//Cirk.12/4 05, Föredr.18/8 1905, 12/4Cirk.//

Jämlikt nåd. stadgan ang. sinnessjuka den 14 juni 1901 får jag härmed afgifva berättelse öfver min värksamhet som öfverinspektör för sinnessjukvården i riket under år 1904. Följande anstalter, inrättningar och hem hafva af mig inspekterats å nedanstående tider:

Inspektionsförrättningarne hafva liksom under föregående år ägt rum i närmaste öfverensstämmelse med på förhand uppgjorda af K. Medicinalstyrelsen fastställda reseplaner. Hvarje resa har i allmänhet omfattat en tid af 2-4 veckor.

Med afseende å de offentliga anstalterna är följande att anföra.
En under sommaren påtänkt inspektion af Visby hospital uppsköts tillsvidare såsom vid denna tid icke särskildt behöflig och har sedermera under året icke medhunnits.
Upsala asyl har besökts två gånger, första gången endast i om för undersökning af en därstädes intagen patient som förmenades vara fullt frisk. Öfriga offentliga anstalter hafva besökts blott en gång hvardera.

Med afseende å de nyintagnas behof af anstaltsvård samt frågor om utskrifning af till-frisknade, förbättrade eller eljes för vård utom anstalt möjligen lämnade patienter har jag intet särskildt att här anföra utöfver hvad jag i föregående årsberättelser samt i under året för hvarje förrättning afgifna berättelser meddelat. En del tvivelaktiga fall ha naturligtvis äfven under detta berättelseår förekommit, men intet som föranledt någon annan åtgärd från min sida än enskilda rådplägningar med vederbörande läkare eller i inspektionsberättelserna uttalade råd och anvisningar rörande enstaka patienter. Någon utskrifning, i enlighet med den öfver-inspektören, jämlikt § 12 man. 3 af nåd. stadgan ang. sinnessjuka tillkommande befogenheten, har jag icke under året förordnat om. Af de under år 1903 på mitt förordnande från Upsala asyl utskrifna sex patienterna har, enligt hvad jag inhämtat, en återintagits, då hon snart efter hemkomsten blef mycket besvärlig och svårskött; en annan har enligt meddelade uppgifter varit mycket "orolig och besvärlig" efter hemkomsten; de öfriga fyra hafva ej låtit sig afhöras.

Klagomål öfver obefogad internering och öfver behandlingen hafva som förut förekommit i en del fall. Af de förra har jag icke funnit något otvifvelaktigt berättigadt; i de flesta fall ha de hvilat på vederbörandes påtagligen sjukliga uppfattning af sitt tillstånd; i några fall har det varit fråga om mera praktiska förhållanden, yttre omständigheter m.m. som väl kunnat diskuteras, men att någon värklig orätt i dessa fall skett, har jag ej kunnat finna.

Klagomålen öfver behandlingen hafva äfven de i många fall varit påtagligen sjukligt betingade. I andra fall har det tyvärr ej kunnat utredas i hvad mån klagomålen varit i någon mån befogade, men, såsom jag förut framhållit och som allmänt klagats öfver, är nog betjeningens uppförande mot de sjuka ej alltid som det borde vara. – Den nu fastställda högst väsentligen förbättrade aflöningsstaten för betjäningen torde dock gifva grundad förhoppning om en bättre rekrytering af betjäningspersonalen.Den småningom ökade användningen af kvinnlig, delvis i {…vård} skolad betjäning å mansafdelningen innebär äfven ett framsteg {…}tjäningsförhållanderna.

Med afseende på tvångsmedlens användning har jag i föregående årsberättelse påpekat att anteckningarne härom hittills förts något olika å olika anstalter, äfvensom att de föreskrifna årssammandragen småningom kommit ur bruk, på grund hvaraf någon öfverigt af denna del af sinnesjukvården icke kunnat vinnas. Med anledning häraf äro nu förnyade föreskrifter om formulär under utarbetning, i följd hvaraf grundad förhoppning synes förefinnas om afhjälpande af ifrågavarande olägenhet.

De anteckningar rörande tvångsmedlens användning, som jag under mina inspektioner gjort, omfatta olika tidrymder och äro på grund häraf, samt i följd af ofvan anmärkta olikformighet i anteckningarne å de olika anstalterna, ej jämförliga, hvarför det icke torde vara af nämnvärdt intresse att här sammanställa dem. Nämnas må blott, att fortfarande å en del hospital inga eller endast alldeles enstaka fall af tvångsbehandling förekommit, och att i allmänhet tvångsmedel användas mycket sparsamt. Att döma af ett allmännt intryck tror jag dock att berättelseåret ingalunda utmärker sig för bättre förhållanden i detta hänseende än närmast föregående år.

Äfven med afseende å anteckningar om osnygghetsförhållandena å de offentliga anstalterna äro med ansedning af hvad jag anfört i föregående årsberättelse föreskrifter och formulär under öfvervägande.

Mina anteckningar från inspektionerna å de olika anstalterna i detta hänseende äro visserligen icke heller de fullt jämförliga med hvarandra enär en del omfatta endast en månad, andra två, tre eller flere månader, hvartill kommer att från ett par anstalter exakta medeltal ej kunnat erhållas. Nedanstående tablå, utvisande medeltalet osnygga för dag i procent af platsantalet torde dock kunna hafva något intresse:

Man kan a piori förmoda att användningen af tvångsmedel och förekomsten af osnygghet stå i ett visst förhållande till omfattningen af öfvervakningsmöjligheterna å de olika anstalterna och den utsträckning hvari dessa möjligheter utnyttjas. Jag har därför under året insamlat uppgifter om antalet platser å öfvervakningsafdelningarne vid alla de anstalter där sådana afdelningar finnas, äfvensom å antalet vid inspektionstillfället å samma afdelningar vårdade. Sistnämnda siffror hafva naturligtvis icke särdeles stort värde då det endast angifva det tillfälliga för-hållandet en viss dag. Platsantalet har för öfrigt ej alltid kunnat omgifvas fullt exakt, emedan en del rum ligga så till, att de visserligen vid behof kunna indragas i öfvervaknings-afdelningen, men eljes i regeln ej räknas dit. – Uppgift å antalet nattvakter meddelas äfven.

Denna tablå är som förut antydts och af angifna skäl icke i och för sig af synnerligt värde; den har äfven anförts mera som ett exempel hur hithörande uppgifter kunna sammanställas. Blefve exakta uppgifter i detta hänseende årligen infordrade, med angifvande af medeltalet säng-liggande för dag (hvarvid måhända äfven borde särskildt upptagas de på grund af kroppslig sjukdom eller svaghet liggande) skulle man utan tvifvel däraf kunna vinna en intressant öfversigt af en af sinnessjukvårdens viktigaste och för närvarande mest aktuela spörsmål.

I allmänhet torde kunna sägas att för närvarande en tendens förefinnes att samla och ordna uppgifterna rörande de för den egentliga sjukvården viktigare frågorna på ett mera rationelt sätt än förut i allmännhet varit brukligt. Å flera svenska anstalter, särskildt Kristinehamn, Lund, Stockholm och Upsala ha på de senare åren börjat föras allt noggrannare och vidlyftigare anteckningar rörande de sjukas somatiska och psykiska förhållanden och det förefaller mig uppenbart att en del af dessa anteckningar utan svårighet kunna ordnas i tabellarisk form äfvensom att en årlig öfversigt öfver dessa uppgifter skulle vara af stort intresse. I detta sammanhang vill jag erinra om att under berättelseåret en liknande synpunkt framhållits i den utländska literaturen nämligen af Dr A Koller, andre läkare vid Arile de Cery, Lousanne hvilken i Allgemeine Zeitschrift für Psychiatri 1904 sid 702 o.f. bland annat publicerat en tablå med följande rubriker.

1) Antal intagna under månaden
2) Medeltal vårdade för dag
3) Isoleringar
4) Sömnmedel
5) Långbad
6) sängläge behandling
7) Sysselsättning

Under hvardera af rubrikerna 3-7 finnes två kolumner, af hvilka den ena a) anger medeltalet sjuka för dag som varit isolerade, erhållit sömnmedel, långbad eller sänglägebehandling resp. varit i arbete samt den andra b) samma antal i % af medelbeläggningssiffran (som angifves i kolumn 2). Under rubrik 5 tillkommer ytterliggare en kolumn c) för uppgift om medeltalet badtimmar för dag. Tablån ter sig alltså på följande sätt

Månad

1. Antal intagna under månaden

2. Beläggningssiffran medeltal för dag

3 Isoleringar

4 Sömnmedel

5 Långbad

6 Sänglägebehandling

7. Sysselsättning

a

b

a

b

a

b

c

a

b

a

b.

Män

Oktober

November

etc.

Kvinnor

Oktober

November

etc.

Medeltal för månaden:

Det är icke min mening att anföra detta formulär som ett mönster utan endast som en utgångspunkt för ytterligare förbättring af den egentliga sjukvårdsstatistiken.

Angående utrymmesförhållandena torde K. Medicinalstyrelsen i sin underdåniga berättelse lemna de sedvanliga uppgifterna, men några detaljer som i nämnda berättelse ej plägar meddelas, vill jag här omnämna.

Utrymmet är å de flesta anstalter mycket knappt så att flerstädes näppeligen någon möjlighet finnes att bereda plats ens för en eller annan patient utöfver det beräknade antalet å hvarje särskild afdelning. Kristinehamns hospital är dock i detta hänseende ganska lyckligt lottadt, i det att åtminstone 9 platser å hvardera könssidan pläga vara obelagda och reserverade för tillfälligt behof. Äfven å Upsala hospitals mansafdelning kunna några reservplatser vinnas genom att tillfälligtvis belägga några af de här i allmänhet ganska stora enkelrummen med två patienter. Å Upsala asyl äro visserligen 6 platser å hvarje könssida beräknade som reserv, men i betraktande af de yttersta knappa utrymmesförhållandena i öfrigt å denna anstalt torde faktiskt några reservplatser här icke kunna anses finnas. Å Lunds hospital har under året en välbehöflig revision af utrymmesberäkningen föreslagits; å Stockholms hospital torde efter nu genomförda förändringar i de gamla s.k. cellafdelningarne en ringa ökning af beläggnings-siffran vara möjlig. Rörande utrymmet å de under året om- och tillbyggda hospitalen i Göteborg, Piteå Visby och Växjö har jag icke haft anledning att yttra mig, utom beträffande Piteå hvarest åtskilliga lokaler äro öfverbelagda.

Infirmerier saknas numera å de flesta anstalter; där de finnas ha de vanligen tagits i anspråk för andra ändamål och utrymmet därstädes disponerats för icke kroppsligt sjuka. Något behof af särskilda sjukrum för kroppsligt sjuka torde icke heller numera vara för handen, sedan öfvervakningsafdelningar blifvit införda.

Öppna afdelningar finnas vid Hernösands hospitals mansafd: (13 pl) Lunds hospital (12 pl. å hvardera könssidan) Piteå hospitals mansafd. (6 pl). Upsala hosp. mansafd. (17 pl) och Vadstena hospitals kvinoafd. (16 pl.). Erfarenheterna af dessa afdelningar har varit gynnsam, men på sina ställen har beläggningen i allmännhet ej kunnat hållas fulltalig.

Antalet enkelrum (och "celler") å de olika anstalterna framgår af nedanstående öfversigt

Här som i det föregående äro länspaviljonger, där sådana finnas, inräknade, hvaremot första klass afdelningarne icke medtagits. Från Göteborgs och Växjö hospital ha af förut omgifna skäl uppgifter ej kunnat vinnas. Förhållandena å Malmö asyl och Visby hospital ha förbigåtts såsom varande utan nämnvärdt intresse.

Det för den offentliga sinnessjukvården mest betydelsefulla som under året ägt rum är utan tvifvel att Korsbergakolonien, som började beläggas under slutet af år 1903 nu afslutat sitt första värksamhetsår. I afgifven berättelse öfver af mig i maj förättad inspektion därstädes till hvilken jag här kan nöja mig att hänvisa har jag uttalat att allt då syntes hafva det bästa; och så vidt jag har mig bekant har äfven sedermera koloniens värksamhet varit ägnad att inge goda förhoppningar för framtiden. En icke alldeles obetydlig konkurrens från en del hem, som icke underkastat sig kontroll ha´ dock gifvit anledning till bekymmer.

Rörande de särskilda anstalterna har jag för öfrigt att anföra:
I berättelse öfver år 1903 förrättad inspektion af Göteborgs hospital har jag framhållit önskvärdheten af att därstädes måtte inom den närmaste tiden anordnas första klass-afdelningar. Då denna fråga icke synes mig böra förfalla ser jag mig föranlåten att här ånyo samt något utförligare afhandla densamma.

Vid 1900 års Riksdag gjordes af enskild motionär i andra kammaren framställning om vidtagande af åtgärder för beredande af ökadt utrymme för patienter af s.k. första klass å statens anstalter för sinnessjuka. Vederbörande utskott underkände ej framställningens befogenhet men ansåg med hänsyn till det trängande behofvet af lättad tillgång till anstaltsvård för mindre bemedlade sinnessjuka att med frågan borde anstå i förbidan på en allsidig utredning af den offentliga sinnessjukvårdens fullständiga ordnande

Genom Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse af den 8 december 1902, angående genom nådigt bref den 14 juni 1901 anbefalld undersökning af sinnessjuka och sinnesslöa inom riket torde den af Riksdagen önskade utredningen få anses förebragt. – I denna berättelse har medi-cinalstyrelsen med afseende å första klass patienterna anfört att antalet exspektanter till-hörande denna klass vore relativt taget ungefär lika stort som hela antalet exspektanter vid samtliga hospital och asyler hvarför vid blifvande nybyggnader af sådana borde iakttagas att det relativa antalet platser för första klass patienter ej blifvit mindre än hittils varit fallet. (sid. 30)

Hittils har emellertid intet blifvit åtgjordt för realiserande af Medicinalstyrelsens plan till hospitalsväsendets utveckling i denna del, oakttadt sedan berättelsen afgafs medel anvisats till omkring 1 350 platser för allmänna klassens patienter

I underdånig skrifvelse den 28 april 1901 angående ifrågasatta utvidgningar af då befintliga hospital uttalade visserligen Medicinalstyrelsen en tanke om att i samband med en tilltänkt utvidgning af Kristinehamns hospital därstädes borde anordnas ett par tiotal platser för första klass patienter, men påpekade tillika att en afdelning för sådana sjuka är egnad att i hög grad öka läkarnes arbete och äfven att kompilcera administrationen, hvilken, såsom Medicinal-styrelsen likaledes framhöll, i alla händelser är betungande nog å så stora anstalter som i denna skrifvelse sattes i fråga. (sid 60 och 61.)

Af nu anförda skäl, hvilkas giltighet icke synes mig kunna bestridas, blef också vid det definitiva förslaget till utvidgning af Kristinehamns hospital inga första klassafdelningar ifrågasatta och detsamma blef fallet med förslaget till nytt hospital vid Säter.

Att de relativt ogynsammare utrymmesförhållanden, som sålunda, i strid med hvad medicinalstyrelsen afsett, nu hota att uppkomma för första klass patienterna, kräfva snara åtgärder skull jag här nedan söka visa, att dessa åtgärder hälst böra gå ut på anordnande af första klass afdelningar vid något af de mindre hospitalen synes mig själfklart följa af Medicinalstyrelsen föregående, här ofvan relaterade uttalanden.

Af dessa mindre hospital kan Piteå på grund af sitt aflägsna läge knappast komma i åtanke annat än i sista hand. Vid Hernösand, Nyköping och Visby saknas plats för utvidgning af sådant omfång som här är i fråga Malmö asyl kan af välbekanta skäl ej ifrågakomma och vid Stockholms hospital, hvars indragning ifrågasatts af Medicinalstyrelsen, torde väl åtminstone ingen utvidgning böra ifrågasättas förrän hospitalets öde blifvit afgjordt. Vid Växjö hospital är utrymmet väl knappt och för öfrigt torde efter tillkomsten af kriminalasylen och kolonivillan samt på grund af annexet i Korsberga administrationen af denna anstalt blifva betungande nog ändå.

Återstår alltså Göteborgs hospital. Medicinalstyrelsen har visserligen i förutnämnda underdåniga skrifvelse uttalat sina stora betänkligheter mot att innan då pågåeende byggnadsarbeten blifvit afslutade förorda en ytterligare utvidgning af denna anstalt "så mycket mera som jordområdet ej är öfverdrifvet stort och belägenheten af anstalten ej den lämpligaste" (sid 59). Med jordområdet torde medicinalstyrelsen i detta sammanhang afsett det för jordbruk och för de sjukas sysselsättning nödiga området, hvilket förvisso icke tillåter någon större utvidgning af anstaltens afdelningar för allmänna klassens patienter, särskildt manliga. Men för första klass afdelningar kräfvas utom byggnadsgrunden blott tillräckligt stora promenadgårdar och parkanläggningar och i detta hänseende erbjuder Göteborgs hospitals område för här ifrågavarande ändamål tillräckliga resurser. Det andra skälet, anstaltens mindre gynnsamma belägenhet har nu förlorat sin giltighet sedan den s.k. Bohuslänska längdbanan blifvit dragen omedelbart förbi och som jag tror t.o.m till någon del inom anstaltens gräns och utsigt till en stationsanläggning invid anstalten torde vara för handen.

Oafsedt att Göteborgs hospital i följd af nyss anförda omständigheter är det som i främsta rummet bör i fråga komma vid uppförande af nya första klassafdelningar talar när-belägenheten till rikets näst största stad alldeles särskildt till förmån för förläggningen till denna anstalt af sådana afdelningar. Att vid en så stor stad resurser saknas för en fullt tillfredställande och betrygande anstaltsvård af mera burgna sinnessjuka kan näppeligen betecknas annorlunda än såsom ett synnerligen svårt missförhållande som för länge sedan bort vara afhjälpt. Jag vill dessutom i detta sammanhang erinra om att vid anstaltens planläggning anordnandet af första klassafdelningar var afsedt samt att detsamma städse varit ett önskemål för anstalten.

Med afseende å behofvet af ökadt utrymme i allmännhet för första klass patienter vill jag till en början ännu en gång betona att om intet under den närmaste framtiden göres för dessa sjuka utrymmes förhållandena för dem å de offentliga anstalterna snart nog blir relativt afsevärdt ogynnsammare än för mindre bemedlade sinnessjuka.

Det kan väl invändas och har invändts att för burgnare sinnessjuka utan större svårigheter bör och kan förskaffas lämplig vård utan statens mellankomst, men denna invändning är så vidt jag känner hithörande förhållanden utan tvifvel otillräckligt grundad. Mera uppseende-väckande fall af vanvård af dessa sjuka torde väl höra till sällsyntheterna, men bristande vård, oförståndig behandling och otillräcklig tillsyn, till stort men lika mycket för dem som deras anhöriga, är helt säkert lika vanlig då det gäller dem som mindre bemedlade sinnessjuka. Och om det gäller något svårskötta patienter ställer sig en ändamålsenlig, betryggande och efter de sjukas vanor och anspråk afpassad enskild vård så orimligt dyr att den helt enkelt icke är tillgänglig för flertalet s.k. burgna personer. Jag vill i detta hänseende erinra om att å de dock relativt billiga enskilda anstalterna i vårt land årsafgiften torde uppgå till 2 000 – 2 500 kronor, sedan det en utgift som i längden torde vara särdeles betungande för personer som endast hafva sin jämna bergning.

Vidare vill jag påpeka att enligt Medicinalstyrelsens förutnämnda berättelse af den 8 december 1902, antalet exspektanter då under de senaste åren uppgått till omkring 20 i medeltal. Under senare halfåret 1904 hade medeltalet stigit till 24 och har under början af 1905 varit 26 – således en relativt ganska stark stegring.

Det lider intet tvifvel att denna skulle varit ännu starkare om ej den stora svårigheten att vinna plats å hospitalen vore så välbekant att en ansökan knappt anses löna mödan och därför icke kommer till stånd annat än i yttersta nödfall.

Att detta förhållande i många hänseenden har ledsamma följder lider intet tvifvel. De burgna klassernas intresse och förtroende för den offentliga sinnessjukvården blir säkert mindre än under gynnsammare utrymmesförhållanden kunde blifva fallet – de vänjas ifrån att anlita dessa anstalter, hvilket åter uppmuntran existensen och uppkomsten af en mängd enskilda hem, som äro omöjliga att effektivt kontrollera och som om de än hafva ett visst berättigande likväl – stundom under den riksledande skylten "hem för nervsjuka" – i regeln göra ganska mycket skada, ledda som de äro af personer utan kompetens men med mycket själfförtroende och ofta kanske utan andra intressen för den sjuka än det ekonomiska.

Icke minst från sistnämnda synpunkter synes mig omvårdnaden från statens sida om de mera burgna sinnessjuka vara en angelägenhet af lika stor vikt som vården om de mindre bemedlade.

Beträffande kriminalasylen vid Växjö hospital, som beräknas kunna tagas i bruk under början af 1906, vill jag erinra om att den anordnats hufvudsakligen för vård af sådana kriminalpatienter hvilka tilltalade för brott förklarats på grund af sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas och att förutsättningen vid förslaget till denna anstalt var att Fångvårdsstyrelsen skulle gå i författning om uppförande af i förening med någon eller några af rikets straff-anstalter anordnadt hospital för sinnessjuka strafffångar. Denna förutsättning är visserligen ej ännu för handen, men icke desto mindre vill jag såsom min mening framhålla att kriminal-asylen i Växjö ej bör tagas i anspråk för andra kriminalpatienter än dem som ursprungligen afsedts och således icke för sinnessjuke straffångar. Från humanitetssynpunkt kan det visserligen göras gällande att framförallt just straffångarne böra afskiljas från hospitalen då dessa utgöra de mest svårskötta elementen, hvilkas närvaro för öfvrigt kan anses i viss mån kränkande för det stora antalet icke brottsliga sinnessjuka samt deras anhöriga. Men å andra sidan har det städse i diskussionen om lämpligaste sättet för kriminalpatienters vård med styrka betonats att anhopningen på ett ställe af sådana svårskötta element som straffångarne i allmännhet äro måste medföra betydande svårigheter och faror. – Ett färskt exempel härpå har under år 1904 relaterats från en tysk anstalt Düren ("Über das Bewahrungus in Düren von Dr Flügge, Allg. Zeitschrift für Psychiatrie, 1904, sid.260 o.f.) hvarest en kriminalafdelning, upp-tagande hufvudsakligen straffångar, togs i bruk år 1900. Ehuru beläggningssiffran här endast var 48 inträdde inom kort ett allmännt orostillstånd af så svår art att afdelningens fortsatta värksamhet måste afbrytas, lokalerna utrymmas och ett grundligt omändringsarbete företagas i och för förstärkning af murar, väggar, dörrar lås, galler m.m.

De för brott anklagade men på grund af sinnessjukdom frikända torde i genomsnitt bestå af vida bättre element än straffångarne, särskildt de flera gånger straffade, och pläga åtminstone i allmänhet vara fria från dessa sistnämndas benägenheter för rymningar, våldsdåd och komplotter samt äro icke ofta så i grunden moraliskt fördärfvade som de sinnessjuka vaneförbrytarne.

Många af dessa "frikända" äro äfven till trots af att man på grund af sjukdomens art och den begågna förbrytelsen måste beteckna dem som i hög grad samhällsvådliga likväl å anstalten ganska lättskötta, stundom tillhöra de anstaltens allra bästa element.

Särskildt pläga de relativt ganska många imbecilla ynglingarne vara rätt beskedliga och lätta att styra, hvarför det förefaller mig antagligt att de skulle lämpa sig ganska väl såsom utspädande element å en kriminalasyl.

Jag har härmed hufvudsakligen velat betona dels att tillsvidare och intill dess fångvårds-styrelsen kan omhändertaga de sinnessjuka straffångarne dessa böra såsom hittils vårdas å de vanliga hospitalen, dels äfven att i alla händelser den största varsamhet är af nöden vid beläggningen af kriminalasylen i Växjö hvilken ingalunda är utrustad med något öfverflöd på säkerhetsåtgärder. Å en del hospital torde man motse öppnandet af Växjöasylen med den förhoppningen att dit få afbörda sig en del af de mest svårskötta elementen. Jag måste bestämdt varna för uppmuntrande af dessa förhoppningar och de sträfvanden som i följd häraf kunna komma att yppa sig.

Äfven under berättelseåret har jag insamlat uppgifter angående antalet exspektanter samt angående de under året intagnas väntetid, räknad från ansökningens ankomst till direktionen. Jämförda med motsvarande uppgifter från föregående år utvisa de för året en påtaglig stegring af antalet exspektanter, en afsevärdt mindre omsättning å hospitalen (hvaremot asylerna utvisa samma siffra som föregående år) samt i följd däraf längre väntetid för de till inträde anmälda.

Under de senaste 5 åren har antalet exspektanter stigit från 910 vid 1900 års slut till resp. 1 120 år 1901, 1 267 år 1902, 1 698 år 1903 och 1 959 vid 1904 års slut och likväl har under 1901 och 1902 mera än hälften af de 800 nytillkomna platserna vid Upsala asyl tagits i bruk.

Äfven här skulle man väl, liksom beträffande första klass patienterna, kunna förmoda att svårigheten att vinna plats för inträdessökande å hospitalen och asylerna afskräckt mången från att göra ens ett försök i detta afseende. Emellertid torde beträffande mindre bemedlade sinnessjuka en motsatt tendens varit öfvervägande. Särskildt gäller det utan tvifvel för den stora mängd sinnessjuka, hvilkas omhändertagande påkallat fattigvårdsmyndigheternas mellankomst, att den synnerligen billiga vård som de offentliga anstalterna erbjuda ej så sällan föranleda till omräkningar som eljes ej skulle ifrågakomma. Härom är visserligen intet ondt att säga, tvärtom torde för dessa sjukas egen skull i de flesta fall vård å statens anstalter vara obetingadt önskvärd. Men med den nuvarande platsbristen verkar denna starka tillströmning af elemnet, för hvilkas vård dock vanligen ej saknas möjligheter annorstädes, synnerligen betungande å den offentliga sinnessjukvården.

//Obs// Till förekommande eller hindrande af nu berörda olägenhet skulle jag vilja hemställa att K. Medicinalstyrelsen till samtliga läkare i riket må utfärda ett cirkulär, hvari uppmärk-samheten fästes vid platsbristen å hospitalen och asylerna samt att på grund af denna platsbrist ansökningar om anstaltsvård för sinnessjuka, hvilka icke alldeles obetingadt behöfva sådan vård, äro ägnade att försvåra tillträdet till hospitalen och asylerna för dem som i främsta rummet där böra hafva plats, nämligen: de som anses kunna till hälsan återställas; de som befaras eller visat sig vara samhällsvådliga samt de som lida af påtaglig vanvård, olämplig vård eller bristande tillsyn.

Ett sådant cirkulär vore just nu af så mycket större betydelse som det förestående öppnandet af Vänersborgs hospital och asyl utan tvifvel är ägnadt att framkalla massansökningar, särskildt från kommunala myndigheter.

Under berättelseåret har jag särskildt med anledning af ett fall vid Upsala hospital fått uppmärksamheten fästad vid de olägenheter som föreskriften i § 54 af nåd. stadgan ang. sinnessjuka kan medföra. Nämnda § lägger nämligen hinder i vägen för öfverläkaren att permittera "sådan sinnessjuk, som omförmäles i § 52", d.v.s den som, tilltalad för brott, i anseende till sinnessjukdom icke kunnat till ansvar fällas. Denna föreskrift är det under vissa förhållanden icke möjligt att strängt efterlefva. Att förneka några timmars eller någon dags permission åt en patient af ifrågavarande slag, som exempelvis befinner sig i framskriden konvalescens, eller är praktiskt taget frisk, ehuru han ej blifvit formelt utskrifven, kan jag icke finna någon förnuftig mening i; tvärtom vore detta under antydda förhållanden i hög grad in-humant och oklokt och är stundom faktiskt omöjligt. Om möjligt ännu olämpligare ställer sig saken om patientens utskrifning ifrågasättes, men tvifvel om utskrifningens lämplighet och befogenhet är förhanden. Just emedan afgörandet i dylika fall är mera svårt och ansvarsfullt än eljes skulle här en pröfvotid utom anstalten stundom vara alldeles särskildt af behofvet påkallad. Under nuvarande förhållanden står man inför ett antingen – eller som är så mycket vanskligare som utskrifningen innebär äfven förmynderskapets upphäfvande, om sådant finnes, och den utskrifne således då han lemnar anstalten icke har något band på sig. Ett mellanting mellan myndighet och fullmyndighet sådant som det tyska institutet "Plegschaft" innebär skulle utan tvifvel i fall af här antydd art, och för öfrigt äfven för många andra patienter som utskrifvas från hospital, vara synnerligen lämpligt, men i saknad af motsvarande föreskrift i vår lag är permissionen på längre tid en god utväg att i något tvifvelaktiga fall utöfva en välbehöflig kontroll öfver en f.d. kriminalpatient och lemna honom en pröfvotid för återinträdet i samhället.

Möjligen kan ifrågavarande § tolkas så att medicinalstyrelsen har den befogenhet som är öfverläkaren förmenad att medgifva remittering af patienter af här ifrågavarande slag. När fråga är om tillfälliga och kortvariga permissioner vore dock en framställning härom för hvarje fall till Medicinalstyrelsen en väl vidlyftig och uppenbarligen alldeles onödig procedur. För längre permissioner ställer sig väl saken hvad procedurens otymplighet beträffar något annorlunda, men icke heller för sådan händelse kan jag inse det nyttiga och nödiga i Medicinalstyrelsens kontroll. Ehuru än denna fråga må kunna ordnas har jag velat fästa uppmärksamheten vid angelägenheten af att tillåtelse att intas utom anstalten må kunna medgifvas äfven sådana därstädes vårdade sinnessjuka som tilltalade för brott i anseende till sinnessjukdom icke kunnat till ansvar fällas.

Af enskilda anstalter har under året tillkommit en, nämligen Karlshäll invid Stockholm, som efter af mig verkställd afsyning den 16 april blef af Medicinalstyrelsen godkänd den 20 i samma månad. För tvenne andra enskilda anstalter nämligen fru Sjögrens i Upsala och fru Forsslöfs vid Vångelstad, Upsala Näs har nådigt tillstånd under året erhållits, men ingendera af dem hade vid årets slut kunnat godkännas på grund af att författningsenliga intagningshandlingar vid nämnda tidpunkt ännu ej kunnat införskaffas för alla å dessa anstalter vårdade. Å förstnämnda anstalt torde bemödandena i detta hänseende kunnat vara något mera energiska.

Mot Sigtuna enskilda vårdanstalt ha under året vissa anmärkningar framställts och äfven sökt sig väg till en del af pressen. Vid min inspektion af anstalten kunde jag ej finna annat än att ifrågavarande anmärkningar voro i allt väsentligt obefogade. Denna anstalt har under året med nådigt tillstånd utvidgats med 5 platser. Angående öfriga enskilda anstalter för sinnessjuka är intet särskildt att här anföra.

Af anstaleter för obildbara sinnesslöa har en ny under året erhållit koncession, nämligen Emilia Häggbloms anstalt Solbacken invid Sköfde; den har dock ej ännu blifvit afsynad och godkänd. Fru Krantzons anstalt vid Karlslund har däremot under december månad blifvit, efter af mig verkställd inspektion, för sitt ändamål af Medicinalstyrelsen godkänd. Sedan 1904 års Riksdag å ordinarie stat för 1905 anvisat ett förslagsanslag till bidrag åt anstalter för obildbara sinnesslöa har K.M:t den 31 december utfärdadt nådig kungörelse angående vilka för meddelande af statsbidrag åt ifrågavarande anstalter. I följd häraf torde man under den närmaste framtiden kunna förvänta en lifligare utveckling af den hittils så förbisedda vården om de obildbara sinnesslöa.

Enskilda ej legitimerade hem och anstalter har jag liksom förut endast i ringa omfattning haft tillfälle att inspektera, ehuru inspektion här förvisso är i hög grad af behofvet påkallad, såsom jag förut haft flera tillfällen att påpeka och under året särskildt närmare utvecklat i afgifven berättelse öfver besök å Korsberga-kolonien, hvarest en del hem utan ordnad tillsyn utöfva en med den organiserade familjevården konkurrerande och ej alltid obetänklig värksamhet.

Angående länslasarett och jämförliga sjukhus torde endast följande här förtjäna att anföras: Å afdelningen för sinnessjuka vid Falkenbergs sjukstuga har jag äfven under detta år funnit sjukvården väl ordnad och lokalerna ändamålsenliga.

Den vid länslasarettet i Nyköping nyuppförda sinnessjukafdelningen, som under slutet af år 1903 tagits i bruk, kan betecknas såsom hvad de lokala förhållandena beträffar i det hela ändamålsenlig om än anledning till detaljanmärkningar ej saknas. Läkarevården är ordnad bättre än annorstädes å motsvarande afdelningar enär särskild läkare är anställd. Å Norrköpings lasarett äro anordningarne i det hela efter omständigheterna goda, å Vänersborgs och Sundsvalls lasarett däremot mindre goda (båda dessa afdelningar torde inom någon tid blifva slopade) ut å Kristanstads lasarett ändå sämre. I Östersund är en ny afdelning, som lofvar att blifva ändamålsenlig, i det närmaste färdig, men var vid mitt besök ännu ej tagen i bruk. Vid Luleå lasarett har sedan ett mitt föregående besök två nya celler tillkommit, men någon vinst för sinnessjukvården kunde jag tyvärr ej finna denna tillökning innebära.

Försörjningsinrättningar: I Linköping finnes en särskildt afdelning, med efter omständigheterna goda lokala anordningar, men vården om de sjuka var ordnad på ett i flera afseenden otillfredställande sätt. I Karlstad har en uppbyggnad för sinnessjuka tillkommit som utan att vara särdeles ändamålsenlig likväl i det hela är rätt tillfredställande; men fortfarande användas jämsides härmed de gamla afskräckande lokalerna mot hvilka jag förut gjort befogade anmärkningar. I Skara finnas några provisoriska anordningar för sinnessjukas förvaring. Anordningarne äro otillfredsställande nog, men snygghet och ordning voro rådande. En nybyggnad för sinnessjuka är här planerad. I Sköfde anträffade jag ett fall af otrolig missvård. I Luleå är en nybyggnad af tegel, inrymmande två celler för sinnessjuka under uppförande. I Gefle torde nu den nya särdeles omsorgsfullt och ändamålsenligt uppförda paviljongen för sinnessjuka vara tagen i bruk. Vid mitt besök var den ej fullt färdig. I Kristianstad finnas endast provisoriska förvaringsrum af ganska otillfredställande be-skaffenhet, men de lära icke på länge hafva behöft användas.

Rörande min verksamhet inom medicinalstyrelsen såsom biträdande vid handläggning af hospitalsärenden m.m. är följande att nämna.

Under referentens för hospitalsärenden semester och tjänsteresor har jag varit adjungerad i Medicinalstyrelsen från den 1 till den 25 april samt från den 14 november till den 3 december.

Bland de ärenden jag under året handlagt eller biträdt vid må nämnas: Angående anställande af ytterligare en bitr. läkare vid Lunds och Upsala hospital (tillsammans med t.f. medicinal-rådet Stenbeck).

Förslag till underdånig skrifvelse angående bestämmelser för tillgodonjutande af statsbidrag till anstalter för obildbara sinnesslöa.

Förslag till underdåning skrifvelse angående af Riksdagen begärd utredning om antalet vanföra inom riket.

Elfva rättsmedicinska utlåtanden, däraf ett rörande civilmål hafva af mig under året utarbetats.

Följande särskilda uppdrag hafva af mig fullgjorts: Deltagit i komitté för uppgörande af förslagsritningar till nytt hospital vid Säter. Deltagit i komission för utseende af plats för nytt hospital i Södra Sverige På offentligt uppdrag företagit en studieresa till Danmark och norra Tyskland för att taga kännedom om anstaltsvård för obildbara sinnesslöa, öfver vilken resa jag sedermera afgifvit berättelse.

Slutligen har jag på anmodan af Helsovårdsnämnden i Stockholm deltagit i komitté för uppgörande af förslag till vårdanstalt för Stockholms kommun tillhörande sinnessjuka.

Stockholm i april 1905
Georg Schuldheis