2) Å sid. 6 har jag betonat vikten av att nya paviljonger för oroliga snarast möjligt bli uppförda vid såväl Säters som Västerviks hospital, då därvarande säkerhetspaviljonger, som numera äro fullt upptagna, dessförinnan icke kunna fullt utnyttjas för sitt ändamål. Enligt vad jag inhämtat har den nuvarande vikarien å överläkartjänsten vid Säters hospital ej, lika litet som undertecknad och överläkaren å Västerviks hospital, något emot att öka antalet platser uti nya paviljongen för oroliga utöver det å Kungl. Medicinalstyrelsens förslag upptagna. Vid sådant förhållande finnes ju, därest Kungl. Medicinalstyrelsen anser sig kunna biträda samma uppfattning, intet hinder att snarast få frågan bragt till sin lösning i den av hr Statsrådet och chefen för Kungl. Civildepartementet önskade riktningen. Då det emellertid på i årsberättelsen ifråga anförda skäl är av vikt, ett nytt förslag fortast möjligt blir uppgjordt, hemställer jag, huruvida det icke vore måste ändamålsenligt, att överläkarne Lundgren och Granholm kallades till en överläggning inom Medicinalstyrelsen angående uppgörande av program till nya ritningar för paviljongerna ifråga.

3) På grund av de å sid. 28 omnämnda erfarenheter från sinnesjukavdelningen vid Ängelholms lasarett synes mig kunna ifrågasättas, huruvida dessa små cellavdelningar utan ständig tillsyn fortfarande böra få till "vård" mottaga sinnessjuka och fungera som upptagningsanstalter för sådana.

4) Vid två av de under redogörelseåret besökta sinnessjukavdelningarna vid försörjningsinrättning (nämligen Landskrona och Linköpings) fördes icke – i överensstämmelse med vad fallet är vid det stora flertalet dylika avdelningar – några sjukjournaler över de här vårdade eller fans ens någon särskild "liggare" över de här intagna. Som framgår av min i Allm. Sv. Läkartidningen, år 1914, nr 41-42, publicerade uppsats om intagningsformaliteter för sinnesjukanstalter har jag inom de sakkunnige för revision av sinnessjukstadga framlagt det förslaget, att uppsättandet av en sjukjournal bör inryckes som en grundläggande paragraf uti själva stadgan, gällande alla slag av anstalter och avdelningar för sinnessjuke. Önskvärt vore emellertid om det redan nu kunde föreskrivas så mycket, att det i fråga om varje kommunal sinnessjukavdelning skulle föras en huvudjournal rörande samtliga här intagne, däri och anfördas det allra viktigaste angående såväl det föregående sjukdomsförloppet som sjukdomssymptomen efter intagningen, ävensom antecknades när fråga vore om kriminalpatient eller f. d straffånge, så att man vid besök å sådan anstalt och kunde kontrollera, i vad mån sådana patienter utskrivits och i vilket tillstånd.
Stockholm den 4 Mars 1916.
Alfred Petrén.

Jämlikt nådiga stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901 får jag härmed avgiva berättelse över min verksamhet som överinspektör för sinnessjukvården i riket under år 1914. Följande sjukvårdsanstalter och inrättningar hava under året inspekterats å här nedan nämnda tider:
I Offentliga anstalter för sinnessjuka:
Visby hospital den 29 mars,
Växjö hospital den 6 april,
Växjö kriminalasyl den 9-10 april,
Nyköpings hospital den 15 maj,
Säters hospital den 1-3 juni,
Malmö asyl den 1 augusti,
*) Lunds hospital och asyl den 3-5 september,
*) Göteborgs hospital den 8-9 september,
*) Vänersborgs hospital och asyl den 10-12 september,
Västerviks hospital den 8-11 oktober,
Korsberga familjevårdskoloni den 12-14 oktober,
Kristinehamns hospital den 11-13 november,
Härnösands hospital den 22-23 november,
Pitå hospital och asyl den 26-27 november,
Vadstena hospital och asyl den 3-5 december,
Uppsala hospital och asyl den 27-29 december,
Stockholms hospital den 31 december.

II Enskilda, Kungl. Maj:ts tillstånd upprättade anstalter för sinnessjuka.
Jakobsdal i Örgryte den 6 juli,
Bagges sjukhem vid Kiholm den 12 juli,
Karlshäll den 14 juli,
Solliden vid Åkarp den 31 juli,
Katrinelund vid Malmö den 2 augusti.
*) Inspektionen av dessa anstalter hava under min semester verkställts av min vikarie, överläkare å Uppsala hospital och asyl professor Frey Svenson.
01-152939. Berättelse ang. sinnessjukvården 1914.
III Med Kungl. Majt:s tillstånd upprättade anstalter för obildbara sinnesslöa.
Berättelse häröver lämnas i särskild redogörelse.

IV Länsupptagningsavdelningar och därmed jämförliga anstalter.
Upptagningsavdelningen vid Ängelholms lasarett den 4 januari,
Upptagningsavdelningen vid Vadstena lasarett den 10 januari,
Upptagningsavdelningen vid Östersunds lasarett den 17 mars,
Stockholms stads sinnessjukhus å Långbro den 30 september,
Stockholms stads sinnessjukavdelning vid Hornsgatan den 3 oktober.

V Försörjningsinrättningar och fattiggårdar.

Landskrona försörjningsinrättning den 5 januari,
Vä fattiggård den 8 januari,
Linköpings försörjningsinrättning den 20 februari,
Norrköpings stads sinnessjukavdelning den 22 februari,
Gävle stads sinnesjukavdelning den 20 mars,
Norrköpings stads sinnesjukavdelning den 6 maj,
Göteborgs försörjningsinrättning den 7 juli.

Inspektionerna hava ägt rum i överensstämmelse med på förhand uppgjorda, av Kungl. Medicinalstyrelsen fastställda resplaner.

Av de offentliga anstalterna för sinnessjuka hava – såsom av ovanstående tablå framgår – samtliga under året blivit inspekterade, de tre utav dem av den under min semester förordnade vikarien, professor Frey Svenson, de övriga av undertecknad.

Om den med år 1912 införda nya ordningen med bestämt upptagningsområde för varje hospital torde man nu kunna definitivt fälla det omdömet att den visat sig ändamålsenlig. Numera tillämpas vid intagningarna allmänt den principen, att akuta fall erhålla företräde och i allmänhet hade sådana fall också kunna mottagas utan nämnvärt dröjsmål, där icke särskilt trängande fall av kronisk art fått gå före. Som exempel på sådana fall kunna anföras ett par från Härnösands hospital; bland de här nyintagna fanns sålunda en man, som legat bunden med kedja om benet, en som förvarats i bur, och en som på allt sätt sökt komma åt knivar, varmed han hotade att döda alla i sin omgivning, som han ansåg utgöras av ryska spioner (denne senare hade varit inackorderad för 6 kronor om dagen). Av kroniska fall hade å flera anstalter mottagits huvudsakligen mera svårskötta sådana vilka i allmänhet erhållit företräde.

Där man alltså haft graden av vårdbehovet till ledande princip vid intagningarna, hade det ofta blivit nödvändigt att överbelägga övervakningsavdelningarna – en vid vissa hospital permanent företeelse medan platser å de lugna avdelningarna och framförallt å öppendörravdelningarna ofta stått lediga. Sålunda hade man vid Säters hospital å mansavdelningen inom övervakningspaviljongen för oroliga alltjämt måst bibehålla det ena dagrummet som vaksal. Å några anstalter hade man också funnit sig nödsakad ytterligare öka antalet platser, som nattetid ha direkt övervakning.

Vid Västerviks hospital hade sålunda en nattlig övervakning å bådadera könssidorna blivit öppnad i en av de smärre paviljongerna och vid Kristinehamns hospital hade på kvinnosidan å en inom avdelningarna för kroniskt sjuka (avd. 8) en ny nattlig övervakning (med 19 platser) blivit anordnad, medan på manssidan dels en ny nattlig övervakning (med 26 platser) öppnats å avdelning 10 och dels en förutvarande nattlig övervakning ökats med 10 platser i samband med vissa lokala förändringar inom avd. 4 och avd. 5 och härvarande permanenta övervaknings flyttande från förstnämnda till sistnämnda, mot söder vettande avdelning.

Vid Vadstena hospital hade å manssidan, där en avdelning, avsedd för nattlig övervakning, vid mitt besök var utrymd för reparationsarbeten, med anledning härav uppsyningsmannens utrymda bostadslägenhet i vindsvåningen provisoriskt blivit tagen i anspråk för nattlig övervakning, medan å kvinnosidan en ny övervakningsavdelning med 13 platser anordnats inom klosterbyggnaden å avd. III, vars två förutvarande, intill varandra belägna dagrum apterats till vaksalar för permanent övervakning, medan ett förutvarande sovrum har i dess ställe apterats till dagrum, för vilket ändamål så stort utrymme numera icke behövdes, då ett större antal av härvarande bräckliga och klena patienter vårdas sängliggande. Förutom med den för den sålunda nyordnade övervakningsavdelningen behövliga nattvakten hade å härvarande kvinnosida antalet nattvakter ökats med ytterligare två med uppgift att tillse och vid behov taga upp de hittills i stor utsträckning högeligen osnygga patienter, som hava sin sovplats inom den "gamla cellavdelningens", till största delen av små enkelrum bestående lokaler, vilka därför numera icke – såsom förut, då patienterna här voro lämnade åt sig själva – äro tillåsta nattetid. Nu nämnda anordningar för bättre övervakning av patienterna å kvinnosidan nattetid hade medfört en betydande förbättring i snygghetsförhållandena. Under årets olika månader allt intill inspektionen hade nämligen antalet osnygga här varit:

De anförda siffrorna visa ju tydligt, av huru stor vikt det för snygghetsförhållandena är att få övervakningssystemet å våra hospital så väl ordnat som möjligt.

I fråga om Vadstena hospital må vidare nämnas, att på manssidan en mindre avdelning å nedre botten (avd. A rymmande 18 platser) anordnats som öppen-dörr-avdelning, något som denna anstalt förut icke haft. Vid Kristinehamns hospital hade den ena av länspaviljongerna, vilka sedan föregående året båda använts för manssidan, blivit – undantagandes ett par för personal använda lokaler – utrymd för att man skulle ha större delen av dess lokaler stående i reserv för dels epidemiska fall bland patienter eller personal och dels andra sjukdomsfall bland mera avlägset boende betjäning. I dess ställe hade platsantalet å den andra länspaviljongen, som numera användes som sjukavdelning (s.k. infirmeri) höjts till 16 (från ursprungliga 10 à 11), sedan ett större betjäningsrum här blivit apterat till patientrum. Vidare hade vid denna anstalts manssida – då det föregående inspektionsår här anordnade vävrummet (å dagrumskorridoren inom avd. 3 en trappa upp) visat sig otillräckligt för ändamålet – till vävrum apterats även dagrummet till avd. 8, vars flesta patienter äro sysselsatta med utarbete, varför härvarande korridoren för dem är tillräcklig som dagrum; antalet med vävning sysselsatta manliga patienter uppgick också vid inspektionstillfället till icke mindre än 17. Å Säters hospital, där redan föregående året å manssidan ett mindre sovrum å en av småpaviljongerna (16 b) anordnats till vävrum, hade under inspektionsåret å kvinnosidan ett motsvarande sovrum (i paviljong 17 b) apterats till arbetslokal för slöare patienter, som är under ledning av en (från "Handarbetets vänner" i Stockholm utbildad) arbetsföreståndarinna sysselsättas med diverse handaslöjd (såsom bindning av klädkorgar, pilkorgar, bänkmattor och hängmattor, bastarbeten av varjehanda slag, hattsömnad o. s. v.).

Bristen på arbetslokaler å manssidan för sådana arbetsföra patienter som av ena eller andra anledningen icke kunna medtagas i utarbete är kännbar å flera hospital, där manssidan saknar särskilda lokaler för diverse handaslöjd, såsom vävning, basflätning, korgmakeri, borstbinderi o. s. v något som bl. a. är fallet med de två nya hospitalen vid Säter och Västervik, medan åter det närmast före dessa öppnade hospitalet, nämligen Vänersborgs hospital, efter de företagna utvidgningarna av arbetslokalerna, med avseende på dessa med rätta kan betecknas som en mönsteranstalt. Sämst lottad med hänsyn till sysselsättningsmöjligheter inomhus för manliga patienter är Göteborgs hospital, där lokalerna för skrädderi och skomakeri är mycket primitiva, i det att de utgöras allenast av små vindsrum, ett för vardera yrket.

Endast från ett par anstalter hade något större antal kroniska fall under inspektionsåret blivit utskrivna jämlikt § 50, nämligen Vadstena hospital, varifrån 27 män (därav 9 tillhörande Norrköpings stad) och 5 kvinnor utskrivits enligt denna paragraf, och Kristinehamns hospital, varifrån 25 män och 11 kvinnor utskrivits enligt samma paragraf.

Bland de under inspektionsåret intagna funnos ett flertal, som tidigare varit intagna å anstalten och utskrivits som förbättrade, med hemma snart nog åter försämrats. Då skälet till detta sedan gammalt kända förhållande i många fall otvivelaktigt är det, att den från hospitalet utskrivne sinnessjuke kommer i en för honom olämplig miljö, där nödig tillsyn och sysselsättning saknas, vore det synnerligen önskvärt, att vederbörande överläkare ville – när fråga uppstår om utskrivning av kronisk sinnessjuk för beredande av plats åt mera trängande fall – taga i övervägande, huruvida icke en förflyttning till statens familjevårdskoloni å Korsberga vore mera ändamålsenlig. Visserligen hade från några hospital överflyttningar ägt rum till Växjö hospital för vidare transport till dess nämnda familjevård, men borde detta kunna ske i större utsträckning än hittills i stället för utskrivning enligt § 50. Som ett hinder härför har anförts, att överläkaren å Växjö hospital (till vilken anstalt nämnda familjevårdskoloni är knuten) brukar vara mycket noggrann vid urvalet av dem som föreslås till överflyttning dit för erhållande av familjevård. Att denne är vida strängare i urvalet av patienter från andra hospital än från det egna är uppenbart. Av de å Växjö hospital ursprungliga intagna, som under tiden mellan mina två senaste inspektioner å Korsberga-kolonien blivit dit utflyttade, hade sålunda ett avsevärt antal (eller 16 av 43) blivit återflyttade till hospitalet, enär de vid det sålunda gjorda försöket befunnits olämpliga för familjevård, medan av de under samma tid från andra hospital överflyttade, till antalet 28, samtliga voro kvar i familjvårdskolonien. Anledningen till det noggrannare urvalet, när fråga är om mottagande i familjevården av patienter från andra hospital, har emellertid varit farhåga för att ett flertal platser å Växjö hospital eljest lätt skulle kunna komma att upptagas av till annat upptagningsområde än anstaltens eget hörande patienter. Kunde det därför bestämmas, att från andra hospital överflyttade patienter, i fråga om vilka försöket med familjevård misslyckats, alltid finge återgå till sina resp. hospital i utbyte mot andra patienter, borde därigenom kunna vinnas att försöket med vård i Korsbergakolonien – där det alltjämt finnes flera godkända hem anmälda, som ännu icke kunnat få patienter – beträffande å andra statens sinnessjukanstalter än Växjö hospital intagna oftare bleve försökta.

De för vård av särskilt farliga och rymningsbegärliga patienter uppförda paviljongerna vid Säters och Västerviks hospital (av vilka den förra öppnades på våren 1912, den senare på hösten 1913) hade båda till en del blivit tagna i bruk för patienter av annan kategori än de, för vilka de avsetts, i det att här intagits flera ifrågavarande hospitals upptagningsområden tillhörande patienter, som skulle kunna vårdas å avdelning för oroliga, därest sådan med tillräckligt antal enkelrum för separation nattetid funnits.

Även ifrågavarande paviljong vid Västerviks hospital, dit två patienter från Härnösands hospital och en från Piteå hospital samt tvenne straffångar från Långholmens resp. Malmö centralfängelse under året hänvisats, har med de från anstaltens egna avdelningar hit överflyttade nu blivit fylld, så att den icke kunnat mottaga en å Vadstena hospital vårdad, synnerligen farlig patient, vilken avvikit därifrån och försedd med skarpladdad revolver återkommit och tillställt ett synnerligen elakartat revolveruppträde, varför Medicinalstyrelsen på förslag av undertecknad förordnat, att han skall öfverflyttas till Västerviks hospitals s. k. fasta paviljong, så snart plats därstädes kan honom beredas. Icke minst från den synpunkten, att det alltjämt må kunna å dessa säkerhetspaviljonger beredas plats för å de olika hospitalen inkommande patienter, som behöva vård å sådan paviljong, är det i hög grad önskvärt, att den i min förra årsberättelse påyrkade utvidgningen av Säters och Västerviks hospital med nya paviljonger för oroliga, till vilka förslag numera är uppgjort, snarast möjligt kunde bli verklighet, så att härvarande säkerhetspaviljonger icke vidare behövde hysa några patienter, som passa för vanlig avdelning för oroliga, utan helt kunde utnyttjas för det ändamålet för vilket de tillkommit.

Från granskningen av intagningshandlingarna är följande att anföra. Om man bortser från Stockholms hospital, hade vid intagningen fullständiga handlingar i regel förelegat, om ock därvid i något över ett 10-tal fall den formella oriktigheten förefunnits, att läkarundersökningen ägt rum mer än 1 månad före ansökans ingivande och i ett par fall tiden för läkarundersökningen ej varit närmare angiven. Å Vänersborgs hospital hade en manlig patient intagits på förordnade av Kungl. Medicinalstyrelsen med stöd av en norsk "retspsykiatrisk erklaerung" och å Säters hospital hade likaledes en manlig patient, jämlikt nådigt brev den 25 juli 1913, intagits utan författningsenliga handlingar, i det dessa utgjordes av allenast dels en avskrift av rapport till poliskammaren i Göteborg (där patienten i fråga förut varit bosatt) och dels en avskrift av sjukjournal, som blivit förd över honom vid Trondhjems kriminalasyl, där han intagits efter att ha blivit omhändertagen, med anledning därav att han avlossat revolverskott mot ett flertal fönster i Kungl. slottet i Kristiania, och sedan det vid undersökning ådagalagts att han led av sinnessjukdom (paranoid demens). Å Göteborgs hospital hade två patienter resp. cirka 3 månader och 1 vecka efter utskrivningen åter intagits utan nya intagningshandlingar; vårdbehovet hade i båda fallen varit uppenbart, men är förfarande ju dock icke författningsenligt. På grund av polisremiss hade intagits å Piteå hospital 4 patienter (som sjuknat under mobilisering), å Uppsala hospital 2, å Visby hospital 1och å Västerviks hospital 2, därvid bilaga A med intyg om trängande behov av anstaltsvård förelåg i alla fallen utom de två sistnämnda, beträffande vilka endast utfärdats ett kortare läkarbetyg av innehåll att vederbörande vore sinnessjuk samt samhällsvådlig resp. i trängande behov av hospitalsvård. I fråga om en av de å Vadstena hospital intagna patienterna fanns förutom de vanliga intagningshandlingarna även protokoll över polisundersökning, som ägt rum av anledning därav att mannen ifråga uppträtt sedlighet sårande mot kvinnor och barn.

Beträffande en å Piteå intagen manlig patient, som klagade över intagningen då han förmenade sig ej vara sinnessjuk, anmodade jag – för att om möjligt få närmare utrönt, om det vore något berättigande i hans uppgifter om förhållandena före hans intagning – överläkaren begära förhörs anställande av vederbörande länsman med personer i mannens hemtrakt, som kunde anses ha någon kännedom om förhållandena i fråga. Då fallet är av intresse såsom utgörande ett exempel på att det understundom i fall, där de anamnestiska uppgifterna förnekas, kan vara önskligt att de vanliga intagningshandlingarna bliva kompletterade med ett polisförhörsprotokoll, må en närmare redogörelse för detsamma här lämnas:
N:r 260 J. William J-n från Töre i Norrbottens län, f. 1888, intogs å Piteå hospital den 4 april 1914. Enligt bilagan A skall han alltifrån barndomen ha varit vanartig, oärlig, lögnaktig, illvillig, lömsk och våldsam samt ha varit begiven på spritdrycker, utan att dock vara alkoholist. År 1908 blev han dömd till 4 månaders straffarbete för en stöld (hade tagit en klocka från en arbetskamrat under dryckeslag). Efter frigivandet for han till Finland och tog plats hos kyrkoherde J. i Torneå, mot vilken han, på uppmaning av dennes fru, den 30 september 1909 begick mordförsök genom att avlossa revolverskott, av vilka det ena träffade i hakan. Han häktades härför i Haparanda och dömdes till straffarbete i 3 år och 8 månader, som han avtjänade i Härnösands cellfängelse. Härifrån skrev han i april 1913 till sin far, som gjort förfrågan om honom, ett brev, däri han beskyller denne för att ha kränkt hans namn. I början av februari 1914 kom han efter uttjänat straff till hemorten. Genast efter hemkomsten beskyllde han sin far för att på alla sätt ha misshandlat honom under uppväxttiden, så att han nu var "alldeles fördärvad både till kropp och själ". Han ämnade nu söka befordra fadern till laga näpst och taga hämnd för sitt förspillda liv, hotande både anhöriga och grannar till livet; han gick till länsmannen för att anmäla fadern och yttrade bl.a., att han själv skulle verkställa straffet på fadern, om ej myndigheterna skipade snabb rättvisa. Även besökte han ortens läkare för att få läkarbetyg på de skador, fadern tillfogat honom i hans barndom, därvid han bl.a. påstod, att han mindes att fadern stirrat på honom med ögonen och sålunda hypnotiserat honom att begå en mängd dåliga handlingar i syfte att framdeles fördärva honom till kropp och själ. Resultatet blev, att läkaren utfärdade en bilaga A för honom, och att ansökan om hospitalsvård blev ingiven; vid omhändertagandet innehade han en revolver med skarpa skott.

Å hospitalet vidhöll J. sina beskyllningar mot fadern, gående ut på att denne misshandlat och kränkt honom genom att göra honom till tjuv och säga att han vore tokig; vidare uppgav J. här, att det i hemtrakten funnes en liga på 4 personer, som ville förfölja honom, men förnekade bestämt, att han för sin del hotat någon. Vid det samtal, jag vid mitt besök å hospitalet i slutet av november hade med J., talade han med rätt stor affekt om alla de oförrätter han varit utsatt för av såväl fadern som andra; tänkte väcka åtal mot fadern för att denne undanhållit honom ett arv, som han fått efter en kusin till modern; även hade han för avsikt att, så snart han kommit ut, yrka skadestånd på fadern för att denne misshandlat honom som barn, så att ännu känner men därav i vänstra sidan, masturberat honom samt lärt honom att stjäla och ljuga; skadeståndets storlek hade han ej bestämt, men tänkte sig åtminstone 2 000 kronor, och kunde fadern ej betala, finge han "sitta av" böterna, ty "lagen skall ha sin gång". Vidare upplyste J., att han tänkte väcka åtal dels mot sin farbror, hos vilken han som barn vistades, för det denne misshandlat honom och låtit honom svälta, och dels mot några andra personer, ett par för att de beskyllt honom för en stöld, som han ej begått, och ett par för att de under skoltiden slagit honom; då man härvid fäster uppmärksamheten på att sistnämnda "brott" är preskriberat, invänder han att då skall han väcka åtal mot fadern och förmyndaren, som härutinnan icke bevakat hans intressen och i tid väckt åtal. Slutligen uppgav J. på särskilt förfrågan, att det var först i fängelset han började tänka på dessa lidna oförrätter, ty förut hade han genom faderns behandling varit så svag, att han icke kunnat tänka eller besinna något. Av de mig sedermera tillhandakomna protokollen över de polisförhör, som av mig begärts, framgick tydligt att J. – trots hans nekande härutinnan – före intagandet å hospitalet uppträtt hotfullt i hemtrakten, i det han lovat att, därest han icke finge lagens hjälp, själv uttaga hämnd för de oförrätter, som tillfogats honom, varför befolkningen där varit mer eller mindre uppskrämd under hans vistelse i hemorten och alltjämt hyste farhåga för att han skulle sätta sina hotelser i verkställighet, därest han återkomme dit. Däremot innehöllo protokollen i fråga mindre om vederbörandes uppfattning angående J:s uppgift om lidna oförrätter; den person, i vars vittnesmål denna fråga är något närmare berörd, polisman O., meddelade emellertid, att han icke kände till att J:s fader skulle undanhållit något arv, som bort tillkomma J., men väl att denne utspritt rykten därom, och upplyste vidare att han betvivlade, att J:s farbroder misshandlat honom, då denne tvärt om varit alltför vänlig och snäll mot sina vanartiga brorsöner.

Angående fadern lämnades inga närmare upplysningar i förhörsprotokollet, men meddelades av pastorsämbetet i brev till överläkaren, att J:s fader, som tidigt miste sina barns mor, i högsta grad försummat barnens uppfostran och låtit dem växa upp vind för våg, brukat taga dem oresonligt i försvar, när klagomål anfördes över deras dåliga uppförande i skolan, men också själv i vredesmod kunnat på ett särdeles överdrivet och måttlöst sätt aga dem.

Till min redogörelse för fallet anknöt jag uti min ifrågavarande inspektionsberättelse följande reflektioner: "Må nu vara att J. kan ha rätt i sitt påstående att han under barnaåren blivit misshandlad av fadern och hans uppfostran av denne försummats så vittnar ju dock det kvaerulerade han på sista tiden visat och hans nuvarande reaktionssätt överhuvud oförtydbart om ett sjukligt själstillstånd. Då han vidare just på grund av detta i friheten otvivelaktigt skulle bli farlig för åtskilliga personer, kan jag icke förorda hans utskrivning utan anser fastmer nödvändigt, att han alltjämt stannar å anstalt". Med hänsyn till rymningsfara och anstaltens relativa närbeläggenhet till hemorten förslog jag emellertid hans överflyttning till Växjö kriminalasyl, vilken sedemera ock ägt rum.

Av de å Växjö kriminalasyl intagna fanns ett fall, som är av särskilt intresse, då det tydligt visar behovet av en paragraf i sinnesjukstadgan som tillåter att den, som begått självmordsförsök, får intagas å hospital utan eljest föreskrivna handlingar för närmare undersökning och observation av sinnesbeskaffenheten. Fallet är i korthet följande:

N:r 213 Johan S. J-n; sköt sig – efter att ha börjat visa sig olik mot förr – i oktober 1910 två revolverskott genom bröstet och vårdades härför å Falköpings lasarett. Härifrån blev han, sedan skottskadan läkt, utskriven till sitt å landet belägna hem. Här visade han sig numera allt konstigare och häftigare till lynnet, varför man, av farhåga att han skulle skada sig själv eller föräldrarna, så vitt möjligt ständigt bevakade honom. Den 14 september 1912 överföll han emellertid fadern och slog honom med en knytnävstor sten i huvudet, så att starkt blodflöde uppstod, gick sedan omkring stugan med en lie och en knölpåk för att söka slå ihjäl någon, "ty då skulle han ju också själv bli dödad", gick slutligen och hoppade i en torvgrav, men blev uppdragen, bunden och häktad. Sjukdomens vidare utveckling och förlopp i detta fall visar ju huru viktigt det kan vara att den å sjukhus för självmordsförsök intagne icke hemsändes utan närmare undersökning av hans mentala tillstånd, utan att han i dess ställe för detta ändamål blir överflyttad till sinnessjukanstalt.

I fråga om en av de å Kristinehamns hospital intagna (n:r 2859 A. A-n från Järnskog) hade läkaren – enligt vad han i bilagan. A. upplyser – icke kunnat göra någon undersökning, då mannen i fråga vid dennes besök stängde sig inne och hotade med våld mot den, som trängde in till honom, men kunde läkaren dock genom samtal, som han lyckades få till stånd "genom en öppning i förhänget till bostadens enda fönster" övertyga sig om att mannen vore sinnessjuk. Dagen efter läkarbesöket hade denne blivit omhändertagen av polismyndighet, därvid han uppträdde så vildsint, att han måste beläggas med hand- och fotbojor; vid det polisförhör, som vid detta tillfälle blev hållet, utröntes i övrigt, att patienten i fråga sökt strypa sin hustru samt med revolver hotat dem, som kommo till hennes hjälp. Fallet utgör ju – liksom ett vid samma tid i dagspressen omnämnt, där läkaren blev illa knivskuren av patient, för vilkens undersökning han tillkallats – ett lärorikt exempel på behovet av en bestämmelse som tydligt fastslår polismyndighets rätt och skyldighet att redan före läkarundersökningen omhändertaga för sinnessjuk misstänkt person, som uppträder på ett hotfullt eller samhällsvådligt sätt – i analogi med vad som ifråga om alkoholister är föreskrivet i den nya lagen om behandling av sådana.

Vad Stockholms hospital beträffar, där under redogörelseåret c. 240 intagningar ägt rum, hade fullständigt läkarbetyg (bilaga A) förelegat endast i något över ett 70-tal fall, därav det i mer än hälften av fallen gällt patienter, som överflyttats från något av stadens sjukhus och inrättningar eller i några fall från enskilt sjukhem. I två fall, där överflyttning skett från annan inrättning, saknades dock en A-bilaga, nämligen beträffande dels en från "Danvikens hospital" överflyttad man och dels en från Borgerskapets Enkehus överflyttad kvinna. Båda dessa patienter hade, liksom det stora flertalet direkt utifrån kommande, intagits allenast å polisremiss i förening med en enkel läkarattest. Angående förstnämnde patient, som flera gånger förut vårdats å Stockholms hospital, var å denna attest upplyst, att vårdbehovet var trängande på grund av självmordstendenser. Även i några andra av de å polisremiss intagna fallen lämnade läkarattesten upplysning om viktigare symptom, såsom självmordsförsök, våldsamhetstendenser, o. d., någon gång t. o. m. kortfattad resumé av sjukdomsförloppet. I likhet med förhållandet under föregående år innehöll emellertid läkarattesten, i fråga om de å polisremiss intagna patienterna, i de flesta fallen inga som helst upplysningar om sjudomen utan endast det nakna omdömet, att sinnessjukdom och trängande behov av hospitalsvård förelåge. Av de sedermera genom polisen infordrade bilagorna B framgick emellertid, att en stor mängd av dessa patienter icke visat sig farliga vare sig för sig själva eller för andra. I alla dessa fall hade alltså intagningsförfarandet varit i strid med gällande författning, men – då det i allmänhet icke heller förelegat någon polisrapport – hade överläkaren, i saknad av varje upplysning om sjukdomens yttringar, vid intagningen icke kunnat fullgöra den honom enligt sinnessjukstadgan i dylika fall åliggande skyldigheten att pröva, huruvida samhällsvårdlighet förelåg utan måst utgå ifrån att sådan vore förhanden, då polisremiss för intagning å hospital utfärdats. Nu nämnda och även föregående årsberättelser påpekade missförhållande hade kunnat avhjälpas med den i min årsberättelse för år 1912 förordade ordningen att, när helst en person blir intagen å hospital på grund av polisremiss, denna åtföljes av ett protokoll, som upplyser vad polisen angående fallet inhämtat. Därigenom vunnes ju ock, att anstaltens läkare även i de fall, där läkarbetyget icke lämnade några upplysningar om sjukdomssymptomen, redan från början – och icke först sedan bilagan B erhållits eller någon anhörig besökt anstalten – finge kännedom om sådana förhållanden, som det från behandlingssynpunkt kunde vara av särskild vikt att känna, såsom exempelvis själmordsförsök. Sådana hade i själva verket förekommit i flera fall, där härom intet var upplyst i läkarattesten och där ej heller särskild polisrapport var bifogad. Dylik fanns överhuvudtaget i endast ett ringa fåtal fall, samtliga gällande sådana personer, som blivit omhändertagna ute å allmän plats, undantagandes två fall av vilka det ena gällde en kvinna, som ringt upp polisen och begärt att bli intagen å rannsakningshäktet, det andra åter en man, som i hemmet uppträtt våldsamt, varför polis tillkallats.

Sistnämnde "patient" (n:r 4515 O. E. L.), som på sista tiden varit hemfallen åt dryckenskap och inkomsten luktade sprit, blev åter utskriven efter 7 dagar, då han å anstalten icke visade något som helst abnormt. Anmärkningsvärt är att under 1914, i början av vilket år motbokssystemet infördes i Stockholm, antalet å Stockholms hospital intagna alkoholister varit betydligt mindre än under föregående år. Medan dessas antal sålunda under tiden mellan de två närmast föregående inspektionerna (4/12 1912-27/12 1913) uppgått till 51, därav 43 män och 8 kvinnor, utgjorde det under tiden från närmast föregående till årets inspektion (27/12 1913-31/12 1914) endast 21 därav 14 män och 7 kvinnor. I flertalet av dessa fall förelåg vid ankomsten psykotiska symptom, vilka dock i allmänhet voro försvunna efter en eller, annan vecka. Som vanligt funnos emellertid bland de intagna alkoholisterna, om också ej i så stort antal som föregående år, dock några som efter rusets försvinnande icke visade något abnormt.

Förutom i ovannämnda fall var detta nämligen förhållandet även i följande två fall:
1) O. J. S., född 1881, intogs å polisremiss den 1 augusti 1914, sedan hustrun å polisstationen inlämnat läkarattest av innehåll, att S. vore sinnessjuk och i trängande behov av hospitalsvård. I den av hustrun och en svägerska underskrivna bilagan B daterad den 6 augusti 1914, lämnades den upplysningen, att S. periodvis varit begiven på starka drycker, att han sedan september föregående år, då han begick självmordsförsök genom att skjuta sig i huvudet, lidit av huvudvärk och att han sedan en månad tillbaka yppat de första tecknen till den nuvarande sjukdomen, visat sig grubblande, till överdrift förtärt spritdrycker och lidit av sömnlöshet. S. visade sig emellertid å hospitalet fullkomligt normal och visste ej varför han blivit skickad dit, då han endast varit onykter, men ej sinnessjuk, och i övrigt levat i bästa förhållande till sin hustru. Vid besök å anstalten berättade denna, att S. även för några månader sedan gjort självmordsförsök, samt att han ej på länge arbetat något, gjort av med mycket pengar på sprit och ständigt varit missnöjd. S. blev den 8 augusti, en vecka efter intagningen, utskriven såsom icke sinnessjuk.

2) K. L. E. V., som två gånger under inspektionsåret och först upprepade gånger varit intagen å hospitalet, blev därvid utskriven efter 6 dagar resp. 1 dag, då han icke visade några symptom å sinnessjukdom. V. är en oförbätterlig alkoholist, som både varit dömd till tvångsarbete och flera gånger varit intagen å stadens arbetsinrättning, men hellre synes vilja till sinnessjukanstalt, när han ej längre kan reda sig ute. Den första av ifrågavarande intagningar ägde i varje fall rum på hans egen vid besök å polisstation framställde begäran; hans andra intagning under redogörelseåret hade – enligt hans egen uppgift – ägt rum efter det han av polisen anträffats sovande på en soffa å Adolf Fredriks kyrkogård, därvid det kom till uppträde dem emellan. Ingendera gången innehöllo emellertid intagningshandlingarna, vilka hade den vanliga formen av en polisremiss och en enkel läkarattest med intyg om sinnessjukdom och trängande behov av hospitalsvård, några som helst upplysningar om vare sig anledningen till omhändertagandet eller den attesterade sjukdomens yttringar.

Av de kvinnliga alkoholisterna inkom en i på grund av starkt rus medvetslöst tillstånd, ur vilket hon först påföljande dag vaknade till medvetande; hon befanns emellertid sedermera vid undersökning lida av nedsatt minne, men utskrevs efter 3½ veckor till en syster såsom icke varande i behov av hospitalsvård

Från Stockholms hospital må slutligen nämnas ett fall, som med hänsyn till formerna för intagningen har sitt stora intresse. Det gäller en äldre kvinna (fru Å.) vilken, efter att hava gjort ett mordbrandsförsök, blev intagen å hospitalet på grund av en polisremiss i förening med en enkel läkarattest, däri hon förklarades lida av sinnessjukdom och vara i trängande behov av hospitalsvård. Kvinnan protesterade emellertid emot denna åtgärd och begärde att i dess ställe bli åtalad och häktad för det begångna brottet, och å anstaltens läkare icke utan vidare kunde finna det vara klart, att hon måste betraktas som sinnessjuk, fick hon sin önskan ifråga uppfylld, i det vederbörande anmodades avhämta henne, för att, därest åtal mot henne väcktes, hennes sinnesbeskaffenhet måtte bli i vanlig ordning undersökt och utlåtande härom avgivet. Sedan hon – efter det först läkaren å rannsakningshäktet och därpå Kungl. Medicinalstyrelsen avgivit sådant – därpå förklarats straffri på grund av sinnessjukdom, blev hon återintagen på hospitalet fann sig nu däri, "sedan rättvisan haft sin gång". Fallet visar alltså, att det även från psykologisk synpunkt kan vara indicerat, att icke allt för brådstörtat utan föregående rättslig undersökning, förklara en person, som begått en kriminell handling, sinnessjuk. (Tilläggas må, att kvinnan ifråga vid mitt besök redan var på bättringsvägen.)

Som vanligt har jag under mina inspektioner av statsanstalterna ägnat särskild uppmärksamhet, huruvida det funnes några för brott straffriförklarade, som icke längre vore i behov av anstaltsvård, och hava under året följande till denna kategori hörande kriminalpatienter återfått friheten, efter det jag antingen framställt förslag därom i mina inspektionsberättelser eller avgivit särskilt, av Medicinalstyrelsen infordrat yttrande i ärendet.

1) A. S. J., född 1881, fabriksarbeterska; blev som änka gravid med en gift arbetskamrat, som emellertid, icke gav henne någon som helst hjälp, att hon, då hon icke längre kunde arbeta, kom i nödställd belägenhet och ofta saknade både vedbrand och föda samt kläder till sina två i äktenskapet födda barn. Under sådana förhållanden förföll hon i depression och ängslan och, efter att den 28 november 1908 ha blivit förlöst, avdagatog hon 9 december, då hon en stund lämnats ensam, sitt barn medelst opiidroppar. Efter att med anledning härav ha blivit häktad, intogs hon i april 1910 för observation å Stockholms hospital. Här visade hon under de första åren djup depression, grät ofta och talade ständigt om sin uselhet ("vore den uslaste människa på jorden"), huru hon förstört sitt liv, och hurusom det vore omöjligt för henne att någonsin komma ut. Efter hand framträdde allt mer ett tydligt paranoiskt drag; hon ansåg, att därest hon återvände till livet, alla skulle håna och begabba henne för vad hon gjort och beklagade sig över, att ingen förståelse och intet deltagande kom henne till del utan att alla visade henne förakt, samt begärde att bli utskriven, på det hon måtte bli i tillfälle göra slut på sitt liv. I december 1912 överflyttad till Säters hospital, företedde hon där under det första året samma bild av depression i förening med hänsyftningsidéer, ansåg sig ständigt förhånad, särskilt av läkarna, men vidhöll också att hon "var den uslaste människa på jorden"; visade sig emellertid vid ronderna städse bitter och missnöjd, tyckte att allting "såg så omöjligt mörkt ut", att det "kändes så outhärdligt". I slutet av 1913 började hon emellertid bliva mera behärskad, känna sig starkare och kryare (hade förut klagat över att hon vore dödstrött). Sedan depressionen sålunda vikit, blev hon i februari 1914 flyttad från den övervakningsavdelning, där hon förut vårdats, till öppen-dörr-paviljongen. I slutet på mars börjar hon pocka på utskrivning, har fortfarande hänsyftningsidéer och misstyder allt: "hon behandlas ej som de andra, man vaktar ständigt på henne för att straffa och plåga henne" o. s. v. Ännu den 11 maj skriver hon till föräldrarna, att hon skall trampas på allt sätt, nedtryckas, pinas, hånas och skymfas. Av det samtal jag vid mitt besök i början av juni hade med henne framgick, att hon misstänkte, att läkarna ville behålla henne för alltid och att det endast varit undanflykter från deras sida, då de sagt henne, att utskrivningsfrågan måste gå till direktion och medicinalstyrelse; allt sedan jultid hade hon emellertid börjar längta ut, men trott att hon icke skulle återfå sin frihet och därför blivit missnöjd och bitter; vidhöll att man hånat henne för det brott hon begått, men sade sig ej ha känt någon ängslan sedan jultid. Både föräldrar och syskon hade begärt hennes utskrivning och enligt vederbörande kyrkoherdes uppgift vore fadern (som är hantverkare) i stånd att taga hand om henne.

I min inspektionsberättelse yttrade jag om detta fall: "I vad mån de paranoida drag, A. J. alltjämt företer, äro av konstitutionell art eller utgöra en efter sjukdomen kvarstående "defekt" är ej lätt att avgöra. Härmed må nu också vara huru som helst, är det dock uppenbart, att någon ytterligare förbättring icke är att förvänta av en fortsatt anstaltsvistelse, utan torde det tvärtom vara fara värt, att en förlängning härav snarare skulle verka försämring uti hennes tillstånd. Vid sådant förhållande anser jag, att hon nu bör utskrivas från anstalten, då hon icke kan sägas vara på något sätt samhällsfarlig, i det att här icke finnes mycken risk för begående av nytt brott, och då hon har anhöriga att komma till". (Av hennes två barn fanns den ena hos föräldrarna, det andra hos svärföräldrarna).

I den skrivelsen, däri överläkaren sedan hemställde att direktionen skulle besluta ifrågavarande patientens utskrivning, framhölls även, att man ej kunde vänta ytterligare bättring genom hennes kvarhållande å hospital, utan att det tvärtom kunde antagas att hennes ängslan och misstro till allt här i livet därigenom skulle ökas, medan det däremot ej vore osannolikt, att förbättringen skulle kunna påskyndas genom utskrivning. Direktionens beslut härom blev ock den 25 juli 1914 av Medicinalstyrelsen gjodkänt.

(Enligt vad jag inhämtat, vistades A. J. efter utskrivningen först hos sina anhöriga, hos vilka hon dock ej trivdes, varför hon, efter att hava erhållit understöd av Skyddsföreningen för sinnesjuka, hyrde sig eget rum, och har hon sedan dess på egen hand försörjt sig med arbete senast å fabrik, om hon ock emellanåt lärer klaga över ängslan och människors hårdhet.)

2) S. P. J-n, torparhustru, f, 1881; skall alltid ha varit sluten och tyst; från år 1907, då hon tre veckors tid för en knäskada vårdades å sjukstuga, nästan dagligen plågats av huvudvärk, vilket efter hand mer och mer tilltagit, varunder synförmågan, som förut varit god, avtagit i sådan grad, att hon endast någon kort stund kunnat läsa, enär hon sedan ej varit i stånd att urskilja bokstäverna. I juni 1908 ingick hon äktenskap och har förhållandet mellan henne och mannen alltid varit gott, men vantrivdes hon alltifrån början i makarnas hem, som låg avsides och ödsligt, vartill kom – förutom saknaden efter föräldrarna – den ensamhet, vari hon lämnades därigenom att mannen mycket vistades borta på skogsarbete. Hon beklagade sig dock aldrig, men brast ofta i gråt, då mannen lämnade henne. I december 1912 födde hon en dotter och blev den ovan omnämnda huvudvärken, som redan under havandeskapstiden varit mycket svår, därefter så besvärande, att hon "trodde sig skola bli vriden". Värken stegrades ytterligare från mitten av januari 1913, då mjölkavsöndringen upphörde och hon därför icke vidare kunde amma sitt barn. Från denna tid skall hon ha gått i ständig fruktan att mista sitt förstånd, vilken farhåga hon flera gånger yppade för mannen. Vid sitt barn var hon fästad med största ömhet, ja var så rädd om det, att hon knappast tillät mannen att taga det till sig, då hon var upptagen av andra göromål. I samband med sjukligheten ökade vantrevnaden, som hon kände även efter barnets tillkomst, mer och mer, så att till sist allt blev henne så motbjudande och tröstlöst, att den tanken fick insteg hos henne, att genom döden vinna befrielse från alla bekymmer. Efter att under flera nätter hava sovit mycket litet på grund av den svåra huvudvärken, var hon den 16 april (1913) så dålig, att hon erfor upprepad svimningskänsla och flera gånger kräktes. Med anledning härav stannade mannen den dagen hemma, men påföljande dag gick han till sitt arbete i skogen, då han tyckte hustrun var bättre. Hon kände sig emellertid mycket nedstämd och ängslig, sedan han gått, och anfäktades av tanken på självmord, varifrån hon dock avhölls med tanke på sitt barn. Efter att ha varit sömnlös hela natten, kände hon sig emellertid på morgonen den 18 april så förvirrad till sina sinnen, att hon oemotståndligt drevs att söka göra slut på sitt liv. Då hon emellertid ej kunde skiljas från barnet, tog hon detta med sig, då hon gick ut till brunnen för att sitt beslut att dö i verket, samt lät det falla i vattnet, varefter hon själv kastade sig ned i brunnen. Vattnet gick emellertid ej över henne och, då hon började frysa häftigt, kröp hon åter upp ur brunnen, greps emellertid nu av den djupaste ånger och förtvivlan över sin gärning, upptog det döda barnet, klädde om det och lade det åter i vaggan. Häktad för det begångna brottet, visade hon sig i fängelset inbunden och tystlåten, sov dåligt och grät ibland. I augusti 1913 intagen å Stockholms hospital för observation, företedde hon tydliga tecken på en ängslig förstämning jämte en viss grad av hämning; hon grämde sig över det skedda, grät emellanåt vid tanken på barnet och plågades även av huvudvärk. Redan i slutet av år 1913 visade hon emellertid god arbetsförmåga (sysslade med vävning och strumpstickning) och, om hon också i början av 1914 ännu ibland hade raptus av ängslan och oro och över huvud taget visade sig mycket känslig, så att hon fick tårarna i ögonen, så snart händelsen med barnet fördes på tal, förbättrades hon dock alltmer. Huvudvärken försvann sålunda så småningen helt och hållet liksom och den förutvarande hämningen, i det att det över hennes person kom något av energi och handlingskraft, som förut saknats. I september 1914 var hon fullt återställd från sin sinnessjukdom enligt intyg av överläkaren, som för den skull ansåg, att skäl icke förelåg att uppskjuta hennes utskrivning, då hon hade stark hemlängtan och hemmet var gott. Sedan direktionen beslutat bifalla framställningen om hennes utskrivng, blev detta beslut ock den 22 oktober 1914 av Medicinalstyrelsen godkänt.

3) G. J. J-n, mjölnare, f. 1877; intogs den 8 oktober 1913 å Växjö kriminal asyl efter att ha blivit straffriförklarad för mordförsök å två sina barn. Frånsett att han tidigare lidit av en magsjukdom, från vilken han emellertid blivit fullt återställd, hade han icke haft någon sjukdom förrän under sommaren 1912, då han började lida av tungsinthet, ängslan och mattighet, vilka symptom allt mera tilltogo. Svårmodet var dock ej permanent utan påkom som anfall då och då i förening med sömnlöshet och mattighet, vartill så även kom livsleda, i det att han stundom yppade tankar att taga sig själv avdaga. Frampå vintern började emellertid i samband med anfallen av svårmod även den tanke tränga sig på honom, att barnen skulle slippa många lidanden, om de kommo bort ur livet; särskilt hade han därvid tänkt på de två yngsta barnen. Den 31 mars 1913 hade tanken att avdagataga dessa för att "rädda" dem åter kommit på honom och beslöt han att göra detta genom dränkning såsom varande det smärtfriaste dödssättet. Då han samma eftermiddag kom till bostaden för att hämta barnen, låg emellertid det yngsta och sov, varför han i stället tog med sig det näst yngsta (4 år) och det tredje i ordningen (8 år) ned till kvardammen, i vilken han stoppade ned dem, hållande dem under vattnet, tills de blivit stilla, då han åter drog upp dem och lade dem på marken. Därvid kom emellertid genast ångern över honom och han tillkallade folk, vilka började upplivningsförsök med resultat, att båda barnen återkommo till liv. Häktad för det begångna brottet, visade han sig i fängelset förstå det förfärliga i gärningen och hysa ånger över densamma; brast i gråt, när man berörde händelsen, men visade mycket labil stämning, i det att gråtfärdigheten lätt slog över i uppskruvad glättighet och tvärtom. Efter att hava fått tillbringa c. 5 månader i fängelset efter straffriförklaringen, i väntan på hospitalsplats, befanns J. vid intagningen å kriminalasylen vara vid god sinnesjämvikt och äga full insikt om den överståndna sjukdomen. Då han alltjämt icke visade något anmärkningsvärt i sitt tillstånd och med duglighet deltog i arbete, beslöt direktionen i januari 1914 att utskriva honom såsom varande tillfrisknad från det anfall av sinnessjukdom, varav han vid det åtalade brottets begående lidit, vilket beslut den 7 februari blev av Medicinalstyrelsen godkänt.

4) E. M. A., f. 1896, sömmerskebiträde; från barndomen välartad, hade hon efter slutad skolgång anställning som passflicka i ett par familjer, därvidhon skötte sig utan anmärkning. Efter konfirmationen kom hon i sylära, varefter hon tog plats hos en sömmerska. Våren 1912 genomgick hon en kortvarig akut kroppslig sjukdom utan påvisbara psykiska symptom. Enligt egen uppgift började hon i slutet av februari 1913 bli deprimerad; frampå våren 1914 försämrades tillståndet, hon blev sömnlös, ville ej äta, grät ofta, visade sig folkskygg och trodde, att människor voro onda på henne. Detta depressionstillstånd förbättrades emellertid snart, så att hon i juli kunde återupptaga sitt arbete. Hon synes emellertid ej hava blivit sig lik som förut utan visat ganska labil stämning, merendels varit något nedstämd, men stundom omotiverat uppsluppen och glad. Denna uppsluppenhet synes ha tilltagit åtminstone sedan mitten av september. Hennes bekanta frapperas då av hennes sätt att gå i basarer och intressera sig för hattar och smycken samt av hennes erotiska tal. Hon företar tvenne kort på varandra följande resor till en närbelägen storstad och börjar ungefär samtidigt att stjäla på ett uppseendeväckande sätt. Vid den härför skedda häktningen uppträder hon synnerligen lekfullt och inför rätten pratar hon fram och tillbaka, lämnade angående tillkomsten av samma varor än den ena än den andra förklaringen. Den 1 januari 1914 blev hon för observation intagen å Växjö hospital. Hon befann sig då ännu i ett lindrigt maniskt tillstånd, uti vilket den psykomotoriska retningen var ringa men stämningsanomalien så mycket starkare framträdande. Till en början var stämningen övervägande euroforisk men visade sig sedan mera labil, med hastigt övergående stämningar av företrädesvis vrede, men ibland även nedstämdhet.

Vid min i början av april verkställda inspektion av anstalten begärde A. att bliva utskriven, något som jag emellertid då icke kunde förorda med hänsyn därtill, att det hypomana tillstånd, varunder den åtalade gärningen blivit begången, kvarstått tämligen oförändrat ända allra sista tiden före inspektionen, varjämte jag i min ifrågavarande inspektionsberättelse anförde att en längre tids anstaltsvistelse i detta fall under alla förhållanden vore indicerad i betraktande därav, att den hypomana tillståndsbilden föregåtts av en depressiv fas och att det sålunda vore fråga om en sjukdomsform, som – icke minst när den ger sig tillkänna redan i pubertetsåren – ofta tager ett mer eller mindre periodiskt förlopp. Förbättringen fortfor emellertid så att hon från och med maj var fri från alla psykotiska symptom, i det hon därefter icke visade annat anmärkningsvärt än en under sommarmånaderna starkt framträdande hemlängtan, understundom i förening med uttalat missnöje över hennes kvarhållande å hospitalet. Hon resignerade emellertid alltmera, städse visande god sinnesjämvikt, samt skötte med flit och duglighet sitt arbete. I november beslöt direktionen därför hennes utskrivning och sedan denna den 22 december blivit av Medicinalstyrelsen godkänd, lämnade hon hospitalet efter att över ett halvt år ha varit tillfrisknad från den genomgångna sjukdomen.

5) E. J. Ö., f. 1886 arbetare; född av till dryckenskap hemfallna föräldrar, av vilka modern dessutom var ökänd för sedeslöst liv, hade han alltifrån barndomen varit oärlig och tjuvaktig, ävensom varit begiven på spirituosa. I januari dömdes han för åtskilliga tjuvnadsbrott till 5 månaders straffarbete och följande år för andra resan stöld till 7 månader. I början av 1908 häktades han åter för tillgrepp och bedrägerier, därvid han emellertid, efter det utlåtande av Medicinalstyrelsen inhämtats, på grund av häri påvisad bristande psykisk utveckling blev förklarad straffri. Därefter blev han emellertid på våren 1908 sänd till hemorten. Han förtjänade nu sitt uppehälle medelst arbete ända till juni 1909, då han ånyo blev häktad för det han tillgripit en blus, som han avyttrat för en krona. Även för detta brott straffriförklarad, blev han därpå i september 1909 intagen å Härnösands hospital. Här visade han sig till en början missnöjd och intrigerande men, tagen med på utarbete, skötte han sig ordentligt i detta. I juni 1910 beredde ha sig emellertid under arbete i parken tillfälle att avvika. Då han icke under de närmaste åren avhördes, gjorde överläkaren i december 1913 framställning om hans definitiva utskrivning från anstalten, motiverande detta därmed, att han icke kunde anses samhällsfarlig och torde hava stora möjligheter att försörja sig själv. Direktionens med anledning härav fattade beslut om hans utskrivning blev den 22 januari 1914 av Medicinalstyrelsen godkänd.

6) K. J. H-n, f. 1891, från Stockholm; intogs i juni som observationspatient å Växjö kriminalasyl, sedan han häktats för sex stycken under febr.-mars s. å företagna eldsanläggningar å brädskjul, tobakslador, o. d. Vid samtliga dessa tillfällen hade han befunnit sig i rusigt tillstånd. Enligt egen uppgift hade H. (som i yngre år haft danssjuka samt i övrigt varit klen och lidit av blodbrist) längre behärskats av svårbetvingeligt begär att anlägga eld, för vilket han dock aldrig gav efter i nyktert tillstånd, utan endast då han stod under inflytande av alkohol, som han under det sista året missbrukat, särskilt avlöningsdagarna. Sedan Medicinalstyrelsen avgivit det utlåtande, att H. begått de åtalade brotten under inverkan av ett sjukligt tvång (s. k. tvångsimpuls), blev han på grund härav förklarad straffri. Omedelbart efter slutad observation fick H. i oktober 1911 börja med utarbete och tjänstgjorde från och med våren 1912 som biträde åt muraren med rättighet att gå fritt på området. Han visade sig mycket arbetsam och hjälpsam, var städse snäll, foglig och beskedlig samt kände vid anstalten aldrig någon drift att tända på. Vid sådant förhållande ansåg jag mig i berättelsen över min i juni 1913 verkställda inspektion av anstalten kunna förorda, att H. blev försökspermitterad under vilkor, att arbete kunde åt honom anskaffas och han bleve ställd under lämplig kontroll, då det syntes mig på goda grunder kunna antagas att han utan fara skulle kunna återvända till samhället, blott han helt avhölle sig från allt förtärande av alkoholhaltiga drycker. Sedan löfte om arbete åt honom erhållits och en kusin till honom, som är organiserad nykterhetsvän, åtagit sig att ägna honom tillsyn samt lovat att månatligen lämna vederbörande överläkare meddelande om hans tillstånd och uppförande, blev H. därpå med Medicinalstyrelsens medgivande den 9 mars 1914 permitterad till årets slut, då direktionen beslöt utskrivning, sedan det blivit upplyst, att han icke i sitt uppträdande givit anledning till någon anmärkning och att han själv kunnat förtjäna sitt uppehälle genom arbete. Detta beslut blev sedan ock av Medicinalstyrelsen godkänt.

7) P. G. N-n, från Örebro, f. 1892; klent begåvad, gjorde han som barn små framsteg i skolan; denna slutade han vid 12 års ålder, varefter han en tid vallade kreatur. Sedan han 1908 konfirmerats, innehade han en mängd olika platser, på vilka han i allmänhet fort tröttnade (kände sig klen, tyckte sig ej fallen för arbetet, tyckte sig ej förtjäna tillräckligt med pengar o. s. v.). Hade redan 1904 i anslutning till faderns död ett kortvarigt anfall av sinnes- sjukdom i form av depression och fick 4 år senare ett nytt sjukdomsanfall i form av förvirring, som bröt ut efter ett möte i frälsningsarmén, vilken han då tillhörde. Vid jultiden 1910 började han åter visa symptom å sinnessjukdom, förlorade sömnen, visade sig "egen och underlig", ansåg sig förtappad. Natten mellan den 4 och 5 februari 1911 antände han under en promenad utåt landet en halmstack och uppgav sig därpå för en mötande person själv som gärningsmannen. Därpå erkände han vid polisförhöret, att han under
tiden februari 1909 till januari 1910 (då han var brödutkörare) vid upprepade tillfällen förövat olovliga tillgrepp från sin principal. I april 1911 blev han nu i och för observation intagen å Kristinehamns hospital. Här visade han till en början exaltation, men förbättrades hastigt, så att han redan efter ett par månaders tid kunde börja deltaga i utarbetet. Förblev sedan alltjämt i god jämvikt, visade städse ett städat och hövligt uppförande, var snäll och foglig samt skötte sitt arbete till full belåtenhet; sysselsattes i början med trädgårdsarbete, biträdde sedan en längre tid i svinhuset och arbetade sista året i måleriyrket, för vilket han visade sådan fallenhet, att han ansågs kunna förtjäna sitt uppehälle som målarbiträde.

I min berättelse över 1913 års inspektion, vid tidpunkten för vilken N. icke på två års tid visat symptom å sinnessjukdom, uttalade jag mig för att han påföljande vår (1914) den tid då arbetsförtjänsten i allmänhet är bäst – skulle få lämna anstalten, då hans imbecillitet i och för sig icke kunde anses indicera hans kvarhållande å hospital. Efter framställning av vederbörande direktion medgav Medicinalstyrelsen genom beslut den 12 maj 1914, att N. permitterades intill den 1 maj 1915 på villkor, att hans målsman månatligen lämnade vederbörande överläkare meddelande om hans tillstånd och uppförande, samt att N. ofördröjligen bleve återförd till hospitalet, om han befunnes olämplig för frihetens åtnjutande. (Vid permissionstidens slut blev N. därpå utskriven, då han skött sig oklanderligt och kunnat försörja sig själv.)

8) E. A. K-n, skomakare, ogift, f. 1873; började strax efter slutad värnplikt (vid 22 års ålder) visa sig besynnerlig, ansåg sig ha arbetat nog, ville endast vila, satt och stirrade eller hoppade omkring, lynnet blev häftigt, han blev våldsam, då han av syskonen tillhölls att arbeta, hotade med yxa, kniv och andra tillhyggen. Särskilt hade han under de sista 3 åren före intagningen visat ovilja mot modern, sprungit efter henne med tillhyggen i handen och velat döda henne, ty därom hade han "fått ingivelse av bibeln eller av ordet"; yttrat att det skulle vara lugnt, om modern och brodern kommo bort; skall en gång ha hotat anlägga eld och en gång mitt i vintern rivit taket av sin stuga för att han skulle flytta denna några famnar; hade i flera år haft den egendomliga idén att alltid ligga på golvet i sina gångkläder samt att aldrig tvätta sig. I februari 1909 inlämnade ansökan till hospital, men då här ej kunde erhållas plats, blev han i februari 1910 häktad efter att ha givit modern en häftig stöt, så att hon handlöst fallit omkull och svårt skadat sin ena arm. Efter att härför ha blivit på grund av sinnessjukdom straffriförklarad, intogs han i september 1910 å Kristinehamns hospital, därvid upplystes att han i fängelset betydligt förbättrats. Å hospitalet förnekade han det mesta av de uppgifter, som lämnats angående hans sjukdom, påstod att både modern och brodern varit elaka mot honom, de ville han skulle hjälpa till i jordbruket, men fick han intet betalt, "bara maten"; ville ej gå in på, att han varit vare sig elak eller lat, utan hade han på vintrarna hjälpt en skomakare och på somrarna arbetat i granngårdarna, dikat, mejat, o. s. v., men ofta hade han känt sig trött, då han överansträngt sig; förmenade att de "ljugit på honom för att bli av med honom". Redan ett par månader efter inkomsten till hospitalet började han i utarbete och sysselsattes sedan omväxlande med sådant och å skomakeriverkstaden, därvid han i allmänhet visade sig villig och flitig samt iakttog ett tyst och stillsamt uppförande; endast någon tid på våren och sommaren 1911 vägrade han arbeta, då "man ej fick ersättning" och sökte även att uppvigla medpatienter. Efter sistnämnda tid förekom emellertid icke någon anmärkning mot hans uppförande, utan var han härunder alltjämt lugn och foglig samt skötte sitt arbete med flit och duglighet. I december 1912 blev han därför överflyttad till öppendörrpaviljongen och i februari 1913 till familjevård hos skötare, varöver han visade sig mycket belåten. Han längtade dock att få lämna
hospitalet och skrev ofta brev till sina anhöriga. Vid det samtal jag vid 1913 års inspektion hade med honom, sade han sig önska att få komma till Örebro, där han hade en svåger, som är skomakare. I berättelsen över denna inspektion förordade jag – i betraktande av det goda tillstånd, vari han då sedan ett par år befunnit sig – att han finge bli försökspermitterad, under villkor att arbete anskaffades åt honom eller eljest bleve av lämplig anhörig omhändertagen.

I den skrivelse, däri överläkaren på våren 1914 hemställde, att direktionen måtte besluta K:s utskrivning, anfördes, att om denne – vilken visat så stor färdighet i skomakeriyrket, att han vore fullt skickad att försörja sig därmed – också kliniskt sett röjde en obetydlig defekt, han dock socialt måste betraktas som tillfrisknad. Medicinalstyrelsen beslöt därpå (den 12 maj 1915), att K. finge permitteras intill den 1 maj 1915 under samma villkor som i föregående fall blevo föreskrivna. (Vid permissionstidens slut blev han därpå utskriven, då han skött sig oklanderligt och kunnat försörja sig själv.)

9) S. S-n, f. 1887, hemmadotter; alltsedan barndomen sjuklig, av stridigt och envist lynne, besynnerlig och inbunden; tidtals hade hon blivit liggande till sängs och varit tungsint, men dessemellan känt sig "onaturligt glad". Dessa växlingar i stämningen började att visa sig från och med 1901. Då förhållandena i hemmet ej voro de bästa, i det att det ofta förekom uppträden med bittra och hårda ord, trivdes hon ej hemma, varför hon hösten 1905 begärde att få resa till Amerika, där hon tog plats som tjänarinna. Hon blev emellertid sjuk, måste lägga sig in på sjukhus och avråddes av läkaren från allt arbete, fick då självmordstankar i förtvivlan över att ånyo behöva komma till hemmet. Dit återvände hon i maj 1906 och visade sig nu mycket nedstämd, inbunden och folkskygg, talade och svarade sällan. Då hon alltjämt icke trivdes i hemmet, flyttade hon till syskonen, vilka bodde på en annan gård. Då hon emellertid en dag i slutet av augusti 1907 efter ett uppträde blev avvisad härifrån, uppstod hos henne tanken, att det enda möjliga sättet för henne att komma under andra förhållanden vore att begå något brottsligt, så att hon bleve intagen å någon straffanstalt. Först tänkte hon tända eld på hemmet, men avvisade denna tanke som alltför "vansinnig" och beslöt sig i stället för att skuta på en polisman. För detta ändamål reste hon den 12 september till Kristianstad och köpte en revolver med patroner, for därpå till Hessleholm, där hon hyrde ett rum för natten; på morgonen förklarade hon sig sakna medel att betala detsamma, varför polis tillkallades. Under förhöret avlossade hon ett skott mot polismannen och träffade honom i högra överarmen, som dock endast helt ytligt sårades. Häktad för detta brott, blev hon den 16 november 1907 intagen för observation å Lunds hospital. Under de första åren av sin vistelse här visade hon en viss omväxling i tillståndet, i det hon hade perioder av oro och exaltation. Sedermera växlade tider, då hon var mera foglig och medgörlig, med perioder, då hon var butter, tvär och retlig med vredesutbrott, när hon ej fick som hon ville, och i övrigt intrigerande och grällande. Efter en dylik period i februari 1913 blev tillståndet bättre än någonsin förut, i det hon sedan oftast varit vid gott lynne, stilla, lugn, behärskad och arbetsam, varför hon fick gå fritt å anstaltsområdet. Då hon började att alltmera längta från anstalten och alltjämt uppförde sig på ett tillfreställande sätt (om hon ock hade en del nervösa besvär, såsom värk än här än där, gastriska symtom, o. s. v.), gjorde direktionen i mars 1914 framställning om S:s permission, därvid upplystes att fadern, med vilken hon varit på spänd fot, avlidit, samt att avsikten vore, att hon till en början skulle komma till en ungdomsvännina, som erbjudit sig taga emot henne. Genom beslut den 4 juni 1914 blev denna framställning av Medicinalstyrelsen bifallen.

Dessförinnan hade Medicinalstyrelsen, på grund av hemställan av vederbörande direktion att S. måtte befrias från vårdavgiftens erläggande under permissionstiden, även om denna komme att utsträckas över en månad, gjort framställning härom till Kungl. Maj:t, därvid som skäl anförts, att rättvisa och billighet krävde, det hon, då hon längre tid skulle vistas utom anstalten, bleve befriad från vårdavgiftens erläggande från permissionsdagen, och att medvetandet om att sådan av henne erlades, enligt vad styrelsen inhämtat, sannolikt skulle menligt inverka på hennes hälsotillstånd. Jämlikt nådigt brev den 10 juli 1914 blev denna framställning och bifallen. (fotnot 1) (fotnot 1: Sedermera hava de för revision av sinnessjukstadgan m. m., tillkallade sakkunniga i underdånigt utlåtande den 7 augusti 1915 föreslagit sådan ändring av § 42 i nu gällande stadga ang. sinnessjuka, att avgifter under inga förhållanden utgå under permissionstid.)Vid permissionstidens slut blev denna patient därpå i september 1914 utskriven från anstalten.

10) N. O. S., arbetare, född 76; träffades vid några och tjugu års ålder av ett svårt slag i huvudet; följande vår blev han virrig och ådömdes 3 månaders fängelsestraff för förfalskning av en anvisning. Sedan dess har han haft två utbrott av sinnessjukdom, därav det sista, vilket icke var lika lindrigt som de två föregående, började på våren 1910, efter en svår influensa med oro och sömnlöshet. Den 21 april s. å. begick han hemfridsbrott hos en arbetskamrat, därvid han slog sönder alla fönster i byggnaden. Åtalad och häktad härför, gjorde han i fängelset intryck av en delirant och påstod själv att han förtärt denaturerad sprit m. m; han var oredig och hallucinerande samt mycket störande, så att han ett par veckor fick vistas i källarcell. Efter straffriförklaringen blev S. i oktober 1910 intagen å Härnösands hospital. Under den första tiden led han även här av hörselvillor samt var orolig och högljudd, men förbättrades snart och var på våren 1911 så lugn, att han kunde börja deltaga i utarbete. Vid varje därpå följande inspektion gjorde han framställning om utskrivning. Ännu vid tidpunkten för min inspektion under år 1912 saknade han emellertid varje sjukdomsinsikt, förmenade att hans våldsamma uppträdande å fängelset endast varit förorsakat av där honom förövad misshandel och trodde alltjämt att de hallucinationer, varav han där lidit, varit verklighet. Vid mitt besök å anstalten under 1913 visade han sig emellertid hava bättre förståelse för situationen, i det han syntes inse, att han lidit av sinnessjukdom, om han också förmenade, att denna utbrutit först i fängelset och att han vid förövandet av det hemfridsbrott för vilket han blivit straffriförklarad; endast varit berusad. Då han emellertid i övrigt bedömde förhållandena riktigt och alltjämt uppfört sig utan anmärkning, uttalade jag i berättelsen över sistnämnda inspektion den uppfattningen, att det icke vore indicerat att längre kvarhålla honom å hospital. Sedan direktionen därpå i december s. å. beslutat S:s utskrivning, blev detta beslut den 22 januari 1914 av Medicinalstyrelsen godkänt.

11) O. N. f. 1888; måleriarbetare; intogs å Uppsala hospital den 27 mars 1914, efter att för sinnessjukdom ha blivit straffriförklarad för misshandel å fadern. C. 5 à 6 år tidigare skall han ha lidit av sömnlöshet och oro, men på kort tid åter blivit frisk. I medio av november 1913 började han efter en förkylning känna sig olustig och yppa hypokondriska funderingar i förening med till förgiftningsidéer stegrad misstänksamhet (trodde att värdinnan på grund av svartsjuka mot hans fästmö ville förgifta honom). Efter att hava sovit dåligt några nätter, upphörde han den 20 november med sitt arbete och reste till sitt föräldrahem för att vila sig. Vid framkomsten dit visade han sig orolig och pratade osammanhängande samt uttalade farhåga för att även hans moder och styvfader ville förgifta honom; sökte plötsligt av modern, då hon späntade stickor, rycka till sig den kniv, hon därvid använde, och då styvfadern lyckades hindra honom härifrån, grep han denne om strupen och sökte strypa honom, men skrämdes av modern att släppa sitt tag, varpå han sprang till skogs, skrikande och sjungande. Häktad för den sålunda mot fadern begångna misshandeln, visade han sig i fängelset till en början mycket orolig, var högljudd, förstörande och osnygg, påstod att han var dömd att skjutas och trodde att det var eldsvåda ute. Efter stora doser kloral fick han en god sömn natten till den 30 november, då han vid uppvaknandet på morgonen var redig och lugn, fri från sinnes- och tankevillor. Därpå förbättrades han hastigt och visade inga psykotiska symtom, då bilagan A efter straffriförklaringen blev för ansökan till hospital den 14 februari 1914 för honom utfärdad. Under vistelsen å hospitalet – där han uppgav, att anledningen till överfallet å styvfadern var den att han trodde, att denne ville mörda honom med kniven – var han också hela tiden symtomfri och i full jämvikt. Sedan direktionens beslut om hans utskrivning blivit underställt Medicinalstyrelsens prövning, lämnade N. den 1 juni 1914 hospitalet.

Någon anmärkning mot att ansökan till hospital ingavs för denne patient efter straffriförklaringen, trots det att vid tidpunkten härför några symtom av sinnessjukdom hos honom icke kunde av fängelseläkaren påvisas, har jag icke ansett mig böra göra med hänsyn till vikten därav, att den för sinnessjukdom straffriförklarade icke återfår friheten, förr än det av fackutbildad läkare är konstaterat att han tillfrisknat från den sinnessjukdom, under vilken det åtalade brottet blivit begånget.(fotnot 1) (fotnot 1: I utlåtande med anledning av 1908 års riksdagsskrivelse rörande obligatorisk undersökning av sinnesbeskaffenheten hos vissa brottslingar – vilka utlåtande under titeln: Kriminalpolitiska riktlinjer och förslag är publicerat i Allm. Sv. Läkartidningen, 1909, n:r 48 – har jag också uttalat mig för, att varje för brott tilltalad person, som på grund av sinnessjukdom förklarats straffri, skall intagas å sinnessjukanstalt.) Däremot hade det varit önskvärt, att ifrågavarande person blivit intagen omedelbart efter ansökans inkomst till hospitaldirektionen, och icke först efter några veckors väntan, som här var förhållandet; nämnas må emellertid, att ansökningshandlingarna vid ingivandet voro ofullständiga, så att komplettering först måste ske.

12) D. A. L., f. 1879, murare och skogsarbetare; kom tidigt i dåligt sälskap, däri han berusade sig, ställde till bråk och slagsmål; tidtals, i s. strax efter det han varit berusad, visat sig tungsint och grubblande. År 1903 dömdes han för resande av livsfarligt vapen och våldsamt motstånd mot förrättningsman till 9 månaders fängelse, 1904 för begången misshandel å polisman i tjänstgöring till 6 månaders straffarbete och 1910 för ånyo förövad misshandel å polisman i tjänstgöring till straffarbete i 4 månader. Under 1910 och 1911 uppträdde han vid flera tillfällen hotfullt och våldsamt. I mars 1913 blev han ånyo häktad, efter det han i berusat tillstånd förövat hemfridsbrott på ett flertal ställen, gått från gård till gård och slagit sönder fönster och dörrar samt misshandlat män och kvinnor han träffat på. Vid rannsakningen sade han sig ej kunna minnas något härav och visade sig i fängelset till en början särdeles styvsint och hård t. o. m våldsam, bestred att han hade gjort något straffarbete, klagade över orättvis behandling och att man sammangaddat sig mot honom. Sedermera hade han vekare perioder med gråt och ängslan, men klagade fortfarande över grannarnas elakhet och förföljelse. Sedan han på grund av sinnessjukdom blivit straffriförklarad, gjordes i juli 1913 ansökan för honom till Säters hospital, därvid i den av fängelseläkaren utfärdade bilagan A upplyses, att sinnesstämningen visat sig mycket växlande och labil, men att han numera var lugn och resignerad samt "syntes normal." Först i december 1913 blev han emellertid intagen å Säters hospital; här visade han nu inga symtom av sinnessjukdom, förmenade visserligen att grannarna hållit på och bråka med honom, men insåg att de kunde ha skäl därtill, då han slagits så mycket, och vidhöll ej att det var orätt att han häktats; han uppförde sig utan anmärkning, var snäll, foglig och duktig i utarbete. Med anledning härav gjorde överläkaren i slutet av april framställning om L:s utskrivning, vilken ock av direktionen blev beslutad. Sedan undertecknad vid inspektion å Säters hospital haft tillfälle undersöka L., blev hans utskrivning den 4 juni 1914 av Medicinalstyrelsen godkänd.

Liksom i fråga om närmast föregående fall, anser jag här – icke minst med hänsyn till mannens förhistoria – vara alldeles i sin ordning, att intagning å hospital, trots det av fängelseläkaren i hans bilaga A uttalade omdömet ägde rum, på det att han icke måtte åter komma i frihet utan närmare undersökning av hospitalsläkare. Däremot är det anmärkningsvärt, att L. vann inträde å vederbörande hospital först c. 5 månader efter ansökans ingivande, trots det uti det denna åtföljande läkarbetyget var upplyst, att han "syntes normal".

(Enligt vad jag inhämtat, sjuknade L.åter i medio av december 1914, då han blev sömnlös, fick syn- och hörselvillor, trodde sig förföljd och hotade modern till livet, varför han i januari 1915 ånyo blev intagen å Säters hospital.)

Slutligen är här att nämna en till kategorin straffriförklarade hörande patient, som under redogörelseåret blev permitterad, men återkom till hospitalet före permissionstidens slut:

A. G-n, född 1873; sedan unga år starkt missbrukat alkoholhaltiga drycker med undantag av kortare tider, då han varit godtemplare eller intagen å sjukvårdsinrättningar. Upprepade gånger vårdats å Gibraltars sinnessjukavdelning, under år 1906 icke mindre än tre gånger, vid samtliga tillfällen lidande av deliriums tremens; den sista av dessa gånger utskriven från Gibraltar den 31 dec. 1906, då han överflyttades till Hallands läns upptagningsanstalt för sinnessjuka. Utskriven därifrån symtomfri vid påsktid 1907, blev han den 7 maj s. å. åter intagen å Gibraltars sinnessjukavdelning, nu visande bilden av alkoholhallucinos. Utskrevs förbättrad den 28 maj 1907, men inremitterades åter dit den 22 september s. å. och har sedan endast kortare tid vistats utanför sjukdomsanstalt; har sålunda, städse intagen i hallucinatoriskt tillstånd, vårdats å nämnda sinnesjukavdelning 22/9 - 1/10 1907, 5/10-5/11 s. å. (då han utskrevs "något så när symtomfri") och 8/11 1907-3/1 1908 (då han rymde), vidare å Göteborgs hospital 2/3-21/5 1908 (då han utskrevs "fullt frisk"), samt därpå å Gibraltars sinnessjukavdelning 28/8-25/9 1908 och 17/10-3/11 s. å., då han ånyo hemskickades till sin i norra Halland belägna hemort. Den 21/1 1909 anhölls han åter av polisen i Göteborg för besynnerligt uppträdande (rev sönder sina kläder och försökte strypa sig) och infördes till Gibraltars sinnessjukavdelning, där han vid inkomsten hade 8 epileptiska anfall. Utskrevs den 23/2 s. å., under vilket han därpå ytterligare vårdades å samma avdelning 1/3-3/4, 13/7-23/7 och 7/9-22/9. Den 1 oktober 1909 begick han det brott, för vilket han sedan blev straffriförklarad, och som bestod däri, att han på en gata i Göteborg med kniv stack en obekant person i klinkan. Då han ånyo befanns lida av hallucinationer, fördes han av polisen till Gibraltar, därifrån han dock redan efter två dagar överflyttades till Härlanda fängelse. Då härvarande läkare den 30 november 1909 angav av Rätten infordrat yttrande, hade G. redan länge varit symtomfri. Efter att ha rekapitulerat mannens historia, knöt dr Strömstedt till densamma följande träffande reflexion: "Därest han nu kommer till hospitalsvård, skall han således vara nykter och frisk, så länge han behålles i dess skydd; så snart han utskrivits, skall han supa och få anfall, och så inträder den praktiskt icke oviktiga paradoxen, att han är frisk på hospitalet och sinnessjuk ute i samhällslivet."

I mars 1910 blev G. efter straffriförklaring överflyttad från fängelset till Vänersborgs hospital och asyl. Här har han vid varje min inspektion framställt begäran om utskrivning, vilken jag emellertid de första åren icke ansåg mig kunna förorda, då han – väl till en ej ringa del på grund av ett plågsamt eksem – visat ett retligt humör. Vid min inspektion av anstalten i fråga år 1912 inhämtade jag emellertid, att hans humör – i mån som eksemet förbättrades – blivit jämnare, men uttalade mig i berättelsen över nämnda inspektion dock för, att han, med hänsyn till sina forna alkoholvanor, ännu så länge borde kvarstanna å anstalten, i det utskrivning borde ifrågakomma först sedan det här prövats, i vad mån han tålde ett större måtta av frihet. Sådant erhöll han ock under den följande tiden, i det han under vilotiden från arbetet fick gå fritt på området och emellanåt även utanför detta samt understundom i sällskap med ett par andra patienter göra besök i staden, därvid de städse hemkommo ordentligt utan att hava förtärt någon spirituosa. Vid sådant förhållande och då hans 67-åriga moder begärt att få honom hem, enär hon behövde hans hjälp för skötseln av deras lilla torp, uttalade jag mig i berättelsen över 1913 års inspektion av anstalten i fråga för att G. påföljande vår finge bli försökspermitterad. Enligt därpå av direktionen i mars 1914 gjord framställning härom, medgav Medicinalstyrelsen genom beslut den 28 april 1914 (då G. alltså vistats över 4 år å hospitalet) att han på försök finge vistas utom anstalten under högst ett år, under villkor att hans målsman ålades att till vederbörande överläkare lämna meddelande om G:s tillstånd och uppförande samt att, därest G. befunnes olämplig för frihetens åtnjutande, ofördröjligen återföra honom till anstalten.

Sedan vederbörande kommunalordförande åtagit sig lämna de föreskrivna rapporterna, blev G. så den 27 maj 1914 permitterad till hemmet för att hjälpa modern. Den 31 juli s. å. inflöt emellertid underrättelse, att G. "de tre sista veckorna fört ett supigt levnadsätt", plägade resa till Kungsbacka och köpa brännvin samt slå sig ihop med luffare, vilka han tog med sig hem. Då modern ej ville tillåta sådant liv, hotade han att skära halsen av henne. Den 29 juli hade G., efter att ha berusat sig, av någon obetydlig anledning kommit i gräl med en kamrat och slagit honom i huvudet med en literbutelj samt därefter huggit honom i sidan med en fällkniv och uttalat hotelse att skära ihjäl honom. Därefter begav sig G. till Göteborg där han anhölls efter att ånyo ha kommit i gräl med en person; vid anhållandet satte han sig till våldsamt motstånd och blev han dömd till böter såväl härför som för fylleri. Senare påträffades han bettlande på gatorna och återfördes då (efter alltså föga mer än 2 månaders permissionstid) till Vänersborgs hospital och asyl. Här var han nu lugn och foglig och beklagade, att försöket att låta honom vara utom sjukhusets hank och stör slagit så illa ut.

Jag har så pass utförligt refererat detta fall, då det är ett mycket belysande exempel på, vilka svårigheter de i rusigt tillstånd samhällsvådliga alkoholisterna vålla i fråga om behandlingen. Vad här ifrågavarande person beträffar, synes det mig i varje fall kunna ifrågasättas, huruvida han icke i stället bör intagas å statens alkoholistanstalt, sedan lagen om behandling av alkoholister trätt i kraft.

I fråga om en annan under redogörelseåret från hospital utskriven alkoholist (som emellertid icke var i formell mening kriminalpatient) hade jag vid mina överväganden kommit till det resultat, han snarare borde vara föremål för behandling å alkoholistanstalt än å hospital. Då fallet i detta sammanhang icke är utan sitt intresse, i det att det likaledes gäller en i alkoholintoxikerat tillstånd våldsamt uppträdande person, relateras det här i korthet:

J. E. J-n, f. 1879; från barndomen häftigt lynne; då han – efter att under många år hörggradigt ha missbrukat alkohol – härför 1909 blivit intagen å Eolshäll, kunde han icke få kvarstanna å denna anstalt "på grund av sitt häftiga och uppbrusande sätt". Förut till yrket handelsresande, hade han 3 år före intagandet å Eolshäll upphört med allt arbete, haft dålig sömn, visat sig orolig och retlig, häftig och uppbrusande mot de sina; utlöst svordomar över sina syskon och hotat slå ihjäl dem, ett par gånger sönderslagit möbler, om nätterna sprungit uppe, skrikit och slagit i dörrarna. Efter att någon tid ha vårdats å Sigtuna enskilda anstalt för sinnessjuka, blev J. den 12/4 1910 därifrån överflyttad till Uppsala hospital, där hans retliga lynne likaledes gav sig tillkänna. Han utskrevs emellertid efter ett par månaders tid, därvid han återvände till fädernestaden; han visade sig emellertid alltjämt ur stånd att kunna uträtta något – då bröderna skaffade honom en affär, skötte han sålunda ej alls denna, utan fortsatte att som tillförene hängiva sig åt alkoholmissbruk och uppträdde under stundom våldsamt; gav sålunda en gång en kund en örfil och hotade vid ett tillfälle slå ihjäl brodern med yxa. Den 14 augusti 1912 blev J. på grund härav intagen å Kristinehamns hospital, sedan bilagan A för honom blivit utfärdad. Vid min två månader senare förrättade inspektion av anstalten framställde J. begäran om utskrivning. I min berättelse över denna inspektion anförde jag, efter att hava rekapitulerat hans historia, rörande honom följande:

"Av det nu anförda torde med tillräcklig tydlighet framgå, att J. är en deseqvilibrerad individ, vars medfött häftiga lynne under alkoholens inverkan blir än svårare. En dylik individ ter sig ju i det alkoholintoxikerade tillståndet (det under vistelse i frihet vanliga) som en sinnesjuk. Under vistelsen å anstalten har han ådagalagt en betydande omdömesbrist och självöverskattning, defekter, som tydligt framträdde även under det samtal jag hade med honom. Då J. alltså i varje fall måste betraktas som en abnorm individ, har jag nu icke ansett mig kunna bifalla hans begäran om utskrivning, utan finner det – med hänsyn till den korta tid han vårdats här – vara riktigare att vänta med det slutliga bedömandet, huruvida det kan anses berättigat att på längden kvarhålla honom på hospital, tills man hunnit att något längre iakttaga honom och närmare studera hans psykiska tillstånd."

Vid 1913 års inspektion av ifrågavarande anstalt hade jag fallet åter under omprövning. Därvid kom jag vid mina överväganden till det resultat, att det – vid det förhållandet, att det hos J. alltjämt icke kunde påvisas annan defekt än omdömeslöshet och bristande förståelse för alkoholens ödesdigra betydelse för honom, i förening med en viss självöverskattning – icke vore berättigat att på längden kvarhålla J. å hospitalet, ty om det också kunde antagas att J. (på grund av sina nämnda egenskaper), sedan han återvänt till friheten, skulle återupptaga sina gamla alkoholvanor, fann jag detta, även om han härunder komme att uppträda samhällsvådligt, icke indicera livslång internering å hospital men väl intagning å alkoholistanstalt, sedan lagen om behandling av alkoholister trätt i kraft, under den häri medgivna tiden. Uti min ifrågavarande inspektionsberättelse uttalade jag mig för den skull för att J. borde utskrivas från hospitalet, sedan hans bröder hunnit på lämpligt sätt ordna för honom. Sedan detta skett, lämnade J. i början av 1914 anstalten.

Under redogörelseåret har ytterligare en alkoholist utskrivits från hospital sedan jag uti inspektionsberättelsen i fråga uttalat mig härför. Mannen, som till yrket var handlande, hade flera gånger haft delirium tremens och slutligen under alkoholens inverkan även visat förföljelseidéer, men blev efter intagning å Växjö hospital på kort tid symtomfri, varför jag ansåg icke vara berättigat att här kvarhålla honom, även om det kunde befaras att han skulle återupptaga sina alkoholvanor efter utskrivningen, i vilket fall han i stället borde intagas å alkoholistanstalt, något som ju kommer att kunna ske även mot hans vilja, så snart lagen om behandling av alkoholister trätt i kraft. Sedan detta blivit fallet, böra givetvis å hospital intagna alkoholister efter de psykotiska symtomens försvinnande i allmänhet direkt överflyttas till alkoholistanstalt för att om möjligt befrias från sina alkoholvanor.

En av de enskilda anstalter för sinnesjuka, jag under redogörelseåret besökte, var nyöppnad sedan föregående årets höst, nämligen Jakobsdal invid Göteborg. Omsättningen å denna anstalt, av vars 19 platser vid mitt besök de 16 voro belagda, hade varit avsevärd, i det att intagningarna i stor utsträckning gällt sådana fall, som på grund av akut insjuknande eller försämring av ett mera kroniskt tillstånd anmälts till hospital, men ej genast kunnat där erhålla plats. Flera av de här intagna hade också varit mycket svårskötta och alls icke lämpade att vårdas å en liten enskild sinnesjukanstalt, som ej varit avsedd för mera oroliga sjuka. Man hade därför funnit sig nödsakad att medelst en cloisonvägg dela ett en tr. upp beläget, för två manliga patienter avsett sovrum uti två enkelrum, som båda hade skyddsnät av järntråd för fönstret och av vilka det ena hade blivit i sin helhet boaserat, sedan en tidigare här förvarad patient förstört väggarnas puts. Vid mitt besök var en manlig patient, som visat sig opålitlig och förstörande, isolerad uti detta avsides belägna rum, en behandling, som jag uti vederbörande inspektionsberättelse ansåg mig böra beteckna som en mindre tillfredställande vård, då sjukvårdspersonal icke städse fanns tillgänglig å ifrågavarande vindsvåning.

Förutom detta fall må här även omnämnas ett annat, senare på året å anstalten intaget fall, gällande en man, vars anförvanter saknade förmåga att betala den för honom fordrade avgiften, men som icke kunde utskrivas, alldenstund han hade självmordstendenser, med anledning varav anstaltens läkare ingav skrivelse till Medicinalstyrelsen med förfrågan, huru med patienten i fråga skulle förfaras. Då den för tillfället under min semester tjänstförrättande överinspektören, professor Frey Svenson, till vilken ärendet blev remitterat, avgav yttrande angående detsamma, hade omskrivne patient redan blivit intagen å Lunds hospital, men ansåg professor Svenson det här gälla en viktig principfråga, i vilken han för sin del uttalade den uppfattningen, att om en på enskilt sjukhus intagen sinnesjuk saknar förmåga att betala avgift därstädes men i samhällsskyddets intresse icke kan därifrån utskrivas, så bör han omedelbart intagas på det statens hospital dit han för erhållande av vård anmälts. Detta yttrande blev i enlighet med professor Svensons förslag remitterat till de för revision av sinnesjukstadgan utsedda sakkunnige.

Förutom å nu nämnda anstalt fanns även å ett par av de övriga utav mig under året besökta enskilda sinnesjukanstalterna svårskött patient, som icke lämpade sig för vård å anstalten i fråga. Sålunda fanns å Solliden (vid Åkarp) en nyintagen patient (kvinna), vilken på grund av agitation och oro icke kunde vistas bland de andra patienterna, utan måste hållas instängd i sitt rum, vars fönster försetts med skyddsnät av järntråd; emellertid ägde hon dock nödig tillsyn här, i det hennes sköterska vistades inne hos henne i rummet. Likaledes fanns å "Bagges sjukhem" (å Kiholm utanför Södertälje) en av agiterande melankoli lidande patient (man), som på grund av sin oro och högljuda jämmer måste hållas isolerad från övriga patienter; denne låg emellertid ensam instängd i sitt rum, något som i detta fall var så mycket mindre lämpligt, som mannen visat starka suicidala tendenser; då han icke var anmäld till hospital, framhöll jag i vederbörande inspektionsberättelse, att ansökan för honom borde göras till anstalt, som är utrustad med bättre övervakningsmöjligheter. Detta var emellertid icke det enda sedan närmast föregående inspektion här intagna fall, som mindre väl lämpat sig för anstalten; bland dem som åter blivit utskrivna, hade nämligen funnits två exalterade patienter, som varit ganska oroliga och svårskötta, samt två av melankoli lidande, av vilka den ene under vistelsen å anstalten begick självmordsförsök; samtliga nu nämnda patienter voro emellertid vid utskrivningen tillfrisknade eller förbättrade.

Av de under året besökta enskilda sinnessjukanstalterna är Katrinelund (vid Malmö), uteslutande avsedd för kvinnor, bäst lämpad för patienter, som icke äro lugna eller på grund av självmordsdrift, osnygghet, m. m. behöva noggrannare tillsyn, i det att denna anstalt har patienterna fördelade å två byggnader, av vilka den för sistnämnda kategorier avsedda, inom vilken permanent övervakning är anordnad, även har några enkelrum för oroligare patienter samt badrum, där s. k. långbad vid behov kan givas.

De andra här ifrågavarande anstalterna lämpa sig däremot bäst allenast för lugnare patienter, för vilka vistelsen å en dylik mindre anstalt kan vara behagligare än å ett stort hospital, men som av olika skäl icke passa för en mera privat, okontrollerad vård. Det är emellertid en gammal erfarenhet, att det har sina svårigheter för de enskilda anstalterna att få just sådana patienter, i det att deras platser, som också av det ovan anförda framgår, ofta i stor utsträckning bliva upptagna av mera svårskötta fall, som vänta på inträde å hospital – eller också stå tomma. Av här ifrågavarande anstalter hade sålunda vid mina resp. besök "Bagges sjukhem" endast 14 av sina 20 platser belagda, Solliden endast 12 av sina 16 och Karlshäll endast 7 av sina 14 platser upptagna. Anledningen till att platserna å dessa anstalter icke äro mera eftersökta torde – såsom i föregående årsberättelse framhållits – otvivelaktigt vara den, att det för inträde å dem fordras samma intagningshandlingar, som gälla för intagning å hospital.

Länsupptagningsanstalterna vid hospitalen i Lund, Växjö, Vänersborg, Kristinehamn, Uppsala, Härnösand, Säter och Västervik (vilken sistnämndas platser börjat beläggas i slutet av september 1913) hava inspekterats i samband med inspektion av dessa hospital liksom ock Göteborgs stads vid Göteborgs hospital belägna upptagningsanstalt i samband med denna anstalt.

Av de vid länslasarett belägna upptagningsavdelningarna, som av mig under redogörelseåret besöktes, är den vid Ängelholms lasarett av gammal datum och utgöres allenast av 4 till en annexbyggnad (som i övrigt innehåller rum för veneriskt sjuka samt för isolering av epidemiskt sjuka) längs en korridor förlagda celler, som emellertid under de sista åren blivit moderniserade, i det att de förutvarande små fönstergluggarna nedhuggits, så att lokalerna fått fönster av ungefär vanlig höjd med järninramade små rutor (som dock erhållit matt glas). Under föregående året hade icke mindre än 17 patienter här intagits och antalet å avdelningen samtidigt vårdade hade växlat mellan 1 och 4. Vid mitt besök voro alla 4 "cellerna" upptagna, två av män och två av kvinnor, samtliga intagna under föregående året. Av männen vistades emellertid den ene, som befann sig i konvalescens, icke här på dagarna, utan var han sysselsatt med utomhus förekommande arbete. Av de kvinnliga patienterna var den ena (som i övrigt sade sig vantrivas över att sitta instängd i cell) avsevärt deprimerad, vadan hon givetvis vore i behov av en helt annan tillsyn än här kunde bestås; den för de sinnesjuka anställda sköterskan hade nämligen att sköta även övriga sjuka uti byggnaden, och nattetid fanns i övrigt alls ingen personal inom sinnessjukavdelningen. Icke mindre än två av de under föregående året här intagna hade begått självmord, båda genom hängning. I det ena fallet skedde detta den första natten av vistelsen härstädes; mannen i fråga, som visade djup depression, hade genast vid inkomsten yttrat, att han tänkte beröva sig livet, började därvid med att i detta syfte slå bakhuvudet mot väggen, så att ett djupt krossår uppkom, med tillgrep sedan den säkrare metoden att av en remsa utav lakanet göra en snara, som han fäste vid sängstolpen och i vilken han på morgonen fanns hängande död. Den andre av ifrågavarande patienter, likaledes en man, hängde sig mitt på dagen – fem dagar efter inkomsten – uti en snara, som han förfärdigat av madrassväven och fäst i det ovan dörren framför det elektriska ljuset befintliga gallret. Dylika erfarenheter innebära ju en erinran om huru olämpliga dessa små "cellavdelningar" utan tillräckliga övervakningsmöjligheter äro för sin uppgift. Då de ju å andra sidan lätt skulle kunna apteras för annat sjukvårdsändamål (exempelvis isolering av smittosamt sjuka, m. m.), vore det i hög grad önskvärt, att de upphörde att användas för sinnesjuka.

Å Östergötlands läns till en särskild byggnad invid Vadstena gamla (numera för kroniskt sjuka använda) lasarett förlagda upptagningsavdelning för sinnessjuka befunno sig vid mitt besök samtliga celler, tre å vardera könssidan, fortfarande uti sitt gamla skick med allenast mindre fönstergluggar uppe vid taket, varför jag i vederbörande inspektionsberättelse uttalade önskvärdheten av att dessa gluggar nedhögges, så att rummen i fråga finge full belysning. Enligt vad jag inhämtat, har denna modernisering av avdelningen sedan dess också ägt rum, liksom också en av mig påyrkad utvidgning av de alldeles för trånga promenadgårdarna blivit verkställd. Sjukvårdspersonalen utgöres här som förut av 2 skötare och 1 sköterska. Vid inspektionstillfället var anstalten, som rymmer 16 platser (därav 13 på manssidan och 3 då kvinnosidan) överbelagd med två patienter. Frånsett en, som syntes befinna sig i konvalescens, och en nyintagen delirant, voro övriga å manssidan vårdade mera kroniska fall; av dessa hade icke mindre än 8 vårdats här över 1 år och 2 ännu längre tid (i det de intagits 1911 resp. 1910). Även om upptagningsanstalten vid Östersunds lasarett gällde, att flera av de å denna vid mitt besök intagna utgjorde kroniska fall, som vårdats här i åratal. Av de manliga patienterna hade sålunda en vistats här mellan 4 och 5 år och två mellan 2 och 3 år, och av de kvinnliga patienterna två mellan 1 och 2 år. Under föregående året hade visserligen ganska många akuta fall blivit här intagna, men i allmänhet hade sådana efter en vårdtid av från några dagar till ett par månader, vunnit inträde å hospital. Sjukvårdspersonalen utgöres här – på ett platsantal av 12, sex å vardera könssidan (av vilka en å kvinnosidan för tillfället var ledig) – av 1 skötare och 2 sköterskor. Inspektionen av denna upptagningsanstalt ägde rum med anledning av klagomål från en hustru, att hennes son (E. F-g) blivit här internerad. Av den över denna förda journalen framgick emellertid, att han första gången intagits å anstalten efter att ha uppträtt häftigt och hotat föräldrarna samt att han tvenne gånger hemtagits av dessa, men båda gångarna inom ett par månader blivit återförd till anstalten, enär hans tillstånd försämrats. Uppenbart var, att han fortfarande hade behov av anstaltsvård, då han befann sig i ett tillstånd av rätt stor slöhet; han begärde icke heller att få komma hem, klagade endast över en del abnorma sensationer, som plågade honom.

Besöket å Stockholms stads sinnessjukhus å Långbro ägde närmast rum med anledning därav, att skrivelse till Medicinalstyrelsen inkommit från en å denna m. fl. anstalter i Stockholm tidigare vårdad kvinna, innehållande klagomål dels över den behandling, hon av härvarande sjukvårdspersonal fått röna, och dels över att hon överhuvudtaget blivit intagen å sinnessjukanstalt samt därefter gång på gång flyttad från en anstalt till en annan. Av vad jag angående fallet inhämtat framgick tydligt, att hennes klagomål beträffande de två första punkterna voro obefogade, varemot detsamma knappast kan sägas om hennes klagan över sistnämnda förhållande. Ty det får väl dock anses vara mindre lämpligt, att en person – såsom i detta fallet skedde icke mindre än 3 gånger under kortare tid än två månader tvingas att flytta mellan olika sinnessjukanstalter. Att dylikt kan förekomma, beror emellertid på den splittring på stats- och ett flertal kommunala sinnessjukanstalter, varunder vården av Stockholms stad sinnessjuka lider. Otvivelaktigt skulle det medföra stort gagn för denna, om det – i överensstämmelse med av dr Ivan Bratt för flera år sedan i Stockholms stadsfullmäktige väckt motion – kunde bliva så ordnat, att Stockholms stad, mot erhållande av visst vederlag av staten, till huvudsakligaste delen (fotnot 1) själv övertog sin sinnessjukvård. (fotnot 1: Vid en sådan uppgörelse måste nämligen beaktas, att Stockholms hospital i den kliniska undervisningens intresse alltjämt får mottaga akut insjuknade från staden, för vilket ändamål denna därför alltid borde disponera ett visst antal platser härstädes.) Därigenom kunde denna planläggas på ett vida mer rationellt sätt än under nuvarande förhållanden, då staden icke kan beräkna, huru många platser den under en viss årsperiod framåt kan komma att få disponera å stadshospital, varför behövlig utvidgning av Långbro sinnessjukhus icke kommit till stånd, utan en del av stadens sinnessjuka fortfarande vårdas å mindre avdelningar av mera provisorisk karaktär. Av dessa besöktes under året den lilla inom Hornsgatan 82 inhysta avdelningen, som ett par år efter det Långbro öppnats var utrymd, men sommaren 1912, efter det denna anstalt blivit fullbelagd, åter blev tagen i bruk, nu såsom tillförne för kvinnor. Lokalerna befinna sig i det gamla skicket och en del av dem äro ju olämpliga för vård av sinnessjuka; missförhållandet med deras användande för detta ändamål var dock större tidigare, då även akuta fall där intogos, medan avdelningen numera användes endast för mera förslöade kroniskt sjuka, som hit överflyttas från stadens övriga sinnessjukanstalter, när plats behöves ledig för nyinsjuknad.

I fråga om de av mig under året besökta försörjningsinrättningarnas sinnessjukvård är följande att anföra.

Den vid Norrköpings försörjningsinrättning uppförda (i min årsberättelse för 1910 närmare omnämnda) sinnessjukpaviljongen, som motsvarar nutidens alla krav på en god sinnessjukvård, har genom nådigt brev den 11 oktober 1912 – oaktat den lyder under fattigvårdsstyrelse – blivit godkänd som upptagningsanstalt för sinnessjuka, i samband varmed den gamla för uppgiften i fråga olämpliga cellavdelningen vid lasarettet, vilken dittills utgjort stadens upptagningsanstalt för sinnessjuka, blev nedlagd. Jämlikt nämnda nådiga brev är platsantalet å försörjningsinrättningens sinnessjukpaviljong fastställt till 84, motsvarande 42 å vardera könssidan. Vid min inspektion av avdelningen, som ägde rum den 20 februari, vårdades här 41 män och 43 kvinnor, summa alltså 84 patienter (därav några dock från andra kommuner). Omsättningen hade under föregående året varit mycket stor, uppgående till över 100 % av platsantalet. Bland de å manssidan intagna funnos flera deliranter, till vilken kategori hörde icke mindre än 5 av de 8 män, som intagits från redogörelsens början till inspektionsdagen. Personer, som insändes till inrättningen för delirium tremens, inläggas nämligen städse å sinnessjukpaviljongen, varemot de alkoholister, beträffande vilka läkarbetyget lyder allenast å alkoholismus chronicus, intagas å avdelning för kroppsligt sjuka, därvid emellertid överflyttning till sinnessjukavdelningen sedermera understundom måst äga rum på grund av psykotiska symptom, som efter intagningen å sjukhuset givit sig tillkänna. Angående överflyttning till sinnessjukavdelningen från inrättningens övriga avdelningar bestämmer den här anställde läkaren. För intagning åter direkt utifrån fordras allenast en enkel läkarattest, däri intygas befintligheten av sinnessjukdom samt behovet av anstaltsvård; endast undantagsvis erhålles en fullständig bilaga A. I de fall, där inrättningens läkare är den, som i första hand rådfrågas för en sinnessjuk – något som ofta är förhållandet, då denne i staden dagligen håller mottagning för alla, som av fattigvården beviljats fri medicin – blir han ju alltid i tillfälle att själv av anhöriga eller andra vederbörande taga reda på den sjukes förhistoria, men i de fall, där inremitteringen till sinnessjukavdelningen sker genom annan läkare, är han hänvisad till att hos denne muntligen (vanligen per telefon) söka inhämta något om densamma. Som ofta framhållits, är det naturligtvis en stor olägenhet att läkaren å en sinnessjukanstalt icke vid mottagandet av en sjuk ( om vilken han dessförinnan icke har någon kännedom) erhåller en skriftlig redogörelse för åtminstone det viktigaste av anamnesen och sjukdomsförloppet. Det missförhållande, som i detta hänseende allmänt vidlåder städernas sinnessjukvård, är ju också ett av de viktigaste skälen till att en ny sinnessjukstadga är av behovet påkallad (fotnot 1). (fotnot 1: För de riktlinjer, jag inom de för revision av sinnessjukstadgan tillkallade sakkunniga härutinnan framlagt, har jag redogjort uti en i Allm. Sv. Läkartidningen, 1914, N:r 41-42, publicerad uppsats: "Formerna för intagning å offentlig, enskild eller kommunal sinnessjukanstalt".) Läkaren, som är boende å inrättningen, gör daglig rond å sinnessjukavdelningen. Sjukvårdspersonalen inom denna, som vid min första inspektion (1910, då emellertid paviljongen ännu endast var till hälften belagd) utgjordes av, förutom en översköterska, 3 skötare och 3 sköterskor, hade med stigande antal patienter efter hand ökats, så att den vid min här ifrågavarande inspektion utgjordes av, förutom översköterskan, 5 skötare och 6 sköterskor. Av denna personal hade tre (i tur och ordning) nattjänstgöring, i det att en nattvakt var stationerad å vardera könssidans övervakning för oroliga och därjämte fanns en kringgående nattvakt (kvinnlig). Nattjänstgöringen var alltså väl ordnad. Däremot ansåg anstaltens läkare det vara behövligt, att dagpersonalen, vilkens antal sålunda var 4 å vardera könssidan, ökades med ännu en å vardera könssidan eller åtminstone å kvinnosidan, där patienterna i allmänhet äro mera oroliga. Riktigheten av denna uppfattning framgick också av det förhör med personalen å anstalten, jag på uppdrag av Medicinalstyrelsen vid förnyat besök härstädes den 6 maj anställde med anledning av i pressen framkommen notis av innehåll, att en kvinnlig patient avlidit under omständigheter, som gåve anledning misstänk, att yttre våld varit orsak till dödsfallet. Visserligen befanns så icke vara förhållandet, i det att obduktionen bekräftade vad redan den kliniska sjukdomsbilden given vid handen, nämligen att döden förorsakats av den kroppsliga sjukdom (bronchitis chronica), varav kvinnan i fråga länge lidit, men å andra sidan framgick det av förhöret, att denna, som vårdades å den lugnare avdelnigen, blivit slagen av en medpatient vid ett tillfälle, då ingen sköterska funnits på avdelningen. I det i ärendet avgivna yttrandet, däri jag påyrkade ovannämnda ökning i betjäningsantalet, framhöll jag emellertid samtidigt, att utrymmet inom sinnessjukpaviljongen utan olägenhet medgåve en ökning av platsantalet till 92, och att detta kunde ske utan ytterligare ökning av personalen

Givetvis skulle det varit till fördel om – i analogi med vad som medgivits för Norrköping – även den fullt tidsenliga sinnessjukpaviljongen vid Gävle försörjningsinrättning kunnat bliva upptagningsanstalt för såväl staden som länet, så att den för dessa gemensamma upptagningsanstalten vid Gävle lasarett, vilken icke alls motsvarar nutida krav, kunde bli nedlagd. För sådant ändamål hade också förslag blivit väckt att påbygga sinnessjukpaviljongen med en andra våning, men hade vid ärendets behandling i stadsfullmäktige den beträffande anslagsfrågor behövliga kvalificerade majoriteten icke erhållits. Emellertid hade enbart för Gävle stad (trots dess del i nämnda upptagningsavdelning, som dock har allenast 14 platser, 7 för vardera könet) visat sig behov av större antal sinnessjukplatser än de 40, för vilka dess sinnessjukpaviljong är beräknad; under de två närmast föregående åren hade den sålunda måst överbeläggas och det ända därhän, att ända till 50 patienter samtidigt vårdats inom paviljongen. Det hade därför, sedan förslaget om tillbyggnad fallit, varit på tal att återigen för sinnessjukvård aptera försörjningsinrättningens gamla sinnessjukavdelning, som numera användes dels till målarverkstad och dels till personalbostäder. Emellertid hade denna mindre tilltalande anordning hittills icke behövt tillgripas, då beläggningssiffran efter en del överflyttningar till stadshospital åter sjunkit. Vid mitt besök utgjorde antalet härstädes vårdade sålunda 43, därav 24 män och 19 kvinnor. Bland de manliga patienterna funnos tvenne, som visat sig mycket farliga – den ene hade två gånger sökt strypa en sköterska och även den andre hade likaledes hotat sjukvårdspersonalen till livet – varför jag om för- hållandet underrättade överläkaren å Uppsala hospital och asyl, till vilken anstalt patienterna i fråga voro anmälda och där de sedan inom kort också blevo intagna. Den förstnämnde blev på grund av sin kriminella förhistoria sedermera överflyttad till Växjö kriminalasyl. Detta fall är för övrigt anmärkningsvärt med hänsyn till den föregående behandlingen. Mannen i fråga (P. E. S-m), vilken – efter att år 1910 på grund av sinnessjukdom ha blivit straffri förklarad för begången stöld – av Konungens befallningshavande inremitterats till stadens sinnessjukpaviljong, hade här icke mindre än 3 gånger (två år 1911 och en år 1912) försöksvis blivit överflyttad till själva försörjningsinrättningen, därvid han emellertid städse rymt och begått nya kriminella handlingar, i det att han dels stulit och dels, efter att ha berusat sig, uppträtt våldsamt och sönderslagit fönsterrutor. Här föreligger alltså återigen ett exempel på olämpligheten därav, att det i sinnessjuksstadgan icke finnes någon bestämmelse angående formerna för utskrivning av till kategorien otillräkneligförklarade hörande kriminalpatient, som intagits å en icke staten tillhörlig anstalt eller avdelning för sinnessjuka.

Mitt besök å Landskrona försörjningsinrättning (för vars sinnessjukvård närmare redogjorts i årsberättelsen för 1910) ägde rum närmast av den anledningen, att till min kännedom kommit, att behov av därvarande sjukhems utvidgning förelåge och att man för tillgodoseende av detta behov tänkt föreslå inköp av en angränsande byggnad, som skulle tagas i anspråk till barnbördsavdelning, medan den nuvarande sinnessjukavdelningen uti sjukhemmets 3:e våning vore avsedd att här bibehållas. I vederbörande inspektionsberättelse uttalade jag emellertid som min uppfattning, att vid utvidgning av sjukhemmet det vore mest ändamålsenligt, att sinnessjukavdelningen flyttades från detta och en helt ny byggnad uppfördes för de sinnessjuka. Därigenom vunnes nämligen, dels att sjukhemmet blev helt disponibelt för kroppsligt sjuka, vilka sålunda sluppe den kontakt med de sinnessjuka, som under nuvarande förhållanden icke kan helt undvikas, och dels att den gamla "cellbyggnaden" bleve slopad. Visserligen hade den förbättringen vidtagits, att badrum här anordnats, varjämte ett bostadsrum för två sköterskor inretts i byggnaden, men då dessa hava sin tjänstgöring inom den till själva sjukhemmet förlagda sinnessjukavdelningen, medan de i "cellbyggnaden" förvarade skötas av anstaltens översköterska med tillhjälp av vaktmästaren, bli naturligtvis härvarande patienter utan ständig tillsyn på dagarna. Av byggnadens 6 celler stodo dock 4 vid inspektionstillfället tomma, i det att endast två patienter (båda män) voro här isolerade, varförutom emellertid en manlig patient var isolerad uti en å sjukhemmets nedre botten befintlig cell. Övriga patienter till antalet 35 (därav 10 män och 25 kvinnor) kunde däremot vårdas inom den – som nämnts – till 3:e våningen av sjukhemmet förlagda, fullt modernt inredda sinnessjukavdelningen.

Linköpings försörjningsinrättnings sinnessjukavdelning hade sedan förra inspektionen (1911) erhållit elektrisk belysning, men i övrigt befunno sig härvarande lokaler i sitt gamla otidsenliga skick; det stora flertalet celler hade sålunda alltjämt endast fönstergluggar uppe mot taket, vilka därtill i de flesta cellerna voro försedda med järntrådsnät eller galler, varigenom intrycket av fängelse än mer var förstärkt. När man betänker, hurusom inom fångvården är sed att flytta den fånge, hos vilken det under cellvistelsen börjat uppträda symtom av sinnessjukdom och att denna enkla åtgärd i många fall kommer dessa att snart nog försvinna, måste man beteckna det som i hög grad inhumant att för "vård" av sinnessjuka anordna lokaler med bristfällig dager. Litet varstans hava ju också äldre cellavdelningar under årens lopp blivit moderniserade genom upptagande av större fönster (fotnot 1) av den vanliga hospitalkonstruktionen (små rutor av tjockt glas, tapplåsanordningar, o. s. v.). (fotnot 1: Jämför vad som i detta hänseende är anfört här ovan beträffande länsupptagningsanstalter för sinnessjuka). Vid min förra inspektion anfördes som skäl mot att nedlägga några kostnader på sinnessjukavdelningens förbättrande, att det vore meningen att, efter S:t Lars församlings inkorporering med staden, utanför denna uppföra en ny, för båda församlingarna gemensam arbets- och försörjningsinrättning, avsedd att omfatta även en särskild sinnessjukavdelning med eventuellt ett 50-tal platser. Under de 3 år, som förflutit mellan mina ifrågavarande inspektioner, syntes emellertid denna fråga icke ha kommit närmare sin lösning. I min berättelse över inspektionen framhöll jag, att förutom fönstergluggarnas nedhuggande i åtminstone flertalet celler även en annan förbättring snarast borde vidtagas, nämligen anordnandet av badrum inom sinnessjukavdelningen. Sådant saknades nämligen här, vadan de sinnessjuka voro hänvisade att få sina bad uti det på icke obetydligt avstånd belägna sjukhuset (för kroppsligt sjuka), men uppenbart är ju, att ett sådant förhållande skall försvåra möjligheterna att bereda såväl mera opålitliga som mera skröpliga och nedkomna patienter nödiga bad. En annan av mig vid föregående inspektion anmärkt brist hade däremot blivit avhjälpt, i det att uti en närliggande byggnad inretts ett verkstadsrum för beredande av sysselsättning åt de arbetsföra manliga patienterna. Vid inspektionstillfället vårdades inom sinnessjukavdelningen 8 kvinnor (av vilka två lågo i en cell, då platsantalet å kvinnosidan endast är 7) och 6 män (vadan 4 platser voro lediga å manssidan, då platsantalet å denna könssida är 10).

På begäran av fattigvårdsstyrelsen i Göteborg avgav jag under redogörelseåret yttrande över uppgjort förslag till bestämmelser rörande sinnessjukvården å Göteborgs försörjningsinrättning. Beträffande dess lokala förhållanden kan jag hänvisa till närmast föregående årsberättelse, i vilken redogörelse för dem finnas. Vid mitt besök å anstalten inhämtade jag, att en därstädes intagen imbecill alkoholist av oförbätterligt antisocial typ (E. J-n) – vilken till en början ådömts straffarbete för sina kriminella handlingar, men sedermera i stället intagits å försörjningsinrättningens sinnessjukavdelning, där han under senare år upprepade gånger vårdats – här ofta visat ett mycket hotfullt uppträdande och ett par gånger rymt från anstalten, därvid han sista gången (i mars 1914) gjorde inbrott uti den till sinnessjukavdelningen hörande arbetsstugan hos där boende sköterska i avsikt att – såsom han sedermera uppgav – bestjäla, våldtaga och strypa henne. Med anledning härav föreslogs, att J:s exspektansplats bleve flyttad från Göteborgs hospital, dit han var anmäld, till Västerviks hospital för intagning å dess säkerhetspaviljong, där han numera också vårdas.

Mitt besök å Vä utanför Kristianstad belägna sockens fattiggård var föranledd av en i ortspressen under rubriken: "En sinnessjuks lidandes historia" synlig artikel angående åratals inspärrning av sinnessjuk i en liten, illa ventilerad cell. Före min inspektion hade mannen i fråga blivit, efter det kronolänsmannen besökt platsen, flyttad till ett större och ljusare, något möblerat rum, liksom det förra, mera celliknande beläget en trappa upp uti en annexbyggnad vid fattiggården. Här låg han till sängs instängd, erhållande vatten och föda genom en lucka i dörren. Han befanns lida av hallucinationer och förföljelseidéer, men var formellt redig och på intet sätt förslöad. Att en dylik under åratal fortsatt isolering för en sådan patient skall vara synnerligen pinsam, ligger i sakens natur, men å fattiggården hade man ej möjligheter att vårda honom på bättre sätt, då man ej vågade ha honom i själva boningshuset, enär han vid sjukdomens början (1911) visat ett mycket hotfullt uppträdande. Han hade exspektansplats vid Lunds asyl, men fanns där, vid tidpunkten för mitt besök å fattiggården i fråga bortåt ett hundratal anmälda före honom, vadan utsikterna att å nämnda anstalt få plats för honom voro långa. Jag föreslog för den skull, att hans exspektansplats bleve flyttad till Malmö asyl, men då därstädes blivit plats ledig för honom, hade han redan avlidit.

Fallet ger ju en liten inblick uti vilka svårigheter omhändertagandet av sinnessjuk bereder små landskommuner, varpå Sv. Fattigvårdsförbundets konsulenter ha så många exempel att anföra från sina resor i landets olika delar. För varje gång man gör besök hos sinnessjuka, som vårdas å landsbygdens kommunala anstalter, blir man också alltmer befäst uti den övertygelsen, att det är i hög grad önskvärt, att kommunerna fullständigt befrias från all sinnessjukvård.

Som ovan är nämnt, torde akut insjuknade numera i allmänhet utan större tidsutdräkt vinna inträde å statens hospital. Däremot få de kroniskt sinnessjuka, som icke av särskild anledning intagas med företrädesrätt, i allmänhet vänta lång tid, innan plats för dem blir tillgänglig. Till belysande av detta förhållande har jag här uti en tablå angivit antalet vid mina under redogörelseårets inspektioner till de olika hospitalen (fotnot 1) anmälda, fördelade efter anmälningsår:
(fotnot 1: Göteborgs och Stockholms hospital äro icke här medtagna, då dessa anstalter i allmänhet icke ha många exspektanter, som icke redan åtnjuta någon vård, och av samma skäl äro bland exspektanter vid Uppsala hospital och asyl icke de i Stockholm hemmahörande medtagna. Icke heller ha i tablån medtagits Nyköpings och Visby hospital samt Malmö asyl, vilka anstalter endast ha ett ringa fåtal exspektanter).

Tabell. Patienter anmälda till hospitalsvård 1903-1914

(Anmärkas må, att de enstaka fall, som vid de olika anstalterna äro anmälda något år före andra, i allmänhet gälla sinnesslöa).

Det torde nog utan överdrift kunna sägas, att sinnessjukvården i Sverige, i vad den gäller statens hospital (och några större städers sinnessjukhus), är fullt jämförlig med sinnessjukvården i vilket kulturland som helst, men i ett annat hänseende, nämligen därutinnan att så stor del av vårt lands sinnessjuka av platsbrist icke kunna komma i åtnjutande av denna goda vård, är vårt land mycket efterblivet på ifrågavarande områden. Då man känner, huru otillfredsställande kommunernas sinnessjukvård (bortsett från några större städer) i allmänhet är, (fotnot 1) får man av ovanstående tablå – av vilken ju framgår, att sinnessjuka under åratal, ja bortåt ett decennium, kunna få vänta på inträde å hospital – en god föreställning om, huru illa ordnad sinnessjukvården i vårt land till stor del ännu är. Det är därför att hoppas, att den utredning angående sinnessjukvårdens ordnande, som nu pågår inom Medicinalstyrelsen, också resulterar uti en definitiv lösning av denna viktiga fråga.
(fotnot 1: I detta hänseende kan hänvisas till föregående årsberättelse (för 1913), som därvidlag är ganska upplysande.)

Som medlem av den rättspsykiatriska nämnden har jag biträtt vid handläggningen av (resp. handlagt) 70 av de 105 rättspsykiatriska ärenden, som under året blivit avgjorda.

Jämlikt nådigt brev den 18 april 1914 har jag även deltagit i överläggningarna angående den utredning, som Medicinalstyrelsen blivit anbefalld att efter samråd med särskilt tillkallade sakkunniga verkställa med anledning av en underdånig framställning från Svenska Fattigvårdsförbundet angående sinnessjukvårdens uppdelning mellan å ena sidan staten och å den andra sidan landstingen, samt eventuellt större kommuner.

Vid tillfälligt förfall för medicinalrådet Stenbeck har jag uppehållit hans byråchefsbefattning under följande tider: 30 april-2 maj, 27 maj, 27 juni-29 juni, 10 augusti-15 augusti, 28-29 augusti, 26 oktober-27 oktober samt 29-30 oktober. Däremot har jag varit hindrad att under hans semester sköta ifrågavarande tjänst, på grund av arbete inom de för revision av sinnessjukstadgan, m. m. tillkallade sakkunniga, varmed jag under sammanlagt några månader vid sidan av mina tjänstegöromål varit sysselsatt. (Nämnda sakkunniga avgåvo den 24 oktober 1914 sitt första utlåtande, vilket rörde vården om sinnesslöa och ändring i villkoren för statsunderstöd åt anstalter för sådana).

Semester har jag under året åtnjutit under följande tider: 20-25 april, 10-26 juni (under vilken tid jag med statsbidrag företog en resa till Tyskland och Schweiz för studium av epileptikervården) samt 2-23 september.
Under sistnämnda tid uppehölls min tjänst av professor Frey Svenson i Uppsala, som därvid – såsom ovan är omnämnt – inspekterade trenne sinnessjukanstalter.
Alfred Petrén.