III. Med Kungl. Maj:ts tillstånd upprättade anstalter för obildbara sinnesslöa.
Berättelse häröver har jag lämnat i min till Kungl. Medicinalstyrelsen ingivna "Redogörelse för de med statsmedel understödda sinnesslöanstalterna i riket år 1912".
IV. Enskilda, ej legitimerade hem för sinnessjuka.

Inspektionerna hava ägt rum i överensstämmelse med på förhand uppgjorda av Kungl. Medicinalstyrelsen fastställda reseplaner.
Av de offentliga anstalterna för sinnessjuka hava alla, utom Visby hospital, under året blivit inspekterade, varjämte Växjö hospital, förutom vid den egentliga inspektionen, besökts ytterligare en gång för undersökning av en kriminalpatient, vilkens utskrivning begärts.
Från och med 1912 års början blev - i överensstämmelse med vad jag i skrivelse till Kungl. Medicinalstyrelsen den 31 maj 1911 föreslagit – rayongsystem infört, så att varje hospital (Malmö asyl dock gemensamt med Lunds sinnessjukanstalt) har sitt bestämda upptagningsområde, därvid storleken av detta beräknats så, att proportionen mellan antalet platser å anstalten och innevånareantalet inom dess upptagningsområde överallt är densamma. (Angående de olika anstalternas upptagningsområden lämnar medicinalstyrelsens årsberättelse ang. sinnessjukvården för 1911 närmare upplysningar). Möjligheten för införandet av ett dylikt rayongsystem var given i och med det – såsom i min närmast föregående årsberättelse är omnämnt – fri flyttning blivit medgiven mellan hospitalet och asylen vid såväl Lunds som Upsala sinnessjukanstalter, i det att därmed skillnaden mellan hospital och asyl (frånsett fortvaron av den lilla asylen i Malmö) de facto blivit upphävd. Den gamla ordningen att hänvisa de kroniska fallen till några få större anstalter hade – med hänsyn till det långa avståndet, varpå mången patient särskilt bland de i Lunds och Upsala asyler intagna) därigenom kommit från sin hemort – haft ett ogynnsamt inflytande på omsättningen å dessa anstalter, i det att möjligheterna att försökspermittera kroniska fall, som eventuellt skulle kunna utskrivas enligt sinnessjukstadgans § 50, givetvis måste bli mindre, ju längre avståndet är mellan anstalten och hemorten. Frånsett fördelen att få även de kroniska fallen intagna å den anstalt, som är mest närbelägen eller till vilken kommunikationerna äro de jämförelsevis lättaste, vinnes med rayongsystemet även den stora fördelen att det lättare låter sig göra att mera konsekvent få den principen genomförd, att de mest vårdbehövande, alltså de akuta fallen och de mera svårskötta eller farliga bland de kroniska fallen, alltid intagas med företrädesrätt, i det att ju en var överläkare blir ansvarig härutinnan för sin anstalts upptagningsområde.
Då den nya ordningen infördes just vid tidpunkten för öppnandet av de två nya hospitalen vid Säter och Västervik (som ägde rum resp. 8 och 29 januari), så att överflyttningar kunde göras till dessa anstalter av alla till deras upptagningsområden hörande patienter, som förut vårdats å andra statens sinnessjukanstalter, vanns härmed att de 1 600 platser, som med nämnda hospitals tagande i bruk blevo tillgängliga, i ungefärlig lika mån kommo hela landet till godo. Omsättningen på samtliga anstalter har därför under året också varit större än vanligt.
Å ett flertal anstalter funnos vid mitt besök åtskilliga platser vakanta efter ovannämnda överflyttningar. Vid ett par av dessa anstalter hade ifrågavarande evakuering skett helt kort före inspektionen, men vid några anstalter hade det under längre tid funnits ett flertal vakanser, då man med hänsyn till de lokala förhållandena icke ansett sig kunna alltför mycket forcera intagningarna. Ifrågavarande anstalter voro Kristinehamns hospital (där likväl en medverkande orsak till intagningarnas fördröjande varit den under året rådande bristen på läkare, varav tidvis ej mer än 2 varit i tjänst, medan deras antal enligt staten är 5), Lunds hospital och asyl (varest dock vakanserna å hospitalsavdelningarna – till ett antal av 18 utav samtliga 31 – berodde på pågående omändringsarbeten) samt Vadstena hospital och asyl.
Vad beträffar sistnämnda anstalt – från vilken för övrigt, förutom de till andra hospital överflyttade, som oförbättrade under inspektionsåret därjämte utskrivits ett 13-tal patienter enligt sinnessjukstadgans § 50 – hade under denna tid av starkare omsättning å manssidan befintliga bristen på övervakningsplatser för oroliga (närmare omnämnd i min årsberättelse för år 1910) varit synnerligen kännbar. Enligt vad jag inhämtade, hade sålunda nyintagna män, som voro för oroliga eller opålitliga att vårdas å den till lugn avdelning förlagda vaksalen, mycket ofta icke kunnat komma i åtnjutande av den sänglägesbehandling, som de väl behövt, utan måst vistas uppe på de å denna anstalts mansavdelning för övrigt allt för överbefolkade dagrummen. I min inspektionsberättelse angående Vadstena hospital och asyl har jag för den skull framhållit önskvärdheten av att det redan av min företrädare väckta förslaget, att å den ena utav de två avdelningarna för mera oroliga manliga patienter – vilka avdelningar icke ha andra sovlokaler än enkelrum – få genom sammanslagning av ett antal sådana anordnad en övervakningsavdelning, toges under förnyad omprövning. Även i fråga om denna anstalts kvinnosida – där det visserligen finnes helt andra möjligheter att bereda sänglägesbehandling för alla, som därav äro i behov – kunde det, med hänsyn till härvarande stora antal osnygga patienter, dock vara behövligt att det inom den s.k. cellavdelningen (A V) anordnades en vaksal för möjliggörande av en bättre övervakning och passning av patienterna nattetid. I detta syfte hava under inspektionsåret vid tvenne anstalter, nämligen Kristinehamns och Nyköpings hospital, nya nattliga övervakningar anordnats, å den förra anstalten inom manssidans avd. 7 samt inom kvinnosidans avd. 9 och å den sistnämnda ävenledes å såväl kvinnosidan (där förut endast vaksalar för sängliggande funnits) som å manssidan (där södra paviljongen dittills varit utan nattvakt, men ett därstädes nattetid inträffat olycksfall visat behovet av en sådan). Även å Härnösands hospital, där endast permanenta övervakningar (två för vardera könssidan) finnas, har det, då dessa (och särskilt den för oroliga) till största delen äro upptagna av sängliggande, alltmera framträtt behovet av särskild nattlig övervakning för kroniska fall, som på dagarna vistas uppe men icke gärna kunna ligga utan tillsyn på nätterna.
Å de största anstalterna hade på grund av den ökade omsättningen visat sig behov av flera vaksalar med permanent övervakning. Sålunda hade inom Upsala hospitals manssida en ny övervakningsavdelning inretts i övre våningen å avd. 16 med sammanlagt 22 platser, och inom Lunds asyls kvinnosida hade övervakning anordnats å en större sal inom avd. A II, varjämte å Vänersborgs hospital och asyl den under föregående inspektionsåret inom avd. 2 A (manssidan) anordnade övervakningsavdelningen å 10 platser fördubblats genom utvidgning med närgränsande sal samt en ny övervakningsavdelning anordnats i motsvarande lokaler å kvinnosidan (7 A). Å sistnämnda anstalt – från vilken för övrigt även detta år ett större antal (27) utskrivits enligt sinnessjukstadgans § 50 – funnos som vanligt samtliga lediga reservplatserna å de lugna avdelningarna; sålunda voro här av platserna å manssidans båda öppendörrpaviljonger (å vardera 29 platser) ett antal av sammanlagt 18 lediga. Även vid Kristinehamns hospital hade det visat sig omöjligt att någonsin fullt belägga öppendörrpaviljongerna; vid mitt besök voro å den på kvinnosidan 6 platser (av 20) lediga och å den på manssidan icke mindre än 16 (av 29).
Som redan i en föregående årsberättelse (för år 1910) är omnämnt, har den för oroliga avsedda paviljongen vid sistnämnda anstalts kvinnosida visat sig mindre lämplig för sitt ändamål, i det att antalet enkelrum är alltför ringa (10 på sammanlagt 48 á 52 platser) för att möjliggöra separering av stojande och bråkiga patienter i tillräcklig utsträckning. För att i stället även nattetid kunna behandla dylika patienter med långbad hade här under inspektionsåret blivit en ytterligare nattvakt anställd. Å såväl Säters som Västerviks hospital, där å bådadera könssidorna paviljongen med övervakningsavdelningar för oroliga är av samma typ, hade enahanda erfarenhet gjorts; särskilt på kvinnosidan förekom det här på grund av brist på tillräckligt antal enkelrum ofta stark oro på vaksalarna. I min inspektionsberättelse angående Västerviks hospital framkastade jag fördenskull det förslaget att tillbygga ifrågavarande paviljongs sidoflyglar, så att i vardera tillbyggnaden erhölles 5 enkelrum, varigenom antalet sådana i hela paviljongen bleve ökat till 20 (på 58 à 62 platser). Vad Säters hospital beträffar, låter det sig emellertid på grund av de lokala förhållandena icke göra att tillbygga på sådant sätt. Bästa lösningen av frågan om ordnandet av lämpliga lokaler för vård av mera oroliga patienter vid dessa hospital vore givetvis också uppförandet av en helt ny med såväl nödiga vaksalar (för permanent resp. nattlig övervakning) som tillräckligt antal enkelrum försedd paviljong för vardera könssidan, i all synnerhet som det under årens lopp säkerligen kommer att visa sig behov av 3 paviljonger med övervakningsavdelningar, nämligen för lugnare, för "halvoroliga" och för mera oroliga (enligt vilken plan ritningarna till Strengnäs hospital ock äro uppgjorda.) Den vid Säters hospital uppförda paviljongen för särskilt farliga och rymningsbegärliga patienter (med ett beräknat platsantal av 30) hade öppnats i maj, och utgjorde vid min i slutet av september förrättade inspektion antalet härstädes vårdade 22, därav de 20 – i enlighet med vad medicinalstyrelsen efter av undertecknad uppgjort förslag beslutat – hit överflyttats från andra hospital. Av dessa – vilka med några få undantag tillhörde kriminalpatienternas kategori – hade icke mindre än 12 överflyttats från Växjö kriminalasyl, där det under årens lopp samlat sig ett större antal till nämnda kategori hörande patienter, för vilkas säkra förvarande denna anstalt emellertid icke lämpar sig så väl som den nya s.k. fasta paviljongen i Säter, utrustad som denna är med helt andra säkerhetsåtgärder. Större delen av de sålunda erhållna vakanserna å Växjö kriminalasyl blevo emellertid, i enlighet med vad undertecknad föreslagit, upptagna genom överflyttningar från andra hospital av patienter, som antingen på grund av allt för stor opålitlighet eller kriminell förhistoria ej passa å de vanliga hospitalsavdelningarna. Till gengäld blevo emellertid under inspektionsåret ett 10-tal patienter, i fråga om vilka det visat sig, att de kunna vårdas å lugn avdelning utan övervakning, överflyttade från Växjö kriminalasyl till andra hospital, nämligen 5 till Västerviks hospital, 3 till Kristinehamns hospital och 2 till Säters hospital (samtliga tillhörande respektive hospitals upptagningsområden).
Trots den evakuering, som sålunda kommit Växjö kriminalasyl till del, hade dock av de 10 exspektanter, som här vid mitt besök funnos, de äldsta väntat på inträde i 2 års tid. Även bland de till sammanlagdt bortåt ett 20 tal uppgående kriminalpatienter, som funnos bland övriga anstalters exspektanter, voro några, för vilka exspektanstiden (i regel tillbragt å fängelset) varit lika lång och ett par, för vilka den varit än längre. Enligt vad jag vid mina resp. inspektioner inhämtade, voro samtliga till kriminalpatienternas kategori hörande exspektanter fall av kronisk art, varför de icke kunna anses vara berättigade till plats å hospital före anmälda nyinsjuknade, vilka numera bruka i första hand mottagas å statens hospital. Å andra sidan är det naturligtvis en stor olägenhet att fängelser, som sakna särskilda lokaler för sinnessjuka, skola vara tvingade att under åratal förvara sådana i avvaktan på sökt hospitalsplats. De vid årets riksdag beslutade sinnessjukavdelningarna vid Härnösands centralfängelse och Västerviks kronohäkte komma därför att fylla ett djupt kändt behov.
Från granskningen av intagningshandlingarna är följande att anföra.
I regel hade vid intagningen fullständiga ansökningshandlingar förelegat. Undantag härifrån med intagning å polisremiss i förening med en bilaga A hade ägt rum i 1 fall vid Nyköpings hospital och i 3 fall vid Upsala hospital, varjämte å Stockholms hospital – i likhet med vad som under närmast föregående år varit fallet – under de sex klinikmånaderna det stora flertalet blivit – liksom i ovannämnda fall utan föregående ansökan-intagna å polisremiss i förening med allenast ett enkelt läkarbetyg, däri intygas, att sinnessjukdom och trängande behov av vård å hospital föreligger. De under ifrågavarande tid å denna anstalt intagna, för vilka fullständiga intagningshandlingar funnos, voro till största delen sådana, som överflyttats från sjukvårds-, försörjnings- eller arbetsinrättning. Dock funnos fullständiga handlingar här ingalunda för alla från dylik eller annan inrättning överflyttade, i det att ett flertal av de å polisremiss intagna kommit direkt från sjukvårdsinrättningar (såsom Serafimerlasarettet, Söderby tuberkulossjukhus, Stockholms sjukhem, m.fl.) och tvenne av dem överflyttats från fängelse. Det synes mig nu vara i hög grad anmärkningsvärdt att anmälan till polis äger rum med anledning därav, att en å någon inrättning intagen person behöver överflyttas till sinnessjukanstalt, och förfarandet synes mig i anförda fall ock stå i uppenbar strid med gällande sinnessjukstadga, ty då det här icke förelegat något "enligt bilagan A avgivet intyg" har det ju icke varit mom. 1 uti dennas § 31 som blivit tillämpat, medan å andra sidan tillämpandet av samma paragrafs moment 2, vilket ju allenast gäller sådana fall, där "läkarbetyg icke utan menlig tidsutdräkt kan anskaffas", icke rimligen kan ifrågakomma beträffande patienter, som redan äro intagna å inrättning, vid vilken läkare är anställd, och allraminst beträffande sådana, som någon nämnvärd tid varit här intagna, innan överflyttning till hospital ägt rum. Och om nu också i en del av dessa å Stockholms hospital intagna fall, där överflyttning från annan sjukvårdsanstalt ägt rum, denna överflyttning skett helt kort efter intagningen därstädes, har detta likväl ingalunda varit förhållandet uti alla de ifrågavarande fallen. Så t.ex. hade den från Söderby tuberkulosanstalt överflyttade patienten vårdats därstädes ett par veckors tid och den från Stockholms sjukhem överflyttade sedan åratal varit där intagen. (!)
Av de två från fängelse på grund av polisremiss hit överflyttade fallen förtjänar det ena en alldeles särskild uppmärksamhet. Först och främst synes nämligen disciplinstraff hava förekommit på en tidpunkt, då sinnessjukdomen redan tagit sin början. Sedan så fängelseläkaren slutligen givit intyg, att sådan sjukdom är för handen, gjordes vidare icke någon ansökan om hospitalsvård, utan beslöt fångvårdsstyrelsen endast, att mannen ifråga (N:o 3761 Sv. J-n H.), som är hemmahörande i Stockholm, skulle överflyttas till straffängelset härstädes för att vid strafftidens slut överlämnas till hemortens myndigheter. På så sätt kom det sig att en person, som suttit i fängelse 2 års tid och som – enligt vad senare inhämtade upplysningar ge vid handen – synbarligen varit sinnessjuk större delen av denna tid, blir den dag strafftiden utgår på grund av polisremiss överförd till hospital utan att det till grund härför föreligger annat läkarbetyg än en av vederbörande fängelseläkare utfärdad attest, som saknar alla objektiva data och endast innehåller det nakna omdömet, att mannen ifråga lider av sinnessjukdom och är i trängande behov av vård å hospital! I detta sammanhang kan erinras om ett liknande fall, varom jag vid en tidigare inspektion av Gäfle stads sinnessjukavdelning erhöll kännedom. Här hade då ett par dagar före mitt besök intagits en patient på grund av skrivelse från länsstyrelsen, däri uppgavs att personen ifråga vore sinnessjuk och i behov av vård, men medföljde icke något läkarbetyg, varav det framginge, att den sålunda uttalade uppfattningen vore riktig.*) Om någonsin borde det väl dock i de fall, då en person, som blivit dömd till viss tids frihetsförlust, vid strafftidens slut överflyttas till hospital, föreligga ett fullständigt läkarbetyg, av vars innehåll det tydligt och klart framginge, att denna åtgärd varit berättigad och behövlig. (Jämför härmed vad som längre ned yttras i fråga om läkarbetyg för sinnessjuk straffånge). //*)I själva verket synes uppfattningen i fråga hava varit oriktig, ty vid en senare inspektion av anstalten fann jag av den över mannen ifråga förda sjukjournalen, att han där icke företett några symptom på sinnessjukdom i egentlig mening, varemot det av inhämtade anamnestiska upplysningar syntes framgå, att det här varit fråga om en imbecill alkoholist, som alltsedan unga år ej haft något stadigvarande arbete. Mannen blev också efter några veckor utskriven från anstalten.//
I samtliga de fall, där intagning å Stockholms hospital skett å polisremiss, hade de felande handlingarna därpå infordrats genom polisen. Den bilaga B, som därvid omsider erhölls, innehöll nu i flera fall den upplysningen, att patienten ej sökt skada sig själv eller andra, ej varit farlig, o.d. Lika litet som i de fall, där överflyttning från annan inrättning ägt rum, kan ju i dylika fall användandet av sinnessjukstadgans § 31 mom. 2 vara riktigt. Överhuvudtaget lär det väl vara endast i ett relativt mindre antal fall, då ett enligt bilagan A avgivet intyg icke "utan menlig tidsutdräkt" skall kunna anskaffas. I Stockholm synes det emellertid numera tvärtom höra till undantagen, att läkaren skriver en bilaga A, utan föredrager han tydligen i allmänhet den för honom bekvämare utvägen att skriva en kort attest (i regel utan alla objektiva data), med vilken vederbörande så hänvisas till polisen. Denna borde väl emellertid icke hava någon officiell befattning med de sinnessjuka i andra fall, än där den tillkallade läkaren anser den sjuke vara till uppenbar fara för sig själv eller omgivningen, eller där någon måste omhändertagas å offentlig plats. I detta sammanhang må i övrigt erinras om vad jag i en föregående årsberättelse (för år 1910) framhållit, nämligen att det i dylika fall borde tillkomma den inremitterande läkaren att intyga samhällsvådligheten, då den i sinnessjukstadgans § 31. mom. 2 nu överläkaren ålagda skyldigheten att före den sjukes mottagande pröva, huruvida han är för allmänna säkerheten vådlig, i själva verket är en olöslig uppgift, när han icke erhåller några som helst upplysningar om fallet. I regel har nämligen polisremissen icke varit åtföljd av någon polisrapport, och överläkaren har för den skull – då, såsom redan nämnts, icke heller någon bilaga A funnits – icke ansett sig kunna göra annat än utgå ifrån, att den, för vilken polisremiss utfärdats, också är att betrakta som vådlig för allmänna säkerheten. Även från behandlingssynpunkt är det emellertid mycket olämpligt, att anstaltens läkare icke få några upplysningar om sina patienter, förr än flera dagar, ja kanske en och annan vecka, förgått efter intagningen, vartill kommer att i de fall, där anstaltens läkare icke själva bli i tillfälle att råka de sjukes anhöriga (såsom i många fall här dock sker), de upplysningar, som slutligen erhållas om sjukdomens uppkomst och tidigare förlopp ofta bli mycket knapphändiga, när de, som å andra sidan dock icke sällan blir fallet, inskränka sig till innehållet uti de genom polisen anskaffade B-bilagorna. Att de anamnestiska upplysningar, som erhållas genom A-bilagan, ofta äro vida värdefullare än innehållet uti B-bilagan, är ju också en känd sak. Det ligger ju även i sakens natur, att vid ifyllandet av formulärets punkter rörande förhistorien läkaren, som utfrågar de anhöriga eller omgivningen, bäst kan bedöma vad som kan vara av betydelse att anföra. Därtill kommer också en annan synpunkt, nämligen den, att det måste anses innebära större garanti för att läkaren tillräckligt noggrannt överväger grunderna för sitt i intyget uttalade omdöme, när han uti detta anfört såväl inhämtade anamnestiska data som resultatet av den egna undersökningen. I själva verket har det också visat sig, att den här så vanliga ordningen med intagning enbart å polisremiss i förening med ett enkel läkarbetyg utan alla objektiva data icke innebär en tillräcklig garanti för obehörigt intagande å hospital, i det att det ifråga om flera personer, som med stöd av nämnda handlingar blivit införda till hospitalet, där kunnat konstateras, att de icke varit sinnessjuka. 1) //Det kan kanske vara behövligt att särskildt påpeka, hurusom detta yttrande icke strider mot den i min broschyr "Den sinnessjuke och samhället" (Albert Bonniers förlag, 1913) lämnade uppgiften, att det under min 20-åriga verksamhet i sinnessjukvårdens tjänst icke i mer än ett fall kommit till min kännedom, att en fullt normal person blivit inlagd å hospital (Detta fall är n:o 1 av de här anförda)// Dessa äro - frånsedt några, i vilka det varit fråga om utpräglad alkoholism – följande:
1) N:o 3978 M. K. H., f. 1882, gift, infördes den 27 november 1912 till Stockholms hospital på grund av en polisremiss i förening med en läkarattest av följande lydelse: "Fru M. K. H., som lider av sinnessjukdom, är i trängande behov av hospitalsvård". Sedermera erhölls en den 28 november 1912 daterad polisrapport, innehållande följande upplysningar: Den 26:te i samma månad hade fru H:s man inkommit å detektivstationen och tillkännagivit, att hustrun den 2 sistlidne oktober utan känd orsak avvikit från deras i en helt annan trakt belägna hem, därvid hon medtagit makarnas två minderåriga barn, 2 och 3 ½ år gamla, och sedan icke låtit höra av sig. Genom efterforskningar hade mannen slutligen fått kännedom om att hustrun och barnen vistades i Stockholm, intagna å Sabbatsbergs barnasyl. Han hade då begivit sig hit till staden och den 25 november å nämnda barnasyl sammanträffat med hustrun och barnen, därvid den förra emellertid förklarat, att hon icke ämnade återvända till mannen och att hon ej vore villig att lämna barnen ifrån sig. Då hustrun följande dag avlägsnat sig från barnasylen med barnen utan att underrätta någon om vart hon ämnade begiva sig, misstänkte mannen nu, att hon vore sinnessjuk 2) //Denna alltså i polisprotokollet förekommande uppgift förnekade mannen H. helt frankt vid ett förhör, som undertecknad – i tanke att eventuellt anmäla honom till åtal – vid besök i hans hemstad följande år höll med honom inför stadsfiskalen därstädes.// och att hon, utblottad som hon var, ämnade beröva sig livet, enär hon vid ett föregående tillfälle fällt sådana yttranden, och begärde mannen H. därför att hustrun och barnen måtte efterspanas. De anträffades nu hos en i Stockholm boende släkting till mannen H. Å detektivstationen uppgav hustru H., att hon, som sedan omkring 5 månader vore havande, lämnat hemmet, därför att mannen ofta brukade berusa sig av starka drycker, varvid han vore brutal och elak mot hustrun och barnen, och hade han vid flera tillfällen misshandlat henne. Hon hade för den skull, medtagande barnen, rest till Stockholm, för att här söka skaffa sig plats, men ej lyckats erhålla någon och, då hennes reskassa endast utgjort 30 kronor, snart blivit utblottad, varefter hon genom fattigvårdens försorg intagits å Sabbatsbergs barnasyl, där hon vistats sedan den 14 oktober. Efter mannens besök därstädes hade hon emellertid lämnat denna, då hon fruktade, att han skulle taga barnen ifrån henne, och sökt husrum hos ovannämnda släkting till mannen. Med anledning av hustruns berättelse blev stadsfiskalen i hennes hemstad per telefon anmodad höra flera personer, vilka enligt såväl hustruns som mannens uppgift kunde lämna upplysningar om deras samliv och familjeförhållanden. Sedan detta skett, meddelades per telefon, att samtliga de hörda personerna intygat, att hustru H. vid flera tillfällen visat sig besynnerlig till lynnet. Med anledning därav och på mannens uttryckliga begäran blev läkare tillkallad för att undersöka hustru H:s sinnesbeskaffenhet och avgav denne efter verkställd undersökning ovannämnda intyg.
Emellertid kunde å hospitalet några symptom å sinnessjukdom hos fru H. icke konstateras – själv hade jag tillfälle att den första inspektionsdagen underkasta henne en grundlig undersökning – och uppgifter som överläkaren erhöll från flera personer (däribland en advokat i hennes hemstad, till vilken hon vändt sig för att få skilsmässa) bekräftade fru H:s även å hospitalet lämnade uppgifter om mannens brutalitet och alkoholism. Med anledning av det resultat en noggrannare undersökning av fallet sålunda givit, blev fru H. den 6 december 1912 utskriven från hospitalet, sedan hon fått löfte om att återvända till Sabbatsbergs barnasyl, där hon – enligt vad jag inhämtat – sedermera fått plats och där även hennes efter interneringen födda barn blivit intaget.
Må nu vara att fru H. själv, sedan saken väl avlupit lyckligt för henne, var belåten med att genom intagningen å hospitalet hava sluppit ifrån det öde, som väl eljest väntat henne, nämligen att av mannen, som hon anser vara farlig för sitt liv, bliva återförd till hemmet, så kan det dock fastslås som ett faktum, att i detta fall ett oriktigt läkarbetyg blivit utfärdadt. 1) //Nämnas må, att jag efter fru H:s utskrivning haft tillfälle att upprepade gånger undersöka henne, därvid jag städse funnit henne fri från varje symtom av sinnessjukdom, och att man icke heller å barnasylen, där hon till synnerlig belåtenhet skött sin syssla, någonsin hos henne iakttagit något abnormt.// Härvid må dock tagas i betraktande, att det kan vara förklarligt, om läkaren av de upplysningar, som å detektivstationen lämnades, även om han vid sin egen undersökning icke kunde finna några tecken å sinnessjukdom, dock fann en sådan misstänkt och vid sådant förhållande – med hänsyn till mannens uppgifter, att hon hotat både sig själv och barnen till livet – kände ansvaret för att kvinnan icke blivit omhändertagen alltför stort. Fallet synes mig i själva verket utgöra ett exempel på behovet av en bestämmelse, att polismyndighet i de fall, där en person på grund av anmälan om samhällsfarligt uppträdande blivit av polisen omhändertagen, och det genom en läkarundersökning icke omedelbart kan avgöras, om sinnessjukdom föreligger eller icke, skall kunna förordna om intagning å hospital under viss kortare observationstid med begäran om vederbörligt utlåtande av överläkaren inom observationstidens utgång. Behovet av en dylik interneringsgrund illustreras för övrigt även och än tydligare av nästa fall.

2) N:o 3937 N., banktjänsteman, född 1866, infördes den 26 oktober 1912 till hospitalet på grund av en polisremiss i förening med ett läkarbetyg, däri på heder och samvete intygas, att N. är sinnessjuk och i trängande behov av hospitalsvård, men därutöver inga som helst upplysningar lämnades. En sedermera erhållen, den 28 oktober daterad polisrapport upplyser, att chefen för den bank, uti vilken N. då var anställd, till polisens detektivavdelning gjort anmälan, att denne under senare tiden visat tecken till sinnessjukdom av den beskaffenhet, att han måste anses farlig för allmänna säkerheten och i trängande behov av hospitalsvård, varpå som exempel anfördes, att han den 26 oktober inkommit i bankens direktionsrum och hotat att skjuta någon av direktörerna, enär han ansåge sig förbigången i sin tjänst, därvid han samtidigt visade en revolver under yttrande: "jag bommar icke"; under det längre samtal, som därpå följde, blev han emellertid lugnare samt försäkrade under tårar, att han icke ämnade göra direktörerna något ondt, men att han samma eftermiddag skulle skjuta sig själv. Med anledning av detta uppträde blev N. samma dag på middagen hämtad till detektivstationen, dit vederbörande läkare därpå blev kallad. N., som vid omhändertagandet i sina påhavda kläder hade en laddad browning-revolver och en annan ävenledes laddad mindre revolver, medgav vid det med honom hållna förhöret, att han för några dagar sedan haft för avsikt att skjuta någon av direktörerna, men påstod sig nu hava kommit ifrån denna tanke och i dess ställe ämnade skjuta sig själv. Å hospitalet uppgav N., att han, som förut under sin mångåriga tjänst i banken alltid kommit väl överens med sina överordnade, sedan två år tillbaka märkt, att han nonchalerades av chefen, och, då för någon tid sedan en ny avdelning inrättades i banken, blev han förbigången av en helt ung man, som utsågs till chef för denna avdelning och därvid även blev N:s förman med övertagande av flera viktiga göromål, som förut varit anförtrodda åt denne. N. ansåg då sin ställning ohållbar och fick den uppfattningen, att han allt mer och mer skulle skjutas tillbaka, tills han slutligen bleve skild från banken. För att försöka göra en ekonomisk vinst köpte han nu för sina besparingar aktier, vilka emellertid strax efteråt föllo och vilka han, för att undgå komma i skuld, måste sälja med 18 000 kronors förlust. Dessa motgångar bringade honom i det överretade tillstånd, vari han befann sig, då han hotade bankens direktörer. Så långt N:s egen berättelse. Av N:s kamrater, som blivit hörda en och en, har överläkaren inhämtat, att de samtliga ansågo, att N. blivit degraderad, att denne varit duktig och väl hemmastadd i sitt arbete, men varit häftig och svår att samarbeta med. Bankens chef har meddelat överläkaren, att han ansåg N. inkompetent till den nyinrättade platsen. Under vistelsen å hospitalet blev N. städse häftig, ivrig och högröstad, då man kom in på frågan om hans ställning till banken, och ville alltjämt tillskriva bankledningen skulden till den timade katastrofen. Då den å hospitalet verkställda undersökningen dock icke gav tillräckliga hållpunkter för befintligheten av en förryckthet (eller annan sinnessjukdom) blev N. den 20 november 1912, alltså efter c:a 3 1/2 veckors internering, såsom icke sinnessjuk utskriven.
Detta fall visar ju så tillvida en betydande skillnad mot det ovan refererade, som mannen – om han också icke var sinnessjuk – vid omhändertagandet dock å andra sidan icke var psykiskt normal, i det han därvid befann sig i ett tillstånd av så stark affekt, att det synes mycket sannolikt, att ett människoliv blivit spilldt, om han icke blivit omhändertagen, till dess hans affekter hunnit lägga sig.

3) N:o 3806 K. K. J., f. 1847, intogs å Stockholms hospital den 6 februari 1912, är en av de ovannämnda, som på polisremiss överflyttats från Serafimerlasarettet utan att något meddelande därifrån följde, när hon blev därstädes intagen, vilka sjukdomssymtom hon där visat och varför hon remitterades till hospitalet. Härvarande läkare funno emellertid, att hon led av cancer i långt framskridet stadium; över denna sin kroppsliga sjukdom var hon deprimerad, men visade i övrigt intet anmärkningsvärdt i psykiskt hänseende; hon berättade att hon dagen innan blivit intagen å Serafimerlasarettet, där hon blev rädd och ängslig, när de ville lägga henne i en trång bur (röntgenundersökning?) och köra en käpp i halsen på henne (magsond?), samt sovit dåligt på natten. Fastän hon aldrig visade några psykotiska symtom, i det hennes depression ju var normalpsykologiskt motiverad, fick hon på grund av sitt nerkomna tillstånd stanna å hospitalet och sköttes här för sin kroppsliga sjukdom, tills hon efter en månads tid avled i densamma.
Att överflyttningen till hospital i detta fall var alldeles opåkallad, är ju uppenbart. Av detsamma kan emellertid läras, hurusom det kunde vara lämpligt att större sjukvårdsetablissemang – såsom fallet är vid Malmö Allmänna sjukhus – ägde någon mindre avdelning för sinnessjuka, så att utbyte mellan denna avdelning och sjukhusets övriga avdelningar vid behov kunde äga rum.

4) N:o 3855 K. B. E., f. 1889, intogs å hospitalet den 19 april 1912 på polisremiss jämte ett läkarbetyg av innehåll att "E. är sinnessjuk och i trängande behov av vård å hospital". Sedermera erhölls en den 24 april 1912 daterad av en poliskonstapel och "B. Eriksson", underskriven bilaga B., i vilken upplystes, att E. – som sammanbott och haft barn med en kvinna, vilken, liksom ock hennes föräldrar, intrigerat mot honom – sedan tre år tillbaka visat sig nedstämd och grubblande samt sedan den 1 mars 1912, vilken dag nämnda kvinna lämnade deras gemensamma bostad, varit retlig, yttrat att han tänkte förkorta sitt liv och i brev även hotat sin fästmö till livet, men dock icke gjort något försök i någondera riktningen. Vid denna bilagas ankomst till hospitalet hade E. emellertid (den 23 april) redan blivit härifrån utskriven, då han – frånsedt att han var något nedstämd – icke visade något anmärkningsvärdt i psykiskt hänseende. Beträffande sitt förhållande till fästmön uppgav han å hospitalet, att det ofta varit stridigheter dem emellan, då båda hade häftigt humör och att anledningen till att fästmön lämnat deras hem varit den, att han en dag blivit förtretad för det hon ej hade maten i ordning, när han kom hem, och i häftigheten slagit henne; med de ovannämnda hotelser han uttalat, sade han sig endast hava velat skrämma och icke menat allvar; något vapen hade han aldrig köpt, och hade han sista tiden före interneringen kunnat taga saken lugnare och lättare slita sina tankar från den.
Såsom förhållandet – som redan ovan nämnts – varit i det stora övervägande antalet fall, där intagning skett på polisremiss, erhölls här icke någon polisrapport angående de närmare omständigheterna vid omhändertagandet. Fallet synes mig nu utgöra ett mycket belysande exempel på olämpligheten av en sådan ordning. Det synes mig också självklart, att när helst en person blir förd till hospital på grund av polisremiss, denna bör vara åtföljd av ett polisprotokoll, som upplyser av vem och av vad anledning polisen anmodats ingripa eller ingripit samt vad polisen över huvudtaget i saken inhämtat.
En icke obetydlig del av de å Stockholms hospital under inspektionsåret intagna voro kroniska alkoholister. I många av dessa fall hade tydliga symtom å sinnessjukdom, såsom hallucinationer, m.m., förelegat vid intagningen, men i åtskilliga av dem hade inga psykotiska symtom förefunnits, sedan verkningarna av det rus, vari de vid inkomsten befunnit sig, väl varit över. I det stora flertalet av dylika fall hade det dock varit fråga om den typ av alkoholister, vilka i intoxikeradt tillstånd bli våldsamma och förstörande och sålunda uppträda på ett fullständigt sinnesförvirradt sätt – må sedan vara att denna "sinnesförvirring" är över i och med detsamma personen ifråga blott fått sova ruset av sig. Emellertid förekom bland de intagna även fall av alkoholism, där det i varje fall icke av de ingivna handlingarna framgick, att komplikation med vare sig verklig psykos eller våldsamt och för omgivningen farligt uppträdande förefunnits. Som exempel härpå kan följande fall anföras:
N:o 3941 A. F. R., målare, f. 1875, intogs å hospitalet den 30 oktober 1912 på grund av polisremiss jämte ett läkarintyg av innehåll, att R. "lider av sinnessjukdom och är i trängande behov av vård å hospital". Någon polisrapport erhölls icke heller i detta fallet, varemot omsider bekoms en av hustrun underskriven, den 7 november 1912 daterad bilaga B., däri är uppgivet, att R. omkring åtta dagar före interneringen började visa sig nervös och orolig samt mycket häftig, men ej försökt skada sig själv eller andra. 1) //Enligt vad jag sedermera inhämtat av den inremitterande läkaren, är denna uppgift oriktig, i det att anledningen till att denne blivit tillkallad varit den, att R. uppträdt hotfullt och våldsamt. Synbarligen har alltså hustrun av fruktan för mannen icke vågat att i bilagan B. upplysa härom.// Vid inkomsten till hospitalet var R. redan fullt ordnad och redig, men visade sig något orolig och hade en fin tremor. Han sade sig aldrig ha haft vare sig delirium eller epileptiska anfall, men ha dåligt ölsinne och bli bråkig under ruset; likväl hade han aldrig slagit vare sig hustru eller barn. Anledningen till interneringen uppgav R. vara den, att han gått och supit ett par dagar samt "skolkat" från arbetet, varför hustrun förebrått honom, vilket gav anledning till en ordväxling, som slutade med att hustrun telefonerade efter läkare, vilken så skrev "remissbetyg till polisen". Efter c:a ett par veckors observation blev R., såsom varande icke sinnessjuk, utskriven från hospitalet.
I ett fall som detta, där det dock – för den händelse den inremitterande läkaren inhämtade närmare upplysningar om fallet – för denne var lätt nog att förutse att mannen, väl intagen å hospital och sålunda avstängd från alkohol, snart åter skulle befinna sig i normalt tillstånd, hade det väl dock för nämnde läkare bort vara en angelägen sak att anföra de objektiva data, varpå han grundade sin i intyget uttalade uppfattning, liksom det för den mottagande läkaren i ett dylikt fall givetvis är av vikt att få så noggranna anamnestiska uppgifter som möjligt.
Till sist må här nämnas ännu ett fall av de under året å Stockholms hospital intagna, då det utgör ett synnerligen belysande exempel på, huru fullkomligt obefogadt den rådfrågade läkaren, i stället för att – om han nu kommer till den uppfattningen, att sinnessjukdom och behov av hospitalsvård föreligger – utfärda den i sinnessjukstadgan föreskrivna bilagan A, skriver "remissintyg till polisen".
N:o 3983 E. T., hade någon dag före min inspektion intagits på polisremiss jämte ett enkelt läkarbetyg av det vanliga innehållet, att sinnessjukdom och trängande behov av hospitalsvård förelåge. Vid upptagandet av föreskrivet "status praesens", varvid jag ock var närvarande, erhölls av T. den uppgiften, att han på grund av starkt alkoholmissbruk sista tiden känt sig sjuk, nervös och nedstämd samt under ruset velat taga livet av sig och att han för den skull själv vänt sig till läkare med begäran att få komma in på sjukhus. Enligt vad jag efter inspektionen inhämtat, blev T. efter 16 dagars vistelse å hospitalet utskriven därifrån, då några symtom på sinnessjukdom icke kunnat konstateras.
Även i detta fall måste man för övrigt förvåna sig över, att den intygsgivande läkaren icke varit angelägen om att låta anstaltens läkare, som skall mottaga hans patient, få närmare kännedom om de förhållanden, på vilka han grundat sitt intyg, utan föredragit att därom intet nämna uti detta (!)
Vid mitt besök å Stockholms hospital gjordes framställning om utskrivning av tvenne där sedan någon vecka intagna alkoholister, vilka under sin vistelse härstädes icke visat annat anmärkningsvärdt än det hos mången alkoholist så vanliga karaktärsdraget att bagatellisera sina alkoholdebaucher och vad därmed står i sambad. Då det i båda dessa fall var fråga om personer, vilka under rusets inflytande visat sig synnerligen farliga för sin omgivning (den ene av dem hade bl.a. våldtagit sin åldriga svärmor) och vilka - i betraktande av vad som ovan nämnts – kunde antagas komma att återupptaga sina alkoholvanor, så snart de återfått sin frihet, och därmed åter bliva samhällsvådliga, hade överläkaren icke velat taga deras utskrivning på eget ansvar utan hade för avsikt att hänskjuta frågan härom till direktionens avgörande. Enligt vad jag sedermera inhämtat, blevo de båda ifrågavarande alkoholisterna strax efter årsskiftet utskrivna, därvid den ene av dem förmåddes att ingå å alkoholistanstalt, vilken han dock redan efter ett par dagar lämnade.
Då det i fall, som de nu anförda, givetvis är av vikt, att överflyttning från hospitalet till alkoholistanstalt sker omedelbart, så att icke ett återvändande till friheten äger rum allt för kort tid efter det verkningarna av ruset försvunnit, synes mig dessa fall utgöra belysande exempel på vikten av att anstaltsläkaren, då den vid 1913 års riksdag antagna lagen om behandling av alkoholister omsider träder i kraft, får åläggande att till nykterhetsnämnden anmäla alla personer, som blivit intagna å sjukvårdsinrättning vare sig på grund av akut alkoholintoxikation med därpå beroende samhällsvådligt uppträdande eller för delirium tremens eller annan av alkoholmissbruk förorsakad sinnessjukdom. Utan en dylik anmälningsskyldighet synes det mig nämligen icke möjligt att fullt konseqvent få en rationell behandling av de farliga alkoholisterna genomförd.
Av de 3 fall, som under året blivit å Upsala hospital intagna å polisremiss (som förut nämnts i förening med fullständig bilaga A), var den ene (N:o 6110 E.) ävenledes en alkoholist, som i hemmet uppträdt våldsamt, ävensom hotat taga livet av sig själv, men å anstalten icke visade annat anmärkningsvärdt än missnöje över interneringen samt bristande insikt om alkoholens grava betydelse för honom, varför han efter ett par månader blev utskriven. I de andra två fallen åter gällde det män, som blivit omhändertagna av polisen för att de antastat kvinnor och i deras åsyn blottat sin kropp och onaniserat. Av dessa hade den ene (N:o 5981 L.), vilken – enligt vad den å hospitalet verkställda undersökningen gav vid handen – var avsevärdt undermålig, varit intagen å Halls uppfostringsanstalt samt under senare år upprepade gånger varit anhållen dels för ovannämnda förseelse och dels för tillgrepp, men därvid åter släppts, enär han ej ansåges fullt riktig – ett i sanning högst olämpligt sätt att behandla abnorma, som begå kriminella handlingar, då de ju därav lätt kunna bibringas den uppfattningen, att för dem alla handlingar äro tillåtna utan någon samhällets reaktion däremot. Efter sista anhållandet av L. följde emellertid, som nämnts, intagning å hospital, där han fick vistas ett par månader, varefter han, sedan arbete skaffats honom å landet, blev permitterad. Vad beträffar den andre av de två här ifrågavarande männen, N:o 5988 J. A. K. – vilken i maj 1910 blivit villkorligt frigiven från straffarbete, som ådömts honom för begången mordbrand, och vilken under nästan hela fängelsevistelsen och ännu ½ års tid därefter visat sig deprimerad – hade läkarbetyget intet annat anmärkningsvärdt att förtälja, än att mannen är nedstämd, gråter, säger sig veta att han gör orätt, men "kan icke låta bli, då begäret kommer". Efter intagningen å hospitalet synes emellertid denna depression snart nog ha försvunnit, i det att redan en vecka härefter (den 19/4 1912) i den över honom förda journalen finnes antecknadt, att han är "lugn, nöjd och belåten". Circa två månader senare blev han permitterad med tillsägelse att var 14:de dag inställa sig hos överläkaren och hade från det han lämnat anstalten och intill tiden för min inspektion (förrättad i december) någon anmärkning mot honom icke förekommit.
Som ovan nämnts hade även å Nyköpings hospital förekommit en intagning jämlikt sinnessjukstadgans § 31, mom. 1. Ifrågavarande patient (N:o 1441 G. R. T.) klagade vid mitt besök därstädes över olaga internering, enär denna ägt rum på grund av remiss utav stadsfiskal, medan polisremiss, som berättigar till en persons intagande å hospital utan fullständiga ansökningshandlingar skall vara utfärdad av polismyndighet (i stad alltså poliskammare eller magistrat). Visserligen funnos bland ansökningshandlingarna intagningsdagen daterad, av T:s moder undertecknad både bilaga B och ansökan enligt fastställdt formulär, men då anteckning icke (som sig bort) fanns angående dagen om dessa handingars inkomst till direktionen, synes det i själva verket icke vara uteslutet, att vid intagningen här icke förelegat författningsenliga intagningshandlingar. Då därtill kom, att det av vad som anförts i läkarbetyget knappast var möjligt att få den uppfattningen grundad att T. vore sinnessjuk och i behov av hospitalsvård, skulle jag – som jag i berättelsen över inspektionen ifråga ock anförde – gärna önskat att jag vid mina överväganden kunnat komma till det resultat, att jag här förordat utskrivning. Med hänsyn till de iakttagelser som å hospitalet blivit gjorda angående T:s tillstånd och uppförande – bl.a. hade han våldfört sig såväl å en besökande syster som å oförargliga medpatienter – ansåg jag detta dock för det dåvarande ej vara rådligt. (Jag återkommer emellertid till fallet i nästa årsberättelse).
Slutligen kan det här vara av intresse att nämna, det en av de å Lunds asyl intagne, av periodisk psykos lidande, vilken varit anmäld sedan 1904, vid inkomsten till anstalten befanns vara frisk. Då några psykotiska symtom alltjämt icke gåvo sig tillkänna, blev han därför efter ett par månaders tid utskriven. Fallet visar ju angelägenheten av att personer, som lida av periodisk sinnessjukdom, i likhet med andra akut insjuknade, intagas med företrädesrätt och icke betraktas som kroniska fall. (Tilläggas må, att mannen ifråga sedan fått ett nytt anfall av sinnessjukdom, därvid han utan dröjsmål blev å anstalten intagen).
Som vanligt funnos även bland de under detta år intagna åtskilliga till kategorien kriminalpatienter hörande, där den åtalade handlingen emellertid blivit begången efter det ansökan om hospitalsvård redan blivit ingiven. Å Västerviks hospital hade sålunda intagits två män, av vilka den ene, som varit anmäld till hospital sedan i juli 1909, mer än 2 år senare eller i oktober 1911 blev häktad för hemfridsbrott (fönsterinslagning och misshandel), medan den andre, som haft exspektansplats vid hospital sedan i februari 1909, i oktober samma år häktades för misshandel å moder och broder (därvid misshandeln bestått däri, att han hade med en stol slagit dem så att svullnad uppstått); vidare hade intagits å Säters hospital en man, för vilken ansökan om hospitalsvård varit ingiven c:a ¾ år före det han för begången otukt med djur blev häktad, å Vänersborgs hospital och Lunds hospital vardera en man, som redan någon tid haft exspektansplats, då han anlade mordbrand och härför blev häktad, samt å Växjö kriminalasyl en man, som efter det ansökan för honom blivit ingiven till hospital, häktats för svår misshandel av en äldre kvinna.
Av de under året intagna, formellt till kategorin straffångar hörande kriminalpatienterna funnos tvenne, som dock med all sannolikhet icke sjuknat under straffets avtjänande, utan vilka synbarligen varit sinnessjuka redan före domens avkunnande. Sålunda hade å Västerviks hospital intagits en över 60 årig kvinna, som den 9 oktober 1908 blivit dömd till 8 års straffarbete för otukt med sina båda söner, men sex dagar senare, då hon anlände till Växjö cellfängelse, visade sig oredig och hallucinerande. Vidare hade till Härnösands hospital från därvarande centralfängelse överflyttats en man (N:o 1989 K. A. B.), vilken redan vid inkomsten dit, sex dagar efter domens avkunnande, visat tydliga tecken på sinnessjukdom. Beträffande sistnämnda fall, som gäller en oförbätterlig vaneförbrytare, är för övrigt anmärkningsvärdt, hurusom även under föregående strafftider psykotiska symtom givit sig tillkänna, utan att detta – trots nämnda förhållande – givit anledning till ingivande av ansökan till hospital. Det är sålunda upplyst, att B., då han i januari 1908 ankom till Kristianstads fängelse, visade tecken till sinnesoro, i det han klöste sig själv och slog huvudet i väggen samt överföll dem, som kommo i hans närhet (bet så t.ex. vid ett tillfälle en konstapel i fingret); i augusti 1909 nedflyttad i s.k. "dårcell", sårade han sig här med en ståltråd i ena handleden; i september samma år gjorde han åter suicidförsök genom att skära sig i det ännu ej läkta såret; på grund av sin "elakhet" och farlighet mot omgivningen kunde sällskap i cellen ej beredas honom. I december 1910, då han å Långholmen avtjänade straff, gjorde han försök att strypa sig med en tygremsa, men följande månad, då strafftiden är slut, frigives han emellertid (!) – för att snart nog ånyo begå brott och bli dömd till straff, vid början av vilkets avtjänande han (som ovan nämnts) visade tydliga tecken till sinnessjukdom.
Då det ju är ett betydande samhällsintresse, att icke sinnessjuka med kriminell förhistoria frigivas, så länge de ännu äro sinnessjuka och samhällsfarliga, vore det önskligt om en sådan ordning kunde bli införd, att fängelseläkaren vore skyldig att i fråga om varje sinnessjuk straffånge i god tid före strafftidens slut till vederbörande myndighet ingiva utlåtande över fångens psykiska tillstånd med förslag om hans vidare behandling, huruvida han kan frigivas eller i dess ställe är i behov av hospitalsvård. //I Würtemberg, där en sådan ordning är genomförd, är ifrågavarande tid satt till så vidt möjligt 7 veckor (Jämför min i Hygiaeas septemberhäfte för 1909 publicerade reseberättelse: "Till frågan om kriminella och farliga sinnessjukas behandling").// I senare fallet bör naturligtvis i ansökan härom alltid upplysas om dagen för strafftidens utgång, varjämte det borde åligga vederbörande hospitalsläkare att inom denna tid mottaga den sjuke ifråga. Ett dylikt mera intimt samarbete mellan fängelserna och hospitalen ävensom mellan deras resp. överstyrelser synes mig, ej minst i samhällsskyddets intresse, vara i hög grad av behovet påkalladt.
Av intresse kan vidare vara att nämna, att två under året intagna patienter med kriminell förhistoria av medicinalstyrelsen på sin tid förklarats" sakna förståndets fulla bruk". I det ena av dessa fall, gällande en yngling (K. G. V. L-n), som då ännu ej uppnått 18 års ålder – i vilket fall följden av detta utlåtande blev, icke som man kunde väntat sig dömande till tvångsuppfostringsanstalt, utan i dess ställe villkorlig dom och alltså omedelbart frigivande, trots det att personen ifråga begått ett flertal inbrottsstölder – hade dock medicinalstyrelsen sedermera, efter det L. omedelbart efter frigivandet begått upprepade brott av samma slag, avgivit (i övrigt på undertecknads föredragning) nytt utlåtande, av innehåll, att L. – då det numera syntes uppenbart, att den psykiska abnormitet, varmed han var behäftad, vore av sådan art, att den med nödvändighet förde till antisociala handlingar, och att han för den skull var i behov av vård å statsanstalt för sinnessjuka – till följd av psykisk undermålighet (imbecillitet), särskildt på det moraliska området, varit vid åtalade brotts begående berövad förståndets bruk. Med anledning av detta utlåtande blev L. så förklarad "straffri" och därpå intagen å Växjö kriminalasyl.
Det andra av här ifrågavarande fall åter gällde en å Västerviks hospital intagen flicka (N. M. A-n) som, född 1893, år 1910 blev av medicinalstyrelsen – vars utlåtande angående hennes sinnebeskaffenhet blev begärdt med anledning därav, att hon anlagt mordbrand – förklarad vara på grund av psykisk undermålighet, särskildt i moraliskt hänseende, i saknad av förståndets fulla bruk. Med anledning härav förordnade Rätten om hennes insättande i allmän uppfostringsanstalt, på grund varav hon ock blev intagen å Viebäcks skyddshem (vilket – enligt mellan ägaren, Diakonissanstalten i Stockholm, och staten uppgjordt avtal - mottager minderåriga kvinnliga förbrytare, som äro dömda till tvångsuppfostran). Under vistelsen härstädes visade hon emellertid periodiskt återkommande dysterhet och inbundenhet (varunder hon ej velat vare sig äta, tala eller arbeta) samt anfall, varunder hon har begär att slå sönder, anlägga eld, o.d. ävensom att skada sig själv. Med anledning härav blev läkarbetyg om behov av hospitalsvård för henne utfärdadt och ansökan härom ingiven. Även å hospitalet har alltjämt samma periodicitet uti hennes själsliv givit sig tillkänna. I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla önskvärdheten av psykiatrisk inspektion av tvångsuppfostringsanstalt, på det att dess ledning måtte sättas i tillfälle att rådgöra med psykiatriskt skolad läkare angående behandlingen av de mera abnorma barnen, icke minst för att överflyttning till hospital resp. kriminalasyl måtte bli företagen, där detta kan vara indiceradt till förhindrande av att abnorma, som äro oförbätterligt samhällsvådliga, dock släppas lösa på samhället.
I några av de under året intagna fallen, där utlåtande av medicinalstyrelsen givit anledning till straffri-förklaring, hade därpå frigivning till en början ägt rum. Sålunda hade en å Västerviks hospital intagen patient, J. A L., vilken - efter att ha blivit straffri förklarad för begånget brott (skadegörelse) - i november 1909 erhållit exspektansplats å Växjö kriminalasyl, i december 1910, då han ännu icke kunnat där mottagas, åter blivit häktad för samma brott. Vidare hade beträffande en å Upsala hospital och asyl intagen man (N:o 6036 J. E. W-t) Rätten – efter det medicinalstyrelsen avgivit utlåtande, att W., som häktats för olovligt tillgrepp, vore psykiskt undermålig i den grad, att han måste anses vara i saknad av förståndets bruk – resolverat, att W. jämlikt 5:te paragrafen av strafflagens 5:te kapitel skulle vara straffri, "då det vore ådagalagdt, att han vid förövandet av de brottsliga gärningarna varit i saknad av förståndets fulla bruk" (sic!), men samtidigt (med avslag på åklagarens framställning om hans överlämnande till Kungl. Befallningshavande) förordnat, att han skulle på fri fot försättas, "då utredningen ej visat, att han är vansinnig eller för allmänna säkerheten så vådlig, att föreskrift bör givas därom, att han skall överlämnas till vederbörande att taga vård". Detta beslut upphävdes visserligen ett halvt år senare av Svea Hovrätt, som resolverade, att W. skulle överlämnas till K. Befallningshavande, så att han ej måtte bli för allmänna säkerheten vådlig. Denna sin egenskap hade han emellertid under de månader, han på grund av Häradsrättens ovannämnda utslag fått vistas på fri fot, upprepade gånger ådagalagt, i det han härunder begått en hel rad av kriminella handlingar: stulit en portemonnä, inträngt i hus och skrämt folk, slagit sönder fönsterrutor, flera gånger stulit brännvin, uppträtt full och störande.
Slutligen hade ävenledes å Upsala hospital och asyl intagits en patient (N:o 6021 J. A. B-h), vilken – sedan medicinalstyrelsen avgivit utlåtande, att han vid begåendet av det åtalade brottet (stöld) på grund av abnormt psykiskt tillstånd varit i saknad av förståndets bruk – efter den härpå grundade straffri-förklaringen likaledes satts i tillfälle att begå ny kriminell handling. I detta fall blev dock mannen i fråga överlämnad till K. Befallningshavande och ansökan om hospitalsvård ingiven, men hade denna ansökan icke kunnat bifallas, då vederbörande fängelseläkare i den av honom utfärdade bilagan A intygat, att "B. vore slö och psykiskt undermålig, men knappast i behov av vård å hospital eller asyl". Sedan B. med anledning härav frigivits från fängelset och hemsändts, bröt han sig en dag in i en ladugård och strypte en kalf. Av vederbörande provinsialläkare utfärdades då intyg, att han vore i trängande behov av vård å hospital.
Sistnämnda fall utgör åter ett exempel på den även i föregående årsberättelser framhållna olämpligheten av den uti § 30 av gällande sinnessjukstadga förekommande bestämmelsen, att bilagan A skall fordras för intagande å hospital av för brott tilltalad person, som i anseende till sinnessjukdom icke kunnat till ansvar fällas. I stället för att i dylikt fall för intagning å hospital eller kriminalasyl fordra särskildt läkarintyg, vore det väl tvärtom mera rationellt, att det fordrades intyg för att den för bevisadt brott straffri förklarade icke skulle bli överflyttad till sinnessjukanstalt – ett intyg som naturligtvis borde avgivas av samma myndighet, som yttrar sig om sinnesbeskaffenhet, alltså medicinalstyrelsen. Det vore därför i hög grad önskligt, att den gamla föreskriften uti Kungl. brevet den 9 mars 1826 att den straffri förklarade skall överlämnas till vederbörande att om honom taga vård, bleve kompletterad med en bestämmelse av ovannämnda art. Att den nuvarande ordningen – enligt vilken frågan om en straffri förklarad persons frigivning skall underställas medicinalstyrelsens prövning blott om eller sedan han blivit intagen å hospital, där det finns psykiatriskt skolade läkare, men ej så länge han befinner sig på inrättning, där sådan läkare saknas – alls icke lämnar tillräckligt skydd för samhället gentemot kriminella abnorma och sinnessjuka, är ju uppenbart, och därpå utgöra de ovan anförda fallen ock goda exempel.
Som vanligt har jag under mina inspektioner av statsanstalterna – med anledning av medicinalstyrelsens ovannämnda uppgift – ägnat särkild uppmärksamhet, huruvida det funnes några för brott straffri förklarade, som icke längre vore i behov av anstaltsvård, och hava under året följande till denna kategori hörande kriminalpatienter återfått friheten, efter det jag antingen framställt förslag därom i mina inspektionsberättelser eller avgivit särskildt, av medicinalstyrelsen infordradt yttrande i ärendet:
1) A. O. från Löt å Öland, som (född 1866) vid 20 års ålder rest till Amerika, därifrån han emellertid hemvändt på hösten 1909, blev i februari 1910 intagen å Växjö kriminalasyl för observation, med anledning därav att han från den forna fädernegården, som numera ägdes av hans systerson, bortfört en tjur, för att genom försäljning av densamma godtgöra sig fordran, som han ansåg sig hava innestående i gården, något som emellertid icke var fallet. Å anstalten visade O. – vilken under vistelsen i Amerika skall ha fört ett vildt och supigt liv ävensom för kortare tid (6 veckor under mars – april 1899) vårdats å anstalt för sinnessjuka – starka vredesaffekter och en betydande omdömesdefekt, (bjöd läkaren stora summor för att bli fri o.s.v.) med uttaladt paranoida idéer (skulle genom amerikanske krigsministerns försorg av svenska regeringen få en större skadeståndssumma, för det han "blivit bestulen på sina amerikanska medborgarpapper", o.s.v.). Hans psykiska tillstånd förbättrades emellertid, sedan han i början av 1911 förmåtts att gå med på utarbete, i det han därefter blir allt lugnare och icke mera talar om några oförrätter; han vidhåller dock, att han blivit bedragen av sina släktingar vid arvets uppgörande, men synes ha resignerat och förklarar att han skall återvända till Amerika, så fort han blir fri. Då han synbarligen tycker, att detta dröjer för länge, avviker han emellertid i september 1911 från anstalten, ett par månader efter det han blivit överflyttad till hospitalets öppendörr - paviljong.
På nyåret 1912 erhöll överläkaren meddelande från O., att han hade plats som ryktare å en fattiggård i Skåne. Efter telefonsamtal inställde sig O. å anstalten, åtföljd av vederbörande kommunalordförande, som vitsordade, att O. innehaft nämnda plats alltsedan oktober 1911 samt under denna tid i alla avseenden uppfört sig väl och synnerligen ordentligt skött sina åligganden. Å anstalten visar O. sig nu – liksom under senare delen av förra vistelsen – vara en duglig arbetare; de forna paranoida idéerna betecknar han som "galenskap", men vill helst icke tala därom och har knappast verklig sjukdomsinsikt. Efter det ovannämnde kommunalordförande ingivit ansökan om O:s permittering, åtföljd av förbindelse att under tiden om honom taga erforderlig vård, blev O. den 11 Mars 1912 med Kungl. Styrelsens medgivande permitterad på 6 månader. Sedan det ingått meddelande, att O. under hela denna tid uppfört sig nyktert och stillsamt samt visat sig vara flitig och ytterst skötsam, och sedan ifrågavarande kommunalnämndsordförande vidare förklarat sig villig att behålla honom i sin tjänst, blev O. efter permissionstidens slut definitivt utskriven.
(Enligt vad jag inhämtat stannade O. i denna tjänst ½ års tid, varefter han emellertid åter gav sig över till Amerika).
2) E. A., som (född 1857) under många år tidvis missbrukat rusdrycker och i rusigt tillstånd varit grälsjuk och retlig till humöret, intogs i april 1908 i och för observation å Växjö kriminalasyl, med anledning därav att han (i dec. 1907) avlossat flera revolverskott mot sin hustru, av vilka ett snuddade vid kinden och ett annat träffade henne i högra överarmen. För denna gärning blev han förklarad straffri, då undersökningen givit vid handen, att den begåtts under inverkan av svartsjukeidéer, varav A. då sedan över 1 år lidit, varunder han i övrigt ett par gånger även yppat föreställning om förgiftningsförsök från hustruns sida. Under vistelsen å kriminalasylen visade han likaledes en ofta till direkta tankevillor stegrad sjuklig misstänksamhet gentemot härvarande omgivning ävensom en fullständigt paranoisk omtolkning av åtskilliga förhållanden (såsom anledningen till hans internering, m. m.). Om dessa symtom också med tiden avsevärdt försvagades, försvunno de dock ingalunda alldeles, liksom A. icke heller helt korrigerade sina forna svartsjukeidéer. Han uppförde sig emellertid synnerligen väl å anstalten och arbetade flitigt med varjehanda utomhussysslor. Då hans vid varje inspektion framställda begäran om utskrivning – med hänsyn till faran för alkoholmissbruk med tyåtföljande stegring av de paranoida symtomen samt därav betingad farlighet för omgivningen – likväl icke kunde av mig tillstyrkas, avvek han i januari 1912 olovligen från anstalten och begav sig till hemstaden, Göteborg. Därifrån blev han emellertid inom några dagar genom polisens försorg återförd till anstalten. Några veckor senare gjorde nu hans förmyndare – i överensstämmelse med hustruns efter A:s besök i hemmet uttalade önskan – framställning om hans permittering. Sådan beviljades ock för 6 månader under villkor att förmyndaren månatligen lämnade överläkaren rapport om hur A. skötte sig i sitt arbete och huru han förhöll sig gent emot hustrun och vis à vis spriten. Då dessa månatliga rapporter voro genomgående gynnsamma, i det A. erhållit fast plats, vilken han skötte till vederbörandes fulla belåtenhet, städse lämnade avlöningen till hustrun, var absolutist och på alla sätt skötte sig väl, blev han, på förmyndarens och hustruns begäran, efter permissionstidens slut utskriven den 5 november 1912.
3) K. O. F., vilken (född 1889) sedan 13 års ålder, då han blev utsatt för en svårare huvudskada, haft epileptiska anfall med ty åtföljande retlighet i lynnet, blev i februari 1910, efter att hava blivit häktad för misshandel mot polisman, i och för observation intagen å Vänersborgs hospital och asyl. Under de första månaderna av vistelsen härstädes visade han fortfarande stor lättretlighet och uppträdde flere gånger våldsamt mot omgivningen, men förbättrades under nästföljande sommar, så att han redan i september 1910 kunde flyttas till öppendörrpaviljong, där han sedan alltjämt vistades och städse uppförde sig oklanderligt, om man undantager att han visade någon lynnesretlighet i samband med de epileptiska anfallen. Under inverkan av brombehandling avtogo dessa emellertid och voro efter mars 1911 alldeles försvunna. Därefter förekom ingen annan anmärkning mot F. än den, att han ibland visade någon lättja och oregelbundenhet i arbetet. Vid sådant förhållande föreslog jag, i berättelsen angående min i december 1911 verkställda inspektion av anstalten, en längre tids försökspermission under villkor dock, att F. icke återvände till Göteborg, där han under de sista åren råkat i dåligt sällskap med ty åtföljande alkoholmissbruk, utan att det kunde ordnas så, att han komme under gynnsammare yttre förhållanden. Detta lät sig också göra, i det att en broder till honom, som innehar polistjänst uti en av Norrlands städer, lovade att taga hand om honom och söka skaffa honom plats därstädes. Sedan detta även lyckats, avreste F. till ifrågavarande stad på sex månaders permission. Under denna tid uppehöll han sig – enligt från ovannämnde broder ingångna meddelanden – oavbrutet därstädes samt var frisk, arbetade regelbundet och uppförde sig väl. Efter permissionstidens slut blev han därför definitivt utskriven.
(Det kan vara av intresse nämna, att medicinalstyrelsen i detta fallet icke följde fängelseläkaren, i det denne förklarat F. "sakna förståndets fulla bruk". Om F. blivit dömd i överensstämmelse härmed, hade han nämligen endast erhållit ett kortare fängelsestraff, varefter ingen kunnat hindra honom återvända till Göteborg med given följd, att han åter kommit in i de gamla, ogynnsamma förhållandena, medan han nu i dess ställe fick stanna ett par års tid å hospital, och det arbete, som härunder nedlades på hans återuppfostran för samhället, kunde fortsättas även den närmaste tiden efter frigivningen).
4) N. E. O., född 1872, ogift, straffri förklarad för hemfridsbrott och överfall, som han begick i maj 1905 under ett hastigt påkommande omtöckningstillstånd, och därpå intagen å Upsala asyl. Under vistelsen härstädes aldrig visat någon som helst omtöckning utan hela tiden varit i besittning av formell reda och klarhet, men led till en början av hörselhallucinationer och yppade därjämte åtskilliga paranoida idéer angående tankeöverförning, o.d. samt förmenade, att den iråkade förvirringen berott på inverkan utifrån. Dessa psykotiska symtom kvarstodo även sedan O. – vilken i september 1906 lyckades avvika och därefter vistades på fri fot över 1 2/3 år, varunder han skötte sig ordentligt och försörjde sig med skogsarbete – våren 1908 återkommit till anstalten och fortforo ända till 1911, under vilket år de emellertid så småningom började försvinna; han vidhöll nu icke längre sin förutvarande förklaring om tankeöverföring som orsak till de åtalade våldshandlingarna, utan menade att omtöckningen nog kunnat bero på att han varit berusad, om han ock alltjämt fann det hela något mystiskt. Vid det förhållandet att O. – må vara att det är otvivelaktigt att han tillhör abnormkaraktärerna (av paranoid typ) – icke längre visade några direkta tankevillor och med särskild hänsyn därtill, att han under den långa tid, han genom rymning förskaffat sig friheten, kunnat sköta sig ordentligt på egen hand, trots det hans tillstånd då var vida sämre, tillstyrkte jag, i berättelsen över min i december 1911 förrättade inspektion av anstalten, hans därvid framställda begäran att återfå friheten, och efter vederbörliga beslut av direktionen och medicinalstyrelsen lämnade han på våren 1912 anstalten.
(I detta fall föreslog jag icke någon försökspermission, då O., om han också kunnat få komma till en släkting, icke önskade detta, enär han menade, att det å en ort, där man visste att han varit intagen å hospital som kriminalpatient, skulle vara svårare att få arbete än å längre bort belägen plats, där detta ej vore kändt, och då han förut visat att han godt kunde taga sig fram på egen hand).
5) P. P., intogs å Upsala hospital i september 1901 efter att på grund av sinnessjukdom ha blivit straffri förklarad för misshandel och hemfridsbrott. Under de första åren av vistelsen härstädes visade han en viss retlighet i lynnet, vilken dock försvann i mån som han under årens lopp blev alltmer förslöad. Under 6 års tid hade han sålunda varit fullständigt lugn, foglig och stillsam, då framställning gjordes om hans utskrivning. Denna blev ock bifallen, då en välbergad anförvandt lovat att taga hand om honom.
6) N. E. S. B., född 1867, har tvenne gånger vårdats å Härnösands hospital. Blev 1:sta gången sinnessjuk hösten 1892, då han avtjänade straffarbete för 3:dje resan stöld; tillfrisknade efter frigivningen följande vår, men befanns på hösten samma år, då han ånyo häktades såsom misstänkt för stöld, åter vara sinnessjuk, varför han i november (1893) blev överflyttad till Härnösands hospital. Här var han till en början hallucinerande, våldsam och förstörande samt visade länge stark lynnesretlighet. Även härutinnan inträdde emellertid så småningom en förbättring, men innan denna fortskridit så långt, att man ansett sig kunna återsända honom till fängelset, lyckades han i augusti 1896 avvika från anstalten och blev, då han – trots offentlig efterlysning – icke vidare avhördes, i december 1897 utskriven därifrån. Därefter var han på fri fot över ett årtionde (varunder han för övrigt gifte sig och skaffade sig ett torp), tills han i januari 1909 ånyo blev häktad för stöld, varefter han i maj samma år i och för observation blev för andra gången intagen å Härnösands hospital, därvid han ånyo befanns lida av sinnessjukdom. I februari 1910 var han emellertid så förbättrad, att han fick börja deltaga i utarbete. Härifrån beredde han sig nu i juni samma år tillfälle att avvika och blev först i december 1911 återförd till hospitalet, efter det han på nytt blivit häktad såsom misstänkt för en stöld, för vilken han dock blev frikänd. Han befanns emellertid nu fullständigt tillfrisknad, varför överläkaren efter ett par månader gjorde framställning om hans utskrivning.
7) O. L. B., född 1848, intogs i juni 1911 å Härnösands hospital för observation med anledning av mot minderårig begången otukt. Enligt vad det uppgavs, hade han i november 1910 undergått operation för hydrocele testis och därefter visat starkare sexuella behov, varjämte det utvecklat sig en synbarligen för övrigt på arteriosclerotisk bas stående komplex av psykiska och somatiska rubbningar, huvudsakligast bestående av minnesslöhet, blödighet, darrningar, svindel och huvudvärk. Efter erhållen hospitalsvård försvunno emellertid samtliga dessa symtom inom loppet av några få månader, så att B. redan i oktober 1911 var arbetsför, och arbetade han alltfrån den tiden flitigt å skomakarverkstaden, liksom hans uppförande i övrigt var oklanderligt. Då jag vid min inspektion av anstalten hade tillfälle undersöka honom, kunde jag icke konstatera något annat psykotiskt symtom än möjligen någon avtrubbning i minnet, varför jag ansåg mig böra tillstyrka den då sedan några månader gjorda framställningen om hans utskrivning, i all synnerhet som B. aldrig varit i konflikt med strafflagen eller visat några kriminella tendenser före den iråkade, men numera överståndna sinnessjukdomen.
8) K. O. N., svenskamerikan, som hemkommit på besök, intogs i maj 1911 å Göteborgs hospital för observation, med anledning därav att han den 25 november 1910 med en samma dag inköpt revolver avlossat skott ute å öppen gata. Efter avslutad observation, vilken – enligt av överläkaren avgivet utlåtande – gav vid handen, att N:o ifrågavarande uppträdande berott på sjukliga föreställningar om förföljelse, blev han återförd till fängelset. Sedan han, efter av medicinalstyrelsen avgivet utlåtande, blivit förklarad straffri för den åtalade gärningen, ingavs av vederbörande Konungens Befallningshavande ansökan om hospitalsvård för honom, på grund varav han i februari 1912 blev intagen å Vänersborgs hospital och asyl. Hans tidigare förföljelseidéer (fruktan att bli rånad, vara bespejad, o.d.) hade nu bleknat, men han visade dock en tydligt paranoisk karaktärsläggning, yttrande sig i vaga föreställningar om att myndigheterna sammangaddat sig om att ruinera och tillintetgöra honom o.d. Då N. emellertid ivrigt önskade att få återvända till Amerika, där han hade hustru och barn, och då han skulle förlora sin amerikanska medborgarrätt, om han stannade borta från landet mer än två år, gjorde t.f. överläkaren i augusti samma år framställning om hans utskrivning, vilken bifölls så att han inom förloppet av nämnda tid hann att åter komma över till Amerika.
9) A. H. L., vilken (född 1874) i juni 1897 intagits å Piteå hospital och asyl med följande förhistoria: Vid 18 års ålder för stöld från husbonde dömd till 1 års straffarbete, under avtjänandet af vilket sinnessjukdom utbröt, varför han efter strafftidens slut blev överförd till Umeå lasarett; sedan han, efter att ha tillfrisknat, återvändt till samhället, begick han ånyo stöld, för vilken han i juni 1894 dömdes till 2 års straffarbete; även under avtjänandet av detta straff uppträdde symtom å sinnessjukdom. Kort efter frigivningen ny stöld, för vilken han emellertid förklarades straffri, sedan medicinalstyrelsen avgivit det utlåtande, att han lede av periodisk sinnessjukdom och vid åtalade brotts begående saknat förståndets bruk; han blev då frigiven (!), men häktades i januari 1897 åter för stöld, för vilken han – efter förnyadt utlåtande av medicinalstyrelsen av enahanda innehåll som det föregående – ävenledes blev förklarad straffri. Intagen å hospitalet, ådagalade han här godt omdöme om sina sjukdomsperioder samt var klar och redig, men visade sig lättretlig och kinkig till humöret och fick under de första åren av vistelsen härstädes kortvariga perioder av ängslan, varjämte det med långa mellanrum inträffade typiskt epileptiska anfall med efterföljande medvetslöshet, de sista i december 1902. Därefter blev humöret emellertid så småningom mindre ömtåligt och efter 1907 visade L. sällan någon retlighet, utan uppförde sig lugnt och stilla, var för övrigt flitig och ordentlig, omtänksam och omsorgsfull i arbetet. Då det epileptiska humör, som under vistelsen å hospitalet varit det mest framträdande sjukdomsdraget, under flera år föga givit sig tillkänna, och då det icke på över ett decennium visat sig några symtom av den sjukdom (periodisk psykos), på grund av vilken L. två gånger blivit förklarad otillräknelig, ansåg jag mig, i berättelsen över min i oktober 1911 verkställda inspektion av anstalten, böra tillstyrka hans därvid (liksom vid alla mina föregående inspektioner) framställda begäran om att återfå friheten, så mycket mera som de begångna brotten (vilka för övrigt nu lågo 1 ½ årtionde tillbaka i tiden) icke varit av någon specifikt epileptisk karaktär. Dock föreslog jag till en början sex månaders försökspermission. Sedan denna i januari 1912 blivit bifallen, begärde L. emellertid själv att få kvarstanna på hospitalet till den årstid, som vore den bästa för erhållande av arbetsförtjänst. Först i början av juni lämnade han sålunda anstalten, därvid han återvände till föräldrahemmet. Här visade han sig (liksom å hospitalet) vara en god arbetare och uppförde sig till en början utan anmärkning, men fick sedan emellanåt häftighetsutbrott av ringa anledning, varför de anhöriga begärde uppskov med utskrivningen, i det de anhöllo om permissionens förlängning med ytterligare 6 månader, vilket ock i skrivelse den 2 december 1912 av Kungl. Medicinalstyrelsen bifölls. (Inom slutet av denna förlängda permissionstid blev L. sedan utskriven, då det upplysts, att han, efter att i slutet av februari 1913 ha lämnat hemmet, "uppfört sig mönstergilt och gjort sig omtyckt af både kamrater och husbondefolk".)
Här må även nämnas, att den vid det föregående årsskiftet från Kristinehamns hospital permitterade kvinnliga kriminalpatienten I. B. (närmare omnämnd i förra årsberättelsen) blev utskriven efter permissionstidens slut, då hon under denna, som han tillbragt i föräldrahemmet, alltjämt varit vid god hälsa.
Länsupptagningsanstalterna vid hospitalen i Lund, Växjö, Vänersborg, Kristinehamn, Upsala och Härnösand hava inspekterats i samband med inspektion av dessa hospital liksom ock Göteborgs stads vid Göteborgs hospital belägna upptagningsanstalt i samband med denna anstalt.
Beträffande de andra av mig besökta länsupptagningsanstalterna, Västerbottens läns vid Umeå lasarett förlagda och Stockholms läns i Ulfsunda gamla slott anordnade, är att nämna, att å båda tillämpas moderna vårdmetoder, i det såväl sängläges- som långbadsbehandling användes för oroligare patienter och arbetsterapi för lugnare, som kunna sysselsättas. Å Ulfsunda förekommo vid inspektionstillfället överhuvudtaget icke några skyddsmedel, innebärande mekaniskt tvång. Å Umeå upptagningsanstalt hade däremot den tvångsfria behandlingen icke lika konsekvent kunnat genomföras; här voro sålunda tvenne manliga patienter på grund av våldsamhet och opålitlighet isolerade. Å sistnämnda anstalt, som har 10 platser för vardera könet (i det å vardera finnes två sovrum med resp. 5 och 2 platser samt 3 enkelrum), voro för övrigt vid mit besök även kvinnliga sidans samtliga enkelrum nattetid upptagna av manliga patienter, som voro så opålitliga, att man icke vågade låta dem ligga å gemensamhetsrum, med hänsyn därtill att tillsynen nattetid utövas av kvinnlig betjäning. Sjukvårdspersonalen utgöres här av 1 översköterska, 3 sköterskebiträden (av vilka de två ha dagtjänstgöring och den tredje gör nattvaktstjänst) samt 1 manlig vårdare med uteslutande tjänstgöring inom paviljongen (inom vilken han ock har familjebostad), varjämte lasarettets vaktmästare leder de utomhus sysselsatta patienternas arbeten och även, när så behöves, biträder vid skötseln av de svårare manliga patienterna inom paviljongen. Å Ulfsunda åter – där platsantalet är bestämdt till 27, men godt kan ökas med 2 platser, då efter fastställandet av det nuvarande platsantalet ett betjäningsrum blivit apteradt till sovrum för sinnessjuka – utgöres sjukvårdspersonalen av 1 översköterska, 1 manlig vårdare, som leder de manliga patienternas utarbeten, samt 6 sköterskor, av vilka de fem ha dagtjänstgöring och den sjätte tjänstgör som nattvakt, gemensam för båda könssidorna (av vilka manssidan är belägen å nedre botten och kvinnosidan 1 trappa upp); vid behov anställes emellertid en extra nattsköterska, såsom förhållandet var vid tidpunkten för mitt besök, då en kvinnlig patient med stark suicidaldrift nyligen intagits. Som av det anförda torde framgå, äro betjäningsförhållandena ordnade på ett tillfredsställande sätt vid båda de ifrågavarande anstalterna. Vad åter de lokala förhållandena beträffar, hade dessa å Ulfsunda så till vida visat sig mindre ändamålsenliga, som det ringa antalet enkelrum, utgörande allenast ett å vardera könssidan, icke sällan beredt svårigheter. Denna anstalt besökes av läkare varannan dag. Vad beträffar läkarvården vid Umeå lasaretts upptagningsavdelning, vore det naturligtvis mest ändamålsenligt, att den, efter öppnandet av den här planerade tuberkulosavdelningen, ålades läkaren vid denna, så att kirurgen bleve befriad från det onus, skötandet av en sinnessjukavdelning för honom innebär.
Mitt besök å Stockholms stads sinnessjukanstalt vid Långbro ägde rum med anledning därav, att jag haft besök av personer, som uppgivit, att här blivit intagen en kvinna, som icke vore sinnessjuk. Fallet hade för övrigt även blivit omnämndt i några tidningar, vilka också uttryckt farhåga för att det icke varit indiceradt att intaga henne å hospital. Av min undersökning – vilken jag företog utan att först hava tagit del av hennes förhistoria och den över henne förda journalen – framgick oförtydbart, att kvinnan ifråga sedan många år lidit av förryckta idéer. Hon uppgav sålunda, att hon alltsedan 1899 på initiativ av flera ligor varit förföljd av "pöbeln"; man har satt in annonser i tidningarna, som syftat på henne, på gatorna har man gjort miner åt henne, skrattat och sjungit nidvisor om henne; var hon kommit, på Söder såväl som på Norr, har man känt igen henne och hon har hört mötande personer tala om henne, därvid samtalet en gång rörde sig om ett svavelsyreattentat mot henne; en gång försökte man förgifta henne genom att strö arsenik i hennes matta, på ett ställe hade man ställt till svår stank i hennes bostad och sedan spridt ut att denna härrörde sig därav, att hennes kropp var alldeles rutten; ofta har hon sett dubbelgångare av en viss mansperson överallt på gatorna, o.s.v. Sedan jag sålunda konstaterat att hon led av en typisk form av sinnessjukdom, inhämtade jag att anledningen till, att hennes närmaste anhörig nu ombesörjt hennes intagande å hospital, var den, att det uppdagats, att en yngre man, för vilken hon visat mycket intresse, uppgjort med henne, att de skulle resa till Köpenhamn och där låta viga sig. Härvid är att märka, att kvinnan, som för övrigt passerat 40 års åldern, var ägare av åtskilliga 100 000 kronor. Även inhämtade jag att de personer, som hos mig klagat över hennes internering, voro sådana som dragit nytta av hennes rikedom och till icke ringa del levat på henne. Sedan emellertid lämplig person (i övrigt ett justitieråd) blivit utsedd till hennes förmyndare, och det blivit ordnadt så för henne, att icke främmande personer – såsom förut skett – kunde blanda sig i hennes angelägenheter, blev hon efter någon tid åter utskriven från anstalten. Fallet är emellertid lärorikt, då det visar, på huru lösa grunder en historia om "olaga internering" kan spridas!
Av de under året besökta enskilda sinnessjukanstalterna hade den ena, Solliden – från att förut hava varit inrymd uti en förhyrd villa – kort före mitt besök överflyttats till en i ytterkanten av Åkarps samhälle uppförd nybyggnad, vilken – efter det undertecknad till Medicinalstyrelsen avgivit yttrande i ärendet – genom nådig resolution den 20 september 1912 blivit godkänd för ändamålet, därvid platsantalet bestämdes till högst 16. Även för det å Kiholm utanför Södertälje belägna "Bagges sjukhem", vilket vid mitt besök föregående år icke var godkändt som enskild sinnessjukanstalt, hade sådant godkännande sedermera, jämlik nådig resolution den 2 februari 1912, erhållits, därvid platsantalet bestämdes till högst 20. I bådadera fallen föreskrevs i övrigt det villkoret, att en i sinnessjukvård utbildad sköterska skulle vara anställd som närmast ansvarig för sjukvården.
Å förstnämnda anstalt fanns vid tidpunkten för min inspektion intagen en av stark oro med förstörelselusta lidande nyinsjuknad kvinna, som med hänsyn till de lokala förhållandena här icke kunde erhålla tillfredsställande vård. Härom underrättade jag för den skull överläkaren vid Lunds hospital och asyl, till vilken anstalt patienten ifråga var anmäld, och där hon också kort efter blev mottagen. Även å det lilla vid Märsta belägna privata sjukhemmet fanns vid mitt besök (därvid antalet patienter utgjorde 5) en kvinna, som på grund av oro och förstörelselusta alls icke passade för privat vård; hon låg instängd i ett rum, vars fönster försetts med järntrådsnät, och hade här börjat plocka sönder väggen. Enligt vad jag inhämtade, var i detta fall ansökan om hospitalsvård icke ingiven, vilket naturligtvis bort ske. Hemmet besökes emellertid månatligen av läkare.
Det andra av mig under året inspekterade privata sjukhemmet, Solkulla utanför Växjö, som innehas av en fru W., enka efter en fängelsedirektör, besöktes med anledning av en från en därstädes inackorderad person, S. S., till Konungen ingiven skrivelse med klagomål dels över obefogad inspärrning och dels över vården därstädes. Vid mitt besök hade klaganden redan lämnat sjukhemmet, i det han i dess ställe blivit inackorderad i ett privat hem i Korsberga, men av brev, som S. skrivit till läkare och av vilka jag fick tillfälle att taga del, var det dock lätt för mig att bilda mig ett omdöme om S:s sinnesbeskaffenhet. Av hans nämnda skrifter framgick nämligen, att han behärskades av ett helt system av förryckta idéer. I Stockholm finns "en liga, som undanskaffa folk", vilken liga står i komplott med inbrottstjuvar, men även har medhjälpare inom polisen; upphovsmannen för denna liga är sålunda en polis, och var denne chaufför å den automobil, i vilken S. åkte till tåget, då han skulle föras till Solkulla, dit de som ligan vill bortskaffa föras "för att på ett fint sätt undanskaffas"; under denna färd var han i halvt medvetslöst tillstånd, då han dessförinnan blivit bedövad med narkotiska medel av två personer, som föregåvo sig vara hans bror och syster; före ankomsten till Växjö påstego vidare å tåget två karlar, som S. sedan igenkände på Solkulla och där gingo för att vara patienter, men i själva verket voro invigda i Fru W:s hemligheter; vad fru W. beträffar vore hon samma person med en fru H., som för 3 år sedan försvann från Stockholm, där hon livnärt sig med att hava prostituerade kvinnor inneboende, efter det hon blivit skiljd från sin man och i stället börjat sammanlevnad med en tullpackhuskarl, vilken senare alldeles liknade fru W:s nuvarande skötare; fru W. och fru H. överensstämma till punkt och pricka: "samma talesätt, utseende och uppträdande, samma stil och magsår"; S. föreslår därför att en fotografi av fru W. sändes till Stockholm för att underlätta undersökningen efter fru H., vilken undersökning bör ske i tysthet, så att fru W. ej får kännedom därom, då hon för att skydda sig utan betänkande skulle använda gift, kniv och vad som helst; å sjukhemmet bytte rummen oupphörligt innevånare, "alla fingo opium och tystnade snart"; o.s.v. Det kan här vara av intresse nämna, att denne person erhållit intyg att han ägde sitt fulla förstånd dels av ett par skötare och sköterskor, som varit anställda i fru W:s tjänst, men fått lämna denna, och dels av ett flertal personer i Korsberga, där han – som nämnts – sedermera en tid var inackorderad. Vid besök härstädes (för inspektion av statens familjevårdskoloni) uppsökte jag en bildad person, som vidimerat ett dylikt aktstycke, och inhämtade jag därvid, att S. själv uppsatt intygsformuläret, å vilket han begärde underskrifter, därvid säkerligen mer än en lämnat sin namnteckning för att slippa ifrån S. och möjligen också av rädsla för honom. Så ringa värde kunna personers intyg om en individs psykiska hälsa hava!
Vad beträffar den andra frågan S:s klagomål gällde, nämligen själva vården å Solkulla, må nämnas, att inspektionen icke gav anledning till någon nämnvärd anmärkning ifråga om de lokala förhållandena. Angående patienternas behandlig åter hade av polismyndighet hållits vittnesförhör, och blev jag, sedan protokollen häröver insändts till medicinalstyrelsen, (i december) anmodad att avge yttrande i ärendet, vilket emellertid icke medhanns före årsskiftet.
I fråga om de av mig under året besökta försörjningsinrättningarnas sinnessjukvård är följande att anföra.
Å Stockholms stads försörjningsinrättning vid Flemminggatan (numera benämnd S:t Eriks sjukhus) hade under de sista åren den för sinnessjuka avsedda byggnaden (rymmande något över 300 patienter) visat sig otillräcklig, varför en del lokaler uti en annan ursprungligen för kroppsligt sjuka avsedd byggnad (den s.k. norra paviljongen) tagits i anspråk för dels lugnare, mera förslöade sinnessjuka och dels äldre obildbara sinnesslöa (idioter). Utom i fråga om de till sistnämnda kategori hörande sker här i allmänhet icke intagning direkt utifrån, utan tjänstgöra härvarande sinnessjukavdelningar huvudsakligast såsom upptagningsplats för sinnessjuka från försörjningsinrättningens övriga avdelningar samt från dess å annat håll belägna filialer (för kroniskt sjuka och mindre arbetsföra) och från ålderdomshemmen. Sjukvården handhaves efter moderna principer. Övervakning är sålunda anordnad för patienter, som därav äro i behov, medan å andra sidan arbetsterapi är genomfört i rätt stor utsträckning; i souterrainvåningen äro sålunda arbetslokaler för bådadera könen inredda, varjämte åtskilliga manliga patienter äro sysselsatta utomhus (med transporter, rengöring, trägårdsarbete, o.d.). Förutom särskild överläkare finnes vid här ifrågavarande sinnessjukavdelningar anställd även en biträdande läkare, vilken – i likhet med vad förhållandet är å statens anstalter – gör rond två gånger dagligen samt för sjukjournal över varje patient.
Av övriga under året besökta städer har endast Helsingborg särskild sinnessjukavdelning, närmare omnämnd i årsberättelsen för år 1909. Den därvid omnämnda bristen på betjäningsrum hade blivit avhjälpt, i det att 5 nya bostadsrum samt ett matrum för personalen blivit inredda å vindsvåningen. Vidare hade vunnits den för sinnessjukvården stora fördelen av egen mathållning för paviljongen, i det att för densamma särskilt avsedt kök blivit inredt i souterrainvåningen. I övrigt hade några mindre förändringar blivit vidtagna inom själva sjuklokalerna, varigenom erhållits sammanhängande övervakningsavdelning, bestående av badrum, tvenne rum med resp. 6 och 10 sängar samt ett rum med 2 sängar. Även hava resurser skapats för att sysselsätta de arbetsföra patienterna, vilket här också sker i största möjliga utsträckning. Helsingborgs stad har med ett ord ordnat sin sinnessjukvård på ett i stort sedt mönstergilt sätt. På ett patientantal av något över 70 finnes en sjukvårdspersonal på 11 personer, nämligen 1 översköterska, 3 manliga vårdare och 7 sköterskor. Särskild nattvaktstjänstgöring å vardera könssidan är anordnad. Daglig rond å paviljongen göres av läkaren, som även för journal över varje patient. Avdelningen fungerar icke endast som upptagningsanstalt för uti staden (eller å dess försörjningsinrättning) inträffande fall av sinnessjukdom, utan mottager även – i mån av utrymme – inackorderingar från kringliggande landsort. För dessa till främmande kommuner hörande fordras fullständiga intagningshandlingar, medan däremot endast ett kortare läkarbetyg erfordras vid överflyttning från arbetsinrättningen (som har en annan läkare), liksom ock vid intagning direkt från staden, när polisremiss föreligger.
Av övriga här ifrågavarande städer var Karlshamn den enda, beträffande vilken min inspektion av sinnessjukvården icke gav anledning till anmärkning utan denna var ordnad på ett förhållandevis tillfredsställande sätt. Å därvarande försörjningsinrättning hade gjorts en mindre tillbyggnad i två för de olika könen avsedda våningar med i vardera 3 rymliga och ljusa enkelrum med tillhörande korridor, varjämte tre äldre celler (mestadels använda för de här vanliga deliranterna) blivit moderniserade, i det att de, liksom de nyinredda rummen, erhållit den vid hospitalen vanliga fönsterkonstruktionen och försetts med elektrisk belysning. Även fanns här numera nödig sjukvårdspersonal, i det denna utgjordes av en sköterska för de kvinnliga sinnessjuka (och inrättningens övriga sjukvård) samt en (under året anställd) manlig vårdare för de manliga patienterna.
I motsats till förhållandet i nu nämnda stad, voro i de övriga av mig besökta städerna de lokala anordningarna för sinnessjuka mycket otillfredsställande. Inom Växjö försörjningsinrättning utgöres sålunda sinnessjuklokalerna av 2 celler på vardera gaveln av byggnaden, 3 trappor upp, och var vid mitt besök å kvinnosidan i den ena av dessa avsides belägna, med liten förgallrad fönsterglugg försedda celler en nyintagen patient, som visade sig orolig, ängslig och jämrande, isolerad utan tillsyn – ett behandlingssätt, som ju icke förtjänar namnet vård.
Vid Luleå försörjningsinrättning funnos alltjämt inga andra sinnessjuklokaler än de i årsberättelsen för 1910 omnämnda halvmörka cellerna, men hade man för avsikt att – sedan man uppgivit tanken på att flytta inrättningen utanför staden och i stället bestämt sig för att göra tillbyggnad på platsen – i samband härmed vidtaga bättre anordningar för de sinnessjuka, och har jag sedermera också granskat ett i detta syfte av arkitekten Th. Kellgren uppgjordt förslag.
Här kan i övrigt förtjäna att särskildt omnämnas, hurusom jag vid min under året företagna inspektion i den ena av nämnda celler fann en patient isolerad, som under åratal varit här inspärrad, innan ansökan om hospitalsvård blivit ingiven. Fallet utgör nämligen ett godt exempel på det av mig redan tidigare påpekade förhållandet, att det ifråga om den kommunala sinnessjukvården saknas föreskrifter, som förhindra att en svårskött sinnessjuk vanvårdas å försörjningsinrättning längre än nödigt.
En stad, vars sinnessjukvård alltjämt befunnit sig i ett mycket otillfredsställande skick är Sundsvall. Å härvarande försörjningsinrättning äro de sinnessjuka (som vid mitt besök uppgingo till c:a ett 30-tal) inrymda uti en gammal, tvåvånings träbyggnad, som i övrigt hyser de normala kvinliga understödstagarna jämte några barn. I denna byggnads källarvåning finnas trenne celler av den äldre, fängelseliknande typen, vilka visserligen voro tomma vid mitt besök och vid tidpunkten härför användes endast nattetid, men i vilka förut under året patienter – enligt vad jag inhämtade – varit isolerade under längre tid. De egentliga lokalerna för de sinnessjuka finnas emellertid uti nedre våningen och utgöres av två sjukrum (med resp. 5 och 6 sängar) för vardera könet, belägna å ömse sidor av en genom husets midt löpande korridor; med ett sådant läge av lokalerna för de olika könen skall det givetvis vara svårt att hålla dessa tillräckligt avskilda från varandra. En annan olägenhet är att, då de kvinliga sinnessjuka icke alla få plats uti nämnda sjukrum, flera av dem måste ligga uti övriga våningar bland de normala kvinnliga understödstagarna, varöver dessa mycket klagade, och det icke utan grund, då det för en normal individ måste vara mycket plågsamt att – såsom här förekom – ligga sida vid sida med en orolig, jämmerfull melankolicer eller höggradigt snuskig idiot. Sedan min inspektion har staden emellertid gått i författning om ett bättre ordnande av sin sinnessjukvård, i det stadsfullmäktige beslutat att i samband med ny försörjningsinrättning uppföra en fullt modern sinnessjukpaviljong på c:a 60 platser, och hava ritningarna till denna också varit insända till Kungl. Medicinalstyrelsen för granskning.
Som i förra årsberättelsen är omnämndt, har vidare Falu stadsfullmäktige anslagit medel för anordnande av särskild sinnessjukavdelning vid sin försörjningsinrättning genom tillbyggnad till och omändring av vissa lokaler inom därvarande sjukhus i överensstämmelse med av mig förordat alternativförslag. Vid mitt besök å inrättningen pågick arbetet härmed, och vårdades härunder inrättningens sinnessjuka provisoriskt uti de till lasarettet hörande paviljonger, som före Säters hospitals öppnande utgjort länets upptagningsavdelning för sinnessjuka och som nu tillfälligtvis förhyrts av staden.
Vad slutligen Falu landsförsamling beträffar, hade vid dess fattiggård en särskild sinnessjukavdelning blivit uppförd, vilken vid tidpunkten för mitt besök just blivit färdig att tagas i bruk. Till denna avdelning hade jag på begäran i sin tid lämnat program, omfattande – förutom badrum, diskkök och sköterskerum – för vardera könssidan ett mindre dagrum med nödiga bilolaker samt ett sovrum med 3 à 4 sängplatser och tvenne enkelrum. I detta program hade man emellertid – på grund av den ännu så djupt rotade föreställningen att alla sinnessjuka måste ligga isolerade – vidtagit den förändringen, att det gemensamma sovrummet ersatts av enkelrum, vilket haft till följd att paviljongen för ung. samma kostnad erhållit ett vida lägre antal platser (!)
Under följande tider, då referenten för hospitalsroteln åtnjutit semester eller haft förfall på grund av tjänsteresor, har jag såsom vikarie för denne varit adjungerad i Kungl. Medicinalstyrelsen, nämligen 12 och 19 januari, 26 februari – 9 mars, 27 mars, 5 juli, 19 augusti – 20 september samt 9 – 12 oktober.
Dels härunder dels ock eljest har jag handlagt icke mindre än 38 rättspsykiatriska mål (därav 6 civilmål), varjämte jag biträdt vid handläggningen av ytterligare några dylika.
Slutligen må nämnas, att jag på grund av särskilda uppdrag deltagit såväl uti arbetet med uppgörande av ritningar till Strengnäs hospital som ock uti arbetet inom den kommission, som genom nådigt brev den 29 juni 1912 erhöll i uppdrag att föreslå lämplig plats i sydvästra Sverige för ett hospital för 800 sjuka samt verkställa utredning av åtskilliga i samband härmed stående förhållanden.
Under redogörelseåret har jag åtnjutit semester under 6 veckor, nämligen 23 april – 4 maj, 28 maj – 10 juni, 9 – 13 juli, 18 – 20 juli samt 5 – 12 augusti.
Alfred Petrén