Till Kungl. Medicinalstyrelsen.
Jämlikt nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901 får jag härmed afgiva berättelse öfver min verksamhet som öfverinspektör för sinnessjukvården i riket under år 1911.
Följande anstalter, inrättningar och hem hafva af mig un der året inspekterats å här nedan nämnda tider:

I Offentliga anstalter för sinnessjuka:
Nyköpings hospital 15-16 maj, Växjö kriminalasyl 20-21 maj Vadstena hospital och asyl 26-27 maj Visby hospital 3 juni Kristinehamns hospital 4-5 september Piteå hospital och asyl 2-3- oktober Härnösands hospital 10-11oktober Göteborgs hospital 25 november Vänersborgs hospital och asyl 27-28 november Lunds hospital och asyl 13-14 december Korsberga-kolonien 16-18 december Växjö kriminalasyl 19 december Växjö hospital 20 december Upsala hospital och asyl 28-29 december Stockholms hospital 30 december

II Enskilda, med Kungl. Maj:ts tillstånd upprättade, anstalter för sinnessjuka:
Solna sjukhem 8 november Solliden vid Åkarp 12 december Vångelsta sjukhem 27 december Peterska hemmet 27 december

III Med Kungl. Maj:ts tillstånd upprättade anstalter för obildbara sinnesslöa:
Berättelse häröfver har jag lämnat i min till Kungl. Medicinalstyrelsen ingifna "Redogörelse för de med statsmedel understödda sinnesslöanstalterna i riket år 1911".

IV Enskilda, ej legitimerade hem för sinnessjuka resp. sinnesslöa:
Sjukhemmet "Hvilan" i Gårda utanför Göteborg 6 augusti "Bagges sjukhem" vid Kiholm 10 november Åtskilliga hem i Korsberga 16 december.

V Länsupptagningsafdelningar och därmed jämförliga anstalter:
Långbro sjukhus 6-7 april Upptagningsafdelningen vid Falköpings lasarett 29 januari Upptagningsafdelningen vid Falu lasarett 14 mars Upptagningsafdelningen vid Nyköpings lasarett 16 maj

VI Försörjningsinrättningar och fattiggårdar:
Västerås försörjningsinrättning 19 januari Eskilstuna stads sinnessjukafdelning 21 januari Jönköpings stads sinnessjukafdelning 31 januari Linköpings stads sinnessjukafdelning 2 februari Gäfle stads sinnessjukafdelning 11 mars Bollnäs sockens ålderdomshem 12 mars Falu försörjningsinrättning 14 mars Kristianstads försörjningsinrättning 22 maj Göteborgs stads sinnessjukafdelning å Gibraltar 7 augusti.

Inspektionerna hafva ägt rum i öfverensstämmelse med på förhand uppgjorda, af Kungl. Medicinalstyrelsen fastställda reseplaner.

I fråga om de offentliga anstalterna för sinnessjuka är följande att anföra.
Undantagandes Malmö asyl hafva samtliga statens anstalter för sinnessjuka blifvit under året inspekterade, Växjö kriminalasyl två gånger, de öfriga allenast en gång.

Beträffande grunderna för patienternas intagning har numera nästan öfverallt den praxis utbildat sig, att akut insjuknade mottagas med företrädesrätt, hvarigenom den fördelen vunnits,att dessa, bland hvilka finnes det största antalet botliga fall, i allmänhet utan längre dröjsmål kunnat beredas den sökta vården. Vid granskningen af intagningshandlingarna har jag sålunda funnit, att vid samtliga hospital. med undantag af ett par, där på grund af omändringsarbeten stagnation i omsättningen varit rådande, i allmänhet cirka hälften eller än flera blifvit intagna inom en månad (däraf många under den första veckan) efter ansökans ingifvande. Vid flera hospital hade man vidare, enligt hvad granskningen af exspektansdiariet gaf vid handen, i fråga om de kroniska fallen gifvit företräde åt de mest svårskötta, för hvilka behofvet af anstaltsvård vore störst. Det ligger ju i sakens natur att man med nu anförda principer för intagningar – principer som enligt mitt förmenande äro fullt riktiga, då härigenom det allmänna får den största möjliga nyttan af hospitalen – å dessa skall få en större mängd oroliga och svårskötta patienter än hvad fallet skulle blifva, om intagning städse skedde i tur efter ansökningsdatum, då ju endast kroniska fall, hvaraf många äro relativt lättskötta, blefve mottagna.

Där man alltså vid intagningarna i första hand fäst sig vid vårdbehofvet, har följden emellertid ofta blifvit den, att man, för att kunna hålla det bestämda platsantalet fylldt, måst öfverbelägga öfvervakningsafdelningarna, i synnerhet de för oroliga, medan platser stått lediga å afdelningarna för lugna. Särskildt har detta varit förhållandet med öppendörrafdelningarne, hvilka vid flera anstalter aldrig kunnat fullt beläggas. Vid mina besök voro sålunda vid Göteborgs hospital resp. 5 platser af 20 samt 4 platser af 12 vakanta å de resp. könens kolonivillor, vid Vänersborgs hospital resp. 14 platser af 58 och 5 af 29, vid Kristinehamns hospital å manssidans kolonivilla icke mindre än 15 platser af 29 vakanta och å kvinnosidans 7 af 20, samt å Växjö hospitals kolonivilla af dess 34 platser endast 23 belagda, hvarvid ifråga om sistnämnda anstalt emellertid är att taga i betraktande,det ett större antal patienter under inspektionsåret blifvit utflyttade till Korsberga familjevårdskoloni

Därjämte hade från Växjö hospital under inspektionsåret bortåt ett 10-tal patienter utskrifvits såsom obotliga men ofarliga, därvid utbyte understundom skett med mera vårdbehöfvande patient från kommunen ifråga. I öfvrigt hade under inspektionsåret utskrifvning enligt hospitalsstadgans § 50 i någon nämnvärd utsträckning ägt rum endast från Nyköpings hospital (till ett antal af 8, hvarjämte några här formellt utskrifvits enligt § 51, men i själva verket på t.f. öfverläkarens initiativ), Vänersborgs hospital och asyl (till ett antal af 33, hvarjämte ett 10-tal utskrifvits enligt § 51 och 7 kvinnor öfverflyttats tillVäxjö hospital för vidare transport till Korsberga familjevårdskoloni) samt Upsala hospital och asyl (till ca. ett 50-tal).
Den starka utgallring, som å sistnämnda anstalt sålunda ägt rum bland de obotliga fallen, var synbarligen ett resultat af den förändring i anstaltens organisation, som företagits, sedan Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 23 december 1910 medgifvit fri flyttning mellan hospitalet och asylen vid såväl Lunds som Upsala sinnessjukanstalter, de enda anstalter, som allt dittills haft särskilda hospitals- och särskilda asylafdelningar. Medan vid Lunds sinnessjukanstalt nämnda medgifvande icke medfört annan förändring än den, att öfverläkaren numera utan Kungl. Medicinalstyrelsens hörande gör öfverflyttningar från hospitalet till asylen, hvilka båda delar af anstalten alltjämt skötas skilda från hvarandra med asylläkaren som närmast ansvarig för sjukvården å asylen, har däremot vid Upsala sinnessjukanstalt sedan den 1 april 1911 arbetat mellan "hospitalsläkaren" och "asylläkaren" fördelats på så sätt, att den ene af dem närmast under öfverläkaren ansvarar för den individuella sjukvården å såväl hospitalets som asylens manssida, den andre åter å såväl hospitalets som asylens kvinnosida. Den mera ändamålsenliga fördelningen af patienterna inom de båda könssidornas olika afdelningar, som blifvit en följd af denna anordning, hade möjliggjort att å asylafdelningarna, från hvilka 38 af utskrifvningarrna enligt § 50 skett, i sådan utsträckning företaga utgallring af lugnare patienter.

Den större omsättning genom utskrifvning af lugnare patienter med intagande i dess ställe af akuta och mera svårskötta fall, som – enligt hvad ofvan anförda siffror utvisa – åstadkommits icke endast vid Upsala utan äfven vid Vänersborgs sinnessjukanstalt, hade gjort det nödigt att å dessa anstalter ytterligare öka antalet öfvervakningsplatser. Å Upsala asyl har sålunda å hvardera könssidan inom afd. A II öfvervakning anordnats å en sal med ett 20-tal sängar – hvarvid dock den å kvinnosidan tillkommit som ersättning för en förutvarande mindre öfvervakningsafdelning å hospitalet, hvilken blifvit omändrad till öppendörrafdelning – och å förstnämnda anstalt har å afd. 2 A (mansafdelningen) en sal med 10 sängar tagits i anspråk till vaksal, hvarjämte å afd. 1 B (mansafdelningen) en ny nattlig öfvervakning med 17 platser öppnats samt förutvarande nattliga öfvervakningar å afd. 3 B (manssidan) och 8 B (kvinnosidan) ökats med hvardera 12 sängar genom upptagande af en dörr till angränsande sofsal. Vidare har under inspektionsåret ett större antal öfvervakningsplatser tillkommit å Piteå hospital och asyl (som förut lidit brist å sådana), i det att här å hvardera könssidan genom omändringsarbeten inom afd. D tillkommit en öfvervakningsafdelning med 2 salar á 7 sängar hvardera jämte 2 enkelrum samt en nattlig öfvervakning med 9 platser (däraf 2 enkelrum). Däremot har den i föregående årsberättelse omnämnda stora bristen på öfvervakningsplatser vid Lunds hospital blott i ringa mån blifvit afhjälpt, i det här allenast tillkommit 9 dylika platser å kvinnosidan genom om- och tillbyggnad af härvarande C-paviljong. Slutligen är att nämna, det antalet öfvervakningsplatser å Stockholms hospital under inspektionsåret blifvit ökadt: å kvinnosidan genom apterande af den stora arbetssalen till vaksal för 10 lugnare patienter (till gengäld hvaremot ett mindre sofrum omändrats till arbetssal) och å manssidan genom utökning af öfvervakningsafdelningen för lugna medelst intilliggande sofrum.
Det stegrade behofvet af öfvervakningsplatser å sistnämnda anstalt hade berott på den starka omsättning - under redogörelseåret betydligt öfverstigande 100 % - som här varit rådande alltsedan den ordningen blifvit införd, att under de sex månder, föreläsningsarna i psykiatri pågå, härstädes omedelbart mottaga alla i Stockholm inträffande fall af sinnessjukdom, en anordning, som för öfvrigt varit möjlig att genomföra endast genom en betydande evakuering till stadens sinnessjukhus vid Långbro, dit ett 80-tal patienter på begäran af hälsovårdsnämnden (alltså enligt § 51) under året blifvit utskrifna.
Af de patienter, som under nämnda sex månader intagits å Stockholms hospital, hade det stora flertalet mottagits på grund polisremiss, åtföljd af ett enkelt läkarbetyg, utan föregående anmälan, hvarefter öfvriga handlingar infordrats genom polisens ordonnansafdelning. Endast för ca. ett 20-tal af de här under nämnda tid intagna funnos sålunda från början fullständiga intagningshandlingar. Sådana hade däremot blifvit ingifna för alla under de öfriga sex månaderna intagna, uppgående dessa emellertid till allenast något öfver 30.

Vid några anstalter hade – i strid med gällande föreskrift – patient intagits oaktadt läkareundersökningen ägt rum mer än en månad före ansökans ingifvande. Behof af anstaltsvård förelåg emellertid i dessa som i öfriga fall. Två från Norge hemsända män af svensk nationalitet hade, jämlikt nådiga bref den 8 juli 1910 och den 12 sept. s. å., blifvit intagna på kortare intyg från läkarna å de norska anstalter, där de först erhållit vård.

Beträffande en å Lunds asyl intagen kriminalpatient, som blifvit straffri förklarad för dråp, begånget i ett postepileptiskt förvirringstillstånd, Lingvall, hvilken af Kungl. Medicinalstyrelsen beviljats plats å denna anstalt, hade det i den uti december 1909 utfärdade bilagan A befintliga intyget följande lydelse: "att L. för närvarande icke är sinnessjuk, menlider af epilepsi i sådan form, att han är ytterst vådlig för samhället och därför i stort behof af vård å asyl," Å anstalten har denne patient emellertid haft flera epileptiska anfall och befann sig redan ett par månader efter intagningen åter uti ett omtöckningstillstånd.

Äfven bland de under detta år intagna "kriminalpatienterna" funnos ett par, som blifvit häktade och lagförda år och dag efter det att ansökan för dem i vanlig ordning blifvit ingifven till hospital och exspektansplats där varit dem beviljad. Af dessa hade den ene, som intagits å Kristinehamna hospital, blifvit åtalad för misshandel å moder, den andre åter, som under exspektanstiden varit intagen å Rättviks fattiggård, men afvikit därifrån, lagförts för tillgrepp af födoämnen. I sistnämnda fall skedde emellertid på Kungl. Medicinalstyrelsens förordnande intagningen på de vid häktningen redan föreliggande ansökningshandlingarna, hvarigenom förekoms att kommunens bristande omvårdnad om patienten ifråga finge till följd befrielse från erläggande af afgift för hans anstaltsvård.

Tvenne kriminalpatienter hade på förordnande af Kungl. Medicinalstyrelsen intagits för utrönande, huruvida behof af anstaltsvård förelåge. Det ena fallet gällde en kvinna, B. S. O., som begått mord å eget barn under det hon led af en depressiv psykos, hvilken emellertid, enligt intyg af fängelseläkaren, redan gått till hälsa, då domstolens utslag, att hon skulle förklaras straffri och öfverlämnas till Kungl. Befallningshafvande, föll, med anledning hvaraf K. Befallningshafvande underställde frågan om fallets vidare behandling Kungl. Medicinalstyrelsens pröfning. Det andra af ifrågavarande fall gällde en man, hvilken – efter att hafva blifvit straffri förklarad för dråp, begånget under sinnessjukdom – i januari 1910 beviljats exspektansplats å Växjö kriminalasyl, under afvaktan på hvilken plats han emellertid tillfrisknat, enligt hvad fängelseläkaren i skrifvelse till K. Befallningshafvande intygade; på grund af denna skrifvelse begärde K. Befallningshafvande yttrande i ärendet af Kungl. Medicinalstyrelsen. Båda dessa patienter hade, sedan resp. öfverläkare afgifvit utlåtande af innehåll att de numera icke visade symtom å sinnessjukdom, jämlikt beslut af Kungl. Medicinalstyrelsen åter blifvit utskrifna.

Förutom sistnämnda fall visar äfven ett annat af de under tiden mellan redogörelseårets och näst föregående inspektioner intagna fallen af kriminalpatienter det berättigande uti det i min förra årsberättelse framhållna önskemålet, att äfven de som blifvit straffri förklarade för under akut sinnessjukdom begånget brott i likhet med öfriga akut insjuknade blefve intagna å statshospitalen före tidigare anmälda af kronisk sinnessjukdom lidande.

Bland de å Kristinehamns hospital nyintagna förekom nämligen följande fall:
Karl Viktor B., född 1872; begick i juni 1907 dråp, i det han under ett plötsligt påkommande raserianfall högg en kamrat, till hvilken förhållandet alltid varit det bästa, med en yxa i hufvudet; hade tiden närmast dessförinnan varit grubblande, sömnlös och orolig samt de senaste dagarne äfven haft synhallucinationer. I fängelset, där han i afvaktan på plats å hospitalet fick tillbringa nära 3 år, var han till enbörjan mycket orolig och hörde röster, som han trodde vara andeväsen, men blef så småningom lugnare och användes under de sista 1½ åren af vistelsen därstädes till hvarjehanda handräckningsarbeten. Efter att i april 1910 ha blifvit intagen å Kristinehamns hospital visade han här under de första månaderna en lindrig depression, i det han sörjde öfver sin ödelagda framtid – han hade haft egen smedja och stod just i begrepp att gifta sig, då han sjuknade och olyckan inträffade; i juni 1910 började han emellertid deltaga i utarbetet och var sedan dess – frånsedt en kortare tid på hösten s. å. , hvarunder han visade sig missnöjd öfver vistelsen å hospitalet och äfven sökte uppvigla medpatienter – alltjämt i god jämvikt samt skötte sitt arbete ordentligt (sysselsattes sedermera mestadels i smedjan, hvilken han under smedens semester på egen hand förestått). Då denne patient sålunda vid min i september företagna inspektion icke på år och dag visat några psykotiska symtom, föreslog jag i min inspektionsberättelse hans utskrifning, hvilken därpå ock blef af Kungl. Direktionen beslutad och af Kungl. Medicinalstyrelsen godkänd.
Förutom den nu afhandlade samt den i förra årsberättelsen närmare omnämnde, vid årsskiftet från Växjö kriminalasyl permitterade mannen hade under året följande patienter utskrifvits enligt hospitalsstadgans § 52, efter det jag antingen framställt förslag härom eller afgifvit särskildt yttrande i ärendet.

Carl Th., född 1881; undermålig och ostadig, har aldrig kunnat stanna länge på en plats; efter att år 1907 ha blifvit häktad för stöld, visade han i fängelset flere krampanfall och hade äfven utbrott af våldsamhet och förstörelselusta. Straffri förklarad efter det Kungl. Medicinstyrelsen afgifvit utlåtande af innehåll, att han vid åtalade brotts begående varit på grund af epileptisk omtöckning förståndets bruk beröfvad, intogs Th. därpå sommaren 1908 å Upsala asyl. Sedan han emellertid vistats härstädes öfver 2½ år utan att visa några symtom å vare sig epilepsi eller sinnessjukdom i egentlig mening, gjorde öfverläkaren framställning om hans utskrifning med den motiveringen, att den hos Th. förefintliga undermåligheten icke vore af den grad, att den i och för sig berättigade till vare sig ett eventuellt användande af § 5 uti strafflagens 5:te kapitel eller vård å anstalt för sinnessjuka.

Joh. Aug. H., född 1877; sjuknade hösten 1899 under aftjänande af för 3:dje resan stöld ådömdt straff och intogs i december s.å. å Härnösands hospital; härifrån rymde han i mars påfölande år, då han var så förbättrad, att han fick gå fritt på området. Häktad för stöld blef han såsom afviken från hospital förklarad straffri härför och återfördes i juni 1900 till Härnösands hospital. Sedan han på hösten s.å. åter fått rättighet att gå fritt på området, rymde han ånyo, begick ny stöld och förklarades åter straffri samt återfördes till hospitalet. I februari 1901 fick han ett anfall af hallucinatorisk förvirring, men var i april s.å. åter lugn, så att han kunde sysselsättas och började i maj arbeta på skräddareverkstaden; om hans tillstånd vid denna tid är upplyst, att det "icke erbjuder annat anmärkningsvärdt än det som härflyter från hans imbecillitet". Under de följande åren af sin vistelse å Härnösands hospital, under hvilken han alltjämt icke visade några tecken till sinnessjukdom utan allenast imbecillitet, rymde han ytterligare tvenne gånger, hvarför han sedermera af säkerhetshänsyn fick ständigt vistas å den oroligaste afdelningen. Sedan han i maj 1902 blifvit öfverflyttad till Växjö kriminalasyl, fick han här – där antalet skötare är proportionsvis talrikare och en bättre uppsikt öfver utarbetarne för den skull kan anordnas–inom kort komma ut i arbete; härunder blef hans förut kinkiga lynne allt bättre och han blef efter hand anstaltens dugligaste arbetare. Vid sådant förhållande och med hänsyn därtill, att han intagits å hospital med anledning af en akut fängelsepsykos, men icke på 10 år visat några symtom å sinnessjukdom i egentlig mening, föreslog jag i berättelsen öfver min i maj verkställda inspektion af kriminalasylen H:s utskrifning, därvid jag – i anseende till den långa tid H. varit intagen å anstalt (öfver 12 år) och med häsyn till den risk för återfall i sinnessjukdom aftjänandet af det år 1899 honom ådömda straffet skulle medföra – förordade att genom nåd söka befrielse från den återstående delen af detta, hvilken nådeansökan ock blef ingifven äfvensom bifallen.

Erik J., född 1847; hade sedan 2 år lidit af sinnessjukdom (melankoli) då han i februari 1904 bragte sin hustru om lifvet; intogs i maj 1906 å Växjö kriminalasyl och befann sig då i tydlig konvalescens, fast han fortfarande var deprimerad, i det han rufvade öfver den sorg, som drabbat honom och grämde sig öfver att han ej erhållit vård under sjukdomen, så att olyckan ej inträffat; därjämte visade han redan från början stark hemlängtan till den långt ifrån anstalten belägna hemorten (Dalarne); blef sedan snart nog mera deprimerad, tyckte det var bäst han fick dö, hade ej mera något att lefva för o.s.v. Sedan han i slutet af 1907 fått börja på utarbete, begynte han emellertid visa förbättring och fortskred denna sedan alltjämt, så att han i oktober 1909 fick rättighet att gå fritt på området; var allt sedan lugn och resignerad, snäll och arbetsam.

Karl D.E.L., hade varit en skicklig och omtyckt arbetare och i allmänhet förhållit sig nyktert, men vissa tider, hvilka föregingos af stark oro, dysterhet och nedslagenhet, missbrukat starka drycker och härunder äfven kunnat förtära denaturerad sprit samt ofta visat sig virrig, omtöcknad och minnesslö. Under en dylik period föröfvade han i april 1909 otukt med en sexårs flicka. Sedan Kungl. Medicinalstyrelsen afgifvit utlåtanaf innehåll, att L. lider af periodiskt påkommande sjukligt begär efter sprit (dipsomani) att det åtalade brottet blifvit begånget under en sådan period, och att L. fördenskull härvid varit i saknad af förståndets bruk, blef han förklarad straffri och intogs därpå i augusti 1909 å Göteborgs hospital. Sedan han vistats härstädes ca. 2 års tid utan att härunder visa några som helst psykotiska symtom – undantagandes att han vid jultiden 1909 efter ett par nätters dålig sömn under ett par dagar hyste fruktan för att ett nytt anfall skulle inställa sig – blef L., som hela tiden uppfört sig synnerligen väl samt arbetat flitigt å smidesverkstaden, af öfverläkaren föreslagen till utskrifvning. (Fall N:o 29 i min vid läkarsällskapets nykterhetskommitterades betänkande fogade kasuistik).

Lydia B., född 1863; efter att alltsedan våren 1908 ha lidit af oro och ängslan i förening med hvarjehanda hypokondriska funderingar och falska föreställningar af mer eller mindre barock art beträffande sina två barns hälsotillstånd, beröfvade hon den 2 december s.å. dessa (en 5-årig flicka och en 1-årig gosse) lifvet medelst strypning, hvarefter hon själf försökte dränka sig; uppdragen ur vattnet och inlagd å sjukhus visade hon sig nu ångerfull och yppade förtvivlan öfver gärningen; å fängelset uttalade hon önskan att aldrig komma ut ur detta, då hon fruktade att i så fall "bli lika tokig som förut". Då hon den 6 mars 1909 intogs å Kristinehamns hospital, hade hon redan korrigerat sina tidigare hysta tankevillor och visade full sjukdomsinsikt, men var ledsen öfver olyckan och grät mycket samt beklagade att hon ej fick dö, då hon "nu varit där barnen äro". Denna depression, hvilken väl kan betraktas som en fullt fysiologisk reaktion mot det skedda, minskades så småningom under de första månaderna af anstaltsvistelsen, och visade hon sig sedermera alltjämt lugn och resignerad, hade god sömn och biträdde villigt med hvarjehanda göromål. Då hon vid redogörelseårets inspektion af anstalten sålunda varit frisk öfver 2 år, uttalade jag i berättelsen öfver denna att det enligt mitt förmenande icke vore indiceradt att längre kvarhålla henne å anstalten – i all synnerhet som hon icke haft något föregående sjukdomsanfall och det, äfven om ett nytt sådant skulle inställa sig, icke funnes någon recidivrisk i fråga om brottet, barnlös som hon numera vore.

Vid årsskiftet var vidare en kriminalpatient permitterad, nämligen Ida K. B., hvilken (född 1879) intagits å Kristinehamns hospital i november 1908 efter att hafva blifvit straffri förklarad för stölder, som hon under våren och försommaren 1907 begått i ett hypomant tillstånd; hade under de 10 närmast föregående åren haft 4 anfall af sinnessjukdom, nämligen febr. – okt. 1898 (först depression med själfanklagelseidéer, hvilket tillstånd på hösten slog om i hypomani), jan. – okt. 1901 (växlande stämning, men mest depression med hämning, år 1904 under kortare tid efter influensa ("virrig"), samt sommaren1905 (hypomant tillstånd, i hvilket hon rymde till Stockholm och där lefde lösaktigt, hvarvid hon äfven ådrog sig venerisk smitta.) Under den sista sjukdomsperioden, under hvilken hon – som nämnts – häktades för stölder, hade hon blifvit gravida och genomgick hon partus i februari 1908 å fängelset, hvarefter hon i maj s.å., i afvaktan på plats å hospiral, öfverflyttades till upptagningsafdelningen för sinnessjuka vid Falköpings lasarett. Under det halfår hon vistades där, arbetade hon och föreföll frisk, och å hospitalet visade hon heller aldrig några psykotiska symtom, var städse snäll och arbetsam, biträdde med hvarjehanda arbeten och var omtyckt af alla för sin duglighet och sitt stillsamma väsen. Då denna patient vid min i september förrättade inspektion af anstalten ifråga sålunda varit frisk i 3 à 4 års tid, medan den längsta fritiden mellan hennes sjukdomsanfall förut varat endast ca. 2½ år, uttalade jag i min inspektionsberättelse, att det enligt mitt förmenande icke vore berättigadt att längre kvarhålla henne å anstalten, i all synnerhet som de yttre förhållandena voro relativt gynsamma, i det att hon ägde föräldrahem (hvilket för öfrigt äfven omhändertagit hennes barn, efter hvilket hon mycket längtade), men föreslog jag med hänsyn till de tidigare upprepade anfallen af sinnessjukdom, att hon likväl till en början endast permitterades på någon längre tid, exempelvis 1 år, så att hon, om symtom af sinnessjukdom efter hemkomsten åter skulle inställa sig, omedelbart kunde återföras till hospitalet.

Vid inspektionerna af Växjö kriminalasyl inhämtade jag att i tvenne fall ledig plats icke blifvit använd. Det ena af dessa fall gällde en redan i april 1905 till Stockholms hospital anmäld patient, Gustaf Leonard F., hvilkens exspektansplats – sedan han år 1906 blifvit på grund af sinnessjukdom förklarad straffri för begången stöld – i mars 1910 öfverflyttats till Växjö kriminalasyl; när sedan anmäldes, att plats för honom här vore ledig, erhölls den upplysningen, att han redan för ca. 4 år sedan blifvit utskrifven från Katarina sjukhus, dit han öfverflyttades från fängelset – ett nytt exempel – som vi finna – på det egendomliga förhållandet, att till kategorien otillräkneligförklarade hörande kriminalpatienter, som intagits å en icke staten tillhörig anstalt eller afdelning för sinnessjuka, kunna utskrifvas utan att (såsom i fråga om statsanstalterna är föreskrifvet) beslut härom underställes Kungl. Medicinalstyrelsens pröfning. Det andra af ifrågavarande fall gällde en för stöld straffri förklarad imbecill, W., för hvilken ansökan ingifvits i mars 1909; då den för honom sökta platsen ca. 2 år senare blef ledig, befanns det att han blifvit frigiven från fängelset.

Då Växjö kriminalasyl ju nästan uteslutande är befolkad med kroniska fall, bland hvilka utskrifvning endast mera undantagsvis kan ske, ligger det ju i sakens natur att omsättningen, utan särskilda åtgärders vidtagande, skall bli ringa. Af de under året intagna hade också flertalet fått vänta på plats öfver 2 år, ett förhållande som ju är föga tillfredsställande ifråga om en anstalt, som i första hand är afsedd att vara en upptagnings- och sorteringsanstalt för otillräkneligförklarade. Till förminskande af exspektanternas antal framställde jag fördenskull i berättelsen öfver den andra af mina inspektioner af anstalten förslag om öfverflyttande till Västerviks hospital af 5 till Kalmar och Blekinge län hörande patienter, hvilka lämpade sig för vård å lugn afdelning utan öfvervakning; äfven blefvo på mitt förslag tvenne till Östergötlands län hörande patienter öfverflyttade till Vadstena hospital.

Vid årets inspektioner har jag – med anledning af det förestående öppnandet af den s.k. fasta paviljongen vid Säters hospital – haft min uppmärksamhet särskildt riktad därpå, i hvad mån det funnes patienter, i fråga om hvilka vård å sådan paviljong vore indicerad. Flertalet till denna kategori hörande funnos å Växjö kriminalasyl, där det under årens lopp samlat sig åtskilliga rymningslystna och i högre grad farliga patienter, hos hvilka det icke sällan påträffats föremål, som kunna vara till gagn för en rymning, såsom plåtbitar o.d. Som exempel på hvilken förslagenhet en dylik patient kan utveckla, då det gäller att undangömma till dyrkmaterial lämpade föremål, kan anföras, hurusom en från en ventil lösbruten plåtbit, som länge ingenstädes kunde återfinnas, slutligen fanns gömd i ändtarmen hos patienten som bebodde rummet ifråga. Äfven för öfverfall lämpade föremål, såsom till en skarp egg hvässadt skedskaft eller till en syl slipad järntrådsbit, hade understundom funnits vid visitering af patienterna, Dessa föremål förvarades uti det ganska rikhaltiga "museum", som här under årens lopp samlats af hos patiener påträffade föremål, som af dem varit afsedda att användas för rymning eller öfverfall.

Länsupptagningsafdelningarna vid hospitalen i Lund, Växjö, Vänersborg, Kristinehamn, Upsala och Härnösand hafva inspekterats i samband med inspektion af dessa hospital liksom ock Göteborgs stads vid Göteborgs hospital belägna upptagningsafdelning i samband med denna anstalt.

Af öfriga länsupptagningsanstalter, som under året inspekterates, skulle den vid Falu lasarett, byggd enligt det antikverade systemet utan andra soflokaler än enkelrum, 6 för hvardera könet, upphöra i och med öppnandet af Säters hospital. Nämnas må emellertid, att här icke förekom någon isolering, utan lågo de, som vårdades sängliggande, för öppen dörr; sjukvårdspersonalen utgjordes af 2 manliga vårdare å manssidan och 2 sköterskor å kvinnosidan. Å såväl Falköpings som Nyköpings lasaretts upptagningsafdelning för sinnessjuka var en kvinnlig patient isolerad på grund af högljuddhet, våldsamhet och förstörelselusta; i öfrigt lågo emellertid äfven här de sängliggande för öppen dörr eller å sofsal. Å förstnämnda upptagningsanstalt, som rymmer 12 platser för hvardera könet, däraf 7 enkelrum, var kvinnosidan icke fullbelagd, då man – med hänsyn därtill, att af de intagna kvinnorna så många voro oroliga, att mestadels alla 7 enkelrummen nattetid voro tagna i anspråk för dessa – icke vågade intaga nya patienter, om hvilka man ej visste, huruvida de kunde ligga å sofsal. Dock fanns regelbunden nattjänstgöring här anordnad; frånsedt en öfversköterska för hela sinnessjukafdelningen, uppgick nämligen sjukvårdspersonalen (som å manssidan i öfrigt är enbart manlig) å hvardera könssidan till 4, däraf tre för dagtjänstgöringen och en för tillsynen nattetid. Hvarje könssida har sålunda här sin särskilda nattvakt, medan – såsom i årsberättelsen för år 1909 är närmare omnämndt – vid Nyköpings lasaretts sinnessjukafdelning, som rymmer sammanlagdt 20 platser, finnes för båda könssidorna gemensam nattsköterska. Å båda de ifrågavarande upptagningsanstalterna klagades öfver svårigheten att kunna i tillräcklig utsträckning sysselsätta de arbetsföra manliga patienterna. Då dessa små upptagningsanstalter sålunda hvarken i fråga om vården af akuta eller kroniska fall hafva en större anstalts resurser, är det från vårdsynpunkt en gifven fördel, ju flera län som kunna få sin upptagningsafdelning för sinnessjuka förlagd till ett statshospital, där ju för öfrigt i regel äfven den mest sakkunniga läkarvården finnes.

Stockholms stads nya sinnessjukanstalt vid Långbro, som vid min i början af april företagna inspektion, var i det närmaste fullbelagd, har ock karaktären af en upptagningsanstalt, då det i den för anstalten gällande läkareinstruktionen föreskrifves, att bilagan A för ansökan till statshospital ofördröjligen skall utfärdas för hvarje å anstalten intagen patient – alltså äfven om denne hit öfverflyttats från statshospital. Anstalten, som är beräknad för 640 patienter, är uppförd enligt det äldre blocksystemet, i det att sjukhusbyggnaderna äro allenast två, en för hvardera könet. Från vårdsynpunkt kan detta byggnadssätt i viss mån vara bekvämare än det moderna systemet med ett flertal paviljonger spridda öfver ett större område, men det har också sina gifna olägenheter; afdelningarna för de mera oroliga kunna sålunda icke blifva tillräckligt isolerade från öfriga afdelningar och patienterna kunna icke – såsom fallet är vid paviljongsystemet – komma direkt från afdelningarna till promenadgårdarne, då dessa (hvilkas antal här var 5 för hvardera könssidan, däraf 3 med lägre och 2 med högre spjelstaket, men inga med tätt plank) måste förläggas på något afstånd från sjukbyggnaderna. Emellertid äro de olika sjuklokalerna ändamålsenligt inredda och göra ett mycket tilltalande intryck. De båda sjukbyggnaderna, som sinsemellan äro alldeles symmetriska, äro uppförda i 3 våningar, förutom källar- och vindsvåning (till hvilken senare arbetssalarna äro förlagda). I nedre våningen upptages midtelpartiet af laboratorie- m.fl. dylika lokaler samt af bostäder för läkare och andra till sjukvården hörande funktionärer; i våningen 1 tr. upp åter af en 1:sta klass afdelning, rymmande högst 16 platser. Å ömse sidor om midtelpartiet finnes i en hvar af dessa två våningar tvenne afdelningar med i nedre våningen 30 resp. 27 platser och i våningen en tr. upp 23 resp. 27 platser. Af dessa afdelningar äro de på ena sidan om midtellinien afsedda för nyinsjuknade och akuta fall, för hvilka sålunda finnas 107 platser å hvardera könssidan, fördelade å 4 afdelningar: å nedre botten en öfvervakningsafdelning för oroliga och en för lugna samt en tr. upp en öfvervakningsafdelning för halforoliga och en konvalescentafdelning. Motsvarande 4 afdelningar på andra sidan midtelpartiet äro afsedda för de oroliga, osnygga och mera förslöade bland de kroniska fallen, medan de lugnare och i sitt uppträdande mera ordnade bland dessa hafva sina lokaler uti den tredje våningen, hvilken – mindre långsträckt än de andra två, då den ej når ut till dess flyglar – innehåller endast 3 afdelningar med ett platsantal af resp. 33, 24 och 33. Hvardera könssidans asylafdelning har sålunda i sin helhet 197 platser. – Mellan läkarna, till antalet 6, var arbetet så fördeladt, att afdelningarna för akuta fall sköttes af öfverläkaren, assisterad af bitr. läkaren och en underläkare, samt asylafdelningarna af bitr. öfverläkaren med biträde af de återstående två underläkarna. I fråga om betjäningsförhållandena är att nämna, att å hvarje afdelning inom såväl mans- som kvinnosidan finnes en sjukhusutbildad öfversköterska såsom närmast ansvarig samt att man äfven i öfrigt sökt att i största möjliga utsträckning använda sig af kvinlig personal, som ju enligt all erfarenhet bäst lämpar sig äfven för denna speciella art af sjukvård, så långt säkerhetssynpunkten gör det möjligt; å manssidan, där det finnes en uppsyningsman för allenast asylafdelningen och en förestånderska för den egentliga upptagningsafdelningen, är sålunda all sjukvårdspersonalen kvinlig å flertalet afdelningar, nämligen å alla utom öfvervakningsafdelningarna för oroliga resp. halforoliga å såväl upptagnings- som asylafdelningen, samt å 1:sta klass afdelningen, å hvilka afdelningar, personalen är öfvervägande manlig; för diskning o.d. finnes nämligen alltid sköterska. Sjukvårdspersonalens söndagsledighet, som på anstalter af detta slag alltid är svår att ordna, var här ersatt af en hel dags ledighet hvar tionde dag. – En stor del af patienterna hade öfverflyttats från Stockholms stads förutvarande sinnessjukafdelningar, af hvilka de dittillsvarande å Söder, som varit af provisorisk karaktär, upphörde efter skedd evakuering till Långbro. De patienter, som kommit direkt utifrån hade i regel intagits på polisremiss i förening med läkarbetyg af innehåll att sinnessjukdom och trängande behof af hospitalsvård förelåge. I åtskilliga af de på detta sätt inremitterade fallen hade det emellertid visat sig vara fråga om alkoholister, som under rusets inflytande begått våldshandlingar och uppträdt "på ett sinnesförvirradt sätt", men hvilka, sedan alkoholintoxikationen väl varit öfver, icke vidare visat några psykotiska symtom och därför efter någon tids observation åter måst utskrifvas – ofta för att inom kort återkomma i samma "sinnesförvirrade tillstånd" af snart öfvergående art. Att icke dessa under alkoholens inflytande samhällsfarliga patienter kunna mot sin vilja från sinnessjukanstalten öfverflyttas till en alkoholistanstalt, är en brist uti vår lagstiftning, som det är ett trängande behof att med det snaraste få afhjälpt.

En af de enskilda anstalterna för sinnessjuka, nämligen Vångelsta sjukhem, har under året utvidgats med en mindre nybyggnad, hvarefter platsantalet, jämlikt nådigt bref den 2 juni 1911, höjts från förutvarande 14 till 19.

Mitt besök å "Bagges sjukhem" föranleddes af en i pressen synlig notis, hvari omnämndes, att en här intagen patient beröfvat sig lifvet genom dränkning. Å hemmet, som under året öppnats å sin nuvarande plats, vårdades vid mitt besök uti tvenne byggnader tillsammans 11 sinnessjuka. Kort efter inspektionen ingafs underdånig framställning att få hemmet godkändt som enskild anstalt för sinnessjuka.

Vid inspektionen af Peterska hemmet, där 4 platser då stodo lediga, inhämtade jag, att det icke sällan inträffade, att sjuk, beträffande hvilken förfrågan om plats blifvit gjord, uteblef då sökanden fått besked om att det här fordrades alla de för intagning å hospital föreskrifna handlingarna, i det att man då hellre vände sig till ett mindre hem, där några intagningshandlingar icke äro behöfliga. Samma erfarenhet hade man haft från Solliden; innehafvarinnan af denna anstalt hade för den skull i slutet af föregående året i skrifvelse till Kungl. Medicinalstyrelsen anmält sig icke vilja begagna sig af den henne genom nådigt bref den 16 april 1909 lämnade rättigheten att hafva enskild anstalt för sinnessjuka till ett antal af högst 8 utan i dess ställe nöja sig med högst 5 patienter; i och med det intagningshandlingar således icke vidare behöfdes, blefvo de 5 platserna samtliga besatta inom ett par månaders tid, medan under föregående år de vårdades antal i allmänhet icke öfverstigit 2(!). (Sedermera har hon för att kunna öka antalet till det förut tillåtna, begärt att åter få begagna sig af ofvannämnda rättighet).

Af det anförda torde med all tydlighet framgå, att nu gällande stränga bestämmelser för den enskilda sinnessjukvård, som lämnas i hem med mer än 5 sjuka, verka i den riktningen, att man mindre använder sig af denna under kontroll stående enskilda vård och i dess ställe begagnar sig af en okontrollerad vård. Ty så godt som okontrollerad kan man ju med rätta kalla vården i sådana sjukhem, hvilka icke hafva annan kontakt med läkare än att de möjligen en gång på året få mottaga besök af vederbörande provinsial- eller distriktsläkare. Öfverhuvudtaget synes det mig högst betänkligt, att det alls får mottagas någon sinnessjuk utanför hemkommunen, utan att hemmet ifråga har särskild läkare, som med vissa mellanrum, exempelvis minst en gång i månaden, besöker detsamma, då det ju eljest icke finnes någon som helst garanti, att icke patienterna i dylika hem mot sin vilja kvarhållas längre än hvad som kan anses tillåtligt eller ändamålsenligt. Finnes åter läkare, som utöfvar tillsyn öfver hemmets sjukvård, och denne äfven ålägges att föra anteckningar (journal) öfver de sjukas tilltånd, kan jag däremot icke se någon fara uti att höja antalet tillåtna sjuka utan att det för inträde å hemmet skall behöfvas de för intagning å hospital föreskrifna handlingarna – en reform, för hvilken för öfrigt redan min företrädare, medicinalrådet Schuldheis, uttalat sig.

Sjukhemmet "Hvilan" i Gårda utanför Göteborg besökte jag med anledning däraf, att innehafvarinnan begärt att få till vård mottaga neurasteniska patienter äfvensom att i händelse någon af dessa blefve sinnessjuk få behålla sådan patient, till dess plats å hospital kunnat beredas. Denna framställning, som ju i realiteten torde innebära en begäran att få hemmet godkändt som vårdanstalt för sinnessjuka – vid mitt besök voro i hvarje fall 3 af de 5 patienterna sinnessjuka – blef af mig afstyrkt dels på grund af hemmets för detta ändamål allt för litet isolerade läge och dels på den grund att hemmets innehafvarinna, som tidigare varit anställd som sköterska vid hospital, därvid visat sig olämplig för vård af sinnessjuka. Det oaktadt kan emellertid ingen hindra henne att mottaga sinnessjuka, blott antalet patienter icke öfverstiger 5. Det synes mig emellertid vara mindre lämpligt, att hvilken person som helst skall ha rättighet att till vård mottaga sinnessjuka, huru litet kvalificerad för denna uppgift han än månde vara.

Göra sålunda redan de ojämna och mindre ändamålsenliga bestämmelserna om enskild sinnessjukvård behofvet af en revision utaf gällande sinnessjukstadga synnerligen stort, är en sådan dock ännu mera trängande med hänsyn till bristen på bestämmelser angående den kommunala sinnessjukvården. Visserligen är det i hospitalsstadgarnas § 65 föreskrifvet, att där någon visar tecken till sinnessjukdom åligger det vederbörande (anhörig eller myndighet) att föranstalta, att den sjukes tillstånd ofördröjligen varder af läkare undersökt (samt de vidare åtgärder skyndsamt vidtagna, som må erfordras för beredande af ändamånsenlig vård åt den sjuke). För intagning å städernas slutna sinnessjukafdelningar (resp. anstalter) torde det i allmänhet också af vederbörande myndighet fordras intyg af läkare att sinnessjukdom och behof af anstaltsvård föreligger, men några upplysningar om hvarpå ett sådant omdöme än grundadt, bruka dessa läkarbetyg icke innehålla och i öfrigt förekommer det äfven att intagning å sådan afdelning sker efter det stadsläkaren blott erhållit muntliga upplysningar af den för sjukdomsfallet tillkallade läkaren. När så därtill kommer, att det å dessa kommunala sinnessjukafdelningar i allmänhet icke heller föras några anteckningar öfver de sjukes tillstånd efter intagningen – undantag härifrån utgjorde af de under året besökta endast Gäfle stads – så är det ju uppenbart, att det kan förekomma fall, där det blir nära nog omöjligt för inspektören att afgöra vårdbehofvet. Därtill kommer att jag funnit exempel på att å kommunal sinnessjukafdelning intagas äfven personer, som icke lyda under fattigvården, utan betala afgift för den lämnade vården. Att det under nu rådande platsbrist å statens hospital kan behöfvas, att den kommunala sinnessjukafdelningen icke endast lämnar vård åt till försörjningsinrättningen hörande sinnessjuka utan äfven fungerar som upptagningsanstalt för öfverhuvudtaget inom samhället inträffande fall af sinnessjukdom, ligger ju i sakens natur. Men något barockt synes mig vara, att därvid icke finnas några som helst intagningsformaliteter föreskrifna, medan ganska vidlyftiga sådana fordras när fråga är om intagning å statens sinnessjukanstalter, där det dock finnes psykiatriskt skolade läkare, som i regel minst två gånger dagligen besöka de olika afdelningarna och där sålunda risken för obefogadt kvarhållande af patient i och för sig bör vara mindre än å kommunala sinnessjukanstalter, där – frånsedt våra två största städer – läkaren i regel icke har speciell fackutbildning och dennes ronder äfven äro mindre frekventa.

Af de städer, hvilkas sinnessjukvård under året inspekterats, hafva de 4, nämligen Gäfle, Jönköping, Eskilstuna och Linköping särskild sinnessjukafdelning. Hvad beträffar Gäfle stads för ändamålet uppförda paviljong (hvilken är närmare omnämnd i förra årsberättelsen) kan den rent af betecknas som en mönsteranstalt i sitt slag. –Jönköpings stads sinnessjukafdelning i dess nuvarande skick daterar sig från midten af förra årtiondet, då den gamla cellafdelningen blef moderniserad (genom fönsterns nedhuggning i flertalet celler, m.m.), äfvensom erhöll en tillbyggnad innehållande för hvardera könet ett någorlunda rymligt dagrum samt ett stort sofrum med godt utrymme för 10 sängar (jämte personalrum å vinden). Lokalerna äro sålunda i och för sig tillfredsställande, men voro vid mitt besök båda könssidorna öfverbelagda, i det att antalet vårdade uppgick till å manssidan 16 och å kvinnosidan 17, medan platsantalet är beräknadt till 14 å hvardera könssidan; för framtida behof synes sålunda ytterligare tillbyggnad behöflig. Sjukvårdspersonalen utgjordes af 2 manliga vårdare å manssidan och 2 sköterskor å kvinnosidan; då det å denna sistnämnda fanns ett flertal mycket oroliga och svårskötta patienter, syntes mig en förstärkning af personalen här vara välbehöflig. – Såväl Linköpings som Eskilstuna sinnessjukafdelning har mindre ändamålsenliga lokaler, uppförda som de båda äro enligt det gamla cellsystemet; liksom vid Jönköpings sinnessjukafdelning (där vid mitt besök af tvångsmedel endast förekom isolering uti ett fall på kvinnosidan) var här dock en tvångsfri behandling genomförd; vid Linköpings sinnessjukafdelning var sålunda ingen isolerad, utan vistades patienterna här å resp. dagrumskorridorer, undantagandes ett par, som lågo till sängs för öppen dörr, och vid Eskilstuna sinnessjukafdelning förekom vid mitt besök isolering endast i 1 fall på manssidan (och uppgafs detta bero på att det den dagen var storstädning). Sjukvårdspersonalen utgjordes vid Linköpings sinnessjukafdelning, hvars till olika våningar förlagda könssidor hafva 10 resp. 7 platser, af en manlig vårdare för manssidanoch 1 sköterska för kvinnosidan, vid Eskilstuna sinnessjukafdelning åter af 2 sköterskor, däraf den ena tillkommen år 1909 i samband med en ökning af platsantalet, som förut utgjorde allenast 10, till det dubbla genom inredande ofvanpå cellafdelningen af en för lugnare män afsedd afdelning, bestående af ett dagrum samt ett större sofrum med plats för 10 sängar. En liknande utvidgning för kvinnosidan vore här behöflig, då under nuvarande förhållande de kvinnliga patienterna delvis måste hafva sin sofplats å manssidans cellafdelning. Emellertid är frågan om ny försörjningsinrättning beträffande såväl Eskilstuna som Linköping efter till dessa städer skedda inkorporeringar numera aktuell; genom realiserandet af dessa planer skulle också här ifrågavarande städer lättast kunna få sin sinnessjukvårdsfråga löst på ett fullt tillfredsställande sätt. – Hvad beträffar Västerås och Falu försörjningsinrättningar vårdades de sinnessjuka här uti samma byggnad som de kroppsligt sjuka. Å förstnämnda anstalt har denna byggnad på ena gafveln tvenne celler; dessa stodo emellertid vid mitt besök båda tomma, enär de, så vidt möjligt, användes endast nattetid. I öfrigt vårdades de sinnessjuka här å salarne tillsammans med de kroppsligt sjuka; dock fanns uti våningen en tr. upp, som användes för kvinnorna (medan bottenvåningen var manssida), 3 mindre rum, hvadan möjlighet till separering af sinnessjuka här fanns till en viss grad. Sjukvårdspersonalen utgjordes af en sköterska och ett sköterskebiträde, med hufvudsaklig tjänstgöring i hvar sin våning. Den vid Falu försörjningsinrättning befintliga sjukhusbyggnaden hade 5 för sinnessjuka afsedda lokaler, nämligen två enkelrum med fönster af vanlig höjd, två celler med mindre, uppe vid taket sittande fönster samt en cell utan annan belysning än den som erhölls genom ett litet takfönster, samtliga lokaler (äfven den sistnämnda) vid mitt besök upptagna af patienter, som delvis varit isolerade under längre tid. Därjämte vårdades en del sinnessjuka å sofsalarne för kroppsligt sjuka, hvaraf det – frånsedt rum för tuberkulösa – fanns en för hvardera könet med gemensamt dagrum. I öfrigt bodde några sinnessjuka (och sinnesslöa) uti själfva försörjningsinrättningen, då utrymmet i sjukbyggnaden (hvars sjukvårdspersonal utgjordes af en sköterska med två biträden) ej räckte till för dem alla. Som af det anförda framgår, förelåg här stort behof af en särskild sinnessjukafdelning och hade också förslag blifvit uppgjordt att med en sådan tillbygga sjukhuset. (Medel härtill ha sedan ock blifvit beviljade). – Äfven Kristianstads stad har trängande behof af särskild sinnessjukafdelning, då vid dess försörjningsinrättning (som äfven i öfrigt lär vara för liten för stadens behof) icke finnes någon särskild sjukhusbyggnad och inga andra lokaler för vård af sinnessjuka än några celler, däraf 4 för män (alla med bristfällig ventilation) och 2 för kvinnor, af hvilka de förra vid mitt besök samtliga voro upptagna af patienter, som till största delen varit här isolerade under åratal. (Förslag har sedan också väckts inom stadsfullmäktige att flytta hela försörjningsinrättningen utanför staden och i samband därmed låta uppföra en särskild byggnad enbart för de sinnessjuka). – Vid ålderdomshemmet i Bollnäs socken (som skall ha ett invånarantal af ca. 10.000) utgöras de för sinnessjuka afsedda lokalerna af 3 celler, hvilka visserligen icke visa den äldre fängelseliknande typen, i det att de äro både ljusa och rymliga, men som (enligt det å landsbygden förr så vanliga bruket) blifvit förlagda till källarvåningen, hvilket förhållande är anmärkningsvärdt, då anstalten är af så sen datum som 1907. Af nämnda celler voro vid mitt besök de två tagna i bruk; den bristande renlighet, som i den ena af dessa två celler kunde konstateras, visade oförtydbart, att de här förvarade patienterna icke fingo nödig tillsyn – helt naturligt för öfrigt, då den sköterska, som var anställd för vården af de sjuka (psykiskt såväl som kroppsligt), hade sin hufvudsakliga sysselsättning långt härifrån, uppe i de egentliga våningarna. Till förekommande af dylik olämplig anordning af sinnessjuklokaler vore det önskligt om kommunerna städse läte förslag till sådana granskas af någon sakkunnig. (Under senare år torde det ock hafva blifvit alltmer vanligt, att både landskommuner och mindre städer uti här ifrågavarande afseende rådföra sig med Svenska Fattigvårdsförbundet, som utöfvar en mycket förtjänstfull verksamhet ifråga om humanisering af vården af fattiga sjuka).

Mitt besök å Gibraltars sinnessjukafdelning (å hvilken jag denna gång ej gjorde fullständig inspektion) var föranledt af en till riksdagens justitieombudsman från en därstädes intagen man, Johan S., ingifven till mig remitterad klagoskrift. Af den öfver patienten ifråga förda sjukjournalen framgick, att han sedan många år varit förfallen till ett supigt lefnadssätt samt visat patologiska svartsjukeidéer, på grund af hvilka han vore farlig för sin närmaste omgifning; emellertid var mannen vid mitt besök redan utskrifven.

Äfven med anledning af en annan till riksdagens justititieombudsman ingifven anmälan om olaga internering har jag afgifvit infordradt yttrande. Denna klagoskrift härrörde från en hösten 1910 å Stockholms hospital under några månader vårdad patient, S. W. , som här visade tydliga symtom på förryckthet, men som likväl blef utskrifven då han mycket plågades af vistelsen å hospitalet och det icke syntes sannolikt, att hans förryckta idéer skulle drifva honom till direkt samhällsvådliga handlingar. Klagoskriften, i hvilken yrkades på "rättsligt förfarande mot i saken skyldiga personer", ingafs sedan mer än ½ år förflutit efter utskrifningen.

Öfver det i förra årsberättelsen omnämnda, till mig remiterade betänkandet, som utarbetats af kommitterade för uppgörande af detaljerad plan för anordnande af organiserad och kontrollerad familjevård i samband med men utom de offentliga sinnessjukanstalterna inom riket, afgaf jag i februari det infordrade yttrandet. Äfven har jag under redogörelseåret afgifvit infordradt yttrande över en till Kungl. Medicinalstyrelsen remitterad underdånig framställning från Kungl. Fångvårdsstyrelsen angående anordnandet af tvenne upptagningsafdelningar för sinnessjuka fångar, en mindre på 10 à 12 platser vid centralfängelset i Härnösand och en större på 40 à 50 platser vid kronohäktet i Västervik.

Med anledning af nådigt bref den 22 juni 1911 – enligt hvilket uppdrogs åt Kungl. Medicinalstyrelsen att, med biträde, där så kunde erfordras, af särskilda sakkunniga, uppgöra fullständigt af ritningar och kostnadsberäkningar åtföljdt förslag till en å biskopsbostället Sundby N:o (beläget å Tosterön utanför Strengnäs) förlagd vårdanstalt för sinnessjuka, afsedd för 800 patienter – har jag biträdt vid uppgörande af program till denna anstalt. Vidare har jag deltagit i handläggningen af en nådig remiss angående vissa frågor på äktenskapslagstiftningens område, för hvilket ärende jag jämväl (jämte referenter för hospitalsärenden) åtskilliga gånger varit inkallad i lagberedningen.
I likhet med föregående år har en icke ringa del af min tid tagits i anspråk för rättspsykiatriska mål, hvaraf jag under året handlagt 31 stycken, däraf 5 civilmål, förutom att jag biträdt vid handläggningen af ytterligare 5 stycken, däraf ett civilmål.
Slutligen har jag föredragit samtliga till hospitalsroteln hörande ärenden under följande tider, då referenten för denna rotel åtnjutit semester eller haft förfall på grund af tjänsteresor: 13-20 april, 14-26 augusti, 16-28 oktober och 8-9 december.
Under redogörelseåret har jag åtnjutit semester under 6 veckor, nämligen 3 juli – 5 augusti samt 9 – 16 september. Sistnämnda ledighet använde jag till deltagande uti 13:de internationella antialkoholkongressen i Haag, vid hvilken jag var en af svenska statens representanter.

Alfred Petrén