//23/10 Avskrift t Hospdir. med anmodan 1) att låta den som sökt in Halldin få del hvad berettelsen innehåller ang annan förmyndare, 2) vid blifvande förflyttning med anledning af Östersunds återantagande anmeld Halldin till öfverflyttning t annat hospital under åberopande af denna skrifvelse. och 3) Transumt t stadgekommentar A Petrén//.

Berättelse till Kungl. Medicinalstyrelsen över av undertecknad den 8-9 september 1914 förrättad inspektion av sjukvården vid Göteborgs hospital. Närvarande t.f. överläkaren, biträdande läkaren A. W. Paulsson och t.f. biträdande läkaren C. G. A. Björk. Överläkaren J. K. Wickström åtnjöt semesterledighet. Näst föregående inspektion förrättades av överinspektören A. Petrén den 10-11 oktober 1913.

Antalet å statsplats vårdade utgjorde enligt lämnad uppgift den första inspektionsdagen 281, därav 25 män och 25 kvinnor å 1:a klass och 123 män och 108 kvinnor å allmän klass. Av allmän klass var alltså en plats ledig å kvinnosidan och två patienter övertaliga på manssidan. På Göteborgs stads upptagningsavdelning vårdades samma dag 73 patienter, 41 män och 32 kvinnor. Här voro alltså två platser lediga på kvinnosidan.

Sedan föregående inspektion hade intagits på statsplats 32 män och 26 kvinnor, alltså tillsammans 70 män och 72 kvinnor. Av de å statsplats intagna hade emellertid 17 män och 23 kvinnor överflyttats från upptagningsavdelningen, varför det reella antalet intagna utgjorde 53 män och 49 kvinnor, tillsamman 102, motsvarande en årlig intagning av nära 30,3 % av platsantalet. Samtliga de på upptagningsavdelningen intagna patienterna hade intagits inom en månad efter anmälningen, och detta var ock fallet med 15 utifrån direkt intagna 18 patienterna. För dem, som överflyttats från upptagningsavdelningen, hade väntetiden, inclusive vistelsen på sagda avdelning, för flertalet utgjort 6-12 månader eller 1-2 år.
Av de sedan förra inspektionen intagna hade åter utskrivits:

Till Göteborgs stads sinnessjukhus Gibraltar hade överflyttats 15 män och 16 kvinnor.
Antalet exspektanter voro till allmän klass 8 manliga och 15 kvinnliga, till 1:a klass 1 manlig och 9 kvinnliga.

Det kroppsliga tillståndet hade under den sedan föregående inspektion förflutna tiden varit gott. En lättare epidemi av enteritis hade förekommit, annars intet anmärkningsvärt.

Den 1:a inspektionsdagen förekommo av tvångsmedel på manssidan badkarstäcke i 1 fall, på kvinnoavdelningen badkarstäcke i 3 fall. Isolering förekom ej men väl lågo, såsom ju fallet är på så gott som alla sinnessjukhus, en del patienter i enkelrum för olåsta dörrar. Under sistförflutna augusti månad hade tvångsmedel i följande utsträckning förekommit, på manssidan: badkarstäcke 4 personer, 50 ggr, tillsammans 497 timmar, på kvinnosidan: badkarstäcke 10 personer, 135 ggr. tillsammans 1058 timmar, skyddströja 1 person, 31 ggr. 31 dygn.

Osnyggheten under första inspektionsdagen var på manssidan: 1:a graden 7, 2:a graden 6, 3:e graden 2, summa 15, på kvinnosidan: 1:a graden 6, 2:a graden 0, 3:e graden 1, summa 7; under sistförflutna augusti månad på manssidan: 1:a graden 314, 2:a graden 157, och 3:e graden 57, summa 528; på kvinnosidan 1:a graden 237, 2:a graden 35, 3:e graden 28, summa 300; i medeltal per dag på manssidan 17, på kvinnosidan 9,7, i procent av platsantalet resp. 9% och 5,8%.

De arbetande patienternas antal utgjorde på manssidan 52 och på kvinnosidan 61, alltså nästan exakt samma siffror som förekomma i föregående inspektionsberättelse.
Tillåtelse att gå fritt på sjukhusets område hade 19 män och 17 kvinnor, utgörande något över 10 % av beläggningssiffran.

Vid granskning av intagningshandlingarna befanns det att två patienter n:o 177 Gustaf Landin och 224 Eva Eriksson, båda från Göteborg, efter att en tid ha varit utskrivna från sjukhuset åter intagits utan nya ansökningshandlingar. Landin utskrevs den 11/3 1913 och intogs åter den 9/6 samma år och Eva Eriksson utskrevs den 3/4 och intogs åter den 11 i samma månad. Någon tvekan om vårdbehovet förelåg ej i någondera fallet. I ett par ansökningshandlingar saknades bil. B och bil. A för n:o 2887 Carl Hugo Destinon, Ängelholm, förelåg i avskrift från original, som vid handlingarnas inkomst var några dagar för gammal. Inga av de påpekade små formella oegentligheterna kunna anses ha någon som helst praktisk betydelse.

Ingen av de nykomna framställde anhållan om utskrivning, som kunde ge anledning till ett förslag om villfarande av den framställda begäran. Den i föregående inspektionsberättelse vidlyftigt omhandlade skomakaren n:o 2896 Johan Gustaf Halldin från Göteborg framlade i ett timslångt anförande sin uppfattning om den orättvisa interneringen, om sin egen absoluta förträfflighet och om det martyrskap, som anförvanternas ondska - till uppkomsten av deras "hätskhet" anser han sig icke ha givit någon som helst anledning- förskaffat honom. Halldin, som äger en tydligen mycket övad förmåga att i muntliga anföranden patetiskt utlägga sin sak, är i det hela fullt formellt redig och visar inga falska föreställningar eller sinnesvillor i egentlig mening, men det är dock enligt min mening intet tvivel om att en psykisk abnormitet föreligger, såsom ju är samtliga de läkares mening, som haft honom i sin vård. Den stegrade affektabiliteten beträffande allt som rör vad han anser vara sin egen rätt, med oförmåga att inse vad som kan anses vara andras rätt, nämligen att gå fria från trakasserier, hot och t.o.m. våldshandlingar, omöjligheten att se en sak från mera än en sida, att hos sig själv finna det ringaste fel till den uppkomna konflikten med anförvanterna, hans tydligt framträdande överdrivna uppskattning av sin egen vikt och sitt eget värde, sina egna resurser och människors uppfattning om hans samhällsgärning (han talar om vilken utmärkt man han varit, vilket anseende han åtnjutit och huru väl känd han är av alla göteborgare), hans oförmåga att fullt riktigt återgiva de förhållanden, som röra hans sak, och benägenheten att i stället ge dem den för honom gynnsammaste formen, den hyperaktivitet i hjärnarbetet, som tydligen föreligger, allt under det att det så gott som uteslutande sysslar med denna enda sak, den honom tillfogade orätten, ge detta vid handen. Emellertid är det enligt min mening visst icke uteslutet, att Halldins tillstånd under gynnsamma förhållanden skulle kunna bliva sådant, att han kunde återgå till en samhällsnyttig verksamhet, och det måste anses säkert, att en internering särskilt under förhandenvarande förhållanden ej innebär en för honom lämplig behandling. Då emellertid det tydligt framgick av Halldins yttrande, att man icke kan vara säker på att han icke, i händelse han därtill skulle få tillfälle, vill utöva repressalier för den förment orättvisa frihetsförlusten, och då Halldin själv ju i upprörda stunder givit uttryck åt ett rätt fult hot mot sonen, kan jag, lika litet som ordinarie överinspektören ansett sig kunna det, förorda en omedelbar utskrivning. Emellertid anser jag, att vad som under nuvarande förhållanden skulle kunna göras för att förskaffa Halldin lämpligast möjliga behandling vore dels ett ordnande av hans rättsförhållanden till anförvanterna, dels en förflyttning till ett annat sjukhus. Det är utan tvivel med hänsyn till Halldins tillstånd olämpligt, att den son, med vilken han lever i konflikt och som föranlett hans internering, är hans förmyndare, det vore säkert mycket fördelaktigare för Halldin, om annan person, exempelvis den i Stockholm bosatte sonen, mot vilken han anser sig ej ha något att anmärka, utövade denna funktion. Och en förflyttning t.ex. till Stockholms hospital, där han kunde få mottaga besök av sistnämnde son, och där man skulle kunna giva honom en så småningom sig ökande frihet, tills utskrivning vore möjlig, skulle antagligen verka i mera än ett avseende fördelaktigt.

Bland dem, som framställde anhållan om att bliva utskrivna, var också n:o 2800 Edgar Otterström från Göteborg, vilkens skrivelse till Justitiekanslern den 1 september innevarande år blivit till undertecknad remitterad för yttrande, och torde därför lämpligen detta yttrande härstädes avgivas. Genom förda journaler och genom samtal med Otterströms läkare vid Göteborgs och Vänersborgs hospital, genom en del skrivelser från Otterström och genom samtal med honom själv har jag inhämtat följande:
Otterström är född i Göteborg den 2 november 1875. Modern "ytterst nervös", en morbroder "degenererad", tog sig själv av daga, en dotter till denne för sinnessjukdom vårdad på Göteborgs hospital. Patienten var mycket sent utvecklad, talade först vid fem års ålder, genomgick fyra klasser i läroverk och blev därunder relegerad för oärlighet. Var efter skoltiden en lång tid inackorderad hos en prästfamilj, där man ansåg honom abnorm. Därefter skulle han bli lantbrukselev men rymde efter två dagar, sedan han tagit sig ett grundligt rus. Var så järnvägsarbetare, brandsoldat (i 14 dagar) och polis på tre olika platser (O:s egen uppgift) och drev därefter omkring såsom luffare. Han fick redan tidigt smak för rusdrycker, vilken sedan alltmera tilltog. Enligt egen uppgift har han en gång dömts till 2 månaders fängelse för våldsamt motstånd mot polis, 2 gånger varit dömd till tvångsarbete, 8 månader 1:sta och 1 år 2:dra gången, likaledes enligt egen uppgift har han haft anställning vid ett artilleriregemente, varifrån han "blev utstraffad" efter 7 månader. Han påstår att bestraffningarna voro följder av okynnesstreck, som han säger sig ha begått: en gång hade han skurit sönder gummiringarna på en officers velociped, en gång ryckt bort gradbeteckningen på en annan officers kappa och en tredje gång skurit sönder en presenning. Han har alltid varit slösaktig och sålt eller pantsatt sina tillhörigheter. Det uppgives, att han en gång "under vilda åtbörder" gjort ett mordförsök mot sin mor yttrande att han "först skulle bli nöjd, när han sett hennes hjärteblod". Då modern för att rädda sig avlägsnade sig ur huset, genomsökte han detta i varje vrå t.o.m. under sängarna. Efter denna historia utvandrade han till Nordamerikas förenta stater, men hemsändes, efter att under 1 års tid varit intagen å ett sinnessjukhus i Minnesota, av myndigheterna och ankom till Göteborg den 10 augusti 1908. Den 14 i samma månad erhöll han sitt fädernearv, varvid överenskoms, att han skulle få 1 400 kr., när han framkommit till Amerika, dit han åter ärnade sig, resten erhölls i kontanter. Denna summa, som uppgick till 700 kr., förslösade han hastigt, så att han efter endast några få dagars förlopp hemsändes av svenska konsuln i Hull alldeles medellös. Han påstod nu, att han icke erhållit så stor arvslott, som han skulle haft, ehuru han med kvitto erkänt detta och de 1 400 kronorna stodo inne för hans räkning i bank. Även påstod han sig äga en farm i Amerika, varifrån han dock blivit hemsänd medellös. Sedan andre stadsläkaren Elis Wingård utfärdat intyg om behovet av vård och observation på Gibraltar, intogs han därstädes den 24 augusti 1908, förflyttades den 12 september 1910 till Vänersborgs hospital och asyl samt överflyttades till Göteborgs hospital den 23 januari 1913. Under vistelsen på sinnessjukhusen har han i det hela varit rätt lättskött, om han ock då och då försökt att uppvigla andra patienter till rymning. Stämningen har varit växlande. Då han kommit i kontakt med läkarna har han ofta varit vresig och mångordigt utbrett sig över de oförrätter, för vilka han anser sig ha varit utsatt, framförallt har hans intresse knutit sig till det enligt hans mening olaga och för honom ofördelaktiga arvskiftet och vid den "olaga" interneringen, som åstadkommits genom komplott mellan anförvanterna och doktor Åberg i Göteborg. En tydligt ökad självkänsla har framträtt och en fullkomlig oförmåga att inse att i hans egen uppförande någonsin funnits något klandervärt. Det mest graverande förnekar han; i en skrivelse daterad den 26 november 1908 säger han beträffande det omtalade mordförsöket, att han, då fadern "kom emot honom med en stor käpp", sade: "Dra åt helvete med dig käring, annars sticker jag kniven i dig" och tillägger han i skrivelsen: "jag har aldrig i hela mitt liv burit på mig en kniv". Sina andra dater berättar han med en skrytsam belåtenhet utan skymt av skamkänsla och utan att röja någon insikt om sin förolyckade existens. Han har en viss talförhet och synes äga någon sakkunskap i polis- och fängelseförhållanden, men hans anföranden brista ofta i tankesammanhanget. I allmänhet har han deltagit i arbete med pauser då och då under de tider, då han varit som mest upptagen med sina idéer. I det samtal jag hade med honom framlade han i ett ordrikt men sammanhangslöst yttrande ungefär de synpunkter, som han utvecklat i sin skrivelse till Justitiekanslern. Det låg tydligen ingen djupare affekt bakom hans krav. Mest sken det fram en stor belåtenhet, över att han, såsom han tycktes anse, kunde föra fram sin sak så bra och att han hade så väl reda på sig i rättsliga ting. Interneringsfrågan tycktes för honom ha en mera sekundärt intresse, mest uppehöll han sig vid det orättvisa arvskiftet, som han ville ha rättat. Han kunde visserligen icke förneka, att han "skrivit under", men detta var ej lagligt av tre skäl. Först och främst hade han ej godkänt den för honom utsedde gode mannen, oaktat han vistelseort var känd, vidare var han egen namnteckning icke tillräcklig, då det nu i alla fall fanns en god man, utan även dennes namn borde återfinnas på papperet, och slutligen, tillade han triumferande, även om handlingen på dessa grunder icke kan fås förklarad ogiltig, så kan i alla fall dess laglighet bestridas, på den grund att han, då han skrev under, var "full", och förbindelser ingångna under rus ej äga giltighet. Han ville nu ut för att ordna dessa förhållanden, han lede ej av "parodia" (?) (han syftar tydligen mot paranoia) eller av fixa idéer. Han hade blivit intagen för "sprit i kroppen", och den vore nu borta. Han vidhöll en del i skrivelsen till Justitiekanslern gjorda påståenden om uttalanden av en del namngivna personer, med vilka han kommit i beröring under sin vistelse på sinnessjukhusen, som emellertid äro notoriskt oriktiga.

Genom observation och undersökning av Otterström, som verkställts av de läkare, som haft honom under sin vård, och vilka jag kunnat konstatera vara riktiga, framgår att Otterström är en från början psykiskt undermålig individ med huvudsakligen etiska defekter, som aldrig ägt förmåga att sköta sig ute i livet, ehuru han vuxit upp under gynnsamma förhållanden. På detta ursprungliga tillstånd har sedermera, såsom så ofta är fallet, inympat sig en verklig psykos, som antagligen haft sitt mest akuta stadium i Amerika och därefter kommit in i ett kroniskt förlopp med ytterst långsam om ens någon progression, och i vilken nu mest framträder en demens, karakteriserad så väl av omdömeslöshet som av affektavtrubbning, vilken oaktat en viss lättrördhet i affektabiliteten dock är fullt tydlig, och av en kverulerande tendens, vilken, såsom ju ofta sker, i viss mån för ett mera ytligt betraktande dränker de övriga symptomen. Överinspektören A. Petrén har den 19 juni 1909 med anledning av en skrivelse från Otterström till Justitieombudsmannen efter en utförlig motivering uttalat såsom sin mening, att Otterström "på grund av oförmåga att taga hand om sig själv fortfarande är i behov av anstaltsvård". Denna uppfattning torde i en om möjligt ännu högre grad vara gällande även nu. Det är alldeles visst, att Otterström icke skulle kunna sköta sig själv utom ett sinnessjukhus utan är i stort behov av den vård, som på ett sådant kan beredas honom, och det är ingalunda uteslutet, att han, om han bleve utskriven och finge taga hand om sig själv, skulle på ena eller andra sättet kunna bli besvärlig eller till och med farlig för dem, som han anser ha kränkt hans rätt.

Sedan föregående inspektion hade intagits följande kriminalpatienter: n:o 2884 Gustaf Adolf Olsson, Halmstad, tilltalad för bedrägeri och mordbrand intagen den 5 maj 1914 för observation och undersökning, n:o 2865 Oskar Natanael Nilsson, Göteborg, tilltalad för inbrott, strafflös förklarad, intagen den 10 februari 1914, n:o 2877 Johan Albert Andersson, Göteborg, tilltalad för hustrumord, strafflös förklarad, intagen den 14 april 1914, n:o 2888 Johan Gustaf Valfrid Andersson, Göteborg, tilltalad för inbrott, strafflös förklarad, intagen den 10 juni 1914. I vårdavseende erbjödo de intagna fallet intet anmärkningsvärt.

Av kriminalpatienter hade den 25/8 1914 utskrivits ovannämnde undersökningspatienten n:o 2884 Gustaf Adolf Olsson, Halmstad, angående vilkens sinnesbeskaffenhet avgivits det utlåtande, att han vid den åtalade gärningens begående varit och fortfarande vore till följd av bristande psykisk utveckling (psykisk infantilism) i saknad av förståndets fulla bruk. Dessutom hade straffången Erik Gustaf Vallentin Johansson, Dörby, som vårdats å sjukhuset sedan den 31 oktober 1912, den 1 november 1913 utskrivits och återförts till fängelset för avtjänande av återstoden av straffet. Det var fråga om en imbecill person, dömd till 5 år och 2 månaders straffarbete för otukt med avvita kvinna, som, under straffets avtjänande fått en s.k. fängelsepsykos, från vilken han vid utskrivningen synbarligen var tillfrisknad.

Undertecknad hade ock i uppdrag att besöka den privata anstalten Jakobsdal i närheten av Göteborg med anledning av ett brev från doktor F. O. Åberg med förfrågan, huru man skulle förfara med en å anstalten intagen man, Charles Nilsson från Släp, vars anförvanter saknade förmåga att betala avgiften för den sjuke, under det att dennne på grund av föreskrifterna i § 60 hospitalsstadgan icke kunde utskrivas, alldenstund han hade självmordtendenser. Redan under min vistelse vid Lunds hospital, dit Nilsson i april 1914 anmälts för erhållande av vård, erfor jag att Nilsson var efterskriven, och då jag genom telefonsamtal med föreståndarinnan på sjukhemmet erhöll den upplysning, att Nilsson redan vara avsänd till Lund, ansåg jag ett besök å hemmet ej påkallat, helst ordinarie överinspektören där nyligen förrättat inspektion. Vad själva fallet beträffar, vilket ju utan tvivel erbjuder ett visst intresse, torde det vara uppenbart, att om en sjuk intagen på ett enskilt sjukhus saknar förmåga att betala avgift därstädes men i samhällsskyddets intresse icke kan därifrån utskrivas, förrän plats är honom beredd på annat sjukhus, så bör han omedelbart intagas på det statssjukhus, dit han för erhållande av vård anmälts, något som alltid, även under den nuvarande platsbristen, torde vara möjligt i betraktande av att fallen säkerligen icke komma att bli talrika. Det torde i annat fall rent av kunna ifrågasättas, huruvida icke det enskilda sjukhemmet ägde rätt att av statsmedel fordra ersättning för skedd förlust. Saken är onekligen av den vikt, att den torde böra ihågkommas vid stadgerevisionen, och kunde måhända också vara värd ett påpekande till de skilda hospitalsdirektionerna.
Frey Svensson