Bengt I J Jonzon

3 Jonzon, Bengt Ivar Johannes, bror till J 2, f 19 febr 1888 i Bollnäs, d 27 aug 1967 i Arvika. Mogenhetsex vid hal i Uppsala vt 06, inskr vid UU 28 mars 07, teol fil ex 29 maj 08, TK 13 sept 12, teol prakt prov 11 dec 13, folkskollärarex 17 dec 13, prästex 17 dec 15, prästv 19 dec 15, pastorsadj i Sthlm, Jak, 1 maj 16—30 sept 18, ungdomssekr hos Diakonistyr 1 okt 18—30 sept 24, TL vid UU 31 jan 20, komminister i Gävle, Heliga Trefaldighet, 1 juni 24, predikant vid Selggrens sanatorium, Gävle, 26—32, led av allm kyrkomötena 26—56, ordf i Gävle kyrkofullm 32—37, eo hovpredikant 23 maj 34—43, kh i Gävle, Heliga Trefaldighet, 1 maj 35, disp 24 maj 35, TD 31 maj 35, led av Sv missionssällsk:s dir från 37 (ordf 40—60), biskop i Luleå stift 17 dec 37—56, ordf i Sveriges kyrkosångs-förb 40—58.

G 1) 12 febr 17 i Sthlm, Jak (enl vb för Danderyd, Sth) m Rut Maria Cecilia Montgomery, f 17 jan 93 i Orkesta, Sth, d 5 mars 26 i Gävle, dtr till brukspatronen William Cecil M o Hedvig Maria Amalia Mörner af Morlanda; 2) 25 jan 39 i Uppsala m FL Rosalie Eva Maria Olivecrona, f 12 jan 94 i Sthlm, Hedv El, d 8 april 57 i Uppsala, dtr till häradsh Knut Axel Gustaf O o Ebba Christina Mörner af Morlanda.

Till Bengt J:s personlighet hörde som grundton en från hemmiljön ärvd kyrklig pietism, senare aktualiserad genom verksamhet i Luleå stift och genom kontakten med Finlands kyrka och väckelse. Studentåren i Uppsala och mötet där med ungkyrkligheten och med Nathan Söderblom utgjorde en andra avgörande dominant i hans liv. Det var över huvud taget karaktäristiskt för J, att när han en gång funnit ett ideal att följa, så gjorde han det med besked och med obrottslig trofasthet.

Som sekreterare i Diakonistyrelsen fick han tidigt en central position i uppbyggandet av sv kyrkans frivilliga arbete. Prästtjänsten i Gävle genom ett och ett halvt årtionde gav honom tillfälle att praktisera ungkyrklighetens sociala program. Chefredaktören N S Norling säger om hans insats: "Han var en man med förmåga att utjämna missförstånd och vinna olika meningsriktningars förtroende." Norling anger som karakteristiskt för J:s kontaktskapande förmåga, att dennes sista offentliga framträdande i Gävle ägde rum i Folkets hus, där han talade på inbjudan av socialdemokraterna över ett religiöst ämne.

Mot 1920-talets slut nåddes också Gävle av högkyrklighetens tidiga förebud. J reagerade mot vad han tyckte var bara "liturgiska finesser och petitesser". Han gav en personlig deklaration i ett brev (17 nov 1928) till Söderblom: "Jag känner mig då personligen mera hemma bland pingstvänner eller på det tarvligaste bönemöte. Där gäller det dock bättring och tro, och intet får där komma i jämbredd med detta enkla evighetsallvar."

Att han som präst i en krävande industriförsamling också hann med att lära sig finska vittnar om stor arbetsförmåga. Orienteringen mot Finland skedde på inrådan av Söderblom, otvivelaktigt ett uttryck för dennes långsiktiga nordiska strategi. Det var under dessa språkstudier som han fann ämnet för sin doktorsavhandling i kyrkohistoria, avseende Paavo Ruotsalainens fromhet.

Väl förberedd tillträdde J 1938 biskopstjänsten i Luleå som han sedan innehade i nära två årtionden. Till hans personliga insatser hör att stiftet nu fick ett flertal nya prästtjänster, ett utbyggt ungdomsarbete och kyrkliga folkhögskolor. Han ägnade mycken tid åt den själavårdande verksamheten, framför allt bland prästerna i stiftet. Liksom sin företrädare O Bergqvist ägde han särskilda förutsättningar att nå stiftets finsktalande befolkning. Stort personligt intresse kom han att ägna samerna. Med moralisk skärpa krävde han rätt åt dessa: "Att samerna utgör en i förhållande till folkflertalet ringa grupp, som har svårt att med tillräcklig kraft hävda sina intressen, gör det ur Kristi synpunkt så mycket angelägnare att dessa intressen tillvaratagas" (Kyrkom 1953).

Genom J:s och Luleå domkapitels initiativ tillkom ny psalmbok på lapska, handbok på lule- och nordlapska och en särskild tjänst, "kyrkoherde för samer". J:s namn är knutet till inrättandet av Samernas folkhögskola i Jokkmokk och grundandet av Sällskapet Same-ätnam, Lapska odlingens framtid. J var detta sällskaps förste ordf och kvarstod som sådan 1945—60. Han följde med stort intresse sällskapets arbete i olika utskott för slöjd, skriftspridning, naturvård o dyl.

J var mycket musikalisk och god sångare samt inte utan poetisk ådra. Han var i många år Sv kyrkosångsförbundets ordf. I kyrkomötet ägnade han stort intresse åt psalmboks- och handboksfrågor. Redan vid 1938 års kyrkomöte stödde han motionen om ny kvinnlig tjänst inom sv kyrkan, på samma linje som Manfred Björkquist och Ester Lutteman. Han yttrade sig ofta och gärna i kyrkomötet, huvudsakligen i norrlandsfrågor, men även om han skickligt kunde föra kyrkopolitik, låg nog detta slags aktivitet egentligen inte för honom. Kyrka och religion var för honom något annat och mer än att bara utgöra ett exercisfält för kyrkopolitiker. När man vid 1948 års kyrkomöte debatterade en ny arbetsordning för kyrkomötet, framställde J en karaktäristisk "liten framtidsfantasi", ett tankeexperiment som inte så lite påminner om Birger Sjöbergs Konferensman: Vid en eventuellt upprörd kyrkodebatt borde mötets ordf "med stöd av arbetsordningens § 26" anbefalla en kort stunds stillhet. "För några ögonblick äro ledamöterna lämnade att vara ensamma med sig själva och med den Osynlige vars namn svårligen kan nämnas i en svensk parlamentarisk debatt utan att det bryter stilen." Det var riksdagsprosten Harald Hallen som återförde mötet till den parlamentariska ordningen och verkligheten, och J:s framtidsvision om en stilla stund i kyrkomötet fick förbli en vision.

Den "stilla stunden" var för övrigt ett uttryck för det tredje dominerande idéinflytandet hos J. Med oxfordgrupprörelsens budskap fick han kontakt vid 1930-talets mitt. För honom kom denna rörelses arvtagare, MRA ("Moralisk upprustning"), att i en högre enhet kombinera de två dominanter som format hans gärning: pietismens omsorg om den enskilde och ungkyrkorörel-sens resp den söderblomska ekumenikens inriktning på folket och folken. Som biskop kände han sig stå "helt i kyrkan — helt i Moralisk upprustning" (så en föredragstitel). Åtskilligt av skärpan i hans same-ideologi kom nog från det internationella perspektiv som MRA förmedlade.

Såsom emeritus kunde J ge sitt sista årtiondes alla dagar och krafter åt MRA. Han blev nu stor internationell resepredikant. Främst gällde det Finland, som han besökte 60 gånger. Han reste i MRA:s ärenden till Amerika och Kanada, Nya Zeeland och Australien, Indien och Mellanöstern. I generationen efter Söderblom blev han en av de internationellt mest engagerade sv biskoparna.

Rak och spänstig, renlevnadsman och idrottsman, vandrade han gärna i sina lappländska fjäll, hemma i tält eller kåta, obekymrad av mygg eller av kyla och regn. I dikten Tillvarons lag skriver han: "Den är fri, som förgäter sig själv för sitt kall, men den tröge gör sig själv till slav." Det fanns hos J en oerhörd inre styrka, en helhjärtenhet och uthållighet som präglade både hans gärning i den sv kyrkans tjänst och hans under senare år intensiva engagemang på ett inernationellt plan.