/20/7. Afskrift t. dir./
Berättelse till Kungl. Medicinalstyrelsen över av undertecknad den 6 april samt 9-10 april 1914 förrättad inspektion av sjukvården å Växjö hospital och kriminalasyl.

Närvarande vid inspektionen: å hospitalet överläkaren E. Lindell och biträdande läkaren Ulrika Eriksson samt å kriminalasylen dåv. t. f. asylläkaren A. Granholm och biträdande läkaren F. Velander. Undertecknads näst föregående inspektion ägde rum den 21-23 juni 1913.

Hospitalet.
Antalet inspektionsdagen å statsplats intagna patienter utgjorde å manssidan 127, därav 2 i första klass och 125 i allmän klass (en avviken däri inberäknad), och å kvinnosidan 132, därav 5 i första klass och 127 i allmän klass, medan å länsplats vårdades 15 män och 19 kvinnor. Å kvinnosidan fanns alltså – trots det 5 av öppendörrpaviljongens platser icke kunnat besättas – ett flertal övertaliga. Å manssidan åter, där antalet reservplatser är större, fanns endast den fastställda normalbeläggningen, i det antalet å statsplats som övertaliga intagna uppvägdes av ett motsvarande antal vakanser å länsplats. Emellertid väntades inom den närmaste tiden från Lunds och Vadstena sinnessjukanstalter ett 10-tal manliga patienter, vilkas överflyttning hit – i och för vidare transport till familjevårdskolonien i Korsberga – blivit av Kungl. Medicinalstyrelsen bestämd. I övrigt var en man efterskriven utifrån. Sedan förra inspektionen hade å statsplats intagits 25 män och 30 kvinnor, summa 55 patienter. Av dessa hade 7 män och 16 kvinnor överflyttats från länsplats, medan å sådan intagits 13 män (därav 6 å Kronobergs läns och 7 å Blekinge läns platser) och 28 kvinnor (därav 13 å Kronobergs läns och 15 å Blekinge läns platser). Verkliga antalet nyintagna under de något över ¾ år, som förflutit sedan förra inspektionen, har sålunda utgjort 73, motsvarande bortåt 30 % av beläggningssiffran. Av de nyintagna hade 8 blivit utflyttade till familjevårdskolonien i Korsberga, därav de 5 för detta ändamål hit överflyttats från Uppsala asyl och hospital (i utbyte med 3 denna anstalts rayong tillhörande patienter). På grund av den starka omsättning, som sålunda ägt rum, hade exspektanssiffran, som vid förra inspektionen uppgick till 70 (de å länsplats intagna ej medräknade) sjunkit något. Anmälda till inträde voro nämligen vid inspektionstillfället 40 män och 20 kvinnor; av dessa hade anmälts:

Från granskningen av intagningshandlingarna är endast att nämna, det en förslöad patient, som den 27 juli 1912 blev utskriven från länsplats till Växjö fattiggård, på grund av inträdande orosperiod den 25 juni 1913 återintagits, nu å statsplats utan att någon ny bilaga A utfärdades. Mannen ifråga (N:o 1861 K. P. Pettersson) hade emellertid alltjämt stått kvar som exspektant till statsplats.

Bland de nyintagna kvinnorna voro två kriminalpatienter; av dessa hade den ena intagits efter straffriförklaring, den andra åter som observationspatient, men sedermera likaledes överförts till kategorien otillräkneligförklarade. Sistnämnda patient, 18 åriga Ester Mathilda Andersson från Varberg, vilken i oktober 1913 häktats för olovligt tillgrepp och den 1 januari detta år blivit å hospitalet intagen, framställde begäran att snart få komma hem. Då emellertid det hypomana tillstånd, i vilket den åtalade gärningen blivit begången, kvarstått oförändrat ända till allra sista tiden före inspektionen, så att förbättring helt nyligen börjat inträda, kan utskrivning ännu icke komma ifråga, och med hänsyn därtill, att den hypomana tillståndsbilden föregåtts av en depressiv fas och det sålunda är fråga om en sjukdomsform, som – icke minst när den ger sig tillkänna redan i pubertetsåren – ofta tar ett mer eller mindre periodiskt förlopp, är här en längre tids anstaltsvistelse under alla förhållanden indicerad.
Av övriga patienter, som gjorde framställning om utskrivning, förtjänar endast en särskilt omnämnande, nämligen en den 3 mars innevarande år intagen man, G. V. Mellberg från Sölvesborg, vilken alltsedan 1907 upprepade gånger behandlats för följdsymtom av alkoholmissbruk, såsom neuriter, epileptiska anfall och delirium, och för vilken den 28 februari 1914 bilaga A för intagning å hospital utfärdats, då han varit bråkig och hotfull i sitt uppträdande samt yttrat idéer om förföljelse. Under vistelsen å hospitalet ha dessa emellertid ej framträtt och icke heller några andra i egentlig mening psykotiska symtom kunnat konstateras, varför det – i fall några sådana under en fortsatt observation alltjämt icke skulle ge sig tillkänna – ej kan vara berättigat att på längden kvarhålla mannen ifråga å hospitalet. Tyvärr kan han icke, så länge ej den nya lagen om behandling av alkoholister ännu trätt i kraft, mot sin vilja intagas å alkoholistanstalt, och att det ifråga om honom förelåge någon indikation härför ville han icke medgiva, då han icke ägde någon klar insikt om alkoholens grava betydelse för honom.

Kriminalasylen
Antalet kriminalasylen tillhöriga patienter utgjorde 108, därav emellertid 1 var avviken (Blank-Sjöberg) och två permitterade (Sjöforss och K. J. Hellström – närmare omnämnda i min förra inspektionsberättelse). Verkliga antalet inspektionsdagen närvarande patienter utgjorde sålunda 105.
Sedan förra inspektionen hade 19 patienter blivit intagna, därav 4 observationer och 15 till kategorien otillräkneligförklarade hörande. Av dessa hade en blivit överflyttad från annat hospital. För de övriga 14 hade väntetiden varit: i 1 fall mellan 2 och 3 år, i 7 fall mellan 1 och 2 år, i 1 fall mellan 6 och 12 månader, medan den i 5 fall varit mindre än 6 månader. Nämnda siffror innebära för det stora flertalet en betydligt kortare väntetid än den rörande de under förra inspektionsåret intagna. Bland exspektanterna, uppgående till allenast 7, funnos – frånsett två, i fråga om vilka meddelats att de icke för närvarande vore i behov av anstaltsvård – också icke några, som voro anmälda före sistlidne augusti. Av de vid förra inspektionen befintliga exspektanterna hade, enligt vid efterskrivning ingångna meddelanden, en avlidit och en (en straffånge) tillfrisknat i fängelset, varjämte för en till livstids straffarbete dömd (Olsén) jämlikt Kungl. Medicinalstyrelsens skrivelse den 31 oktober 1913 exspektansplatsen blivit flyttad till Västerviks hospital (i och för intagning å dess s.k. fasta paviljong). Sedan förra inspektionen hade å anstalten inträffat 5 dödsfall (därvid dödsorsaken varit i tre fall tuberkulos, i ett fall pneumoni och i ett fall empyem). I övrigt hade omsättningen å anstalten till största delen berott på den evakuering, varom jag i min förra inspektionsberättelse framställde förslag. Sålunda hade överflyttats till Västerviks hospital 5 patienter (därav de tre för intagning å dess fasta paviljong), 4 till Vänersborgs hospital och asyl samt 2 till Uppsala hospital och asyl. I övrigt hade 2 utskrivits till friheten, därav en (Gust. Hj. Johansson) som tillfrisknad och en (Enström) som förbättrad, samt 2 blivit efter avslutad undersökning återförda till fängelset, däribland en av de sedan förra inspektionen intagna observationspatienterna. Vad åter beträffar de återstående av dessa hade de två sedermera blivit överflyttade till kategorien otillräkneligförklarade, medan den 4:de (Nyström) alltjämt tillhörde observationspatienternas kategori (om ock undersökningen var avslutad). Frånsett att en av de till den fasta paviljongen vid Västerviks hospital överflyttade strax efter förra inspektionen hölls isolerad några dagar på grund av våldsamt uppträdande, hade icke några skyddsmedel, innebärande mekaniskt tvång, blivit under inspektionsåret använda. Med det nuvarande patientmaterialet hade anstaltens skötsel icke varit förenad med några egentliga svårigheter, och för åtskilliga här intagna imbecilla torde med hänsyn till härvarande lokala förhållanden (det ringa antalet patienter, som gör det möjligt för läkarna att genomföra en mera individualiserande behandling, platsernas uppdelning på ett flertal relativt små avdelningar, den talrikare betjäningen med därav följande större möjlighet att medtaga i rymningshänseende osäkra patienter på utarbete, o. s. v.) vistelsen å denna anstalt vara fördelaktigare än om man varit nödsakad hänvisa dem till de vanliga stora sinnessjukanstalterna. Antalet arbetande utgjorde första inspektionsdagen 45, därav 16 voro sysselsatta med trädgårdsarbete, 1 med mureriarbete, 1 å skomakeri – samt 2 å skrädderiverkstaden, medan 24 voro sysselsatta å avdelningarna, därav 10 med knappsömnad, 4 med bandvävnad, 2 med ylleplockning, 2 med strumplagning samt 7 med diskning, rengöring, o. d. Önskligt skulle vara, om det läte sig göra, att inom paviljongen ordna en vävsal, så att en del patienter kunde få syssla även med vanlig vävning, ett arbete som givetvis är förenat med mera intresse än t. ex. knappsömnad och som ju också med stor framgång blivit infört å ett flertal hospitals mansavdelningar.

Från granskningen av intagningshandlingarna är att nämna att – enligt vad resp. bilagor A upplysa – beträffande N:o 208 Karl Oskar Pettersson från Daretorp, N:o 213 Johan Sanfrid Johansson och N:o 218 Olof Gustav Michelsen Gröndal läkarundersökningen skett mer än en månad före ansökans inkomst till direktionen, om ock i de två förstnämnda fallen attesten varit daterad mindre än en månad dessförinnan. I övrigt är nämnde Johan Sanfrid Johanssons anamnes anmärkningsvärd, i det han vid det åtalade brottets begående varit notoriskt sinnessjuk sedan ett par år tillbaka och även varit intagen å sjukhus. Efter att ha börjat visa sig olik mot förut sköt han sig nämligen i oktober 1910 två revolverskott genom lungan och vårdades härför å Falköpings lasarett; utskriven härifrån låg han det första året till sängs i hemmet, blev sedermera allt häftigare till lynnet, varför man av farhåga att han skulle skada sig själv eller föräldrarna så vitt möjligt ständigt bevakade honom. Den 14 september 1912 överföll han emellertid fadern och slog honom med en knytnävstor sten i huvudet, så att starkt blodflöde uppstod, gick sedan omkring stugan med en lie och en knölpåk för att söka slå ihjäl någon, "ty då skulle han ju också själv bli dödad"; gick slutligen och hoppade i en torvgrav, men blev uppdragen, bunden och häktad. Fallet har här refererats, då det utgör exempel på, huru viktigt det kan vara att den som blivit intagen å sjukhus på grund av självmordsförsök icke så snart skadan blivit läkt blir hemsänd utan närmare undersökning av hans sinnestillstånd, utan att han i dess ställe för nämnda ändamål blir överflyttad till sinnessjukanstalt.

Bland de patienter, som gjorde framställning om att bli utskrivna från anstalten, finnes en, beträffande vilken försökspermission nu synes mig bör kunna ifrågakomma: N:o 159 Anders Peter Andersson från Väro, född 1864. Hemmansägareson. Sedan barndomen klent begåvad har han, alltsedan han blev vuxen, fört ett supigt levnadssätt. År 1899 fick han en akut psykos, möjligen förorsakad av alkoholmissbruk. Alltsedan dess uppgives han ha varit "konstig och besvärlig" och även gjort försök att förkorta sitt liv. Enligt det år 1909 utfärdade läkarbetyget hade han åtminstone de två sista åren ej sällan plägat misshandla en i hemmet boende syster. Den 19 februari 1909 anmodade han tjänstflickan skära av halsen på honom och då hon ej ville efterkomma hans uppmaning, sprang han upp och sökte slå sönder sin systers spinnrock; då hon hindrade honom, slog han till henne, nappade till sig blånorna från spinnrocken, tog en tändsticksask och sprang ut i ladugårdsbyggnaden, där han tände på halmen med resultat att denna byggnad fullständigt brann ned samt även manbyggnaden delvis. Vid polisförhöret var han virrig och i fängelset yppade han tankevillor av depressiv-paranoid art: genom sitt usla leverne hade han försvurit sig sin själ åt djävulen, vilket skedde jultiden 1908, då han så tydligt hörde, hur själen lämnade kroppen; sedan dess hade han tacklat av, hjärtat hade upphört att slå; han tyckte sig vara på väg till dödsriket, ingen räddning funnes för honom, han skulle brinna i svavelsjön, o. s. v. I juni 1909 blev han överflyttad från fängelset till upptagningsanstalten i Falkenberg. Här fortforo till en början samma idéer ("ansåg tillståndet hopplöst", o. s. v.), men på hösten samma år visade sig tecken på förbättring och han började nu hjälpa till med arbetet inom avdelningen. Därefter fortskred förbättringen, sommaren 1910 syntes tankevillorna vara försvunna, och i mars 1911 hade han full sjukdomsinsikt, arbetade ordentligt samt började hysa hemlängtan. I augusti samma år blev han emellertid överflyttad till kriminalasylen, där han hela tiden haft exspektansplats. Här har han hela tiden visat sig fullt ordnad och redig utan vare sig hypokondriska eller andra tankevillor, har städse varit foglig och arbetat flitigt i trädgården; emellanåt har han för omgivningen beklagat sig över att han skall gå så länge. Då det av den härstädes företagna undersökningen framgår, att Andersson är en tydligt imbecill individ, och med särskilt hänsyn till hans i anamnesen omnämnda svåra alkoholmissbruk har jag – då ett återupprepande av detta skulle innebära stor fara för ett nytt utbrott av sinnessjukdomen – vid föregående inspektioner vid mina överväganden kommit till det resultat, att jag ännu borde vänta att tillstyrka utskrivning i detta fall. Då emellertid nu 3 år förflutit, sedan Andersson tillfrisknade från den akuta sjukdom, under vilken han anlade mordbrand, och då hans habituella psykiska tillstånd ju dock icke är sådant, att det berättigar till ständig internering, synes det mig icke vara indicerat att nu längre kvarhålla honom å anstalten. Med hänsyn till ovannämnda fara för recidiv vore det dock skäl att utskrivningen föreginges av längre tids permission. Sådan synes mig alltså nu böra beviljas, därest de närmaste anhöriga göra framställning härom. Även följande fall förtjänar närmare omnämnande:

N:o 116 Hilding Bengtsson, född 1888, intagen den 18 augusti 1908. Som barn hos fostermoder, gick ordentligt i skola och hade vid konfirmationen medelmåttiga kunskaper. Efter denna tog han 1904 tjänst som dräng och innehade därpå under loppet av ett par år sådan tjänst å 4 á 5 olika platser. Efter att därpå en tid hava varit utan arbete, förfalskade han i april 1907 en orlovssedel och fick på denna en plats, men efter en månad tillgrepp han här 50 kronor i en chiffonnier, rymde till närmaste stad, ekiperade sig och skaffade sig därpå å ett annat falskt intyg en ny plats. Häktad den 3 juni 1907 visade han sig i fängelset enfaldig och trög men ansågs av fängelseläkaren sannolikt vara straffemottaglig och dömdes i oktober samma år till 8 månaders fängelse (därav hälften redan skulle anses vara avtjänt). Frigiven lånade han den 8 april en cykel mot 50 öre, men kom ej igen med den utan sålde den för 20 kronor i närmaste stad. Härför ånyo häktad, blev han hänvisad till Växjö kriminalasyl för observation. Här visade han sig lögnaktig, ombytlig till lynnet, tvär och vresig samt hölls gärna med de komplotterande vaneförbrytare, varav här vid den tiden (innan de fasta paviljongerna trätt i verksamhet) funnos åskilliga. I maj 1909 fick han emellertid börja på utarbete och blev sedermera biträde åt renhållaren, men rymde från denne i juli 1910. Efter ett par månader återförd av polisen, visade han sig nu mycket missnöjd, trumpen och tvär, var med i alla komplotter och sökte uppvigla medpatienterna att strejka från arbete. Hösten 1912 förmåddes han emellertid åter börja med utarbete, men på grund av sin lättja och sitt trumpna missnöje, som återverkade skadligt på andra, fick han åter stanna inne å avdelningen. Här försökte man nu att sysselsätta honom med knappsömnad, men i november 1912 utbyttes detta mindre intresseväckande arbete åter med utarbete. Sedan dess har hans tillstånd och uppförande så småningom förbättrats. I maj 1913 är antecknat, att han är vid ganska jämnt lynne och slutat att söka uppvigla medpatienterna. Under det år som sedan dess gått har han alltjämt arbetat villigt och skött sig utan anmärkning. Skulle detta goda tillstånd fortfara över nästa vinter, synes det mig vara skäl att till våren (den tid då arbetstillfällena å landsbygden äro bäst) permittera denne patient, om någon lämplig plats åt honom kan anskaffas. Oaktat det här är fråga om en individ, som blivit förklarad straffri på grund av imbecillitet, synes det mig nämligen icke indicerat att på längden kvarhålla honom å anstalt, sedan han under årens lopp förbättrats därhän, att den förhoppningen icke behöver vara utesluten, att han skall försörja sig genom ärligt arbete. Givetvis bör dock i ett fall som detta en eventuell utskrivning alltid föregås av en längre tids permission (ej under 1 år), på det att han, i händelse han åter skulle begå någon kriminell handling, omedelbart och utan alla formaliteter, måtte kunna återföras till anstalten.

Bland kriminalasylens övriga patienter fanns ingen, ifråga om vilken jag för närvarande kan tillstyrka utskrivning eller permission.
Vid inspektionen genomgick jag slutligen alla de närvarandes journaler för utrönande i vad mån här ännu funnos patienter, som kunna vårdas å vanliga hospitalsavdelningar, för att kunna göra förslag till byte, när jag å andra hospital finner patienter, vilkas överflyttning till Växjö kriminalasyl är indicerad.
Alfred Petrén