Berättelse till Kungl. Medicinalstyrelsen över av undertecknad den 29 mars 1914 förrättad inspektion av sjukvården å Visby hospital. Närvarande anstaltens t. f. läkare L. G. O. A. Trägårdh. Undertecknads näst föregående inspektion ägde rum den 3 juni 1911.

Antalet inspektionsdagen å anstalten vårdade utgjorde 65, därav 27 män och 38 kvinnor. Å kvinnosidan voro sålunda 4 platser lediga. Å denna könssida hade det visat sig svårt att utnyttja alla platserna, då vaksalsplatserna (till antalet 17, fördelade på tvenne intill varandra liggande rum) i allmänhet voro upptagna. Det uppgavs att av dem, som vid inspektionstillfället lågo här, de 4 skulle passat för vaksal för lugna, om särskild sådan funnits. Emellertid var vid tidpunkten i fråga antalet kvinnliga exspektanter endast 2, därav en epileptisk idiot, vilken enligt läkarbetyget vore i trängande behov av vård, och en nyanmäld sinnessjuk. Å manssidan (där alla platser voro belagda utom två reservplatser) var antalet exspektanter 7, däribland en akut insjuknad. För den äldste av dessa exspektanter var ansökan ingiven i november 1913.

Den längsta väntetiden hade för männen varit mellan 1 och 2 år (av dessa voro flertalet idioter) och för kvinnorna mellan 6 á 12 månader.

I samtliga fall hade vid intagningen förelegat fullständiga intagningshandlingar utom beträffande n:r 349 A. S. Eriksson, vilken den 25 juni 1911 intagits på remiss av t.f. poliskommissarien Carl Lindström, varefter bilagorna ingåvos den 29:e i samma månad. I bilagan A. angående denna patient (som tre gånger förut varit sinnessjuk och vårdats å Visby hospital) upplystes nu, att det nuvarande sjukdomsanfallet börjat först den 26 juni 1911 (!); vid upptagandet av status praesens å hospitalet företedde hon bland annat tankevillor av depressiv art.

Flera av de nyintagna hade tidigare vårdats å Visby hospital och därifrån utskrivits som förbättrade men hemma snart nog åter försämrats. Bland dessa var en kvinnlig patient n:r 359 Maria Kristina Eklund, vilken utskrivits från hospitalet 1904, men därvid snart nog befanns vara i sådant tillstånd, att hon ständigt måste övervakas; hon hade nu åter blivit intagen å hospitalet i december 1912, sedan hon tänt på stugan, där hon bodde inackorderad, så att den nedbrann, samt i övrigt även försökt tända på ett par andra stugor på orten.

Den starka omsättningen på manssidan år 1912 hade berott därpå, att 20 manliga patienter det året blivit överflyttade till Västerviks hospital, varefter manssidan varit fri från exspektanter ända till mot slutet av år 1913.

Någon utskrivning enligt § 50 hade icke sedan förra inspektionen ägt rum, då kommunerna å Gottland i allmänhet sakna fattighus. En kvinna hade utskrivits oförbättrad enligt § 51. I övrigt hade endast förbättrade och tillfrisknade utskrivits. I ett par fall hade permission av icke tillfrisknade patienter försökts på anhörigas begäran, men återintagning efter ett par dagar ägt rum.

Det kroppsliga hälsotillståndet hade varit gott. Under de sista åren hade det icke förekommit något dödsfall i tuberkulos. Icke heller var någon vid inspektionstillfället sängliggande i denna sjukdom (vilken emellertid konstaterats å en patient å vardera könssidan).

Antalet sängliggande utgjorde vid inspektionstillfället å kvinnosidan 10, därav 8 av mental indikation och 2 av kroppslig sjukdom, och å manssidan 8, därav 5 av mental indikation och 3 av kroppslig sjukdom. Å manssidan hade övervakningsavdelningen (omfattande sammanlagt 12 platser) räckt till.

Antalet arbetande utgjorde inspektionsdagen å manssidan 19 (därav 2 i tvätten, 4 med städning, o.d. samt 13 i vedgården), utgörande c. 70 % av samtliga manliga patienter, och å kvinnosidan 14 (därav 1 i tvätten, 3 med städning, o.d., 2 med stickning, 6 med sömnad, 1 med vävnad och 1 med bandvävnad), utgörande c. 37 % av samtliga kvinnliga patienter.

Å kvinnosidan hade isolering förekommit i ett par fall för längre eller kortare tid på grund av våldsamhet eller förstörelselusta och vid inspektionstillfället var en kvinnlig patient av förstnämnda indikation isolerad. Det framhölls, att företagen isolering ej sällan skulle kunnat undvikas, om möjlighet funnits att använda långbad, men härtill räckte betjäningen ej.

Å manssidan hade icke några skyddsmedel, som innebära mekaniskt tvång, förekommit sedan förra inspektionen. Här funnos emellertid tvenne patienter, vilka visat sig mycket opålitliga och hotfulla, och som därför icke lämpligen kunna vårdas å denna anstalt med dess ringa betjäningsnumerär och rätt så primitiva lokaler vad manssidan beträffar. Dessa patienter äro n:r 368 Karl Gustaf Pettersson från Träkulla (straffri förklarad för hemfridsbrott), vilken hotat slå ihjäl skötarna, och n:r 358 K. Fredrik Norrby från Visby, vilken under inverkan av hallucinationer visat sig mycket opålitlig och ofta slagit till medpatienterna. Det vore för den skull önskligt, att dessa två patienter bleve överflyttade till Västerviks hospital, där ju helt andra resurser finnas för deras vård. Därvid kunde det vara lämpligt, att i stället härifrån återflyttades till Visby hospital c. 70-årige kriminalpatienten Johan Petter Johansson Gardell från Gottland vilken – straffri förklarad för en i maniskt tillstånd begången stöld – nu icke på lång tid visat några symptom på sinnessjukdom, och för den skull borde för längre tid permitteras, något som emellertid lämpligast skedde från Visby hospital.

Då undertecknad vid min i oktober 1914 verkställda inspektion av sjukvården vid Västerviks hospital med överläkaren därstädes bragte sådant byte på tal, förklarade denne sig ej hava något däremot, men framhöll, att det då vore ändamålsenligast att därvid på en gång överflyttades från Visby hospital så många manliga patienter, att Västerviks hospital med detsamma erhölle det antal gottlänningar, det enligt den nya rayonindelningen skall lämna plats för. Enligt vad jag inhämtat, skulle med dennas införande antalet å Gottland hemmahörande sinnessjuka, som skola ha vård å Västerviks hospital, ökas med 3. Under förutsättning att ovannämnde kriminalpatient återflyttas till Visby hospital, skulle alltså 4 patienter överflyttas härifrån till Västerviks hospital. Vid mitt ovannämnda besök härstädes framhöll överläkaren, att han, då tvenne av dessa alltså skulle tillhöra kategorien opålitliga och våldsamma, funne det billigt, att de övriga av dem utvaldes bland lugna och arbetande. I anledning härav anmodade jag överläkaren vid Visby hospital att till överläkaren vid Västerviks hospital översända för urval ett antal journaler rörande för lugn avdelning passande patienter och har den senare – med översändande av journalerna i fråga – meddelat mig, att han funnit n:r 283 John Rudolf Jakobsson, n:r 385 Karl Aug. Em. Pettersson och n:r 394 Johannes Adolf Österling för ändamålet mest lämpade. Enligt var jag inhämtat, mottager den förstnämnde av dessa understundom besök av sin fader, varför av dessa tre de två återstående – av vilka den förre icke brukar efterhöras, medan beträffande den sistnämnde modern uttryckt önskan, att han komme till en större anstalt, där han kunde lära sig något hantverk – synas mig böra utväljas.

På nu anförda skäl för jag alltså föreslå, att från Visby till Västerviks hospital överflyttas n:r 358 K. Fredrik Herman Norrby n:r 368 Karl Gustaf Pettersson n:r 385 Karl August Emanuel Pettersson och n:r 394 Joh. Adolf Österling, samt att i utbyte härmed från Västerviks till Visby hospital överflyttas kriminalpatienten Johan Petter Johansson Gardell från Gottland, ett förslag, mot vilket läkaren å Visby hospital icke heller haft något att erinra.

Med anledning av d:r Trägårdhs förestående avflyttning granskning samtliga journaler, därvid icke förekom anledning till någon anmärkning.

Å manssidan klagade patienterna över, att de fröso nattetid, vilket här endast i förbigående nämnes, då förberedande åtgärd för införandet av central uppvärmning i härvarande mansavdelning ju numera är vidtagen.

Alfred Petrén