Jacob Johan Hastfer

1 Hastfer, Jacob Johan, f 11 dec 1647 i Reval, d 24 dec 1695 i Riga. Föräldrar: mannrichter Ewold H o Emerentia Veronika v Mengden. Löjtn vid amiralitetet o kommenderad på ett örlogsskepp till Portugal 69, fänrik vid livgardet 6 nov 71, löjtn där 15 juli 72, kapten 13 maj 73, major vid skeppsflottan 11 sept 75, major vid livgardet 3 febr 76, överstelöjtn där 16 dec 76, överste 20 juli 77, frih 3 mars 78, general-löjtn av infanteriet 9 febr 86, guvernör över Livland o Riga 10 febr 86, k råd o generalguvernör i Livland 20 jan 87, greve 10 dec 87 (introd 89), fältmarskalk 1 juni 90, kansler vid Dorpats akad 90.

G 26 nov 74 i Sthlm m frih Sigrid Gyllenstierna af Lundholm, f 31 mars 39 på Vittvik i Tryserum (Kalm), d 15 maj 00 i Sthlm (Jak), dtr till kammarh frih Johan G o Kristina Gyllenhorn o förut g m riksrådet frih Jöran (Klasson) Fleming af Liebelitz (bd 16).

H, som tillhörde en till Estland under tidig medeltid inflyttad westfalisk släkt, hade 1666 börjat sin bana som musketerare vid ett sv regemente i Riga och begav sig efter några månader till Sthlm, där han 1669—74 tjänstgjorde som hovjunkare. H avancerade som officer vid livgardet och deltog som major i det danska kriget, där han gjorde sig uppmärksammad genom sin tapperhet. Det var i första hand i slaget vid Lund men även vid Landskrona och Kristianstad, som han visade prov på utmärkta egenskaper som befälhavare, vilka uppskattades av Karl XI, varom grevediplom och utnämningsdokument bär vittne.

Som generalguvernör i Livland blev H:s första uppgift att undanröja hindren för reduktionens genomförande och att snabbt och utan förbarmande med dess offer verkställa reduktionsbesluten samt lämna monarken och myndigheterna råd i livländska spörsmål.

Omedelbart efter ankomsten till Livland 1686 visade H prov på utmärkta administrativa egenskaper samt brist på respekt för korporationernas privilegier genom sitt sätt att lösa en tvist mellan rådet och borgerskapet i Dorpat till kronans favör. I sina relationer till ridderskapet visade han i början större hänsyn. Hans plan gick ut på att successivt minska lantrådets och lantdagens makt, och åtgärderna skulle framstå som utgångna från kungen själv. Efter flera månaders vistelse i Sverige återvände han i juli 1687 till Riga, utrustad med stora befogenheter. Först och främst skulle han låta adeln avlägga huld- och trohetsed till Karl XI och undanröja motståndet mot reduktionen. I gengäld skulle han erbjuda adeln de reducerade godsen under förmånliga arrendevillkor. Detta program lyckades H inte realisera, beroende på att adeln förkastade alla reduktionsförslag. Sedan kungen 1687 i en skrivelse till adeln uttryckt sitt missnöje med ståndets handlande, tog H kritiken som riktad även mot sig personligen och blev från och med nu initiativtagaren till den hårda politik, som kom att tillgripas mot den livländska adelsstaten. På hans initiativ utplånades adelns kritik mot reduktionen ur officiella handlingar, och lantdagsbesluten, som upptog frågan, återlämnades till ståndet. 1688 utsträcktes reduktionen med H:s gillande till att gälla även de gods adeln innehaft före den sv tidens början.

Redan under reduktionskonflikten 1687 hade H låtit Karl XI förstå, att lantdagen var en onödig institution. Hans första framstöt mot adelns självstyrelse skedde i samband med lantrådsvalet 1690, då Karl XI på hans initiativ reducerade lantrådens antal från 12 till 6. Kampen i fortsättningen kom att gälla privilegiefrågan. Till ledare för den deputation, som på k befallning skulle uppsätta och till Sthlm överföra corpus privilegiorum, hade adeln utsett Johann Reinhold Patkul, som kom att bli H:s störste motståndare i kampen för adelns självstyrelse mot det karolinska enväldet. Patkul inriktade hela sin energi på att bevisa, att den livländska adelns gods på grund av allodialrätt var skyddade mot reduktionen. H ingick i den kommission som undersökte privilegiefrågan och som 1691 fann att Karl XI ägde rätt att ogiltigförklara tidigare härskares privilegiebrev. Det var i sista hand envåldskungens vilja som var lag, vilken alla livländska privilegier och lagar var underställda.

Efter privilegiestridens slut började den politiska maktkampen. På 1692 års adelskonvent vidtogs under Patkuls ledning en rad åtgärder, vilka avsåg att stabilisera adelsväldet i förhållande till statsmakten. Genom att i sin relation lämna vilseledande uppgifter om deputationsförrättningen och genom att beteckna de sv myndigheternas åtgärder under privilegiestriden som flagranta rättsbrott fick han adeln med sig i den fortsatta kampen. Vilka ändringar Patkul ville ha framgår av de s k deliberanda, som upptog alla missnöjesyttringar. Även en klagoskrift avsändes till Karl XI. H, som befann sig utomlands, var genom rapportörer inom adeln noga underrättad om Patkuls förehavanden på konventet. Han lyckades dock vid hemkomsten inte bryta adelsledarnas ingångna överenskommelse att gemensamt påta sig allt ansvar för händelserna på konventet. Och Patkul hade satt sin person i säkerhet genom att fly till Kurland. Under sådana förhållanden föreslog H Karl XI, att lantråden och lantmarskalken skulle få k befallning att bege sig till Sthlm för att stå till svars. Vid rådets behandling av frågan i mars 1694 var H en av de ivrigaste förespråkarna för att man inte skulle släppa adelsledarna med en skrapa, som kungen låtit antyda. Han yrkade i stället på en noggrann undersökning av allt vad adelsledarna företagit sig mot myndigheterna.

H är sålunda upphovsmannen till 1694 års stora politiska rättegång mot den livländska adelns toppfigurer. Han slapp att vara med i den. kommission, som undersökte förbrytelserna och avkunnade dom, då adeln även riktat skarp kritik mot honom personligen som generalguvernör. H spelade dock en betydande roll bakom kulisserna och i rådet, när frågan behandlades. När kommissionens domar upptogs till behandling i rådet, var H bland dem som yrkade på lindriga straff. Syftet var ju uppnått: adelns motstånd var krossat.

Samtidigt som rättegången planlades, fick H order att tillsammans med kanslikollegium utarbeta provinsens framtida styrelse. Hans plan gick ut på att avskaffa både lantrådet och lantdagen och inkorporera Livland med Sverige. Inkorporeringstanken, som hade anor från den sv tidens början, avvisades dock, varför lantdagen fick kvarstå under ändrade former, huvudsakligen som ett institut för k skatteförordningar. Lantrådet däremot försvann, och förvaltningen och kyrkostyrelsen ändrades.

I okt 1695 på lantdagen i Riga delgav H adeln Livlands nya statsskick och inledde tillsammans med sina förtrogna den nya eran. De mål, som han uppställt vid sitt ämbetstillträde, hade uppnåtts: adelns motstånd var krossat och enväldet infört. H fick dock inte skörda frukten av sitt livsverk, enär han julafton 1695 oväntat bortrycktes av döden.