[F. 19/9 15]
[19/9 Afskt att med anmodan att t {an} i Västervik {afinsänd] {ansökningshanhg} ang Jeakko Fredrik H Parvisinen för intagning å Västervik hosp.]

Närvarande: överläkaren E. Göransson, hospitalsläkaren J. Lundahl, t.f. biträdande läkaren Görander samt extra läkaren E. Vange.

Undertecknads näst föregående inspektion ägde rum 30 sept.-2 oktober 1912.

De här inom parentes anförda siffrorna avse dem, som äro överflyttade från andra statens anstalter. Undantagandes 2 män och 3 kvinnor, som överflyttats från Stockholms hospital, hava samtliga överflyttningar skett från Uppsala hospital och asyl. Å länets platser, som började beläggas den 16 oktober 1912, hade intagits 27 män och 12 kvinnor, summa alltså 39 patienter. Av dessa hade 2 män och 2 kvinnor överflyttats till statsplats och ingå alltså även i ovan anförda siffror. Hela antalet nyintagna hade alltså utgjort 333, av vilka de 196 kommit direkt utifrån, därav 79 män och 117 kvinnor. Vid intagningen hade den enligt mitt förmenande fullt riktiga principen blivit tillämpad, att hänsyn i första hand blivit tagen till vårdbehovet; akut insjuknade hade sålunda konsekvent erhållit företräde framför tidigare anmälda kroniska fall och av dessa senare åter hade i första hand intagits mera trängande fall, om vilka påminnelse skett. Å kvinnosidan hade emellertid flertalet äldre exspektanter kunnat mottagas, så att hela natalet sådana å denna könssida nu uppgick till (mot 74 vid förra inspektionen) endast 26, däribland några idioter (anmälda dels år 1908, dels år 1912), som blivit förbigångna, samt några lugnare patienter, som äro intagna å Västmanlands läns upptagningsanstalt, och vilka därvarande läkare begärt att med hänsyn till deras arbete få behålla.

Bland de manliga exspektanterna voro 4 kriminalpatienter, anmälda en vardera åren 1910 och 1911 (av vilka den senare, som begått dråp å moder, vårdas å upptagningsavdelningen vid Västerås lasarett) samt 2 år 1913. Av dessa senare bör den ene, Daniel Andersson Lindholm från Rättvik – beträffande vilken i den i juli utfärdade bilagan A. är uppgivet att han "nu synes normal", medan bilagan B. upplyser, att han varit besynnerlig flera år – gärna intagas fortast möjligt, på det att han icke må bli frigiven utan att en närmare undersökning av hans sinnesbeskaffenhet dessförinnan ägt rum. Vad åter beträffar den andre innevarande år hit anmälde kriminalpatienten, en finne vid namn Jeakko Fredrik Heikinpojke Parvisinen, som för närvarande å Härnösands centralfängelse avtjänar straffarbete för sedlighetsbrott, bör han intagas å den fasta paviljongen, då det av intagningshandlingarna framgår, att han måste anses såsom för sin omgivning synnerligen farlig.

Som av denna tablå framgår äro alla paviljonger numera tagna i bruk. Av de enligt den ursprungliga planen för öppen dörr avsedda paviljongerna var på manssidan endast paviljong 20 och å kvinnosidan endast paviljong 21 b (med vardera 20 platser) fullt öppna, av vilka paviljonger – som synes – den förra kunnat fullt beläggas, medan å den senare 7 platser voro lediga. Övriga nu nämnda paviljonger hade däremot erhållit tapplåsanordningar för fönstern (en del endast i sovrummen, andra åter även i dagrummen), och hade å manssidan (där paviljong 18 b, å vilken samtliga patienter i regel äro arbetande, för den skull om dagarna brukar vara tom) en för paviljongerna 16 c, 16 d och 18 a gemensam promenadgård anordnats, medan å kvinnosidan sådan fanns redan före anstaltens öppnande mellan paviljongerna 17 a, 17 b, 19 a och 19 b. Som i berättelsen över förra inspektionen är omnämnt, saknades däremot vid tidpunkten för denna promenadgårdar vid paviljongerna 2 och 3 (inrymmande övervakningsavdelningar för lugnare), men voro sådana numera anordnade även här.

Sedan förra inspektionen hade nattlig övervakning blivit anordnad å manssidan inom avd. 6 b (= övre våningen av paviljong 6) och å kvinnosidan – där motsvarande nattliga övervakning fanns redan vid mitt förra besök – inom paviljong 17 a, varjämte å sistnämnda könssida ytterligare en nattvakt tillkommit inom paviljong 9 samt permanent övervakning för sängliggande anordnats å avd. 3 b. Å manssidan hade man däremot kunnat reda sig utan någon ny övervakningsavdelning, något som dock varit möjligt endast genom att permanent belägga det ena dagrummet inom paviljong 4. Även å kvinnosidan voro vid inspektionstillfället några patienter sängliggande å motsvarande dagrum, men var detta arrangemang här endast ett provisorium, medan oljning av golven inom paviljongen ägde rum. Olägenheterna av den i förra inspektionsberättelsen omnämnda bristen på tillräckligt antal enkelrum inom dessa paviljonger med övervakning för oroliga hade alltjämt, särskilt å kvinnosidan, varit starkt framträdande. (1) De av mig föreslagna tillbyggnader av dessa paviljonger för erhållande av ytterligare några enkelrum å vardera könssidan, ansåg överläkaren emellertid icke på längden bliva tillfyllest, utan uttalade sig i dess ställe för uppförandet av en ny mindre paviljong för oroliga å vardera könssidan. Otvivelaktigt vore detta också den rationellaste lösningen av frågan. Då en dylik paviljong givetvis måste bli relativt dyr i förhållande till det platsantal den rymmer, må i detta sammanhang framhållas, hurusom utrymmet inom några av de mindre, ursprungligen för öppen dörr avsedda paviljongerna väl tillåter en starkare beläggning, men överläkaren ansåg en ökning av antalet patienter å de lugna avdelningarna som förutsättning kräva en ökning uti anstaltens kapacitet att kunna mottaga mera oroliga. Genom anstaltens utvidgning med ett par smärre paviljonger för oroliga, skulle alltså dess platsantal tvivelsutan kunna ökas vida över det uti de nya paviljongerna erhållna platsantalet.

(1) Som nedan närmare är omnämnt, hade manssidan emellertid härvid haft gagn av den fasta paviljongen. Å manssidan hade den allmänna sjukvården haft gagn av den s.k. fasta paviljongen, i det att några mera svårskötta patienter, för vilka enkelrum nattetid varit behövligt, blivit dit överflyttade. Dessa voro – förutom ett par, som endast kortare tid vistats här, däribland en maniaker, som ställde till mycket bråk å den övervakningsavdelning för oroliga, där han dessförinnan vårdades – följande:
1) Johan Alfred Kollén, en mycket opålitlig patient, som hitflyttades efter det han slagit en medpatient med en sten, som han funnit å promenadgården (å härvarande promenadgård kan sådant vapen icke uppdrivas);

2) Vestling, en imbecill med perioder av oro, då han är mycket våldsam;

3) Karl Herman Nord, som visat starka rymningstendenser;

4) Engblom, en på grund av kroniskt missbruk av gifter utav diverse slag med ty åtföljande psykotiska symtom upprepade gånger å hospital intagen dégénéré, som hitflyttats på grund av den ogynsamma inverkan han har på sin omgivning och för att själv få ett från andra lokaler mera avsides liggande enkelrum, där han kan få ha större frihet beträffande rökning, m.m. (han bebodde det ena av de två på nedre bottens norra ända befintliga enkelrummen, av vilka det andra endast användes nattetid).

5) Klockar Per Johan Larsson, vilken uppträtt mycket våldsamt å övervakningsavdelningen, där han sökt våldta’ översköterskan och vid ett tillfälle fick loss en marmorskiva, som han kastade efter en skötare, därvid han råkade visserligen icke denne, men i dess ställe en medpatient;

6) Anders Arvid Andersson, som hitflyttats i disciplinärt syfte, i det han genom högljutt predikande var i hög grad störande å de andra avdelningarna, men här uppfört sig lugnt och stilla, då han hyser respekt för medpatienterna;

7) Karl Oskar Andersson, vilken visat starkt rymningsbegär samt särskilt mot personalen riktade våldsamhetsutbrott; medan han låg å övervakning sökte han sålunda en natt hugga skötaren i strupen.

Förutom i fråga om nu nämnda patienter (av vilka de fyra förstnämnda voro bland de från Uppsala hospital och asyl överflyttade, medan de andra tre intagits direkt å Säters hospital) hade sedan förra inspektionen intagning å den fasta paviljongen ägt rum i ytterligare ett fall, gällande en tidigare å Piteå hospital på grund av begånget brott för observation intagen och sedermera strafffri förklarad imbecill (Johan Oskar Johansson), vilken av Medicinalstyrelsen hänvisats hit. Av de 22 patienter, som vid förra inspektionen vårdades å här avhandlade paviljong, hade de tre sedan dess blivit överflyttade till andra avdelningar. Av dessa hade endast den ene varit intagen här på grund av Kungl. Medicinalstyrelsens förordnande, nämligen N. E. Hasselblad, vilken, hitflyttad från Växjö kriminalasyl, här väsentligen förbättrats, såsom nedan är närmare omnämnt.Då dagutrymmet inom denna paviljong visat sig vara onödigt rikligt, hade det ena av de två i övre våningens norra hälft befintliga, till daglokaler för patienterna avsedda rummen i dess ställe apterats till betjäningsrum, varmed den fördelen vunnits att (mot 8 förut) 11 av paviljongens 17 skötare nu hava sina bostäder inom densamma.

Som ovan nämnts hava 3 av härvarande skötarna nattvaktstjänstgöring. Då de två tjänstgöra för den, som har sin lediga dag (vilken här återkommer var 8:de dag mot var 11:te för övriga skötare, vilka dock därjämte ha var tredje söndag ledig), äro sålunda inom den fasta paviljongen 12 skötare i tjänst på dagen. Dessa äro så fördelade, att 8 tjänstgöra å nedre botten – därav en i portvaktsrummet, två å dagrummet, två i södra korridoren (då några patienter, som icke lämpligen kunna vara tillsammans med andra, vistas uti härvarande enkelrum under tillsyn), en i norra korridoren och en i teköket, vartill så kommer den för avdelningen ansvarige – och 4 å övre våningen, där samtliga uppevarande patienter äro samlade å de i södra delen befintliga dagrummen, undantagandes en (Edman), för vilken det återstående av daglokalerna i norra delen är apterat till skomakarverkstad. Till förhindrande av att något verktyg härifrån undansmugglas fanns här en lista anslagen på väggen med förteckning över samtliga verktyg, vilka den skötare, som det åligger att släppa ut patienten ifråga (vilken här under arbetet är inlåst), därvid har att för varje gång genomräkna, så att han kan ansvara för dess befintlighet. Den mindre av daglokalerna i nedre våningen användes likaledes till arbetsrum, i det en vävstol här var uppsatt för en patient (Wallander), vilken å den anstalt, där han förut vårdats, hållits separerad på sitt rum utan att ha kunnat sysselsättas. Förutom de två nu nämnda patienterna voro vid inspektionstillfället av patienterna inom denna paviljong 2 sysselsatta med bandvävnad, 3 med knappsömnad (dels å sina resp. rum och dels å det ena av daglokalerna i övre våningens södra del), varjämte en mera beskedlig patient (en imbecill, som i rusigt tillstånd begått mord och av hänsyn till fara för rymning förordnats skola intagas härstädes) biträder i diskköket.

Två patienter voro sängliggande, båda å det ena tremansrummet, varemot vaksalarna icke användas på dagarna. Då alla patienter utom dessa två antingen behöva enkelrum eller övervakning nattetid, användes det andra tremansrummet alltjämt för allenast en patient. Med det nuvarande materialet betecknar sålunda siffran 27 det högsta antal, som kan vårdas inom paviljongen. Frånsett alltså att det för patienter av här ifrågavarande slag visat sig behövligt med proportionsvis större antal enkelrum, torde man kunna säga det paviljongen visat sig vara organiserad på ett ändamålsenligt sätt, och att den väl fyller sin uppgift. En svag punkt är dock det väl låga planket, vilket en patient med en annans tillhjälp ock sökt komma över, vilket tilltag likväl i tid blev observerat. Under det att flera av de från Växjö kriminalasyl hit överflyttade patienterna därstädes ofta lyckades undangömma för rymning eller överfall lämpade föremål, hava sådana här påträffats endast ett par gånger, därvid det i ena fallet var fråga om en sked, som genast saknades, och i det andra fallet om ett större plåtstycke, som patienten ifråga säkerligen förstått att tillägna sig under en å området i sällskap med skötare företagen promenad. De patienter, vilka sålunda under särskild bevakning någon gång få lämna paviljongen med dess promenadgårdar för besök i kyrkan vid festerna, o.d., utgöra ett ringa fåtal (för närv. 4).

Som i förra inspektionsberättelsen är omnämnt, måste en av patienterna (Forsberg) – undantagandes de stunder han är ute å promenadgården – ständigt vara inlåst och ligger han numera å bädd på själva golvet, sedan han slagit sönder sin säng och därvid sökte använda bitarna som tillhygge, fast han icke hann åstadkomma någon skada, innan han blev övermannad. Utom i fråga om denne patient (vilken å den anstalt, där han förut vårdats, svårt misshandlade en skötare) hade isolering förekommit i 7 fall under kortare tider, högst ett par tre veckor å rad, på grund av ådagalagda våldsamhetstendenser. Frånsett den fasta paviljongen hade å manssidan av tvångsmedel som innebära mekaniskt tvång endast förekommit handskar tillfälligtvis av kirurgisk indikation. Å kvinnosidan hade däremot även isolering förekommit några gånger för högst ett par timmar. I regel hade dock även här alla tvångsmedel kunnat undvaras.

Antalet arbetande uppgick tredje inspektionsdagen till å kvinnosidan 210, motsvarande cirka 53% av samtliga kvinnliga patienter och å manssidan (den fasta paviljongen inberäknad) 149, motsvarande bortåt 35% av samtliga manliga patienter. Saknaden av särskilda lokaler å manssidan för olika slag av handaslöjd var kännbar, men hade en särskild arbetsledarinna blivit anställd med uppgift att å de olika avdelningarna (inom båda könssidorna) igångsätta dylika arbeten. Å den till avd. 2 hörande promenadgården voro sålunda vid inspektionstillfället ett par patienter sysselsatta med bastflätning, virkning, o.d., och inom paviljong 16 c hade det å nedre botten befintliga sovrummet (beräknat för 4) blivit apterat till vävrum. Å bådadera könssidorna voro över ett tiotal patienter sängliggande i tuberkulos. Å manssidan användes för dessa dels ett sovrum å avd. 6 med intilliggande enkelrum och dels det inom avd. 4 befintliga dagrummet, vilket – som nämnts – tagits i bruk till vaksal, - hithörande patienter lågo vid mitt besök ute i soltältet - , medan å kvinnosidan för samma ändamål användes ett par rum å avd. 7, av vilka det enas sovplatser dock delvis voro upptagna av andra än tuberkulösa. Antalet dödsfall i tuberkulos sedan förra inspektionen hade varit 7, därav 5 å manssidan och 2 å kvinnosidan. I fråga om dödsorsakerna är i övrigt att nämna, att det inträffat ett olycksfall med dödlig utgång, i det att en manlig patient, (Mats Blixt) som bodde inom avd. 18 a, sistlidne januari med nämnda påföljd störtade sig ned från övre våningens dagrum, vars fönster ha vanliga hakar och sakna tapplåsanordningar. Mannen i fråga, som hitflyttats från Kristinehamns hospital, där han intagits under diagnosen Melancholia, hade redan å denna anstalt legat i allmänt sovrum och hade icke under vistelsen härstädes visat någon framträdande depression, men gått tyst och sluten för sig själv.

Från granskningen av intagningshandlingarna är intet att anmärka. Förutom denovannämnda å fast paviljong intagne otillräknelig förklarade patienten funnos bland de nyintagna männen ytterligare 3 till samma kategori hörande kriminalpatienter, vilka hitkommit från fängelse, varjämte ett flertal kriminalpatienter funnos bland de från andra hospital överflyttade, nämligen 7 otillräknerligförklarade, därav 6 män och 1 kvinna, 2 straffångar, båda män, och 1 rannsakningsfånge (likaledes man). Beträffande sistnämnde patient, (Lindgren) som – efter att ha blivit häktad med anledning därav att han angivit sig som anstiftare till en ett par år tidigare inträffad eldsvåda – år 1909 intogs å Uppsala hospital i ett tillstånd av stark depression, var frågan om utskrivning under övervägande vid min senaste sistlidne november företagna inspektion av nämnda anstalt, enär han då varit symtomfri sedan juli samma år, men ansåg jag mig vid detta tillfälle med hänsyn till den då ännu helt korta konvalescenstiden böra tillstyrka, att hans återförande till fängelset ännu blev för någon tid uppskjuten. Sedan han emellertid nu i mer än ett år – frånsett en lindrigare imbecillitet – icke visat några psykotiska symtom, synes mig icke mera finnas något skäl mot hans utskrivning.

Även beträffande en annan kriminalpatient, som vid inspektionen gjorde framställning om utskrivning, synes mig denna nu böra bifallas. Patienten i fråga, N. E. Hasselblad, som, född 1883, alltid varit av ett nyckfullt och lättretligt lynne samt haft trög uppfattning, men genomgått 13 kurser i folkskola och konfirmerats med godkänd kristrndomskunskap, visade vid 15 års ålder för första gången symtom å sinnessjukdom, yttrande sig i sömnlöshet, folkskygghet och grubbel med livsleda, vilka symtom därpå under 10 års tid skola ha återkommit vid varje jultid och räckt några veckor, varunder han städse varit arbetsoför. I november 1900 anställd som volontär vid Kungl. Norrlands regemente, blev han under den tid han tjänstgjorde där, vid fem olika tillfällen straffad för begångna förseelser (såsom misshandel av kamrat, fylleri i tjänsten, olovlig bortgång o.s.v.) och häktades han i juli 1902 för mot förman begången misshandel. Härför blev han av Kungl. Krigshovrätten förklarad straffri, sedan dåvarande överläkaren å Härnösands hospital, där han varit intagen för observation, förklarat honom vid de åtalade gärningarnas begående hava varit på grund av imbecillitet i förening med tillfällig sinnessjukdom i saknad av förståndets bruk, och Kungl. Medicinalstyrelsen instämt i detta yttrande. Följande år vårdades Hasselblad å Katarina sjukhus den 15/12-24/12, då han led av sömnlöshet och huvudvärk, var deprimerad och ängslig, rädd för sin hälsa. Den 29/10 1906 dömdes han för första resan stöld till straffarbete i 3 månader och den 20/1 1908 för andra resan stöld till straffarbete i 7 månader. Den 7 januari 1909 blev han ånyo intagen å Katarina sjukhus med anledning därav att han, som då åter sedan ett par veckor lidit av huvudvärk och sömnlöshet samt susningar i öronen, övat våld å sin principal. Den 2 mars samma år rymde Hasselblad emellertid från sjukhuset och deltog den 13:de i samma månad uti en större inbrottsstöld; han blev då omhändertagen av polisen och återförd till Katarina sjukhus, därvid han befann sig i ett höggradigt exalterat tillstånd. Under de följande månaderna visande mellan lugn och oro växlande tillstånd blev han i september 1909 som förbättrad utskriven till rannsakningsfängelset. Även här visade han orosutbrott och var ibland häftig och uppbrusande.

Sedan han för ovannämnda inbrottsstöld (på grund av sinnessjukdom) blivit straffri förklarad, intogs han därpå den 1 oktober 1910 å Växjö hospital. Här började han i februari 1911 bli nedstämd och lida av sömnlöshet samt klaga över varjehanda krämpor, blev så småningom alltmer hypokondrisk och orolig, yppade självmordstankar samt slog en dag (1/4) ut en fönsterruta och försökte skära sig i halsen med glasbitarna och bröt en annan dag sönder en fickspegel och svalde glasbitar därav, varöver han sedan blev ängslig. Därefter försvann depressionen under loppet av ett par veckor, men då han nu visade sig missnöjd samt sökte uppvigla och göra patienterna missnöjda blev han, jämlikt Kungl. Medicinalstyrelsens beslut, den 7 juli överflyttad till kriminalavdelningen. Här visade han sig synnerligen bråkig och besvärlig samt uppträdde upprepade gånger våldsamt mot omgivningen, varför undertecknad föreslog hans överflyttande till Säters fasta paviljong, där han intogs 30 maj 1912. Även här visade han till en början rätt mycken impulsivitet och retlighet, men blev så småningom mera behärskad i sitt uppträdande, så att han i oktober samma år kunde överflyttas till lugn avdelning och i november sättas i arbete uti sitt yrke (bokbinderi). Sedan dess har han i allmänhet varit lugn och foglig samt sedan mars detta år under fritider fått gå fritt på området, utan att någonsin hava missbrukat detta förtroende eller i övrigt under de sista månaderna hava givit anledning till någon anmärkning.

Som av det anförda framgår, är Hasselblad en imbecill med synnerligen labilt psyke, givande sig tillkänna bland annat uti det periodiska uppträdandet av tydligt uttalade psykotiska symtom. De brott, för vilka han 1902 resp. 1909 blivit straffri förklarad, hava båda blivit begångna under dylika perioder, men har H. – vilken, sedan han efter den sista straffriförklaringen blivit intagen å Växjö hospital, våren 1911 under vistelsen därstädes (enligt egen mening på grund av grubbel över att han ej blev fri) fått ett nytt sjukdomsanfall av depressiv art med efterföljande tillstånd av retlighet och impulsivitet – nu sedan flera månader visat god psykisk jämnvikt samt oklanderligt uppförande. Vid sådant förhållande och då H:s imbecillitet tydligen icke är så höggradig, att den i och för sig kan berättiga till permanent internering å hospital – för brott som blivit begångna å annan tid än sjukdomsperioderna har han ock fått avtjäna straff – synes det mig icke indicerat att längre kvarhålla H. å anstalten.

Då, som ovan nämnts, det under nuvarande förhållanden högsta möjliga antalet patienter är intaget å den fasta paviljongen men det bland anstaltens exspektanter nu finnes en kriminalpatient, vilkens intagning å denna paviljong är indicerad, och det – som ovan är påvisade – för anstalter förefinnes behov av att en och annan plats för dess räkning finnes ledig å den fasta paviljongen föreligger således behov av någon evakuering härifrån till den nu färdiga fasta paviljongen vid Västerviks hospital.

Till överflyttning hit får jag med anledning därav föreslå följande 4 patienter:
Olof Jonsson, för vilken det kring Säter-paviljongen befintliga planket, knappast är nog säkert;
Bonell, som är från Kalmar län och sålunda tillhör Västerviks hospitals rayong samt Bernhard Pettersson och Hedding, vilka framställt särskild begäran om sådan överflyttning. I fråga om en patient, O. V. Engman, en imbecill, som på grund av visat rymningsbegär hit överflyttats till Härnösands hospital, synes mig förvaring å fast paviljong knappast nödvändig, utan torde denne patient kunna vårdas å Växjö kriminalasyl. Hans överflyttande dit torde emellertid lämpligen kunna anstå för utbyte framdeles, då det kan bli behövligt att därifrån överflytta någon patient till härvarande fasta paviljong.

Alfred Petrén.