Knut A Lindroth

Lindroth, Knut Arvid, f 11 mars 1873 i Sthlm, Maria, d 7 okt 1957 där, ibid. Föräldrar: tapetseraren Per Erik L o Hedvig Wilhelmina Andersson. Elev vid Dramatiska teaterns elevskola 91—92, skådespelare vid August Lindbergs teaterföretag i Gbg 92—93 o 94—96, vid William Engelbrechts sällsk 93 — 94, vid Sv teatern i Hfors 96—00, vid Hjalmar Selanders sällsk 00—03, vid Hugo Rönnblads sällsk 03-04, vid Stora teatern i Gbg 04-05, teaterledare o skådespelare i landsorten från 05, uppläsn av dramatik i landsorten i början av 30-talet, skådespelare vid Oscarsteatern i Sthlm 35. - Iqml 48.

Sb m skådespelerskan Anna Lisa Carlsson, f 8 april 1882 i Sthlm, Hedv El, d 14 sept 1968 där, Maria, dtr till vaktmästaren Carl Erick C o Augusta Charlotta Olsson.

Knut L växte upp i ett synnerligen kulturvänligt hem med förstående föräldrar. Både L o systern Manda (1876—1960; först g Björling, senare omg med teaterdir o skådespelaren August Falck) närde tidigt teaterdrömmar, o båda fick följa sin böjelse. Efter läroverksstudier i Sthlm kom L, tillsammans med systern, in på Dramatiska teaterns elevskola. Där gick han endast ett år, men hann under denna korta tid — på teaterchefen G Fredriksons initiativ — debutera i en liten roll, som betjänten Jean i den franska komedin En omvändelse av C de Courcy.

På vitsord från Fredrikson fick L efter elevåret engagemang hos A Lindberg (s 250) vid dennes teaterföretag i Gbg. Där slog L igenom som Främlingen — en Kristusgestalt — i G Hauptmanns Hannele. Andra uppmärksammade roller var Einar i Ibsens Brand samt Horatio i Shakespeares Hamlet. Efter en säsong hos Lindberg gjorde L ett års mellanspel hos det engelbrechtska sällskapet. Där kom han att framträda i ett av de mest spelade styckena, Efter femtio år av Topelius,

I rollen som Richard von Dahlen. Han fick även pröva en för honom ny Ibsen-pjäs, Fru Inger till Ostråt, som Nils Stensson. I Paillerons Sällskap där man har tråkigt spelade L en av sina få komediroller, Roger de Céran. Det var dock åren hos Lindberg som blev avgörande för L:s fortsatta utveckling som skådespelare, men kanske framför allt vad gällde de litterära ambitionerna. Vid en intervju 1912 yttrade L: "Det var min största lycka. Allt vad jag har lärt och möjligen duger till — det har jag att tacka August Lindberg för" (Teater i Sverige utanför huvudstaden, s 193).

Efter de två sista åren hos Lindberg i Gbg sökte sig L till Sv teatern i Hfors, där han stannade till våren 1900. Denna teater, som alltid varit en bra plantskola för unga rikssvenska aktörer o aktriser, leddes vid denna tid av den driftige o artistiskt medvetne V Castegren. Denne såg genast begåvningen hos L, som fick pröva sin kraft i stora uppgifter: titelrollen i A Pauls Kristian II o Erik XIV i samme författares Karin Månsdotter, Ibsen-rollerna Skule Jarl i Kungsämnena o Ulfheim i När vi döda vakna. L blev en publikkär aktör i Finland, o mycket i hans väsen fann genklang i det finska kynnet — allvaret o det drömmande svårmodet.

När L återvände till Sverige, hade han att välja mellan ett anbud från A Ranft o ett från Hj Selander, o han valde att följa den sistnämndes sällskap ut i den sv landsorten. Trots att L var född i Sthlm, tycktes alltid huvudstaden honom för trång. Hos Selander erbjöds L den stora allvarliga repertoaren, som skulle göra honom känd över hela landet: Thomas Thorild i Dönviks prästgård av Rosenberg, titelrollen i Johannes av Sudermann, Henrik klockgjutare i Hauptmanns Den sjunkna klockan o så den roll som länge skulle följa L — Cyrano de Bergerac av sekelskiftets store romantiker E Rostand. Det har sagts att L var "den enda å svensk scen — och förresten ej enbart å svensk scen — som gav illusion åt den svärmiske och hetblodige gascognarens ungdom, då han en gång i seklets början (1901, hos Selander) kreerade rollen å landsortens scener" (Teater i Sverige..., s 182). Det kan också nämnas att i det selanderska sällskapet kom L att för andra gången i sitt liv stå på en stockholmsscen, på Olympiateatern, som hyrts för några framträdanden.

Året tillsammans med H Rönnblads sällskap utmärkte sig L främst i uppgifterna som Prinzivalle i Maeterlincks Monna Vanna, Karl-Hinke i Leipzigers Gamla Heidelberg, o Henrik i Halbes Floden. Då Castegren efter åren i Hfors hade blivit chef för Stora teatern i Gbg anställde han L 1904. Där stannade denne en säsong o kom att berika sin repertoar med bl a följande klassiker: Almaviva i Figaros bröllop av Beaumarchais o Orsino i Trettondagsafton av Shakespeare. Men L framträdde även i några modernare dramatikers verk: ryssarna Tolstojs Uppståndelse, som furst Nechljudoff, o Gorkijs Småborgare, som Tretev (det sistnämnda hade här skandinavisk premiär).

1905 startade L ett eget teaterföretag för att sprida den högre dramatiska konsten över hela vårt land. Ensemblen kom att bestå av många senare uppmärksammade skådespelare, bl a V Sjöström, A Falck, J Ekman, M Björling, A L Carlsson. Starten ägde rum i Örebro 1 sept med Oehlenschlägers romantiska skådespel Axel och Valborg: i titelrollerna teaterchefen o Manda Björling — syskonen återförenade på tiljan. Med bl a detta stycke var man på gästspel i Danmark under den första säsongen. Den andra kvällen i Örebro gav man — som skarp kontrast — Gorkijs Småborgare, o kvällen därpå Rostands Romantik. Sådana kast kom att prägla nästan tre decennier av L:s repertoar — ständiga växlingar mellan romantik o realism, mellan klassiker o moderna dramatiker — men aldrig eftergift åt det banala, åt det publikfriande. Detta var något som kom att prägla hela L:s konstnärsskap, både som skådespelare o teaterledare. Han hade lärt av Lindberg. Av denne ärvde L en annan av sina mest uppmärksammade roller — Hamlet. Danaprinsen hade länge föresvävat honom, alltsedan han spelade Horatio mot Lindbergs Hamlet i Gbg 1896. Denna nya Shakespeare-uppsättning hade premiär i Malmö 24 april 1906, med dekor o kostymer efter mönster från The Adelphi Theatre i London. Recensionerna var då, liksom senare genom åren for denna roll, översvallande: "K L gav oss Hamlet — människan ... Med hela sin själ har han trängt in i rollen, studerat varje nyans, förstått varje dunkelt ord, givit det liv så att det griper omedelbart. — Hans Hamlet blev — i samklang med konstnärens eget kynne — mera kraftnatur och viljemänniska, än svärmare och grubblare" (Teater i Sverige ..., s 186). L behöll Hamlet på sin repertoar långt in på 20-talet.

Det var dock inte endast klassikerna som återfanns på L:s spellista utan även den modernare dramatiken: Ibsen, Strindberg, Tol-stoj, Gorkij, Maeterlinck, Hauptmann, Sudermann, Shaw, Vane. Vad än L framförde fann kritiken det besjälat av sann konstnärlig strävan. I ett Sverige vars smak mycket förändrades under inflytandet av radio o film förblev L den högre dramatikens banerförare. L o hans sällskap fick äran att inviga Sandvikens teater 29 febr 1908 med Hamlet. Våren 1914 gjorde de ett uppmärksammat gästspel i Khvn på Frederiksbergsteatret (senare Betty Nansen-teatret), då man bla spelade Hamlet, Dönviks prästgård o Romeo och Julia.

I början av 1930-talet reste L ensam runt i Sverige med uppläsningar av dramatik — Hamlet, Peer Gynt o Cyrano. Tredje gången i sitt liv L stod på en stockholmsscen var så sent som 1935, på Oscarsteatern i operetten Vita hästen i rollen som Franz Josef. S å erhöll L hederspension ur Ivan Hedqvists fond. Sina sista år ägnade L stor omsorg åt sitt landsställe Fågelvik på Nämdö.

Ur den rikhaltiga repertoaren från nästan tre decenniers verksamhet kan utöver ovanstående nämnas: av Shakespeare Som Ni behagar, Köpmannen i Venedig, Othello, En vintersaga; av Schiller Maria Stuart, Wallenstein; av Ibsen Peer Gynt, Vildanden, Rosmersholm, Ett dockhem; av Strindberg Kronbruden, Fröken Julie; av Björnson Paul Lange och Tora Parsberg; av von Hof-mannsthal Elektra, Det gamla spelet om Envar; av Shaw Mrs Warrens yrke, Djävulens lärjunge; av Vane Till främmande hamn; av Hauptmann Vävarna. — L har även medverkat i spelfilmerna Vem dömer 1922, Kärlekens ögon s å, Ingmarsarvet 1925, Rid i natt 1942 o Rågens rike 1950.