Tillbaka

H R T Emil Hildebrand

Start

H R T Emil Hildebrand

Arkivarie, Historiker

3 Hildebrand, Henrik Robert Teodor Emil, bror till H 2, f 22 okt 1848 i Sthlm, Maria, d 24 aug 1919 där, Engelbr. Elev vid Sthlms gymn, mogenhetsex där 22 maj 67, inskr vid UU 67, FK där 28 febr 72, v lektor i hist vid Sthlms gymn 72—74, extra lär där 75— 76, eo amanuens i RA 15 jan 75, disp pro gradu vid UU 12 maj 75, FD där 31 maj 75, lektor i sv o hist vid Sthlms h reallärov på Norrmalm 9 april 80 (tilltr 1 aug 80)— 30 juni 01, riksarkivarie 21 juni 01 (tilltr 1 juli 01)—30 juni 16, föreståndare för Bernadotteska familjearkivet 10—19. — LSkS 78 (amanuens från 74, sekr 97—02, ordf från 03), LVHAA 89, LVA 08, LVS 13.

G 16 okt 76 i Sthlm, Klara, m Julia Anna Wilhelmina Centerwall, f 13 dec 46 där, Ad Fredr, d 25 april 13 där, Gustav Vasa, dtr till häradsh Frans Jonas Gustaf C o Amalia Helena Ingeborg Juhlin-Dannfelt.

Hemmets historiska atmosfär har från början haft ett betydande inflytande på Emil H. I Uppsala vistades han för studier i åtta år och disputerade 1875. Ämnet för hans doktorsavhandling, Engelska samhällsförhållanden före den normandiska eröfringen, faller alldeles utanför hans senare produktion; också uttalade han som äldre, att han ångrade detta ämnesval. Emellertid visade avhandlingen redan hans sinne för vetenskapligt arbete. Han kom tidigt att framträda som urkundsutgivare. Redan 1874 blev han amanuens hos K Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia och sattes där att utge två delar om Brefvexlingen mellan konung Carl XII och rådet (HH 7 o 9). Han hade då i Sthlm dels tagit läraranställning, dels 1875 inskri-vits som eo amanuens vid RA. Sådan dubbeltjänstgöring behöll han ända till riksarkivarieutnämningen 1901. Som lärare — från 1880 med lektorstjänst i Sthlm — torde han inte varit populär genom den torrhet, som präglade hans person och undervisning. I samband med sin lärarverksamhet utarbetade han en historisk atlas o en lärobok i sv statskunskap. Sedan H blivit riksarkivarie, fortsatte han på detta område med en omarbetning av sin företrädare Odhners lärobok i sv historia samt med nya läroböcker i statskunskap.

Inom RA, som denna tid ännu sköttes efter ålderdomligt byråkratiska principer och mindre med tanke på att tillhandagå privata forskare, blev H en betydande kraft. Till honom kunde man vända sig för att få närmare besked om samlingarnas innehåll. Genom arkivtjänstgöringen, som förlades till medeltidsavdelningen, skolades H för att fortsätta faderns utgåva av diplomatariet. Utgåvan, som med band 6: 1 utkom 1878, visar hur helt han redan behärskade utgivningstekniken även för en så svårbehandlad period som senmedeltiden.

Carl Silfverstolpe hade med Historiskt bibliotek, vars första band fullbordades 1875, grundlagt en sv periodisk historisk publikation, som även i viss mån tillgodosåg behovet av recensionsavdelning och årsbibliografier. För att få till stånd en mera tidskriftsartad serie framförde H under samtal med Silfverstolpe tanken på bildande av Sv historiska föreningen. Den kom till stånd våren 1880 med H som sekreterare och redaktör för dess organ Historisk tidskrift. Han redigerade de 25 första årgångarna 1881—1905. "Ett bättre val till den nya tidskriftens ledare kunde . . . knappt gjorts", skriver L Sta-venow i 50-årshistoriken 1931 och fortsätter: "Det låg en viss tyngd och ett stort allvar i H:s lynne och detta speglade sig även i hans tidskrift. Men där låg också vederhäftighet, grundlighet och opartiskhet". Själv blev H en av HT:s flitigaste bidragsgivare, både som författare och kritiker. I sin dagbok 1891 (9 jan) skrev han om HT, att han "ägnat stort, om ej inte största intresse däråt, men jag har sökt, men visserligen icke alltid lyckats, att göra varje häfte intressant".

En viktig urkundsserie hade 1887 börjat utkomma med del 1: 1 av Svenska riksdagsakter med O Alin och H som utgivare. From del 1:2 1888 fortsatte H ensam utgivningen ända till 1910, då han fullbordade del 3 av verket. De riksrådslängder, som han tryckte i del 2 och 3 samt den stora frälselängden 1561—92 i del 2:2 ökade arbetets värde. Principfrågor om äldre handskrifters återgivande i tryck hade han diskuterat redan i Historiskt bibliotek 1878 liksom han i HT 1886 lämnade en ännu värdefull översikt över Svenska publikationer af historiska handlingar.

Vid sidan av urkundspublikationerna ut- vecklade H, särskilt i HT, ett rikt författarskap i form av strängt vetenskapliga specialstudier. Dessa rörde mycket olika tider men främst senmedeltiden och 1500- och 1600-talen. Ett särskilt viktigt bidrag gav han till lösningen av Wallensteinproblemet i studien Wallenstein och hans förbindelser med svenskarne (1883; tysk utvidgad uppl 1885). Andra viktiga studier, tryckta i HT, var Den sv kolonin i Rom under medeltiden (1882), Brytningen i Sveriges historia 1594 (1894) samt Den sv diplomatins organisation i Tyskland under 1600-talet (1884). Ett stort huvudarbete, som länge sysselsatte honom, var handboken Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar, som utkom 1896. Den är den första i sitt slag i Sverige och alltjämt den utförligaste översikten av det magistrala ämnet. Samtidigt utgav han på 90-talet aktpublikationen Sveriges regeringsformer 1634 —1809 samt konungaförsäkringar 1611— 1800 (1891).

 H tryckte även rent arkivhistoriska studier som t ex den viktiga principuppsatsen Våra centrala ämbetsverks arkiv (HT 1898). Frågan om Kammararkivet, som ständigt diskuterades under H:s tid men först senare löstes, belyste han i tidskriften 1897. Det är givet, att H:s lektorat, som gav honom brödfödan, och hans befattning som eo i riksarkivet inte alls motsvarade den ställning H i verkligheten hade genom tidskriften och sitt övriga författarskap. Av ekonomiska skäl kunde han inte söka lediga arkivarietjänster i RA. "Mina arkivutsikter stå på ett enda kort", skrev han i sin dagbok (8 juni 1899). H avsåg därmed chefsplatsen, som snart skulle bli ledig efter C T Odhner. Till denne själv, som var en sträv ämbetsman, stod varken H eller övriga tjänstemän i något mera personligt förhållande. Efter Silfverstolpes död fanns inom arkivet blott en medtävlare, H:s nära vän T Westrin, men även andra var intresserade av tjänsten såsom H Hjärne och Ernst Carlson. H fick dock Odhners förord. H:s utnämning blev en chock för Westrin men ledde ej till brytning, även om förhållandet mellan H och denne ej blev fullt så intimt som tidigare. För H personligen betydde utnämningen ej blott ett senkommet erkännande utan därtill en stor och livgivande uppgift. Inom sv arkivväsen är H den store banbrytaren och från hans utnämning dateras den moderna sv arkivvårdens och arkivorganisationens framväxt. Ordnings- och utredningsarbetena inom RA tog nu en starkt ökad fart och de värdefulla resultaten publicerades i verkets av H utvidgade Meddelanden. Målmedvetet inriktade sig H på genomförande av en hela landet omfattande arkivorganisation med utbyggnad av landsarkiven, av vilka vid hans tillträde blott ett fanns, ställda under RA:s ledning. Han tillämpade inom arkivvården de moderna ordningsregler, som brukar kallas proveniens-eller ursprungsprincipen, för vilken han redogjorde i Meddelandena 1903. H genomförde också 1901—02 en undersökning av de centrala ämbetsverkens arkiv, som ledde till djupt ingripande åtgärder, bl a överflyttning av åtskilliga äldre arkivbestånd från verken till RA, där en ny sektion för dessa inrättades 1909. Arkivreglerna trycktes, och en omfattande inspektionsverksamhet från RA:s och landsarkivens sida igångsattes. RA förklarades 1906 för central myndighet inom det offentliga arkivväsendet. Även åt gallringsproblemet ägnade H tid och krafter. Under hans chefstid inrättades landsarkiv i Lund 1903, Uppsala 1903 och Gbg 1911; i Visby tillkom en arkivdepå 1905.

När Norstedts förlag planerade en ny upplaga av översiktsverket Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar, blev H dess redaktör. Den nya sviten Sveriges historia intill tjugonde seklet började utkomma 1903. H skrev däri själv dels hela den äldre Vasatiden, som var ett helt nytt standardverk och ännu åtnjuter stort anseende, dels partierna om drottning Kristina och om konung Oscar I. H hann också påbörja en ny serie med namnet Sveriges historia till våra dagar, som efter H:s död redigerades av L Stavenow. I denna ingick de tidigare av H författade partierna endast obetydligt reviderade.

Av fortsatta egna studier skrev H bl a en utredning angående Helga De la Brache-affären under titeln Den senaste s k Vasasagan (1910). Invald i VA 1908 skrev han i dess årsbok 1910 en biografi över C G Styffe. Han avslutade 1910 också del 3 av riksdagsakterna. Jämte C Grimberg utgav han 1911—12 läseboken Ur källorna till Sveriges historia. Sedan han 1916 avgått som riksarkivarie, utgav han i en diger volym Stockholms stads tänkeböcker 1474— 1483 samt burspråk (1917) och tryckte i HT 1918 Dokumenten till Stockholms blodbads förhistoria — grundvalen för den senare så livliga diskussionen om detta ämne. Som vetenskapsakademins preses tecknade han på högtidsdagen 31 mars 1919 sin företrädare riksarkivarie C T Odhners liv och gärning (tr postumt i VA:s levnadsteckningar) och antecknade i sin dagbok "Gick passabelt men kunde gått bättre. Jag fick emellertid bringa Odhner en tacksamhetsgärd."

Hela H:s mannaålder hade skolarbetet plågat honom oerhört och han hade levat under knappa förhållanden. Han skrev 1902 i dagboken (21 juni): "Fattigdom och fulhet har kastat sin skugga över mitt liv och bidragit att forma mitt skaplynne". Tyngden i sitt lynne — snarast ett arv från morfadern Ekecrantz — slapp H aldrig ifrån. Det ljusnade dock till sist för honom. De sista levnadsåren kunde han förverkliga sin dröm om ett vackert bibliotek. När Emerik Stenberg höll på att måla sitt postumt fullbordade porträtt (nu i RA) av H, skrev han med tydlig tillfredsställelse i dagboken (1918, 3 nov), att han hört, att Stenberg sagt sig vara "mycket nöjd att få måla 'ett så intelligent huvud' som mitt!".

Som historiker stod H högt. Med kritisk blick förenade han självständig uppfattning och försiktighet i omdömet. Han hade en klar, åskådlig stil och stor förmåga av objektivitet. Omsorgsfull originalforskning utmärkte hela hans produktion — på skämt sades det om honom, att han läste mera handskrifter än böcker!

Bengt Hildebrand


Svenskt biografiskt lexikon