// 29/1 Beslutar föreslagna bytet av patienter med Växjö krim asyl (se sid.10), vilket bör ske i samband med först beslutade överflyttning av (för familjevård lämpade) patienter till Växjö hospital. Skr. härom till resp. överläkare Till hospitals kommitténs avskrift av stycket "i fråga om en manlig patient N:o 2859 Anders Andersson i den nya lagen om behandling av sådana", (sid 6-7) Till överläkaren o Katarina sjukhus Olander avskrift av stycket: "en av de nyintagna n:r 2741 L. S Kastengren vårdad någon tid" (sid 7).//.

Närvarande överläkaren E. Vestberg, hospitalsläkaren C. Lundberg samt t.f. biträdande läkarna A. Wahlström och C. Ekecranz. Undertecknads näst föregående inspektion ägde rum den 26-28 juli 1913.

Antalet inspektionsdagarna å statsplats intagna patienter utgjorde å manssidan 380 och å kvinnosidan 402. Av länsplatserna voro på manssidan samtliga 10 belagda, på kvinnosidan åter de 8. Hela antalet å anstalten vårdade utgjorde sålunda 800, därav 390 å manssidan och 410 å kvinnosidan. I dessa siffror (som motsvara det fastställda platsantalet) äro emellertid inräknade 6 permitterade, därav 5 män och 1 kvinna. Enligt vad det upplystes, föregås utskrivning numera i regel av en månads permission. Patienternas fördelning å de olika avdelningarna framgår av nedanstående tablå, som ock anger deras platsantal.

Som av denna tablå framgår, är numera endast den ena länspaviljongen belagd. Den andra blev nämligen på nyåret 1914 utrymd för att man skulle få större delen av dess lokaler stående i reserv för dels epidemiska fall bland patienter eller personal och dels andra sjukdomsfall bland mera avlägset boende betjäning. I övrigt användes en del av dess lokaler till bostad för personalen vid den belagda länspaviljongen, som numera användes till infirmeri, och vilkens platsantal, då sålunda även det stora betjäningsrummet kunnat apteras till sovrum, höjts till 16. På manssidan har vidare den förändringen vidtagits, att den förut till den mot norr vettande avdelning 4 förlagda övervakningen flyttats till ljusare och bättre, mot söder vettande lokaler inom avdelning 5, upptagande efter vissa ändringar 2 mindre och 2 större rum med sammanlagt 26 platser eller samma antal som den förutvarande övervakningen å avdelning 4. Dennas lokaler åter användes nu till nattlig övervakning i stället för de lokaler en trappa upp, som förut användes härtill. Då platsantalet där var endast 16, har sålunda nattövervakningen ökats med 10 platser genom förändringarna i fråga. Därjämte har sedan förra inspektionen en ny nattlig övervakning med 26 platser anordnats inom avdelning 10. Därmed har antalet platser med nattövervakning å manssidan ökats till 62, medan härvarande avtal platser med permanent övervakning–som förut–är 88.

På denna könssida, som förut haft nattlig övervakning å avdelningarna 7, 9 och 10, har under inspektionsåret ytterligare en sådan med 19 platser tillkommit, anordnad å avdelning 8. Därmed har antalet platser med nattlig övervakning här ökats till 65, medan antalet platser med permanent övervakning å kvinnosidan–som förut–är 135. Som av ovanstående tablåer framgår, hade nu avdelningarna för lugna, där det vid förra inspektionen (då anstalten hade ett par tiotal vakanser) stodo åtskilliga platser lediga, kunnat i det närmaste fullt beläggas. Sålunda var nu antalet lediga platser å manssidans öppendörrpaviljong endast 3 (mot 8 vid förra inspektionen). Nu nämnda förhållande synes mig särskilt anmärkningsvärt, då under inspektionsåret utgallring bland lugnare patienter i icke ringa utsträckning skett. Sålunda hade sedan förra inspektionen 28 patienter (därav 7 män och 21 kvinnor) utskrivits enligt § 51 samt 36 patienter (därav 25 män och 11 kvinnor) efter § 50, varjämte 3 män överflyttats till Växjö hospital för vidare transport till Korsbergakolonien.

Anmärkningsvärt är även, att trots denna avsevärda utgallring av lugnare patienter antalet arbetande i det närmaste dock var lika stort som vid förra inspektionen. Å kvinnosidan uppgick det sålunda till 121 (mot 122 vid fjorårets inspektion), utgörande 29 ½% av samtliga kvinnliga patienter, medan antalet arbetande å manssidan utgjorde 146 (mot 153 vid förra inspektionen), utgörande cirka 38 % av samtliga manliga patienter. Angående de arbetande patienternas fördelning å de olika sysselsättningarna hänvisas tillnärslutna bil. A. Som av denna synes, uppgick antalet med vävnad sysselsatta manliga patienter till icke mindre än 17. Då det under förra inspektionsåret anordnade vävrummet (å dagrumskorridoren inom avdelning 3 en trappa upp) icke räckte till för så stort antal vävstolar, hade till vävrum apterats även dagrummet till avdelning 8, vars flesta patienter äro sysselsatta med utarbete, varför härvarande korridoren för dem är tillräcklig som dagrum.

Det kroppsliga hälsotillståndet hade i allmänhet varit gott. Antalet dödsfall i tuberkulos under inspektionsåret hade varit 15, därav 7 på manssidan och 8 på kvinnosidan. Bland dödsorsakerna må i övrigt nämnas ett fall av suicidium, i det en manlig patient den 4 november 1913 berövat sig livet genom hängning. Patienten i fråga, n:o 2589 Karl Johan Andersson, vilken en gång förut den 13 september 1911- 6 augusti 1912 under diagnosen melankoli vårdats å Kristinehamns hospital, hade–efter att hemma snart nog ha försämrats–den 7 oktober 1912 återintagits å hospitalet, därvid han befann sig i ett tillstånd av djup depression. Då denna vara i avtagande, fick han i slutet av maj 1913 börja arbeta i ett mindre arbetslag i trädgården; han arbetade här ordentligt och uppförde sig stilla och lugnt, men var alltjämt dyster och sluten, klagade över sömnen och att han ej kunde bli bra. Den 4 november 1913 blev han borta från arbetslaget, som han lämnat för att gå på avträdet; efter en kvart började skallgång efter honom, men först nästa dag fann man honom, hängande död. Med anledning av denna olyckshändelse hade sedan den ordningen införts, att portativ klosett (med skärmställning) medfördes på arbetsplatsen ävensom dricksvatten, varjämte arbetsledaren försetts med visselpipa.

Antalet patienter, som sedan förra inspektionen intagits, utgjorde å manssidan 90 och å kvinnosidan 85, summa 175, motsvarande cirka 22% av beläggningssiffran (under en tidsrymd av något över 1 ¼ år). Som framgår av närslutna bil. B, vilken utvisar väntetiden efter ansökans inkomst till direktionen, hade förutom nyanmälda intagits även åtskilliga, som väntat 1 år och längre tid. Dessa kroniska fall, som vunnit inträde, gällde till större delen sådana, som visat våldsamhetstendenser mot vare sig andra eller sig själva, i det sådana jämte akuta fall – såsom numera är brukligt–intagits med företrädesrätt. De nyintagna hade i allmänhet intagits direkt å statsplats, i det att endast 4 å vardera könssidan intagits å länsplatser. Dessa användes nämligen numera huvudsakligast för till 2:dra klass anmälda patienter, då för sådana avgiften blir ungefär densamma, vare sig de vårdas å statsplats eller länsplats, i det den länsplats utgör 1 krona om dagen.

Antalet exspektanter, som vid förra inspektionen utgjorde 155 (därav 117 manliga och 38 kvinnliga), hade nedgått till 110 (därav 86 manliga och 24 kvinnliga). Minskningen uti exspektanssiffran hade berott dels därpå, att antalet sedan förra inspektionen anmälda (uppgående till sammanlagt 158) varit mindre än antalet under samma tid intagna (som nämnts 175), och dels därpå att vid förnyade förfrågningar angående de äldre exspektanterna det besked ej sällan erhållits, att anstaltsvård ej vidare vore behövlig.

Någon kriminalpatient fanns icke bland exspektanterna. Från granskningen av intagningshandlingarna är att anmärka, det beträffande n:o 2812 Alfred Olofsson och n:o 2759 Adolf Fredrik Jansson läkarundersökningen ägt rum mer än en månad före ansökans inkomst till direktionen.

I fråga om en manlig patient n:o 2859 Anders Andersson från Järnskog, vilken intagits den 31 augusti1914, hade läkaren–enligt vad han i bil. A upplyst–icke kunnat göra någon undersökning, då mannen i fråga vid dennes besök stängde sig inne och hotade med våld mot den, som trängde in till honom, men kunde läkaren dock genom samtal, som han lyckades få till stånd "genom en öppning i förhänget till bostadens enda fönster", övertyga sig om, att Andersson vore sinnessjuk. Dagen efter läkarbesöket, som ägt rum den 23 augusti 1914, hade denne blivit omhändertagen av polismyndighet, därvid han uppträdde så vildsint, att han måste beläggas med hand- och fotbojor; vid det polisförhör, som vid detta tillfälle blev hållet, utröntes i övrigt , att mannen i fråga sökt strypa sin hustru samt med revolver hotat dem, som kommo till hennes hjälp. Fallet synes mig – liksom det nyligen i dagspressen omnämnda fallet från Värmland, där läkare blev knivskuren av patient, för vilkens undersökning han tillkallats – utgöra ett lärorikt exempel på behovet av en bestämmelse, som tydligt fastslår polismyndighets rätt att redan före läkarundersökningen omhändertaga för sinnessjukdom misstänkt person, som uppträder på ett hotfullt eller samhällsvådligt sätt, i analogi med vad som i fråga om alkoholister är stadgadt i den nya lagen om behandling av sådana.

En av de nyintagna (n:o 2741 L. S. Kastengren) hade efter 5 veckors vistelse å anstalten blivit utskriven såsom "icke varande föremål för hospitalsvård". Mannen i fråga, som icke företett några tecken å sinnessjukdom i egentlig mening, men visat sig vara behäftad med svåra moraliska defekter (som ock lett till kriminella handlingar), hade här intagits å fullständiga handlingar med bilagan A utfärdad av doktor Olander å Katarina sjukhus, där han först varit vårdad någon tid. Bland de nyintagna männen voro 4 kriminalpatienter, därav två tillhörande kategorien otillräkneligförklarade och två som intagits såsom observationspatienter. Av dessa senare hade emellertid den ene sedermera blivit överförd till kategorien otillräkneligförklarade, medan den andre (en alkoholist, som åtalats för mordbrand) blivit såsom icke sinnessjuk återförd till fängelset.

Förutom denne hade icke någon kriminalpatient blivit utskriven. Däremot hade tvenne (i min förra inspektionsberättelse närmare omnämnda) "otillräkneligförklarade" med Kungl. Medicinalstyrelsens medgivande blivit permitterade på ett år, nämligen n:o 2389 Per Erik Gunnar Nilsson från Örebro, permitterad den 15 juni 1914 och sedan den 3 oktober 1914 anställd hos en målare, därunder han visat sig pålitlig och fullt arbetsför; samt n:o 2343 Erik August Karlsson, permitterad den 13 juni 1914 och därpå i arbete hos skomakare, där han–enligt meddelande av den 14 augusti–skött sig väl, så att han ej behöft anlita kommunen för understöd; enligt nytt meddelande av den 3 oktober sköter han sig fortfarande väl. I detta sammanhang må nämnas, att Örebro fattigvårdsstyrelse vägrade att införskaffa de upplysningar, Kungl. Medicinalstyrelsen vid bifallandet av permissionerna i fråga föreskrev skola insändas till överläkaren, med mindre dennes målsmansrätt över den permitterade bleve överflyttad på fattigvårdsstyrelsen.

Den i berättelsen över förra inspektionen närmare omnämnde alkoholisten (Johannes Emanuel Jansson), som vid denna framställde klagomål över interneringen, hade sedermera blivit utskriven.

Av patienter, som vid nu ifrågavarande inspektion begärde utskrivning, förtjänar endast en särskilt omnämnande, nämligen kriminalpatienten, n:o 2661 Hedda Eriksson, vilken i maj 1913 blev intagen å hospitalet efter att ha blivit straffri förklarad för i december 1912 begånget mord. Enligt egen uppgift har hon haft tvenne sjukdomsfall före det, under vilket nämnda kriminella handling ägde rum, och vilket börjat på hösten 1912 samt gått över under vistelsen i fängelset. Några symtom på sinnessjukdom i egentlig mening har hon icke heller företett under vistelsen å hospitalet, men har hon visat sig mycket besvärlig och kinkig till humöret, vilket särskilt gått ut över personalen, å vilken hon blivit arg, så snart hon ej fått precis som hon velat. I övrigt har hon yppat ett ständigt missnöje över att hon skall vara här, fast hon är "alldeles frisk". Vid det samtal jag hade med henne, gav hon också uttryck åt detta sitt missnöje, varemot hon syntes sakna all känsla för den fruktansvärda handling hon begått; då denna fördes på tal, visade hon sålunda ingen ledsnad häröver, utan sade blott, - för övrigt i en ganska irriterande ton – att skulden till densamma icke vore hennes, utan deras, som ej tagit hand om henne under hennes sjukdom. På grund av vad jag sålunda vid inspektionen inhämtade, kan jag icke för närvarande tillstyrka permission eller utskrivning av här ifrågavarande kriminalpatient, och anser det i övrigt vara nödvändigt, att, innan denna fråga avgöres, bättre anamestiska uppgifter införskaffas, särskilt rörande hennes tillstånd och uppförande mellan sjukdomsanfallen, då bilagan B (som är underskriven icke av några anhöriga utan av tjänstemän vid fängelset) härutinnan föga upplyser.

Förutom åt nu avhandlade ägnades särskild uppmärksamhet även åt en annan kriminalpatient, n:o 1345 Valfrid Johansson med anledning därav att han ingivit en klagoskrift till justitiekanslern, vilken remitterat densamma till Kungl. Medicinalstyrelsen. Såsom torde framgå av det av mig infordrade yttrandet över denna skrivelse, som samtidigt härmed ingives, voro däri anförda klagomål obefogade. Då emellertid patienten ifråga, som själv är formellt klar och redig, på grund av visade rymningstendenser här måste vistas å avdelning för halvoroliga, där rymningsfaran är mindre än å avdelning för lugna, skulle han kunna komma i en för honom mera passande omgivning, om han överflyttades till Växjö kriminalasyl, där för övrigt–på grund av den talrika betjäningen–möjligheterna att bereda honom sysselsättning även skulle vara större. På grund härav får jag föreslå, att nu avhandlade patient, n:o 1345 Valfrid Johansson, blir överflyttad till Växjö kriminalasyl, samt att–för erhållande av vakanser därstädes–tvenne där intagna patienter, som kunna vårdas å lugn avdelning även å vanliga hospital, nämligen n:o 200 Gustav Albin Skog från Utby i Skaraborgs län och n:o 208 Karl Oskar Pettersson från Daretorp i Skaraborgs län (för närvarande i familjevård hos skötare) i dess ställe bli överflyttade till Kristinehamns hospital, ett utbyte, mot vilket överläkaren Vestberg, som haft journalerna angående de två sistnämnda patienterna till granskning, förklarat sig icke hava något att erinra.
Alfred Petrén

//Bestyrkes å tjänstens vägnar Karl Leijer t.f. sekreterare hos Kungl. Medicinalstyrelsen// [Obs! överstruket]