med medicinalrådet Stenbeck äran meddela följande. De i bifogade förslag till överenskommelse ifrågasatta ändringarna i kontraktet den 28 augusti och 3 oktober 1906 accepteras i sak av oss. Emellertid anse vi det ur formell synpunkt olämpligt, att det nya avtalet erhåller formen av ett tillägg till det nu gällande kontraktet, då ju härigenom kontraktet blir skäligen heterogent sammansatt. På grund härav hemställa vi, att de föreslagna ändringarna inarbetas i ett förslag till nytt kontrakt, som utgår från att anstalten är uppförd o.s.v. Det nu gällande kontraktets avlösning av det nya synes lämpligen böra genomföras genom en officiell framställning från Göteborgs stad till Kungl. Maj:t. Vi anse oss nämligen icke kunna förelägga Kungl. Maj:t ärendet förrän det från Göteborgs stads sida är i avslutat skick. De översända två exemplaren av förslag till kontrakt återställas härjämte.
Med utmärkt högaktning
S. R.
Stockholm den 27 september 1915.

Antalet arbetande inspektionsdagen.
Arbetets art	män	kvinnor	Arbetets art	män	kvinnor
Biträde:			Transport	21	17
i bageriet			Måleriarbete
i köket	1	1	Nystning och spolning		3
i ladugården			Nätbindning
i maskinhuset			Sadelmakeriarbete
i smedjan			Skomakeriarbete
i stallet			Skrädderiarbete
i svinhuset			Snickeriarbete	1
i tvätten	1	2	Skurning
vid renhållningen			Städning
			Sömnad		10
			Strumpstickning		20
Skrifarbete	1		Spånad
Bokbinderiarbete			Väfnad		7
Boktryckeriarbete			Väfnad af band		3
Borstbinderiarbete			Vedsågning och huggning
Diskning			Trasplockning
Diverse yttre arbeten			Tagelplockning
" inre ", betjäningsbiträde	12	9	Transporter
Drefplockning			Trädgårds och jord- bruksarbete	30
Handräckning	6		Träslöjd
Häckling			Trikåstickning
Kardning			Ylleplockning
Klippning af lappar, trasor m. m.
Lagning		5
Mureriarbete
Transport	21	17	Summa	52	60