J Gustaf A Janson

Janson, Johan Gustaf Adolf, f 2 aug 1866 i Sthlm, Hedv El, d 11 sept 1913 i Danderyd. Föräldrar: handlanden Johan Alfred J o Klara Matilda Gustafsson. Elev vid h latinlärov på Norrmalm, Sthlm, 79—83, medarb i Sthlms-tidn från 89. — Förf.

G 22 aug 01 i Sthlm, Kat, m förf Emmy Amanda Hagberg, f 1 dec 75 där, ibid, d 22 april 57 där, Osc, dtr till kassören Carl Theodor H o Beata Augusta Ekman.

Efter föga framgångsrika läroverksstudier sökte sig Gustaf J fram på skilda banor. Bl a var han elev vid både en teaterskola och en målarskola och tog lektioner i teckning för Ferdinand Stoopendahl. Intresset för konst hade han kvar i hela sitt liv — han utställde ett antal av sina målningar så sent som 1911 — men hans huvudintresse blev tidigt att skriva vers och humoristiska berättelser. Sedan han erhållit journalistisk träning på bl a Tiden och Aftonbladet, blev han av Anders Jeurllng 1889 knuten som medarbetare till dennes nystartade Stockholms-Tidningen, där han publicerade berättelser och skisser, veckokrönikor på vers och följetonger.

Debutromanen Pelle (1895) är som undertiteln anger en idyll och utspelas i livsglada konstnärskretsar i Sthlm. Huvudpersonen är en artist med "hjärtevinnande godmodighet", och "likt alla stämningsmänniskor njöt han av att se andra lyckliga". Romanen återspeglar J:s ungdomliga gåpåarhumör men är i sin pratsamhet ganska obetydlig, och detsamma kan sägas om de tre bohemiska böcker han gav ut året därpå (en av dem under pseud Vännen Pettersson). Ett avsevärt framsteg betecknar En uppkomling (1898), en roman från kustlandet med åskådliga naturskildringar och med händelserika förvecklingar kring en fd fattig stamanställd som blivit frikyrkopredikant och, i sitt starka begär att komma sig upp, något av en primitiv Tartuffe.

Sitt genombrott som författare vann J med Paradiset (1900), en rousseauansk roman och modern robinsonad om en sv sjöman och en engelsk societetsdam som blivit de enda överlevande från en sjökatastrof — skildringen av denna är i sin skakande realism ett av J:s mästerstycken — och vilka sedan funnit sitt paradis på en obebodd ö, fjärran från det moderna samhällets missförhållanden. Den framgångsrika romanen fick 1906 en fortsättning i De första människorna, som tecknar de båda skeppsbrutnas barn och dessas frivilliga död då civilisationens representanter söker skilja dem, men som särskilt i stilistiskt avseende innebär en påtaglig tillbakagång.

Samhällskritisk är också romanen Abrahams offer (1901), som behandlar boerkriget och uttrycker avsky för massmorden på slagfälten, där människoliv ingenting betyder i förhållande till civilisationens penningaffärer. Romanen är i mycket en fredspredikan, och J framför denna som kontrast till den predikan i vilken han låter en engelsk präst prisa Gud som "givit oss kraft att i likhet med Abraham frambära våra egna söner som offer på det altare, vi rest åt hans härlighet". Om ett historiskt krig — i Estland under Johan III:s tid — handlar också en av J:s populäraste romaner, den av överdådig berättarglädje präglade Nils Dobblare (1903), där kriget närmast ses som ett stimulerande äventyr och där den sv knekthövitsmannen pojkaktigt galopperar fram som sin tids störste våghals, "som icke blott kunde sköta svärd och dryckeskanna, utan även förstod att lägga sina ord". Romanen rymmer många stora bataljmålningar, och det gör även Faran (1909), som tecknar hunnernas våldsamma härjningar men också och framför allt — som en följd av J:s ökade intresse för massans och ledarens psykologi — Attilas av hemlighetsfull distans kännetecknade ledarskap.

En innehållsrik sthlmsroman är Det gamla huset (1904—05), som har anknytning bakåt i tiden till Strindberg och framåt till P A Fogelström — Strindberg föreslog f ö att J och han tillsammans skulle dramatisera den. Med utgångspunkt i 1860-talets början följer den en familjs öden under ett par decennier präglade av bl a utbyggandet av Gärdet och socialismens framträngande. Genom att J:s språkrör, den radikale och idealistiske läkaren Samuel Lund lever vidare i romanen Förlorade söner (1907) innebär denna en fortsättning, men Lund spelar där endast en undanskymd roll i den nya tid då "penningen är makten, äran och härligheten". Hårdare samhällsmotsättningar möter i romanen I mörkret (1909), vari J realistiskt skildrar en gruvkatastrof och oroligheterna i dess spår men också med satiriska sidoblickar tar klart parti — storstrejkens år — för arbetarna. Redan i dec s å började sedan hans mest lästa roman, Affären Costa Negra, publiceras som följetong i Stockholms-Tidningen (i bokform 1910), och där gav han sin fantasi fria tyglar för en äventyrsmättad händelsekedja av revolutioner och lömska försåt, medan den fördomsfrie möderne affärsmannen, som representerar tidens främsta makt, penningen, och är "modig att våga förakta hyckleriet", blir den övermänniska som måste ta hem det slutliga spelet.

Ett lugnare berättartempo utmärker de böcker i skärgårdsmiljö som J skrev med nära anknytning till sina iakttagelser av natur och människor under olika vistelser på Runmarö, främst berättelsesamlingarna Ön (1908), Hemlösa (1910) och Hårda tag (1911) samt den postuma romanen Öns herre (1913). I den förståelsefulla teckningen av de inbundna och ordkarga skärgårdsborna och deras hårda liv har J kanske som konstnär nått högst. Större uppmärksamhet väckte dock Lögnerna (1912), en samling berättelser om Tripoliskriget och J:s mest genomförda fredsförkunnelse med satiriskt bittra avslöjanden om krigens lögn och hemska oförnuft. Flera nobelpristagare med Bertha v Suttner i spetsen yttrade sig berömmande om den boken, och J kom att nämnas som fredspriskandidat i både England och USA. Den framtidspessimism som den annars optimistiske J uttalar i Lögnerna har alltigenom präglat den postumt utgivna vidlyftigt resonerande romanen Katastrofen (1914; tidigare som följetong i Vecko-Journalen), där mänskligheten med sina tekniska färdigheter förintar sig själv år 2913.

Beträffande J:s övriga omfattande författarskap — han hade just börjat planera en stor roman om 30-åriga kriget, då han plötsligt rycktes bort i gulsot — kan nämnas att han efterlämnade en stor novellproduktion och att han även försökte sig som dramatiker, att t ex hans enaktsskämt Yrhättor uppfördes ett 50-tal gånger på Folkteatern 1892 —93 och även senare spelades där vid ett flertal tillfällen samt att hans dramatisering av Affären Costa Negra hade premiär på Vasateatern 10 jan 1914 (romanen har senare dramatiserats av andra för radio). Ett försök i den högre dramatiska stilen, Narses (1915), visar dock att det sinne för dramatik som hans romaner vittnar om inte räckte till för scenens uttrycksformer.

Själv betecknade sig J i olika sammanhang som radikal. Hans efterlämnade papper med omfattande klippsamlingar visar, att han ansåg världen vara behärskad av egoismen och att frigörelsen därifrån främst måste ske genom fredssträvanden och avskaffande av krigens ohyggligheter, men han studerade också och upprördes av andra missförhållanden, såsom utarmningen av arbetarna å ena sidan och lyxliv, börsjobberi och bolagsvälde å den andra. Detta radikala sociala patos — som även tog sig uttryck i prästsatir — återspeglas ju i hans författarskap, men inte alltid med konstnärlig verkan eftersom teoretiserande inte var hans starka sida. Han var främst berättare och som sådan i sina bästa stunder en av vår litteraturs mest medryckande. Han var också en av sin tids mest lästa författare, men på grund av sin egenskap av äventyrs- och följetongsskribent har han i litteraturhistorien bara kommit att nämnas i förbigående. Själv betraktade han med ironi den kritik som berömde vad han kallade "välskrivna romaner utan innehåll", "ordmakarskolan" eller "litteraturens manicurerare"; vad han själv eftersträvade och åstadkom i sina böcker var spännande handling och rörlighet och därmed vann han sin stora publik. Också personligen åtnjöt han popularitet genom sin optimism och öppna hjärtlighet och sin förmåga att ta varken sig själv eller andra särskilt högtidligt. Med sin resliga gestalt och sin Borsalinohatt med väldiga brätten var han ett känt och uppskattat inslag i folkvimlet, först i Sthlm, där han en tid bodde Karlavägen 40 två våningar under Strindberg, och sedan två år i Södertälje till midsommaren 1910 då han flyttade till Djursholm.