Till K. Medicinalstyrelsen.
{1./1} Sedan Styr beslutat i transsumt styrka berättelser i und. berättelse ang sinnessjukvården för år 06 och sedan Styr d. 10/1 08 beslutat und. skrif för åtgärders vidtagande för Styrs omorganisation - lägges berättelse ad acta.

Jämlikt nåd. stadgan ang. sinnessjuka den 14 juni 1901 får jag härmed afgifva berättelse öfver min värksamhet som öfverinspektör för sinnessjukvården i riket under år 1906

Följande anstalter, inrättningar och hem hafva af mig under året inspekterats å här nedan nämnda tider:

I Offentliga anstalter för sinnessjuka.
Kristinehamns hospital den 7-8 mars, Vänersborgs hospital och asyl den 10-12 mars, Göteborgs hospital den 14 mars, Växjö hospital den 26 och 28 april, Vadstena hospital och asyl den 2-4 maj, Stockholms hospital den 24 maj, Nyköpings hospital den 5 juni, Piteå hospital och asyl den 20 och 21 juni, Hernösands hospital den 27 och 28 juni, Växjö kriminalasyl den 14 augusti, Korsberga-kolonien den 15 och 16 augusti, Lunds asyl den 22 och 23 september, Vänersborgs hospital och asyl den 25-27 oktober, Malmö asyl den 31 oktober, Lunds hospital och asyl den 1-4 november, Stockholms hospital den 12-13 november, Upsala hospital och asyl den 16-19 november.

II Enskilda, med K. M:ts tillstånd upprättade anstalter för sinnessjuka
"Peterska hemmet" Upsala (Fru A. Sjögren) den 5 februari Karlshäll vid Stockholm (Fröken L. Jonsson) den 2 september Sigtuna (Fru V. Eriksson) den 15 oktober Solna Sjukhem, Sundbyberg den 16 oktober Holmehus, Malmö (Fröken S. Hermansson) den 31 oktober Katrinelund, Malmö (Fru E. Lenvall) den 31 oktober "Peterska hemmet", Upsala den 8 november Vångelsta, Upsala Näs (Fru A. Forsslöf) den 8 november.

III Med K. M:ts tillstånd upprättade anstalter för obildbara sinnesslöa
"Bethaniahemmet" i Göteborg (Fröken B. Hansson), för afsyning, den 13 mars Carlsvik vid Södertelje (Föreningens för sinnesslöa barns vård i Stockholm) för afsyning, den 5 april Johannesberg vid Mariestad (Skaraborgs- och Älfsborgs län) den 16 mars "Kronobergs läns asyl" (enskild förening) den 27 april, Vilhelmshöjd, Vernamo (enskild förening) den 29 april, "Ebenezer", Jönköping (fröken A. Wilkens) den 30 april, Nyhem, Helsingborg (enskild förening) den 13 augusti, Karlslund, Fresta s:n (Fru M. Krautzen) den 20 oktober, Sofielund, Strömsholm (Västmanlands län) den 22 oktober, Fredriksberg, Vänersborg (Fru E. {A…. Nordin}, för afsyning, den 27 oktober Nyhem och Frändebo, Helsingborg (enskild förening den 30 oktober

IV Enskilda ej legitimerade hem för sinnessjuka och sinnesslöa:
Hufvudsta vid Stockholm (fröken M. Pettersson) den 21 februari, Fredriksberg, Vänersborg (se ofvan) den 10 mars, Sex enskilda hem i trakten af Växjö den 27 april, Sju enskilda hem i Ö.Korsberga s:n den 16 augusti, Augusta Hyléns hem för obildbara sinnesslöa å Eket i närheten af Jönköping den 5 november.

V Länslasarett:
Gäfle den 31 januari, Norrtelje den 20 februari, Östersund den 30 juni, Länsupptagningsanstalterna vid hospitalen i Kristinehamn, Hernösand, Lund och Upsala, i samband med inspektion af ifrågavarande hospital.

VI Försörjningsinrättningar:
Gäfle den 30 januari, Jönköping den 30 april, Stockholm 17 och 19 maj, Norrköping den 8 juni, Helsingborg den 13 augusti, Karlstad den 23 oktober.

Inspektionsförrättningarne ha liksom under föregående år ägt rum i öfverensstämmelse med på förhand uppgjorda af K. Medicinalstyrelsen fastställda reseplaner. Hvarje resa har i allmänhet omfattat en tid af 2-4 veckor, utom beträffande hufvudstadens närmaste omgifningar, hvaraf kortare enstaka resor företagits vid lämpliga tillfällen.

Angående de offentliga anstalterna är följande att anföra. I allmänhet har hvarje anstalt besökts endast en gång. Å Vänersborgs hospital har jag dock förrättat två fullständiga inspektioner med anledning af det stora antal patienter som därstädes under året intagits; af liknande anledning har jag inspekterat hospitalet och asylen i Växjö två gånger. Utom i och för ordinarie inspektion har jag dessutom besökt Stockholms hospital och Lunds asyl en gång hvardera af särskild anledning.

Antalet nyintagna uppgick vid föregående års inspektioner till 532. Motsvarande tal år 1906 har varit 1 324, beroende på att under sista månaderna af år 1905 och under år 1906 ett stort antal nya platser blifvit disponibla, nämligen vid Vänersborgs nya hospital och asyl 1 000 platser, vid Växjö hospital hufvudsakligen å Kriminalasylen – 134 platser, vid Piteå hospital 64 platser och vid Kristinehamns hospital 12 platser.

De för akuta fall afsedda "hospitalspaviljongerna" vid Vänersborg synas för sitt ändamål lämpliga och med afseende å utrymmesförhållandena fullt tillfredställande. Asylafdelningarne äro sammanförda i väl stora block samt äro i och för sig större än önskligt vore. Utrymmet i daglokalerna härstädes är någorlunda godt, men den långsträckta formen af dessa lokaler gifvetvis olämplig. Ännu olämpligare är att olika delar af daglokalerna bilda vinkel mot hvarandra. De för större delen af dessa afdelningar gemensamma matsalarne och arbetsrummen äro däremot att räkna till de lyckligare anordningarne å antalten.

Kriminalasylen i Växjö utmärker sig för mycket goda utrymmesförhållanden både med afseende å betjäningsrum och sjuklokaler. De senare syntes komma att visa sig mycket ändamålsenliga så till vida som de erbjuda rikliga tillfällen till en lätt öfversikt af patienterna äfvensom till reparation af olika element. De rent mekaniska säkerhetsanordningarne beträffande dörrar och fönster m.m. komma dock antagligen att visa sig något otillräckliga.

Angående de mindre omfattande nybyggnaderna i Piteå och Kristinehamn är här intet att anföra.

Beläggningen af Vänersborgs hospital och asyl började den 26 september 1905 och har sedan fortgått så raskt att vid min senare inspektion – den 25-27 oktober 1906 – hade intagits tillsammans 782 patienter (390 män, 392 kv.), hvaraf dock 49 åter blifvit utskrifna eller aflidit. Af de intagna hade 264 öfverflyttats från annan statens anstalt och 71 från jämförliga kommunala inrättningar. 128 hade ursprungligen erhållit löfte om plats å annan statens anstalt, med sedan hänvisats till Vänersborg. De återstående 319 (156 män, 163 kv.) hade direkt anmälts till inträde å denna anstalt.

Å Växjö hospital som efter genomgången om- och tillbyggnad började att åter kunna beläggas i mars 1905, var ännu vid min inspektion i slutet af april 1906 icke alla platser belagda, i någon mån och bland annat beroende på att lämpliga patienter för den nya kolonivillan saknades. Under året har därför ett antal lugna och stillsamma patienter öfverflyttats från andra hospital till Växjö. En del af dessa hafva sedermera öfverflyttats till kolonien i Korsberga.

Kriminalasylen vid Växjö hospital som vid förenämnda inspektion nyss börjat tagas i bruk hyste vid min inspektion den 14 sistlidne augusti 65 patienter, hvaraf 29 i närmaste öfverensstämmelse med af mig i anledning af föregående inspektioner under året lemnade förslag, öfverflyttats från andra anstalter.

Angående beläggningen af nybyggnaderna vid Pietå och Kristinehamn se nedan.

Med afseende på de nyintagnas behof af anstaltsvård har under året intet annat varit att anmärka än att i några fall patienten i följd af den långa väntetiden vid ankomsten till anstalten befunnit sig i mer eller mindre framskriden konvalescens; i ett fall – hvarom mera nedan – kunde öfverhufvud taget intet tecken till sinnessjukdom iakttagas under pat:s vistelse å anstalten. Vidare har det liksom under föregående år förekommit en del mera kroniska fall hvilka efter allt att döma med någon god vilja bort kunna vårdas i hemmet.

Hvarken i dessa fall eller i några andra har jag dock funnit anledning att förordna om utskrifvning utan har inskränkt mig till att muntligen eller i några fall i mina inspektionsberättelser uttala min mening om sådana förekommande fall.

Af de patienter som jag vid 1905 års inspektioner sålunda uttalat mig om hafva en del nu utskrifvits andra hafva försämrats, andra åter vid närmare observation och efter från hemmet inhämtade upplysningar befunnits icke lämpligen kunna utskrifvas.

Af kriminalpatienter hafva följande "otillräkneliga" under året utskrifvits med Medicinalstyrelsens medgifvande och sedan jag på Styrelsens anmodan i ärendet afgifvit yttrande.

1:o Lars Persson fr. Gislöf, från Lunds hospital. Tillfrisknad

2:o Frans Otto Gustafsson fr. Ljungby. Pat. som i afvaktan å plats på hospital eller asyl förvarats å länsfängelse omkring 3 år och under senare hälften af denna tidrymd synts vara frisk hade under sin vistelse å Lunds asyl ådagalagt en viss grad af hämning och kanske någon slöhet, men f.ö. ej visat tecken till sinnessjukdom. Han har erhållit tjänst hos enskild person och lär sköta sig väl.

3:o Per Erik Johan Jonsson fr. Stockholm; en ung man som flera gånger varit straffad för stöld m.m., ådrog sig en fängelsepsykos, som varade efter frigifningen. Begick snart ånyo stöld och blev på grund af sinnessjukdom frikänd. Vårdades sedermera under cirka ett halft år i flera repriser å Katarina sinnessjukhus och tillfrisknade under denna tid så småningom. Då han i början af 1906 intogs å Stockholms hospital var han frisk och förblef så till utskrifningen. Med anledning af att Direktionen på grund af E:s samhällsvådlighet vägrat bifalla öfverläkarens framställning om E:s utskrifning afgaf jag på Styrelsens anmodan utlåtande i ärendet och framhöll dervid, att E. utan tvifvel ej numera vore sinnessjuk, men att "han torde väl kunna betecknas såsom psykiskt abnorm så till vida som han med all sannolikhet äfven för framtiden kommer att visa sig omöjlig för den sociala sammanlefnaden och farlig för samhället genom upprepade lagstridiga handlingar (i själfva verket hade han hunnit rymma, begå åtskilliga stölder och bli dömd till straffarbete innan frågan om hans utskrifning från hospitalet blef formligen afgjord) men detsamma torde gälla om flertalet af de individer som gång på gång efter i allmännhet korta frihetsstraff frigifvas från straffanstalter till uppenbar våda för samhällets säkerhet. Så beklagligt det än må vara att samhället för närvarande saknar tillräckliga utvägar att på ett effektivt sätt skydda sig mot dylika individer, lär det dock icke kunna ifrågasättas att för åstadkommande af sådant skydd anlita de offentliga anstalterna för sinnessjuka, hvilkas karaktär af sjukvårdsinrättningar därigenom skulle alldeles förryckas".

4:o C.V. Dahlberg fr. Sthlm från Växjö kriminalasyl. Tillfrisknad Med afseende på de sjukas behandling och skötsel är följande att anföra: Enligt hvad jag vid mina inspektioner kunnat inhämta har betjäningspersonalen på de flesta anstalter varit mera stabil än under närmast föregånde år. I allmänhet hafva inga svårare anmärkningar förekommit mot betjäningens sätt att bemöta och vårda de sjuka; till betjäningens beröm kan anföras att de, där undervisningskurser förekommit omfattat dessa med intresse samt att de i det hela ganska väl satt sig in i den moderna sinnessjukvårdens princip att bemöta äfven de oroligaste och mot svårskötta med lämpor och vänlighet utan anlitande af tvångsmässiga åtgärder.

Vid ett par under året inträffade olycksfall har emellertid försumlighet från betjäningens sida varit medverkande orsak. Dessutom är här att anteckna den under särdeles försvårande omständigheter begångna misshandel af visserligen i och för sig ganska lindrig art, som begåtts af några skötare vid Lunds asyls mansafdelning äfvensom det i samband härmed förekommande hotet om allmänn och omedelbar arbetsnedläggelse, som föranledde mig att enligt Styrelsens uppdrag företaga en särskildt resa till Lund.

Med anledning af ifrågavarande uppträden anställdes mot årets slut kvinlig betjäning å hela A-paviljongen vid Lunds asyls mansafdelning, nämligen en skolad öfversköterska tvenne s.k. ansvariga sköterskor, nämligen en för hvarje avdelning A, och A,, samt tillsammans 10 undersköterskor, summa 13. i stället för förutvarande 10 skötare.

Vid min förnyade inspektion å anstalten den 1-4 november hade denna åtgärd nyligen genomförts och hade, enligt hvad som meddelades, mottagits med allmänn belåtenhet bland patienterna samt dittils icke vållat någon olägenhet, hvarför man torde kunna hoppas att detta första försök större omfattning att anlita uteslutande kvinlig betjäning för lugnare män skall utfalla väl och mana till efterföljd å andra anstalter.

Å ett par af dessa har dessutom under året användningen af kvinlig betjäning å mansafdelningarne i någon mån utsträckts nämligen dels å Piteå hospital och asyl, hvarest en sköterska anställts i tuberkulospaviljongens afdelning för män, dels äfven å Upsala hospital, hvarest fyra sköterskor, hvaraf en skolad öfversköterska, omställts på en halforolig öfvervakningsafdelning, samt å Upsala asyl, där 3 sköterskor, hvaraf en skolad öfversköterska fått tjänstgöra å A paviljongen på manssidan. Förra året utgjorde antalet sköterskor å mansafdelningarne 28; under detta år har, som af det nyss anförda framgår tillkommit 21, hvadan hela antalet nu uppgår till 49.

Användningen af kvinlig betjäning för sinnessjuka män har naturligtvis sina gränser, kanske mest med hänsyn till ledningen af de manliga arbetena, men för upnående af tillfredställande betjäningsförhållanden är utan tvifvel anställande af kvinor i största möjliga omfattning ett af de medel som mest förtjänar komma i åtanke.

Ett annat medel i detta syfte som Medicinalstyrelsen under senare år egnat sin uppmärksamhet åt är beredande af familjebostäder för gifta skötare. Sedan min förra årsredogörelse afgafs hafva också tillkommit 8 familjebostäder för skötare, nämligen 4 i 2 byggnader vid Kristinehamns hospital och samma antal vid Piteå hospital och asyl. Dessutom äro 6 lägenheter under uppförande vid Upsala hospital och asyl, hvarjämte frågan om anordnande af dylika lägenheter vid Lunds hospital sedan länge förberdts men ännu är beroende på K.: M:ts pröfning.

Undervisningskurser för betjäningen har äfven under året förekommit vid anstalterna i Stockholm, Upsala, Lund och Kristinehamn. De hafva som ofvan nämnts omfattats med intresse eller t.o.m. verklig ifver af betjäningen, men de läkare som hittils frivilligt ålagt sig mödan med dessa kurser hafva allmännt förklarat arbetet väl betungande för att årligen kunna upprepas, såvida icke särskildt ersättning härför kan utverkas. Medicinalstyrelsen har också gjort underdånig framställning i detta syfte. En annan åtgärd till främjande af sjukvårdspersonalens utbildning har äfven under året vidtagits i det att nämligen, öfverläkaren vid Upsala hospital e.o. professor Frey Svensson sökt och erhållit statsanslag för utarbetande af en lärobok till ledning vid undervisningen af betjäningen

Å Stockholms hospital var vid min inspektion därstädes i november månad en ny öfvervakningsavdelning för lugna män under inredning och i det närmaste färdig.

Å Upsala hospitals mansafdelning har en ny öfvervakningsafdelning om 7 platser afsedd för de allra oroligaste männen tagits i bruk

Å Lunds hospitals kvinoafdelning var vid min inspektion i november en öfvervakningsafdelning för nattlig tillsyn af ett 10-tal osnygga kvinor under inredning och i det närmaste färdig.

I enlighet med hvad jag förra året påpekat önskvärdheten af har nu äfven å Lunds asyl öfvervakningsavdelningar anordnats på hvardera könssidan med ett 30 tal platser

Vid Växjö hospital hafva de nya öfvervakningsafdelningarne under året blifvit till fullo tagna i bruk. Då den under byggnad varande upptagningsanstalten för Kronbergs och Blekinge län delvis är afsedd till öfvervakningsavdelning äro emellertid hithörande anordningar å Växjö hospital fortfarande ej definitiva.

Detsamma gäller förhållandena å Växjö kriminal asyl och Vänersborgs hospital och asyl, hvilken ännu ej äro tillfullo belagda. Relativt rymliga och antagligen tillräckliga öfvervakningsavdelningar finnas emellertid här.

Å Piteå hospital och asyl hafva tillkommit 16 öfvervakningsplatser å hvardera könssidan (en sal för 9 stillsamma, 1 sal för 7 oroligare jämte ett enkelrum i reserv.)

Å ett par mindre anstalter hafva öfvervakningsafdelningarna tidtals varit tämligen klent belagda om dagarne, men i allmännhet har klagats öfver otillräckliga öfvervakningsresurser.

Förnämligast med anledning af nya öfvervakningsafdelningars tillkomst har sjukvårdspersonalens antal ökats på ett flertal hospital. På ett par anstalter har äfven tillkommit en skolad öfversköterska. Nattvakterna ha nu i allmänhet ordnats så att för den nattliga tillsynen anställts särskild personal utan dagtjänstgöring, hvilket visat sig mycket fördelaktigt, särskildt med hänsyn till upprätthållande af snyggheten.

Öppna afdelningar finnas som förut vid Upsala Lund, Hernösand (och i viss mening äfven i Vadstena). Under året ha tillkommit och delvis tagits i bruk tvenne kolonivillor de första i sitt slag inom riket, nämligen en vid Växjö hospital med 34 platser och en vid Piteå hospital med 20 platser. Under våren resp. sommaren då jag besökte dessa anstalter hade emellertid dessa villor ännu ej blifvit till fullo belagda (i Växjö 19 pat, i Piteå 4).

Familjevården hos gifta skötare har under året utvidgats i det att som förut nämnts 8 lägenheter för skötarefamiljer tillkommit I Kristinehamn hade vid min inspektion därstädes i mars endast 3 nya patienter öfverflyttats till familjevård. I Piteå däremot hade samtidigt vid familjebostädernas tagande i bruk kunnat öfverflyttas 12 patienter, af hvilka ingen sedermera behöft återflyttas på grund af försämradt sinnestillstånd. I Kristinehamn, där förut funnits plats för 6 patienter i familjevård hade en och annan återflyttning förekommit men äfven där hade under året i allmännhet allt gått bra.

Utom de som sålunda vårdas å öppna afdelningar, i kolonivillor eller hos gifta skötare hafva å alla anstalter ett större eller mindre antal patienter tillåtelse att gå fritt på området utan tillsyn; så exempelvis å Upsala hospital och asyl ett 40 tal män och omkring 20 kvinor, å Nyköping ett 10 tal patienter etc.

Vid Korsberga kolonien var omsättningen under år 1905 obetydlig på grund af pågående reparation vid moderanstalten, Växjö hospital, där under denna tid endast ett ringa antal patienter kunde intagas. Sedan hospitalet åter börjat mottaga patienter, och sedan från andra hospital dit öfverflyttats ett antal för friare vårdformer lämpliga sjuka, har under år 1906 utackorderingarnes antal vid Korsberga åter kunnat ökas. Från årets början till midten af augusti utflyttades sålunda 23 män och 8 kvinor, summa 38. Hela antalet vårdade uppgick vid sistnämnda tidpunkt till 76 hvaraf 46 män och 30 kvinor. Åtskilliga omflyttningar från ett hem till annat äfven som i några fall återflyttning till hospitalet hade förekommit. Emellertid hade koloniens värksamhet fortgått på ett i det hela mycket tillfredställande sätt, inga olycksfall eller nämnvärda obehag af annat slag hade förekommit, hemmen äfvensom vårdarne och deras familjer gjorde nästan utan undantag ett mycket godt intryck Endast 4 hem hade nedlagts, däraf 3 i följd av familjens upplösning eller afflyttning, några hem som förut bedrifvit okontrollerad sinnessjukvård hade trädt i hospitalets tjänst andra sådana hade anmält sig önska att erhålla patienter från hospitalet. På ett eller annat undantag när hade kolonien varit omfattad med välvilja och förtroende af befolkningen.

Centralhemmet å "Vänhem" hade anlitats för 26 patienter på grund af kroppslig sjukdom, psykisk försämring ombyte af vårdare etc.

Som förut har jag vid mina inspektioner antecknat antalet arbetande patienter samt deras fördelning på olika sysslor. Följande sammanfattning, utvisande alla de olikartade arbeten som förekommit samt antalet därmed sysselsatta torde möjligen kunna hafva något intresse:

För de olika anstalterna äro dessa siffror rätt varierande. Främst kommer Hernösands hospital med 62,1% arbetande af alla uppevarande, därefter Upsala och Malmö asyler (61,8%), Lunds hospital (60,3%) Kristinehamn (60%) etc.

Räknar man å de olika anstalterna hvarje könsafdelning för sig kommer främst Upsala asyls kvinoafdelning med icke mindre än 80,5% arbetande af alla uppevarande, vidare kvinoafdelningarne vid Lunds hospital (76,4%) Upsala hospital (75%) Hernösand (72,9%), och först därefter en mansafdelning, näml. den vid Malmö asyl (68,8%) etc.

Angående orsakerna (frånsedt sängliggande) till sysslolösheten har jag icke sökt förskaffa sifferuppgifter och dylika skulle väl äfven vara vanskliga att erhålla. Påpekas må emellertid i detta hänseende dels kroppslig svaghet eller sjukdom, dels särskildt bristen på chef eller svårighet att anskaffa sådan, hvilket å flera anstalter tidtals i rätt hög grad minskat arbetssiffran. Dessutom förekommer naturligtvis ofta rent tillfälliga orsaker såsom brist på betjäning, särdeles ogynnsam väderlek etc. i följd hvaraf antalet på grund af sinnestillståndet till arbete olämpliga odugliga eller ovilliga naturligtvis är rätt mycket mindre än ofvan anförda siffror synas antyda.

Osnygghetsförhållandena vid de olika anstalterna under året och, för jämförelse, äfven under de närmast föregående, framgå af nedanstående tablå, angifvande antalet osnygga i % af medelbeläggningssiffran under årets gångna månader vid

I en del fall är således en försämring att anteckna, men i det hela hafva förhållandena förbättrats, flerstädes högst väsentligt.

För årets olika månader hafva siffrorna oftast varierat ganska regelbundet, men på vissa anstalter resp. könsafdelningar har en bestämd förbättring kunnat konstateras som följd af nyinrättade öfvervakningsavdelningar eller nattvaktstjänster, eller efter meddelande af skärpta föreskrifter för betjäningen.

Då enligt numera gällande bestämmelser årssammandrag af förteckningarne öfver användning af skyddsmedel som innebära mekaniskt tvång skola biläggas öfverläkarnes årsberättelser till Medicinalstyrelsen torde jag här kunna inskränka mig till följande korta notiser.

Å Upsala och Hernösands hospital hade vid mina besök därstädes intet som hälst sådant skyddsmedel förekommit under den förflutna delen af året. Å Växjö och Kristinehamn hade ingen isolering förekommit; Å sistnämnda anstalt för öfvrigt endast skyddsregel vid långbad samt i ett fall skyddshandskar. Å fleratelet af de återstående anstalterna hade endast i enstaka undantagsfall isolering eller annat gröfre mekaniskt skyddsmedel förekommit. Endast å ett par anstalter användes isolering något oftare, men äfven där vanligen i korta repricer. Någon anledning att antaga missbruk af dylika skyddsmedel har emellertid icke i något fall varit för handen.

Sänglägebehandlingen synes alltjämt få en mera vidsträckt användning. De vid mina inspektioner af mental indikation sängliggande uppgick år 1904 till 231, år 1905 till 322 och under berättelseåret till 451 utgörande 7,7% af beläggningssiffran. Ökningen beror naturligtvis delvis på tillkomsten af nya öfvervakningsafdelningar (se ofvan) men utan tvifvel äfven på en ökad erfarenhet om gagnet om betydelsen af denna behandlingsmetod och dess användbarhet äfven för kroniska fall. Flerstädes har sänglägebehandlingen äfven medfört den sekundära fördelen att trängseln å daglokalerna, särskildt å de oroliga afdelningarne märkbart, minskats till påtagligt gagn för lugnet därstädes.

Antalet sängliggande för kroppsliga sjukdomar har uppgått till 166, hvaraf det alldeles öfvervägande flertalet legat på grund af tillfälliga åkommor och allmänn kroppslig svaghet eller och för lungsot. Af förekommen anledning har jag under senare delen af året vid de flesta inspektioner antecknat antalet lungsotssjuka å hvarje anstalt. Å Piteå hospital och asyl var antalet 4 män och 5 kvinnor, å Hernösand 2 män, 1 kv., å Vänersborg 4 män, 6 kv, å Lunds hospital 2 män, 4 kv., å Upsala hospital ingen man, 2 kvinor; å Upsala asyl 7 män, 5 kv. De absoluta talen äro alltså öfver allt små, i allmänhet ej öfver 5 å hvardera könssidan, äfven å de största anstalterna

I Piteå finnes en särskildt paviljong för lungsotssjuka; å öfvriga anstalter äro dessa sjuka placerade här och hvar å afdelningarne eller så vidt möjligt sammanförda på en viss afdelning de som expektorera vanligen i enkelrum.

Något kännbart behof af särskilda tuberkulosafdelningar kan väl knappast anses vara för handen. I alla händelser finnes åtminstone för närvarande mycket som är mera trängande att nyanskaffa eller förbättra å hospitalen och asylerna.

Antalet, i procent, af de under olika år anmälda exspektanterna meddelas här nedan, hvarvid för jämförelse anföras äfven motsvarande siffror från föregående år

Häraf framgår att det relativa antalet under det löpande året eller näst föregående år anmälda oafbrutet sjunkit från 75,2% år 1903 till 55% år 1906 och att antalet äldre exspektanter i motsvarande grad ökats från 24,3% till 45%.

Stagnationen å statens anstalter för sinnessjuka har således blifvit allt svårare, hvilket äfven framgår däraf att hela antalet exspektanter enligt de till Medicinalstyrelsen inkommande halfmånadsrapporterna den 1 januari 1906 uppgick till 2 137 och vid årets slut till 1 839 (enligt mina anteckningar vid inspektionerna voro motsvarande siffror 2 307 och 1 835) ehuru under året äfven 700 nya platser tagits i bruk, hvadan alltså antalet exspektanter faktiskt stigit med omkring 400.

Den sålunda alltjämt stegrade efterfrågan om plats å statens anstalter för sinnessjuka utgör visserligen ett glädjande vittnesbörd om en alltmera spridd insikt om angelägenheten af att bereda de sinnessjuka nödig vård, men utan tvifvel äfven om en enligt min uppfattning öfverdrifven benägenhet att anlita statens anstalter äfven för relativt lättskötta kroniska fall, samt en ingalunda lofvärd tendens särskild hos fattigvårdsmyndigheterna, åtminstone å landsbyggden, att alldeles befria sig från hvarje direkt omvårdnad om obemedlade sinnessjuka.

Äfven om det icke torde vara alldeles hopplöst att genom upplysningsarbete motarbete ifrågavarande tendenser synes det dock för närvarande vara fara värdt att utrymmet å statens sinnessjukanstalter skall komma att visa sig otillräckligt äfven sedan Medicinalstyrelsens plan till den offentliga sinnessjukvårdens ordnande blifvit genomförd.

Till förekommande häraf synes det mig anleläget att Medicinalstyrelsen till närmare pröfvning upptager en fråga som också från andra synpunkter icke utan men för sinnessjukvården inom riket längre kan lämnas åsido, nämligen frågan om anordnandet i större utsträckning än hittils af organiserad under offentlig kontroll stående familjevård af sinnessjuka. Då hospitalsläkarne äro de som hvar på sin ort bäst känna de lokala förutsättningarne för realiserandet af en sådan plan får jag hemställa att Medicinalstyrelsen ville anmoda Psykiatriska föreningen, hvilken som bekant utgör en sammanslutning af nämnda läkare, att upptaga frågan till diskussion samt att om möjligt åstadkomma en förberedande utredning af densamma samt att sedermera efter samtliga direktioners hörande, utse delegerade för att tillsammans med representanter för Medicinalstyrelsen vidare öfverlägga i ärendet.

Väntetiden för de under året intagna har, som af nedanstående tabell synes,ställt sig på följande sätt i förhållande till näst föregående år.

Oakttadt närmare 300 patienter öfverflyttats till Vänersborgs hospital och asyl samt till Växjö hospital och asyl har således väntetiden å hospitalen i genomsnitt varit längre än under 1905 hvaremot å asylerna någon lättnad synes hafva inträdt

Liksom förut har äfven under berättelseåret vid granskningen af intagningshandlingarne upptäckts en del formella bristfälligheter, företrädesvis å bilagor af äldre datum eller sådana som remitterats från annan anstalt. Sedan jag, med anledning af att dessa felaktigheter till stor del synts bero på osäkerhet om den riktiga tolkningen af hithörande bestämmelser, hos Medicinalstyrelsen gjort hemställan om förtydligande föreskrifter har Styrelsen i detta hänseende utfärdat ett cirkulär till samtliga hospitalsdirektioner

Endast ett läkarebetyg har blifvit föremål för anmärkning på grund af bristfälligheter af reel innebörd. Patienten, hvilken betyget gällde, var emellertid otvifvelaktigt sinnessjuk och i behof af anstaltsvård.

Den i min föregående årsberättelse omnämnda oegentligheten med afseende på anmälan om förmyndarevård vid en anstalt har nu blifvit rättad.

Beträffande intagning af sinnessjuka hvilka i avseende till sinnessjukdom förklarats ej kunna till ansvar fällas för begånget brott har det under senare tid, som det vill synas allt oftare, händt att observationspatienter efter afslutad observation och sedan de blifvit frikända, på framställning af öfverläkaren, med Medicinalstyrelsens och vederbörande K. Bh:des medgifvande fått kvarblifva å anstalen. Denna procedur är gifvetvis den i vissa fall enklaste och för den sjuke fördelaktigaste, men står onekligen i strid med föreskrifterna i §§ 29 och 30 af stadgan ang. sinnessjuka, enligt hvilka §§ för inträde å hospital eller asyl för ifrågavarande sjuka fordras bland annat intyg enl. Bil. A. af legitimerad, vid hospitalet ifråga ej anställd läkare.

Vidare har jag under året haft anledning att fästa mig vid att kriminalpatienter af nyssnämnda kategori ej sällan inremitterats genom fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd eller enskild person. Ehuru föreskrifter i detta hänseende saknas torde det väl dock få anses riktigast att endast K. Bfhde tar befattning med dylika patienters öfverlämnande till offentlig anstalt för sinnessjuka.

Med anledning af det nu anförda och med hänvisning till hvad jag i föregående årsredogörelse påpekat med afseende å bristfälliga eller olämpliga bestämmelser rörande den formella proceduren vid intagning och utskrifning af kriminalpatienter, särskildt de på grund af sinnessjukdom frikända får jag hemställa att Medicinalstyrelsen ville taga i öfvervägande huruvida icke åtgärder böra vidtagas för nödiga förändringar i hithörande bestämmelser

Tidpunkten därför synes mig nu vara inne bland annat äfven därför att Kriminalafdelningens vid Växjö uppgift torde böra preciseras och begränsas noggrannare än hvad nu är fallet.

II Enskilda med K. M:t.s tillstånd upprättade enskilda anstalter för sinnessjuka
Vid årets början gjordes anmälan om oärlighet och brutalt bemötande från en sköterskas sida mot en patient som vårdats å fru A. Sjögrens enskilda anstalt i Upsala. Vid med anledning häraf företagen inspektion å anstalten fann jag anmälan i fråga i allt väsentligt befogad. Ägarinnan själf kunde icke fritagas från att hafva gjort sig åtminstone passivt medskyldig i den brutala behandlingen genom att, om än af oförstånd och bristande omdöme, relatera det skedda så ofullständigt att vederbörande läkare icke funnit anledning att ingripa med nödig skärpa gentemot den felande sköterskan. Vid en senare inspektion mot slutet af året fann jag ingen anledning till anmärkning mot anstalten.

Angående vården om de sjuka å öfriga enskilda anstalter har under året icke förekommit någon som hälst anmärkning. Liksom förut hafva dock i allmänhet å dessa anstalter vårdats åtskilliga väl svårskötta patienter, hvilket föranledt till användande af skyddsmedel som innebära ett mekaniskt tvång, hvilka på en offentlig anstalt antagligen skulle kunnat undvikas.

Fröken Lydia Jonsson har erhållit medgifvande att å anstalten Karlshäll mottaga högst 10 patienter (förut 8).

III Med K: M:t.s tillstånd upprättade anstalter för obildbara sinnesslöa
För dessa torde jag få afgiva fullständig redogörelse senare, efter det att årsberättelserna från de särskilda anstalterna kommit mig till handa.

IV Enskilda ej legitimerade hem för sinnessjuka och sinnesslöa.
Under början af året förekom i tidningarne under sensationella rubriker en historia om en "olaglig inspärrning" å ett "privat dårhus", hvilket befanns vara ett enskildt sjukhem vid Hufvudsta i närheten af Stockholm, hvarest under regelbunden tillsyn af en i Stockholm praktiserande, på sinnessjukvårdens område väl förfaren läkare, plägat vårdas högst 5 sinneseller nervsjuka personer, någon gång äfven kroppsligt sjuka.

Med anledning häraf besökte jag så fort sig göra lät ifrågavarande sjukhem samt infordrade skriftliga förklaringar från de i saken inblandade personerna, hvilka äfven alla med endast ett, men dess mera anmärkningsvärdt undantag tillmötesgingo.

På grund af hvad jag inhämtat och iakttagit kom jag till den slutsatsen att det hvarken förekommit någon olaglighet eller någon inspärrning, att sjukhemmet ifråga verkade på ett fullt lojalt sätt och var på ett betrygande sätt öfvervakadt samt att de läkare som tillrådt den omstridda intagningen handlat fullt korrekt och på goda grunder.

Af öfvriga enskilda hem som jag under året besökt äro några belägna i trakten af Växjö samt stå, med något undantag, på grund af privat aftal under överinseende af Öfverläkaren vid Växjö hospital E. Lindell

Mot ett af de hem, med hvilka dr Lindell icke har någon befattning, framställdes till mig klagomål af en anhörig till en af de där vårdade patienterna, hvilka klagomål dels rörde förhållanden, med hvilka jag icke kunde befatta mig, dels så litet kunde preciseras att de knappt förtjänade något afseende. Emellertid besökte jag kort därefter hemmet ifråga; som befanns vara tämligen enkelt, men snyggt och ordentligt. En patient som jag förut kände och som väl förstod ändamålet med mitt besök förhörde jag rörande förhållandena å hemmet, hvarvid han svarade redigt, men ej anförde något som kunde bestyrka ofvannämnda klagomål.

Mot de enskilda okontrollerade hemmen i Korsberga som jag under året besökt var intet att vikt att anmärka. Som förut nämnts ha en del sådana hem nu trädt i hospitalets tjänst eller gjort erbjudanden härom. Då emellertid antalet okontrollerade hem ej är så litet – de torde omfatta ett trettiotal patienter – har provinsialläkaren i distriktet erhållit uppdrag att tillsvidare till 1907 års slut vissa gånger om året besöka dessa hem.

V Länslasarett.
Å Gefle lasarett hade några mindre lokala förbättringar äfvensom förbättrade anordningar för tillsynen af de sjuka genomförts sedan mitt föregående besök (1902)

Å Norrtelje lasarett befunnos rummen för de sinnessjuka i och för sig ordentliga, snygga och ljusa, men anordningen af de olika lokalerna i det hela högst oändamålsenlig; ej minst på grund häraf var tillsynen otillfredställande. Jag har därför yrkat att lasarettet skulle befrias från all befattning med sinnessjukvård då nu Stockholms läns landsting anordnat en särskild upptagningsanstalt för sinnessjuka, vid Ulfsunda.

Östersunds lasaretts nya afdelning för sinnessjuka syntes vara ändamålsenlig i lokalt hänseende och tillsynen tillfredställande.

VI Försörjningsinrättningar.
Gäfle försörjningsinrättnings afdelning för sinnessjuka, som togs i bruk i December 1904, utmärker sig särdeles fördelaktigt för soliditet, ändamålsenlighet, såväl beträffande planläggningen som snart sagdt hvarje detalj af inredningen, godt utrymme och prydlighet. Läkaren har satts i tillfälle att å statens anstalter taga kännedom om nyare principer och metoder inom sinnessjukvården. En kvinlig öfversköterska har den närmaste tillsynen öfver afdelningen. Det hela är med ett ord ordnadt på bästa sätt och fullt modernt sjukhusmässigt.

Vid Jönköpings försörjningsinrättning har afdelningen för sinnessjuka, hvilken vid mitt besök därstädes år 1902 befann sig i ett bedröfligt skick, nu blifvit moderniserad och tillbyggd. I följd af de förbättrade lokala anordningarne har också en human och efter omständigheterna rationell omvård nad om de sinnessjuka kunnat genomföras, hvilket nogsamt förmärktes på den rådande ordningen och snyggheten samt de sjukas i allmännhet ordnade och stillsamma uppträdande

Asylen för sinnessjuka vid Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning tillfredställer alla rimliga anspråk på en god sinnessjukvård för kroniska och obotliga fall. Anmärkas kan dock, att asylen nästan permanent är öfverbelagd, samt att läkarekrafterna äro otillräckliga. Denna sistnämnda brist har dock kort efter min inspektion afhjälpts i det att en särskild öfverläkare anställts för denna del af försörjningsinrättningen. Af utrymmesskäl vårdas väl ett hundratal sinnessjuka spridda här och hvar på inrättningens afdelningar för kroppsligt sjuka resp. invalida fattiga, med anledning hvaraf jag framhållit önskvärdheten af att dessa sinnessjuka så vidt möjligt sammanföras i särskilda lokaler samt att tillsynen för dem ordnas på ett mera betryggande sätt. Slutligen har jag beträffande inrättningen i dess helhet anmärkt att den samma ehuru faktiskt numera använd alldeles öfvervägande för sjukvård likväl saknar den för sjukvårdsinrättningar sedvanliga organisationen med läkare som chef.

Vid Helsingborgs försörjningsinrättning har sedan några år varit å bane förslag till uppförande af en särskild afdelning för sinnessjuka, hvarom jag tid efter annan blifvit rådfrågad.

Vid mitt besök därstädes under detta år erfor jag att ifrågavarande förslag nu blifvit tillsvidare öfvergifna på grund af ifrågasatt förflyttning af hela inrättningen. En del provisoriska anordningar för åstadkommande af en bättre vård om de sinnessjuka hade emellertid vidtagits, hvilka anordningar, om än enligt sakens natur delvis rätt otillfredställande, likväl innebära ett betydligt framsteg.

I Norrköping har under året medel beviljats till en helt och hållet ny försörjningsinrättning, som bland annat kommer att innefatta en särskild byggnad för sinnessjuka. Ritningarne till denna byggnad har af mig granskats på anmodan af fattigvårdsstyrelsen, och synes komma att blifva för sitt ändamål lämplig.

Vid Malmö försörjningsinrättning är under uppförande en ny ganska stor afdelning för sinnessjuka, hvilken jag under året besett, utan att dock däröfver afgifva berättelse, enär byggnaden ännu var i ofullbordadt skick. Den syntes åtminstone hafva mycket godt utrymme för det beräknade antalet sjuka.

Af ofvanstående och af hvad jag i föregående årsberättelser anfördt torde framgå att numera åtminstone i rikets största städer den kommunala sinnessjukvården är, eller efter all anledning inom kort blir, ordnad på ett efter omständigheterna tillfredställande eller alla rimliga fordringar fullt motsvarande sätt.

Karlstads försörjningsinrättning besökte jag närmast med anledning af därifrån till Medicinalstyrelsen inkomna, för öfrigt alldeles obefogade klagomål. De lokala förhållandena voro oförändrade och föga tillfredställande. Planer till en ny försörjningsinrättning äro å bane.

Beträffande min värksamhet i öfrigt är följande att anföra.

Den 11 och 12 maj deltog jag i den definitiva utstakningen af de till hufvudkomplexen hörande byggnaderna vid det blifvande hospitalet i Säter.

Den 22 juni förrättade jag ekonomisk inspektion af Piteå hospital

Med anledning af nådiga remisser har jag på anmodan af Medicinalstyrelsen afgifvit yttrande angående ifrågasatt godkännande af en del anstalter för sinnesslöa resp. sinnessjuka (Hjorted, Fredriksberg, Nyhem och Frändebo, Flisby och Eket, Ulfsunda)

Vidare har jag deltagit i en af Medicinalstyrelsen tillsatt komitté för utseende af plats för ett nytt hospital i öfre Norrland och ett i Stockholm jämte utredande af en del härmed i samband stående frågor.

Slutligen har jag varit adjungerad i Medicinalstyrelsen såsom referent för hospitalsärenden den 16 februari, den 16-26 maj samt den 22 augusti-30 september. Därunder har jag bland annat handlagt de flesta till hospitalsväsendet hörande riksdagspetita (ang. förändrade lönevilkor för läkare m.fl. vid statens hospital och asyler, ang. anslag till undervisningskurser för betjäningen, ang. anslag till en första klass afdelning vid Göteborgs hospital m.fl.) samt 16 rättsmedicinska utlåtanden (däraf 2 rörande civilmål) oafsedt att jag dessutom varit särskildt kallad att deltaga vid afgörandet af frågan om f.d. registrator A. Hjertströms sinnesbeskaffenhet

Då det åligger mig att biträda Medicinalstyrelsen vid handläggning bland annat af rättsmedicinska frågor rörande sinnesbeskaffenhet torde jag äfven äga befogenhet att här yttra några ord om det nu brukliga tillvägagåendet vid dessa frågors afgörande i Styrelsen. Att detta är i principielt hänseende oriktigt och praktiskt sedt olämpligt har jag länge varit öfvertygad om, och anser mig icke längre böra underlåta att för Medicinalstyrelsen närmare utveckla grunderna för denna min öfvertygelse.

Den direkta anledningen till att jag nu för denna fråga på tal är några reflexioner i en uppsats om "Straffrätt och psykiatri" af professor B. Gadelius (allmänna svenska läkaretidningen 1906 sid 97 och 113), hvari han bl.a. yttrar att den kollegiala handläggningen af rättmedicinska frågor rörande sinnesbeskaffenhet kan medföra att saken afgöres genom en icke sakkunnig majoritets votum hvilket "innebär en beständig risk och osäkerhet med afseende på vederhäftigheten och värdet af medicinalstyrelsens domar beträffande tillräknelighet", äfvensom att "den erfarenhet som inom Medicinalstyrelsen vunnits beträffande dessa ärenden talar sålunda mer än tydligt därför att behandlingen af dessa viktiga ärenden bör från de öfriga skiljas och anförtros åt en fullt sakkunnig institution" som lämpligen kunde utgöras af en tremannanämnd, bestående af Medicinalrådet för hospitalsärenden, öfverinspektören för sinnessjukvården samt en tredje sakkunnig person, som af generaldirektören i samråd med de båda nyssnämnda utses för viss tid.

Jag är i allo ense med professor Gadelius i hans nu relaterade uttalanden, men har på grund af min större personliga erfarenhet om arbetssättet i Medicinalstyrelsen ännu något att tillägga.

Att det rättsmedicinska bedömandet af sinnesbeskaffenhet ytterst bör grunda sig på en tillförlitlig klinisk diagnos af den möjligen föreliggande psykiska sjukdomen eller defekten lär väl icke med framgång kunna bestridas. Lika litet kan det förnekas att Medicinalstyrelsens medlemmar, med undantag af referenten för hospitalsärenden, icke rimligen kunna förutsättas äga nödig kompetens med afseende å diagnosen af ifrågavarande lidanden.

Anledningen till att en eller annan, stundom flertalet inom Styrelsen icke kan ansluta sig till referentens mening i dessa frågor är äfven enligt min erfarenhet den, att de stundom icke ens till namnet och ofta föga mera än till namnet känna den sjukdom som är i fråga, eller ock att
förekomsten eller saknaden af vissa mera i ögonen fallande symtom tillmätas en väsentlig, stundom afgörande betydelse, ehuru de i själfva verket äro af ringa eller ingen vigt för diagnosen.

I följd häraf kan det dels inträffa att meningar afvikande från referentens göra sig gällande i sådana fall där ingen rimlig anledning därtill kunnat af referenten förutses, dels ock lika öfveraskande hända, att i de för referenten själf tvifvelaktiga fallen, hvilka i en märkligt sakkunnig församling väl kunnat vara ägnade att framkalla meningsbrytningar, referentens mening utan diskussion vinner enhällig anslutning.

Denna sistnämnda sida af saken, som innebär att referenten vid tvifvelaktiga falls afgörande saknar stöd af annan sakkunnig inom styrelsen är det ingalunda minst betänkliga med den nuvarande ordningen för här ifrågavarande ärendens handläggning.

I hvilket fall som hälst lemnar denna ordning rum för ett osäkerhetstillstånd som från rättskipningens synpunkt måste anses ganska betänkligt och som näppeligen kan afhjälpas på annat sätt än därigenom att afgörandet af rättsmedicinska frågor rörande sinnesbeskaffenhet undandrages omröstning inom Medicinalstyrelsen. Därmed skulle äfven undannödjas det personliga obehaget för styrelsens i dessa frågor icke sakkunniga medlemmar att nödgas afgifva sitt votum endera på grund af referentens auktoritet, hvilket innebär ett uppgifvande af medbestämmanderätten och pligten eller ock efter öfverväganden som nödvändigtvis endast ofullständigt äro grundade på värklig sakkännedom.

Det kan låta tänka sig att Medicinalstyrelsen, ehuru måhända icke utan en känsla af det otillfredställande i nuvarande ordning likväl snarast är benägen att bibehålla densamma såsom en garanti mot befarade ensidigheter och öfverdrifter från den sakkunnige referentens sida.

Men korrektivet häremot tillhör i själva verket vederbörande domstol som icke är bunden af något sakkunnigt utlåtande utan obestridligen äger fri pröfningsrätt med afseende å giltigheten af grunderna för de slutsatser som i ett sådant utlåtande uttalas, äfvensom befogenhet att korrigera dessa slutsatser för så vidt de skulle gå utöfver de af gällande lag och rättsåskådning utstakade gränserna.

I detta sammanhang vill jag vidare erinra om ett par andra Medicinalstyrelsen tillhörande värksamhetsområden inom hvilka erfordras mera speciel sakkunskap och större personlig erfarenhet än som läkare i allmännhet ha anledning att förvärfva, nämligen de rättskemiska undersökningarne och kontrollen af difteriserum. Afgörandet af hit hörande frågor är öfverlemnadt åt en enda hvardera på sitt område specielt sakkunnig person och Medicinalstyrelsens befattning med dennes utlåtanden innefattar så vidt jag vet aldrig någon saklig pröfning rörande pålitligheten af de slutsatser som i utlåtandet förekomma, utan inskränker sig till en ren expeditionsakt.

Den sålunda å dessa områden som själfklar insedda grundsatsen att öfverlemna ansvaret för den specielt sakkunniges utlåtande åt honom själf borde väl äfven kunna erkännas beträffande det rättsmedicinska bedömandet af sinnesbeskaffenhet, som obestridligen är en fråga af fullt lika speciel art som dem hvilka tillhöra rättskemisten och serumkontrollanten, och fullt ut lika främmande för flertalet läkare; dessutom är det ju icke här fråga om att öfverlemna afgörandet åt en enda person utan åt en nämnd af tre personer.

Som ofvan antydts anser jag det själfklart att i denna nämnd böra ingå medicinalrådet för hospitalsärenden och öfverinspektören för sinnessjukvården samt en tredje, på det psykiatriska området erfaren person, förordnad för viss tid af Medicinalstyrelsen eller på sätt professor Gadelius föreslagit. Jag anser det visserligen äfven själfklart att denna tredje person hälst borde vara e.o. professorn i psykiatri vid Karolinska institutet, men då denne icke är skyldig att åtaga sig den befattning som här är i fråga och måhända icke alltid kan vara villig eller i tillfälle härtill, så torde en allmän bestämmelse i denna riktning icke kunna ifrågasättas.

Då medicinalrådet för hospitalsärenden och öfverinspektören under stor del af året icke samtidigt äro i staden och då äfven den tredje ledamoten i nämnden säkerligen någon tid af året under semester eller tjänstledighet blir borta kan det näppeligen ifrågasättas att alla utlåtanden skola handläggas af nämnden i dess helhet. Det torde också vara tillräckligt betryggande att ordna nämndens arbetssätt så, att utlåtande må kunna afgifvas af två bland nämndens ledamöter för så vidt dessa båda kunna enas om samma beslut. Endast för den händelse detta icke sker skulle ärendet uppskjutas, till dess att äfven den tredje ledamoten fått tillfälle att afgifva sitt votum. Då öfverinspektören, som oftast och mest är frånvarande, åtminstone hittils icke plägat inrätta hvarje resa för mera än två till fyra veckor, torde i allmännhet intet obehörigt dröjsmål med afgifvande af utlåtande vara att befara, äfven om meningsskiljaktigheter mellan nämndens öfriga medlemmar mot förmodan relativt ofta skulle förekomma.

Hvarje utlåtande borde undertecknas af de i beslutet deltagande, med rätt för hvar och en att anföra sin afvikande mening och grunderna härför.

Den i styrelsen tjänstgörande referenten skulle sammankalla nämnden samt ombesörja expeditionen af nämndens utlåtanden.

Denna expedition kunde endera ordnas så att utlåtandet underskrefves "å Medicinalstyrelsens vägnar" och ställdes direkt till vederbörande myndighet, samt dit expedierades såsom referentmål efter anteckning därom till Styrelsens protokoll, eller också, att utlåtandet adresserades till Styrelsen och genom denna öfverlemnades till vederbörande myndighet med en af generaldirektören undertecknad remissakt.

Ett särskildt arvode åt den medicinalstyrelsen ej tillhörande ledamoten i nämnden blefve naturligtvis nödvändigt. Dessutom borde ett väsentligen förhöjdt arvode beredas läkareamanuensen på hospitalsroteln mot bestämdt föreskrifven skyldighet för honom att enligt referentens anvisningar uppsätta alla reciter i här ifrågavarande mål. Hittils har ifrågavarande amanuens af hänsyn till det med hans tjänst förenade knappa arvodet endast undantagsvis anlitats för sådant ändamål. Men då referenten för hospitalsärenden utan tvifvel har en större arbetsbörda än någon annan med honom likställd inom Styrelsen förefaller det i hög grad önskligt att han må kunna befrias från den ofta synnerligen tidsödande befattningen med uppsättande af ifrågavarande reciter.
Stockholm i januari 1907
Georg Schuldheis