C Gustaf E Jacobson

Jacobson, Carl Gustaf Emanuel, f 12 jan 1881 i Nyköping, d 10 mars 1946 i Sthlm, Osc. Föräldrar: bankkassören Johan Victor Leonard J o Hilda Elisabet Charlotta Axelsson. Mogenhetsex vid h a l i Nyköping vt 99, inskr vid UU 12 sept 99, FK 15 sept 02, FL 15 sept 08, vik adj, lektor o extralär i Uppsala 08—13, ordf i studentfören Heimdal 11—13, disp vid UU 23 maj 11, FD 31 maj 11, doc i hist 30 nov 11, adj vid h a l i Uppsala 10 okt 13, sekr i Karl-Johansförb 17—21, lektor i modersmål o hist vid reallärov på Östermalm, Sthlm, 28 febr 19, led av styr för Läroverkslärarnas riks-förb 30—34 (v ordf där 33—34), led av läroverkssakk 31—32. — LSkS 23.

G 20 juni 19 i Uppsala m sjukgymn Elsa Edelvi Carolina Sundström, f 22 april 84 i Gryt, Söd, dtr till godsäg Bengt Johan S o Hilda Charlotta Amalia Behm.

Under sin studietid i Uppsala ägnade sig Gustaf J till en början åt de klassiska språken men drogs efter hand över till historien, som blev hans huvudämne. Han råkade därvid in i vad han själv kallat Harald Hjärnes "trollkrets". J tog starkt intryck av Hjärnes särpräglade och dynamiska personlighet och av hans inspirerande undervisning — intryck som kom att påverka såväl hans egen politiska inställning som hans historiska författarskap och pedagogiska verksamhet. Hjärnes uppfattning, att staten och dess aktioner i främsta rummet borde vara föremål för den historiska forskningens intresse, vann livlig anklang hos J, och det var knappast en tillfällighet, att han fann ämnet för sin doktorsavhandling på den sv stormaktspolitikens då ännu relativt obearbetade fält. Avhandlingen, som bär titeln Sverige och Frankrike 1648—52, framlades 1911 och fullföljdes så gott som omedelbart med en studie i samma ämne omfattande tiden fram till Kristinas tronavsägelse 1654. Den belönades med Geijerska priset och docentur i historia. Med sin diplomathistoriska uppläggning enligt gängse snitt utgjorde avhandlingen en skickligt genomförd teckning och analys av den sv-franska alliansens långsamma upplösningsprocess.

J:s akademiska tjänstgöring blev kort. Efter några år trädde han definitivt in på lärarbanan, och 1919 blev han lektor vid dåvarande högre realläroverket på Östermalm. Men han tappade aldrig kontakten med den vetenskapliga forskningen. Under en lång tid var han en flitig medarbetare i HT, huvudsakligen som recensent, och i SBL författade han nära 150 levnadsteckningar från skilda tider och områden. J hann även med en mycket omfattande populärvetenskaplig produktion. Sålunda publicerade han 1922 en levnadsteckning över Hjärne (i De största märkesmännen), buren av varm sympati och djup beundran, och utgav året därpå en studie över Gustav Vasa. Hans bidrag till Norstedts världshistoria, del 9 (1933), "Den franska hegemoniens tid" (1660—88), är en instruktiv och välskriven framställning med tyngdpunkten förlagd till teckningen av det europeiska statssystemets utveckling. Ett livligt intryck av mångsidigheten i J:s intressen ger den samling essäer som han 1944 utgav under titeln Svenskar och tyskar, historiska och biografiska skisser.

I slutet av sin levnad samlade sig J till tvenne större uppgifter, nämligen en biografi över Bismarck (1942) och den historiografiska undersökningen Från Geijer till Hjärne (1945). Det förra arbetet gör givetvis inte anspråk på fullständighet men rymmer en grundlig inventering av det väldiga källmaterialet, resumerar och värdesätter den vetenskapliga diskussionen samt uppdrar i fasta och klara linjer konturerna till järnkanslerns gestalt både i dess storhet och vanmakt. Mera omstridd har översikten av den sv historieskrivningens utveckling under senare delen av 1800-talet blivit, men den vittnar i alla händelser om J:s stora beläsenhet och redliga strävan att göra alla rättvisa.

Det har från olika håll omvittnats, att J var en ovanligt skicklig, i många avseenden lysande lärare. Han var tämligen obunden av läroböcker och utstakade kurser. Liksom sin lärofader intog han ofta en respektlös inställning till vedertagna värderingar. Även om hans "utläggningar" understundom gick över elevernas huvuden, fick hans lektioner därigenom en spänningseffekt av betydande valör. Hjärne hade vid ett tillfälle hävdat, att de sv skolornas undervisning i historia präglades av en "viss banal tråkighet". Det var denna som J ville undvika. Han var i hög grad medryckande, uppfordrande och levande i sin undervisning och förmådde samtidigt att få lärjungarna att medverka i arbetet. Uppmuntran var för honom en naturlig sporre i undervisningen, och han var en i grunden generös lärare.

J:s erfarenhet som pedagog kom att utnyttjas på tvenne viktiga områden, dels bland 1931 års läroverkssakkunniga, där han bar huvudansvaret för förslaget till "metodiska anvisningar" för undervisningen i historia med deras kloka och vidsynta formulering, dels i stigande omfattning som läroboksförfattare. Ur företalen till hans läroböcker, ur hans pedagogiska uppsatser och ur hans självbiografiska anteckningar, Farväl till skolan, kan man utläsa de krav han ställde på en god lärobok. En sådan borde vara opartisk och saklig. Historien får aldrig bli "en tjänarinna" åt den politiska propagandan. Händelser och personligheter måste i en lärobok bedömas utan lidelse och överdrift.

J var lidelsefullt intresserad av dagens politik och intog därvid ingalunda den passive åskådarens hållning. I sin ungdom hade han deltagit i rösträtts- och försvarsdebatterna och på 1920-talet skrivit politiska artiklar i tidningar och tidskrifter. På 1930- och 40-talen blev han helt absorberad av diskussionen om Tyskland. Han betraktade utvecklingen där huvudsakligen ur utrikespolitisk synpunkt. Hitlers maktövertagande innebar enligt J:s mening en nationell samling, som skulle göra Tyskland till ett bålverk mot kommunismen och speciellt Sovjet-Ryssland. Den alltmer hårdnande attityden mot Tyskland i samband med förföljelserna mot judar och oliktänkande fjärmade J från tidigare vänner och förbindelser. "Jag känner mig stå alltmer isolerad", klagade han i slutet av 1938. Sina relationer till Svensk tidskrift hade han vid denna tid brutit. När tidningen Dagsposten några år senare startades med klar tyskvänlig orientering, understödde J den ekonomiskt bl a genom ohonorerade artiklar men blev upprörd, när det efter hand sipprade ut, att tidningen finansierades med pengar från Tyskland. Inte förrän på hösten 1944 började han inse, att spelet var förlorat för tyskarna. "Jag står emellertid kvar på min gamla ståndpunkt", skrev han till en vän (20 okt 1944). Tysklands nederlag och Rysslands seger kunde enligt hans mening inte betyda annat än "den västerländska kulturens undergång".

J:s arkiv i RA (huvudsakl excerpter, merit- handhar o tidn:klipp).