Hugo F Laurell

Laurell, Hugo Fredrik, f 21 nov 1884 i Uppsala, d 23 jan 1959 där. Föräldrar: folkskoleinspektören FD Fredrik L o Sofie Louise Rudelius. Mogenhetsex vid Uppsala h a l 6 juni 03, inskr vid UU 1 sept 03, med fil ex 15 sept 04, MK 14 sept 07, ML 30 maj 12, amanuens vid Akad sjukhusets med avd 15 sept 13—15 sept 14, förest o amanuens vid röntgenavd där 27 aug 14—31 dec 20, förest med undervisn:skyldighet där 17 jan (från 1 jan) 21—49, doc i med radiologi vid UU 4 juni 26, lär i samma ämne 2 aug 27, innehade personlig professur i samma ämne där 16 april 31—30 nov 49. — Uppsala läkarefören:s Hwasserska pris 21 o dess sekelmedalj i guld 45, med hedersdr vid UU 16 sept 27, LVS 37, LVA 40.

G 4 okt 16 i Uppsala m Sigrid Eliza Cecilia Olivecrona, f 10 nov 95 i Strängnäs, dtr till häradsh JD Knut Axel Gustaf O o grev Ebba Christina Mörner.

Hugo L studerade medicin i Uppsala o förblev livet igenom uppsalabo. I 35 år var han verksam vid Akademiska sjukhusets röntgenavdelning. Från ytterst blygsam början skedde under hans ledning en fortlöpande utveckling av avdelningen i takt med de tekniska framstegen. Han följde noggrant den vetenskapliga litteraturen. Med helhjärtat engagemang utformade han den röntgendiagnostiska verksamheten, som genomgick en ytterst snabb utveckling under denna tid, o präglade arbetssättet med egna idéer o uppslag. Han inarbetade diagnostiken i det kliniska arbetet o med sin skarpa iakttagelseförmåga o sitt självständiga kritiska sinnelag kom han att tillföra metoden viktiga framsteg, som inom vissa områden har varit helt banbrytande. Han var ständigt lidelsefullt inriktad på vetenskaplig granskning av metodikens betingelser o möjligheter. Hans vetenskapliga produktion omfattar ett 60-tal arbeten inom centrala områden av röntgendiagnostiken.

Vid undersökning av organen i bröst- o bukhåla företogs i röntgendiagnostikens tidiga skede ytterst noggrann o ofta långvarig direkt genomlysning. Genom att studera rörelser o formförändringar sökte man få inblick i organens funktion. Denna teknik har i modern tid ersatts med TV-registrering o filmning. Genom ingående analys av hjärtats pulsatoriska rörelser kunde L klarlägga dess mekaniska arbetssätt. Han kom fram till att hjärtat i huvudsak arbetade som en pump med rytmiska förflyttningar upp o ned av skiljeväggen mellan förmak o kammare.

L lade märke till att hos en o samma individ hjärtat växlade i storlek o var beroende av de faktorer som påverkade tillflödet av blod. Volymen var sålunda mindre i upprätt än i liggande ställning o var även beroende på förändringar av pulsfrekvensen. Hos vissa asteniska individer kunde blodfyllnaden i stående ställning minska i sådan grad att den utgående blodmängden blev otillräcklig för den normala funktionen i olika organ. Sålunda kunde den bristfälliga blodtillförseln till hjärnan leda till värk o svindel samt till njurarna till utsöndring av äggvita med urinen. Denna av L o hans medarbetare närmare studerade sjukdomsbild fick benämningen ortostatisk arteriell anemi.

För röntgendiagnostiken vid åkommor i buken har L:s insatser varit grundläggande. Han påvisade kardinalsymtom som kunde iakttagas på översiktsbilder utan utnyttjande av kontrastmedel. Därmed kunde röntgendiagnostiken tillämpas vid undersökning av de oftast svårbedömda akuta bukfallen. L:s initiativ o fundamentala utredning på detta område betraktas som hans avgjort mest betydande insats. Den var nyskapande o har utgjort grundvalen för fortlöpande forskning. Genom att noggrant studera fettskikten i mjukdelsstrukturen kunde inflammatoriska processer påvisas. Lägesförändring av tarmkanalen o passagehinder kunde bedömas genom att utnyttja gasfördelningen i tarmen. Fri vätska i buken kunde på fyndigt sätt påvisas även i ytterst små mängder. Utformningen av denna röntgenologiska bukdiagnostik väckte på sin tid internationell uppmärksamhet o har haft stor betydelse för det praktiska sjukvårdsarbetet.

Innan obligatorisk undervisning i röntgendiagnostik för med kand föreskrevs, hade L börjat ge frivilliga kurser. Från 21 var han ålagd undervisningsskyldighet o 26 blev han docent i medicinsk radiologi vid UU. Han hade då inte disputerat för doktorsgrad men blev 27 hedersdoktor o erhöll 31 en personlig professur. Han var samvetsgrann o grundlig i sin undervisning o hade en säregen förmåga till inlevelse som gjorde framställningen fängslande.

L var ett med sitt kliniska o vetenskapliga arbete. Hans gärning har på ett avgörande sätt medverkat till den förgrundsställning som den sv röntgendiagnostiken uppnådde på ett tidigt stadium i utvecklingen.