Jon (Johan Gustaf) Liljegren

Liljegren, Jon (Johan Gustaf), f 27 febr 1791 i Fryele, Jönk, d 2 juni 1837 i Sthlm, Hovf. Föräldrar: hemmansbrukaren Jonas Jonsson o Catharina Nilsdtr. Elev vid Växjö gymn 08, inskr vid LU sept 11, disp pro exercitio april 12, amanuens vid LU:s mynt- o antikvitetskabinett 31 mars 14, FK april 14, disp pro gradu 14 maj 14, mag 22 juni 14, antiquitatum patriæ docens 10 juli 15, eo adjunkt vid LU 19 juni 16, amanuens vid SkS 8 febr 17, eo amanuens vid KB löjan 18, prof:s n h o v 27 mars 19, amanuens vid VHAA 12 sept 22—26, aktuarie i RA 4 febr 23, uppdrag att biträda kammar-arkivinspektoren 23 maj 23, bibliotekarie vid Engeströmska bibi 10 juni 24, riksantikvarie, garde des médailles o sekr i VHAA 5 juli 27 (tf 5 juli 26), tf sekr i RA 28 mars 29, riksbankens garde des médailles 14 juni 32, kansliråds titel 18 jan 34, riksarkivarie från 14 juli 35. - LSkS 26, LVHAA 26, LVVS31.

G 4 maj 1824 m brodösen Anna Maria (Marie) Engel, f 2 mars 1786 i Sthlm, Ad Fredr, d 22 mars 1852 i Norrköping, dtr till viktualie- o grosshandl, kontrollören vid Djurgårdsvarvet Gabriel E o Maria Magdalena Westerlund.

Johan Gustaf L föddes som näst yngst av 12 syskon i ett fattigt småbrukarhem mellan Värnamo o Nydala kloster. Som elev vid Växjö skola från 1803 fick han en tid privatlektioner av sin syssling, den senare prosten Anders Hjelmquist. L intresserade sig redan som barn för "fäderneslandets antikviteter" o introducerades genom den i hemsocknen bosatte majoren B A Ennes (bd 13) på Näsbyholm hos lundaprofessorn Nils Henric Sjöborg, i vilken han fick en gynnare för livet. Han åtföljde sin lärare på arkeologiska resor 1815 o l816, o på Sjöborgs inrådan flyttade han sistnämnda år till Sthlm, där han fann ett verksamt stöd hos den mäktige Lars v Engeström.

L blev snart ett känt namn i huvudstadens lärda värld. Han blev medlem av Manhemsförbundet 1817 o av Götiska förbundet 1821 ("Ingemund den gamle"). Han deltog i utgivningen av HSH o vann fem gånger pris i VHAA för inlämnade arbeten. På egen begäran fick han 1817 till bl a Tegnérs förargelse i uppdrag att översätta o utge på KB förvarade isländska manuskript. Han valde fornaldarsagorna, men resultatet, som trycktes under titeln Skandinaviska fornålderns hjeltesagor, blev inte någon förlagsframgång. Av planerade tio band utkom två o de var alltför lärdomstyngda för att nå en större publik. Arbetet hade dock betydelse för att sprida kunskap om de isländska sagorna i Sverige på 1800-talet. L:s andra stora arbete, Nordiska fornlemningar (delvis med biträde av C G Brunius), är ett planschverk med tillhörande texter. Det kritiserades starkt av den tyske språkforskaren v Schröter, bl a för brister i planläggningen.

L var passionerad runolog. Hans 1821 av VHAA prisbelönta men först 1832 tryckta Run-lära är ganska svårtillgänglig. Den 1833 publicerade handboken Run-urkunder är en samlad översikt av alla kända nordiska runinskrifter o har trots sin opålitlighet i detaljerna fortfarande betydelse som en praktisk uppslagsbok. Sin kritiska begåvning visade L genom att underkänna den mycket omdiskuterade Runamoinskriften, som accepterats som runor framför allt av Finn Magnusen men i själva verket utgörs av naturliga sprickbildningar.

Som riksantikvarie och sekreterare i VHAA ville han anknyta akademins verksamhet till det gamla antikvitetsarkivet, o han lyckades väcka den ur en mångårig dvala. Gustav III-:s medaljakademi omvandlades till ett antikvariskt-historiskt forskningsinstitut. Han förmedlade i akademin den nya anda som utgick från Götiska förbundet. Han tog initiativet till att utarbeta akademins årsberättelser. Under hans tid invaldes flera sv korrespondenter; av dem hade han mest nytta av N J Ekdahl. I sin förteckning över de mest betydande jordfynden i Sverige 1547—1829 visar L intresse för en mera systematisk fornforskning, även om han är sparsam med källhänvisningar. Verksamheten främjades av att B E Hildebrand under L:s senare tid var knuten till myntkabinettet o VHAA, även om samarbetet mellan dem med deras olika begåvning o läggning innebar stora komplikationer.

Trots bl a L v Engeströms stöd blev L förbigången vid tillsättningen 1822 av arkivinspektor i KA. Han fick emellertid redan året därpå K M:ts uppdrag att jämte andra tjänstemän i RA biträda i KA med att tillvarata en del oordnade handlingar. Arbetet ledde till den första överflyttningen till RA av handlingar från KA, bl a av delar av M G De la Gardies arkiv. Aktua-rietjänsten i RA fick L genom v Engeströms stöd efter en på sin tid uppseendeväckande befordringsstrid. Han fick senare svårt att ta ledningen över de förbigångna kamraterna, o hans tjänst i RA har inte avsatt mera märkbara spår. Han tycks ha haft en välvillig syn på handskriftssamlare, o den finländske skriftställaren C A Gottlund uppger, att L med RA-material berikade hans handskriftskollektion.

L:s huvudintresse kom att bli diplomatariet. Han har förtjänsten av att de gamla planerna på att ge ut de sv medeltidsurkunderna nu blev verklighet. Han skaffade i Alexander Seton en driftig förläggare. Företaget blev emellertid äventyrligt. L saknade själv tillräcklig kunskap i att läsa medeltidsstil o kom ihop sig med den mera sakkunnige L F Rääf, som tillhörde redaktionskommittén. Ett första provark underkändes. Därtill kom Setons död o konkursen efter honom. Med hjälp framför allt av Hildebrand lyckades L dock få ut banden 1 o 2: 1—2 av Diplomatarium Suecanum. Sista halvbandet var till större delen Hildebrands verk.

L splittrades på många verksamhetsområden. Med sin småländska seghet o outtröttliga flit hann han med bestående insatser i sina runforskningar, sin fornfyndsinventering o framför allt genom att sätta igång det stora diplomatarieverket. Han ryckte upp VHAA. Däremot förmådde han inte ta något eget nytt grepp, när det gällde att ordna fornsakerna o myntkabinettet, även om vissa försök att bringa reda i samlingarna gjordes. Det arbetet förbehölls hans närmaste medarbetare o efterträdare som riksantikvarie, Hildebrand. Också i RA kom den verkliga uppryckningen först efter hans död med Hans Järta.

L var otymplig som stilist. Flera av hans föredrag i VHAA kunde inte tryckas förrän de litterärt överarbetats. Han tvingades att lita till andras hjälp o blev alltmer beroende av sina medarbetare, framför allt Hildebrand. L:s svagheter gav anledning till omilda omdömen av bl a Tegnér o Geijer. Enligt den senare var han "född till tjänare och hade ambitionerat att bliva chef. Han dog på att på en gång vara chef och vaktmästare, ty han kunde ej släppa någon-deras göromål". Mer förstående var Hildebrand som ansåg, att L var mera förtjänt av beklagande än av klander. Han förmådde inte uppfylla sina ambitioner att utföra alla åtagna uppgifter. Hans otillräcklighet blev alltmer uppenbar. Konflikten mellan vilja o förmåga blev L:s olycka. Hans hälsa försämrades efterhand av det trägna arbetet. Slutet blev tragiskt. En försommardag 1837, samma dag som VHAA hade högtids- o valdag, dränkte sig L i Djurgårdsbrunnsviken.