Johan-Olov Johansson

Johansson, Johan-Olov, f 12 aug 1874 i Skutskär, Älvkarleby, Upps, d 11 maj 1955 i Sthlm, Brännkyrka. Föräldrar: bruksarbetaren Olof Petter J o Maria Mathilda Olsén. Smedlärling vid Horndals järnbruk 88—96, smed där 01—05, valsmästare 05—08, ombudsman i Järn- och metallarbetareförb 08—13 (sekr 13—20, ordf 20—25), red för Järnarbetaren 11, led av LO:s represen-tantskap 18, led av komm ang industriell demokrati juni 20—mars 23, av landssekretariatet 21, v ordf i ABF 24—28, kassör i LO 25—36, led av drätselnämnden i Sthlm 27—35 (v ordf 31—35), av styr för ab Sthlms tomträttskassa 27—43 (v ordf 30— 32, ordf 32—43, VD 37—43), sv delegat vid internat ekonom konf i Geneve 27, sakk rör frågan om ny handelstraktat med Frankrike juni 27—okt 32, led av stadsfullm i Sthlm 31-42 (ordf 35—38), av stadskollegiet 31—38 (ordf 35—38), ordf i Sthlms besparingsnämnd 33, i SAP:s stadsfullm :grupp 33—35, led av styr för Sthlms arbetarekommun 33—34, ordf i Sv stadsförb 36-4-2, i dess finansråd 36—38, i dess stadshist nämnd 36—43, led av Sthlms stadsfullnr.s omorganisationskomm 36—41, ordf i besvärsnämnden 37—38, led av styr för social-inst 39—42.

G 24 maj 00 i Älvkarleby m Stina Larsson, f 2 jan 75 i Hedesunda, Gävl, d 22 nov 54 i Sthlm, Brännkyrka, dtr till koltorparen Anders L o Brita Andersdtr.

En månad efter J:s födelse flyttade familjen till Horndal, där fadern arbetade i bruket och där J efter fem år i folkskolan och vid nyss fyllda 14 år anställdes som smedhalva. Han gick den långa vägen inom sitt yrke och tillägnade sig färdigheter som smältsmed, vällare, verkstadsarbetare och slutligen som valsmästare. Som många andra i sin generation tog han intryck av den religiösa väckelserörelsen och nykter- hetspropagandan och såg i arbetarrörelsen en möjlighet till en bättre tingens ordning. Sina tidiga erfarenheter och sitt uppvaknande till social medvetenhet har han skildrat i en av sina böcker med titeln Brofors järnarbetarfackförening.

I den nybildade fackföreningen, som var illa tåld av bruksledningen, blev J tidigt en ledande kraft. Han visste och kunde vad de äldre inte haft tid eller intresse att komma underfund med, och han hade lätt för sig både som talare och skribent. Han vann efter hand kamraternas odelade förtroende, blev kassör i fackföreningen och medarbetade flitigt i förbundstidningen Järnarbetaren.

Det första kollektivavtalet för järnbrukens anställda träffades 1908. I samband härmed valdes Johan-Olov, som han allmänt kallades, till förbundsombudsman. Efter fem år gick han vidare till posten som sekreterare i Järn- och metallarbetareförbundet. 1920 valdes han till förbundets ordf, och efter ytterligare fem år övertog han 1925 uppdraget som Landsorganisationens kassaförvaltare. LO ägde betydande tillgångar i fastigheter och likvida medel, vilka inte oväsentligt ökades under J:s skickliga och kraftfulla ledning. Stort intresse ägnade han arbetarnas frivilliga bildningsrörelse, bl a verkade han för tillkomsten av LO-skolan i Brunnsvik och var under många år styrelsens ordf. J:s insikter i ekonomi och fastighetsförvaltning meriterade honom för ordförandeposten i Sthlms tomträttskassa, som hade tillkommit för att stimulera småhusbyggandet i förstäderna. 1936 lämnade han LO och blev då ordf i Sv stadsförbundet, där han tillika fungerade som finansråd. 1931 invaldes J av socialdemokraterna i Sthlms stadsfullmäktige, där han fyra år senare blev ordf. De representativa uppgifter som ålåg honom i denna egenskap skötte han på ett av alla uppskattat sätt. Han trivdes som stadens "storvisir" och var inte glad, när han en dag föll för åldersstrecket.

J var en både myndig och understundom påstridig politiker. Han reagerade mycket bestämt mot i riksdagen tätt återkommande motioner och därav föranledda utredningsförslag, syftande till åtgärder mot fackföreningsrörelsens rätt till egna avgöranden. Han var i opposition mot lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol 1928 och kunde ibland hävda meningar, som inte var opportuna i partiinstanserna. Han hörde till utredarna i den av den första Branting-regeringen aktualiserade frågan om industriell demokrati. Kommittén under Ernst Wigforss ordförandeskap kom sent omsider med ett förslag om inrättandet av driftsnämnder med rådgivande befogenheter i de industriella verksamheterna. J deklarerade i en amper reservation, att förslaget inte skulle få någon betydelse i förhållandet mellan arbetsmarknadsparterna. En förutsättning för ett verkligt gott resultat vore, hävdade han, "att arbetarna erhåller medbestämmanderätt i fråga om arbetares antagande och avskedande" samt jämväl "rätt till säte och stämma i företagens olika styrelser".

J medarbetade tidigt i fackföreningspressen. Senare förekom han under en följd av år i Social-demokraten under signaturen Garm med småfinurliga kommentarer till dagskrönikan. Han publicerade ett 15-tal böcker och fick en stor och uppskattande läsekrets. Han kände den gamla bruksmiljön från alla sidor och berättade med humor och kärlek om människor han mött eller hört omtalas under sin uppväxttid. I radions barndom var han en ofta återkommande föreläsare. Han förstod att ge liv och gestalt åt smeder och brukspatroner, bönder, präster och läsarpredikanter. På sitt sjungande bergslagsmål berättade han om fattigdom och beroende, om hat och vidskepelse, om i sanning underliga människor. Frågan är om han inte kände sig starkt befryndad med de märkliga existenser som han med sådan bravur levandegjorde för både läsare och lyssnare.