Jonas Hambræus

Hambraeus, Jonas, f nov 1588 i Hamre, Bollnäs, d okt 1671 i Paris (Biographica, RA). Föräldrar: länsmannen Lars Månsson o Brita Jonsdtr. Elev i Gävle storskola 04, inskr vid UU mars 08, vid univ i Greifswald 11, i Wittenberg okt 12, mag i Greifswald 2 sept 14, prästv i Uppsala 26 dec 14, inskr vid univ Rostock vinterterminen 17, informator o huspräst hos landsh Bror Rålamb 19—26, predikant vid luthersk-augsburgska förs i Paris 1 dec 26, eo prof i orientaliska språk vid univ där 28, k bekräftelse av Ludvig XIII på rättigheten att verka som predikant o själasörjare 13 febr 30, sv ambassadpredikant omkr 35, utn av Ludvig XIV till doctor juris canonici 56. — Ogift.

H:s förste lärare var Jesper Swedbergs morfar, den senare bekante kyrkoherden i Svärdsjö Petrus Nicolai Bullernaesius, född, som namnet säger, liksom H i Bollnäs. Dennes trogna undervisning tillskrev H sedermera »hela sin kunskap» (Westén). Som student i Uppsala åtog han sig att vara informator för några adliga ynglingar och fick i denna egenskap tillfälle att göra en studieresa till Tyskland 1611, från vilken han återkom 1614 efter att ha blivit fil mag i Greifswald. Efter sin prästvigning följde han 1615 ärkebiskop Kenicius på dennes visitationsresa till övre Norrland, då han också för sista gången återsåg föräldrahemmet. 1616 företog han sin andra utlandsfärd, under vilken han bl a ånyo besökte Greifswald, där han försvarade (som författare och preses) sin avhandling om de hebreiska accenterna. Under denna resa träffade han Gustav II Adolfs hovpredikant Johannes Bothvidi och fick av honom vitsord om sin lärdom och vandel och en rekommendation till kammarrådet Bror Andersson (Rålamb).

Efter hemkomsten 1619 anställdes H som informator för Rålambs söner Anders och Erik och åt Åke och Jacob Ulfsparre. Hans undervisning hade en akademisk karaktär; man både höll och tryckte orationer på latin och H utgav själv närmast för sina elever en utmärkt sv översättning av Erasmus Roterodamus Liber aureus. När informationen var slutförd 1626, blev H i tillfälle att göra sin tredje utlandsresa som handledare åt Erik Rålamb med Frankrike och Italien som mål. När man hunnit till Paris måste emellertid resan till Italien inställas på grund av att pest utbrutit där. H kom att stanna i Paris återstoden av sitt liv. Ryktet om hans stora lärdom i österländska språk föranledde hans kallelse till medarbetare i den stora parisiska polyglottbibeln (tr 1629—45) och till eo professor i orientaliska språk vid Paris universitet 1628 (H till Axel Oxenstierna 5 maj 1633, RA).

H fick betydelse för tillkomsten av sv församlingen i Paris. Genast efter sin ankomst började han nämligen predika för lutheraner, till en början vanligen i sitt »härberge» Aigle Noir vid nuvarande Rue Jacob, senare i sv ministerns residens. Urkunden om församlingens tillkomst (tr senast av Wrangel, s 22) är daterad 1 dec 1626 och däri nämnes H som dess predikant. Ambassadpredikant har han formligen blivit omkr 1635, sedan Hugo Grotius blivit Sveriges förste ambassadör i Frankrike; någon fullmakt är inte bevarad, och man vet inte, om han uppbar någon fastställd lön, men däremot frivilliga gåvor av församlingsmedlemmarna. Hans inkomster synes tidvis ha varit så rikliga, att han kunnat bistå landsmän med penninglån. Till exdrottning Kristinas besök i Paris lät han utge en medalj (återgiven av Wrangel, s 54), som på åtsidan bär drottningens bild och på frånsidan i exerguen H:s namn. Förhållandet mellan H och Grotius präglades av ömsesidig aktning, ehuru Grotius var kalvinist (eller rättare arminian). En gång berättar emellertid ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus i brev till Axel Oxenstierna (26 april 1638), att H klagat över att hans inkomster minskat genom att Grotius »infört en predikant» som dragit åhörarna från honom.

Grundandet av den sv församlingen i Paris måste betraktas som H:s största och i varje fall varaktigaste insats. Men även som orientalist, författare och översättare är han värd att bli ihågkommen. Utom den ovan nämnda Liber aureus har han översatt (1616) den franske ramisten och kalvinisten Lambertus Danaeus Ethica christiana, den första genomförda teologiska etik som finns. Man har antagit, att denna översättning varit den närmaste anledningen till Paulinus stora verk med samma titel (1617 ff). Till franska översatte han Messenius Specula, som han utgav i två upplagor med olika titlar (1655 o 1658). I övrigt bestod hans författarskap till mycket stor del av tillfällighetsskrifter.

H:s sista årtionden blev djupt tragiska. Godhjärtad och inte så litet lättrogen utnyttjades han på det hänsynslösaste sätt för penninglån och borgen av unga studerande landsmän, oftast av adlig börd, bland vilka hans elev Erik Rålamb (f i Paris 1635) och den blivande residenten i Paris Johan Ekeblad särskilt utmärkte sig. H led tidvis verklig nöd och brist på det allra nödvändigaste och måste ibland på längre eller kortare tid gå under jorden för att undgå gäldstugan. I brev och klagoskrifter, vilka han i många fall lät trycka, beskärmade han sig över sitt öde. I det längsta sökte de franska myndigheterna skydda honom, och även sv inflytelserika personer (bl a exdrottning Kristina och Karl X Gustav) intervenerade till hans förmån. Att H längre eller kortare perioder fått göra bekantskap med gäldstugan i Paris, är dock ovedersägligt. I ett intyg daterat Bollnäs 18 aug 1672 om hans släktförhållanden (Biographica, RA) sägs uttryckligen, att han dog »i fängelset».