Till K. Medicinalstyrelsen
Jämlikt nåd. stadgan ang. sinnessjuka den 14 juni1901 får jag härmed afgifva berättelse öfver min värksamhet som öfverinspektör för sinnessjukvården i riket under år 1905. Följande anstalter, inrättningar och hem hafva af mig under året inspekterats å här nedan nämnda tider

I Offentliga anstalter för sinnessjuka:
Vadstena hospital och asyl den 16-18 april, Kristinehamns hospital den 5-6 maj, kolonien vid Korsberga den 18-19 maj, Växjö hospital den 20-21 maj, Piteå hospital den 25-26 juni, Hernösands hospital den 30 juni, Visby hospital den 16 augusti, Göteborgs hospital den 23-24 augusti, Nyköpings hospital den 13 oktober, Lunds hospital och asyl den 17-19 oktober, Malmö asyl den 20 oktober, Upsala hospital och asyl den 2, 3 och 5 november, Stockholms hospital den 17 november.

II Enskilda, med K. M:ts tillstånd upprättade anstalter för sinnessjuka:
Solna sjukhem den 26 april, "Peterska hemmet" i Upsala den 28 april, Vångshta sjukhem, Upsala-Näs s;n den 28 april, Sigtuna sjukhem den 9 oktober, Holmehus, Katrinelund, Malmö den 20 oktober, Karlshäll vid Stockholm den 9 november.

III Med K. M:ts tillstånd upprättade anstalter för obildbara sinnesslöa:
Ebenezer (Fröken A. Wilkens), Jönköping den 14 april Johannesberg (Älfborgs och Skaraborgs läns landsting) den 7 maj Solbacken, Sköfde (Emilie Häggblom) den 8 maj Vilhelmshöjd, Värnamo (Föreningen R. J. E. B) den 12 maj Nyhem, Helsingborg (Föreningen för vård af obildbara idioter inom Skåne) den 15 maj Kronobergs läns vårdsanstalt, Växjö (enskild förening) den 19 maj Karlslund (fru Maria Krantzen) Fresta: sn den 3 juni Sofielund, Strömsholm (Västmanlands läns landsting) den 5 och 6 juni Åkershof vid Stockholm (Föreningen Margaretahemmet) den 14 juni och den 15 december

IV Enskilda ej legitimerade hem och anstalter för sinnessjuka eller sinnesslöa:
Samariterhemmet i Upsala den 28 april. Fyra enskilda hem i Korsberga den 18 och 19 maj, /se Korsberga här ofvan n:r 3/ I. A. Larsson, Haf-Dalbogård, Växjö den 19 maj, Högalids asyl för obildbara sinnesslöa, Mariestad den 7 maj, Doktor O. E. Nyströms hem för nerv- och sinnessjuka i Marstrand den 5 september, Bertha Kristianssons asyl för obildbara sinnesslöa i Kungsbacka den 12 september./åtföl. skr. t. Konungen/

V Länslasarett och jämförliga anstalter:
Stockholms hälsovårdsnämnds upptagningsanstalter å Katarina sjukhus den 9 januari, å Brännkyrkagatan No 71 och Södermannagatan No 13 den 28 januari.

Länsupptagningsanstalterna vid hospitalen i Lund, Kristinehamn Hernösand och Upsala hafva inspekterats i samband med nämnda hospital.

VI Försörjningsinrättnigar och fattiggårdar:
Stockholms stads försörjningsinrättnings asyl för sinnessjuka /se Sthlms hälsovård här ofvan/ n:r 34. den 26 janurari

Inspektionsförrättningarne hafva liksom under föregående år ägt rum i närmaste öfverenstämmelse med på förhand uppgjorda, af K. Medicinalstyrelsen fastställda reseplaner. Ett förslag af mig att i maj månad besöka Vänersborgs hospital och asyl, som vid denna tid ännu icke börjat beläggas, har likväl icke gillats af K. Styrelsen. Hvarje resa har i allmänhet omfattat en tid af 2-4 veckor. Med afseende å de offentliga anstalterna är följande att anföra: Hvarje anstalt har inspekterats endast en gång under året. I enlighet med för öfverinspektionen gällande instruktion i §12 af nåd. stadgan ang. sinnessjuke den 14 juni 1901 har jag under året liksom förut egnat särskild uppmärksamhet åt de efter nästföregående inspektion intagnas behof af anstaltsvård, samt för detta ändamål, med ledning af sjukjournalerna, tagit personlig kännedom om ifrågavarande sjuka. Antalet af dessa har vid årets inspektionsförrättningar uppgått till 532. Det ligger i sakens natur att jag ej kunnat ägna någon längre tid åt hvar och en af dessa patienter, liksom äfven att en mera ingående undersökning endast i ett jämförelsevis ringa antal fall varit af något praktiskt intresse. En del sjukdomsbilder så att säga tala för sig själva redan vid första anblicken; i ett flertal andra fall kan en flyktig blick i sjukjournalen och några enstaka frågor vara tillräckliga för att vinna en praktiskt sedt tillfredställande klarhet om fallets art och beskaffenhet samt den sjukes behof af anstaltvård. Icke i något fall har jag funnit den sjukas intagning obefogad i den mening att han eller hon därigenom lidit något orätt eller tillfogats något men; däremot har det äfven under detta år i några fall förekommit att patienten både å anstalten och fördt i hemmet efter allt att döma varit så pass lättskött att han eller hon utan större svårighet borde kunnat vårdas hemma och ej torde behöft betunga den offentliga sinnessjukvården. Fall af detta slag har jag förnämligast funnit bland de sedan länge obotligt sjuka som efter lång väntetid vunnit inträde å asyl. Med hänsyn till föreskriften i §50 af stadgar ang. sinnessjuka att dessa sjuka, om de längre tid vårdats å hospital eller asyl, må utskrifvas har jag ej ansett mig böra förordna om utskrifvning af dem kort efter intagningen, utan har nöjt mig med att fästa vederbörandes uppmärksamhet vidhär ovannämnda förhållande. En del af de nyintagna hafva vid mina besök varit i god konvalesens eller mer eller mindre fullständigt tillfrisknade. I intet af dessa fall har jag funnit någon underlåtenhet med afseende å vidtagande af nödiga åtgärder för en blifvande utskrifvning. Beträffande de äldre patienter som yrkat på utskrifvning eller eljes varit påtänkta i sådant hänseende har icke heller något under året varit att anmärka, utan hafva äfven i dessa fall nödiga åtgärder för de sjukas skiljande från anstalten, där sådant kunnat ifrågasättas, blifvit nederbörligen vidtagna. Likväl har jag ansett mig böra förordna om utskrifvning af tvenne patienter från Lunds asyl, enär de båda afvikit från anstalten för rätt lång tid sedan och att döma af sjukjournalerna ej torde vara att anse som samhällsvådliga, hvarför deras fortsatta nominella upptagande bland de å anstalten närvarande syntes ändamålslöst. Tvenne kriminalpatienter, båda "otillräkneliga" män, hafva på grund af upprepade rymningar till det i närheten af anstalten belägna hemmet, och med anledning af den fruktan och det uppseende ifrågavarande rymningar förorsakat i trakten, öfverflyttats till annan anstalt i enlighet med hvad jag i detta hänseende hemställt. Efter vid inspektion företagen undersökning har jag under året tillstrykt utskrifvning af tvenne kriminalpatienter, båda "otillräkneliga", hvilket äfven, på framställning af vederbörande direktion, af K. MedicinalStyrelsen medgifvits. I båda fallen har det gällt psykiskt degenererade individer, hos hvilka de i psykiskt hänseende abnorma grunddragen således måste antagas alltjämt vara för handen. Då de emellertid en längre tid varit fria från positiva yttringar af i frågavarande sjukliga tillstånd och då de likaledes en längre tid befunnit sig i god sinnesjämnvigt och väl fördragit den för dem påtagligen pinsamma interneringen syntes mig tillräckliga garantier vara för handen mot ett förnyadt samhällvådligt uppträdande från deras sida och en fortsatt internering således ej påkallad. Klagomål öfver behandlingen, öfver maten m.m. hafva som vanligt förekommit i ett antal fall. Oftast hafva de varit uppenbarligen sjukligt motiverade och vanligen framförts af den lilla stammen af de vid alla inspektioner ständigt sig anmälande patienter af den paranoiska typens i dess olika skiftningar. I enstaka fall hafva klagomålen och än säkerligen öfverdrifvna, alltför släckt färglagda eller objektivt sedt obilliga, möjligen ej alldeles saknat grund. I hvad mån detta varit fallet har dock ej med full säkerhet kunnat utvinas vid inspektionerna, då det därvid gällt händelser och förhållanden som legat allt för långt tillbaka i tiden för att efteråt kunna tillförlitligen utredas, och i alla händelser har intet af dessa klagomål varit af så allvarsam art att jag funnit anledning närmare redogöra för dem i mina inspektionsberättelser; en ock annan klagoskrift har dock blifvit detsamma bilagda. Frånsedt de speciella klagomålen från de sjukas sida är följande att anföra med afseende på deras behandling och skötsel i allmänhet, hvarom det äfven åligger mig att göra mig noga underrättad; I föregående årsberättelse har jag omnämnt att betjäningens uppträdande mot de sjuka ej alltid varit som det bort, men att man af de under innevarande år högst väsentligen höjda aflöningsförmånerna för betjäningen samt af den allt mera utsträckta användningen af kvinlig betjäning å mansafdelningarne hade skäl att vänta förbättrade förhållanden i berörda hänseende. I hvad mån denna förväntan uppfyllts kan jag icke afgifva något allmänt omdöme om, men otvifvelaktigt synes vara att omsättningen bland betjäningen icke så litet minskats, och att betjäningspersonalen således nu är mera stabil än förut, hvilket åtminstone a priori synes innebära ett framsteg. Å vissa anstalter har äfven rekryteringen vid uppstående vakanser varit lättare, i det att ett större eller mindre antal tjänstesökande varit på förhand anmälda och således möjlighet funnits att bland dessa välja den eller dem som syntes för platsen bäst lämpade. Vid en och annan anstalt har det dock alltjämt visat sig vara förenadt med svårigheter att förvärfva nya sjuktjänare i de afgångnas ställe. Den likformighet i aflöningsförmånerna för sjukvårdsbetjäningen som med redovisningsåret införts och som från många synpunkter innebär så otvifvelaktiga och stora fördelar har sålunda redan, som man ju på förhand kunde befara, visat sig innebära en viss svaghet med hänsyn till de med olika orter växlande arbetsprisen. Beträffande användningen af kvinlig betjäning å mansafdelningarne är att nämna att under året tillkommit 3 sköterskor vid Upsala hospital och 5 vid Göteborgs hospital. Hela antalet af kvinlig betjäning å mansafdelningarne uppgår nu till:

Å Upsala hospital är en sköterska stationerad å den öppna 1=konvalescentafd. och 2 å första klass, å Stockholms hospital 1 å första klass och å Göteborgs hospital 1 å matsalarne. De öfvriga hafva sin tjänstgöring å öfvervakningsafdelningarne. Å Lunds och Göteborgs hospital bestrides äfven nattvakten å de lugna mansafdelningarne af sköterskor. Belåtenheten med den kvinliga betjäningen å mansafdelningarne har varit allmän och några olägenheter hafva icke pröfvats af ifrågavarande anordning. Sköterskorna själfva hafva äfven så vidt jag kunnat finna lika gärna fullgjort denna tjänstgöring som någon annan. Å ett flertal hospital hafva tillkommit en eller flera nattvakter, hvarom närmare vid redogörelsen för öfvervakningsafdelningarne. Å alla hospital är numera anslagen en viss summa, afpassad efter anstaltens storlek, till aflöning åt elever, hvarvid beräknats att en, två eller flera elever å hvarje anstalt eller könsafdelning skola vara anställda året om. I värkligheten är dock helt naturligt antalet elver ganska varierande, i det att vissa tider det beräknade maxiniantalet öfverskrides, medan andra tider motsatsen äger rum. Å Stockholms och Upsala hospital finnes dessutom särskildt anslag för elever som man afser att utbilda till öfversköterskor. Å förutnämnda hospital hafva i detta syfte tjänstgjort ett par Sofiasystrar. Vid Lunds hospital tjänstgör vanligen under nästan hela året någon elev från "Södra Sveriges sjukvårds- förening". Dessa elever, liksom väl åtminstone hittils Sofiasystrarne, åsyfta visserligen icke att vinna anställning å hospitalen, men sådant har dock i ett eller annat fall ägt rum,och i alla händelser är naturligtvis dessa elevers utbildning af stor betydelse för sinnessjukvården i allmänhet. Vid Upsala hospital hafva anordnats teoritiska kurser i allmänn sjukvård och specielt sinnessjukvård, under ledning af anstaltens läkare. Då dessa kurser hufvudsakligen afsetts för elever som antagits för tjänstgöring vid Vänersborgsanstalten hafva nämnda läkare för sin befattning med ifrågavarande kurser erhållit särskildt af K. M:t anvisadt arvode. Å ett par andra anstalter hafva läkare och uppsyningspersonal meddelat undervisning åt elever och äldre betjäning i mindre omfattning.

Med afseende å öfvervakningsafdelningar och tillsynen af de sjuka är följande att nämna. Vid Göteborgs hospital har genom den nu afslutade om- och tillbyggnaden tillkommit en öfvervakningsafdelning med permanent tillsyn för 10 lugna patienter, en dito för 13 à 14 oroliga patienter, samt en afdelning om 16 sängar för nattlig tillsyn af orenliga patienter. Å hvardera könsafdelningen tjänstgöra 3 sittande nattvakter, hvaraf en på manssidan äfven patrullerar å närbelägen afdelning. De sålunda nytillkomna möjligheterna för öfvervakning betecknades redan vid min inspektion i augusti månad så som otillräckliga. Vid Malmö asyl har en kvinlig patrullerande nattvakt anställts, samt de för orenlighet benägna kvinliga patienterna så vidt möjligt sammanförts i särskilda sofsalar, som nattvakten har att specielt öfvervaka. Vid Piteå hospital hade vid midsommartiden, då jag besökte anstalten, provisoriska anordningar vidtagits för införande af permanent öfvervakning, och för detta ändamål anslag erhållits till aflönande af en manlig och en kvinlig sittande nattvakt. Å Upsala hospitals kvinoafdelning har permanent tillsyn under dagarne indragits å en slags förut provisoriskt anordnad öfvervakningsafdelning för oroliga, hvaremot vunnits 24 platser för permanent öfvervakning å Upsala läns landstings upptagningspaviljong. Å Upsala asyl, hvaret under förra året å hvardera könsafdelningar funnos 23 platser för permanent öfvervakning, och för öfvrigt tillsynen under natten bestreds af 2 patrullerande nattvakter, hafva nu anställts ytterligare 5 skötare och 3 sköterskor, hvarigenom ett betydligt större antal platser kunnat tagas i anspråk för permanent tillsyn- å manssidan omkring 40, samt för nattlig tillsyn ytterligare nära 20 – och å kvinosidan 89 platser för permanent tillsyn. Under dagarne tjänstgöra å dessa afdelningar 4 skötare och 5 sköterskor, under nätterna 2 skötare och 3 sköterskor, hvartill komma 1 manlig och 2 kvinliga patrullerande nattvakter. Vid Vadstena har å kvinosidan tillkommit en nattlig öfvervakning med 20 platser, hvarför ytterligare en sköterska anställts. Vid Växjö hafva genom en nu afslutad ombyggnad tillkommit relativt stora öfvervakningsafdelningar, hvilka emellertid vid mitt besök å anstalten helt nyss och endast i ringa omfång tagits i bruk, hvarför jag icke nu kan närmare redogöra för anordningarne å dessa afdelningar. Slutligen har vid Visby hospital i den ombyggda före detta lasarettsbyggnaden anordnats en öfvervakningsafdelning med ett 10-tal platser å kvinosidan. Ganska många och relativt omfattande förbättringar i och för tillsynen af de sjuka är sålunda att anteckna. Om man undatar Malmö asyl som i vissa hänseenden ej är jämförlig med öfvriga anstalter saknas för närvarande öfvervakningsafdelningar för permanent tillsyn endast å en anstalt nämligen Lunds asyl, hvilket såsom jag i berättelse öfver af mig förrättad inspektion af denna anstalt framhållit, beror på att utrymme saknas för bostäder åt det ökade antal betjäning, som är en nödvändig förutsättning för anordnandet af permanent öfvervakning. Då saknaden häraf å denna stora anstalt medför kännbara olägenheter i flera afseenden synes det mig, som jag likaledes framhållit i berörda berättelse, vara en angelägenhet af synnerlig vigt att åtgärder snarligen vidtagas för beredande af tillräckligt utrymme för nödigt antal betjäning å anstalten ifråga.

Beträffande öppen-dörr systemets användning är ingen nämnvärd förändring att anteckna. Vid Piteå hospital har den ursprungligen till epidemisjukhus afsedda träbyggnaden som på senare år användts till fri vård af högst 6 manliga patienter, nu onyå tagits, i bruk för sitt ursprungliga ändamål, hvilket emellertid endast innebär en tillfällig minskning af möjligheterna för en friare behandling, enär tvenne skötarebostadshus afsedda för vård af tillsammans 12 i skötarefamiljerna inackorderade sjuka, äfvensom en s. k. kolonivilla för 20 manliga patienter, nu torde vara färdiga att tagas i bruk. Den nyuppförda kolonivillan vid Växjö hospital var redan vid mitt besök i maj månad färdig, men lär ännu icke hafva börjat beläggas. Å de för närvarande befintliga öppna afdelningarne i Herrnösand, Lund, Uppsala (och Vadstena, hvarest å kvinnosidan finnes en "halföppen" afdelning) har patientantalet i allmänhet varit något mindre än utrymmet medgifvit, hvilket dock räkneligen mest hervid på dessa afdelningars för öppendörrsystemets tillämpning mindre gynnsamma belägenhet. Både å dessa anstalter och å de öfvriga plåga i alla händelser ett antal patienter – å de större anstalterna uppgående till ett par tre tiotal eller måhända mera – få gå fritt på området utan tillsyn, ehuru de hafva sin bostad å slutna afdelningar.

Ändamålsenliga lokala anordningar samt en väl aflönad och skolad, samt tillräckligt talrik betjäningspersonal äro utan tvifvel de väsentliga förutsättningarne för vederbörande läkares värksamhet med afseende å sjukvårdens ordnande och handhafvande på bästa möjliga sätt, och så tillvida kan man åtminstone å priori påstå att den offentliga sinnessjukvården äfven under detta år gjort icke oväsentliga framsteg. Å andra sidan kan man mera direkt bilda sig ett omdöme om dessa anstalters värksamhet, och särskildt om sjukvårdens handhafvande bland annat af exempelvis uppgifterna om antalet arbetande, snygghetsförhållandena å anstalter, förekomsten af tvångsmedlens omfattningen af månglägebehandlingen och andra behandlingsmetoder såsom långbad, narcotica och hypnotica m. m; hvarför här lemnas en kortfattad öfversigt att hithörande förhållanden. För antalet arbetsdagar å de olika anstalterna redogöres årligen i Medicinalstyrelsens underdåniga berättelse angående sinnessjukvården i riket, hvarför jag ej vid mina inspektioner plågat taga kännedom om hithörande uppgifter i vidare mån än att jag antecknat antalet arbetande vid inspektionstillfället. Af nämnda berättelse framgår att medeltalet arbetande för dag under femårsperioden 1899-1903 ökats från 34% till 38% för samtliga anstalter tillsammantagna. Att döma af ett allmännt intryck torde äfven sedermera och särskildt under redovisningsåret antalet arbetande ha ökats. I synnerhet har detta varit i ögonen fallande å de vanligen s.k. K. B. afdelningarne hvarut vårdas hufvudsakligen äldre, obotligt sjuka, förslöade patienter, af hvilka en hel del förut sysslolösa numera mångenstädes blifvit förmådda att arbeta åtminstone med dref- eller trasplockning. – bördet af detta "arbete", om man så får kalla det, är naturligtvis ringa eller intet från ekonomisk synpunkt. Dess betydelse för sjukvården är däremot så mycket större, i det att denna sysselsättning utan tvifvel icke så litet distraherar de sjuka från deras eljes okynniga eller annorledes störande ovanor samt sålunda bidrager till upprätthållande af bättre ordning, stillhet och snygghet å ifrågavarande afdelningar. Angående snygghets- eller rättare osnygghetsförhållandena å de olika anstalterna meddelade jag i min förra årsberättelse en tablå, angifvande medeltalet osnygga för dag i procent af den för hvarje anstalt beräknade beläggningssiffran. För jämförelses skull anföras här ånyo dessa siffror jämte dem som vunnits vid innevarande års inspektioner Af denna tablå inhämtas, att någon ökning synes hafva ägt rum å Kristinehamns och Piteå hospital Föregående års siffror från det förstnämnda hospitalet beräknades emellertid med stöd af uppgifterna från allenast en månad, som möjligen tillfälligtvis haft att uppvisa mindre osnygghet än året i dess helhet och hvad beträffar Piteå hospital har antalet graft osnygga afsevärdt sjunkit. Antalet osnygga i procent under åren 1904 och 1905

Vidare framgår, att en knappt afsevärd ökning ägt rum å Stockholms hospitals kvinoafdelning och Upsala hospitals mansafdelning, vakltadt för dessa anstalter i dess helhet årets siffra är icke så litet gynnsammare än föregående års, samt att tillståndet å Lunds asyls kvinoafdelning är alldeles lika i år som förra året. Eljes har under redovisningsåret öfverallt en förbättring varit att anteckna, på några anstalter, eller afdelningar däraf, någet väsentliga förbättringar. En jämförelse mellan denna tablå och förut lämnade redogörelse för under året tillkomna öfvervakningsafdelningar i nattvakter ger vid handen ett alldeles bestämdt samband mellan dessa anordningar å ena sidan och den förbättrade snyggheten å den andra. Att vederbörande läkares intresse varit af ej mindre stor betydelse är gifvet. Med afseende å de anstalter, från hvilka uppgifter under föregående år ej vunnits, må påpekas, att Herrnösands hospital i år uppvisar ovanligt låga siffror samt att vid Malmö asyl, med dess höga frekvens, likväl en mycket väsentlig förbättring inträdt å kvinoafdelningen i följd af förutnämnda ökade tillsyn under nätterna. Från Växjö hospital har på grund af där rådande provisorium icke heller under detta år någon medelsiffra kunnat vinnas, men äfven där har en stark minskning af osnyggheten ägt rum i följd af skärpta föreskrifter för nattvakterna. Med afseende å tvångsmedlens användning har jag i föregående årsberättelse omnämnt att någon tillförlitlig öfversigt häraf knappast varit möjligt på grund af att årssammandrag af hithörande uppgifter saknats och att anteckningarne förts på något olika sätt å de olika anstalterna, hvarför jag då nödgades inskränka mig till ett ovanämnande af att mitt allmänna intryck var att detta år (1904) ingalunda utmärkte sig för bättre förhållanden än närmast föregående år. Berörda olägenheter beträffande anteckningarne om tvångsmedels användning ha väl kvarstått äfven under detta år, men en jämförande granskning af uppgifterna från årets inspektioner med dem från föregående års ger dock vid handen att användningen af tvångsmedel under redovisningsåret betydligt minskats Å Göteborgs hospital har efter öfvervakningsafdelningarnes tillkomst isoleringarnes antal och långvarighet nedgått i väsentlig mån och tvångsmedel i allmänhet förekommit mycket sparsammare. Vid Piteå hospital hafva under förra hälften af året alla tvångsmedel småningom kommit ur bruk. Vid Stockholms hospital har antalet isoleringar minskats betydligt (liksom förut hafva de i regeln varit ytterst kortvariga) I Vadstena har en ytterst farlig patient, hvilken förut i följd af dråp å en medpatient en längre tid varit oafbrutet isolerad, under året nästan ständigt kunnat vara framme bland de andra. Å öfvriga anstalter hafva med blott ett undantag liksom förut endast helt enstaka och nästan alltid helt kortvariga isoleringar ägt rum. Sistnämnda undantag gäller en kvinna å Nyköpings hospital – den enda patient å Statens hospital och a yler som för närvarande är permanent isolerad sedan längre tid tillbaka. Trots upprepade och med ihärdighet fortsatta försök med alla andra till buds stående medel, har denna patient visat sig absolut omöjlig för en annan tillvaro än den att vara instängd i enrum. Skyddströja har kommit till användning i tillsammans 12 fall, hvaraf mera än hälften under årets första månader. I fyra fall har det gällt kirurgisk behandling, i de öfriga svårt förstörelse-begär eller intensiva försök att skada sig själf. Klädning med blindärmar har förekommit i 4 fall af jämförliga orsaker; samt s. k. lifbälte, hvarut en eller båda händerna fixerats, äfvensom pat:s fixering i bädden i ett eller annat fall å alla anstalter tillsammantagna. Skyddukstäcke vid långbad användes ej eller på vissa anstalter, å hvilka långbad anses kontraindicerade om pat. behöfver tvingas att kvarligga i badet medelst mekaniska medel. Å andra anstalter ha dylika täcken användts i enstaka fall, men vanligen ej registrerats å tvångsmedelslistorna. Handskar af läder eller tyg – den lindrigaste formen för tvångsmedel – har å en del anstalter alls ej användts, i andra i endast helt enstaka fall, men å vissa anstalter relativt oftare – å ett tiotal eller ett dussin patienter eller så omkring, vanligen helt korta tider.

Förteckning öfver antalet i psykiatrikt terapeutiskt syfte sängliggande patienter föras ej å hospitalen och asylerna, hvarför några för längre tid gällande medeltal icke kunnat vinnas. Antalet sängliggande vid inspektionstillfället har jag likväl äfven i år antecknadt; det har uppgått till 322 mot 231 förra året. Största delen af ökningen torde dock bero på tillkomsten af nya öfvervakningsafdelningar. Anteckningar om långbad särskildt föras endast å Stockholms hospital. Några jämförande uppgifter om denna behandlingsmetods användning kunna därför ej meddelas. Detsamma gäller användningen af narcotica. Att sammanställa uppgifterna härom torde väl för öfrigt vara förenadt med praktiska svårigheter. Viktlistor föras numera å de flesta anstalter. Å vissa anstalter föras äfven allehanda grafiska och tabellariska uppgifter öfver patienternas psykiska och kroppsliga till stånd i olika hänseenden. En sammanställning af dylika uppgifter kan naturligtvis vara omöjlig eller ändamålslös; stundom anses att arbetet med en sådan sammanställning skulle vara allt för betungande och om en möjligen medförande någon nytta likväl icke så stor att den motsvarade arbetet. För min del tror jag dock att fortlöpande och öfversigtligt samlade anteckningar i berörda hänseenden kunna vara af stor betydelse såsom ett medel för vederbörande läkare att kunna kontrollera i hvad mån de lyckats realisera sina intentioner och principer med afseende på sjukvården, samt såsom ett gif akt vid möjligen börjande öfverdrifter eller missförhållanden i ett eller annat hänseende. Att {……..} låta sig nöja med allmänna intryck tror jag kan leda till ledsamma missräkningar, särskildt med hänsyn till de talrika och mångskiftande omsorger som tillkomma anstaltens ledare och chefern som försvåra hans öfversigt öfver de olika grenarne af anstaltens värksamhet.

För under året inträffade själfmord torde redogöras i öfverstyrelsens underdåniga berättelse. Beträffande ett svårare öfverfall af en patient på en annan har jag haft anledning att i vederbörlig inspektionsberättelse göra vissa erinringar Å ett par anstalter hafva inträffat ett relativt stort antal fall af visserligen i regeln mycket lindriga kroppsskada, hvilket utan tvifvel väsentligen är att tillskrifva den å berörda anstalter rådande relativa öfverbeläggningen; denna bör väl kunna minskas allteftersom Medicinalstyrelsens plan till hospitalsväsendets utveckling blir realiseradt.

Svårigheterna att vinna inträde å statens anstalter har under året ytterligare styrdts, i det att exspektantlistorna vid årets inspektioner visat en totalsumma af 2 307 till inträde anmälda mot 1 963 vid förra årets inspektioner. Båda dessa siffror äro emellertid utan tvifvel något större än som motsvaras af värkligheten, i det att ett antal af de anmälda säkerligen aflidit, tillfrisknat eller så förbättrats, att anstaltsvård ej längre är af behofvet påkalladt, ehuru vederbörande sökande ej ansett sig behöfva lemna meddelande härom. Exempelvis kan nämnas, att öfverläkaren vid Piteå hospital gjort förfrågan i berörda hänseenden i 28 fall. Af dessa förfrågningar hade 4 ej alls besvarats; i 9 fall meddelades att den anmälda tillfrisknat, 7 voro icke vid tillfället i behof af anstaltsvård, 7 betecknades såsom fortfarande i behof af sådan vård och 1 hade "förändradts". Ett annat exempel kan meddelas från Herrnösands hospital, hvarest öfverläkaren, utan att på fri hand hafva gjort sådana förfrågningar som ofvan nämnts, efterskrifvit ej mindre än 10 män och 4 kvinor efter hvarandra, om hvilket det först då i sista minuten meddelades , att behof af anstaltsvård ej längre var för handen. Ytterligare en manlig patient, som efterskrifvits, hade helt enkelt ej alls låtit sig afhöras. Oaktladt den stora mängden anmälda måste således stundom under längre tid flera platser stå obelagda och den redan i och för sig höga omsättningen ytterligare minskas, och detta genom liknöjdhet och försumlighet hos vederbörande myndigheter eller enskilda Här nedan meddelas, i procent, antalet under de olika åren anmälda exspektanterna, hvarvid äfven för jämförelse skull anföras motsvarande uppgifter från mina föregående årsberättelser:

Väntetiden för de nyintagna har ställt sig på följande sätt vid hospitalen

Både vid asylerna och hospitalen har således äntetiden varit högre än föregående år, vid asylerna i synnerligen hög grad, hvilket delvis berott på öfverflyttningen från hospital. Vidare framgår af de anförda siffrorna att nära hälften af den nyintagna fått plats å hospital inom 3 månader. De akuta fallen hafva sålunda i allmänhet fått företräde framför de mera kroniska och sannolikt obotliga, hvilket ju onekligen är det mest berättigade, då man under nuvarande förhållanden omöjligen kan tillgodose alla sinnessjukas intressen i samma omfattning.

I detta sammanhang tillåter jag mig återkomma till en fråga som jag mera utförligt afhandlat i min årsberättelse för 1903, nämligen skillnaden mellan hospital och asyl, en skillnad som i åtskilliga hänseenden ej kan upprätthållas och som, där så sker, medför åtskilliga oegentligheter och olägenheter. Jag är fortfarande af den mening att alla anstalter i detta hänseende böra vara likställda, d.v.s. vara både hospital och asyler. Samt att den gamla häfdvunna benämning för sinnessjukanstalter inom vårt land, hospital, tillräckligt anger dessa anstalters karaktär. Genom den ifrågasatta förändringen skulle också den egendomliga dualism som vid anstalterna i Upsala och Lund råder mellan de olika afdelningarne lämpligen kunna häfvas, så att förflyttning från det s.k. hospitalet till den s k. asylen eller tvärtom kunde ske utan vidare omständigheter i mån af behof, och intagningar ske utan hänsyn till å hvilken af dessa afdelningar uppstod ledig plats. Jag får därför förnya min hemställan att K. Medicinalstyrelsen ville taga ifrågavarande angelägenhet under ompröfning.

Vid granskning af intagningshandlingarne har jag i några enstaka fall anträffat formella felaktigheter, som dock icke kunnat tillmätas någon verklig praktisk betydelse. Detsamma kan väl i regeln anses vara fallet med de förnyade attester, hvilka jag äfven under detta år påträffat å föråldrade A. bilagor, men denna oegentlighet är dock af den art att jag städse ansett mig böra särskildt anmärka densamma under framhållande af att dylika bilagor ej böra godkännas. I ett par fall var den förnyade attesten ej afgifven på heder och samvete, i ett par andra fall var den afgifven af en annan läkare än den som utfärdat A. Bilagan Ifrågavarande oegentligheter gällde emellertid endast äldre intagningshandlingar, och i intet fall någon som inkommit under året.

(2:o) I ett par fall under året har det inträffat att patienter intagits på ansökan af vederbörande kommunala myndigheter eller den sjukes anhöriga, ehuru det af handlingarne framgått, att patienten ifråga någon tid före ansökningens ingifvande varit tilltalad för brott, men förklarats på grund af sinnessjuk dom ej kunna till ansvar fällas. I sådana fall har jag alltid påpekat att vid eventuellt uppkommande fråga om dylik patients utskrifvning bör iakttagas hvad föreskrifvet är i §52 af nåd. stadgan ang. sinnessjuka. Rättligen borde väl äfven i dessa fall föreskrifterna i §39 af samma stadga rörande afgiften för den sjuka böra iakttagas, hvilket emellertid i regeln icke torde ske.

(1:o) De i A. bilagorna meddelade upplysningarne hafva stundom varit knapphändiga nog, någon gång till den grad, att jag ansett att bilagan ej bort godkännas, då intet sakförhållande anförts ägnadt att gifva stöd åt vederbörande läkares attest en förhanden –varo af sinnessjukdom och behof af hospitalsvård I ett af dessa fall syntes det äfven vid inspektionen tvifvelaktigt huruvida anstaltsvård varit i vidare mån påkallad. Att sinnessjukdom förelåg befanns däremot i detta liksom i alla öfriga här ifrågavarande fall alldeles otvifvelaktigt.

Med afseende å tillämpningen af förskrifterna rörande anmälan om förmyndare vård har jag bland annat inhämtat att å en af de största anstalterna sådan anmälan endast sker tre gånger om året, hvarigenom beträffande en hel del patienter berörda föreskrift icke blir noggrant iakttagen. Å ett par håll har jag äfven förnummit en viss benägenhet att om möjligt undvika sådan anmälan, hvarom här är frågan, enär särskildt patienter med föräldrar i lifvet om utan tillgångar knappast kunna hafva någon fördel af förmyndareskap, men däremot kunna ådraga sig obehag och onödigt uppseende då de som tillfrisknade värka blifva befriade från förmyndareskapet. För öfrigt lider det intet tvifvel att en omyndighets förklaring upprör och retar den sjuka vida mera än interneringen å anstalt för sinnessjuka. I det hela tror jag det ligger sanning i denna uppfattning, om det än naturligtvis kan tänkas fall i hvilka förmyndarevård kan vara af värkligt behof påkalladt och till gagn för den sjuke. I alla händelser synes det mig, såsom jag i årsberättelsen för år 1903 påpekat, att den fördel som förmyndarevård må anses innebära borda kunna äfven de patienter till godo som åtnjuta vård på vederbörlig fattigvårdsstyrelses bekostnad. Det rättsliga afgörande af huru hithörande föreskrifter böra tolkas har icke vunnits genom i berörda berättelse ovannämnda af Direktionen i Vadstena inledda rättegången, enär Direktionen i högsta instans förklarats obehörig att i saken föra talan.

Innan jag slutar redogörelsen för den offentliga sinnessjukvården å statens anstalter bör jag nämna att Kolonien i Korsberga sedan föregående berättelse afgafs icke kunnat utvidga sin värksamhet, detta på grund af, att i följd af å Växjö hospital pågående utvidgnings- och ombyggnadsarbeten inga nya patienter där under längre tid kunnat intagas och några för kolonivård lämpliga patienter ej heller utskrifvas. Vid mitt besök i Maj månad fann jag emellertid att fortfarande allt syntes lofva godt för dess framtida värksamhet och utveckling, men äfven att en del därstädes befintliga enskilda ej legitimerade hem för sinnessjuka behöfva kontrolleras med större skärpa än hittils varit fallet.

II Enskilda med K. M:t tillstånd upprättade anstalter för sinnessjuka
Två nya sådana hafva under året blifvit af K. Medicinalstyrelsen godkända efter af mig förrättad afsyning, nämligen fru A. Forsehäfs anstalt vid Vångelsta, Upsala Näs s:n samt fru A. Sjögrens anstalt i Upsala, det s.k. Peterska hemmet. Båda anstalterna hade redan under år 1904 erhållit nådigt tillstånd för sin värksamhet. Om de enskilda anstalternas värksamhet för öfrigt är intet anmärkningsvärdt att anföra. Som förut är Solna sjukhem den enda af dessa anstalter som är i alla afseenden fullt tillfredställande utrustad för vård af alla slag af sinnessjuka, äfven de mest svårskötta. Sigtuna sjukhem är i detta hänseende icke alldeles utan resurser, men lämpar sig dock bäst för fall med mildare eller mera kroniskt förlopp. Detta gäller i ännu högre grad om de öfriga enskilda anstalterna. I allmänhet kan också sägas att vederbörande innehafvare söka att i möjligaste måtto undvika att mottaga mera svårskötta fall, ehuru svårigheten att bereda vård å statens hospital för sinnessjuka af mera burgen ställning stundom nästan tvingar till undantag i detta hänseende. För mera svårskötta sjuka sökes dock vanligen snart nog plats å statens hospital. Detta sker också relativt ofta och af ekonomiska skäl för mera stillsamma sjuka, hvarför omsättningen å de enskilda anstalterna plågar vara relativt liflig och tiden för de sjukas vistelse där ofta ganska kort. Frånsedt de flesta enskilda anstalters nu anmärkta bristande resurser för vissa fall, är om vården af de sjuka härstädes i det hela endast godt att säga. I lämpliga fall hafva de sjuka härstädes i de mera hemliknande förhållandena utan tvifvel större frihet och trefnad än som statens hospital kan erbjuda. Å Solna sjukhem ha inga tvångsmedel förekommit Å en anstalt har s. k. mufftröja kommit till användning ett par gånger kortare stunder. Å de öfriga anstalterna med undantag för Holmehus ha en del isoleringar förekommit, som väl troligen skulle kunnat undvikas å en statens anstalt, men som med hänsyn till de lokala förhållandena och respektive patienters tillstånd dock få anses befogade. Utan de nu nämnda ha inga tvångsmedel användts. Snyggheten har i allmänhet varit god eller tillfredställande. Å Solna sjukhem har under året vårdats en patient, hvilkens flera gånger ifrågasatta utskrifning vållat mig icke ringa tvekan. Mot årets slut har han emellertid permitterats sedan jag omsider ansett mig kunna tillstryka denna åtgärd. I öfrigt ha inga klagomål värda att omnämnas förekommit. Å Sigtuna sjukhem har inträffat ett själfmord, som dock icke kan anses förorsakat af någon försumlighet från vederbörandes å anstalten sida. Anordningar för permanent tillsyn af vissa sjuka ha emellertid efter denna händelse vidtagits å anstalten. Vid samma anstalt har förekommit ett läkarebetyg hvars ofullständighet blifvit vid granskning i Medicinalstyrelsen anmärkt. Såväl anstaltens inspekterande läkare som jag har dock vid besök å anstalten funnit den patient som i berörda bilaga åsyftades vara otvifvelaktigt sinnessjuk och i behof af anstaltsvård.

III Med K:M:ts tillstånd upprättade anstalter för obildbara sinnesslöa
Omvårdnaden om de obildbara sinnesslöa inom vårt land har hittils varit öfverlemnad åt den enskilda barmhertigheten eller det privatekonomiska initiativet Då under 1860-talet omvårdnaden om de sinnesslöa i allmänhet förutblef föremål för några enskilda personers intresse, och ett par till en början säkerligen mycket anspråkslösa hem för sinnesslöa i följd häraf kom nu till stånd, torde man väl icke alltid hafva gjort så sträng åtskillnad på bildbara och obildbara, och af de under de närmast följande åren började hemmen eller anstalterna var ett eller annat afsedt hufvud sakligen för asylister. Undervisning och uppfostran af därför mottagliga sinnesslöa var likväl i allmänhet hufvudsyftet och då under 1870-talet statsbidrag började meddelas åt uppfostringsanstalten för sinnesslöa, samt sedermera, med ökadt statsbidrag, förbehållet att detta endast finge komma bildbara sinnesslöa tillgodo blifvit allt mera bestämdt fastslaget, hafva småningom de flesta sinneslöanstalter nödgats afskilja alla obildbara. Å ett par af nämnda anstalter hafva visserligen alltjämt ett antal obildbara fått kvarstanna, men i regeln hafva dessa varit hänvisade till de fåtagliga och vanligen små privatanstalterna, hvilka icke kunnat komma i åtnjutande åf statsbidrag. I följd af sistnämnda omständighet hafva en del af dessa små asyler nödgats upphöra med viss värksamhet och å de öfriga torde omvårdnaden om skyddslingarne varit ordnad på ett skäligen primitivt och torftigt sätt, i synnerhet som någon ordnad kontroll öfver dessa asyler ej förekommit och t. o. m vanligt läkaretillsyn stundom torde hafva saknats. Genom nådiga stadgan den 14 juni 1901 ang sinnessjuka blef visserligen sistnämnda misförhållande såtill vida afhjälpt som föreskrifterna om enskilda anstalter för sinnessjuka blefvo gällande äfven för motsvarande anstalter för sinnesslöa, samt såtillvida att ordnad kontroll öfver ifrågavarande anstalter möjliggjordes genom bestämmelserna i samma stadga för öfverinspektören för sinnessjukvården. - Efter af mig förrättade inspektioner söktes och erhölls äfven nådigt tillstånd att inrätta asyler för obildbara sinnesslöa, i enlighet med bestämmelserna i stadgan ang. sinnessjuka, af Anna Wilkens ("Ebenezer, Jönköping, 12 platser) jämlikt K. Br den 28 november 1902, af Maria Krantzen ( Karlslund, Fresta socken, Stockholms län 49 platser) jämlikt K. Br den 6 februari 1903 och 26 februari 1904 samt af Emilie Häggblom, Sköfde, 12 platser) jämlikt K. Br. den 17 september 1904. Den sistnämnda har dock sedermera förklarat sig ur stånd att uppfylla koncessionsvilkoren, hvarför hennes hem eller anstalt är att anse såsom enskild, ej legitimerad. Föreskrifterna i stadgan ang. sinnessjuka är emellertid icke i allo tillämpliga å eller lämpligen för asyler för sinnesslöa, hvilka särskildt, ekonomiskt hänseengenom dessa föreskrifter blefvo väl mycket betungande. För att befordra utvecklingen af vården om de obildbara sinnesslöa fordrades uppenbarligen dels något lindrigare former för tillsynen af dessa anstalter, dels och framförallt statsbidrag. Frågan om sådant bidrag för de obildbara sinnesslöas vård berördes redan år 1894, i ett då afgifvet "underdånigt betänkande och förslag till ordnande af sinnesvagas undervisning af därtill; nåder utsedde kommitterade", hvilka likväl ansåge sig, med hänsyn till de ifrågasatta dryga kostnaderna för de bildbara sinnesslöas vård och uppfostran, då icke böra förslå statsbidrag till asyler för obildbara i vidare mån än i form af bidrag till anläggningskostnaderna för sådana anstalter Sedermera väcktes denna fråga åter till lif genom en Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1899, däruti anhölls att K. M:t täcktes låta värkställa utredning samt för Riksdagen framlägga förslag rörande åtgärder för att genom statens medverkan bereda vård åt sådana sinnesslöa, hvilka enligt gällande bestämmelser icke kunde vinna inträde å dittils upprättade sinnesslöanstalter. Med anledning af Nådig remiss afgaf K. Medicinalstyrelsen häröfver underdånigt utlåtande den 17 September 1900, och hemställde därvid hufvudsakligen att statsbidrag borde utgå med 200 kronor årligen för hvarje obildbar sinneslö, utan hänsyn till ålder, och så länge anstaltsvård åtnjutes I underdånig berättelse ang. undersökning af sinnessjuka och sinnesslöa den 8 december 1902 och med stöd af den däri lämnade utredningen angående antalet sinnesslöa, särskildt obildbara sådana, anförde Medicinalstyrelsen, med åberopande af nyssnämnda underdåniga utlåtande, ytterligare endast, att en noggrannare beräkning syntes gifva vid handen, att det årliga bidraget till de obildbara sinnesslöa snarare borde sättas till 250 kronor än till 200 som förut föreslagits. Sedan 1904 års Riksdag i enlighet med K:M:ts proposition å ordinarie stat för 1905 anvisat ett förslags anslag å 75 000 kronor till bidrag åt anstalter för obildbara sinnesslöa har K. M:t i anledning häraf genom nådig kungörelse den 31 december 1904 lemnat närmare föreskrifter för meddelande af statsbidrag åt anstalter för obildbara sinnesslöa. I följd häraf torde man från innevarande år kunna räkna en ny period i utvecklingen af vården om de sinnesslöa, och specielt de obildbara sinneslöa. Enligt nyssberörda nådiga stadga äro de förut i enlighet med stadgan angående sinnessjuka godkända asylerna för obildbara sinnesslöa, nämligen ofvannämnda asyler vid Jönköping ( Ekenezer) och Karlslund utan vidare berättigade till statsunderstöd. Under året hafva dessutom inkommit elfva ansökningar går om tillstånd till upprättande af nya asyler. Vid afgifvande af utlåtande rörande dessa ansökningar har jag utgått från den i Medicinalstyrelsens ofvan omnämnda underdåniga utlåtanden uttalade principen, att asyler hälst borde anordnas i samband med redan befintliga eller tilltänkta uppfostringsanstalter och arbetshem för sinnesslöa, emedan vården af de olika kategorierna af - sinnesslöa därigenom torde bäst befrämjas, i synnerhet som en bestämd gräns mellan bildbara och obildbara icke alltid är möjlig att uppdraga. Vidare har jag ansett mig ej böra uppmuntra uppkomsten af en flertal små asyler, enär å sådana resurserna för de sinnesslöas lämpliga vård i allmänhet oundvikligen blifva mindre, driftkostnaderna relativt högre och kontrollen svårare att göra effektiv. Slutligen har jag ansett mig böra upprätthålla vissa minmifordringar med afseende å utrymme etc, som allmänt tillämpas å välordnade utländska anstalter af detta slag. Det kännbara behofvet af anstaltsvård för dessa sinnesslöa förorsakar nämligen en tendens att öka beläggningssiffran å asylerna utöfver hvad som med hänsyn till vidmakthållande af ordning och renlighet kan anses tillåtligt. Utgående från dessa synpunkter har jag afstyrkt tre af de under året förekommande ansökningarne, af hvilka två icke heller vunnit K. M:ts bifall. Den tredje har vunnit nådigt godkännande sedan en del ganska omfattande lokala förbättringar vidtagits De öfvriga har jag tillstrykt, ehuru i ett par fall icke utan tvekan och vissa förbehåll, samt delvis med frångående af ofvan anförda principer. Då utvecklings möjligheter synts vara för handen har jag nämligen icke ansett mig böra motverka anordnandet af asyler eller asylafdelningar äfven om de för närvarande ej i allo motsvara de berättigade anspråk. Tvenne ansökningar hafva inkommit så sent att något anslag af statsmedel för innevarande år ej kunnat ifrågakomma. De asyler som under året erhållit nådigt tillstånd för sin värksamhet samt efter af mig värkställd afsyning blifvit af K. Medicinalstyrelsen godkända äro:
1) Älfsborgs och Skaraborgs läns asylafdelning vid uppfostringsanstalten i arbetshemmet för sinnesslöa å Johannesberg vid Mariestad – med högst 8 platser (K. Br. 10 mars.)
2) Föreningens för vård af obildbara idioter inom Skåne asyl Nyhem och Helsingborg – med högst 14 platser (K. Br 7. april)
3) Föreningens Rädda Sveriges eländigaste barn asyl Vilhelmshöjd vid Vernamo – högst 24 platser (K. Br 26 april och 15 sept.)
4) Kronobergs läns asyl (tillhörigt en enskild förening) vid Växjö – högst 12 platser (K.Br 5 maj)
5) Västmanlands läns asylafdelning vid uppfostringsanstalten i arbetshemmet för sinnesslöa å Sofielund, Strömsholm – högst 18 platser (K. Br 5 maj och 6 oktober)
6) Föreningen Margaretahemmets asylafdelning vid uppfostringsanstalten för fallandesjuka sinneslöa vid Åkershof, Stockholm – högst 22 platser ( K. Br 19 maj) Af de sålunda till statsbidrag berättigade asylerna tillhöra två enskilda personer, nämligen Ekenezer och Karlslund, fyra enskilda föreningar, nämligen Nyhem Vilhelmshöjd, Växjö asylen och Margaretahemmet samt två vederbörande landstings uppfostringsanstalter, nämligen Johannesberg och Sofielund. Endast de tre sistnämnda äro förenade med uppfostringsanstalter, de 5 öfriga äro fristående och endast afsedda för obildbara. Antalet platser å samtliga asyler tillsammans uppgår till 159. Statsbidrag har sökts och erhållits för tillsammans 137 sinnesslöa till ett sammanlagdt belopp af 34 250 kronor hvaraf tilldelats

Å ett flertal af asylerna hafva under året fritagits en del lokala utvidgningar, omändringar eller förbättringar i enlighet med de för anstaltens godkännande fastställda vilkoren eller enligt af mig meddelade anvisningar. Mot vården af de sinnesslöa har intet väsentligt varit att anmärka. Tvångsmedel ha å de flesta anstalter alls ej förekommit. Snyggheten har vairt efter omständigheterna tillfredställande och på en del anstalter väsentligen bättre än under föregående år. Personalen har i allmänhet ingen annan utbildning för sitt kall än den de genom egen erfarenhet förvärfvat. I många fall har dock denna erfarenhet vunnits under mångårig befattning med asylvård och för öfrigt har jag nästan öfverallt hos personalen funnit ett intresse och en ömhet för dessa skyddslingar, hos hvilka man ofta ej kan upptäcka mycket mänskligt, som icke kan undgå att väcka förvåning och beundran.

Ett under sommaren i Mariestad församladt möte af representanter för de svenska sinneslöanstalterna har hos K. Medicinalstyrelsen gjort hemställan om att K. Medicinalstyrelsen ville gå i författning om uppgörande af normalritningar till asyler för sinneslöa, hvilken framställning blifvit remitterad till mig för afgifvande af yttrande. Emellertid är jag tveksam om huruvida tiden ännu är inne för uppgörande af dylika normalritningar samt huruvida någon allmänngiltig sådan kan uppgöras, enär den stundom obetydliga, stundom mera omfattande storlek man på olika håll vill gifva en blifvande asyl torde betinga alldeles skiljaktiga plananläggningar och dels densamma i väsentlig mån måste blifva beroende af det mer eller mindre intima samband som förutsättes mellan en asyl och en förhandenvarande eller samtidigt med asylen eventuelt planerad uppfostringsanstalt. Möjligen kunde ett allmännt program vara till större gagn. Likväl har jag ej hunnit till fullo öfverväga denna fråga.

Frågan om anordnande af nya asyler föreligga enligt hvad jag inhämtat i flera län äfvensom i Stockholm och i Gäfle och har jag på anmodan i ett par fall lämnat råd och upplysningar härutinnan samt granskat föreliggande ritningar och förslag.

IV Enskilda ej legitimerade hem och an stalter för sinnessjuka och sinnesslöa
har jag liksom förut haft tillfälle att besöka endast i ringa omfattning och har när intet att angående dem anföra utöfver hvad jag i berättelserna öfver hvarje särskildt besök meddelat.

V Länslasarett och jämförliga anstalter.
Stockholms hälsovårdsnämnds upptagningsanstalter är inrymda i provisoriska lokaler på tre olika platser i staden. Lokalerna är delvis dåliga, delvis efter omständigheterna ganska andamålsenliga, läkarekrafterna äro utan tvifvel med hänsyn till lokalernas spridda belägenhet otillräckliga, men betjäningsförhållandena äro goda bland annat förtjänar anmärkas att på ett par undantag när endast kvinlig betjäning användes å mansafdelningarne – hvartill kommer att sjukvården i öfrigt är ordnad efter tidsenliga principer. Oaktadt de bristfälliga yttre resurserna och oaktadt anstalterna nödgas mottaga sinnessjuka utan hänsyn till deras eventuela våldsamhet eller samhällsvådlighet ifrågakomma inga tvångsmedel och inga svårigheter att utan sådana medel på lämpligt sätt vårda de sjuka. Förtjänsten häraf tillkommer naturligtvis i väsentlig mån ledningen af anstalterna, men en omständighet som sakeligen bidraga till det goda resultatet är att de sjuka i regeln inkomma genast, så snart de visat sig vara i behof af vård, och således utan att föruthafva blifvit vårdslösade vanvårdade eller i all välmening oförståndigt behandlade eller missvårdade. Betydelsen häraf framträder ingenstädes i vårt land så tydligt som inom dessa i vissa hänseenden underhaltiga anstalter. Beträffande länslasaretten må endast i korthet här omnämnas följande. Vid Eksjö lasarett har en större tillbyggnad ägt rum. På grund af att läkaretjänsten vid mitt besök var vakant uppsköt jag dock en mera ingående inspektion. Vadstena lasarett besökte jag hufvudsakligen med anledning af en där ifrågasatt om- och tillbyggnad. Å Falköpings lasarett har genom en tillbyggnad ganska godt utrymme vunnit för vård af sinnessjuka. Åtskilliga detaljer af tillbyggnads- och omändringsarbetena var dock mindre lyckade och en ordnad permanent öfvervakning hade ännu ej genomförts. Grundad förhoppning synes emellertid finnas om en ändamålsenligt anordnad sinnessjukvård härstädes. Å Uddevalla lasarett hade likaledes nyligen en om- och tillbyggnad ägt rum, som dock, då man gjort sig beroende af en äldre byggnads föråldrade plananordning icke blifvit i allo lyckad. Sjukvården var dock här ordnad på bästa sätt så vidt som de lokala förhållandena medgifvit I Borås finnes endast ett par enkelrum för sinnessjuka. Då Älfsborgs läns landsting nu erhållit medgifvande att vid Vänersborgs hospital uppföra en upptagningsanstalt för sinnessjuka torde man kunna hoppas att lasarettens inom länet befattning med sinnes sjukvård må upphöra. Å Engelholms lasarett fann jag förhållandena otillfredställande till den grad, att den behandling som här kommer de sinnessjuka till del måste betecknas som vanvård. Nämnas bör i detta sammanhang, att jag under föregående år fann likaledes mycket otillfredställande förhållanden vid ett annat af samma läns lasarett nämligen det i Kristianstad. I Nyköping har jag äfven under detta år funnit den på länet ankommande sinnessjukvården ordnad bättre än på de flesta andra motsvarande anstalter. Då denna anstalt är tämligen ny samt så stor att den åtminstone hittils tämligen synes motsvara länets behof har omsättningen varit liflig och tillströmningen af nyinsjuknade patienter relativt riklig, i alla händelser vida rikligare än å Nyköpings hospital, hvarut flertalet af de nyintagna omedelbart förut vårdats å lasarettets upptagningsanstalt. Det flerstädes öfverklagade misförhållandet att lasarettens upptagningsanstalter, med deras äfven i bästa fall mindre goda resurser, få mottaga de nyinsjuknade och mera svårskötta under det å hospitalen en allt större anhopning äger rum af kroniska och obotliga fall har så vidt jag erinrar mig ingenstädes framträdt så skarpt som här. En lasarettsläkare har framkallat tanken på att ett patientutbyte mellan hospitalen och lasarettens upptagningsanstalter för sinnessjuka borde regleras genom Medicinalstyrelsens försorg, och ehuru det torde vara svårt att praktiskt realisera denna tanke, måhända den förtjänar att tagas i närmare öfvervägande. Utom förutnämnda tillbyggnader i Eksjö, Falköping och Uddevalla har under året tillkommit en af Upsala läns landsting anordnad upptagningspaviljong med 24 platser. Älfsborgs läns landsting har som nämnts erhållit tillstånd att vid Vänersborgs hospital å asyl anordna en upptagingsanstalt. En sådan har också med vederbörligt tillstånd börjat uppföras vid Växjö hospital af Kronobergs och Blekinge läns landsting i förening. Enligt hvad jag inhämtat lär Norrbottens läns landsting planera en ny upptagningsanstalt vid Piteå hospital om medgifvande därtill kan erhållas.

VI Försörjningsinrättningar och fattiggårdar
Å Göteborgs stads försörjningsinrättning vårdas utom till fattigvården hörande kroniskt sinnessjuka äfven ett stort antal akuta fall, hvadan inrättningens hospitalsafdelning har karaktären af upptagningsanstalt för sinnessjuka. Såsom sådan kan den helt naturligt icke motsvara alla de högsta fordingar, men i det hela är numera intet annat än godt att säga om sinnessjukvården å ifrågavarande inrättning. Detsamma kan äfven sägas om asylen för sinnessjuka vid Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning. Utrymmet tillåter dock icke upptagandet i denna asyl af alla å inrättningen intagna sinnessjuka, hvilket naturligtvis är ett missförhållande. Om båda ifrågavarande inrättningar gäller för öfrigt att en sinnessjukvård af så stor omfattning knappast kan vara sammankopplad med fattigvårdens utan att olägenheter och oegentligheter göra sig gällande. Vid försörjningsinrättningen i Upsala, hvarest vid af mig under 1902 förrättad inspektion en del anmärkningar var att göra med afseende å sinnessjukvården, hafva nu väsentligen förbättrade anordningar såväl beträffande de lokala förhållanden som tillsynen blifvit genomförda i närmaste öfverensstämmelse med af mig på fattigvårdsstyrelsens begäran meddelade råd och anvisningar Vid öfriga af mig under året besökta fattiggårdar resp. försörjningsinrättningar har jag funnit relativt nyligen anordnade lokaler för sinnessjuka. Med afseende å vissa detaljer ha visserligen åtskilligt varit att anmärka men i det hela hafva ifrågavarande anordningar vittnat om betydligt större omtanke om de sinnessjuka än jag eljes i allmännhet varit van att finna å jämförliga anrättningar.

Beträffande min värksamhet i öfrigt är följande att anföra: Från och med den 13 till och med den 25 februari samt från och med den 12 juli till och med den 14 augusti har jag tjänstgjort såsom referent för hospitalsärenden inom K. Medicinalstyrelsen. Därvid har jag bland annat handlagt 14 rättsmedicinska utlåtanden rörande sinnesbeskaffenhet, hvaraf ett haft afseende å civilmål, det öfriga 13 å brottmål. Dessutom har jag på anmodan af referenten för hospitalsärenden rådgjort med honom angående ett antal andra dylika utlåtanden. Vidare har jag i samråd med nyssnämnda referent på uppdrag af K. Styrelsen afgifvit förslag till formulär för osnygghets- och tvångsmedelslistor för sinnessjukanstalterna samt program för en afdelning för första klass patienter vid Göteborgs hospital. Som förut nämnts har jag afgifvit yttrande rörande alla under året inkomna ansökningar om tillstånd att inrätta asyler för obildbara sinnesslöa, af hvilka sex ofvan uppräknats. De fem återstående hafva ingifvits af 1) S. J. Tall, Eksjö, 2) Bertha Kristiansson, Kungsbacka, hvilka båda af mig afstyrkts och af K. M:t afslagits samt 3 Bengta Hansson i Göteborg och 4) Styrelsen för döfstuminstitutet i Hjorted samt 5) Föreningen för sinnesslöa barns vård, hvilka af mig tillstyrkts på vissa vilkor. Äfvenledes har jag afgifvit yttrande angående begärdt statsunderstöd för de under året godkända asylerna äfvensom förslag till instruktioner och formulär för dessa anstalter. Slutligen har jag deltagit i arbetet inom 1:o en komission för uppgörande af ritningar och kostnads förslag till en ny anstalt för sinnessjuka vid Västervik, enl upp drag af K. Medicinalstyrelsen. 2:o en komitté för uppgörande af ritningar och kostnads förslag till en ny anstalt för sinnessjuka tillhörande Stockholm stad, enl anmodan af Stockholms hälsovårdsnämnd 3:o en byggnadskomitté för uppförande af samma anstalt, enl anmodan af Stockholms hälsovårdsnämnd 4:o en komitté för uppgörande af förslag till en asyl för obildbara sinnesslöa i Stockholm, enligt anmodan af Stockholms stads fattigvårdsnämnd.

Den 4 november förrättade jag enligt K. Medicinalstyrelsens uppdrag ekonomisk inspektion af Upsala hospital och asyl.

Stockholm i januari 1906
Georg Schuldheis