Johan C Jolin

Jolin, Johan Christopher, f 28 dec 1818 i Sthlm, Hedv El, d 13 nov 1884 i Lidingö. Föräldrar: vaktmästaren vid Klara församlings fattighus Bengt Christophersson J o Anna Magdalena Wickman. Inskr vid UU 40, studentex där 43, debuterade som skådespelare på K teatern 14 nov 45, aktör där 1 juli 46—30 juni 68, litteratör där 1 juli 49—1 juli 56, förest för elevskolan där 1 juli 57—68. Förf.

G 6 sept 51 i Sthlm, Jak, m Catharina Mathilda Wigert, f 9 juli 33 där, ibid, d 4 sept 19 där, Kungsh, dtr till grosshandl Severin W o Hedda Catharina Hjortsberg, dtrdtr till Lars H (bd 19).

Under Uppsala-åren ägnade sig Johan J mindre åt studier än åt ett glatt kamrat-och sällskapsliv ävensom begynnande författarskap. Han hade lätt att improvisera rimmad vers och komiska dialoger samt framförde själv sina alster med en otvungen, ofta grotesk komik som slog an, och han blev uppskattad som lustigkurre och rolighetsminister. Inflytelserika män (t ex Geijer, Almqvist och Hierta) visade sig uppskattande och gav honom håg att fortsätta. J erövrade litterära pris som Bergfalkska i Sthlms nation i Uppsala 1842 och SA:s pris 1845 för eposet Fj ellbruden, som på sin tid var omtyckt, inte minst i tolkning av Elise Hwasser. Han var också en utmärkt tecknare.

J förenade två väsentliga drag i sitt väsen, när han 1845 frankt begärde debut på K teatern i huvudrollen Axel Wapensköld i en av honom själv författad pjäs, kallad En komedi. Rollen var strategiskt skriven och gav honom tillfälle att framträda i olika skepnader, allt med gott studentikost humör, och själva pjäsen drog säkerligen fördel av det nyvaknade intresse för sv dramatik som kännetecknade mitten av 1840-talet.

Som fast anställd aktör vid K teatern under mer än tjugo år kom J inte att tillhöra de oundgängliga eller bärande men däremot de tillförlitliga, stödjande och gärna sedda. Bland hans uppgifter kan anföras Per i Dahlgrens Wermlänningarne, Acres i Sheridans Skandalskolan, Gaspard i Debutanten och hennes far av Bayard och Théaulon samt Coquenet i Scribes Förtalet, varjämte hans egna pjäser brukade innehålla en för honom själv tacksam uppgift vid sidan av de egentliga huvudrollerna. Sin styrka som aktör visade J i de komiska rollerna. Hans sceniska framtoning tycks främst ha präglats av en allmänt trygg och öppen småborgerlig bonhomie, som spelades ut i god samverkan med publiken.

I det stora hela följde J även i sin verksamhet som dramatiker samma linje som präglade hans aktörskap. En förteckning över hans originalarbeten för scenen jämte hans bearbetningar av utländska stycken samt pjäsöversättningar upptar 63 nr. En del av hans produktion utgörs av lätta komedier och små lustspel, ofta med anknytningar till aktualiteter och av improvisatorisk karaktär samt gärna försedda med visor och kupletter. De står i klart samband med den samtida franska komedirepertoar och den danska vådevill, som han parallellt bearbetade för scenen. I den sv repertoaren har dessa stycken därigenom en naturlig anknytning till de pjäser som skrevs av den något äldre Blanche samt av Frans Hodell och till en del också Frans Hedberg. Utöver En komedi kan anföras Studentens majnatt (1848), Mammas gosse (1848), En kommunist (1850), Örebro fåfänga (1853), En man som vill ha ro (1858), Friaren från Värmland (1864), Respekt för damerna (1867) och Min hustru vill ha roligt (1863). De angivna årtalen avser uppförandeår.

Samtidigt försökte sig emellertid J även som författare av allvarliga samtidsdramer. Denna linje vittnar om hans vilja att hålla sig i fruktbar kontakt med tidens strömningar liksom om vakenhet och spårsinne, varjämte han givetvis drog nytta av sina erfarenheter som teaterns litteratör och av de repertoarstudier han kunnat bedriva i Paris. Bland dessa stycken bör i första hand nämnas Mäster Smith eller Aristokrater äro vi alla (1847; spelad även på tyska teatrar). Barnhusbarnen eller Världens dom (1849), Smädeskrifvaren eller Vänner och ovänner (1862) och Mjölnarfröken (1865). Pjäserna tillhör den av litteraturhistorien ringaktade men tids- och teaterhistoriskt intressanta genre av aktuella nutidsdramer, som med utgångspunkt i 1700-talsdramen blossade upp i Paris särskilt under julimonarkin och sedan i sin tur blev en förutsättning för 1880-talets aggressionsdramatik. Genren fick representanter även i Sverige, t ex Blanche (Läkaren 1845) och Jeannette Granberg-Stjernström (Läsareprästen 1851, Tidningsskrivaren 1852). Liksom dessa för J medelklassens och arbetarnas talan, ivrar för ståndsskrankornas rivande och bekämpar bördsfördomar och adelsprivilegier. Några av skådespelen rönte ett visst gehör hos publiken, främst de tidigaste, men de skadas av de tendenser till gråtmild sentimentalitet och översvämmande pratsamhet, vilka var J:s skötesynder som dramatiker och vilka han aldrig lärde sig besegra; hans dramer blev alltför okoncentrerade och utdragna samt saknar därför dramatisk nerv och konstnärlig svikt.

Sitt djärvaste försök gjorde J med det historiskt-romantiska skådespelet Ung-Hanses dotter, som med musik av A Randel uppfördes på Operan 9 febr 1860 och gavs 19 gånger. Han hämtade ämnet i medeltida balladstoff och byggde på legenderna kring Visby storhetstid. Skådespelet har förlorat profil bland de många andra alstren av det sv förstrindbergska historiedramat men behåller dock ett historiskt intresse genom att inte i första hand ansluta sig till den tyska principtragedin utan snarare var ett försök att på sv scen inplantera en romantisk tragedistil med mönster från danska diktare som Hertz och Heiberg. Betecknande är att J efter dansk-norska förebilder använde knittelvers och därmed introducerade den rytm, som längre fram skulle bära upp versupplagan av Strindbergs Mäster Olof.

Sedan J dragit sig tillbaka från teatern, ägnade han sig helt åt litteraturen. Han strödde liksom tidigare, oftast under signaturen Jo Jo, i olika publikationer omkring sig berättelser, skisser och humoresker, vilka tillhörde det mest lästa och uppskattade i hans produktion. Särskilt är han till sin fördel, när han, inte utan att även här ha Blanche till förebild, återger minnen från sin sthlmska barndom. Det finns ofta en omedelbarhet i upplevelsen och en friskhet i återgivandet, som länge kom att hålla honom levande som folkkär författare.

Under den senare perioden av sitt författarskap framträdde J även som romanförfattare och gav ut ett flertal stort anlagda skildringar, vilka först publicerades som följetonger i DN och AB, bl a Affällingarne (1869), Rosen bland kamelior (1870—71), Eremiten (1873) och Vinglaren (1874). Liksom dramerna präglas de av en allmänt liberal tendens men lider av bristande stilistisk stringens, av sentimentalitet och klen koncentrationsförmåga. De hör till den litteratur som på sin tid lästs med intresse och välvilja men ej förmått motstå tidens tryck.