Fredrik G Kinmansson

1 Kinmansson, Fredrik Gustaf, f 27 maj 1787 i Sthlm, Nik, d 2 maj 1852 i Norrtälje. Föräldrar: informatorn Gustaf Adolf K o Catharina Bergudd. Balettelev vid K teatern, elev vid sångskolan där 06, aktör o sångare där 1 april 12—1 juli 45, konsertsångare.

G 22 dec 11 i Sthlm, Jak o Joh, m Sofia (i fdb Brita) Eleonora Dahlberg, f 11 juli 85 där, Kat, d 20 mars 56 i Norrtälje, dtr till sjömannen Anders D o Brita Zetterman.

Under sin långa tid vid K teatern framträdde Fredrik K i en rad betydande tal- o sångroller. Bland de förra kan nämnas Argire i Voltaires Tancrede, Axel Oxenstierna i Kellgrens Drottning Christina, Helmfelt d ä i Gustaf III:s Helmfelt o Kejsaren i Herman von Unna. Vid sthlmspremiären på Hamlet 1819 spelade han Vålnaden o senare blev Kungen i samma pjäs en av hans vanligaste roller. Inom operan utförde han vid premiärerna på K teatern Cinna i Vestalen 23, Orbassan i Tankred 29, Douglas i Sjöfröken 31, Don Fernando i Fidelio 32, Raimondo i Lucia di Lammermoor 40 o S:t Bris i Hugenotterna 42 samt bland komiska roller Selim i Turken i Italien 24 o Bartolo i Barberaren i Sevilla 25. I Figaros bröllop utförde han både Greve Almavivas o Bartolos roller.

Som talskådespelare var K inte någon av de större i teaterns historia men gjorde ändå en viktig insats. Han hade en stor, imponerande figur men med sitt något grova utseende o sätt hade han svårt att passa i roller, där värdighet o majestät fordrades. Desto bättre gjorde han sig gällande i mer vardagliga roller. I samband med rollfördelningen till dramat Sulioterna (27) skriver regissören o teaterchefen Lagerbjelke om K, att dennes genre ej är "styrka, energi, rörlighet — än mindre djup känsla förenad med fast hållning i själva förtvivlans ögonblick". Om hans Rhamnes i Grillparzers Sappho (33) skriver Personne med stöd av samtida tidningsomdömen: "Hans bondaktiga enkelhet passade alldeles inte för den andliga ädelhet som här finnes hos denne konstnär". Titelrollen i Leopolds Oden (20) skall han däremot ha spelat "med kraft o värme" o rollen "ansågs aldrig tidigare förr varit så väl utförd".

Det var som operasångare K gjorde sin viktigaste insats. Om hans sång skriver N Arfwidsson, som var intendent, alltså närmast regissör, under K:s sista säsong vid K teatern: "Han arbetade upp sin vackra klingande basröst till ett ganska gott, böjligt o skickligt behandlat instrument." Ännu 41, alltså när K var 54 år, talas allmänt om hans vackra basröst. K:s styrka var relativt okomplicerade karaktärer som Mikeli i Vattendragaren. När han 39 i Robert av Normandie fick på sin lott Bertrams både sångligt o psykologiskt komplicerade parti vid verkets o därmed Meyerbeers introduktion på K teatern, skriver August Blanche i en recension: "Så lämplig herr K såsom Bertram är vad rösten o sångpartiet beträffar, så litet passar han däremot till rollens karaktär. Hans runda, vackra o expressiva toner fylla på det behagligaste alla ställen, men hans mimik, spel o alla rörelser för övrigt ligga i uppenbar strid mot rollen, o ingen maskering eller kostymering kan upphjälpa saken. Ju mer herr K bemödar sig att framställa demonen, desto mindre fruktansvärd blir den." Att Blanche som helhet värderade K högt framgår av hans omdöme från s å: "Med undantag för herr K finnes ingen av den manliga sångpersonalen numera mäktig att i operan med någon utmärkthet uppträda." 37 fick han äntligen sjunga Sarastro i Trollflöjten, vari han framställt en präst redan vid verkets sverigepremiär 12 o senare utfört talarens parti. Någon av hans bättre roller blev Sarastro dock inte, o en bedömare anser att han fick den tjugu år för sent.

Arfwidsson säger om K att han inte gjorde en dålig insats i någon roll men heller inte var gripande i någon. Om K:s anseende o ställning inom teatern vittnar, att han 32 tillsammans med Nils Almlöf o Torsslow av teaterpersonalen valdes till den rådgivande tremannakommitté som operachefen Westerstrand, en föregångsman på företagsdemokratins område, lät tillsätta, o som hade till uppgift att jämte teaterns styresmän utarbeta repertoar, fördela roller m m. När teaterchefen Puke några år tidigare ville införa ett nytt, ytterst strängt reglemente, undertecknade K tillsammans med ett dussin andra av teaterns främsta skådespelare en protestskrivelse, som fick till följd att dessa — av tidningen Granskaren benämnda "jakobinerna" — avskedades o inte blev återengagerade förrän efter medling.

Även som oratoriesångare var K flitigt verksam o medverkade bl a vid det första sv uppförandet av Beethovens nionde symfoni, som ägde rum på K teatern 34. Ända till sin pensionering framträdde han dessutom i Haydns Skapelsen. De sista åren levde K i Norrtälje i en liten fastighet som han köpt för sina besparingar.