Tillbaka

K Uno Henning

Start
Uno Henning, Foto Herman Bergne

K Uno Henning

Skådespelare

Henning, Knut Uno, f 11 sept 1895 i Sthlm (Kat), d 16 maj 1970 där (Osc). Föräldrar: bagerifabrikören Karl Bernhard H o Eleonora (Ellen) Martin. Elev vid Schartaus handelsinst i Sthlm 11—13, elev vid Dramatiska teaterns elevskola 15—17, premiärelev 17—18, anst som skådespelare där 18—25 o 27—29, vid Vasa-teatern i Sthlm 25—26, Oscars-teatern där 26—27 o 30—31, Blanche-teatern där 29—30, Gösta Ekmans scener 31—35, Dramatiska teatern 35—36, anst där m pensionskontrakt m vissa avbrott 56—65.

G 10 juni 26 i Sthlm (Osc) m Ragni Wærn Frisell, f 16 mars 96 i Gbg (Haga) o förut g m ingenjören Edgar Voss Wetlesen, dtr till dir Erik F (bd 16) o Christina (Stina) Wærn.

När Uno H vunnit inträde vid Dramatiska teaterns elevskola och sedan erhållit engagemang som skådespelare vid teatern, tilldelades honom på då vanligt sätt ett betydande antal, oftast mindre uppgifter av den mest skiftande karaktär. Det är dock uppenbart, att han inom teatern tidigt uppfattades som en blivande tillgång för den lyriska, burna stil som tillhörde arvet på sv scen men alltmer börjat sakna företrädare, som kunde hävda den mot den framträngande realismen inom skådespelarkonsten. För detta talade också hans manliga, resliga gestalt, hans nästan romantiska skönhetstyp och hans varma, ofta lidelsefyllda stämma. Tämligen tidigt anförtroddes honom även betydande roller som Prins Kalaf i Gozzis Turandot och Strindbergsrollerna Mäster Olof i versupplagan och Diktaren i Ett drömspel (samtliga 1921). Ännu långt senare skulle det anses naturligt att anförtro H uppgifter som Astolf i Calderons Livet en dröm (1927), Mortimer i Schillers Maria Stuart (1935) samt nittiotalets stora personifikation före andra av den romantiska svenskheten, huvudgestalten i Lagerlöfs Gösta Berlings saga (1936). — Mindre väl kom H att under dessa år lyckas i roller som sjömannen Mat Burke i 0'Neills Anna Christie (1923); hans spel kunde uppfattas som överdrivet i modernt realistiska roller, hans röst kunde bli patetisk och hans plastik lät honom ännu komma vida mer till sin rätt i klassiska kostymer än i moderna arbetskläder. Han kunde som flera äldre kolleger vid teatern ha hamnat i en genre, som trots en flitig medverkan blott sällan lät dem uppträda i moderna kläder och då nästan uteslutande i högreståndsdräkter.

Allt visar att H uppfattade situationen som ett tryck och ett hot; en gång längre fram skulle han som sitt credo skriva att ett ständigt »arbete på nya former — vilka inom parentes böra få vara nya och inte stämpla in konstnärerna i de begränsade facken, som alltid leder till tynande och själarnas armod — är det enda värde för dem, som fått förmånen att ge liv åt författarord och människosjälar». Han lämnade Dramatiska teatern för att komma i förbindelse med en annan repertoar än den nationalscenen syntes komma att erbjuda honom samt tog i tur och ordning längre och kortare engagemang vid ett flertal av Sthlms privatteatrar. Kritik och publik inregistrerade rätt snart hans fruktbärande utveckling under umgänge med nya ensembler, delvis ny publik och framför allt den övervägande moderna och realistiska, dessutom i regel kommersiella repertoar han nu fick uppgifter i. Särskilt bör nämnas Paul Parisot i Gurels Brinnande jord på Vasa-teatern (1925), Hilary Fairfield i C Danes Skiljas på Blanche-teatern (1929) och Philippe i Bourdets Det svaga könet på Oscars-teatern (1931). Av högsta betydelse för H blev fyra års anknytning till Gösta Ekman, dennes ensemble och scener i början av 1930-talet. Han gestaltade på Konserthusteatern en imponerande Asano i Masefields En japansk tragedi, men framför andra minnesvärd blev den alkoholiserade och nedbrutne skådespelaren Larry Renault i E Ferber och S Kaufmans Middag kl 8, där han övertygande manifesterade sig som en fullt modern och avgjort betydande karaktärsskådespelare.

När han 1935 återvände till Dramatiska teatern, skedde det för att stanna där under sin återstående bana, vilken även kom att innebära dess kulmen. Han behövde inte nu på samma sätt som tidigare känna sig hotad att komma i skuggan av framträngande starka personligheter av realistiskt snitt. Som hos så många andra skådespelare hade hos H den långa raden av skiftande roller i förening med årens gång och den växande insikten skulpterat fram en mogen och auktoritativ människoframställare med full kontroll över sina uttrycksmedel; stämman som han alltid arbetade med nådde en lågmäld, nyanserad intensitet, och den nervösa känsligheten blev till inträngande gestaltning. Särskilt 1940-talet blev för H en rik skaparperiod, då — till synes paradoxalt — en skärpt illusionsfrihet kom gamla spänningar och hämningar att släppa och lämna plats för en ökad tillförsikt. Bland de många rolltolkningar som bör ihågkommas från denna tid — sammanlagt utförde H enbart vid denna teater 161 roller — skall här nämnas Brutus i Shakespeares Julius Caesar (1938), Rigault i N Griegs Nederlaget (1939), Magister Olaus mot Lars Hanson i Strindbergs Gustav Vasa (1939) och Lövborg i Ibsens Hedda Gabler (1941); det låg nära till för honom att skildra en intellektuellt överlägsen, av sin idealitet eller sin fanatism buren man. Andra betydande insatser var den trotsige Svedje i Mobergs Rid i natt! (1942), den hysteriske gestapolöjtnanten Jodl i M Stiernstedts Attentatet (1944) och den passionerade Leonardo i Lorcas Blodsbröllop (1944). Verkliga nyvinningar för H var de helt övertygande, modernt realistiska framställningarna som Garcin i Sartres Stängda dörrar (1946), Kubben i C Sandels och H Krogs Kranes konditori (1947), Hickman i O'Neills Si, iskarlen kommer! (1947) samt inte minst Arthur i H G Bränners Syskon (1951). Innan tilltagande ohälsa tvang H att lämna scenen hann han genomföra, som sina två sista roller, ett par så ädelt formade, vackert sordinerade studier som Kommerserådet i Hj Bergmans Sagan (1963) och Herrn i Strindbergs Oväder (1964).

Stig Torsslow


Svenskt biografiskt lexikon